bahari.blogg.se

Förord

av Gunnar Lundin

 

Arabesker, de ursprungliga arabiska, finns att se i Alhambra, kungaborgen ovanför Granada. Att en sommardag i gassande het sol lämna storstaden och långsamt, mycket långsamt  märka hur gatbullret absorberas i platanernas svalkande lövverk och ersätts av ljudet av porlande vatten från konstgjorda bäckar är att komma från vår fartcivilisation in i den milt grönskande förlåten till en annan kultur: det moriska Alhambra, vars arkitekter i millenniets ungdom genom kapillärkraften sinnrikt förde smältvattnet från Sierra Nevadas sluttningar till palatsets gårdar och parker. Människan lever fortfarande i samspel och harmoni med naturen.

 

Det naturvetenskapliga och tekniska kunnandet har använts i sämja med miljön. Porlandet av vatten är lika rogivande som sprakandet av ved i en brasa. Det glittrar mellan stammarna och rosenbuskarnas röda och gula blommor. Arvet från antikens naturvetenskap förvaltades av arabiska lärde som Averroes i Andalusien och Nordafrika med vördnad för jorden.

 

Snart når man på gångstigar själva palatset, som vänder en grå ringmur utåt, som yllemanteln på en dervisch. Innanför porten öppnar sig en arkitektur med mänskliga mått. Pelare och kapitäl och stalaktitmönstrade valvbågar har hellenska förebilder men är mer intima. Kolonnerna, i en sorts marmor som ser mjuk och formbar ut, har inte märkvärdigare dimensioner än ett paraplyställ. Gudarna var inte längre storslagna och nyckfulla väsen på Olympen. Gud, Allah, fanns inne  i livet. Och arabeskerna som fyllde väggarna inne i Alhambras byggnader bestod ofta av citat från Koranen: Mektub – det står skrivet. Individerna har sina öden. Och berättelserna om dessa älskade man på orientalers sätt att lyssna till.

 

Alhambra ger en bild av ett steg till civilisation som Europa kunnat ta, men som det inte tog. Europas steg blev upplysningen, som förgrenade sig i förnuft och megalomani, och romantiken, som med inspiration från Orienten återförde individen till ödet, men också förde henne bort, ut i främlingskap och traditionslöshet.

 

I Den tusen och andra natten kan man säga att Frank Heller (pseud. för Gunnar Serner, 1886-1947) tar det steg Europa kunde ha tagit med det andalusiska Arabien. Ändå förblir Filip Collin, eller professor Pelotard, upplysningseuropé med distans till exalterad andlighet; hjältens hållning är närmast en vänsinnad stoicism. Dessutom har han västerlänningens nyfikenhet och upptäckarlust.

 

Någon muslim är Heller inte, men den arabiska synen på traditionen och individens roll lockar honom som alternativ till det Europa som 1923 byggde arsenalen till ett andra världskrig. Som tioåring hade han läst om ”Aladdin, Sinbad och alla troende eller otrogna djinner” i en upplaga illustrerad av franska tecknare; fantasibilderna därifrån hade aldrig förbleknat. Något äldre inköpte han på Jönköpings station F. Ansteys Bronsflaskan, där en djinn agerar i Londonmiljö. 1923, efter en resa till Tunisien, var det dags för hans egen pastisch, Den tusen och andra natten.

 

Och Frank Heller måste ha känt sig befryndad med denna törst efter berättelser och detaljer från enskilda öden som tycks vara så stark i arabisk kultur. Med sin tro på ordet, och ordet och skriften som metafor, är Alhambras palats befryndat med den semitiska kulturen; en jude känner sig hemma där. Mektub, det står skrivet. (Men det betyder inte att du inte ska göra ditt bästa, vilket utläggs i många urkunder alltifrån Kalila och Dimna.) När kalifen Harun al-Rashid anonymt med sin visir och övereunuck en afton vandrar ut på Bagdads gator blir han övermåttan nyfiken och ”förgås av lust” att höra de tre tiggarbrödernas berättelser.

