bahari.blogg.se

 

Al-Shanfara:

En stråtrövarskald från 500-talet 

 

Introduktion av Hesham Bahari

 

Det arabiska språkets förislamiska skede tillhör nog de mest gåtfulla litterära korpusar som världslitteraturens historia har att bjuda på. Dess stora omfång (tiotusentals bevarade verser av hundratals namngivna poeter med fullständiga genealogier och relaterade anekdoter) och det faktum att det vi egentligen förfogar över är en muntlig tradition som först inlemmats i islams skriftliga kultur ett par hundra år efter att den hade nått sin (muntliga) höjdpunkt, är tillräckliga anledningar för att ägna denna poesi noggranna studier. Dess tillkomst vid skärningspunkten mellan muntlig och skriftlig kultur kan ge många ledtrådar till skriftens politiska betydelse. Därtill har en del forskare hävdat den stora likheten mellan vissa diktverser och de mer poetiska delarna av Koranen, vars sammanställning och nedteckning sammanföll med den förislamiska poesin­s storhetstid. Oavsett ideologisk ståndpunkt är dock alla överens om behovet av att behärska den lexikala rikedomen i den muntliga förislamiska poesin för att kunna förstå korantexten. En hetsig debatt om vem som ska tillskrivas dikterna har rasat i mer än hundra år, och föranlett en och annan fatwa riktad mot forskare och författare. Dessa hade, genom att åbero­pa den förislamiska poesins nedtecknande under islamisk tid, ifrågasatt själva dess äkthet. Ett sådant ifrågasättande av den arabiska världsliga litteraturen skulle kunna sprida tvivel över de religiösa texternas ”äkthet”, ansåg traditionalisterna.

Hursomhelst delas den förislamiska poesin upp i ett antal genrer. ”Stampoesin” är den som kom att utgöra kärnan i de tio oden som sägs vara skrivna av tio poeter djupt förankrade i sina roller som sina respektive stammars röst och försvarare, även om några av dem som Tarafa (”Nomadens ode över livets flyktighet”, Alhambra 2011) eller Imru’ al-Qays sägs ha förråtts eller till slut övergivits av sina respektive klaner. I Labids ode (”Stumma stenars dunkla tal” med kommentarer av Suzanne Pinckney Stetkevych, Alhambra 2015) får vi ett ode som mer liknar ett proto-islamiskt än ett förislamiskt sådant. Labid sägs ha konverterat till islam vid 90 års ålder och påstås ha blivit 150 år gammal! Legenden om hans långa liv och hans diktande har säkert bidragit till skapandet av en islamsk mytologi ämnad att befästa den nya läran bland motsträviga stammar och främmande kulturer.

Men intill dessa ”stampoeter”, antingen man ser dem som proto- eller förislamiska, fanns under hednatiden (och därefter också) en annan genre som gick under namnet ”su’luk”-poesin, eller stråtrövarpoesin. En av su’lukernas främsta gestalter var al-Shanfara, vars långa ode på 68 verser presenteras nedan i sin helhet i en till min kännedom första svenska återgivning. Al-Shanfara lär ha levt runt sekelskiftet mellan 400- och 500-talen och hans dikt är därmed en av de äldsta bevarade texterna från den arabiska litteraturen.

Som Stetkevych väl påvisar i sin essä om Labid är stampoesin indelad i 3 rörelser (något som liknar sonatan): först kommer separationen från stammens kvinnor/förlorad barndom, sedan följer en marginaliseringsfas som ofta upptar större delen av odena och där poeten ensam med sitt kamelsto genomgår en farlig ökenfärd, en sorts mandomsprov. Odet avslutas med ett återinlemmande i stammens hägn (efter framgångsrik resa genom öknen) där poeten berömmer både sig själv och sin stam och förtalar eller förringar fiendestammen. Odets struktur motsvarar m.a.o. det som inom antropologin betecknas som en “tredelad övergångsrit”.

