bahari.blogg.se

Den unge kungen sitter i en ledig och otvungen pose som bryter mot alla regler för ett kungligt porträtt och visar Aton-revolutionens frigörelse i konsten. Den flickaktiga drottningen (Ekhnatons tredje dotter) lutar sig graciöst framåt. I ena handen håller hon en parfymflaska och med den andra rättar hon till sin makes raffinerade krage eller stänker lite parfym på den – en scen som visar upp personliga relationer, framställd med stor elegans och charm i linjer och konturer. Ovanför sitter den symbol som visar Aton-revolutionens frigörelse i religionen. Bakgrunden är tung guldplåt, kläderna av silver, huden av rödaktigt glas och utsmyckningsdetaljerna är inläggningar av bjärt färgade dyrbara stenar, som karneol, allt utstrålande en prakt som en gång var bländande men nu har bleknat av ålder. Från baksidan av en stol, påträffad i Tutankhamons grav. (Kairomuseet) 

Denna storartade Kungliga Hymn är troligen ett utdrag, eller en serie av fragmentutdrag, från Atons ritual så som den utfördes från dag till dag i Aton-templet i Amarna. Olyckligtvis kopierades den på begravningsplatsen i endast en grav, där omkring en tredjedel av den har gått förlorad genom de nutida inföddas vandalism. Vad vi har kvar av denna förlorade del är enbart en mycket snabbt gjord, slarvig kopia, skriven för femtio år sedan (1883). De andra gravarna försågs med de fromma inskrifterna från de gängse stycken och stående uttryck som utgjorde kunskapen om tron på Aton, så som den förstods av de skrivare och målare vilka dekorerade dessa gravar. Därför bör man inte glömma att de fragment av Aton-tron som har överlevt till vår tid i Amarna-kyrkogården, vår huvudkälla, sålunda har filtrerats mekaniskt genom likgiltiga händer och några småskurna byråkraters svältfödda och försoffade själar i utkanterna av en storartad religiös och intellektuell rörelse. Bortsett från den Kungliga Hymnen nöjde man sig på annat håll med bitar och stumpar, i vissa fall kopierade i sin helhet eller delvis från grav till grav. Eftersom materialet är så magert och den rörelse som uppdagas så betydelsefull, så är även de få nya bidrag som ges av den korta hymnen av stort värde. (Den korta hymnen sammanställdes i en text hopsatt av alla versioner i den andra opublicerade delen av författarens De hymnis in solem, och denna kompletterades senare av mina egna kopior. Davies har också ställt samman en hopsatt text från bevarade gravar i hans Amarna, del IV, pls XXXII-XXXIII. Nedanstående översättning är baserad på bägge källorna.) I fyra fall tillskrivs hymnen kungen själv, dvs. han framställs som reciterande den till Aton. Raderna lyder såhär:

”Du stiger majestätiskt upp, o levande Aton, Evighetens Herre,
Du är glittrande, ståtlig och stark,
Din kärlek är stor och mäktig,
Dina strålar ger syner åt alla Dina skapade varelser,
Din glödande färg ger liv åt människornas hjärtan,
När Du har fyllt de Två länderna [Egypten] med din kärlek.
O Gud som skapade sig själv,
Skapare av alla länder,
Skapare av det som finns i dem:
Även människor, alla boskapshjordar och antiloper,
Alla träd som växer i jorden,
De lever när Du stiger upp för dem,
Du är moder och fader till allt Du har skapat.
Och deras ögon, när Du stiger upp,
Ser med Din tillhjälp.
Dina strålar lyser upp hela jorden,
Och alla hjärtan fröjdas vid åsynen av Dig.
Då du stiger upp som deras herre.
”När Du går ned vid himlens västra horisont
Sover de som döda,
Deras huvuden är insvepta,
Deras näsborrar är tilltäppta
Till dess Du stiger upp på morgonen
Vid himlens östra horisont.
Då lyfter de upp sina armar för att tillbedja Dig.
Du får mänskornas hjärtan att leva genom Din skönhet,
Ty mänskorna lever upp när Du skickar ut Dina strålar.
Alla länder kommer i feststämning
Med sång och musik och glädjerop
I hallen till Benben-huset, *
Ditt tempel i Akhetaton, sätet för Sanningen (Maat)
Varmed Du är tillfreds.