 

Sagan ligger dessutom väl till för Frank Heller; hans personer är ofta psykologiskt förenklade typer. Herr Collin kan med sin kyskhet, dragning till främmande kulturer och pojkaktiga äventyrsdrift få likheter med Hergés Tin-Tin. Porträtten i denna bok av marabouen, av Bachir med chichaslangen mellan läpparna och solfjädern i handen blir typer präglade av sin kultur, eller av vår föreställning om den; men genom typen framträder individen, på liknande sätt som hos Dickens.

 

Redan i ”Storhertigens finanser” framträder Heller som civilisationskritiker. Det lilla hertigdömet Minorca hotas genom sina svaveltillgångar av industrialismens grottekvar – kapitalismen skulle i ett svep ge de jordbrukande och fiskande öborna falska behov. Den revolution som startar är en maktlystnadens och egennyttans revolution. Mot detta står bilden av folkets liv:

 

”Under alla dessa furstliga skiften levde det minorcanska folket vidare som deras fäder gjort i århundraden, citronodlande, langustfiskande, belastade av skatter, smutsiga, pittoreska och evigt lättjefulla. Medelhavet slog blått och strålande mot Minorcas kuster, och solen lyste däröver 364 dagar av året. Värmande och välsignande besken den små gulvita byar, pinjeskogar, palmer, citronlundar och de långsamt förvittrande lustslotten från Jeronimo den Lyckliges tid…”

Och hertigen Ramon XX säger:

”Jag vet att de knotar mot skatterna – inte mycket, men i alla fall. Men jag inser att det är mycket bättre för dem att betala skatter till mig än att få en konstitution på halsen. Ty på samma gång skulle de få industrien på halsen, och då skulle de bli verkligt olyckliga.”

 

Den tusen och andra natten är bokstavligen ”En arabesk”.

 

Den inleds som en pikaresk äventyrsroman, i stil med Hellers föregående, med skojaren herr Collin och hans två kumpaner i huvudrollerna. Men så uppträder en ny berättare, Ibrahim, Salahs son, poet från oasen Tozeur, sedermera flyende de kuss-kuss-ätande kamelfösarna för det sofistikerade franskinspirerade storstadslivet i Tunis (observera hur hans föreställningsvärld blandas med den europeiska moderniteten). Ibrahim och hans sköna brorsdotter hålls under dödshot fångna av den rike Bachir, Abdullahs son. Varje natt måste Aouina – anklagad för otrohet – berätta sagor för sin make Bachir, och så länge han inte förut hört sagan uppskjuts exekutionen. Aouina är Scheherazade. Och hennes saga blir romanarabeskens innersta, arketypiska mönster som sedan upprepas i andra skikt.

 

Aouina berättar om de tre bröderna och mattan från Kandahar. Brödernas mor, mattväverskan, uppmanar dem ständigt: ”O Hassan, Ali och Akbar, kom ihåg en sak! – Om ni hålla samman, kunna ni bli mäktiga, men om ni inte hålla samman, kommer det att gå er alla tre illa!” Av bröderna är en krigare, en köpman, en vetenskapsman, och var och en vill tillskansa sig mattan för egen makt och vinning.

 

I hotell Dadelpalmens patio, i oasen, vid öknens rand, sitter en fransman, en engelsman och en tysk. Den ene är krigare, den andra köpman, den tredje vetenskapsman; nationellt uppblåsta betraktar var och en sitt yrke som överlägset de andras. Herr Todleben söker en skatt som hans anfader på 1700-talet gömt på en atoll i Saltsjön. Var och en vill de lägga beslag på skatten för egen räkning. De tre europeiska gentlemännen utgör arabeskens andra skikt.

