bahari.blogg.se

 

 

Öknen har bevarat det förflutna på samma sätt som faraonerna bevarade människokroppen. De forntida egyptierna använde okända dekokter och hemliga ritualer, öknen använder sina naturliga fenomen: vinden, sanden och extrem torka.

Krukskärvor och så kallade vattenkruksdepåer kringspridda på isolerade ställen i öknen har konserverats på detta sätt. Dessa symboliserar inte bara de tidiga förflyttningarna och spridningen av sedan länge hädangångna ökenbor, utan representerar också olika kulturer som levde under skilda perioder i en ännu så länge oklar bosättning i öknen.

Vattenkruksdepåerna har ursprungligen varit förbundna med kamelkaravaner. När en ansamling av vattenkrukor blir upphittade längs med eller nära en karavanrutt (dvs. depåerna i Abu Zalaa norr om Qatrani, Tafasikh söder om Moghra och Weseyya väster om Qattara), då verkar det logiskt att dra slutsatsen att dessa depåer tjänade som vattenreserver för arméer, handelskaravaner eller tillfälliga jägare. Dock har andra ansamlingar av krukor hittats långt borta från de kända ökenvägarna. Förekomsten av dessa vattenkrukor har länge varit oförklarlig.

 

 

 

Vi var 260 km sydväst om Dakhla. Skyddad av Sandhavets södra utposter där kullar och små bergsformationer dekorerar en väldig sandslätt, markerar ett stenröse en särskild kulle, Abu Ballas. Där den reser sig ur sin vind­omsvepta historia, är denna kulle en arkeologisk fyndplats och, precis som Regenfeld, har den blivit en traditionell destinationspunkt.

Före och under Första världskriget organiserade senussi-klanen i Libyen ett motstånd mot italienskt, franskt och brittiskt inflytande. Under Ja’far Pashas militära befäl intog senussis anhängare oaserna Girba och Siwa 1915. Sedan planerade de att marschera mot Fayoum i syfte att sporra de stammar som var missnöjda med det brittiska styret.

Detta gradvist ökande hot mot Egyptens västra gräns oroade britterna och irriterade italienarna. Som hämnd lyckades britterna stävja senussis planer genom en tvåhövdad strategi. Först svälte de ut dem genom att noggrant strypa tillgången på mat till oaserna. Sedan inväntade de deras evakuering medan de patrullerade området både på kamel och i bilar. Den lätta fordonspatrullen uppdrogs sedan att säkra öknen omkring Dakhla-oasen — dåförtiden en rekryteringsbas för senussi, som det brittiska flygvapnet nyligen hade bombat.

 

Fram till 1916 var Dakhla den mest avlägsna kända punkten på den egyptiska kartan. Bortom denna oas sträckte sig en öken lika oändligt lång som legenden berättar. Från denna öken kom ”smärta män med vita burnuser som beslöjade deras ebenholtzsvarta ansikten...De attackerade plötsligt, stal kamelerna och kvinnorna innan de försvann samma väg de kommit.” (H. King, The Libyan Desert from Natives’ Information) Sådana legender var den enda information man kunde få från de infödda i Dakhla om den omgivande öknen.

 

 

När den lätta fordonspatrullen fick klartecken att ge sig in i detta outforskade land för första gången, hade man rekryterat John Ball, lantmätare, för att kartlägga Sandhavets södra gräns och allt som kom i patrullens väg. Han förenade sig med löjtnant Moore, patrullens befälhavare, och gav sig av söderut från Dakhla. För att undvika det Stora Sandhavet vände sig patrullen medurs runt om den södra kanten av det massiva dynfältet. Fastän de lyckades avancera 300 km åt sydväst, fick de, likt Rohlfs 1874, aldrig se något tecken på dynernas västra gräns.

Patrullen var så småningom tvungen att vända om, inte p g a djinnerna som oasens infödda ansåg befolkade denna öken, utan för att terrängen blev för svår och förråden sinade. Deras reträtt skedde längs en rutt som gick längre söderut, och av en ren tillfällighet råkade de på vattenkruksdepån. Instuvade vid kullens södersida hittade man krukorna som man inte kunde identifiera. Men platsen markerades på kartan med den lilla inskriptionen ”Keramikkullen”.

Medan löjtnant Moore fortsatte med sina patrulluppdrag, återvände John Ball till krukorna 1923. Tillsammans med prins Kemal al-Din Hussein fann de och utgrävde flera hundra krukor till vid Keramikkullen. De hittade också ett stort antal klippristningar. Kemal al-Din gav platsen dess arabiska namn, Abu Ballas, och sponsrade senare arkeologiska studier där. Ändå har ingen hittills kommit med någon riktig förklaring till den fråga som ställts redan 1916 av patrullen: när, av vem och varför placerades dessa lerkrukor på en sådan isolerad och geografiskt föga framträdande plats?

