Hft / 168 sid.

Tolkning och Förord av

Hesham Bahari

Kom till andras hjälp på den jord där du befinner dig.

Säg aldrig: “Jag är en främling!

                                            (’Abíd ibn al-Abras, 500-talet e.Kr.)

Redan under medeltiden kunde lingvisterna urskilja sexton olika versmått i förislamiternas muntliga poesi. I denna antologi presenteras åtta förislamiska poeter – sju stampoeter och en stråtrövarpoet – som levde mellan åren 400 och 650 e.Kr. Arabiens förislamiska kultur, som blomstrade två århundraden före islams uppkomst, uppmärksammas sällan utanför forskarvärldens akademiska ramar. Huvudsyftet med denna bok är att väcka intresse för en viktig period i världslitteraturens historia hos läsare utan förkunskaper i arabisk litteratur eller det arabiska språket. Det språk skalderna använde före islam är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva Koranen använder det. 

     Nomadernas svar på öknens krävande tribut tog form i en jämn ström av uppmätt, rimmat tal, en besvärjelse mot döden, men också en omdaning av medvetandet.

Jag gjorde kvinnor till änkor

  och fråntog barnen deras fäder.

Jag återvände sedan liksom jag begett mig ut:

  den svarta natten ännu svartare.

                                            (al-Shanfara, 400-talet e.Kr.)

Boken kan beställas hos din bokhandlare 

Matar vänder sig till filosofen, försokraten och poeten Empedokles (omkring 490 – 434 f. Kr.) för att gestalta sina poetiska visioner inte bara om människans mer eller mindre tidlösa väsen, präglat av en dualistisk kamp mellan kärlek och hat. Också natur och historia ses i Matars flöde som ett ständigt pågående illusionsverk, bejakat av tanken på att kärleken kan befria människans, historiens och naturens ande från sådant förfrämligande/exkluderande som försvårar all utveckling. Olika nyanser av Empedokles lära är rik, fascinerande och fängslande i sitt episk-poetiska flöde … Budskapet förutsätter kamp, vilken ger mångfalt igen av lärdom, skönhet och bejakande möten med förflutna tider/civilisationer/myter/religioner.

(Michael Economou i BTJ-häftet nr 16, 2023.) 

Förord

av Bo Gustavsson

Nästan 2500 år skilde den antike filosofen Empedokles (ca. 490 – ca. 434 f. Kr.) från den nutida egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar som dog 2010 vid 75 års ålder. Ändå hade de mycket gemensamt. För det första poesin eftersom Empedokles i likhet med andra försokratiker skrev sina verk på vers. Dessutom delade de synen på världen som en cyklisk process av förvandlingar och människans liv som en del av denna förvandlingsprocess. Framför allt var de civilisationskritiker, Empedokles på 400-talet före Kristus och Matar på 1900-talet.

Båda levde i en orolig tid då de kom i konflikt med makthavarna på grund av att de förespråkade ett fritt och demokratiskt samhälle. Empedokles hemstad Acragas el­ler Agrigentum på Sicilien styrdes periodvis av tyranner och präglades av politiska motsättningar. Han kritiserade styret och fick fly utomlands. Matar å sin sida tvingades i exil under Anwar Sadats regim och en tid på 1960-talet och i början av 1990-talet satt han i fängelse då han utsattes för tortyr. Det var en traumatisk upplevelse som han ofta återkom till i sin diktning.

Därför var det inte så konstigt att Matar inspirerades av den antike filosofen för sitt magnum opus Olika nyanser av Empedokles lära som kom ut i Egypten 1998. Boken kan ses som en uppföljare till vår tolkningsvolym En hyllning till den vilda mumien från 2022 där Matar introduceras på svenska med ett urval av hans dikter. Han anses vara en av arabvärldens främsta poeter.

Empedokles är känd för sin lära om de fyra elementen jord, luft, vatten och eld. Enligt honom består kosmos av en cyklisk förening och sönderdelning av dessa element genom de kosmiska krafterna kärlek och hat. Det är en livs­process som omfattar såväl människan som naturen på lika villkor samtidigt som den mänskliga anden har möjlighet att följa kärleken och på så vis nå gudarnas tillstånd och bli fullkomlig.

Det sker på en vandring genom olika livsformer som kan liknas vid religiösa och mystiska läror om själens upp­lysning och förening med Gud. Själv säger Empedokles i sina Fragment att han varit flicka och pojke, buske, fågel och fisk och att han nu är poet och profet. Tillvaron i denna världen är en exil från ett tidigare lyckotillstånd när kärleken var dominerande. Sådant är gudarnas liv där harmoni och fred råder. Den nuvarande världen är “en glädjelös plats” fylld av våld och lidande. Det var även Matars uppfattning eftersom han i barndomen fick uppleva fattigdom och senare i livet förföljelse och censur.

Han använder sig av Empedokles lära om de fyra ele­menten för att gestalta sin syn på människan, naturen och historien som en kontinuerlig serie av metamorfoser styrd av kärlek och hat. Han gör då bruk av uppståndelsemyter, till exempel om Fågel Fenix, och Koranens frälsnings­bud­skap för att ge visionen av ett tillstånd bortom ett cykliskt föränderligt kosmos. Det är en livsväg som påminner om Empedokles syn på kärlekens förmåga att befria den mänskliga anden ur exilen i denna världen.
Strukturen i Olika nyanser av Empedokles lära foku­se­­rar på var och en av de fyra elementens funktion i den cykliska världsordningen. Det gör det möjligt för Matar att briljera med sitt flödande bildskapande. Även formellt växlar den episka dikten mellan korta och längre texter, mellan lyriska och dramatiska partier. Ibland förekommer även prosaavsnitt. Geografiskt och tidsmässigt växlar den mellan faktiska och fiktiva platser, nutid och dåtid. Inte minst viktig är den eskatologiska tiden som hos Matar ut­gör en dimension av all temporalitet genom mötet med mytiska eller andliga frälsningsgestalter.

Diktsamlingen inleds med några texter ur Empedokles bevarade Fragment som anger tematiken om kampen mel­lan kärlek och hat inom människan och i världen. Det är en tidlös problematik som är lika aktuell i våra dagar som på Empedokles och Matars tid. Fragment 115 ger uttryck åt en personlig förtvivlan då Empedokles utbrister att han är en utstött som har irrat långt från gudarna därför att han litat på det meningslösa hatet. Därefter kommer en programmatisk kortdikt av Matar.

Sanningen kan sägas två gånger:
en gång av spåmannen och en gång av bödeln.

Detta är de båda sanningar som bildar stoffet till den episka dikten. I fragment 8 säger Empedokles att hans lära bildar en berättelse om kärlekens och hatets två sanningar och Matars första kortdikt kan ses som en omformulering av uttalandet.