 

I det tredje finns herr Collin, Lavertisse (fransman) och Henry Graham (engelsman). Tre rövare på ständig flykt från myndigheterna och den internationella polisen. Men tre rövare som troget efterlever de tre musketörernas motto. De är, genom herr Collin, förklarade motståndare till patriarkalism och kapitalmarknadens brutalitet mot människor och natur:

 

”När jag ser på vår civiliserade värld i Europa … så tror jag fullt och fast på andar, och på att man kan framkalla dem … Vi ha sökt betvinga luftens, vattnets och eldens andar … och vad har skett? Vi ha fått kanoner, som skjuta hundrasextio kilometer, vi ha fått aeroplan, som gå utan förare och släppa ned giftgasbomber, som kunna döda hela städer på några minuter.”

 

Dessa tre kumpaner, längst ut i arabesken, har besinnat sagans moral. Den tusen och andra natten är en anarkisk roman.

 

Och Scheherazade är ett betydligt viktigare motiv än skatten som i stekande sol bärgas i Saltsjön. Det är hon som räddas, liksom det trots ”cornern” i Minorcas statsobligationer är storfurstinnan Olga Nicolajevnas lycka som förs i hamn av Filip Collin. Och med chevaleresk beundran för sin dam har han ändå inte några personliga anspråk på henne.

 

Gunnar Lundin

 

Utdrag ur första kapitlet av

DEN TUSEN OCH ANDRA NATTEN

 

av Frank Heller (pseud. för Gunnar Serner 1886-1947)

 

Utgiven första gången 1923

 

Alhambras upplaga från 2001 kan beställas hos din bokhandlare

 

 

”Profeternas andar äro profeterna underdåniga”

 

 

Ett bylte dök upp i närheten av deras bord – ett engång  vitt bylte, ur vilket ett rakat huvud med turban och två långa nakna ben sköto ut. Två fanatiska rovfågelsögon brunno på bägge sidor om en näsa, krokig och vass som en sabel. Ansiktet var läderbrunt med framspringande kindben som voro så fria från kött, som om gamarna redan hade plockat dem. Dess nedre del doldes av ett stripigt  filosofskägg. Om mannen var en mohammedansk filosof, liknade hans kostym mest av allt en sönderriven upplaga av hans samlade verk – en upplaga som längtade efter att gå in i papperskvarnen igen. En sådan samling trasor kunde ingen av de andra pilgrimerna uppvisa. Nu bredde han ut en gul, vit och röd mattstump på marken, kastade sig framstupa och började förrätta sina böner. Smittade av exemplet började också pilgrimerna och köpmännen att förrätta sina böner. De kastade sig ned på den plats, där de händelsevis befunno sig – några mitt i ingången till stationen, andra mellan järnvägsspåren – och Ain Ghrasesia genljöd i middagssolen av Allahs lov. Därpå var andakten förbi. Araben i trasbyltet lyfte för sista gången sitt huvud från mattan, satte sig på marken med korslagda ben och fixerade de tre européerna. Han letade fram en påse med sand ur någon gömma av sin kostym och tömde den över bönmattan. De tre européerna följde intresserat hans förehavanden. Nu tecknade han pentagram och andra figurer i sanden och mumlade något för sig själv.

 

”Är det en spåman?”

 

”Ja, ja, monsieur”, ropade kaféägaren, ”det är en marabou, en trollkarl, en seh’h’ar, en otäck seh’h’ar! Vad vill du här? Bort med dig! Berra! R-r-r – emchi!”

 

Marabouen vred långsamt på huvudet, såg på kaféägaren med brinnande blick och började mumla en ramsa arabiska ord. Det arabiska språket, som för oinvigda alltid låter som en ström av förbannelser, var dubbelt verksamt i hans mun. Kaféägaren ryckte till som om han hört rasslandet av en skallerorm.

