bahari.blogg.se

Utdrag ur antologin

Detta är mitt namn

Sigrid Kahle intervjuar Adonis

Sigrid Kahle: Vad innebär det i dag att vara arabisk poet?

Adonis: Att vara arabisk poet har inget värde i sig. Det är att vara människa. Den arabiska kulturen är humanistisk. Den är en del av världens kultur. De stora arabiska poeterna, en Abu Nuwas, Abu Tammam och framför allt al-Ma'arri, var universalister. Poesi är motsatsen till religion. Den frågar, religionen ger svar. Ju mer tekniken erövrar världen, desto större kommer behovet bli att gå bortom tekniken och utfråga det osynliga, det okända, det mänskliga. Det för alla lika. I poesin står individen alltid i dialog med universum och med alla andra individer. Den andre, det är jag.

Sigrid Kahle: Vad är specifikt för poesi på arabiskt språk?

Adonis: Det arabiska språket är inte rationellt som exempelvis franskan. Det är förbundet med kroppen och känslorna. Det våldför sig inte på naturen. Men det är svårt att skriva arabisk poesi, ty ord och ting är aldrig identiska i arabiskan. Varje ord betecknar ett eller flera tillstånd hos en och samma sak. Det behövs många ord. Språket talar i bilder. Det sjunger i sig självt. Poeten måste överblicka hela den mångtusenåriga arabiska poesin.

Sigrid Kahle: Vad betyder Koranen och mystikens språk för dig?

A: Koranen är för mig en litterär text. Den är full av metaforer. Den utsäger något absolut nytt, ett helt nytt sätt att betrakta världen. Dess språk öppnar och omstörtar. Det måste förbli dunkelt, då det arbetar mot det okända, som kommer emot oss från framtiden. Det är ett utforskande, men det kan aldrig leda fram till sanningen. Sanningen kan aldrig upptäckas helt, det finns alltid något okänt kvar.

Sigrid Kahle: Hur ser du som poet på arabvärlden i dag?

Adonis: Den arabiska kulturen har verkligen givit ett stort bidrag till den mänskliga civilisationen. Men den är inte längre skapande. Den befinner sig i full nedgång, den upplöser sig. Och den måste upplösa sig ännu mer, tills den finner sig själv. Det finns bara två slags arabisk kultur i dag, den fundamentalistiska och den översatta, övertagna. En arab erkänner aldrig ett nederlag. Araben vill inte medge att han är totalt beroende av västerlandet. Han bugar sig inte för västerlandet, men han kan inte göra någonting utan västerlandet. Han har talat i årtionden om "revolutionen" men rör sig inte ur fläcken. Allt fortsätter traditionellt. Det finns inga arabiska filosofer som skriver på arabiska. Inget radikalt nytänkande existerar. Ingen ställer de förutsättningslösa frågorna om religion, politik och sexualitet, om förhållandet mellan människa och Gud. Filosofin tvingas överensstämma med religionen.

Sigrid Kahle: Vad kan då rädda arabvärlden?

Adonis: Demokrati och kreativitet. I hela arabvärlden finns icke en folkvald president. Tolerans finns gentemot personer men inte som institution. Det finns ingen verklig opposition. Men detta är västerlandets fel. Västerlandet har konsekvent uppmuntrat och stött diktatoriska regimer. Västerlandet har aldrig brytt sig om folket i de arabiska länderna. Det arbetar för sina egna intressen. Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA.

Sigrid Kahle: 1968 skrev du En grav för New York, en bitter dikt mot USA och västerlandet. Har du ändrat din inställning sedan dess?

Adonis: Nej. Västerlandet är alltid imperialistiskt, även gentemot sig självt. Jag misstror det ekonomiska, politiska och tekniska västerlandet. Mitt västerland är det kreativa västerlandet. Goethes, Hölderlins, Rimbauds västerland. Det krävs två revolutioner, en arabisk och en västerländsk, inte mot varandra, utan gemensamt för ett kreativt universum. Det är modernismens innebörd.

Sigrid Kahle: Vad kan vi västerländska intellektuella göra för att främja detta gemensamma kreativa, demokratiska och fria universum?

Adonis: Ni kan i ert arbete verka för ett kreativt västerland och föra en dialog med oss och försöka hjälpa oss att ändra vår mentalitet och sensibilitet. Det konstnärliga, poetiska och kreativa arbetet är det enda vi araber har att sätta upp mot den mördande ekonomiska, politiska och tekniska verkligheten, och det enda som kan föra oss samman här i vår jordiska tillvaro.