Spåmannen syftar på poeten eller magikern som om­nämns i fragment 111 i inledningen av dikten. Det sägs där att den som följer Empedokles lära ska kunna bota sjuka och uppväcka döda. Han såg sig själv som en profet, medan andra betraktade honom som en magiker. Vid ett tillfälle räddade han sin hemstad från pesten och en annan gång hejdade han en storm. Han reste runt och predikade sin lära för stora folksamlingar och fick då många följeslagare. Som bevis på att han var odödlig hop­pade han enligt legenden ner i vulkanen Etna.

Om Acragas och det sicilianska landskapet formade Empedokles tänkande, fick Egypten och Nilen en liknande funktion för Matar. Han växte upp i en liten by i Nildeltat där fadern var en fattig bonde. I sin diktning identifierade Matar sig med floden och växt- och djurlivet i Nildeltat. Det gäller inte minst Olika nyanser av Empedokles lära. Ett annat viktigt inslag i dikten är islams blodiga historia. En svit handlar om den andre kalifen Omar som blev mördad och samma öde drabbade troligtvis despoten al-Hakim 1021. Hans regeringstid återges i en sektion.

Referenser till sufismen förekommer även då bland andra Ibn Arabi och Suhrawardi nämns. Ibn Arabi är mest känd för sin lära om varats enhet och Suhrawardi har haft stort inflytande genom sin illuminationsfilosofi. Han är även en av sufismens centrala gestalter. Han avrättades 1191 på grund av sin kritik mot islamiska rättslärde. Vidare refererar Matar till filosofer som Avicenna och de magisk-religiösa skrifterna som anses vara författade av den senantike tänkaren Hermes Trismegistos. Andra avsnitt handlar om den egyptiske faraon Echnaton och den mytiska hästen Pegasus, en symbol för poesins flykt bort från den faktiska verkligheten mot visionen och drömmen.

Det som framför allt kommer till uttryck i Olika nyanser av Empedokles lära är att alla tider och alla civilisationer är närvarande i människans liv och medvetande. Vi ut­gör dessutom en del av naturens växlingar både på ett fysiskt och andligt-existentiellt plan. Det är insikter som är särskilt viktiga idag på 2020-talet då vi måste lära oss ett nytt förhållande till vår livsmiljö för att överleva på denna planet. Vi måste övervinna vår artegoism och säkerställa den biologiska mångfalden. Dessutom måste vi lära oss av historien för att kunna befrias ur hatets dominans i vår tid. Därför är Matars episka dikt speciellt aktuell i våra dagar.

I likhet med Empedokles ser Matar världen och his­to­rien som ödets stora böcker som han försöker tyda. Sam­tidigt menar han att människan har möjlighet att skapa sig ett nytt öde i kärlekens tecken. Men hennes liv består av en ständig kamp med främlingskap och lidande på hatets “förbannade vägar”. Olika nyanser av Empedokles lära sjunger vackert ändå om att färdas på dessa främ­lingskapets vägar. Poesin äger den magiska förmågan att kunna omvandla lidande till kunskap och insikt.

Förlora inte hoppet, för återvändandets
hemlighet finns i hemkomsten.

Vad filosofin var för Empedokles, blev poesin för Matar – ett sätt att övervinna våra tragiska livsvillkor. Deras vandring genom olika existentiella tillstånd påminner om Dantes vandring i Den gudomliga komedin mot den kärlek som “sätter solen och de andra stjärnorna i rörelse”. Men målet för den moderne poeten förblir ovisst och ett ständigt sökande. I slutet av Olika nyanser av Empedokles lära möter Matar än en gång “mannen med den lappade manteln” som likt Vergilius i Dantes dikt vägleder poeten på den ändlösa färden genom världarna.

I denna bok presenterar poeten Lis Lovén sexton brittiska, kvinn­liga författare från Margaret Cavendish på 1600-talet till Jane Austen, systrarna Brontë, Ann Radcliffe, Beatrix Potter, Virginia Woolf med mera… Många är främst kända som romanförfattare. De har haft stor betydelse inom brittisk litteratur. För första gången är ett urval av deras lyriska verk samlat i denna antologi med brittiska kvinnliga poeter.

Letitia Elizabeth Landon
(1802-1838)

Hemligheter

Livet har mörka hemligheter: och de själar är få
Som inte ser skatter från någon sorg i världen.
En sorg tyst, ledsam, och oviss,
Ändå färgar den dåtiden från förr.
Vi ser ögat betvingat, det inövade leendet,
Ordet väl avvägt före det passerar läppen,
Och känner ej de inre svårigheterna:
Och där pågår det oupphörligt, och rädslor
I kommande tider: för tiden är outhärdlig,
Den hämnas, och förråder.

Letitia Elizabeth Landon (1802-1838)

L.E.L. är de initialer hon är bättre känd som. Hon var visst brådmogen, om det kan vara av nytta att känna till. Många fann att hennes svar ofta var korrekta och lärda. Hon kallades inte snygg men hennes ögon var kända för att utstråla intelligent glans, och det kan vara mycket värt. Det anses att hennes enkelhet kan missförstås när det kommer till hennes poesi. Hon föll i glömska men började diskuteras av Germaine Greer och väcktes till liv igen.

Sarah Flower Adams
(1805-1848)

Han sänder sol

Han sänder sol, han sänder regnets skur,
Båda behövs för blommans tur:
Och både glädje och tårar kan flöda
För att ge själen bruklig föda.
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Kan barn som älska förebrå
Med sorl av tillit och kärlek de få?
Skapare! Jag skulle alltid vara
Kärleksfull och lita på dig bland barnens skara:
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Oh, aldrig att jag över livet ska klaga,
Men att det blir mitt det kan du laga.
När skuggan faller kall likt död
Jag ändå sjunger, vid avskeds nöd,
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!

Sarah Flower Adams (1805-1848)

författade bland annat flera psalmer, varav en är Närmare gud till dig. Musiken är komponerad av John Bacchus Dykes. Hon var även verksam som skådespelerska. Dog vid 43 års ålder även hon av tuberkulos.

Margaret Cavendish,
Hertiginna av Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

Atomers vikt

Om atomer är så små, som litet nånsin kan bli,
Då kan mängden hos materien ej vara bryderi:
Och om samma materia innehåller samma (tänkt rätt)
Då måste varje atom väga lika lätt.
Då måste mängd, kvalitet och vikt, ja allt
Mötas samman i var atoms gestalt.

Att hopa flera former av atomer skapar en annan Form.
Flera former atomer sätts nu ihop,
När samman de är, det ger upphov till Form av annan kvot.
För när dessa former samsas, blir de egenhet i mängd,
Denna väv påverkar varje skapelse i sin fulla längd.

