"En muslimsk Robinson Crusoe"
Hayy ibn Yaqzan: Den självlärde filosofen
Av Ibn Tufail
Förord av Jan Hjärpe
Övers. av Öjevind Lång
102 sidor / Inbunden
102 sidor / Inbunden
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Den självlärde filosofen är en översättning av en traktat av en 1100-talsfilosof, Ibn Tufail. Ibn Tufail var född i Guádix nordost om Granada i det muslimska Spanien (1109/10), och han dog i Marrakech i Marocko (1185/86).
De medeltida kristna skolastikerna i Europa tycks inte ha känt till den lilla bok som ett halvt årtusende senare skulle göra Ibn Tufail berömd: Hayy ibn Yaqzan. På latin: Vivens filius Vigilantis, "Den Levande, den Uppmärksammes son". Vi kan kanske våga oss på att återge titeln med "Liv Vaksamsson". Detta är namnet på bokens huvudperson, och det är han som är den självlärde tänkaren, philosophus autodidactus.
Bokens mål är att ge en sammanhängande framställning av den dåtida filosofins världsbild och syn på hur människan, tänkandet och universum fungerar, för att till sist utmynna i frågan om hur tänkande, förnuft, vetande, mystisk insikt och religion förhåller sig till varandra, och vilken den praktiska konsekvensen av detta bör vara.
En muslimsk Robinson Crusoe
av Ronny Ambjörnsson
(tidigare publ. i DN)
Till ensamheten kan man förhålla sig på olika sätt. Den europeiska ensamhetens hjälte nummer ett, Robinson Crusoe, skapar sig en förmögenhet på sin obebodda ö. Han fäller träd, gräver, plöjer, snickrar - Daniel Defoes roman handlar om en man som aldrig ligger på latsidan. Samtidigt är boken en bildningsroman, dess egentliga ämne pedagogiskt. Vad Robinson lär sig på ön är att på olika sätt tämja och behärska naturen. Den kunskap han förvärvar är i sista hand underordnad detta syfte.
"Robinson Crusoe" är ett av Västerlandets mest lästa verk. I den muslimska världen finns ett verk med liknande innehåll, "Hayy ibn Yaqzan", också det mycket läst. "Hayy ibn Yaqzan", vars författare Ibn Tufail var verksam som läkare i elvahundratalets Andalusien, handlar om en föräldralös pojke, Hayy, som växer upp på en obebodd ö, livnärd av en hind.
Liksom "Robinson Crusoe" är "Hayy ibn Yaqzan" en bildningsroman, den handlar om vad Hayy lär sig i sin ensamhet på ön. Men där slutar likheterna. Hayys mål är inte att behärska naturen. Denna är tvärtom hans läromästare. Av hinden lär sig Hayy äta, dricka, röra sig, tolka djurens läten. Hayy är ett naturbarn, han ingår på ett självklart sätt i flocken av hjortar, vilka uppfattar honom som en av de sina.
Till skillnad från hjortarna har emellertid Hayy en oavvislig kunskapstörst. Och i motsats till Robinsons kunskap har den kunskap Hayy eftersträvar inget syfte utöver sig självt. Hayy vill veta för att veta. När hinden dör grips han av en stor sorg. Livet tycks honom tomt. Tomheten kan emellertid, upptäcker han, besvärjas med kunskap. Vad var det som kom hinden att dö, vad är liv, vad är död?
Besatt av denna fråga skär Hayy upp hinden, blottlägger organ efter organ, kartlägger kroppen i sitt sökande efter livets källa. Det är en makaber skildring - Hayy uppfattar hinden som sin mor och att öppna hennes kropp framstår i förstone som en våldshandling. Men det är ett våld som på ett paradoxalt sätt skapar mening. Hayy hittar hjärtat och förstår att det måste vara kroppens centrala organ.
