bahari.blogg.se

Utdrag ur Emile Habibis roman

Sa'id Peptimisten

 

Habibis Peptimisten (1974) är en uppsluppen explosion av parodi och teatralisk fars, ständigt överraskande, chockerande, oförutsägbar. Den gör inga som helst eftergifter för några av de vanliga berättarkonventionerna. Dess huvudperson (vars namn klämmer ihop Pessimism och Optimism) är en blandning av Aesopos, al-Hariri, Kafka, Dumas och Walt Disney, dess handling en kombination av låg politisk fars, science fiction, äventyr och biblisk profetia, alltsammans förankrat i den rastlösa dialektiken hos Habibis halvt talspråkliga, halvt klassiska prosa. (Edward W. Said)

 

Emile Habibi föddes 1922 i Haifa, i dåtidens Palestina. Alltsedan 1948 har han varit chefredaktör på Haifas största arabiska dagstidning "al-Ittihad" (Unionen). Hans verk omfattar flera romaner, noveller och teaterpjäser. Större delen av hans produktion har översatts till engelska, franska, ryska och hebreiska.

 

Utgiven på arabiska 1974. Svensk översättning 1991
av Ulla Ericson och Hesham Bahari
Utgivare Alhambra

 

Bok Ett

 

Yuaad

 

 

Ni män!
Ni kvinnor!
Ni kardinaler, schejker och rabbiner!
Ni sköterskor, ni flickor på fabriken!
Hur länge ännu vill ni vänta på
att buskapet som ni har törstat efter
skall komma till er som ett brev på posten
från andra sidan dessa döda häckar?
Ni män, ni kvinnor
vänta inte längre, vänta inte!
Sjusovarkläderna, slit av er dem!
Skriv själva breven som ni törstar efter!

 

Samih al-Qasim
Ur "Dödens och Jasminens Koran"

 

1

Sa’id påstår sig ha mött varelser från yttre rymden

 

I sitt brev till mig skrev Sa’id den Olycksalige Peptimisten följande: Vittna om det märkligaste som hänt en människa alltsedan Moses stav, Jesu uppståndelse och valet av maken till Lady Byrd till Förenta Staternas president. Faktum är att jag har försvunnit. Men jag är inte död. Jag blev inte dödad vid gränsen, som en del av er inbillade sig. Inte heller gick jag med i gerillarörelsen, vilket de som insåg mina förtjänster var rädda för. Och jag ruttnar inte bortglömd i ett fängelse som dina vänner förmodar. Seså! Tålamod, om jag får be! Och låt bli att undra: ”Vem är den där Sa’id den Olycksalige Peptimisten? Och varför skulle vi uppmärksamma honom nu, han som framlevde sina dagar i fåvitskhet.” Nåväl. Jag vet min plats. Jag är inte någon ledare, som vill uppmärksammas av andra ledare. Vad jag är, min värderade vän, det är – springpojken!

 

Har du inte skrattat åt det där israeliska skämtet om lejonet som smög sin in i kontorslokalerna hos styrelsen för Histadrut, fackföreningarnas landsorganisation? Första dagen åt det upp direktören för förbundsorganisationen, men inte en enda av hans kollegor märkte det. Nästa dag slukade det chefen för arabiska angelägenheter, men de övriga saknade honom inte. Så lejonet strövade glatt vidare belåtet mumsande. Till slut åt det upp springpojken, och då fångade man det genast.

 

Ja, jag är den där springpojken, min värderade vän. Så varför märkte inte du att jag var borta?

 

Det gör ingenting. Det viktiga är mitt försvinnande, hur konstigt det än var, var något jag hade väntat mig hela mitt liv. Underverket inträffade verkligen, du min tappre vän, och jag mötte faktiskt varelser från yttre rymden. Just nu befinner jag mig i deras sällskap och svävar högt över er medan jag skriver till dig om min fantastiska hemlighet. Var nu inte så skeptisk. Säg inte att underverkens tid är förbi. Vad är det som gör att du alltid får saker och ting om bakfoten?

 

Vid de himmelska härskaror som jag vistas hos svär jag att denna tidsålder måste vara den märkligaste alltsedan Gud förintade de där vandrande förfäderna till dig, Ads och Thamuds arabiska folkstammar. Men vi är vana vid vår tids under. Ja, om våra förfäder skulle uppstå och höra på radio, se teve och bevittna hur en jumbojet landar på en flygplats, spottande och dånande i den becksvarta natten, så skulle de säkert återfalla i månggudadyrkan.

