bahari.blogg.se

Washington Irvings klassiska reseskildring från Granada och hans sagor från det moriska Spanien översattes till svenska av Carl Netherwood så tidigt som 1833, bara ett år efter originalutgåvans engelska publicering, och utgavs senare igen i en "ny" översättning av O V Ålund, 1881. ”Berättelser från Alhambra” är den första översättningen av boken till modern svenska, av Ulla Ericson, och med efterord av Kerstin Eksell.  Boken blev en av de första stora "bestsellers" under 1800-talet och gjorde Alhambrapalatset och Granada till ett av alla tiders främsta turistmål.

 

 

Boken kan beställas hos samtliga bokhandlare

www.alhambra.se 

Rumi och Shams: En saga i tre delar 

av Henrik Bahari

 

 

Jalal al-Din Rumi

 

 

Det hade inte regnat på hela sommaren, och den torra jorden sparkades upp till dammoln i Konya. Folk sökte sig till stadens trädgårdar för att fukta sig vid fontäner eller svalka sig i skuggan av ett träd. En av dessa trädgårdar tillhörde Jalal al-Din Rumi, en av stadens domare.

 

På stenbänken vid fontänen satt Rumi intill en hög med böcker och läste. Småfåglar skvätte ibland i fontänen så han fick skydda böckerna. Hans yngste son Alaeddin stod framför en stenvägg och försökte träffa en vattenmelon med sin pilbåge. Han sköt pilen, men den rev bara vattenmelonen i kanten och studsade mot stenväggen istället. Han svor, och Rumi lyfte blicken från sin bok.

 

”Vill du träffa något så krävs mer tålamod än så”, sade han.

 

Alaeddin slängde pilbågen i marken.

”Jag har tålamod.”

Han gick därifrån.

 

Rumi återgick till sin läsning. Det var en historiebok om Konyas grundare och dennes lagstiftning, och ju djupare han sjönk i texten, desto mer försvann trädgårdens ljud ur hans medvetande. Till slut existerade bara boken och dess röst. Det var då Rumi kände sig som bäst. Han kom från en rik familj, och som domare hade han nått en hög ställning i sin stad men ändå kände han en gnagande tomhet, en tomhet som försvann när han läste. Han log av ro.

 

Då trängde plötsligt en mansröst fram. ”Är du Jalal al-Din Rumi?”

 

Han stängde boken och såg bakom sig. En gammal man med vitt, trassligt skägg och smutsiga kläder log mot honom. Porten mot gatan måste ha stått öppen.

 

”Vad gör du?” sade den gamle mannen.

 

Rumi hatade att bli avbruten när han läste.

 

”Något sådana som du inte förstår”, sade han och vände sig mot sin bok. ”Jag är domare.”

 

Han hoppades att mannen skulle gå, så han kunde stänga porten. Men då slog den gamle mannen omkull högen med böcker så de föll ner i fontänen. Det stack till i Rumi och han kastade sig från stolen mot vattnet.

 

”Idiot!” sade han. ”De är värdefulla.”

 

Han slet upp böckerna från vattnet. Det var nog redan för sent, men han var besluten att rädda det som gick att räddas. Efter att ha känt på omslagen och gnuggat bladen mellan fingrarna frös han till. De var lika torra som jorden i Konya efter en lång sommar. 

 

”Vad är detta?” sade han och såg upp. 

Den gamle mannen log.

”Något sådana som du inte förstår, min herre.”

 

Rumi strök böckerna. Han kunde bläddra i dem precis som innan, sida efter sida med svart text och färggranna målningar. Trollkonst, tänkte han.

 

”Vem är du?” 

”Mitt namn är Shams Tabrizi. Men folk kallar mig fågeln.”

”Varför det?”

”Precis som fåglarna flyttar jag ofta och stannar aldrig länge någonstans. Jag är en vandrande korgmakare på jakt efter sanningen.”

 

Rumi hade svårt att sova den natten, och inte bara för sin snarkande fru. Vad som hänt böckerna var otroligt. Han var påläst inom alkemi och kunde citera de grekiska filosoferna från minnet, men han saknade en förklaring för vad Shams gjort vid fontänen. Han var inte en vanlig korgmakare, tänkte han. En trollkarl kanske, vandrande från stad till stad.

