bahari.blogg.se

Personlighetens kraft, den styrka vi kallar karaktärsstyrka, började nu ta sig uttryck inte bara i de verk som skrevs av eftertänksamma och tankfulla män som Ptahhotep, utan var uppenbart påtaglig i tidens konst speciellt den som skapades av de mest begåvade skulptörerna i de tidigast kända porträttskulpturerna. Den sedan länge vedertagna ordningen hade resulterat i skapandet av en Gamla rikets typ av skulpterade porträtt som nästan om än inte helt saknar individuell egenart. Det är möjligt att tidsålderns skulptörer i dessa porträtt visar oss den tidigaste ”standardiseringen” av människotyper och således avslöjar likformigheten i effekterna av en långvarig moralisk ordning som slätade ut olikheter. Denna typiska person har emellertid överbetonats av moderna konstkritiker; det Gamla rikets största skulptörer skapade verk som visar oss att de hade börjat bli varse den suveräna personlighetens kraft och individualitet, så som den för första gången framstod i den imposanta gestalten av Farao själv. Den uttrycks ytterst verkningsfullt i sådana kraftfulla porträtt av Chefren, han som byggde den andra pyramiden i Giza, och måste ha haft en djupgående inverkan på uppfattningarna om gudomlighet. Dessutom får vi genom en hel rad porträtt anmärkningsvärda intryck av den skara framstående män som omgav Farao i pyramidåldern, de statsmän och vise, konstnärer, arkitekter och ingenjörer som för femtusen år sedan gjorde Egypten till ett land med arkitektoniska underverk, vilket det än idag fortsätter att vara. Byggnaderna i västra Asien, huvudsakligen uppförda av lertegel under hela den period som föregick de kejserliga palatsen i Persien, har däremot nästan helt utplånats. Kontrasten är betydelsefull och förhöjer intrycket av Egypten som det land vilket frambragte personlighetens första stora tidsålder.

Dessa stora män hade ingen snabb tillväxt, de var produkten av ett årtusende av mänsklig erfarenhet av organiserat liv, och de var de första som kunde se tillbaka in i ett så brett panorama av människans tidigare liv. Därunder måste de ha letat länge efter en term som bäst kunde uttrycka deras uppfattning om den mänskliga ordningen och i sin betydelse koncentrera sig på de landvinningar de var arvingarna till. De fann den till slut i ett enda märkligt ord, som för dem sammanfattade allt det högsta i människolivet. Det var ordet ”Ma’t” eller ”Maat”, en av de tidigaste abstrakta termer som bevarats i det mänskliga talet, det ord som vi har översatt med ”rättfärdighet”, ”rättvisa”, ”sanning”, eftersom alla dessa begrepp slutligen företräddes i det egyptiska talet av detta enda ord ”Maat”. För deras förfäder hade det i början enbart betytt ”rätt” i betydelsen ”korrekt”, precis som vi använder vårt eget ord ”rätt” både i en matematisk och etisk betydelse. Vid tillkomsten av Gamla riket hade Maat gradvis utvidgat betydelsen till att omfatta något större och viktigare. Det var inte bara motsatsen till falskhet utan också till det moraliskt orätta i allmänhet. När denna utveckling började vet vi inte, men det är intressant att notera att ordet Maat inte återfinns i de bevarade delarna av det memfitiska dramat. Detta kan förstås vara en ren slump.