 

Men själva har vi blivit blaserade. Vi ser inte längre det övernaturliga i att kungar blir avsatta eller stannar kvar. Brutus är vardagsmat nu, inget ämne som är värt att skriva pjäser om. ”Et tu Brute”, minsann! Araberna säger förvisso inte ”Et tu Baybars!” Ty Qutuz, sultanen som blev mördad av denne hjälte , Baybars, kunde ju bara, när allt kom omkring, muttra något på turkiska. Nuförtiden bugar sig vår mytiske folkhjälte Abu Zaid al-Hilali för att kyssa den kungliga handen och skingra sultanens farhågor. ”Jag är väl ingen Qutuz”, säger Hans Majestät, medan hans slav muttrar: ”Och detta är ingen tid att leka Baybars!”

 

Månen är oss närmare nu än senhöstens fikon i vår försvunna by. Du accepterar alla dessa under – varför då inte mina också? Sakta i backarna! Pressa mig inte än på fler detaljer. Allting får mogna i sinom tid. Bry inte din hjärna med frågor om mina utomjordiska följeslagare, hur de ser ut, klär sig, organiserar sig och tänker. Din okunnighet får mig att gapflabba… Och varför skulle jag inte sätta näsan i vädret, nu när jag vet vad du inte vet?

 

Du kanske undrar varför de valde mig ensam av alla Guds skapade varelser – tja, jag är inte säker på att jag är den ende som nånsin har träffat dem. När jag frågade dem vad de skulle tycka om jag meddelade dig vad som hänt mig så att världen skulle få veta, smålog de bara och sade: ”Vi har inget att invända. Men världen kommer inte att tro dig. Du förstår, allt som kommer ner från himlen är inte nödvändigtvis Uppenbarelse. Just Uppenbarelsen är ett av era underverk.”

 

Även om jag kanske inte är den ende så hör jag absolut till de utvaldas skara. Och du, min värderade vän, är likaledes utvald. Jag har valt dig till att berätta om det märkligaste av alla underverk. Du har verkligen skäl att brösta dig.

 

Varför valde de mig? Därför att jag valde dem. Jag tillbragte hela mitt liv med att söka efter dem, vänta på dem, lita på deras beskydd, ända tills ett möte med dem blev oundvikligt.

 

Du finner detta besynnerligt? Strunt i det. I den så kallade Okunnighetens Tid, före islam, brukade våra förfäder göra sina gudar av dadlar och äta upp dem när de kom i nöd. Vem är alltså mest okunnig, jag eller de som åt upp sina gudar? Du kanske säger: ”Det är bättre för folk att äta upp sina gudar än att gudarna äter upp dem.” Men då skulle jag svara: ”Ja, men deras gudar var gjorda av dadlar!”

 

 

2

Sa’id redogör för hur hans liv i Israel helt berodde på en åsnas frikostighet.

 

Låt oss börja från början. Hela mitt liv har varit underligt, och ett underligt liv kan bara sluta underligt. När jag frågade min utomjordiske vän varför de tog emot mig svarade han bara: ”Vad hade du för val?”

 

Alltså, när började det hela?

 

Det hela började när jag blev återfödd, tack vare en åsna.

 

Under striderna 1948 lade man sig i bakhåll för oss, öppnade eld och sköt min far – må han vila i frid. Jag undkom därför att en kringströvande åsna kom i skottlinjen och mejades ner, så den dog istället för mig. Mitt liv efteråt i Israel var alltså en gåva från denna stackars fyrfoting. Vilket värde bör vi då, min dyre vän, åsätta detta mitt liv?

 

Jag betraktar mig själv som fullkomligt unik. Du har säkert läst om hundar som har slickat i sig förgiftat vatten och dött och om hästar som sprungit ikapp med vinden och burit sin sårade ryttare i säkerhet bara för att själva dö av utmattning. Men jag är veterligen den förste som räddats av en envis åsna, ett djur som varken är i stånd att springa ikapp med vinden eller skälla. Jag är i sanning ensam i mitt slag. Det måste vara därför som varelserna från yttre rymden valde mig. Kan du säga mig vad som gör en verkligt remarkabel? Måste man vara olik alla andra eller, rentav, i hög grad en av dem?