(*Benben var en stenpyramid, liknande toppen på en obelisk. Den ansågs ytterst helig och upptog ursprungligen ett speciellt rum eller ”hus” i Soltemplet i Heliopolis. Detta avsnitt visar att Ekhnaton hade inrättat en liknande Benben-helgedom i Amarna.)

Föda och livsmedel sätts fram därinne,
Din renhjärtade son utför Dina värdiga ceremonier
O levande Aton, i sina festprocessioner,
Alla Du har skapat dansar inför Dig.
Din höge son fröjdar sig, hans hjärta är glädjerikt.
O levande Aton, född på himlen varje dag,
Han avlar sin höge son Wanre (Ekhnaton)
Liksom han själv evigt bestående,
Son till Re, med hans skönhet, Nefer-Khepru-Re, Wan Re (Ekhnaton)
Även jag, Din son i vilken Du finner behag
Som bär Ditt namn,
Din kraft och Din makt finns i mitt hjärta
Även Ditt, o Aton, som lever för evigheten
Du har fått den fjärran himlen att resa sig däri
För att beskåda allt som Du har skapat,
Medan Du ännu var allena.
Myriader av liv är inom Dig för att försörja de levande,
Ty det är livets andetag i näsborrarna att skåda Din glans.
Alla blommor frodas och det som gror i jorden
Förmås att växa när Du stiger upp.
De är druckna inför Dig.
All boskap skuttar och hoppar,
Fåglarna i träsket flyger glada upp,
Deras hopfällda vingar spänns ut
Och lyfts i tillbedjan till den levande Aton.
Du skapare… *

(* Återstoden av raden har gått förlorad. Endast en av de texter som fanns från början går så långt som hit. Den stannade också vid denna punkt.)

I dessa hymner finns en inspirerande universalism som inte funnits tidigare, varken i Egyptens eller något annat lands tänkande. Den är världsomfattande i sitt omfång. Kungen hävdar att erkännandet av Solgudens universella överhöghet också är universell, och att alla människor erkänner hans herravälde. På de stora gränsstenarna säger han likaledes att Aton skapade dem ”åt sig själv; alla länder, till och med havsfolken frambär sin tribut, på sina ryggar åt honom som gav dem liv, honom genom vars strålar människorna lever och andas.” Det är tydligt att Ekhnaton planerade en världsreligion och därmed försökte tränga undan den nationalism som hade föregått den i tjugo sekler.

Utöver denna universella makt är Ekhnaton ävenledes djupt imponerad av hans guds eviga varaktighet, och även om han själv lugnt accepterar sin egen dödlighet, och tidigt i Amarna offentliggör och för framtiden utfärdar instruktioner för sin egen begravning på gränsstenarna, förlitar han sig ändå på att hans nära relation till Aton skall tillförsäkra honom något av Solgudens varaktighet. I hans officiella titel innehåller alltid efternamnet epitetet ”vars livstid är lång”.

Men i alltings begynnelse manade Aton fram sig själv, ut från den eviga ensamheten, skaparen av sin egen gestalt. På en av gränsstenarna i Amarna kallar kungen honom ”Mitt skyddsvärn på en miljon alnar, min påminnelse om evigheten, mitt vittne om de eviga tingen, han som skapade sig själv med sina egna händer, som ingen hantverkare kände.” I överensstämmelse med denna tanke älskar hymnerna att upprepa det faktum att skapandet av den värld som kom sedan skedde medan guden ännu var ensam. Orden ”medan Du var ensam” är nära nog en refräng i dessa hymner. Han är den universella skaparen som frambragte alla mänskoraser och skilde dem åt i fråga om språk och hudfärg. Hans skaparkraft fortsätter att framkalla liv, även ur det livlösa ägget. Ingenstans finner vi kungens naiva undran över Solgudens livgivande kraft mer påtaglig än i detta underverk att inom äggskalet, som kungen kallar äggets ”sten” – inom denna livlösa sten lyder livets ljud Atons befallning, och en levande varelse, närd av hans andedräkt, träder fram.