Efter 3000 f.Kr. började de stora männen i Gamla riket se betydelsen av Maat i termer av sin imponerande nationella erfarenhet. Ordet behöll sin betydelse som betecknande personliga egenskaper men blev också för Gamla rikets tänkare en term som uttryckt den nationella ordningen, nationens moraliska ordning, det nationella kosmos under Solgudens välde. Låt oss nu för ett tag frammana den forntid som de vise männen i Gamla riket kunde se tillbaka på – den forntid som för dem utvidgat betydelsen av ordet Maat till en mera vidsträckt sådan. De hade listor över vördnadsbjudande kungar som härskat t.o.m. före grundandet av Första unionen, de visste att det efter tider med små och lokala stadsriken hade blivit ett preliminärt enande, Första unionen. De kände till historien om denna förberedande union och hur Egypten efter dess slut hade konsoliderats i en Andra union, som varade i tusen år, från omkring det trettiofemte till omkring det tjugofemte århundradet f.Kr. Det är fundamentalt viktigt för oss att förstå att dessa tusen år var människans första oavbrutna millennium av nationell erfarenhet, dvs. av mänsklig utveckling i enad, nationell form – en stadigt framåtskridande utveckling, där en nation av några miljoner själar för första gången i vår värld höjde sig och skapade en imponerande uppbyggnad av organiserat mänskligt liv i stånd att vara i tusen år. Det var denna storartade vision av en varaktig stat och dess ständigt fungerande organisation som väsentligt bidrog till den vidare, mer omfattande betydelsen av det egyptiska ordet ”Maat”, tills att det hade kommit att beteckna inte bara ”rättvisa”, ”sanning”, ”rättfärdighet”, vilket männen i pyramidåldern uppfattade som något individen ägnade sig åt utan också en befintlig social och statlig realitet, en moralisk ordning i världen, som identifierades med Faraos styre. Chefsdomaren i de egyptiska domstolarna bar på bröstet en lapis lazuli-bild av gudinnan Maat, och för att ange den vinnande parten i ett tvistemål brukade domaren vända denna symbol mot vinnaren, då de bägge tvistande stod framför honom. (Det finns tre av dessa lapis lazuli-bilder i Berlin-museet, se G. Moeller, Zeitschrift für aegyptische Sprache, del 56, 1920, ss. 67-68). Ptahhotep jublar över Maats överhöghet som något för evigt hävdvunnet: ”Stor är Maat, dess gudomliga ordning består och har heller inte omstörtats sedan dess skapares tid.” Om och omigen i de gamla minnesmärkena är Maat det som Farao personifierar och upprätthåller, gentemot anarki, orättvisa och bedrägeri som utövas av hans medtävlare till tronen, vilka hemsöker folket med kaos och upplösning. Det var tusen år av ett sådant organiserat styre som gav de egyptiska vise i Gamla riket en majestätisk bild av Maats reella verksamhet och välgörande funktion, och i den ingöt en historisk betydelse som den annars inte kunde ha fått.

Det är tydligt att både samhället och staten hade frambragt den ordning som Egyptens vise sammanfattade i ordet Maat. Efter att ha uppstått som något individuellt och personligt, som en beteckning för rätt beteende i familjen eller i den omedelbara omgivningen, hade Maat omsider gått in på en större scen som en nationell lednings anda och metod, som en kontroll av mänskliga angelägenheter, en kontroll där välordnad skötsel är grundad på moralisk övertygelse. På så sätt skapades för första gången ett rike med universella normer, och genom att föreställa sig den gudomlige härskaren över ett sådant rike hade egyptierna slagit in på vägen till monoteism. Denne gudomliga härskare var Solguden vars ande de bildmässigt frammanade genom att personifiera Maat som en gudinna och göra henne till Solgudens dotter. Det var, som vi ska se, längs denna väg som egyptierna småningom kom fram till monoteism, och det var inte någon slump att de gjorde det långt före andra folk. Inte heller är det en slump att nästa folk som kom fram till monoteism var Egyptens närmaste grannar tvärs över gränserna till Asien i Palestina, där en av dess profeter sade: ”Men för eder som frukta mitt namn skall rättfärdighetens sol uppgå med läkedom i sina vingar”, (Malachi 4:2) vilket uppenbarligen syftar på den egyptiske Solguden, så ofta avbildad som en bevingad solskiva.

Då vi sålunda ser framåt och våra blickar ofrånkomligen dras mot Asien, blir det genast tydligt varför den västasiatiska civilisationen sackade efter i en sådan utveckling. I den egyptiska tanken om en storartad moralisk ordning, bestämd av Maat, måste vi varsebli den högsta manifestationen av den gamla orientaliska civilisationen. Här har vi en föreställning vilken, som vi sett, uppenbarligen var produkten av tusen års social och statlig utveckling i ett enhetligt, kontinuerligt, välordnat och alltmer välorganiserat samhälle. Denna tanke om en nationell och social ordning, om än vagt antydd i vackra bilder av en rättfärdig kung tvåtusen år senare av de hebreiska profeterna, framträdde inte tydligt i Västasien förrän med ankomsten av Zoroaster och hans omfattande moraliska system efter uppkomsten av det persiska imperiet under Cyrus och hans efterträdare. Västasiens historia visar mycket tydligt varför den tidigare var omöjlig. I Egypten, med sin utveckling under Andra unionen och Gamla riket, var civilisationen produkten av mer än tusen år av social erfarenhet under ledning av en stabil och kraftfull nationell organisation, i besittning av sådan livskraft att den varade i mer än ett millennium. Babylonien däremot, den tidigaste framträdande västasiatiska staten, plågades oavbrutet under dessa tusen år av ständiga oroligheter genom småkrigen mellan de obetydliga stadsstater som landet bestod av under större delen av detta millennium. Redan före dess begynnelse hade Egypten lämnat långt bakom sig striderna mellan de lokala stadsrikena. Den materiella civilisationen är otvivelaktigt lika gammal i Västasien som i Egypten, men civilisation i dess vidaste betydelse är produkten av en lång samhällelig utveckling. Följaktligen är de argument som framförs av de arkeologer vilka på grund av sådana saker som kopparyxor och guldsmedsarbeten vill förlägga den babyloniska civilisationen, som inte hade någon chans till en obruten social utveckling, till en tidigare tidpunkt än den egyptiska, alltför ytliga för att tas på allvar. Utan tvivel var mänsklighetens politiska, sociala och i största allmänhet kulturella utveckling längs Nilen många sekel äldre än i Västasien. Ja, Babylonien var, i religiöst, socialt och politiskt hänseende, minst tusen år senare än Egypten.