 

Du sade att du aldrig lagt märke till mig tidigare. Det är för att du saknar sensibilitet, min vän. Hur ofta har du inte sett mitt namn i de ledande tidningarna! Har du inte läst om de hundratals mänskor som fängslades av Haifa-polisen när den där melonen exploderade på Hanatirtorget, nu Paristorget? Efteråt fängslades varenda arab som påträffades i Nedre Haifa, fotgängare eller bilburen. Tidningarna publicerade namnen på alla notabiliteter som greps av misstag men gjorde bara ett allmänt omnämnande om de övriga.

 

De övriga – ja det är jag! Tidningarna har inte förbisett mig. Hur kan du då påstå att du inte hört talas om mig? Jag är en enastående individ. För ingen tidning med utförlig bevakning som har källor, resurser, annonser, kändisjournalister och gott rykte kan ignorera mig. Sådana som jag finns överallt – i städer, byar, barer, överallt. Jag är ”de övriga”. Jag är ensam i mitt slag!

 

 

3

Sa’id uppger sina anor.

 

Sa’id den Olycksalige Peptimisten – namnet passar mitt utseende som hand i handske. Peptimistsläkten är verkligt nobel och väletablerad i vårt land. Den leder sitt ursprung från en cypriotisk slavinna från Aleppo. Timur-Lenk som inte kunde hitta någon plats för hennes huvud i sin pyramid av skallar, trots att den var tjugotusen alnar lång och tio alnar hög, skickade henne med en av sina närmaste män till Bagdad, där hon skulle snygga till sig och invänta hans återkomst. Men hon drog mannen vid näsan. Det sägs, och det här är en familjehemlighet, att detta var orsaken till den skändliga massakern i Bagdad. I alla fall rymde hon med en beduin av Tuwaisat-stammen som hette Abdjar om vilken en skald har sagt:

 

Abdjar, Abdjar, son till Abdjar
Du försköt din hustru i hungersnödens år

 

Han försköt henne när han kom på att hon hade bedragit honom med Limpan, son till Hunger, från lågländerna i Djiftlick, som i sin tur försköt henne i Beersheba. Våra förfäder fortsatte att förskjuta våra anmödrar till dess vår resa förde oss till ett flackt och välluktande land, längs havets rand, vid namn Akka, och sedan vidare till Haifa på andra sidan bukten. Vi fortsatte med detta bruk att förskjuta våra hustrur ända fram till dess att staten grundades.

 

Efter den första olyckan, 1948, skingrades medlemmarna i vår stora släkt och bosatte sig i alla de arabländer som ännu inte ockuperats. Sålunda har jag släktingar som arbetar vid Ar-Rabihovet, anställda vid Översättningskansliet – både från och till persiska. Och jag har en som specialiserat sig på att tända cigarretterna åt en annan kung. Vi hade också en kapten i Syrien, en major i Irak och en överstelöjtnant i Libanon. Den sistnämnde dog emellertid av en hjärtattack när Intrabanken gick i konkurs. (Intrabanken grundades av en grupp palestinska affärsmän i Beirut. Palestinska och libanesiska småsparare drabbades hårt när den gick i konkurs i slutet av 60-talet. Ö.a.) Den förste arab som blev utnämnd av Israels regering till chef för Kommittén för Distribution av Maskrosor och Vattenkrasse i Övre Galiléen är från vår släkt, fastän hans mor sades vara en förskjuten tjerkessiska. Och han kräver ständigt distributionsrättigheterna för Nedre Galiléen, men förgäves. Min far – må han vila i frid – gjorde staten många tjänster, innan den grundades. Dessa hans tjänster är kända i detalj av hans hjärtevän Adon (dvs. herr) Safsarsheck, den pensionerade polismannen.

 

Sedan min far blivit martyr på öppna vägen och jag frälst av åsnan, tog min familj båten till Akka. När vi fann att vi inte svävade i någon fara och att alla var sysselsatta med att rädda sitt skinn, flydde vi till Libanon för att rädda våra. Och där sålde vi dem för att kunna leva.

 

När vi inte hade något kvar att sälja kom jag ihåg min fars befallning till mig då han drog sin sista suck, där i diket. ”Gå”, hade han sagt, ”till herr Safsarsheck och säg till honom: ’Min far hälsade till er före sin martyrdöd att ni skulle fixa nåt åt mig’.”

 

Och fixa något gjorde han.