 

Morgonen därpå satt Rumi bredvid fontänen med en bok om de fyra elementen. Han hade slagit upp kapitlet om vattnets egenskaper och hur det fungerade i olika sammanhang.

”Är du redo för din första lektion?” sade en röst bakifrån.

Rumi vred på sig och fick syn på Shams. Trollkarlen gillade att dyka upp bakifrån, tänkte han.

”Vanligtvis är det jag som ger lektioner”, sade Rumi. ”Till mina lärjungar.”

”Precis. Jag ska undervisa dig, så du kan lära dem.”

 

Rumi höjde ett ögonbryn.

”Menar du att jag är otillräcklig som lärare?”

”Inte för dina lärjungar”, sade Shams. ”Men är du tillräcklig för att bli min lärjunge? Att erkänna sin okunskap är den vises första steg.”

Rumi suckade. Han ville vara arg, men något med Shams gjorde det svårt att ta illa upp.

”Förklara för mig”, sade han och slog ihop boken, ”varför vill du bli min lärare?”

 

Shams gick till fontänen och doppade händerna i vattnet.

”Jag hörde talas om dig när du ännu var en ung man”, sade han. ”Jag förstod direkt att du skulle bli en god lärjunge.” Han lyfte vattnet med kupade händer och speglade ansiktet i det. ”En mäster-elev.”

 

Rumi fnös.

”Så du har väntat i alla dessa år med att presentera dig själv?”

”Du var inte redo”, sade Shams och lät vattnet rinna ner från sina kupade händer i fontänen. ”En ung man ser inte vad en gammal korgmakare ser. Först när man själv haft lärjungar är man redo.”

En sval vind for genom trädgården, och Rumi blundade. Shams var antingen en skojare, en galning eller precis det han påstod sig att vara. Han lade ifrån sig boken.

”Visa mig något”, sade han och ställde sig upp.

 

De gick genom trädgården tills Shams stannade på en sandplätt intill trädgårdsmuren. Han plockade upp en pinne från marken och ritade en cirkel i sanden.

”När Gud skapade allt”, sade han och delade cirkeln i fyra delar, ”då skapade han fyra världar.”

Han skrev något i en av delarna.

”Den första världen är vattnet. Den rinner genom floderna, ligger stilla i sjöarna och rullar i vågor över haven.”

 

Rumi stod med armarna i kors.

”Kan du få det att regna?” sade han och trummade med fingrarna på armen. ”Vi har torka och floden har försvunnit.”

”Jag är en simpel korgmakare, och har ingen makt över De Fyra Världarna. Dessutom är det flodens natur att försvinna på sommaren. Det måste få ske.”

Han var kanske inte trollkarl ändå, tänkte Rumi.

 

”Vilken värld tillhör juristerna”, sade han, men Shams verkade inte uppfatta sarkasmen.

 

”Den andra världen är jorden, landet och bergen”, sade Shams och svepte med handen omkring. ”Det är djurens och människornas värld, en värld av kungar och korgmakare.” Han stötte pinnen i sanden.

”Den tredje världen är underjorden, där insekter krälar, där…”

”Och den fjärde?” Rumi avbröt honom och gäspade.

”Den fjärde världen är himlen”, sade Shams och stirrade uppåt med utsträckta armar. ”På dagen befolkas den av solen och molnen och av fåglarna. På natten av månen och stjärnorna.”

 

Rumi tittade upp. Ett fågelsträck flög förbi, och han kunde se månen mitt på ljusa dagen.

”Vilken värld är bäst?” sade han.

Shams fortsatte stirra mot himlen. ”För människan, landet”, sade han. ”För fisken, vattnet. För insekterna, underjorden…” Han tittade på Rumi och log så hans fula tänder syntes. ”Och för fåglarna, himlen.”

 

Shams fortsatte berätta om sin poetiska världssyn och dess andliga betydelse. Det var den ena sköna liknelsen efter den andra, och Rumi blev överraskad av Shams mångsidiga språk och vackra metaforer. En gammal gatuskojare borde inte vara förmögen till det. Han visste inte längre vad han skulle tro. Kanske var han varken filosof eller trollkarl, utan en gammal hovlyriker som fallit ur sin konungs gunst? Men frågan om de torra böckerna kvarstod.

 

Efter att ha berättat en skapelsemyt som Rumi aldrig hört förut deklarerade Shams att lektionen var över, men Rumi hade frågor.