Detta är viktigt eftersom det sätter oss i stånd att inse den unika betydelsen av Egyptens storartade millennium av kulturell utveckling. Det är längs Nilen som vi får bevittna pionjären för mänskliga framåtskridandet som för första gången dunkelt anar arten av den erövring han påbörjat och som utifrån tusen år av nationell erfarenhet rustar sig för en strid mot de samhällskrafter som skulle angripa honom inifrån. Under hela det millenniet hade han firat oerhörda triumfer över sina yttre motståndare i de materiella krafternas värld, men nu började rösterna därinne uppfordra honom att träda in på en ny och annorlunda krigsskådeplats som han varit föga medveten om tidigare. Det finns avgörande bevis för att egyptiernas tidigaste moraliska tankegångar utvecklades i förbindelse med solguden snarare än med Osiris. Ptahhoteps Maximer anger uttryckligen Solguden som ”dess (rättfärdighetens) skapare” i ett avsnitt där Osiris’ anhängare har satt in hans namn i Mellersta rikets manuskript – ett intressant bevis på Osiris-korståget den perioden. Den tidigaste gud som egyptierna uppfattade som den moraliske domaren i livet efter detta nämns tyvärr inte vid namn, men ett epitet, ”Store Gud”, används i stället. Detta utvidgas i en grav till ”Store Gud, himlens herre.” Därför är det knappast möjligt att man kan mena någon annan än Solguden. Denna slutsats bekräftas av allt vi finner i Pyramidtexterna, där Solguden om och omigen är domens herre. Det är honom man menar, när Inti, en ädling från Deshasheh, säger: ”Men för alla de som skadar denna (grav), som gör något fördärvligt för denna (grav), som skadar skriften därinne skall dom avkunnas för detta av den Store Guden, domens herre på den plats där dom avkunnas.” Den senare snabba utvidgningen av etisk lära i Osiris-tron och antagandet av rollen som domare av Osiris är ännu inte skönjbar i Pyramidåldern, eftersom den utveckling som gjorde dessa inslag så framträdande i Mellersta riket ägde rum i den dunkla perioden efter avslutningen av Pyramidåldern. Tvärtemot den vanliga åsikten var det därför Solguden som var den tidigaste förkämpen för moralisk renhet och den store domaren i livet efter detta. Tusen år senare framträdde Osiris, som den segrande parten i Heliopolis, som de dödas förkämpes vilken lagenligt triumferat över alla sina fiender, som den store moraliske domaren. Att Osiris bemäktade sig denna roll är ett nytt bevis på den obevekliga process som gjorde den egyptiska religionen osirisk. Den gängse åsikten beträffande Osiris moraliska överhöghet beror på dessa senare omständigheter, varifrån moderna forskare har hämtat sina intryck. Men Sol-trons överlägsenhet härvidlag liksom i andra enskildheter är helt klar.

Denna moraliska strävan hade sina begränsningar. Låt oss inte glömma att vi har att göra med en tidsålder för mellan femtiofem- och fyrtiofemhundra år sedan. Vi har sett att människans främsta landvinningar i denna avlägsna tid hade uppnåtts i en kamp med materiella krafter. I denna kamp hade hon utsett en bestämd segrare, men likväl var det bland mängden av förvirrande influenser som den tidiga människan hade fått en vision av nya värdenormer, som överträffade enbart materiella landvinningar. Otvivelaktigt förblev Maats styre till största delen en nobel vision, närd av visa män, vilken officiell korruption hade gjort omöjlig att realisera. Vi får alltså inte föreställa oss att de moraliska förpliktelser som denna vision medförde var allomfattande eller att den kunde inrymma allt vad vi urskiljer i den. Den store hinsidesdomarens krav exempelvis var inte oförenliga med den grövsta sensualism. Inte bara tilläts sinnliga nöjen i livet efter detta som det avbildades i Pyramidtexterna utan livsmedel och annat tillhandahölls för att tillgodose dem. Kungen tillförsäkras sinnliga njutningar i de grövsta ordalag och vi hör att det sägs om honom att han ”är den som tar kvinnor från deras äkta män vart han vill, när helst hans hjärta åstundar det.”