 

”Elafou, elafou!” stammade han. ”Nåd! jag tar tillbaka allt vad jag sade! Du är min kusin! Du är min mest hedrade gäst! Vad önskar du? Kaffe? Limonad? Det är ditt utan betalning.”

 

Spåmannen gjorde en föraktfull gest, vände sig mot sin matta och strök ut pentagrammet. I stället  tecknade han en serie händer, studerade dem en stund och strök ut också dem. Därpå lyfte han blicken mot de tre européerna och gav luft åt något, som lät som en ny ström av förbannelser.

 

”Vad är det han säger?” frågade den fete gästen otåligt. ”Varför talar han inte ett språk som man kan begripa? Översätt!”

 

Kaféägaren stod ännu som förlamad av den heta förbannelsevind som gått över honom. Hans europeiska polityr hade fallit av honom, som polityr spricker och faller av i hårt solsken. När han nu talade, hade han glömt att säga ni och duade sina gäster på gammaltestamentligt maner.

 

”Vad trollka… Vad marabouen säger? Den helige mannen säger, att han kan läsa ditt öde som i en öppen bok, monsieur! Så säger han!”

 

”Haha! Jaså, det kan han! Vad kostar det?”

 

Kaféägaren riktade en skygg fråga till trasbyltet.

 

”Det kostar vad du vill, monsieur.”

 

”Jag ger honom fem francs. Säger han något som är sant, får han tio. Skjut lös!”

 

Araben i trasbyltet strök långsamt in sanden, slog ut den över mattan igen och skrev en ny serie tecken, av vilka det ena tycktes födas ur det andra. Under tiden talade han sakta skorrande med sig själv. Då och då stack han också handen in under sina trasor och rev sig häftigt, utan att det stod i sammanhang med spådomen. Slutligen var han färdig. Han delgav resultatet åt kaféägaren i en ström av ord, vars h och d läto som pistolskott, och vars kh brakade som rämnande tempelförlåter.

 

”Den helige mannen,” sade kaféägaren darrande, ”har rådfrågat sin ande, och anden har svarat. Detta är vad anden sade: ni äro tre vänner från Europa.”

 

Den korpulente gästen slog sig på knäna så att det dånade.

 

”Bravo! Bravo!” ropade han. ”Århundradets största avslöjande! Vilken enastående trollkarl! Vi äro tre vänner från Europa! Ingen annan hade kunnat säga oss det! Kan han säga mera? Bli vi gifta? Få vi många barn?”

 

”Monsieur”, sade kaféägaren förebrående, ”du skämtar. Akta dig att reta den helige mannen med ditt skämt! Han är en mäktig seh’h’ar. Detta är vad hans ande ytterligare har uppenbarat honom: ni äro från Europa, men ni äro icke från samma land i Europa.”

 

”Bravo! Allt skarpsinnigare och skarpsinnigare! Ingen annan hade kunnat gissa det! Kan han tränga ändå djupare? Kan han rentav säga mig från vilket land jag är?”

 

”Du monsieur, säger anden, är från det land där guldet betyder allt och alla ljud överröstas av guldets klingande. Så säger anden.”

 

Den fete gästen teg tvärt. Han spände sina porslinsblå pupiller i marabouen, som satt med benen orubbligt i kors och mattan utrullad som dokument i saken. Den fete gästens två vänner brusto i skratt.

 

”Hur är det, Graham? Passar beskrivningen in på ert kära England? Landet, där guldet betyder allt och alla ljud överröstas av guldets klingande! Förnuft, känslor och det hela! Inte illa! Det ser ut, som om ni inte hade väntat det!”

 

”En slump!” morrade Mr Graham. ”En näsvishet! Alla äro näsvisa mot England nuförtiden. Hör på! När anden kan säga varifrån jag är, kan han väl också säga, varifrån den här herrn är?”

 

Kaféägaren väntade endast på ett tecken för att fortsätta.

