bahari.blogg.se

Mahmoud Sami al-Baroudi, parlamentariker, poet, statsman 1838-1904

Premiärminister mellan februari och maj 1882, då engelsmännen upplöste det revolutionära parlamentet.
Kallades för ”Lord of the sword and pen”.

De pratande klasserna

I sina brev till England skriver Anna förtjust att hon äntligen lever bland vanliga egyptier som engagerar sig i sitt lands framtid. Egypten är formellt självständigt men ockuperat av Storbritannien, och Sharif pasha hör till de ledande inom den nationalistiska rörelsen. Därför vet jag nu, skriver Anna, att vad ”de pratande klasserna” kräva inte bara är ett slut på den brittiska ockupationen utan att landet liksom vårt skall styras av ett framröstat parlament och en konstitution.

Här börjar det spår som – vill jag påstå – är romanens egentliga raison d’être: Egyptens politiska historia, och likheterna mellan nationalisternas krav för hundra år sen och de krav som ställs i dag.

Många av romanens personer (dock inte huvudpersonerna), liksom många av de händelser som skildras, är historiska, men infogade i fiktionen. Ett exempel. När Anna i ett brev redogör för vad som skedde i Denshwai år 1906 talar hon om en händelse som fick G.B. Shaw att kräva det brittiska imperiets upplösning och avskaffande. Skeendet utlöstes av brittiska officerares duvskytte i byn Denshwai, där duvor var en viktig del av folkets uppehälle. När byborna försökte hindra officerarna uppstod handgemäng och skottlossning, två personer dog och flera sårades. Straff utmättes: fyra bybor hängdes, nio fick mångårigt eller livstids straffarbete, ytterligare åtta män fick femtio piskrapp, alla naturligtvis egyptier. Hos Sharif pasha samlas de pratande herrarna, förstummade av sorg och av den förödmjukelse som det koloniala beroendet ständigt utsätter dem för. Landets verkliga härskare är den brittiska generalkonsuln Lord Cromer, medan den egyptiska khediven bara är en kuschad marionett. Ockupationen gör medborgarna omyndiga och hindrar dem att ta ansvar. Anna skriver till England: Jag börjar förstå hur invecklad situationen är här och hur svår för min make och för alla vilka tänka som han, och den grannlaga balansen de ständigt måste försöka upprätthålla.

Den brittiska närvaron har fått den sorgliga effekten att splittra den nationella rörelsen, som var enad under Urabi pasha år 1881, i sin strävan att bereda väg för demokrati och modernisering. (…) folk som skulle ha tolererat en sekulär tongång, eller slöjans gradvisa försvinnande, bekämpa nu denna utveckling därför att de känna ett behov av att hålla fast vid sina sedvänjor under ockupationens tryck. Alltmedan de som fortfarande stödja dessa förändringar ständigt måste värja sig mot misstanken att de på något sätt äro lierade med britterna.

Den långa vägen

När Isabel hundra år senare kommer till det självständiga Egypten har de ”pratande klasserna” blivit fler, men deras mål är detsamma: ett folkvalt parlament, fri press, social rättvisa. Rädslan för Israels expansion har vuxit (redan på Annas tid, i början av 1900-talet, fanns en oro för sionisternas markuppköp), likaså oron för den växande fundamentalismen.

1997 kom nyheterna om bombattentat i Kairo och Luxor, riktade mot turister. Det året reste jag själv i Egypten och tvingades i ett skede att färdas i en noggrant bevakad konvoj. Det gällde min, turistens, trygghet. Föga visste jag då om hur bombdåden drabbade egyptierna. Nu vet jag, för i romanen skildras samma händelser ur ett byaperspektiv. Amal får höra om massakern i Luxor när hon befinner hon sig i Tawasi, en by där släkten har en lantegendom och där de i början av seklet grundade en skola. Det är byns kvinnor som kommer till henne med den fasansfulla nyheten. De är desperata: ”…nu har regeringen gett sig på folket …Sjutton män har dom tagit från vår by. Och vad ska folk göra? Vart kan vi gå?” I Amals huvud virvlar bilder av polisens och säkerhetstjänstens brutala metoder, och i kraft av sin position tvingar hon sig in till polischefen som förklarar att det råder undantagstillstånd och att alla är misstänkta. Med hjälp av en inflytelserik vän lyckas Amal till slut få ut byborna. Men folk från alla de andra byarna, de som ingen fick ut…

”Egyptens renässans”, av skulptören Mahmoud Mukhtar (1891-1934)
beställdes till invigningen av Kairos nya moderna universitet på 1920-talet.

Huvudperson: Egypten

Det går ett stråk av samhällskritik och engagemang genom den moderna egyptiska prosan. Från Taha Husayn och Naguib Mahfouz till den rasande feministen Nawal al-Saadawi och den omåttligt populära Alaa al-Aswany. Hade de kunnat bestämma hade den arabiska våren kommit för länge sen. Ahdaf Soueifs röst i den kontexten är mild men aldrig likgiltig. I rapportboken från Kairo berättar hon hur hon på väg till Tahrirtorget passerar den lilla Fickteatern, dit hennes mor på 1960-talet släpade henne. Där såg de pjäser av Beckett och Brecht, följda av hetsiga diskussioner om hur dessa skulle spelas och varför. ”Jag var SÅ utled”, minns hon, ”men något stannade kvar, något som hade att göra med att konsten kunde (eller borde?) stå i ett nära förhållande till den värld där den gjordes, något som hade att göra med ansvar”.

Som jag läser Kärlekens väv finns detta något där som en grundton i texten. En ovanlig kombination av målerisk romantik och politisk analys, där den egentliga huvudpersonen är landet Egypten.

Carita Backström

Tidigare publicerad i Nya Argus, Nr 10-11. 2012 Hundrafemte årgången

Faktaruta:

Ahdaf Soueif föddes och växte upp i Kairo, men har som vuxen pendlat mellan två kulturer. Hon studerade, och har undervisat, vid universitet i Kairo och England, och hon skriver regelbundet om politik och kultur i egyptiska al-Shorouk och engelska Guardian. Hon har skrivit noveller, essäer, och två romaner; ”Solens öga” och ”Kärlekens väv”, samt rapportboken ”Kairo, min stad, vår revolution”.

Kärlekens väv nominerades för Bookerpriset 1999. På svenska kom den 2002 på förlaget Alhambra (omistligt när det gäller översättning av både klassisk och modern arabisk litteratur) i Astrid Ericson Baharis översättning.