”Shams, du har inte avslöjat hur du fick böckerna att hålla sig torra i vattnet.”

Shams bara log och gick mot trädgårdsporten. Rumi följde efter.

”Har det att göra med de fyra elementen?” sade han.

Shams stannade och slöt ögonen.

”Hur förklarar man smaken av en druva?” sade han. ”Hur förklarar man det på riktigt? Människans språk är begränsat i sin förmåga. Vissa saker måste man uppleva själv.” 

Med det gick han därifrån, och Rumi stod kvar.

 

Rumi spenderade ytterligare en sömnlös natt i sängen. Shams hade visat sig vara annorlunda än han trott, och hans enkla uppsyn dolde hans tankedjup. Allt han sade hade en mystik över sig. En lockande mystik som fick Rumi att vilja gå djupare. Det var underhållande att lyssna på, vackert att föreställa sig och det gav honom ett lugn som bara böckerna tidigare kunnat ge. Samtidigt kunde hans poetiska svar vara frustrerande när de var oklara. Som när Rumi frågat om böckerna och vattnet. Vissa gömmer tomhet med utsmyckningar, tänkte han, och låg vaken tills småfåglarna började kvittra och ljuset närmade sig.

 

Rumi somnade sent och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Han åt en snabb frukost i pation och satte sig sedan i skuggan av en trädgårdspalm. För första gången i sitt liv försökte han meditera.

”Stör jag?” sade Shams.

Rumi öppnade ögonen och reste sig sakta upp. Han retade sig lite över att bli störd.

”Du sa att de kallar dig fågeln, eftersom du reser ofta, som fåglarna… Du har rest över hela världen, visst?”

”Jag kallas fågeln, men reser i människornas värld.”

 

Rumi nickade.

”Berätta för mig om den världen.”

 

 

Alaeddin

 

 

 

 

Precis när Alaeddin var säker på att han skulle träffa vattenmelonen fick han syn på Shams, eller "fågeln" som han kallade sig själv. Han blev distraherad och pilen missade sitt mål igen. En gammal tiggare som slunkit in från gatan, tänkte han. Irriterad slängde han pilbågen i marken och gick därifrån. Han tänkte försöka igen nästa dag. Men nästa dag var Shams där igen, med sina smutsiga kläder och fattiga uppsyn. Liksom nästa dag, och nästa.

 

Alaeddin hade aldrig kunnat föreställa sig det, men gradvis blev Shams en del av familjen. Han och Rumi spenderade hela dagar i trädgården, där Shams ritade i sanden och gestikulerade mot himlen. För var dag som gick läste Rumi lite mindre i sina böcker, och lyssnade lite mer på Shams. Såg man den ene mannen förväntade man sig att se den andre. 

 

En varm sommarkväll följde Alaeddin med sina äldre bröder på jakt. Det var hans första jaktutflykt, och han var nervös. Han hade sett fram emot det, men nu behövde han visa att han kunde träffa något också. Hans bröder tog honom till den uttorkade floden. Där gömde de sig i buskarna och väntade. Även om den långa torkan hade strypt floden så fanns det många fåglar och vilddjur i området.

 

Alaeddins bröder träffade fågel efter fågel, medan han själv förgäves släppte iväg sina vilsna pilar med sin trötta arm. En gång träffade han nästan en get och blev utskälld av en herde. Precis när han kände sig som värst sköt han en pil som träffade en duva rätt i bröstet. Fågeln föll död ner på marken, och Alaeddin bara stirrade.

 

På vägen hem kände han sig större än någonsin. Äntligen var han en riktig man. Så djupt i sitt dagdrömmande var han att han inte hörde vad bröderna snackade om, och hemma märkte han inte ens att Shams stod och undervisade Rumi. Alaeddin hade tagit första steget i sin erövrarbana, likt seldjukernas kung eller Alexander den Store. En pil skulle växa till en armé, och armén skulle tåga in i historieböckerna som besegraren av tartarerna och deras blodtörstige Khan. Han skulle befria alla de stora städerna, från Damaskus till Samarkand. Han behövde bara öva lite mer på sitt skytte.

 

I köket visade han upp duvan för sin mamma. Hon tog den och gav den åt en tjänare.

”Grilla den med honungsmarinad”, sade hon.

Alaeddin var inte beredd.