 

”Även detta har anden meddelat sin herre trollka… Marabouen. Du, monsieur, säger anden, är från det land, där trumman betyder allt, och alla ljud överröstas av trummans larmande. Så säger anden!”

 

Han teg. Detsamma gjorde de tre européerna, till dess Mr Graham lät handen falla mot knäet med ett brak.

 

”Haha, Lavertisse! Passar beskrivningen in på ert kära Frankrike? Landet där alla ljud överröstas av trummans larmande! Förnuft, känslor och det hela! Inte illa! Det ser ut som om ni inte hade väntat det!”

 

Monsieur Lavertisse svarade inte direkt.

 

”Och den tredje av oss?” frågade han kaféägaren. ”Vad vet anden om honom?”

 

Kaféägaren, som tillfredsställd iakttagit verkningen av sin översättning, ryckte upp sig.

 

”Den tredje av er, monsieur? Om honom säger anden: han är från det landet som sover en vit sömn.”

 

Det blev en paus. Monsieur Lavertisse såg på den tredje herrn i sällskapet med uppskjutna ögonbryn, och Mr Graham såg på honom med kinder uppblåsta som gummibollar. I deras icke överväldigande kännedom om Sverige ingick en föreställning om dess vintersnö som dominerande del. Men att en läderbrun marabou mitt i hjärtat av Tunis med rakad huvud och rovfågelsögon skulle ha en aning om länder som sovo vintersömn och kunna utpeka personer som verkligen kommo från sådana länder – det var så uppenbart orimligt att man fick knipa sig i armen för att tro att man var vaken. Jo, man var vaken. Runtomkring, så långt ögat såg, sträckte sig en afrikansk ödemark, där luften kokade i middagssolen; på marken satt ett gulvitt trasbylte med en röd, vit och gul mattstump framför sig; och en renegat med krucifix innanför skjortan, fez på huvudet och ros bakom örat var färdig att översätta mera av trasbyltets avslöjanden.

 

”Vad säger ni om honom, professor?”

 

Filip Collin strök sin mustasch.

 

”Han är bättre än ormtjusaren i Kairouan”, sade han. ”Att Graham är engelsman kunde han ju gissa, och att Lavertisse är fransman kan en blind se. Men hur han kunde komma på den idén att jag … bah, allt det här är bara prat! Han sätter samman ord som låta bra, och som vår vän avfällingen här översätter mer eller mindre troget. Vi inbilla oss att de betyda någonting och gapa av förvåning åt våra egna utläggningar! Går man honom på livet, betyda de ingenting! Cafétier! Fråga den mäktige trollkarlen vad han menar med det han sade! Fråga honom om det överhuvudtaget betyder någonting!”

 

Kaféägaren framställde sina frågor. Marabouen skakade dystert på huvudet och mumlade någonting.

 

”Han säger”, förklarade kaféägaren, ”att profeternas andar äro profeterna underdåniga, men endast till en viss grad. De utlägga icke sina egna svar. Så säger den helige mannen!”

 

Filip Collin brast i gapskratt.

 

”Haha! Där hör ni Lavertisse! Han såg att han gjorde effekt med sina tre andra svar, och är rädd att fördärva den! Stackars seh’h’ar! Det är rätt av dig att vara försiktig. Men du har valt ett besvärligt och efter din kostym att döma föga lönande yrke. Ge honom fem francs för oss var, Graham! Han gjorde ändå så gott han kunde!”

 

Mr Graham drog upp tre femfrancssedlar ur fickan och kastade dem till trasbyltet. Till belöning fick han en blick av verkligt majestätiskt förakt ur de lysande rovfågelsögonen. En ordström brakade lös, där vokalerna gingo till botten i laviner av rasslande d och kh. Det lät som när Jona förbannade Ninive. Men när kaféägaren började översätta, försvunno de föraktade femfrancssedlarna hastigt upp i ett veck i de gulvita trasorna.