Margaret Cavendish, Duchess
of Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

var hovdam hos drottningen av Frankrike. Hon var feminist, filosof och stolt över sitt vetenskapliga intresse. Hon behandlade många ämnen och var en av de första som skrev en science fiction. Under en tid då de flesta kvinnor skrev under manlig pseudonym skrev hon under eget namn. Hon kritiserade det ”mekaniska” tänkandet och trodde på vitalismen. Hon var även motståndare till djurförsök. Någonstans har hon skrivit att hon ville att hennes personlighet skulle uttryckas genom hennes kläder…

Avskedsdikt

Av Anderz Harning

Visst finns det hästar

Visst finns det hästar i Rub al-Khali:

mitt i the Empty Quarter

strövar de omkring

med två hårda och två mjuka hovar

breda sulor som knappast sätter spår i landskapet

Det är vinden och avstånden

och solen och stjärnorna och dynerna

och ibland deras egna skuggor

som färgar dem:

Blå och gula och violetta och svarta och rosa

vita rubinfärgade jadegröna

spänner de blickar och öron

in i tomheten

De äldsta har kanske ännu minnen

av den sista oryxen

som sprängde i väg med vittringen

av kommande regn och blixtlikt växande gräs

i sina fantastiskt förstorade näsborrar

Själv älskade jag de violetta hästarna

som skydde sporrar

och kastade sina ryttare

när de gjorde halt vid den stora oceanen

ANDERZ HARNING

12 juni -88, Istanbul

Hämtad ur tidskriften Naqds senaste nummer (red. Kerstin Eksell)

ADONIS

VID TRONDHEIMS SYNRAND

(Till Endre Ruset)

1

Ihåliga instrument – rörflöjter sjunger blodets lov.

Från Norden, vid Trondheims synrand,

ser jag blåsinstrument framkalla Söderns innanhav,

och världen rullande välta över dessa hål,
som täpps till av osynliga fingrar,

som överraskar till och med fantasins lyktor.

Ruiner, kadaverlik, huvuden som huggits av, krigsbytet är kvinnor,

sönderslitna barnkroppar, kluvna skärvor från museer, statyer och städer,

kollektiva gravar, migrationer,

utslungade i ett böljande hav av aska, underkastade historiens obestånd.

Det är själva luften: en krympling, buren på vagnar som färdas genom en blind rymd. 

Det är själva rymden: vars enda uppgift är

att stoppa människan full med tystnad och förödmjukelse.

en rymd av liknelser –

Skeendet sitter mellan dess händer och läser texter, författade av nyuppfunna slags förintelser,

ur lungorna på Adams robotiska avkomma.

Således lär sig människan att expediera sina bekymmer på brevduvornas vingar,

desamma som byggt sina bon i flygande metalliska burar.

Jag drar mig undan i mitt rum i Trondheim idag, en viktlös dans i en kärnkraftsdriven rymdfarkost,

och sänder en hälsning till södern från en nordlig gata, till bredden fylld

med de migrerande fötternas vånda.

2

Lördag den 18 mars 2017, Trondheim ligger under sitt snötäcke.

Träden längs gatorna vet ej om detta snöfall är ett farväl till vintern,

eller ett välkomnande av våren.

Snön – en dräkt med plats för alla kroppar, broderad av växtrikets grenar och kvistar,

och av kråkor som jagar lyckan.

Även snön förlorar hoppet. Nu förstår jag varför Trondheim visar den sådan hänsyn,

lär den att sakta smälta i växternas famn, och hur dess minne löses upp

i vattnets ordlistor, under solens överseende öga.

Jag satt på caféet i sällskap med Ashour al-Tuwaybi och Muhammad al-Faqih Saleh.

Från långt håll tedde sig caféet i mina ögon som en mås, vilande sitt fågelbröst mot tröskeln.

Jag kände att rymden runt den fylldes av dolda vingar, flaxande mellan galaxer av betänklighet

Fäst din kropp vid en klippa, mot rotens inre, och lär dig omfamna platsens dragningskraft.

Ty universum vacklar, från vilken balkong som helst i Europa

kan du se hur dess levande varelser går fram, stapplande

på de sprängda gatorna för att bjuda de dödas lemmar på en sista dans.

Och hur orden vältrar sig ur arabiska städers läppar,

vilka malts sönder av mörkrets kvarn, från universums fyra hörn.

Det är innebördens evighet som grävts ned och stampats

efter att ha blivit förödd av tyrannernas godtycke,

det är solens lunga som förgäves försöker andas in frihetens syre.

Ja, från vilken vinkel som helst i Trondheim kan du se den arabiska månen stiga upp över den nakna skapelsen, för att tigga om ljus, luft och vatten. Du kan samtidigt se hans väninna, den arabiska jorden, gestaltas i trippande och rullande dungar av slitna hjul, som solvagnen stjälpte av på meningens berg.

Sedan ser du den arabiska tidens huvud huggas av

och serveras på historiens tallrik som en gåva till den som vill.

Sådan är förvisso den kultur som förgör sina barn.

Ju mer jag betraktade snödrivornas flykt över vägarna
och hur växtrikets krona avtäcktes
                                   för att blotta välvda magar,
desto högre växte frågan inom mig:
Är jag också en bild bortom bilderna?
Ett språk som bidar sin tid med att tillverka en stol,
                 där vinden kan sätta sig?

Eller blott en otydlig skrift i nattens häfte?

Du, vänliga moln på genomresa,

och du, kvinna, spående i kaffesumpen,

som nyss vidrörts av himlens läppar, sakta, inte så fort!

Säg först, vad gör änglarnas klor med jordens lever?

Kanske också därför ser jag i Nordens snö
                                   en bild av Europas aska,
och tror att druvan, som Bacchus vaktade över,

tog livet av det utlovade vinet
                 för att ersätta det med röd vätska.

Kanske därför har jag, uppviglaren, blivit mer benägen att så split,

med början i det allra första splitet, det mellan mörker och ljus.

3

På vägen till Hendrum hälsade Bendik, Ashour, Muhammad och jag på Nidelva,

denna domesticerade flod som nyss hade viskat lösenordet i våra öron,

så att vi måtte delta i vårens välkomstfest.

Till mina vänner sade jag: Vi bör uppfinna, vi, hela mänskligheten,

ett annat lösenord som förmår denna moderplanet att vakna ur sin sömn

och bryta sig loss ur alla kedjor, särskilt dessa som himlen bär på.

Plötsligt, inbillade jag mig att Hendrum hade tagit av sig sin vita dräkt av snö. Ädla fingrar knäppte upp knapparna i ingenjör Margareta Aases hem, där Adam lät sig semineras till själ och kropp av ett annat ljus, förkroppsligat i bilden av en kvinnlig varelse. Alla delade vi samma tanke i samma ögonblick:

Förena kvinnans doft med epokens, grundlägg nya rymder med Adams kärlek och poesi.