Hos stråtrövarpoeterna saknas naturligt nog den tredje delen i en sådan rit. Stråtrövarpoeten har ingen stam som väntar på att han skall återförena sig med den efter sin strapatsfyllda resa genom öknen. Stråtrövarpoeter var kända för att vara just det namnet anger: stråtrövare, alltså farliga individer. Och deras dikter framstår därför ofta som ett negativ av stampoetens utgjutningar om sin stams förtjänster och generositet. Denna genre förklaras bäst som ett rättfärdigande, en sång ägnad åt den stamlösa individens svåra belägenhet. Stamlösa individer kunde vara sådana som av olika anledningar hamnade mellan två klaner eller som på grund av sina excesser blivit förvägrade stammens beskydd. En stråtrövarpoet har ingen käresta som kan begråta honom när han dör och inga arvingar som ser till att hans spillda blod hämnas. Hans dikt delas därför alltid bara upp i två moment mot stampoetens tredelade ode: separation och marginalisering. Något återinlemmande i samhällets tjänst eller åtnjutande av dess beskydd och kärlek förekommer inte där. Däremot många levande skildringar av stråtrövarpoetens identifikation med sina nya stamfränder: nämligen “öknens vilda djur”!

Även med al-Shanfara och den stråtrövarpoesi han representerar har frågan om tillskrivning och tillkomstdatum föranlett många debatter, och det sedan dikten började cirkulera skriftligt någon gång i slutet på 700-talet, dvs. nästan 2 sekler efter islam och 3 sekler efter dess hypotetiska muntliga uppkomst. Kan verkligen en muntlig poesi bevaras så länge, intakt, utan att drabbas av tidens tand och fördärvas av traderarnas många varianter, läs av deras “politiska” manipulationer av texten via tillägg och uteslutningar? Eller var dessa dikter produkten av en islamisk känslighet som ändå såg i den muntliga stråtrövarpoesins tragiska undertoner något som människorna under islams första sekler fortfarande kunde identifiera sig med? Ja, detta är bara två snabba frågor om dikternas budskap som bärare av mening, dvs. om deras semantiska dimension. Andra frågor som har att göra med det rent språkliga är också många, men intresserar mest specialisterna.

Alhambras förhoppning är att så småningom ge ut de 10 stora odena från förislam i svensk översättning. Hittills har Tarafa och Labid fått var sin volym. Ytterligare en samling med Imru’ al-Qays (också kommenterad av Suzanne P Stetkevych) är under bearbetning, samt en volym om ”stråtrövarpoeterna”. Nedan följer min svenska tolkning av al-Shanfaras långa dikt hämtad ur Stetkevychs essäsamling ”The Mute Immortals Speak: Pre-Islamic Poetry and the Poetics of Ritual”, en bok som i sin estetiska ambition delvis handlar om hur förluster kan övergå i skönhet. ”Stumma stenars dunkla tal” som innehåller Labids vackra ode och Suzanne Stetkevych­s kommentarer till den, består av en av essäerna i detta viktiga verk för att förstå hur litteratur föds och växer fram.

 

 

Lámiyyat al-'arab

av al-Shanfara

tolkning av Hesham Bahari

 

1 Mina moders söner, låt era hästar
   yvas! Låt dem brösta sig!
För egen del är jag nu mer tillrätta
   hos ett annat folk, hos en annan stam.

 

2 Resans proviant har gjorts i ordning
   och månen lyser i mörka natten,
riddjuren har fått remmar och sadlats,
   redo för den långa ritten.

 

3 För det ädla hjärtat finns en plats
   på jorden, fjärran från allt ont;
för den som fruktar agg och hat
   finns det en tillflykt.

 

4 Vid ditt liv, nog finns det plats på jorden
   för den som på natten färdas,
frivilligt eller illa tvungen,
   bara han håller huvudet kallt.  

  

5 Närmare blodsförvanter har jag
   i vargen, snabb och hal,
i den släta och prickiga leoparden 
   och i hyenan – den med hängande man.

 

6 Sådan släkt kan man öppna sitt hjärta för
   utan att ens hemlighet avslöjas.
Ej heller överges den brottslige
   för sina brotts skull av sådan släkt. 

 

7 Varenda en av dem är högdragen,
   våghalsig och modig, fastän
djärvast av dem alla är jag
   när bytet först skymtar fram.

 

8 Men när handen mot matsäcken
   sträcker sig är jag inte den raskaste,
ty snabbast till handling
   är klanens glupskaste själ.

 

9 Blott handlar det här om min
   vidhjärtade storsinthet,
ty den högsinte mannen
   är klanens dygdigaste själ.

 

10 För att ersätta förlusten av dessa
   som inte återgäldar min vänlighet,
och som inte erbjuder
   någon gottgörelse, har jag

 

11 Tre följeslagare –
   ett hjärta uppfyllt av mod,
en vit och skinande sabel,
   och en smäcker gul båge,

 

12 Vars mjuka rygg, som fångar in ljudet,
   har prytts med hängande
utsmyckningar. Över axeln
   sitter den stadigt med spännband.