 

”Han säger”, översatte kaféägaren darrande, ”den mäktige trollmannens ande säger, att väl ären I från de länder som anden har sagt, men det är längesedan I besökten dem. Föga glädje väntar er, om I besöken dem, säger anden. Du monsieur, säger han, du som är från landet som sover den vita sömnen, du är alla dårars fader. Under hela ditt liv har du endast eftertraktat vad andra ägde, och allt vad du uppnått är att förlora vad du själv ägde. Och som du är, äro dina vänner. Edra länder längta efter er som fällan längtar efter schakalen, säger anden. Detta säger anden, på det att I skolen veta att han vet allt. Profeternas andar äro profeterna underdåniga.”

 

Skinnet över marabouens kindben brann mörkt. Han såg med ljungande ögon på de begabbare, som vågat skratta åt honom. Hans seniga fingrar öppnades och slöto sig som för att lyfta stenar och stena, om de otrogna hundarna skulle skratta ännu en gång. Men han behövde inte frukta för skratt. Efter kaféägarens översättning härskade ljudlös tystnad i en hel minut. Därpå slog Mr Graham handen mot knäet med en dov smäll.

 

”Nu vill jag bli fördömd!”

 

Monsieur Lavertisse, vars ögonbryn tangerade härfästet, drog ett djupt andedrag och sade:

 

”Detta är bättre än Bertillons system!”

 

Filip Collin teg. När marabouen såg, att hans ord icke mottogos med skratt, löstes spänningen i hans läderbruna ansikte och en slöja sänkte sig över rovfågelsögonen. Runtomkring i den outhärdliga middagssolen låg Afrika med skrämmande röda öknar, med berg som inte liknade andra berg, med skogar av kaktusväxter som liknade fördömda, fastvuxna vid marken, och en luft som skälvde av sol och vidskepelse.

 

Filip Collin ryckte på axlarna.

 

”Ni har rätt, Graham: jag vill bli fördömd. Han säger mig att jag är dårarnas fader. Det är sant som poetisk omskrivning. Han säger, att jag hela mitt liv har eftertraktat vad andra ägde och slutat med att förlora allt vad jag själv samlat. Det är tyvärr sant också som prosa. Slutligen säger han mig, att om jag reser hem till mitt fosterland och stör det i dess vita sömn går det mig som schakalen när han gör visit i fällan. Detsamma gäller om er. Ni har rätt, Lavertisse: detta är värre än Bertillons system. För att inte tala om hur mycket enklare och billigare!”

 

Han vände sig till kaféägaren.

 

”Hör på min gode man! Det var några ovanliga och rätt närgångna profetior, som du översatte. Förstod du dem?”

 

”Nej, monsieur.”

 

”Det gläder mig. Jag ser att du liknar alla andra översättare. Men säg mig en sak: vem är herrn med mattan och den av tidens tand märkta kostymen?”

 

”Jag har redan sagt dig det, monsieur. Han är en mäktig seh’h’ar, en trollkarl. Aldrig har jag hört någon förbanna som han förbannade mig, då jag ville driva bort honom.”

 

”Men du känner honom inte?”

 

”Nej, monsieur. Jag tror att han kommer från öknen. Vänta – nu talar han på nytt till dig.”

 

Marabouen hade tecknat några sista figurer i sanden. Han mumlade några ord med mildare tonfall än förut och försjönk i tystnad. Kaféägaren översatte:

 

”Ytterligare säger den helige mannen: säg dem att deras dåraktighet, som icke känner några gränser, inom kort skall bringa dem i en stor fara av ganska nytt slag. Den månad som kommer skall avgöra om de se gryningen efter en lång natt eller ingå i en ännu längre. Detta säger den helige mannen.”

 

Den helige mannen väntade på slutet av översättningen för att stryka bort sanden från sin matta och rulla hop den. Han såg på de tre vännerna med en min som sade:

 

”Detta var konsultationen. Får jag be om betalningen!”

