"Shalom och Abdoh"
Shalom och Abdoh
Filmen som vittnar om broderskap
mellan muslimer och judar i Egypten
Mizrahis filmer från 30-talet visar på den sociala samhörigheten mellan egyptier av olika religioner. Hur skulle det ha sett ut idag i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna fått stanna i sina ursprungshem?
När jag ser Mizrahis egyptiska filmer från 1930- och 40-talen får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet.
Året är 1934. Hitler har suttit vid makten i ett år och hatet mot de europeiska judarna börjar anta oroväckande proportioner. Det skulle dock dröja till 1938 innan den riktiga förföljelsen tar form. Hur såg förhållandet ut mellan Egyptens judar och muslimer under samma period? Svaret finns i en lång spelfilm från det året, 1934, regisserad av en av Egyptens pionjärer inom filmindustrin, juden Togo Mizrahi, född 1905 i Alexandria, Egypten. Mizrahis karriär började redan 1930 med en film betitlad ”Kokain - Avgrunden”. Denna film är tyvärr än så länge spårlöst försvunnen. Men flera av hans senare filmer har lagts ut på Youtube till alla filmintresserades glädje. 1934 regisserade Mizrahi sin fjärde långfilm, ”De två delegaterna”, eller historien om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh.
Filmen är en mångbottnad komedi med Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som modell (där juden Shalom är Halvan och muslimen Abdoh är Helan). Den utspelar sig i trettiotalets Alexandria. Shalom och Abdoh är förälskade i var sin flicka. Shalom vill gifta sig med Ester och Abdoh med Amina. Ester och Amina är också bästisar och bor grannar i samma hyreshus, döttrar till två låg medelklassfamiljer. Ester bor med sin mamma Vittoria och sin pappa Salomon, medan Amina bor med sina föräldrar som presenteras som Um och Abu Amina enligt arabisk sed. Föräldrarna är också bästa vänner. Mödrarna, Vittoria och Um Amina, är jämt hos varandra, dricker kaffe tillsammans och spår åt varandra i kortspel och kaffesump. Mödrarna, Shaloms och Abdohs blivande svärmödrar, har något mer gemensamt. De motsätter sig starkt Shaloms och Abdohs frieri och tycker att deras döttrar förtjänar bättre än två lymlar som går klädda i galabeyya, den egyptiska särken som män av enklare ursprung och bönder än idag går klädda i.
Fäderna Salomon och Abu Amina är av motsatt åsikt. De gillar killarna och tycker att de utgör ett bra parti för döttrarna. Hursomhelst bestämmer sig Shalom och Abdoh för att gå till skräddaren och få sig ett par frangi (europeiska) kostymer sydda åt sig. Resultatet är häpnadsväckande. De två galabeyyaklädda lymlarna förvandlas till eleganta herrar med fez och allt, en judisk Laurel och en muslimsk Hardy som efter skräddaren går till frisören för att bli klippta, rakade och parfymerade. Men de blivande svärmödrarna är svåra att blidka. ”Kostym? Hm? Räcker inte! Har ni pengar?” frågar judinnan och muslimskan unisont.
Modstulna retirerar de två vännerna Shalom och Abdoh för att finna ut hur man skaffar pengar. Det är då de västerländska kostymerna gör sitt. Shalom och Abdoh förväxlas med två delegater från den ”utländska” maffian på besök i Egypten och värvas av misstag av en kriminell liga. Metaforerna i Mizrahis filmspråk saknar tak. Scenerna i all sin enkelhet och komik följer efter varandra utan nåd. Den kriminella ligan består av välklädda kosmopolitiska herrar. De talar, som vore de ministrar på ett regeringsmöte, om vilka åtgärder som behövs för att brottet ska rationaliseras och bli mer lönsamt. Shalom och Abdoh lyckas dock fly undan ligan utan att bli avslöjade.
Några turer senare, och två vackra låtar sjungna av Amina, hjälper Shalom och Abdoh polisen att ta fast bovarna och får en stor summa pengar i belöning som de kastar på bordet framför sina blivande svärmödrar. Dessa hade under tiden hunnit bli blåsta på alla sina besparingar av samma kriminella liga. Shalom får till slut sin Ester, och Abdoh sin Amina. Världen kan andas ut, ett tag till i alla fall.
I bästa Helan & Halvan-stil råkade Shalom och Abdoh under slagsmål med banditerna slå varandra var gång de skulle utdela ett slag till bovarna”! All filmisk enkelhet till trots, är detta mästerverk från 30-talet med judiska och muslimska skådespelare och en egyptisk judisk regissör en ögonöppnare för vår tid. Situationen som filmen utmålar, alltså den sociala och själsliga samhörigheten mellan egyptier av olika religioner, är absolut inte någon fantasi sprungen ur en välmenande regissörs hjärna. Född i början på femtiotalet har jag själv fått uppleva denna närhet till Egyptens ”sista judar”. Idag finns i Egypten knappt några hundra judar kvar av de ursprungliga femtiotusen, samtliga tydligen i nittioårsåldern.
1948, året då Israel ersatte Palestina, decimerades den egyptiska judenheten starkt. Togo Mizrahi fick lämna landet redan det året. Men i likhet med de flesta egyptiska judarna vägrade han utvandra till det nybildade Israel. Han valde att gå i exil i Italien där han levde tills han dog i mitten på åttiotalet. Mellan 1930 och 1946 hann Mizrahi med att regissera och producera 32 filmer som än idag fascinerar genom sin försynthet och tolerans. På fyrtiotalet lanserade han Layla Murad, en judinna som blev arabvärldens främsta sångerska och skådespelerska, med fem filmer. Få människor i Egypten idag känner igen hans namn, trots att alla någon gång har sett Layla Murads filmer som än idag visas på teve, som de gamla härliga klassiker de är.
Jag ställer mig, efter att ha sett ”De två delegaterna”, den oundvikliga frågan. Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem? Vilka förluster har inte dessa länder åsamkats genom denna tragedi! Judarna var en levande del av dessa samhällen. De upplevde sig aldrig som främlingar. De sjöng samma sånger, spelade samma spel, åt samma mat, gick klädda i samma galabeyyor, berättade samma skämt, agiterade mot samma koloniala herrar och kastades i samma fängelser av samma regeringar, samma kriminella ligor som samarbetar med de internationella maffiorna och lägger beslag på det enkla folkets besparingar. När jag ser Mizrahis filmer får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet. Han verkar säga oss: ”Var inte oroliga! Den goda tiden kommer tillbaka!” Mizrahis minne har åter blivit levande bland många filmälskare tack vare Youtube. Hans egyptiskhet går inte att ta miste på. Antalet tittare ökar för varje dag, trots olycksfåglarna som skymmer horisonten. Må det minnet aldrig försvinna igen.