Denna livgivande kraft är den ständiga källan till liv och livsuppehälle, och den överförs direkt av Solens strålar som ger människorna ljus och värme. Detta märkliga erkännande av Solens energi som källan till allt jordiskt liv upprepas hela tiden. Hymnerna älskar att uppehålla sig vid hans strålar som en allestädes närvarande universell kraft. ”Du finns på himlen, men Dina strålar finns på jorden”, ”Fast Du är långt borta, är Dina strålar på jorden”, ”Dina strålar är mitt i det vida gröna havet”, ”Dina strålar är på Din älskade son”, ”Han som gör ögonen hela med sina strålar”, ”Det är livets andedräkt i näsborrarna att skåda Dina strålar”, ”Ditt barn (kungen) som kom fram ur Dina strålar”, ”Du skapade honom (kungen) utifrån Dina strålar”, ”Dina strålar bär en miljon kungliga jubelår”, ”När Du skickar ut Dina strålar råkar de Två Länderna i festyra”, ”Dina strålar omfamnar länderna och allt som Du har skapat”, ”Vare sig Han är på himlen eller på jorden, skådar allas ögon honom utan uppehåll, Han fyller [varje land] med sina strålar och får alla att leva.”

Egyptens uppenbara beroende av Nilen gjorde det också omöjligt att ignorera denna livskälla, och ingenting avslöjar tydligare Ekhnatons förvånansvärda rationalism än att han utan att tveka avskaffar den vördnadsvärda samling myter och traditioner som under många tidsåldrar hade gjort Nilen till guden Osiris, och sedan förklarar översvämningen med naturkrafter styrda av hans gud som i omsorg även om andra länder har skapat en Nilflod åt dem på himlen. Osiris ignoreras fullständigt. Han nämns aldrig i någon urkund om Ekhnaton eller någon av gravarna i Amarna.

Det är nu som Ekhnatons tänkande går utöver ett rent materialistiskt erkännande av Solens verksamhet på jorden och inser Atons faderliga omsorg om alla varelser. Det är denna tanke som lyfter Ekhnatons reformation högt över allt som tidigare hade uppnåtts i Egyptens eller hela Österns religion. För Ipuwer var Solguden en vänlig fåraherde, och för Merikeres kunglige far var människorna hans ”hjordar” för vilka han skapade luft, vatten och mat. Men Ekhnaton går längre och säger till Solguden: ”Du är fader och moder till allt som Du har skapat.” Denna lära föregriper mycket av den senare utvecklingen i religionen ända fram till vår egen tid. För denne egyptiske drömmare med sin känsliga själ tycks hela den levande världen vara medveten om Atons närvaro och fylld med tacksamhet för hans faderliga godhet. Bilden av de liljebevuxna träsken, där blommorna är ”druckna” av Atons berusande glans, däri fåglarna spänner ut sina vingar och lyfter upp dem ”i tillbedjan till den levande Aton”, där boskapen dansar av fröjd i solskenet och fiskarna i floden hoppar upp för att hälsa ljuset, det universella ljuset vars strålar även är ”mitt i det vida gröna havet” – allt detta visar en insikt om Guds allenarådande närvaro i naturen och en mystisk övertygelse om att alla varelser känner denna närvaro. Här finns en uppfattning om Guds närvaro i den synliga världen så som vi finner sju eller åtta hundra år senare i de hebreiska hymnerna och hos våra egna naturpoeter sedan Wordsworth.