 

*

 

Pepparträden framför stationen susade i en kvav middagssol; pilgrimerna sovo, kastade på marken; långt borta avtecknade sig  en samling välvda kupoler mot den disiga horisonten. Det var ryggarna av en flock betande kameler, och kupolerna voro ödmjukt små, ty kamelerna tillhörde det fattigaste av allt fattigt, en kringirrande beduinstam.

 

Mr Graham satte sig upp med ett uttryck av beslutsamhet.

 

”Jag vill se på den där mattan”, sade han till kaféägaren. ”Här är betalning för hans spådomar, men jag vill se på den där mattan.”

 

Han lämnade tjugu francs till marabouen. Marabouen accepterade dem med en majestätisk åtbörd. Men när han fick höra Mr Grahams önskan, skakade han på huvudet.

 

”Varför vill du se mattan, monsieur?” frågade kaféägaren.

 

Mr Graham förklarade det på engelska för sina vänner.

 

”Det är med mattan som han gör det! Jag är säker på det! Man har ju hört talas om sådana här afrikanska trollkarlar. Han läste det i sanden på mattan. Kan han läsa det, kan en annan också läsa det. Det vill jag inte veta av. Jag vill köpa den där mattan.”

 

Filip Collin skrattade.

 

”Ni tror, att spådomskraften sitter i mattan!” sade han. ”Ni tror att det är en matta ur Tusen och en natt, med underlydande ande, och ni vill köpa den! Jag hoppas verkligen att ni får lov. Det vore för engångsskull verkligt spännande att ha en arabisk djinn i sin tjänst!”

 

Mr Graham svarade inte på detta. Han delgav i myndig ton kaféägaren sina önskningar. Men det svar han fick av marabouen var föga uppmuntrande.

 

”Han säger: om du köper denna matta, gör du en dålig affär.”

 

”Hur kan han säga, att jag gör en dålig affär, när han inte vet, hur mycket jag tänker ge honom? Fråga honom det!”

 

”Han säger: du gör dålig affär, vilket pris du än betalar för denna matta.”

 

”Det var tusan till ärlighet. Säg honom det.”

 

”Han säger: Det är inte ärlighet. Men det blir en dålig affär för dig, monsieur, att köpa denna matta, därför att den inte kan köpas.”

 

”Kan den inte köpas?”

 

”Nej, säger han, denna matta kan inte köpas, inte engång om den säljes.”

 

Mr Grahams porslinsblå ögon fingo ett uttryck av grubbel.

 

”Den kan inte köpas, ens om den säljes”, upprepade han gång på gång. ”Kan ni förklara den rebusen, Lavertisse? Eller ni, professor? Den kan inte köpas ens om …”

 

Magikern avbröt honom. Men en mässande röst, som liknade schejkens när han undervisar barnen i moskéerna, började han läsa upp ett ordspråk eller en vers ur Koranen, i vilken tre eller fyra ord oupphörligen återkommo; ett av dem lät som serqa, ett annat som h’ila, ett tredje som kedba. Kaféägaren lyssnade med vidskeplig  vördnad. Till slut upphörde mässandet, och han översatte.

 

”Detta säger den helige mannen: med list, icke med våld; med stöld, icke med köp; med lögn, icke med sanning. Så har det varit, så skall det förbliva. Så skall den komma, så skall den gå. Det är allt vad den helige mannen säger!”

 

”Jaså, det är det?” sade Mr Graham och rev sig i huvudet. ”Jaså det är det?”

 

Han såg på sina vänner för att be om förklaring. Marabouen började en ny mässa, som översatt visade sig vara en lätt variation av den föregående.

 

”Med lögn, icke med sanning; med stöld, icke med köp; med list, icke med våld. Så har det förvärvats, så skall den förvärvas. Profeternas andar äro profeterna underdåniga.”

 

Mr Graham blev otålig.

