När det kristna Europa ägnade sig åt kannibalism
När det kristna Europa ägnade sig åt kannibalism
Introduktion
av Hesham Bahari
Med de blodiga nyheterna som når oss från Syrien och Irak sprids även uppfattningen om islam som en våldets och oförsonlighetens religion. Jag har genom åren ägnat denna fråga många sidor i mina artiklar och brev, men måste här än en gång klargöra min ståndpunkt. Islam är varken fredligare eller våldsammare än andra religioner. Sociologiskt sett utnyttjas alla religioner för att främja världsliga syften, därav deras inblandning i krig och politik. Å andra sidan utvecklar alla religioner ett skott av andlighet, det som går under det missvisande namnet av ”mysticism” men som kan främja individens och gruppens sökande efter ett harmoniskt och solidariskt levnadssätt. Islam har precis som alla andra religioner utvecklats i båda riktningarna och skiljer sig därmed föga från kristendom, judendom, buddhism, hinduism eller vilken annan religion som helst. När man läser Anders Fryxells skildring (skriven på 1800-talet och som bifogas nedan) av det trettioåriga kriget i Europa, då s k ”kristna” människor ägnade sig åt kannibalism, förstår man kanske lite bättre vad som händer i Mellanöstern idag. Detta pågående krigstillstånd begränsar sig naturligtvis inte till ”judar”, ”kristna” och ”muslimer”. Buddhistiska munkar har ägnat sig åt våldsam etnisk rensning i Myanmar nyligen, där hundratusentals muslimer dödades och tvingades lämna landet, för att inte tala om de nationalistiska och ateistiska staternas rationaliserade våld med hundratals miljoner döda under 1900-talet som resultat. Religioner och ideologier har helt enkelt den benägenheten att låta sig utnyttjas för mindre humanistiska syften än vad deras programförklaringar åberopar. Det är en del av tragiken bakom människans dubbla väsen.
Att beskriva islam som ensam våldsidkare och våldsbärare är att missförstå historien. Islams olika stridande falanger kommer förhoppningsvis själva så småningom att inse med Fryxells slutord i detta kapitel att ”troslärans innehåll ej uteslutande bestämmer människans värde samt att gudsfruktan och sedlighet kan finnas även hos olika bekännare”. Än så länge finns det krafter i världen som drar nytta av denna fejd och som inte vill att den ska avstanna. Under trettioåriga kriget var beskyddandet av protestanter och katoliker bara en täckmantel för andra världsliga syften, nämligen Sveriges mån om att förvandla Östersjön till ett rent svenskt hav och Frankrikes rädsla för den romerske kejsaren i Wien som en medtävlare om den katolska världens ledning. Det föranledde en ohelig allians mellan det protestantiska Sverige och det katolska Frankrike som faktiskt delvis finansierade de svenska truppernas skövling av Tyskland. Samma oheliga allianser kan man se i dag i Mellanöstern. Krigets utveckling har föga att göra med islams olika trosriktningar, judendomen eller kristendomen och allt att göra med de nyupptäckta enorma gasfyndigheterna längs hela Levantkusten samt de stora oljereserverna under iransk och arabisk mark, det vill säga, med andra ord, med den så kallade ”demokratiska” postindustriella världens tillgång till billig energi och därav global makt över planeten. Tänk på det varje gång ni läser eller hör den beslöjande omskrivningen ”islamiska staten” i medierna, en realitet som i sig är ett direkt resultat av den ännu mer i västerländska öron förskönande eufemismen, den ”judiska staten”!
I väntan på den ”mänskliga staten” kan ni kanske bekanta er med någon av de hundratals titlar som finns på vår hemsida www.alhambra.se Och nu, varsågoda! Anders Fryxell tar över ordet om de ”kristna staternas” härjningar i Europa på 1600-talet!