Det har sagts till mig i det jag tog farväl av Trondheim:

Varje natt kommer älgar ned från skogar,
                 som månen vakar över, av ett enda skäl:
att stångas mot båtarna
                 som seglar uppför nattens tama flod,
och när tröttheten gett sig av, tar varje älg
                 en mås i famnen och tillsammans
dansar de snödansen

Jag kan gott fortsätta återge det jag hört andra säga, 

ställa fram en gasells ansikte i krokodilens spegel,
och nynna vidare på denna fråga:

Är K R I G (H-R-B)

               verkligen världens

                                   B L Ä C K (H-B-R)?

4

Trondheim,
stunden då vår epoks sol ter sig som ett blod som sprutar ut ur horisontens ansikte,

stunden då människor ter sig

som stumma klockor, utströdda och hängande på tidens väggar

Men… kommer naturens blomma
att ligga som ett smycke på rymdens bröst?

Kommer naturens arom ännu att hänga
som en prydnad runt luftens hals?

Kommer verkligen den dödade och dråparen
att försonas i det stoft som får döden till arv?

Jag hade upprepat mer än en gång:

            Om allt och alla har jag ännu intet sagt.

Vem skall då säga till denna varelse på resa genom mig:

Vad gör vi med en värld som studerat ljusets hand
men bara vet att skriva med mörkrets fingrar?

Adonis

(Trondheim-Paris, mars 2017)

Tolkning från arabiska
av Hesham Henri Bahari

Den gudomliga Abida Parveen sjunger Bulleh Shah.

O! Miyan

Love and Fire are similar

But Love has greater hurt

Fire burns wood and grass

But Love burns heart and liver

Water douses fire but

What’s the remedy of Love

Peer Ghulam Fareed says

There remains nothing else

Where Love decides to stay

Black, dirty my face and clothes

Inside too I am just Sins

Jama (robe) world calls me a saint

Fareed, wake up from your sleep and

Go see the world

If you find someone to forgive

So you may be also forgiven

Your love has made me dance

Like mad Thaiyya Thaiyya like mad

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Your love has camped in my heart

Cupful of poison I drank myself

O Great one, I have crossed over

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Peacocks sing in the groves of love

Bulleh Shah now go to that place

Where everybody is blind

Where none know your name or caste

Your greatness is of your caste too

Great also people of your city

My faults are of my caste too

At fault also people of my city

My beautiful beloved lives in Ka’ba

He injured me, then never asked for me

O healer come back soon

Else forsaken my life will end

Do not effortedly spin the rosary

What’s to count in a rosary

Unto Him who is Countless unto you

Why count anything with Him

Read thousand wise books

Never read your own self

Going into mosques and temples

Never entered your own heart

With the Devil O Man

But never fought yourself

Peer Bulleh Shah says

Man catches what’s in sky

But who resides in man’s heart

Him man is unable to catch

Bulleh Shah, I sit at Inayat’s door

He clothed me in robes of green and red

And caught me the instant

I Flew from my worldly shelter

O Healer, come back soon

Sajda Baba Bulleh Shah

Bulleh Shah var ett indiskt helgon och sufipoet som levde i Indien på 1700-talet.

Hans dikter sjungs idag av alla qawwali i Indien, Pakistan och Bangladesh

Filmen skildrar hans liv på 21 minuter.

En bortglömd svensk röst ur det förflutna!

Utdrag ur

"Klang, Bacchi barn!" 

av Johan Anders Wadman

Då viljan ligger på sotsängen och anden är död

"Klang, Bacchi barn!" kan beställas hos din Bokhandlare

344 sidor / Inkl. bilaga med musiknoter till 10 av bokens visor!

"Göteborgs Bellman kallades han, Johan Anders Wadman (1777-1837) … Hans verser, hyllningar, tal och satirer emot pengar, makt och förställning samlades tidigt. I denna välkomna och viktiga utgåva medtas Herman Bjurstens levnadsteckning från 1855... Här har även musikbilagor avtryckts från hans mer idylliska, ofta citerade visdiktning... Wadman framstår både som idylliker, mild ironiker, svulstigt bacchanalisk - utrotande törsten i världen - och som samhällskritisk skildrare av ett samhälle som han medvetet lämnade, trots försörjningsproblem, men vänligt hjälpt av vänner som förstod hans skicklighet med pennan."  Tryggve Lundh, BTJ

Al-Shanfara:

En stråtrövarskald från 500-talet 

Introduktion av Hesham Bahari

Det arabiska språkets förislamiska skede tillhör nog de mest gåtfulla litterära korpusar som världslitteraturens historia har att bjuda på. Dess stora omfång (tiotusentals bevarade verser av hundratals namngivna poeter med fullständiga genealogier och relaterade anekdoter) och det faktum att det vi egentligen förfogar över är en muntlig tradition som först inlemmats i islams skriftliga kultur ett par hundra år efter att den hade nått sin (muntliga) höjdpunkt, är tillräckliga anledningar för att ägna denna poesi noggranna studier. Dess tillkomst vid skärningspunkten mellan muntlig och skriftlig kultur kan ge många ledtrådar till skriftens politiska betydelse. Därtill har en del forskare hävdat den stora likheten mellan vissa diktverser och de mer poetiska delarna av Koranen, vars sammanställning och nedteckning sammanföll med den förislamiska poesin­s storhetstid. Oavsett ideologisk ståndpunkt är dock alla överens om behovet av att behärska den lexikala rikedomen i den muntliga förislamiska poesin för att kunna förstå korantexten. En hetsig debatt om vem som ska tillskrivas dikterna har rasat i mer än hundra år, och föranlett en och annan fatwa riktad mot forskare och författare. Dessa hade, genom att åbero­pa den förislamiska poesins nedtecknande under islamisk tid, ifrågasatt själva dess äkthet. Ett sådant ifrågasättande av den arabiska världsliga litteraturen skulle kunna sprida tvivel över de religiösa texternas ”äkthet”, ansåg traditionalisterna.

Hursomhelst delas den förislamiska poesin upp i ett antal genrer. ”Stampoesin” är den som kom att utgöra kärnan i de tio oden som sägs vara skrivna av tio poeter djupt förankrade i sina roller som sina respektive stammars röst och försvarare, även om några av dem som Tarafa (”Nomadens ode över livets flyktighet”, Alhambra 2011) eller Imru’ al-Qays sägs ha förråtts eller till slut övergivits av sina respektive klaner. I Labids ode (”Stumma stenars dunkla tal” med kommentarer av Suzanne Pinckney Stetkevych, Alhambra 2015) får vi ett ode som mer liknar ett proto-islamiskt än ett förislamiskt sådant. Labid sägs ha konverterat till islam vid 90 års ålder och påstås ha blivit 150 år gammal! Legenden om hans långa liv och hans diktande har säkert bidragit till skapandet av en islamsk mytologi ämnad att befästa den nya läran bland motsträviga stammar och främmande kulturer.