 

 

4

Sa’id kommer in i Israel för första gången

 

Jag for över gränsen in i Israel i en bil som tillhörde en läkare ansluten till Räddningskåren. Han brukade flirta med min syster på sin klinik i Haifa. När vi flydde till Tyr i Libanon fann vi honom väntande på oss. Och när jag började misstänka vad som pågick mellan honom och min syster, behandlade han mig plötsligt som sin käraste vän. Sedan började hans fru fatta tycke för mig.

 

En dag frågade doktorn mig:

”Kan du bevara en hemlighet?”

Jag svarade:

”Som en stjärna över två älskande.”

”Håll då tyst, för din syster är ingen oskuld längre.

Alltså höll jag tyst.

 

När jag avslöjade för honom hur gärna jag ville smyga mig in i Israel erbjöd han sig genast att ta mig med i sin bil.

”Det är bäst för dig om du far”, sade han.

”Och för dig med”, svarade jag.

 

Och min mor nedkallade Guds välsignelse över oss till farväl.

 

Vi kom fram till Tarshiha just då solen och byborna höll på att överge byn. Vakterna hejdade oss. När doktorn visade dem sina papper hälsade de hjärtligt på oss. Jag kände mig ändå rädd. Men doktorn skämtade och svor med dem och de skrattade och svor tillbaka.

 

I Maaliya sov vi över. Men före gryningen vaknade jag av viskningar från doktorns säng nära bredvid. Jag höll andan och urskilde en kvinnoröst som viskade att hennes man inte skulle vara vaken så tidigt. Jag tänkte att det kunde inte vara min syster, eftersom hon ännu inte hade någon man. Så jag föll belåtet i sömn igen.

 

Vi åt lunch hemma hos den där kvinnans far i Abu Snan, som på den tiden låg i ingenmansland, dvs. detvar ett område som bara besöktes av spioner, kreaturshandlare och vilsekomna åsnor. Jag fick hyra en åsna och red den ner till Kufr Yasif. Detta var sommaren 1948. Och det var medan jag red på den åsnan, när jag for ner från Abu Snan till Kufr Yasif, som jag firade min tjugofjärde födelsedag.

 

Man visade mig till militärkommendantens högkvarter. Jag kom in i det fortfarande ridande på åsnan. Den steg högdraget uppför de tre trapporna till entrén medan soldaterna häpna rusade emot mig. Jag skrek:

 

”Safsarsheck, Safsarsheck!”

 

En fet soldat sprang emot mig och hojtade:

”Jag är kommendanten, stig ner!”

”Jag är den-och-den, son till den-och-den, svarade jag, och jag stiger bara ner vid herr Safsarshecks dörr.”

Han svor häftigt åt mig men jag framhärdade:

”Jag kräver en fristad hos Adon Safsarsheck.”

Han bara förbannade herr Safsarsheck. Så jag steg av åsnan.

 

 

5

Forskning om Peptimistens ursprung.

 

När jag steg av åsnan, fann jag att jag var längre än kommendanten och kände mig mycket lättad. Så jag satte mig för att vila i en skolbänk i den skola som hade förvandlats till kommendantens högkvarter, och där svarta tavlorna användes som pingpongbord. Där satt jag, väl till mods, och tackade Gud för att han gjort mig längre än kommendanten utan tillhjälp av åsnans ben.

 

Det är så vår släkt är beskaffad och skälet till att vi bär namnet Peptimist. Ty i detta ord förenas två förhållningssätt, pessimism och optimism, som till fulländning har blandats hos alla medlemmar av vår släkt alltsedan vår första förskjutna anmoder, den cypriotiska slavinnan. Det sägs att den förste som kallade oss så var Timur-Lenk, efter den andra massakern i Bagdad. Det var när det rapporterades till honom att min anfader, Abdjar, son till Abdjar, sittande på sin häst utanför stadsmurarna, hade skådat tillbaka på eldflammorna och utropat: ”Efter mig syndafloden!”

 

Ta mig, till exempel. Jag skiljer inte på optimism och pessimism och vet inte alls vilketdera som utmärker mig. Var morgon när jag vaknar tackar jag vår Herre för att han inte kallade mig till sig under natten. Om jag kommer till skada under dagen tackar jag Honom för att det inte var värre. Så vilket är jag, pessimist eller optimist?

 

Min mor är också en Peptimist. Min äldre bror arbetade förr i Haifas hamn. En dag blåste en storm upp, välte lyftkranen han höll på att manövrera och slungade dem bägge två mot klipporna och ner i havet. Man samlade ihop hans kvarlevor och förde dem till oss. Varken hans huvud eller inälvor hade hittats. Han hade varit gift mindre än en månad och hans unga brud satt där gråtande och jämrande över sitt hårda öde. Min mor satt där också grät tyst.