Det är tydligt att de djupaste kraftkällorna i denna märkliga revolution, trots dess politiska ursprung, låg i denna hänvisning till naturen, i denna maning att ”skåda liljorna på marken”. Ekhnaton var en ”Guds-berusad” man vars själ med oerhörd känslighet var öppen för de synliga vittnesbörden om Gud omkring honom. Han var nästan extatisk i sin känsla för det eviga och universella ljusets skönhet. Dess strålar omger honom på alla de monument som har överlevt, och enbart honom, hans drottning och kungabarnen, eftersom han gör anspråk på att ha en unik relation till sin gud. Han ber: ”Må mina ögon bli tillfreds dagligen med att betrakta Honom då Han stiger upp i detta Atons hus och fyller det med sig själv genom sina strålar, skön i sin kärlek, och lägger dem på mig, och gör livet till en glädje i evigheters evighet.” I detta ljus – vilket han mer än en gång, som här, identifierar med kärlek, eller med skönhet, som det synbara beviset på Guds närvaro – frossar han i ett rus som man sällan finner och som närmast kan jämföras med den extatiska glädjen hos en sådan som Ruskin vid betraktandet av ljuset. När denne ser det spela över något vackert landskap kallar han det ”det levande, besjälade, jublande ljuset, som livnär och tar emot och agerar – som väljer ett och ratar ett annat – som söker och finner och åter mister – hoppar från sten till sten, från blad till blad, från våg till våg, glödande, blixtrande eller bländande beroende på vad det träffar eller i ett av sina frommare lynnen uppslukande och omfattande allt i fullkomlig harmoni, och sedan åter försjunker i förvirring, tvivel och dunkel, eller tynar bort och försvinner, insnärjt i drivande dimma, eller upplöst i dyster luft men stilla – uppflammande eller avtynande, gnistrande eller stilla – det är det levande ljuset som andas i sin djupaste, mest hänryckta vila, som sover men aldrig dör” (Ruskin, Modern Painters, del 1, s. 250, New York 1873). Här ser vi nutida extas över glädjen åt ljuset, ett verkligt evangelium som ljusets skönhet vars tidigaste lärjunge var denne ensamme idealist från 1300-talet f.Kr. Även för Ekhnaton kunde det eviga ljuset sova när han som skapade världen har ”gått till vila vid sin horisont”, men för honom såväl som för Ruskin ”sover det men dör aldrig”. En svårt sönderbruten passage i den stora hymnen har framgångsrikt tolkats av Sethe som menar att detta betyder att även om mörkret fallit och människorna sov, så kunde Ekhnaton förnimma: ”Likväl är Du kvar i mitt hjärta”.

Ur denna synpunkt på Ekhnatons rörelse är den alltså ett evangelium om det sköna och välgörande i den naturliga ordningen, en insikt om naturens budskap till människosjälen, vilket gör den till den tidigaste av de rörelser som vi, när det gäller sådana konstnärer som Millet och Barbizon-skolan eller Wordsworth och hans efterföljare, kallar ”tillbaka till naturen”. Målarna avbildar träskens växt- och djurliv i en ny anda helt olik det lugna behaget hos mastaba-målarna vars fridfulla bilder av ädlingens utflykter i papyrussnåren pryder väggarna i gravkapellen i Memphis-kyrkogården i Sakkara. De fresker som smyckade golvet i Ekhnatons pelarhall i Amarna är fyllda med en ny livsglädje, och vi märker något av den lidelse som eggade konstnären när han för sitt inre öga såg den vilda tjuren ta höga språng i papyrussnåret och knycka på nacken åt de skygga fåglarna, som kvittrade ovanför vassen och grälade på den otympliga inkräktaren som är ett hot mot deras reden. Vilken skada att denna förnämliga målning skälvande av liv och rörelse, som länge var en fröjd för nutida besökares öga, nu har gått förlorad för alltid i händerna på moderna infödda vandaler från grannbyn!

Denna nya anda som hämtade sin inspiration från naturens skönhet var på samma gång ytterst mottaglig för människans liv och för mänskliga relationer som de verkligen var, ostörda av konventioner eller traditioner. Ekhnatons charmfullt naturliga och otvungna relationer med sin familj avbildades nu även på offentliga minnesmärken utan reservation. En liten ofullbordad statyett påträffad i en kunglig skulptörs ateljé i Amarna visar inte bara kungen sittande med sin lilla dotter i knät omfamnande den lilla prinsessan utan avbildar Farao i full färd med att kyssa flickan som varje normal far brukar göra. Det är inte svårt att föreställa sig den vrede och fasa som ett sådant kungligt porträtt väckte hos traditionalisterna i Ekhnatons tid, hovets konventionella magnater vilka ansåg att Farao skulle avbildas så som han tett sig i tvåtusen år, en upphöjd varelse, sittande i oböjligt majestät, en gestalt i gudomlig orörlighet, obesudlad av alla bevis på eller antydan till mänskliga känslor eller mänskliga svagheter. Den vackra stolen som kom från palatset i Amarna och har bevarats åt oss i Tutankhamons grav är prydd med en scen som visar den ungdomlige kungen i en pose av nonchalant avslappning, med ena armen vårdslöst slängd över stolsryggen, medan den unga vackra drottningen står framför honom med en liten parfymkruka i handen ur vilken hon med utsökt grace stänker lite väldoft på sin makes dräkt. För första gången i konsthistorien har vi här en scen vars motiv är en mänsklig relation, och den interpretativa, uttolkande konsten har här att göra med mänskolivet som motiv. Detta är bara två bland många exempel som kan nämnas, vilka belyser Ekhnatons kraftfulla personlighet och hans oförskräckta beredvillighet att kasta av traditionens bojor i sitt försök att upprätta en värld av tingen som de är, i sund naturlighet.