Krigets härjningar
Utdrag ur Svenska historien
av Anders Fryxell (1795-1881)
Trettioåriga kriget var en bland de vildaste fejder, som härjat Europa. Därtill bidrog förnämligast den bitterhet, som utmärker så väl borgerliga som troskrig; och detta var från början båda delarna. Sedermera innästlade sig däri flera utländska makter, vilka hyste föga eller intet deltagande för Tysklands lidanden; och slutligen uppväxte under den långa fejden ett förvildat släkte, som icke ägde begrepp om lagbunden sammanlevnad, icke en gång om de allmännaste sedebuden. I början bestod härarna ännu till det mesta av soldater, uppfostrade i ordentliga samhällen och vanda vid tukt och sedlighet. Det var den tiden endast oordentliga partigängare samt kroaterna och dylika halv- eller helvilda krigare, som tillät sig de omänskliga härjningarna. Men när Wallenstein i stort följe utförde den tanken att låta hären föda sig själv, då upphöjde han på samma gång plundring till rättmätigt skaffande och antog den satsen, att landet var till för härens skull icke tvärt om. Mer eller mindre följdes hans exempel av de flesta senare härförare.
Det var också från Wallensteins och den därpå följande tiden, som de bittraste klagomålen över våld och plundringar föreskriver sig. Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora löspenningar för frihet från plundring, mord och brand. Så samlades mången stor förmögenhet, och Altringer hade hopskrapat omätliga skatter, vilka han nedsatt i Genuas och Venedigs banker. För andra, för de flesta, gick penningen, som den kom, med brådska och brott, i spel, dryckenskap och liderlighet, samt kvarlämnade blott fördubblad törst efter nya byten till medel för nya utsvävningar. Dessa befälets exempel följdes gärna och snart av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet undan fotsulorna och strödde salt i såren osv.
Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades den svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.
Brott födde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.
Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär. Den make eller far, som bjöd till att skydda dem, blev genast nedhuggen. Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i dödens. Andra kvarstannade i lägren, den enda plats, som gav något slags säkerhet. Så var ofta den åtföljande skaran av kvinnor och barn mångdubbelt talrikare än själva truppen. År 1648 uppgav bayerske generalen själv, att med den förenade katolska hären av 40.000 man följde 140.000 kvinnor, barn och annat löst folk.
Var helst en sådan svärm framtågade, blev allting innan kort så förtärt, att blott en öken återstod. Soldaterna till och med roade sig med att ödelägga landet, fördärva planteringar, nedtrampa säd, genombryta fördämningar, uppbränna byar och städer; så att på några dagar förstördes, vad förfäder behövt och efterkommande behövde århundraden att uppföra. Banérs härjningar i Böhmen var svåra. Så och än värre huserade hertig Bernhard kring Rhen, Turenne i Bayern. Under fälttåget 1647 lät Melander blott i Hessen uppbränna sjutton städer, trettio slott och tre hundra större byar.
Detta förstörande av själva landet jämte osäkerheten gjorde, att slutligen nästan ingen vårdade sig om att idka studier, handel, hantverk eller jordbruk. Studenten, skrivaren, gesällen, bonddrängen, alla ville hellre taga svärdet och plundra än arbeta och plundras. Så uppkom brist och av bristen sjukdomar och hungersnöd. Redan 1630 bakades nödbröd av ekollon, hampfrö och allahanda rötter. Längre fram fann man människor döda med hö, med jord i munnen. Man såg dem bleka och avfallna söka onaturlig näring, stundom på avrättningsplatser. Vid kyrkogårdar måste man hålla vakt för att skydda de avlidnas halvmultnade kroppar. Stundom såg man människorna springa efter hundar för att döda och förtära dem; stundom såg man uthungrade hundar angripa och förtära människor. På andra ställen gästade vargar i de öde husen och överföll den oförsiktige vandraren. Trupperna själva, då de måste tåga genom dylika ödemarker, led ofta den förfärligaste hungersnöd. Då uppkom härjande farsoter, och inom kort var hela regementen, hela stadsbefolkningar liksom bortblåsta från jorden.