Abu Ballas har alltid varit ett riktmärke för oss. Från Sandhavet, på färder till Gilf Kebir eller på vår väg tillbaka från Uwaynat, har platsen vinkat oss till sig. Precis som Kemal al-Din hittade vi de spruckna krukorna vid foten av den norra sluttningen och de bleknande ristningarna på de södra väggarna av kullen. Det fanns hundratals skärvor men inte en enda intakt kruka. Kemal al-Din rapporterade 300 krukor, men enligt våra beräkningar fanns det bara runt 100 stora bitar vid vårt första besök i oktober 1994 och kanske 70 skärvor i januari 1998. De flesta var halvt begravna och fyllda med sand.

Varför sanden inte hade begravt krukorna helt och hållet förblir ett mysterium. Även de bleka, små skärvorna flöt uppe på den räfflade ytan eller hade sjunkit ner precis under ytan. Dessa krukor var gjorda av olika sorters lera. De varierade i storlek och form, även i tjocklek, som kunde vara mellan 5 och 15 mm. Även färgerna skiftade, men det var svårt att säga huruvida de var gjorda så, eller om den hårda vinden hade blekt de mest djupröda färgerna. Även utan sitt yttersta skikt ser krukorna ut att tillhöra olika perioder och kanske t o m olika kulturer.

 

 

 

John Ball, den förste som hittade krukorna, var naturligtvis också den förste som undrade över deras ursprung. I Geographical Journal ställde Ball frågan om huruvida Abu Ballas kunde vara den försvunna Zarzoura-oasen. ”Är det möjligt att ’Zarzoura’ , vilket jag har hört betyder stare på arabiska, här är en förvanskning av något annat ord härlett från ’zir’, en vattenkruka, och att istället för ’de svartas oas’ Zarzoura egentligen var ’de svartas vattenförråd’”? (J. Ball, Problems of the Libyan Desert, Geographical Journal, 1927.)

Kemal al-Din stödde denna hypotes och fann att majoriteten av krukorna hade tydliga inristade märken. Senare kunde han identifiera dessa tecken som staminsignier från tebu, de ursprungliga svarta invånarna i den Libyska södra öknen. Det visade sig att märkena är exakt samma som tebuklanen använde på 1920-talet.

Teoretiskt sett kunde ju krukorna ha tillhört tebu, men att koppla ihop depån med Zarzoura-oasen kan bara slutledas från ett enda perspektiv: att tebu själva kom från denna oas. Eftersom deras fosterland var långt bort i Tibesti, eller kanske i Wadi Abdel Malik, måste Abu Ballas bara ha varit en mellanstation och inte det riktiga Zarzoura.

Almasy kom till Abu Ballas 1933. Medan han stirrade på den omisskännliga klassiska grekiska amforans form, läste han sitt exemplar av Herodotos: ”Jag skall nu nämna någonting vilket få som seglar till Egypten känner till. Två gånger om året fraktas vin till Egypten från varje del av Grekland i lerkrukor, och ändå kommer ni inte att få syn på en enda kruka i landet. Så vad sker då, kommer alla att undra, med krukorna?” Herodotos förklarar så småningom att krukorna användes för att upprätthålla farlederna in i Egypten genom att lagra vatten till törstiga resenärer. Almasy gav sig in i öknen i hopp om att finna svar på frågan om ”de historiska problemen med den libyska öknen”. (Richard Bermann, Historic Problems of the Libyan Desert, Geographical Journal, Jan. 1934.) En av dem var gåtan om den persiska armén som hade försvunnit från jordens yta på sin väg mot Siwa 525 f.Kr.

Var skulle man kunna hitta en sådan begraven armé? Vilken rutt tog den mellan Den Stora Oasen (Kharga-Dakhla) och Siwa? Sedan de försökt finna dessa svar, antog Almasys expedition att krukorna vid Abu Ballas kan ha deponerats där för att säkra persernas marsch in i denna vattenlösa öken. De gissade att krukorna kunde vara bortåt 2500 år gamla. Det enda beviset som stöder denna hypotes — en av klippmålningarna vid Abu Ballas — var daterat av en fransk grottmålningsexpert, H. Breuil, till det fjärde seklet före Kristus.