 

”Vad är det för smörja han pratar? Jag ger honom femtio francs för hans gamla slitna matta. Säg honom det!”

 

En tredje mässa följde.

 

”Monsieur”, sade kaféägaren, ”han ber dig betänka vad han säger: med serqa icke med shera: med h’ila, icke med zour; med kedba, icke med h’aqq. Mattan kan icke köpas. Dessutom är femtio francs för litet.”

 

”Haha! Nu börja vi komma på det klara med varandra. Den kan inte köpas, men femtio francs är för litet. Jag tycker att det är för mycket, men jag vill ha mattan. Jag ger hundra. Säg honom det!”

 

”Monsieur”, sade kaféägaren, ”han säger för tredje gången att du är dårarnas fader, om du söker köpa mattan. Den kan icke köpas, även om den säljs. Med list, icke med våld, med lögn, icke med sanning, med stöld icke med köp, så har den förvärvats, så skall den förvärvas, så har det varit, så skall det förbliva. Dessutom är hundra francs för litet.”

 

”Jaså”, sade Mr Graham satiriskt. ”Nu bjuder jag honom hundrafemtio francs. Hundrafemtio francs och inte en centime mer. Det är mitt sista bud. Säg honom det, och fråga honom om mattan inte är min sedan!”

 

Marabouen skakade länge på sitt rakade huvud. Det visade sig att han sade:

 

”Hundrafemtio francs är gott, och jag tar dem. Men vad det beträffar att mattan är din, o du dårarnas befälhavare, så är det uteslutet. Den kan icke köpas. Den kommer att hastigt återvända till mig. Men hundrafemtio francs är gott. Jag tar dem.”

 

Mr Graham såg verkligt förbryllad ut.

 

”Vad menar han med att mattan kommer att återvända till honom?”

 

”Den kommer att återvända.”

 

”Betyder det att han tänker stjäla den?”        

 

”Nej, säger han, dess ande kommer att föra den tillbaka.”

 

”Utan att han hjälper anden?”

 

”Ja.”

 

”Vill han att jag skall tro det?”

 

”Han säger ännu en gång ja.”

 

”Han vill att jag skall tro att mattan försvinner ur min koffert med hjälp av en ande?”

 

”För tredje gången säger han: ja, men detta är tröttsamt tal.”

 

”Då säger jag bara: om den gör det, vill jag bli besatt av lika många andar som det finns i mattan! Begriper du? Säg honom det!”

 

”Han säger: hundrafemtio francs är gott; han tager dem.”

 

Mr Graham såg på marabouen vars läderbruna ansikte sken i solen, skrynkligt som pergament och outgrundligt som ett koranspråk. Därpå spottade han på Afrikas mark, plockade upp tre femtiofrancssedlar, mottog mattan och började syna sitt förvärv i sömmarna. Det var en meterlång matta, gul, vit och röd som öknen, vävd i sicksackband – en vanlig mergoum, utan andra karakteristika än dem som följa av ålder och många knäfall. Mr Graham rullade hop den och stack den under sin starka arm med en utmanande blick på marabouen.

 

”Försvinner den ur min ägo”, sade han, ”vill jag äta mitt eget huvud! Begriper du?” I’ll eat my head! Säg honom det!”

 

”Köpt: en matta med djinn”, sade Filip Collin. ”Och där kommer tåget!”

 

Tio minuter senare lämnade ett vittmålat tåg Ain Ghrasesia i riktning mot öknen. Under en svindlande tom himmel bredde sig en oändlig grönskande ödemark. Mitt i denna ödemark fixerade stationshuset i Ain Ghrasesia kaféet med en min som sade: Vad i all världen göra vi här? Och i kaféet grubblade en maltesisk renegat med krucifix innanför skjortan, fez på huvudet och ros bakom örat över att han nu inte engång kunde vänta arabiska gäster förrän nästa gång det kom tåg.

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se