”Vänta!” sade han och sträckte sig efter duvan. ”Jag har ju inte visat den för pappa än.”

Hans mamma lade en hand på hans axel.

”Din pappa är med sin vän”, sade hon och suckade. ”Och maten måste bli färdig snart.”

Alaeddin lämnade köket. Han kände sig sårad och ville vara ensam.

 

Golvet i matsalen var täckt av röda mattor med vackra mönster, och familjen satt på kuddar i mitten runt ett lågt träbord. Tjänarna dukade fram den ena rätten efter den andra. Först en urgröpt vattenmelon, fylld med äpplen och druvor och dadlar. Sedan fat med grillade honungsduvor, vilket fick Alaeddin att undra vilken som var hans. Sist kom två fat med fisk och vitlökssås, tillsammans med en stor skål med kryddat ris.

 

Rumi gav klartecken, ”i Guds den Barmhärtiges namn”, och de började äta. Han satt bredvid Shams, som tycktes fortsätta undervisa var han än var. Vid matbordet pratade han om allt från måncykeln till dess effekt på matsmältningen.

”För att leva ett nyttigt liv”, sade han med dadlar i munnen, ”måste man äta från alla de fyra världarna.”

”Först himlen.” Han slet åt sig ett duvbröst så det droppade honung över bordet, och när han åt det blev även skägget klibbigt av marinaden.

”Sen landet…”

Han skopade upp en näve ris och hällde det i munnen.

”… och sist underjorden och havet.”

Med en skiva bröd tryckte han ihop det sista av vitlöksfisken.

”Endast så håller man sig frisk”, sade han.

Han rapade och torkade sig om munnen.

 

De blev färdiga ganska snabbt och tjänarna började plocka undan matresterna. Då protesterade Shams och sade att Rumi och hans familj själva borde plocka undan. Men tjänarna fortsatte. De hade instruktioner att inte lyssna på den gamle mannen. Alaeddin blev förvånad när hans mamma gick med tjänarna till köket. Det ansågs fint att stanna kvar vid bordet för att dricka kaffe. Han reste sig och följde efter, och fann sin mamma lutad mot väggen i köket. Hon viftade med en solfjäder.

 

”Den där lurendrejaren har förhäxat din far”, sade hon. ”Snart säger han åt honom att skänka bort allt vi äger.”

Hon slutade vifta med fjädern och föll ihop mot väggen så att den randades av hennes tårar.

”Kanske skänker han allt åt Shams själv, så vi får tigga på gatorna, sjuka och smutsiga.” Hennes röst darrade. ”Så din pappa kan nå andlig renhet, precis som sin vän.”

Alaeddin grep tag i henne.

”Det kommer aldrig att hända, det har du ingen anledning att tro", sade han. "Och oavsett vilket så kommer detta inte att fortsätta länge till. Det lovar jag.”

 

Morgonen därpå övade Alaeddin bågskytte. En vattenmelon låg på en upphöjd bräda framför stenmuren. Alaeddin hade blivit bättre på att sikta, och en vattenmelon var lättare än en duva. Ändå hade han svårt att fokusera. Fyra pilar hade satt sig i stenväggen utan att ens rispa vattenmelonen. Han var för tankspridd. Hur kunde hans pappa låta sig påverkas av en man som Shams? En man utan skick, utan titlar, utan ärorikt förflutet. Kanske borde han tjuvlyssna på en av deras lektioner, tänkte Alaeddin.

 

Hans fokus återvände till vattenmelonen. Om ett par dagar skulle de på jakt igen, och tanken på att inte träffa en enda fågel gjorde honom nervös. Han spände bågen och siktade.

”Du kan träffa en flygande fågel, men inte en vattenmelon?”

Alaeddin lät bågen slappna och vände sig om. Där stod Shams och flinade.

”Man tror nästan att det var din bror som träffade duvan”, sade han, ”och inte du.”

Alaeddin spände näven. Nervositeten var borta och han kände sig stark nog att slita gubben i stycken.

”Vad vet du, gamle man? Du var inte där.”

Shams bara log.

”Jag vet att du träffade duvan. Dina bröder var ju vittnen.”

”Varför sa du att jag inte träffade duvan då?” sade Alaeddin.

”Jag ville bara reta din fåfänga.”

”Vad?”

