O du som släcker törsten! Från Ibn Zuhr till Fadia al-Hadj
Ibn Zuhr (1094-1162), även känd under sitt latiniserade namn Avenzoar, var en muslimsk arabisk läkare och kirurg. Han föddes i Sevilla i det medeltida Andalusien, och var samtida med Ibn Rushd (Averroes) och Ibn Tufail (Averroes’ lärare, även han läkare och filosof, författare till ”Den självlärde filosofen”). Ibn Zuhr räknades till sin tids mest ansedda läkare. Han var särskilt känd för att ha förespråkat en mer rationell och empirisk grund för läkaryrket. Hans främsta verk, Al-Taysír fil-Mudáwát wal-Tadbír (ung. ”Förbättrandet av läkekonsten”) översattes till latin och hebreiska och hade stort inflytande på kirurgins utveckling. I boken beskrivs ett stort antal sjukdomar och deras behandling.
Ibn Zuhr (ofta kallad den tredje, för både fadern och farfadern också var kända läkare) var dessutom en stor poet. Han skrev muwashshahát, ”andalusiska kärleksdikter” som dock var mångbottnade och kunde tolkas som sorgesånger över det Andalus som höll på att falla sönder redan på hans tid. Den arabiska andalusiska poesin skiljer sig markant från den som utvecklades österut. Den är mer förtätad, och påminner ofta om japansk diktning i sin koncishet och uttrycksekonomi. De andalusiska kärleksdikterna är därför mycket lämpade för sång, och sjungs än idag. Det finns otaliga versioner på dem både i östra och västra arabvärlden, med vissa skillnader när det kommer till musikstil och frasering. Dessa tusen år gamla dikter lever sitt eget liv. Här nedan kan ni höra libanesiskan Fadia al-Hadj, som sjunger en av Ibn Zuhrs mest kända andalusiyyat, Yá ayyuha s-sáqí, ungefär ”O munskänk, du som släcker törsten”. Onödigt att påminna om att översättningen av en tusen år gammal arabisk dikt till svenska är ett vanskligt företag. Förhoppningsvis förstår man lite mer när man hör Fadias sublima sångröst hur denna diktning har överlevt och fortsätter att fängsla miljoner lyssnare runt om i arabvärlden, en värld som i likhet med övriga planeten lider stor brist på äkta Kärlek idag, kanske mer än vad Ibn Zuhr och hans samtida någonsin skulle kunnat föreställa sig.
Andalusiyyat
Ya ayyuha l saqi!
O munskänk!
Av ibn Zuhr III (1094-1162)
O du som släcker törsten,
hör på min klagan!
Länge sökte jag efter dig,
men du hörde ej mina rop!
I vännens hårsvall har jag ansiktet gömt,
i hans kupade händer min törst har jag glömt.
Så fort han vaknar ur sitt rus
fyra gånger om fyller han på mitt krus.
Han drar amforan till sig och lutar sig förmätet:
en smärt gren som sträcker sig med ett smil.
Lidelsens hetta får innanmätet
att skälva. Min kraft flyr mig som en avfyrad pil.
Varför gråter han fastän vi nu tillsammans är?
Blotta tanken på avsked får mig att falla isär.
Varför ser inte mina ögon ljuset glimma mer?
Månskenet har de förnekat sedan de skådat Dig!
En del av mig nu begråter den del som ser.
Tårarna har nu släckt mina ögons ljus.
Tålamod och uthållighet har lämnat mig i ett rus.
Mitt folk hindrar mig från att besjunga hans ära.
De förnekar min sorg över det jag har upplevt
om lidande och hopplöshet, begär och vanära.
Den som lider som jag har rätt att beklaga
älskarens heta tårar som fårat hans kinder.
Tyrannen vill sig själv ej rannsaka!
O du, som avfärdar det som mig binder,
säg inte att min kärlek till dig är falsk!
Min kärlek till dig växer, stark och barsk.
O du som släcker törsten,
hör på min klagan!
Länge sökte jag efter dig,
men du hörde ej mina rop!
Tolkning från arabiska
av Hesham Bahari