Men intill dessa ”stampoeter”, antingen man ser dem som proto- eller förislamiska, fanns under hednatiden (och därefter också) en annan genre som gick under namnet ”su’luk”-poesin, eller stråtrövarpoesin. En av su’lukernas främsta gestalter var al-Shanfara, vars långa ode på 68 verser presenteras nedan i sin helhet i en till min kännedom första svenska återgivning. Al-Shanfara lär ha levt runt sekelskiftet mellan 400- och 500-talen och hans dikt är därmed en av de äldsta bevarade texterna från den arabiska litteraturen.

Som Stetkevych väl påvisar i sin essä om Labid är stampoesin indelad i 3 rörelser (något som liknar sonatan): först kommer separationen från stammens kvinnor/förlorad barndom, sedan följer en marginaliseringsfas som ofta upptar större delen av odena och där poeten ensam med sitt kamelsto genomgår en farlig ökenfärd, en sorts mandomsprov. Odet avslutas med ett återinlemmande i stammens hägn (efter framgångsrik resa genom öknen) där poeten berömmer både sig själv och sin stam och förtalar eller förringar fiendestammen. Odets struktur motsvarar m.a.o. det som inom antropologin betecknas som en “tredelad övergångsrit”.

Hos stråtrövarpoeterna saknas naturligt nog den tredje delen i en sådan rit. Stråtrövarpoeten har ingen stam som väntar på att han skall återförena sig med den efter sin strapatsfyllda resa genom öknen. Stråtrövarpoeter var kända för att vara just det namnet anger: stråtrövare, alltså farliga individer. Och deras dikter framstår därför ofta som ett negativ av stampoetens utgjutningar om sin stams förtjänster och generositet. Denna genre förklaras bäst som ett rättfärdigande, en sång ägnad åt den stamlösa individens svåra belägenhet. Stamlösa individer kunde vara sådana som av olika anledningar hamnade mellan två klaner eller som på grund av sina excesser blivit förvägrade stammens beskydd. En stråtrövarpoet har ingen käresta som kan begråta honom när han dör och inga arvingar som ser till att hans spillda blod hämnas. Hans dikt delas därför alltid bara upp i två moment mot stampoetens tredelade ode: separation och marginalisering. Något återinlemmande i samhällets tjänst eller åtnjutande av dess beskydd och kärlek förekommer inte där. Däremot många levande skildringar av stråtrövarpoetens identifikation med sina nya stamfränder: nämligen “öknens vilda djur”!

Även med al-Shanfara och den stråtrövarpoesi han representerar har frågan om tillskrivning och tillkomstdatum föranlett många debatter, och det sedan dikten började cirkulera skriftligt någon gång i slutet på 700-talet, dvs. nästan 2 sekler efter islam och 3 sekler efter dess hypotetiska muntliga uppkomst. Kan verkligen en muntlig poesi bevaras så länge, intakt, utan att drabbas av tidens tand och fördärvas av traderarnas många varianter, läs av deras “politiska” manipulationer av texten via tillägg och uteslutningar? Eller var dessa dikter produkten av en islamisk känslighet som ändå såg i den muntliga stråtrövarpoesins tragiska undertoner något som människorna under islams första sekler fortfarande kunde identifiera sig med? Ja, detta är bara två snabba frågor om dikternas budskap som bärare av mening, dvs. om deras semantiska dimension. Andra frågor som har att göra med det rent språkliga är också många, men intresserar mest specialisterna.

Alhambras förhoppning är att så småningom ge ut de 10 stora odena från förislam i svensk översättning. Hittills har Tarafa och Labid fått var sin volym. Ytterligare en samling med Imru’ al-Qays (också kommenterad av Suzanne P Stetkevych) är under bearbetning, samt en volym om ”stråtrövarpoeterna”. Nedan följer min svenska tolkning av al-Shanfaras långa dikt hämtad ur Stetkevychs essäsamling ”The Mute Immortals Speak: Pre-Islamic Poetry and the Poetics of Ritual”, en bok som i sin estetiska ambition delvis handlar om hur förluster kan övergå i skönhet. ”Stumma stenars dunkla tal” som innehåller Labids vackra ode och Suzanne Stetkevych­s kommentarer till den, består av en av essäerna i detta viktiga verk för att förstå hur litteratur föds och växer fram.

Lámiyyat al-'arab

av al-Shanfara

tolkning av Hesham Bahari

1 Mina moders söner, låt era hästar
   yvas! Låt dem brösta sig!
För egen del är jag nu mer tillrätta
   hos ett annat folk, hos en annan stam.

2 Resans proviant har gjorts i ordning
   och månen lyser i mörka natten,
riddjuren har fått remmar och sadlats,
   redo för den långa ritten.

3 För det ädla hjärtat finns en plats
   på jorden, fjärran från allt ont;
för den som fruktar agg och hat
   finns det en tillflykt.

4 Vid ditt liv, nog finns det plats på jorden
   för den som på natten färdas,
frivilligt eller illa tvungen,
   bara han håller huvudet kallt.  

5 Närmare blodsförvanter har jag
   i vargen, snabb och hal,
i den släta och prickiga leoparden 
   och i hyenan – den med hängande man.

6 Sådan släkt kan man öppna sitt hjärta för
   utan att ens hemlighet avslöjas.
Ej heller överges den brottslige
   för sina brotts skull av sådan släkt. 

7 Varenda en av dem är högdragen,
   våghalsig och modig, fastän
djärvast av dem alla är jag
   när bytet först skymtar fram.

8 Men när handen mot matsäcken
   sträcker sig är jag inte den raskaste,
ty snabbast till handling
   är klanens glupskaste själ.

9 Blott handlar det här om min
   vidhjärtade storsinthet,
ty den högsinte mannen
   är klanens dygdigaste själ.

10 För att ersätta förlusten av dessa
   som inte återgäldar min vänlighet,
och som inte erbjuder
   någon gottgörelse, har jag

11 Tre följeslagare –
   ett hjärta uppfyllt av mod,
en vit och skinande sabel,
   och en smäcker gul båge,

12 Vars mjuka rygg, som fångar in ljudet,
   har prytts med hängande
utsmyckningar. Över axeln
   sitter den stadigt med spännband.

13 När en pil ur den slungats
   genljuder den som ett kamelsto,
pinad och sörjande,
   stönande och kvidande.

14 Jag är inte den som har lätt att törsta,
   ej heller en som följer sin flock
på natten när fölen ej fått dia,
   trots att juvren ej bundits upp.