 

Plötsligt blev hon otålig och smällde ihop handflatorna. Hon sade hest: ”Det är bättre att det hände på det här sättet och inte på nåt annat!”

 

Ingen av oss blev förvånad över hennes slutsats utom hustrun som inte kom från vår släkt och därför inte förstod vår typ av visdom. Hon blev nära på galen och började tjuta rakt i ansiktet på min mor: ”Vad menar du med ’på nåt annat sätt’, din olycksaliga gamla häxa! Vad kunde det ha varit för ett värre sätt?

 

Min mor uppskattade inte detta barnsliga utbrott och svarade men en spåkvinnas hela tillförsikt: ”Att du hade rymt medan han levde, min flicka, rymt med nån annan karl.”

 

Man ska förstås komma ihåg att min mor kunde vår släkthistoria bara alltför väl.

 

Min brors änka rymde faktiskt med en annan man två år senare och han visade sig vara steril. När min mor hörde detta upprepade hon sin älsklingssats: ”Och varför skulle vi inte prisa Gud?”

 

Så vad är vi då? Optimister eller pessimister?

 

 

6

Hur Sa’id för första gången deltog i frihetskriget.

 

Låt oss nu återvända, min dyre vän, till militärkommendantens högkvarter och hur jag, så fort han svor över Adon Safsarsheck, steg av åsnan. Det stod snart klart för mig att man ibland genom att förbanna någon egentligen snarare uttrycker avund än förakt.

 

Så snart jag satt mig i stolen, upplivad av tanken på att jag var längre än kommendanten även utan åsneben, skyndade han till telefonen och babblade några ord av vilka jag bara kunde uppfatta två, nämligen ”Olycksalige” och ”Safsarsheck”, som båda skulle förknippas med mig under lång tid. När han slutat tala smällde han ner luren och skrek åt mig att stiga upp. Jag gjorde så.

 

”Jag heter Abu Isaac. Följ med mig”, befallde han.

 

Så jag följde honom till en jeep som stod parkerad nära entrén. Min åsna stod bredvid och snörvlade.

 

”Låt oss fara”, sade Abu Isaac.

 

Han klev in i jeepen och jag steg upp på åsnan. Men han skrek ilsket och min åsna och jag skakade så av rädsla att jag föll av och hamnade i bilen närmast kommendanten. Den körde västerut längs en grusväg kantad av sesamstjälkar.

 

”Vart far vi?” frågade jag.

 

”Akka. Och håll mun!” svarade han.

 

Så det gjorde jag. Efter ett par minuter tvärstannade han plötsligt och hoppade kvickt ur jeepen med geväret i handen. Han störtade in bland sesamstjälkarna i det han förde dem åt sidan med sin tjocka mage. Jag såg en bondekvinna som kröp ihop där nere med ett vettskrämt barn i famnen.

 

”Från vilken by?” frågade kommendanten.

 

Kvinnan satt hopkurad och sneglade från sidan på honom fastän han stod rakt över henne stor som ett berg.

 

”Från Birweh?” röt han.

 

Hon svarade inte utan fortsatte stirra på honom.

 

Han riktade då geväret rakt mot huvudet på barnet och skrek: ”Svara, annars tömmer jag det här i honom!”

 

Då stramade jag upp mig, färdig att hoppa på honom vad som än måtte hända. Mitt unga blod svallade ju hett inom mig, tjugofyra år som jag var då. Och denna syn kunde inte undgå att röra ens en sten. Emellertid erinrade jag mig min fars sista råd och min mors välsignelse, så jag sade till mig själv: ”Jag tänker absolut hoppa på honom om han avfyrar sitt gevär. Men hittills har han ju bara hotat henne.” Jag kurade ihop mig.

 

Kvinnan svarade till slut: ”Ja, från Birweh.”

 

”Är du på väg tillbaka dit?” vrålade han igen.

 

”Ja, tillbaka.”

 

”Har vi inte varnat er?” tjöt han. ”Alla som far tillbaka kommer att dödas. Begriper ni inte vad som menas med att lyda? Tror ni det är det samma som kaos? Stig upp och spring före mig, tillbaka österut, var du vill. Får jag nånsin se dig igen på denhär vägen är din sista stund kommen.”