”Du är för högspänd, pojk. Full av krigarens ande. Det är normalt för en ung man, men om du inte lär dig hantera det så kan olyckor hända.”

 

Alaeddin rätade på sig.

”En man som inte blir respekterad”, sade han, ”har rätt att försvara sin heder.”

”Sant, och den dumdristige kan försvara sin dumhet.”

”Vad?” Shams var som en hal fisk, och Alaeddin kände sig förvillad av hans ordval.

”Den dagen du växer upp”, sade Shams, ”då inser du att heder tillhör blott den gudfruktige, och inte den som drömmer om makt och erövring.”

Med det gick Shams sin väg och försvann bland trädgårdens träd och buskar.

 

Han hade sett en ny sida av Shams. Kanske var det denne man som hans far blivit tagen av. Det var mer förståeligt nu, om än lika olyckligt. Alaeddins tankar gick fram och tillbaka och försökte förstå vad som hänt och de ord som sagts. Trots känslan av förolämpning kände han en gnista av nyfikenhet inom sig. Kanske var det samma gnista som tänt eld i hans far och gjort honom förhäxad. Alaeddin fick påminna sig om vem Shams var; en trollkarl, en lurendrejare, ett ouppfostrat svin men också en mästare på att vilseleda. Nu hade han valt ut Alaeddin som nästa offer, och om han inte aktade sig skulle han snart vara förhäxad precis som sin far. Han vände sig om mot vattenmelonen, och med ett enda spänntag släppte han iväg pilen. Fruktkött sprätte i luften och stänkte rött på stenväggen.

 

 

Jalal al-Din Rumi

 

 

En natt kom regnet. Det var första gången efter den långa sommaren, och Rumi låg i sitt mörka sovrum och hörde regndropparnas smatter utanför. Efter att ha klätt sig och ätit frukost steg han ut i trädgården. Regnet hade lättat på sig och dropparna hade blivit mindre. Men allt var annorlunda en dag som denna. Trädstammarna var svarta av regn och himlen var grå. Fontänerna var fyllda till bredden med regnvatten och porlade mer än vanligt. Han tog ett djupt andetag. Shams sade att morgonluften var helande, fri från smutsen och allt damm som stöttes upp på dagen. Nu när regnet spolat jorden ren och fuktat den kändes allt friskt som källvatten. Rumi gick till den överfyllda fontänen och skvätte ut lite vatten. Han såg upp mot bergen. Det regnade alltid kraftigare uppe i bergsbyarna, och ibland spolades folk bort av vattenmassorna.

 

Han hörde ljudet av fotsteg, och vände sig om ivrig att ge Shams en kram. Men det var hans tre söner, beväpnade med spjut och båge.

”Far, ska du inte gå in”, sade den äldste. "Det regnar och är kyligt.”

Rumi skakade på huvudet.

”Var ska ni jaga?”

”I pinjeskogen", sade den äldste. "Vid den uttorkade floden.”

Rumi nickade. Han var stolt över sina söner och hur ordentliga de var. 

"Det är först i gryningen som hjortarna kommer fram", sade han. "Men nu är dagen långt framskriden.”

”Ingen fara”, sade Alaeddin när de skulle ge sig i väg. ”Där finns alltid fågel att jaga.”

Rumi vände sig mot fontänen.

”Se upp för störtfloden”, ropade han och slöt ögonen. ”Bergen har svällt av allt regnande.”

 

Rumi stod kvar länge och blundade med handen i fontänen. Det porlande vattnet fick honom att förlora tidsuppfattningen, och när han öppnade ögonen hade molntäcket spruckit något. Shams var sen, tänkte han. Det hade han aldrig varit förut. Kanske hade han plötsligt flyttat utan att säga något? Det var ju därför han kallades Fågeln. Tanken gjorde honom ledsen. Han visste inte ens var Shams hade bott i Konya, och hade ingen aning om var han kunde leta efter honom.

 

Han gick in i huset för att ta på sig varmare kläder. I matsalen träffade han på sin fru där hon satt och sydde.

”Vad gör du?”

”Syr en duk”, sade hon utan att titta upp.

Rumi kliade sig i huvet. Han visste att hon var missnöjd, men hon förstod inte. Inga av de andra förstod.

”Var är Shams?” frågade han.

Hon tittade upp på honom.

”Hur ska jag veta det? Jag vet inte ens var min make håller till nu för tiden.”