15 Inte heller en feg ande är jag, med oren
   andedräkt, fastklamrad vid sin hustru
för att med henne rådgöra
   om hur man sköter sina affärer.

16 Eller en uppskrämd struts
   med bultande hjärta,
som om en fladdrande sparv
   hade bosatt sig i dess kammare.

17 Jag är inte någon flörtig odåga
   som väljer att stanna hemma,
insmord i väldoftande salvor, och
   med ögon målade med kohl.

18 Ej heller en åldring, lik en kamelfästing,
   mer ond och förvirrad än skicklig,
som spritter till när han blir uppskrämd
   i sin försvarslösa yrsel.

 

 

19 Ej förvirrad av mörkret är jag,
   när den väglösa ödemarken
trotsar all vägledning
   av den vilsekomne dåren.

20 När mina hovar
   stöter till den hårda marken
som täckts av flinta, flyger gnistor
   och skärvor upp runt mina ben.

21 Jag förlänger hungerns plågor
   till dess jag har dräpt dess spöke.
Jag vänder mina tankar ifrån det
   och glömmer bort dess pina.

22 Jag äter jordens torra damm,
   på det att icke min välgörare
skall tro mig vara honom skyldig
   den ringaste ynnest.

23 Ingen livsgivande dryck eller föda
   skulle ha varit mig främmande
om jag inte vore rädd
   för att åsamka mig klander.

24 Men en förbittrad själ ser
    till att jag inte får mitt straff
och sporrar mig att
   utan nåd gå vidare.

25 Jag ser hellre mina inälvor,
   vindlande runt sitt tomrum,
som en reptvinnare stramt och fast
   vrider om sina fibrer.   

26 Arla går jag min väg, utan föda.
   Som den smalhöftade vargen,
leds jag vidare från en askgrå
   vildmark till den nästa.

27 Utsvulten ger han sig ut på morgonen 
   med nosen i vädret och lätta steg,
glidande eller skuttande
   nerför bergets sluttningar.

28 När det begärliga bytet
   kommit undan ger han till ett tjut,
och hans tärda gelikar
   returnerar hans tjut.

29 Avmagrade, vita som döden,
   liknar dessa ökenvargar
tunna, skramlande kastpilar
   i maysir-spelarens hand.

30 Eller en upprörd bidrottning,
   som sätter sin svärm i rörelse
när honungssamlaren
   vält omkull hennes bo.

31 Bredmunnade och vildsinta
   visar de blodtörstigt tänderna.
Gaddarna i deras öppna käftar
   liknar spruckna knölpåkar.

32 Då skrålade han och de i sin tur skrålade
   på en bred och karg slättmark,
som vore de jämrande kvinnor
   på backen, som berövats sina kära.

33 Sedan hejdade han sig, och de hejdade sig.
   Tröst gav han dem, och han blev tröstad i sin tur.
Han bistod dem i deras nöd, och
   utarmade som de var kom de till hans hjälp.

34 Han ylade och de ylade, sedan
   upphörde han och de upphörde.
Att hålla ut är bäst, när klagan
   inte är till någon nytta.

35 Han återvände och de återvände,
   skyndande före honom.
Var och en led av sin hunger
   men dolde den tappert.

36 Mörka, grusfärgade sandhönor
   dricker upp min bottensats.
Hela natten sökte de efter vatten,
   med skallrande, spröda vingben.

37 Jag strävade och de strävade, 
    löpande i kapp. Sedan slaknade de
och jag gick vidare, i lugn och ro,
   kavlande upp ärmarna.

38 Sedan vände jag mig bort från dem
   och de föll ihop vid vattenhålet.
Deras hakor och bröst
   vilande mot vattenytan.

39 Som om smattrandet som hördes
   på båda sidor och runt om pölen
vore från en resande stam
   som stiger av sina riddjur.

40 De strålade samman till platsen
   som samlade ihop dem, liksom
vattenhålet längs vägen drar till sig
   spridda klungor av kamelhjordar.

41 Slafsande i sig munfullar med vatten
   släckte de törsten och gav sig iväg
likt skrämda ryttare som skyndar sig
   arla från Uhádha.

42 Jordens ansikte känner jag igen!
   Jorden, min bädd! Uppburen
varje natt på stadig och fast rygg
   och ryggkotor som torkat ut.

43 Som kudde har jag beniga armen
   med led som spelarens knotor
när han kastar dem framåt,
   spetsiga och utstickande.

44 Och om kriget, Dammets Moder,
   numera sörjer över al-Shanfará,
så har hon länge nog haft 
   glädje av honom.

45 Utstött och jagad av brott
   som drar lott om mitt kött.
Vinnaren får först välja
   bitar av mitt skrov.  

46 När han sover
   sover de, med vidöppna
ögon, snara att ställa till skada,
   genomträngande.

47 Van vid ständigt återvändande
   omsorger låter han sig vallas,
som fjärdedagsfebern
   eller än värre.

48 När de kommer för att dricka
   skingrar jag dem
Men sen omgrupperar de sig
   och anfaller upp- och nerifrån.

49 Så om ni ser mig, som ormen,
   en sandens dotter,
solbestrålad och försvagad;
   barfota och utan skor,

 

50 Vet då att jag är mästare i uthållighet!
   Jag klär mig i dess skrud!
Som en skjorta på en ung vargs hjärta
   är jag skodd med beslutsamhet.

51 Ibland finner jag mig lida brist
   och ibland, självtillräcklig.
Ty rikedomssamlaren är den driftige
   som ej beaktar sin heder.

52 Jag är inte rädd för min fattigdom,
   eller otålig över att få visa den.
Ej heller förmäten är jag,
   jublande över mitt byte.

53 Omåttlighet förmår ej
   fördärva min tålmodighet.
Inte heller ertappas jag tiggande,
   eller spridande rykten.

54 Mången kall, illavarslande natt,
   hade jägaren värmt sig
vid sin skicklighets brasa
   med sin båge och sina pilar!

55 Mörkret och duggregnet, mina
   två följeslagare. Där traskade jag
mellan hunger och kyla,
   mellan rädsla och rysning.

56 Jag gjorde kvinnor till änkor
   och fråntog barnen deras fäder.
Jag återvände sedan liksom jag begav mig ut:
   den svarta natten ännu svartare.

57 På morgonen satt där vid Ghumaysá’
   två hopar med människor.
Den ena utfrågades om mig,
   den andra ställde frågorna.

58 De sade: ”Våra hundar
   gnydde och ylade hela natten.”
Vi sade: ”Strök det en varg omkring,
   eller var det en hyenavalp?”