 

Kvinnan reste sig, tog barnet vid handen och gav sig iväg österut utan att se sig om en enda gång. Barnet gick bredvid och såg sig heller inte om.

 

Just då observerade jag det första exemplet på det häpnadsväckande fenomen som skulle inträffa om och om igen tills jag slutligen mötte mina vänner från yttre rymden. För ju längre kvinnan och barnet avlägsnade sig från oss, kommendanten stående och jag i jeepen, desto större blev de. Vid det laget då de flöt ihop med sina egna skuggor i solnedgången hade de blivit större än själva Akkaslätten. Kommendanten stod fortfarande där och väntade på deras slutliga försvinnande medan jag satt hopkurad i jeepen. Till sist frågade han häpet:

 

”Försvinner de aldrig?”

 

Men den frågan var inte riktad till mig.

 

Birweh är hembyn för poeten Mahmoud Darwish som sade femton år senare:

 

Jag prisar bödeln, segrare över en mörkögd flicka!
Hurra för byarnas besegrare,
Hurra för den som slaktar spädbarn!

 

Var han just det där barnet? Hade han gått vidare österut efter att ha lösgjort sig från sin mors hand och lämnat henne där bland skuggorna?

 

Varför berättar jag den här triviala episoden för dig? Av många skäl. Och ett av dem är det här fenomenet med kroppar som blir större och större ju längre de avlägsnar sig. Ett annat skäl är att den här händelsen ger ytterligare belägg för att namnet på vår urgamla släkt injagar respekt hos statens makthavare. För hade det inte varit för denna respekt hade kommendanten helt säkert tömt geväret i huvudet på mig när han såg hur jag stramade upp mig färdig att anfalla honom.

 

Ytterligare ett skäl är att jag för första gången kände att jag fullgjorde min fars uppdrag – må han vila i frid – och tjänade staten även om det inte var förrän efter upprättandet av den. Så jag tänkte för mig själv: ”Varför skulle jag inte komma på god fot med kommendanten?”

 

Alltså tog jag mig friheten att häva ur mig: ”Öh, det här fordonet, vilket märke är det?”

 

”Håll mun!” skrek han.

 

Det gjorde jag. Det var samme poet från Birweh som senare sade:

 

Vi vet bäst om dessa djävlar
som gör barn till profeter.

 

Han insåg inte förrän helt nyligen att dessa samma djävlar också kunde göra en hel nation fullständigt bortglömd.

 

 

7

Yuaads namn nämns för första gången.

 

Akka välkomnade oss med sin beckmörka natt, svart som en abbasidflagga. Jag kom ihåg min flickvän Yuaad som aldrig log mot någon annan än mig på tåget. Mitt hjärta dunkade hårt.

 

Akka var min andra skola och Yuaad min första kärlek.

 

Akka, som hade stått emot korsfararna längre än någon annan stad, senare avvisat Napoleon och under mellantiden inte erövrats av mongolerna, hade ännu kvar sin åldriga värdighet även om dess murar nu var en mötesplats för haschrökare och dess fyr glimmade svagt som Djohas lykta. Det var fortfarande huvudstaden även efter det att Haifa hade industrialiserats och växt till sig.

 

Akkas läroverk, med sina rum omgärdade av tjocka väggar på utsprånget av östra muren, var fortfarande ur lärdomssynpunkt överlägset det i Haifa. Vi blev alltså inskrivna i kasernskolan och pendlade dagligen med tåg till Akka. Det var på tåget jag träffade Yuaad som också var från Haifa. Hon gick i flickskolan i Akka, axlade sin skolväska och pendlade tillsammans med oss. Men hon brukade sitta alldeles ensam i den enda avskilda kupén på tåget. Hon gick alltid raka vägen in i den där kupén med scarfen på plats och hon bar den alltid när hon kom ut. Men genom springan i dörren till hennes kupé växlade hon hemliga blickar med mig, med sina gröna ögon. Nu hade jag henne fast på kroken.

 

En morgon kallade hon på mig och bad mig förklara ett engelskt ord för henne. När jag inte kunde det sade hon själv vad det betydde och bad mig sätta mig. Från och med då satt jag hos henne både på dit- och hemresan. Och vad jag älskade henne! Hon sade att hon älskade mig också, för att jag var rolig och hade ett hjärtligt skratt.