Därför är det viktigt att notera att Ekhnaton var en profet både vad gäller naturen och mänskolivet. Liksom Jesus som å ena sidan drog sina lärdomar från liljorna på marken, fåglarna i luften eller molnen på himlen, och å andra sidan från det mänskliga samhället runtom sig i historier som Den förlorade sonen, Den barmhärtige samariten eller kvinnan som tappat sitt silvermynt på samma sätt drog denne egyptiske revolutionär sina lärdomar från att betrakta både naturen och mänskolivet. Medan den interpretativa konsten i denna revolutionära rörelse under Ekhnatons ledning fann nytt innehåll i mänskolivet, fanns det mycket i den egyptiska erfarenheten av det mänskliga samhället som Ekhnaton inte kunde ignorera. Han godtog till fullo den nedärvda soldoktrinen om en högre moralisk ordning, och om vi i denna korta historia om egyptisk vandel har ägnat visst utrymme åt Ekhnatons revolutionära monoteism, så är det därför att hela denna monoteistiska rörelse utgör kulmen på det urgamla erkännandet av en moralisk ordning hos de egyptiska tänkarna i pyramidåldern och deras skapande av ett rike med universella etiska normer, representerade av den allomfattande termen Maat, framförd av Solguden i Heliopolis. Denna nya monoteism utvecklade sig på en trefaldig grundval. Den första var, som vi har sett, politisk, så att även Solgudens nya namn var inneslutet i ett faraoniskt dubbelt ramverk. Den andra var iakttagelsen av Solgudens världsomfattande makt som en fysisk kraft, överallt närvarande i solens hetta och ljus, och den tredje var den logiska utvecklingen av den gamla Heliopolis-doktrinen om en moralisk ordning, en ca 2000 år gammal doktrin på Ekhnatons tid.

Det återstår att ta i betraktande den sista av dessa grundvalar i Ekhnatons monoteism. Det är nu som vi inser otillräckligheten hos våra skrivna källor som är mycket magra. Men även de knapphändiga källor som bevarats åt oss visar hur den unge kungens tänkande framskred under hans regerings halva generation. Det är otänkbart att en sådan framväxande rörelse som Ekhnatons inte skulle åstadkommit skrifter där han lade fram sina doktriner. Dessutom finns det goda bevis för att sådana skrifter existerar. I Amarna-gravarna där ädlingarna vid Ekhnatons hov älskar att avbilda sina relationer med sin härskare, hänvisar de ständigt till den nya tron. De har bara ett ord för den och det är ”läran”. Den tillskrivs enbart kungen och det är inget tvivel om att denna lära är det allmänna namnet på den formella redovisningen av hans doktrin i en skrift av något slag, givetvis skriven på papyrus. Efter hans fall lämnade hans fiender inte något ogjort för att utplåna alla kvarvarande vittnesmål om hans hatade styre, och de förstörde naturligtvis dessa papyrusdokument. Vår kunskap om rörelsen, vad beträffar dess lärosatser, härrör uteslutande från några slumpmässiga lappar och fragment, speciellt de hymner varmed ädlingarna förskönade sina gravar.

