bahari.blogg.se

 

Springorder

Av Lena Khalaf Tuffaha och Alan Dawson

De ringer oss nu.

Innan de släpper bomberna.

Telefonen ringer och någon som vet

mitt förnamn talar

och säger på perfekt arabiska "Det här är David."

Och i min dvala av ljudbangar och glassplittersymfonier fortfarande som dånar

runt i mitt huvud

frågar jag mig "Känner jag någon David i Gaza?"

De ringer oss nu och säger Spring.

Du har 58 sekunder från slutet av meddelandet.

Ditt hus är näst.

De anser det vara ett slags krigstidsartighet.

Det spelar ingen roll att det ingenstans finns att springa till.

Det betyder ingenting

att gränserna är stängda

och att dina papper är värdelösa

 och markerar dig bara för en livstidsdom

 i detta fängelse vid havet

där gränderna är smala

där det finns fler människoliv packade mot varandra

mer än någon annan plats på jorden.

Spring, bara!

Vi försöker inte att döda dig.

Det spelar ingen roll

att du inte kan ringa oss tillbaka för att berätta för oss

Att de människor vi påstår oss vilja åt

inte finns i ditt hus

Att ingen finns här utom du och dina barn

som hejade på Argentina,

delade den sista limpan bröd för denna vecka,

räknade ljus kvar ifall strömmen går.

Det spelar ingen roll att du har barn.

Du bor på fel ställe

och nu har du chansen att springa till ingenstans.

Det spelar ingen roll

 att 58 sekunder är inte tillräckligt långt

 för att hitta ditt bröllopsalbum

eller din sons favorit filt

eller din dotters nästan avslutade collegeansökan

eller dina skor

eller för att samla alla i huset.

Det spelar ingen roll vad du hade planerat.

Det spelar ingen roll vem du är.

Bevisa att du är människa.

Bevisa att du står på två ben.

Spring!

(Översättning från eng. av Hans Isaksson)

 

Running Orders

by Lena Khalaf Tuffaha — with Alan Dawson

 

 

They call us now.

Before they drop the bombs.

The phone rings and someone

who knows my first name calls

and says in perfect Arabic “This is David.”

And in my stupor of sonic booms and glass shattering symphonies

still smashing around in my head I think

"Do I know any Davids in Gaza?"

They call us now to say Run.

You have 58 seconds

from the end of this message.

Your house is next.

They think of it as some kind of war time courtesy.

It doesn’t matter that there is nowhere to run to.

It means nothing that the borders are closed

and your papers are worthless

and mark you only for a life sentence

in this prison by the sea

and the alleyways are narrow

and there are more human lives packed one against the other

more than any other place on earth.

Just run.

We aren’t trying to kill you.

It doesn’t matter that you can’t call us back

to tell us the people we claim to want aren’t in your house

that there’s no one here except you and your children

who were cheering for Argentina,

sharing the last loaf of bread for this week,

counting candles left in case the power goes out.

It doesn’t matter that you have children.

You live in the wrong place

and now is your chance to run

to nowhere.

It doesn’t matter that 58 seconds isn’t long enough

to find your wedding album

or your son’s favorite blanket

or your daughter’s almost completed college application

or your shoes

or to gather everyone in the house.

It doesn’t matter what you had planned.

It doesn’t matter who you are.

Prove you’re human.

Prove you stand on two legs.

Run.