59 De sade: ”Det hördes knappt något ljud,
   sedan somnade vi om igen.”
Vi sade: ”Var det en sandhöna ni överrumplat,
   eller en överraskad hök?”

60 ”Om det så hörde till djinnerna,
   dessa nattens dystra besökare!
Men om det var en människa? Nej,
   människor agerar inte på det viset!”

61 Mången dag under Hundstjärnan
   när värmevågorna smälte samman,
och huggormarna rastlöst ringlade sig
   på den svedda jorden,

62 Stod jag med ansiktet bart.
   Ingen sköld för att skydda mig,
inte ens en mantel, förutom
   en söndersliten särk,

63 Och långt hängande hår
   där vinden lekte friskt
bland flätade, okammade lockar,
   fladdrande på ömse sidor.

64 Lång tid har gått sedan de behandlades
   med balsam och avlusningsmedel!
Tjocka flätor insmorda i lort,
   som ej rengjorts på ett år.

65 Mången vindpinad slätt, som en skölds
   baksida, ofruktbar och öde,
vars rygg ej låter sig bli trampad
   har jag på egna ben genomkorsat!

66 Jag förenade dess ände med dess början
   och blickade ner från en bergstopp
än stående, än sittande med knäna
   vikta under mig.

67 Bergsfårens askfärgade killingar
   strövade omkring mig,
som vore de släpnattskärror,
   dragande efter sig jungfrurs klänningar.

68 Orörliga omgav de mig i solnedgångstimmen,
   som vore jag en bock med långa horn
bland vitfotade tackor, oangriplig,
   på väg mot bergets tinnar. 

 

   

 

 

 

 

 Läs Pierre Angells recension på Tidningen Kulturen

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/20175-litteratur-suzanne-pinckney-stetkevych-stumma-stenars-dunkla-tal

 

I det här välskrivna akademiska arbetet presenterar Suzanne Stetkevych en
sakligt och vetenskapligt rimligt underbyggd hypotes om det klassiska arabiska odet, den s.k. "Qasidah".

Torkel Lindquist / BTJ

 

” Som orientalist gläds jag åt att den förislamiska poesin presenteras och görs tillgänglig för en svensktalande publik. … I en tid då bokbranschen avsiktligt eller nödtvunget deklinerat (för att inte säga kapitulerat för marknadsintressena) höjer ni ribban. I stället för att lägga krut på fiktion, deckare, kriminallitteratur och spektakulära utspel framhärdar Alhambra i sin övertygelse om kvalitet och den smala litteraturens raison d'être.”  Bengt Knutsson

 

 

 

 

 

Skattens närhet

En man sökte efter andliga skatter
men kunde inga finna, så han bad.

En röst inom honom sade: ”Du blev given
intuitionen att skjuta iväg en pil,
och sedan gräva där den landade,

men du sköt med hela din bågskytteskicklighet!
Du blev tillsagd att spänna bågen
med blott en liten del av din förmåga.”

Det du söker
är närmare än din halspulsåder! Låt pilen falla.

Trötta inte ut dig som filosoferna,
som anstränger sig att skjuta iväg
sina tanke-pilar i den högsta bågen.

Ju mer skicklighet du använder,
desto längre bort hamnar du
från det din djupaste kärlek saknar.

(Masnawi IV, 2347-2351)

Översättning av Astrid Ericson Bahari

SKATTENS NÄRHET

Ur samlingen ”DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN”

 Utgivare Alhambra

DET INDISKA TRÄDET

Ur samlingen ”DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN”

En lärd man sade en gång,
bara för att säga någonting,
”Det finns ett träd i Indien.
Om man äter frukten från det trädet,
blir man aldrig gammal, och dör aldrig.”

Historier om ”Trädet” cirkulerade,
och till slut skickade en kung iväg sitt sändebud
till Indien
för att leta efter det. Folk skrattade åt mannen.
De klappade honom i ryggen och hojtade:

”Herrn, jag vet var ert träd är,
men det är långt inne i djungeln,
och ni kommer att behöva en stege!”

Han fortsatte resandet och följde,
medan han kände sig idiotisk,
sådana anvisningar i åratal.

Han var på väg att återvända till kungen,
då han mötte en vis man.
”Store lärare,
visa mig lite vänlighet i detta sökande efter trädet!”

”Min son, detta är inte ett verkligt träd,
även om det ibland har kallats för det.
Ibland kallas det för ’en sol’, ibland ’en ocean’,
eller ’ett moln’.
Alla dessa ord pekar på en visdom
som kommer genom en Sann Människa,
vilken kan ha många innebörder,
av vilken den minsta är evigt liv!

På samma sätt som en person kan vara en far
till dig och en son till någon annan, en farbror
till en annan och en brorson till ytterligare någon,
på samma sätt har det du letar efter
många namn, men en existens.

Sök inte efter något av namnen.
Gå bortom varje anknytning till namn!”

Varje krig, varje konflikt mellan människor,
har startat på grund av att man är oense
om namn.
Det är en sådan onödig dårskap,
för just bortom grälandet
står det ett långt bord
av vänskap dukat
och väntar på att vi skall sätta oss ner.

(Masnawi II, 3641-3580)

 Utgivare Alhambra

Uppläst av Etienne Glaser den 14 maj 2015, Dagens dikt, SR

Översättning av Astrid Ericson Bahari

RUMIS BÖCKER

"DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN" och "LJUVLIGA SKRATT"

KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Ӏttling till nomadiska furstar
begick han självmord, 
ty han saknade ett hemland 
och visste inte hur 
man skulle leva under sitt folks tält.”

Ungaretti

Träd som vandrar

Som om regndropparna 
vore tårar till slut

På bordet ligger 
cigarrettfimpar bland vinflaskor
Tak som ständigt rasar 
in över deras huvuden
och träd som kommer vandrande
ända från livets ändalykt
vars gryning gått vilse i larmet
Som om de hade kommit 
från världens sista utpost
på jakt efter stjärnor
vilka tömts på sista ljusdroppen
och berg i vars skrevor 
tidevarven åldrats

Åminnelsen var deras enda bro 
till fostervattnet

Ett minne

Blicken höll nästan på att frysa
i hennes stilla rymd,
medan hon sade: ”lång tid har gått 
sen vi träffades...!”

Generationer och krig 
gick förbi,
lastbilar ilade genom 
den beckmörka natten
och kråkans skri 
ekade i gryningen 
ovanför våra huvuden, 
denna grymma augustidag

Den förtrollade sjön 
där jag till slut 
drunknade

 

 

 

Din röst

Vem förmår hejda svallet 
som stiger ur djupen?

Ack, om din röst... om bara din röst
hade varit en skälvande bris 
som nådde mig genom avstånden!

Om den förtrollade sjöns smekning
där jag till slut drunknade
hade varit den trötta vingens pulsslag!