Fascinerad av sin upptäckt går han vidare och studerar de andra organen, deras uppbyggnad, läge och funktion. "På detta sätt ökade han ständigt sitt vetande och förbättrade sina insikter tills hans kunskaper kunde mäta sig med de lärdaste naturvetares." Han väjer inte ens för de svåraste frågor som dåtidens vetenskap stod inför: hur skall vi uppfatta tyngden som fysikaliskt fenomen, hur förhåller sig mångfald till enhet, vad är egentligen medvetande, finns det en själ?
Från att ha tett sig som tom framstår efterhand tillvaron för hayy som full av frågor på vilka det finns svar. När han till slut hittar en annan människa - det kommer en jämnårig man, Absal, till ön - visar det sig att denne tänkt samma tankar som Hayy, och funderat över samma problem. Människan är en meningsskapande varelse, tycks Ibn Tufail mena. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang människan ingår. Placera henne på en obebodd ö och hon kommer förr eller senare att söka meningen med tillvaron.
Djuren lever sina liv enligt mönster som är förutbestämda. Människan skapar egna mönster. Men inte i första hand för att få praktisk vinning. Hon försöker förstå. Viljan att förstå har sin grund i vad Aristoteles (som ibn Tufail i likhet med andra muslimska filosofer tillgodogjort sig) kallar "människors undran". Människor är "förbryllade", skriver Aristoteles. "Först är de förbryllade inför föremål som ligger nära till hands, sedan utsträcker de undan för undan sitt frågande till större ting som månens fenomen och solen och stjärnorna och om universums ursprung."
Hayys historia föreligger nu i svensk översättning av Öjeving Lång. Det är Alhambra som står för utgivningen, en i raden av klassikerutgåvor, en kulturgärning i dessa antiislamismens dagar. Jan Hjärpe har skrivit en instruktiv inledning som sätter in verket i sitt historiska sammanhang. Hayy ibn Yaqzan översattes till latin på 1600-talet och ganska snart även till engelska. Det är uppenbart att den haft betydelse för upplysningstidens tankar om en naturlig pedagogik. Däremot har man i väst knappast tagit till sig de mer subtila inslagen i Hayys historia: saknadens roll i kunskapssökandet som den kommer fram i berättelsen om hindens död, Hayys stora sorg som han överbryggar genom att skapa en mening, brottet med en ursprunglig gemenskap mellan människa och djur.
Hayys historia är naturligtvis orimlig. Men liksom Robinson Crusoes säger den någonting om den kultur den tillkommit i. Robinsons Europa är på väg in i industrialismen, de erfarenheter han förvärvar på ön ger honom kapital till en kommersiell karriär. Robinson lämnar sin ö som en rik man. Europeisk vetenskap har vid början av 1700-talet, då Defoe skrev sin roman, genomgått en omvälvande förändring som ställt den i nivå med teknikens snabba utveckling. Muslimsk vetenskap stod vid samma tid kvar på den nivå där den befann sig under Ibn Tufails tid. Den är genomsyrad av filosofiska och religiösa perspektiv, dess främsta uppgift är att söka svar på livets existentiella frågor.
Men det finns också en annan skillnad mellan de två berättelserna. När Robinsons tjugosjuåriga ensamhet bryts av att en annan person kommer till ön gör han genast denne till sin underlydande; han berövar honom hans namn och ger honom i stället namnet på en arbetsdag, Fredag. (En central uppgift för Robinson är att skilja mellan arbete och fritid.) Hayy ser i Absal en medmänniska, en person att utbyta tankar med. Makt över människor skapar ingen lycka, inte heller någon varaktig rikedom. Hayy och Absal efter att ha upptagits av ett förbipasserande fartyg och förts till en rikt utvecklad grannö där de får en framskjuten position vid hovet väljer att återvända till sin egen ensliga ö. Det är där det goda livet kan levas: ett liv i begrundan, samtal och vänskap. Eller som den ungefär samtidige poeten och mystikern Jalal ud-Din ar-Rumi uttrycker det: När jag är nära vännens läppar / säger jag det som sägbart är./ Den som skiljs från samtalet/ blir utan tal fastän han har hundra melodier.
För fler titlar ur Alhambras klassikerserie besök www.alhambra.se
Trackback