 

13 När en pil ur den slungats
   genljuder den som ett kamelsto,
pinad och sörjande,
   stönande och kvidande.

 

14 Jag är inte den som har lätt att törsta,
   ej heller en som följer sin flock
på natten när fölen ej fått dia,
   trots att juvren ej bundits upp.

 

15 Inte heller en feg ande är jag, med oren
   andedräkt, fastklamrad vid sin hustru
för att med henne rådgöra
   om hur man sköter sina affärer.

 

16 Eller en uppskrämd struts
   med bultande hjärta,
som om en fladdrande sparv
   hade bosatt sig i dess kammare.

 

17 Jag är inte någon flörtig odåga
   som väljer att stanna hemma,
insmord i väldoftande salvor, och
   med ögon målade med kohl.

 

18 Ej heller en åldring, lik en kamelfästing,
   mer ond och förvirrad än skicklig,
som spritter till när han blir uppskrämd
   i sin försvarslösa yrsel.

19 Ej förvirrad av mörkret är jag,
   när den väglösa ödemarken
trotsar all vägledning
   av den vilsekomne dåren.

 

20 När mina hovar
   stöter till den hårda marken
som täckts av flinta, flyger gnistor
   och skärvor upp runt mina ben.

 

21 Jag förlänger hungerns plågor
   till dess jag har dräpt dess spöke.
Jag vänder mina tankar ifrån det
   och glömmer bort dess pina.

 

22 Jag äter jordens torra damm,
   på det att icke min välgörare
skall tro mig vara honom skyldig
   den ringaste ynnest.

 

23 Ingen livsgivande dryck eller föda
   skulle ha varit mig främmande
om jag inte vore rädd
   för att åsamka mig klander.

 

24 Men en förbittrad själ ser
    till att jag inte får mitt straff
och sporrar mig att
   utan nåd gå vidare.

 

25 Jag ser hellre mina inälvor,
   vindlande runt sitt tomrum,
som en reptvinnare stramt och fast
   vrider om sina fibrer.   

 

26 Arla går jag min väg, utan föda.
   Som den smalhöftade vargen,
leds jag vidare från en askgrå
   vildmark till den nästa.

 

27 Utsvulten ger han sig ut på morgonen 
   med nosen i vädret och lätta steg,
glidande eller skuttande
   nerför bergets sluttningar.

 

28 När det begärliga bytet
   kommit undan ger han till ett tjut,
och hans tärda gelikar
   returnerar hans tjut.

 

29 Avmagrade, vita som döden,
   liknar dessa ökenvargar
tunna, skramlande kastpilar
   i maysir-spelarens hand.

 

30 Eller en upprörd bidrottning,
   som sätter sin svärm i rörelse
när honungssamlaren
   vält omkull hennes bo.

 

 

31 Bredmunnade och vildsinta
   visar de blodtörstigt tänderna.
Gaddarna i deras öppna käftar
   liknar spruckna knölpåkar.

 

32 Då skrålade han och de i sin tur skrålade
   på en bred och karg slättmark,
som vore de jämrande kvinnor
   på backen, som berövats sina kära.

 

33 Sedan hejdade han sig, och de hejdade sig.
   Tröst gav han dem, och han blev tröstad i sin tur.
Han bistod dem i deras nöd, och
   utarmade som de var kom de till hans hjälp.

 

34 Han ylade och de ylade, sedan
   upphörde han och de upphörde.
Att hålla ut är bäst, när klagan
   inte är till någon nytta.

 

35 Han återvände och de återvände,
   skyndande före honom.
Var och en led av sin hunger
   men dolde den tappert.

 

36 Mörka, grusfärgade sandhönor
   dricker upp min bottensats.
Hela natten sökte de efter vatten,
   med skallrande, spröda vingben.

 

37 Jag strävade och de strävade, 
    löpande i kapp. Sedan slaknade de
och jag gick vidare, i lugn och ro,
   kavlande upp ärmarna.

 

38 Sedan vände jag mig bort från dem
   och de föll ihop vid vattenhålet.
Deras hakor och bröst
   vilande mot vattenytan.

 

39 Som om smattrandet som hördes
   på båda sidor och runt om pölen
vore från en resande stam
   som stiger av sina riddjur.

 

40 De strålade samman till platsen
   som samlade ihop dem, liksom
vattenhålet längs vägen drar till sig
   spridda klungor av kamelhjordar.