 

 

En av mina klasskamrater som var svartsjuk vållade mig mycken sorg i det tysta. Han anmälde mig för hennes rektor som skrev brev till min rektor. Denne kallade till sig alla elever, som tågpendlade från Haifa, och skrek och gormade: ”Mellan Haifa och Akka, ni hör vad jag säger, mellan Haifa och Akka finns där ett hav, ett hav! Den här stan har alltid hållit sig till sina traditioner, ända sedan Saladins dar.”

 

Jag erinrade mig den berömde andalusiske resenären Ibn Djubair som tillbringade två nätter på ett värdshus i Akka under Saladins tid och skrev: ”Staden lider under förtryck och kätteri”, och ”den är full av synd och laster”. Min egen farfar – må både han och min far vila i frid – vars fru rymde med en annan brukade säga till oss när vi var små att ”hon gjorde det för att hon var från Akkaaaa”, i det han drog ut på slutvokalen för att riktigt betona det. Så jag tittade rakt in i ögonen på rektorn och hojtade halvhögt: ”Ja men hon är inte från Akka!”

 

Han körde ut mig från sin mottagning och rapporterade det hela för hennes familj som skickade någon som klådde upp mig på stationen och det fick mig att älska henne ännu mer. Jag gav mig på den klasskamrat som hade angett oss och vi föll av tåget ner på sandstranden. Oskadda promenerade vi tillbaka till Haifa efter att ha badat i havet. På vägen gav några beduiner oss papperstunt bröd med salt och olja att äta och sedan stal de våra skolväskor. Som följd av det blev den där pojken en av mina bästa vänner. Det är han fortfarande.

 

Yuaad var aldrig mer på tåget efter att rektorn skrivit till hennes föräldrar. Men själv var jag fortfarande drabbad av hjärtesorg.

 

 

Militärkommendanten och jag gick in i polisens kontor på västra stranden och han överlämnade mig till en av poliserna. Denne beordrade mig att återvända nästa morgon för transport till Haifa. Sedan begrundade han situationen och frågade: ”Men var ska du sova inatt då?”

 

”Yuaad”, svarade jag. (Yuaad är ett konstruerat namn som betyder ung. ”göras om”, ”upprepas”, ”bringa tillbaka”, ”återföra”. Ö.a.)

 

Polisen som undrade om jag var döv upprepade frågan.

 

Jag svarade att den enda jag kände i Akka var rektorn för skolan. Polisen rådgjorde då med kommendanten som sade åt honom att föra mig till Djazzar-moskén. Vi for i väg i hans jeep. När vi kom fram till dricksfontänen nära porten stannade han bilen och vi steg ur. Han slog med den urgamla portklappen på porten till moskén. Det uppstod ett plötsligt buller; sedan blev det alldeles tyst. Ett barn började gråta men tystades snart. Sedan hörde vi släpande steg och porten öppnades av en utmärglad gubbe i trasiga kläder. Han välkomnade oss översvallande.

 

Polisen sade till honom: ”Här är en till som måste anmäla sig på polisstationen i morgon bitti.”

 

”Kom in, min son”, bjöd mig den gamle och jag steg in.

 

När jag såg hans ansikte kände jag igen min gamle rektor och utropade: ”Åh rektorn! Min far – må han vila i frid – anbefallde mig åt er välvilja.”

 

”Min välvilja är mycket omfattande, min son”, svarade han. ”Kom och se själv.”

 

 

8

En sällsam afton på gården till Djazzar-moskén.

 

Min forne lärare klappade tre gånger i händerna och talade till de mörka skuggorna på gården: ”Fortsätt bara med vad ni höll på med, gott folk. Han är en av oss.”

 

Omedelbart uppstod ett väldigt sorl och man tog bort händerna från munnen på de små barnen. Jag såg gestalter närma sig inifrån Ahmadi-moskéns skola som omslöt gården på tre sidor, i öster, norr och väster. Folk skockades omkring oss och sedan de hälsat varmt och översvallande på mig satte de sig med korslagda ben på marken och frågade vem jag var.

 

Jag berättade att jag just hade återvänt från Libanon. Vilken oro och uppståndelse detta vållade! Min lärare skrek: ”Det kan man kalla en av våra pojkar, gott folk! Och om han kunde komma tillbaka så kan väl de andra säkert göra det med.”

 

”Kom du över i hemlighet?” frågade någon.

 

Jag ville ju inte förklara för dem om min systers älskare, doktorn, och inte heller om åsnan eller Adon Safsarsheck, så jag svarade bara: ”Ja.”

 

”Aha, då blir du deporterad i natt”, sade de.