Rumi lämnade henne med sin duk. De kunde prata senare. Kanske kunde han hitta sina söner, kanske hade de fått syn på Shams.

 

Han lämnade huset och vandrade upp genom kullarna tills han nådde pinjeskogen. Den doftade av barr och kåda, och marken var mjuk, strödd med pinjekottar och getspillning. Han gick så ljudlöst han kunde för att inte skrämma bort vilddjuren.

 

Till slut kom han till den tomma flodfåran som slingrade sig nerför kullarna. Den var nu blöt och gyttjig, men floden hade fortfarande inte kommit tillbaka. Allt han såg var några getter som betade vid dess kant. Han gick vidare, men stoppades av ett rop.

”Rumi!”

Han stannade upp och såg sig omkring.

"Min vän!"

Det var Shams röst. Han sprang mot flodfåran och tittade ner. Där låg en skäggig man i gyttjan, med bröstet rött av blod. Rumi rusade ner och halkade i leran. Han ville så gärna finna Shams, men inte så här.

”Vad har hänt?” sade han och gick ner på knä vid sin väns sida.

Shams småskrattade, men skrattet övergick i en blodig hostning.

”Ser du inte, min Rumi”, sade han och log. ”Till slut misstogs jag för en fågel på riktigt.”

Rumi såg att en pil hade genomborrat hans rygg. Han kände sig illamående, men också chockad över att Shams verkade ta även detta med lugn.

”Gör det ont? Jag springer efter hjälp.”

Shams gjorde en åtbörd som för att lossa pilen.

”Smärta kommer och går. Men har min dag kommit, så har den.”

”Vad säger du?" Rumi kände hur hjärtat bultade. "Du ska leva, Shams. Jag springer efter en läkare!”

Shams skrattade, men en hostattack fick honom att tvärt sluta.

”Om du bara ska minnas en sak av allt det jag lärt dig”, sade han, ”minns då att söka sanningen.”

 

Rumi löpte genom terrängen så marken sprätte av barr och lera, och pinjeträden flög förbi. Han kände sig mer som en ung jägare än en domare. I Konya skulle ha han skämts över att bete sig på det viset. Men när han med blodsmak i munnen sprang in till läkarens hus och ropade efter hjälp så kände han bara kraft. På vägen tillbaka envisades läkaren med att färdas med häst och vagn, så de kunde inte ta samma genväg och Rumi blev allt oroligare. Det tog alldeles för lång tid.

 

När de kom till flodfåran frös Rumi till is. Flodfåran var full av brunt, forsande vatten med bråte från bergen. Rumi sprang längs med floden och skådade över vattenmassorna, men han såg bara getterna på andra sidan floden.

"Se upp!" ropade läkaren. "Det är halt!”

Rumi föll på knä i leran. 

”Det var här”, sade han och kände ögonen fyllas med tårar. ”Jag är säker på det.”

Världen kändes plötsligt som en osäker plats och han grävde ner sina fingrar i leran. Läkaren lade handen på Rumis axel.

”Störtflod”, sade läkaren. ”Det händer ibland.”

Rumi lade pannan mot marken och lät sina tårar blanda sig med floden.

 

När molnen försvunnit och solen gått ner, satte Rumi sig i trädgården och lyssnade på syrsorna. Han skulle sitta där tills solen återvände och syrsorna tystnade. Han andades in nattluften. Denna var lika ren som morgonluften, insåg han och tittade upp mot natthimlen. Stjärnorna lyste som guldkorn på en svart sidenduk. Samtidigt porlade fontänen som vanligt, varken starkare eller svagare. Kanske hade Shams överlevt flodvattnet, precis som böckerna i fontänen? Han tog en pinne från marken och med den skrev han i sanden:

 

”Du är inte en droppe i oceanen.

Du är hela oceanen i en droppe.”

 

 

Text: Henrik Bahari

 

Henrik Bahari, född i Lund 1992, bor sedan några år tillbaka i Spanien där han jobbat med turism och studerat spanska. Nu bor han i Málaga och studerar litterär gestaltning, samt övar på sin matlagning.

 

Urval ur Rumis stora verk finns att läsa i två volymer i tolkning av Astrid Ericson Bahari

 

Ljuvliga skratt

Den enhänte korgmakaren

 

Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare eller lånas på bibliotek.