 

 

41 Slafsande i sig munfullar med vatten
   släckte de törsten och gav sig iväg
likt skrämda ryttare som skyndar sig
   arla från Uhádha.

 

42 Jordens ansikte känner jag igen!
   Jorden, min bädd! Uppburen
varje natt på stadig och fast rygg
   och ryggkotor som torkat ut.

 

43 Som kudde har jag beniga armen
   med led som spelarens knotor
när han kastar dem framåt,
   spetsiga och utstickande.

 

44 Och om kriget, Dammets Moder,
   numera sörjer över al-Shanfará,
så har hon länge nog haft 
   glädje av honom.

 

45 Utstött och jagad av brott
   som drar lott om mitt kött.
Vinnaren får först välja
   bitar av mitt skrov.  

 

46 När han sover
   sover de, med vidöppna
ögon, snara att ställa till skada,
   genomträngande.

 

47 Van vid ständigt återvändande
   omsorger låter han sig vallas,
som fjärdedagsfebern
   eller än värre.

 

48 När de kommer för att dricka
   skingrar jag dem
Men sen omgrupperar de sig
   och anfaller upp- och nerifrån.

 

49 Så om ni ser mig, som ormen,
   en sandens dotter,
solbestrålad och försvagad;
   barfota och utan skor,

50 Vet då att jag är mästare i uthållighet!
   Jag klär mig i dess skrud!
Som en skjorta på en ung vargs hjärta
   är jag skodd med beslutsamhet.

 

51 Ibland finner jag mig lida brist
   och ibland, självtillräcklig.
Ty rikedomssamlaren är den driftige
   som ej beaktar sin heder.

 

52 Jag är inte rädd för min fattigdom,
   eller otålig över att få visa den.
Ej heller förmäten är jag,
   jublande över mitt byte.

 

53 Omåttlighet förmår ej
   fördärva min tålmodighet.
Inte heller ertappas jag tiggande,
   eller spridande rykten.

 

54 Mången kall, illavarslande natt,
   hade jägaren värmt sig
vid sin skicklighets brasa
   med sin båge och sina pilar!

 

55 Mörkret och duggregnet, mina
   två följeslagare. Där traskade jag
mellan hunger och kyla,
   mellan rädsla och rysning.

 

56 Jag gjorde kvinnor till änkor
   och fråntog barnen deras fäder.
Jag återvände sedan liksom jag begav mig ut:
   den svarta natten ännu svartare.

 

57 På morgonen satt där vid Ghumaysá’
   två hopar med människor.
Den ena utfrågades om mig,
   den andra ställde frågorna.

 

58 De sade: ”Våra hundar
   gnydde och ylade hela natten.”
Vi sade: ”Strök det en varg omkring,
   eller var det en hyenavalp?”

 

59 De sade: ”Det hördes knappt något ljud,
   sedan somnade vi om igen.”
Vi sade: ”Var det en sandhöna ni överrumplat,
   eller en överraskad hök?”

 

60 ”Om det så hörde till djinnerna,
   dessa nattens dystra besökare!
Men om det var en människa? Nej,
   människor agerar inte på det viset!”

61 Mången dag under Hundstjärnan
   när värmevågorna smälte samman,
och huggormarna rastlöst ringlade sig
   på den svedda jorden,

 

62 Stod jag med ansiktet bart.
   Ingen sköld för att skydda mig,
inte ens en mantel, förutom
   en söndersliten särk,

 

63 Och långt hängande hår
   där vinden lekte friskt
bland flätade, okammade lockar,
   fladdrande på ömse sidor.

 

64 Lång tid har gått sedan de behandlades
   med balsam och avlusningsmedel!
Tjocka flätor insmorda i lort,
   som ej rengjorts på ett år.

 

65 Mången vindpinad slätt, som en skölds
   baksida, ofruktbar och öde,
vars rygg ej låter sig bli trampad
   har jag på egna ben genomkorsat!

 

66 Jag förenade dess ände med dess början
   och blickade ner från en bergstopp
än stående, än sittande med knäna
   vikta under mig.

67 Bergsfårens askfärgade killingar
   strövade omkring mig,
som vore de släpnattskärror,
   dragande efter sig jungfrurs klänningar.

 

68 Orörliga omgav de mig i solnedgångstimmen,
   som vore jag en bock med långa horn
bland vitfotade tackor, oangriplig,
   på väg mot bergets tinnar.