 

”Ja men min avlidne far var god vän till en av deras tjänstemän, en man som heter Adon Safsarsheck”, meddelade jag dem indignerat.

 

Återigen uppstod ett plötsligt sorl, denna gång av vrede, och min lärare gjorde sitt bästa för att lugna dem.

 

”Han är ju bara en pojke ännu”, envisades han trots att jag fyllde tjugofyra den natten.

 

I mitt stilla sinne tackade jag min lärare för att han inte låtsats att jag var en ung kvinna för att rädda mig från deras vrede som jag fann totalt oförklarlig. Till sist lugnade de sig och började acceptera mig och ansätta mig med frågor om sina skingrade släktingar som hade flytt till Libanon.

 

”Vi är från Kwaykat. De förstörde byn och drev bort allihop. Träffade du nån från Kwaykat?”

 

Jag tyckte upprepningen av K-et i Kwaykat lät väldigt lustigt men lyckades låta bli att fnissa. Då hördes en kvinnoröst som kom bakifrån soluret borta i väster och det räddade situationen. Vi hörde henne säga: ”Flickan sover inte, Shukriyya, hon är död.”

 

Det hördes ett kvävt skrik och alla höll andan tills det slutade. Sedan fortsatte de att fråga ut mig.

 

Jag svarade att jag inte mött någon från Kwaykat.

 

”Jag är från al-Manshiyya. Där är inte lämnat sten på sten utom gravarna. Träffade du nån från al-Manshiyya?”

”Nej.”

”Vi är från Amqa. De plöjde ner alla husen och hällde ut oljan på marken. Mötte du någon från Amqa?”

”Nej.”

”Vi här borta är från Birweh. De tvingade ut oss och utplånade byn. Träffade du nån från Birweh?”

”Jag såg faktiskt en kvinna därifrån som gömde sig med sitt barn bland sesamstjälkarna.”

Jag hörde många röster som försökte gissa vem kvinnan var och de räknade upp mer än tjugo mödrar. Till slut hojtade en gamling:

”Det räcker. Hon är Moder Birweh. Sluta gissa. Gud är hennes och vår enda tillflykt.”

Och de slutade faktiskt med att gissa. Men snart bröt det fram nya röster som framhärdade med att i detalj berätta om sin släktskap med byarna av vilka allihop, fick jag veta, hade jämnats med marken av armén.

”Vi är från Ruwais…”

”Vi är från al-Hadatha…”

”Vi är från ad-Damun…”

”Vi är från Mazraa…”

”Och vi är från Shaab…”

”Vi är från Miy’ar…”

”Och vi är från War’at as-Sarris…”

”Vi är från as-Seeb…”

”Vi är från el-Bassa…”

”Vi är från el-Kabri…”

”Vi är från Iqrit…”

”Vi är från Kufr Bir’im…”

”Och vi är från Dair el-Qasi…”

”Vi är från Saasaa…”

”Vi är från Suhmata…”

”Vi är från as-Safsaf…”

”Och vi är från Kufr Inan…”

 

Vänta dig inte, min käre vän, att jag efter hela denna tid ska minnas namnen på alla dessa ödelagda byar som de här mänskorna gjorde anspråk på den kvällen på gården i Djazzar-moskén. Vi i Haifa brukade veta mer om byarna i Skottland än dem i Galiléen. De flesta av de där byarna har jag aldrig hört talas om utom den enda kvällen. Ja, klandra inte mig, min högt värderade vän. Klandra mina vänner. Och har inte er poet från Galiléen, Tawfiq Zayyad, skaldat:

 

Jag ska rista in namnet på varenda stulen jordbit
och var bygränserna gick,
vilka hem som sprängdes i bitar,
vad för träd som rycktes upp,
vilka små vildblommor som krossades,
allt för att minnas. Och jag ska rista vidare
varje akt i mitt ödesdrama, varje fas i katastrofen,
allting, stort som smått,
i ett olivträd på gården till mitt hem.

 

 

Hur länge måste han fortsätta att rista in? Hur snart kommer dessa glömskans år att gå som utplånar alla våra minnen? När kommer man att läsa orden som ristats in i olivträdet? Och finns det ännu kvar några oliver på gårdarna?

 

När de inte kunde få några tillfredsställande svar från mig och begrep att min bekantskapskrets inskränkte sig till min egen släkt och Adon Safsarsheck, skingrades de till sina olika vrår och lämnade mig ensam med min forne lärare.