Vid första läsningen av den storslagna Aton-hymnen slås man av att en sådan hymn som ett uttryck för religiösa strävanden innehåller så få hänvisningar till karaktär och mänskligt beteende, vilket som vi vet intog en så framskjuten plats i solreligionens tänkande i Heliopolis och i vilket hela Aton-rörelsen var så djupt rotad. Orsaken till detta utelämnande är det faktum att den främsta kraften som drev Ekhnatons själ var känsla. Aton-revolutionen var till sin karaktär först och sist emotionell. Detta faktum är omisskänneligt i hymnerna och är mycket iögonfallande även i konsten. När en Amarna-konstnär skissar Ekhnatons tillbedjande gestalt eller någon av hans undersåtar med armarna ”lyfta i dyrkan” mot Solguden, är den emotionella karaktären av de rader varmed han representerar de uppsträckta armarna lika mäktigt gripande som Eleonora Duses bönfallande armar utsträckta mot hennes älskade Armando. Det är Solgudens skönhet och godhet som Ekhnaton tillber, och det är denna känsla som Amarna-hymnerna förmedlar. Därför innehåller de ingen teologi eller social sedelära. Ändå står det helt klart att Ekhnaton till fullo godtog Heliopolis högt utvecklade etik och faktiskt lät det gamla moralsystemet inta en mer framträdande plats än någonsin tidigare före hans regeringstid.

Det nära sambandet mellan Ekhnatons revolution och Heliopolis-teologin är alltigenom påtagligt. Identifieringen av den kungliga släktlinjen med Solgudens som Heliopolis präster gjorde i pyramidåldern och som gjorde varje farao till en son av Solguden hade, som vi sett, resulterat i att man till Re överförde en välvillig makts mänskovänliga  egenskaper varmed faraonerna i feodaltiden var genomsyrade. Vid den tiden hade farao blivit ”den gode herden” och denna framtoning av den faderliga och beskyddande härskaren hade överförts till Re. Denne hade sålunda förbättrats på ett förunderligt sätt och fått mänskovänliga och faderliga egenskaper, som en följd av denna utveckling i uppfattningen om kungavärdighet i feodaltiden. De sociala krafter som åstadkommit detta höga kungaideal var alltså de yttersta influenser som, genom kungavärdigheten, berikade och förmänskligade den annars tämligen mekaniska och slentrianmässiga politiska uppfattningen om Res makt. Hans mänskliga utstrålning nu var således besläktad med Osiris själv. Ekhnatons lära var helt i överensstämmelse med denna tendens i solreligionen. Under hans far har vi funnit en solhymn som kallar Solguden för ”den tappre herden som driver sina hjordar”, en tydlig anspelning som förbinder Aton-tron med den sociala och moraliska rörelsen under feodaltiden.

När vi nu erinrar oss hur Heliopolis frambragte ordet Maat, ”rättvisa”, ”sanning”, ”rättfärdighet”, personifierad som en gudinna, dotter till Solguden, är det viktigt att notera att vi i De dödas bok (Kap. CXXV) finner en grupp gudar som sitter i ”Maats sal i vilkas kroppar det varken finns synd eller falskhet och som lever i sanning (Maat).” Till dessa gudar försäkrar den avlidne: ”Jag lever på sanningen, jag livnär mig på mitt hjärtas sanning (eller ”rättfärdighet”). Nu blev denna soldoktrin som förfäktades av gudarna i Heliopolis så helt accepterad av Ekhnaton att han till den officiella formen av sitt kungliga namn på alla sina praktmonument tillfogade orden ”Som lever på Sanningen” (Maat). Detta signifikativa epitet som fästes vid Ekhnatons namn utropade honom till den officielle representanten och understödjaren av den moraliska och nationella ordning som tänkts ut av solprästerna i Heliopolis redan under pyramidtiden och givits en allt djupare etisk innebörd av feodaltidens sociala tänkare och profeter. När vi erinrar oss Ekhnatons absoluta anspråk på världsherravälde, står det klart att genom att foga dessa ord till sitt kungliga namn ämnade han utsträcka den gamla nationella moraliska ordningen till att härska över den internationella värld som han var herre över. Solgudens gamla sfär med etiska normer, utvidgad till sina logiska universella gränser, och den monoteism som var implicit i Heliopolisprästernas lära fick alltså ett otvetydigt uttryck av Ekhnaton.