Precis som de tidiga teorierna, spretar också de färska rapporterna om krukornas ursprung och Abu Ballas historiska roll, åt olika håll. För att göra en mer ingående studie om Abu Ballas kom två olika grupper till platsen på 1990-talet. Den första var Lama-Monod-gruppen 1993, och den andra var vår expedition år 1997 till sydvästra Egypten på uppdrag av egyptiska miljövårdsstyrelsen. Den första kom fram till att fastän omgivningarna vid Abu Ballas innehåller åtskilliga bevis för tidiga människoboningar, tillhör själva krukorna en betydligt senare period, ”för cirka 300 till 200 år sedan”. Arkeologen i vår expedition ville datera platsen till ”en sen faraonisk period”, och framkastade att Abu Ballas också kan ha varit betydelsefullt som ”vallfartsort”. (Barakat & Hendan, Reports on the Archaeology of Gilf Kebir/Uwaynat, EEAA, 1997.)

 

 

Även om förekomsten av en sådan vattendepå förblir en gåta för vetenskapen, finns det, bland dem som lever nära Abu Ballas, andra förklaringar.

Hadj Shalabi var hundratjugotre år gammal när jag mötte honom i Dakhla 1994. Han hade assisterat major Jarvis under förberedelserna för Kemal al-Dins första expedition till Regenfeld och Abu Ballas 1923. Hadj Shalabi trodde att depån tillhörde ’Razzouz’ — det polerade folket — som gjorde räder mot Dakhla-oasen under tidigare sekler.

”Genom tiderna har Dakhla varit bördigt och berömt för sina dadlar och rikedomar. Precis den sorts välsignelse som också attraherade ökenpiraterna... Det fanns andra ställen där man hittat lerkrukor, och det enda troliga för oss var att de svarta piraterna använde dem som påfyllningsstationer längs med sina vattenlösa rutter som kommer från Afrika.”

Den gamle mannens berättelse bekräftade Harding Kings, den engelske resenären som strövade omkring i öknen på jakt efter Zarzoura. ”Några mycket långa, svarta män, med långt hår och långa naglar, kom fram ur öknen till oasen och stal bröd om natten.” (W. H. King, Mysteries of the Libyan Desert, 1925, s. 75.)
Varifrån kom de? När man inte hittade något svar lät mamluk-regeringen på sjuttonhundratalet förstöra alla brunnar som låg inom några dagars resrutt från Dakhla, för att få stopp på dessa attacker. Men Razzouz attackerade igen.

 

 

 

Den sista stora attacken kom från sydväst i mitten av artonhundratalet. Invånarna i Dakhla spårade inkräktarna och fann lösningen på mysteriet. Inkräktarna hade placerat ett hemligt vattenförråd vid foten av en närbelägen kulle. Där fanns hundratals väl förseglade krukor med mellan 10 och 20 liter vatten vardera. Vissa innehöll säd i stället för vatten. Stället var ett perfekt förnödenhetsupplag, tillräckligt för att hålla liv i en karavan på rövarstråt som hade färdats i den ändlösa öknen mellan Dakhla och resten av Sahara. Dakhlakrigarna förstörde alla krukorna. Det förklarar varför alla krukorna i Abu Ballas hittades sönderslagna, såvida inte det var 1916 års patrull som förstörde dem för att de trodde att senussi hade användning för dem.

Från alla dessa berättelser och studier — där ingen kan sägas vara mer sannolik än den andra — är den enda säkra slutsatsen att det har funnits utstakade rutter genom öknen i evinnerliga tider. Abu Ballas verkar vara ett av de vägmärken som finns längs stigen mellan Dakhla och någon okänd plats. Huruvida dessa karavaner och människor kom från Uwaynat, från de periodiska bosättningarna i Gilf Kebir eller från Zarzouras försvunna oas, kan ingen veta. Inte ens grottmålningarna och inskriptionerna har kunnat dateras med säkerhet, och dessutom kommer man sannolikt att hitta flera sådana i andra närbelägna klippor och kullar. Vi valde att undersöka Abu Ballas för att — som jag tidigare nämnt — det har blivit en tradition.

 

 

Inte långt från Abu Ballas har man funnit klippvärn som är så gamla som 6 300 till 8 300 år (J. F. Sers, Désert Libyque, 1993). Där fanns rester av tidiga neolitiska bosättningar. På marken låg redskap och artefakter utspridda och på en klippvägg fann man en målning av en giraff. Det var relikter från en epok när denna delen av öknen blomstrade.

Egypten är inte bara Nildalen. Långt ute i dess södra öken finns en oskriven historia. Där talar primitiva stenredskap om en tidig mänsklig utveckling och utsökta målningar kastar ljus över evolutionens gryning. Detta är det andra Egypten, det som vi föresatte oss att dokumentera.

-------------------------

kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.

Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

Översättning, Astrid Ericson Bahari

Foto: Wael Abed och Hesham Bahari