Ändå var detta ett betydelsefullt steg att man betraktade lycksalighet efter döden som i viss mån beroende på den moraliska halten av den dödes jordiska liv, och det måste verkligen ha varit en bjudande moralisk medvetenhet som gjorde t.o.m. den gudomlige Farao, som stod över en jordisk styrelses påbud, ansvarig inför den himmelske domaren och underkastad moraliska förpliktelser. Detta steg kunde inte ha tagits med en gång. Det är möjligt att vi även i den korta tidrymden av ett och ett halvt århundrade som täcks av Pyramidtexterna (ca 2400-2250 f.Kr.) kan skönja något spår av det etiska medvetandets utveckling eftersom det drog in själve kungen i sina tvingande krav. I ett avsnitt i Pyramidtexterna finner vi detta uttalande beträffande kungen: ”Denne kung Pepi är fritagen från skuld.” Nu faller det sig så att yttrandet vari detta uttalande förekommer har påträffats i en variantform i Unis och Tetis gravar, två kungar före Pepi. Ingen av dessa tidigare former innehåller detta uttalande om fritagande från skuld, och inom en period av sextio till åttio år ansåg upphovsmännen det klokt att föra in det.

Det är inte lätt att läsa in ett folks andliga och intellektuella framsteg på minnesmärken som i så stor utsträckning är materiella i motsats till litterära dokument. Det är lätt att bli vilseledd och misstolka de magra vittnesbörden som finns på rent materiella monument. Bakom dem ligger ett stort komplex av mänskokrafter och mänskligt tänkande som mestadels undgår oss. Ändå är det omöjligt att betrakta Fjärde dynastins kolossala gravar, så väl kända som pyramiderna i Giza, och kontrastera dem mot de jämförelsevis små kungliga gravar som följer efter i de närmaste två dynastierna, utan att, som vi tidigare antytt, se mer än uteslutande politiska orsaker bakom denna plötsliga och förbluffande förändring. Som vi sagt tidigare representerar de stora pyramiderna i Giza enorma materiella krafters kamp i försöket att odödliggöra kungens kropp genom att innesluta den i ett väldigt och ogenomträngligt murat skal, för att där för alltid bevara allt som förband kungens själ med det materiella livet. De stora Gizapyramiderna, som idag är de mest imponerande kvarlevande vittnesbörden om det tidigaste framträdandet av den organiserade människan och det triumferande resultatet av en gemensam ansträngning, är likaledes det tysta men vältaliga uttrycket för ett sublimt försök att ernå salig odödlighet genom rent fysisk kraft.

Av enbart fysiska skäl kunde en så kolossal kamp mot förfallets krafter inte fortsätta i det oändliga, och politiska strävanden gjorde gemensam sak härmed, men med allt detta i förening måste vi förstå att enbart inplaceringen av Pyramidtexterna i de kungliga gravarna under det sista århundradet av Pyramidåldern i sig självt var ett övergivande av den gigantiska kampen med materiella krafter och en uppenbar tillflykt till mindre konkreta medel. Kravet på moralisk renhet i livet efter detta var ett ännu betydelsefullare steg i samma riktning. Det markerade en övergång från förlitandet på krafter som låg utanför den dödes person till förtröstan på inre värdenormer. För första gången uppfattade människan odödlighet som något som uppnåddes inom hennes egen själ. Det var början till en förskjutning av det man lägger huvudvikten vid, från objektiva föredelar till subjektiva egenskaper. Det var alltså ett av de betydelsefulla stegen i den långa process som vi bevittnat, den process varigenom den personliga individualiteten börjar framträda i motsats till massan. Visionen om den individuella personens möjligheter hade börjat klarna för dessa forntida människor, deras egna moraliska ideal gick över till deras störste gud, hans välde hade erkänts som en upphöjd moralisk ordning, välvilligt förvaltad på jorden av härskaren till gagn för den egyptiska nationen. Med denna suveräna handling fick den utveckling under tusen år som började med Andra unionen sin avslutning kort efter 2500 f.Kr.