Hungersnöden drev till uppträden av den rysligaste art. I häkten såg man fångar kasta sig över sina döda kamraters lik och med tänderna slita sönder dem. Man såg brodern äta upp sin döda syster, dottern sin mor. Man såg föräldrar i hungerns raseri slakta och förtära sina egna barn och sedermera i ånger och vansinne döda sig själva. I Franken hade en hop bönder och förrymda soldater sammanrotat sig till människojakt. De drev länge sin näring i trakten av Forchheim men blev slutligen överraskade, sittande kring en kokande kittel fylld med människolemmar.
Det långvariga krigstillståndet vände upp och ned på begreppen om gott och ont. Soldaterna förvildades och kallade sina vederstyggliga brott för goda gärningar. Gudsfruktan och mänsklighet däremot var Satans tjänst. Präster blev framför andra med gäckeri förföljda och plågade. Många krigare ville aldrig deltaga i gudstjänsten utan uppläst gäckande hela abcd och sade, att däri innehölls alla böner; Gud kunde därav sammansätta vilka ord han helst åstundade. Andra menade, att en god morgonöppning var den bästa morgonvälsignelsen. De redliga, de rättsinnade häpnade över hädelserna och brotten. ”Om det funnes någon Gud, skulle hans straffande ljungeld krossa de förhärdade.” Så trodde de, och vid brottslingarnas strafflöshet förtvivlade mången om Gud, dygd och evighet samt överlämnade sig åt de förut avskydda lasterna.
Svenskarna var visserligen ansedda som de minst våldsamma bland dessa vilda skaror, dock även de bedrev rysliga illgärningar, vilka fäster tårar, blod och förbannelser vid de vunna lagrarna. Mångenstädes visar man ännu i skogar och berg de gömställen, där landets olyckliga invånare höll sig undan för de nordiska och mordiska fienderna, och länge bibehöll sig det bruket att skrämma olydiga barn för svenskarna, likasom annorstädes för busen. Ännu sjunges i synnerhet i Böhmen en visa, vilken har avseende därpå och varav de vanligaste verserna lyder sålunda:
”Svensken har kommit och borttagit allt,
Sönderslaget fönstren och bortdrivit boskapen.
Buh! Buh! Buh! Svensken!”
…
Så hade Tyskland blivit hanterat på ena sidan av svenskar, skottar, nederländare, fransmän och weimarianer, vilka alla gemensamt kallade sig Tysklands beskyddare, antingen mot kejsarens förtryck eller mot påvens irrläror; å andra sidan av österrikare med ungrare, kroater, bayrare, italienare och spanjorer, vilka kallade sig Tysklands beskyddare mot utländskt våld och gudlöst kätteri. Tyskarna själva hjälpte båda partierna i förstörandet av deras gemensamma fädernesland.
…
… och vid fredsmötet i Westfalen blev de få bland ombuden, som talade om fördragsamhet och försoning, av båda de stridande partierna hårt angripna. Man kan härav döma till tänkesättet hos folkmassan. Där härskade en av enfaldiga eller ensidiga och ofördragsamma predikanter beständigt underhållen bitterhet, vilken icke tillät någon försoning och vilken var förnämsta orsaken, varför alla försök att bilda ett tredje parti misslyckades. Det skedde nämligen ej blott av brist på mynt utan ock av brist på folk, nämligen på sådant folk, som ville av verklig övertygelse ställa sig under dess fanor. Det var först såsom en följd av det långa och blodiga kriget, som man började allmännare inse, att själva troslärans innehåll ej uteslutande bestämmer människans värde samt att gudsfruktan och sedlighet kan finnas även hos olika bekännare.
Anders Fryxell
Utdrag ur Svenska historien, Band 3, utgiven i urval av Axel Strindberg, Gidlunds 1983.