I enlighet därmed kallade Ekhnaton sin nya huvudstad i Amarna ”säte för sanningen” (Maat) i den korta hymnen. Hans anhängare hade klart för sig kungens övertygelser beträffande Maat, och vi ser ofta att männen vid hans hov förhärligade ”sanningen”. En av hans ledande anhängare, Eye, som senare ersatte Tutankhamon som kung, säger: Han (kungen) lade ner sanningen i min kropp och lögnen är mig en styggelse. Jag vet att Wanre (Ekhnaton) fröjdar sig åt den (sanningen).” Samme man bekräftar att Solguden är en ”(vars) hjärta är tillfreds med sanningen och avskyr falskhet”. En annan ämbetsman förklarar i sin Amarnagrav: ”Jag ska tala med Hans Majestät (ty) jag vet att han lever däri … Jag gör inte det som Hans Majestät hatar (ty) lögnen är en styggelse i min kropp … Jag har rapporterat sanningen för Hans Majestät (ty) jag vet att han lever däri. Du är Re, sanningens upphov … jag tog ingen betalning för att ljuga …”

Som ett viktigt bevis på Ekhnatons ivran för sanningen bör vi minnas här att han inte begränsade sanningen enbart till beteendet utan också införde den i konstens domäner med epokgörande resultat.

I Ekhnatons revolution var Re alltså fortfarande upphovet och upprätthållaren av sanning och rättvisa (Maat), den moraliska och styrande ordningen, som han varit i över 2000 år innan, och om vi inte hör talas om någon dom hädanefter i Amarnagravarna, var det helt klart enbart ett förkastande av den sky av gudar och halvgudar, med Osiris i spetsen, som varit involverade i domen, så som vi finner den i De dödas bok. Dessa var nu bannlysta, och den dramatiska domsscenen tycks ha försvunnit jämte dem, även om  det är tydligt att sollärans etiska krav, den lära vari de framträdde och utvecklades inte var bortkopplade i Ekhnatons lära. Den prästerliga invasionen i den moraliska sfären med mekaniska magiska åtgärder för att säkra rättvisan förkastades tydligen också av Ekhnaton. Den välkända hjärteskarabén bär nu inte längre en amulett för att tysta samvetets anklagande röst, utan en enkel bön, i Atons namn, om långt liv, ynnest och föda. Detsamma gällde för Ushebti-figurerna, de små bilder som arbetade i den avlidnes ställe i livet efter detta.

När man tänker efter: så fundamentala förändringar vittnar om vilken överväldigande ström av nedärvt tänkande, seder och traditioner som avletts från sin fåra av den unge kungen som ledde denna revolution. Det är först när vi klart beaktar denna aspekt av hans rörelse som vi börjar förstå kraften i hans remarkabla personlighet. Före hans tid tillskrevs religiösa dokument vanligtvis gamla kungar och visa män, och en tros verkningsförmåga låg huvudsakligen i dess anspråk på uråldrighet och helgden i en uråldrig sedvänja. Fram till Ekhnaton hade världshistorien i stort sett endast varit traditionens oemotståndliga drivkraft. Det remarkabla undantaget var den store läkaren-arkitekten Imhotep som införde stenarkitekturen och byggde den första stenmurade pyramidgraven på 3000-talet f.Kr. Annars hade människorna bara varit vattendroppar i den stora strömmen. Med det möjliga undantaget av Imhotep var Ekhnaton den förste individen i historien. Medvetet och avsiktligt uppnådde han sin ställning genom en intellektuell process och placerade sig sedan rakt framför traditionen och sopade den åt sidan. Han åberopar inga myter, inga urgamla och allmänt vedertagna versioner av gudarnas makt, inga hävdvunna sedvänjor – han åberopar endast närvarande och synliga bevis på hans guds herravälde, bevis öppna för alla. Och vad angår traditionen, var helst den hade lämnat fysiska manifestationer av andra gudar i dokument som var åtkomliga, bemödade han sig om att utplåna den.  En så destruktiv politik var dömd att möta ett ödesdigert motstånd. Vi ska nu undersöka några av krafterna bakom denna opposition.