Bara då hade mina stormar 
mojnat vid stränderna.

Den förolyckade staden

I staden, vid havet,
där jag bodde under en lång tid,
i sjörövarnas och de härliga vännernas stad,
innan de slogs ner av sunnans heta vindar,
tog du en promenad i hamnens gränder.
Förhäxad av vintergatans vithet
gick du vilse med din väninna, 
(hon som inte liknar dig), 
mellan skeppen och vålnaderna.
Din själ grydde ur spillrorna, 
en betesmark för gaseller, 
en vägvisare till en bristfällig visdom.
Med dina svarta, tjocka solglasögon,
som jag fick lust att krossa,
fiskade du havet,
våg efter våg.

Kanske drömde du om gåvor 
till den förolyckade staden.

De kom långväga
för att hälsa dig välkommen 
med narcisser och anemoner,
du, främmande kvinna, 
som darrar av obegriplig lycka,
likt en palm vidrörd av en bris i öknen.

Du mogulögda kvinna,
av ätter och misstankar upptagen,
svarar nu med en ännu vackrare hälsning,
en darrning på läpparna 
och den obeslöjade blygheten 
som viker sig undan, tystnaden 
som blommar i dina ögonhålor
så som träden blommar
i en skog.

En stråle 
från ett kommande sekel

det var gryning
och det var musik, som sakta steg
och vräkte sig över ljusets skugga 
i en omfamning, så ljuv, så djup,
så var gryningen
när jag mindes dig
sitta där med din dagbok
i hotellets sal, där vännerna
väsnades kring restaurangens sångerska,
som om en stjärna hade glimmat 
bland de drunknades aska
vid universums rand,
i hav, vilkas snyftningar 
inte upphör natten lång

Du visar åtrå för kometerna 
som faller tätt intill dig.
En gång beskrev du dem
som himlens frikostiga gåvor.
Och Dante hade kallat stjärnorna 
i sitt helvete för himlens ljuva varelser.

Om det bara ville regna,
flödande ymnigt regn, 
om hennes frikostighet 
hade visat sig stor nog för denna öken,
om det bara ville regna, o Eva!
En evighet har gått 
sedan jag såg regnet falla, 
förutom teveregnet, förstås.
Du står vid avgrundens rand
och dricker dig otörstig av stjärnorna, 
desamma som Dhubiani vallade 
i sin långsamma, tunga natt. 
Den förskräckte älskarens sista suck
under varats tyranni.

An-Nu'mán var blott
ett av dess mordiska sändebud. 
Nu står du och vajar vid randen
och skådar mot en stråle
från ett kommande sekel.
”Själens frikostighet finns inte mer!” 
Det var dina ord i hotellfoajén.
Så, vad gagnar oss tidevarven,
dessa krigiska ryttare på offrets blad?

 

 

 

 

Anhalterna 
är frånvarons kamin

Ve mina dagar! Och min ensamhet!
Det säger jag ärligt,
utan undanflykter eller liknelser,
ty dessa obevekliga murar, 
dessa mardrömmar
kommer utan tvivel att fullborda 
sina fasansfulla uppdrag
i mitt livs dolda vrå,
och därför att min barndoms hund 
har slutat skälla i dessa glimrande, 
vasstäckta prärier.

Igår skildes vi åt. Sådär. Utan farväl.
Inte ens en tår fälldes 
av någon avlägsen komet.
Sådär.
Alltid.
Vid tiders och stigars korsväg,
måhända var det gasellens 
bortvända blick jag såg, 
den som nyss förlorat sin unge
mellan anhalterna som liknade slagfält.

Jag såg henne, ensam, sväva vid horisonten,
även hon var utan skyddshelgon, 
utan gudar.

Hon tittade inte på något särskilt.
Undflyende och vacker var hon,
den bleka skönheten i frånvarons kamin,
nomadernas drag i deras nattliga brasa,
lik molnet som klyvs av en blixt.

Strax återkommen från hennes fjärran land
var hon min första besökare i natten.
Jag såg henne ordna till 
en vas med blommor och viska fram 
namnen på träd som jag inte känner till.

 

Hon sade: ditt hem är ensligt 
och tungt att bära.
Det behöver en trädgård som skiljer det 
från sandens översvämning.

Jag såg henne be bland sina många barn
och neka dem nöjet att döda småfåglar,
hon som utplånade hela städer
utan att blinka. Hon som dödade 
ormen som hade bitit henne.

Hennes bleka anletsdrag lyste under bönen,
precis som på perrongen vid tåget,
i flimret från ljusen som färdades.

Vattnet 
som profeterna välsignade

Bytet som skänktes av himlen
och vattnet som välsignats av profeterna 
på klippan av deras stora törst
var en härfågels darrande vinge 
i Salomons tron.
Du gråter av sorg och glädje
och du gråter av begär, 
som rämnar vid längtans krök.

(Min kropps vener är dolda floder.)

Du går med ett finger 
som avklätts sin ring.
Utan man 
var du sjön i vindens dröm.

Du sluter alla dörrar
för att jag ska öppna en dörr eller ett fönster,
blicka in i din mörka grotta
och få en skymt av dina dolda skatter, 
där altaner och korgar svävar
fulla av mogna frukter,
där antiloper med sina rörelser avslöjar 
mina föregångares 
fåvitskhet.

Det frodiga mötet
mellan kroppen som stöps av brisen
och den som flanerar i lemmarnas natt
får begärets blod att sippra fram
på spaning efter källan, som rinner
genom den synska skogen.

Den yttersta gränsens träd 
(Sidrat al-muntaha)

Med den ensamma, obeväpnade handen
som besudlats av vargens ylande
tar jag isär dörrarna,
dörr efter dörr, och stiger upp
trappsteg för trappsteg.

Med genomträngande insikt,
upplyst av Orions pärlband,
följer öknen efter mig, skälvande
i sandhavets rytande vågor,
den stiger
och sjunker
till andedragets fjärmaste rand

till evighetens parfym
under sällhetens, den yttersta
gränsens lotusträd.

 

 

En fågel 
passerar trädgården

Du vilade huvudet 
mot den stora tomheten
och lät det hänga sömnigt 
och uttråkat
som om det satt på en fågel 
som arla flög över lunden:
Detta var en glimt av din lysande svaghet.

Kroppens skoningslösa 
kurva

Jag störtar ner i din lyckliga avgrund
utspänd mellan kroppens 
skoningslösa kurva,
mellan lårens regnbåge
där saven samlas upp 
i nektarförande floder.

**

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Hft / 133 sidor

Utgivare Alhambra

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

"... en oupphörligt fascinerande läsning, och på så många olika sätt en litterär bragd, 
likaså kan man säga om Hesham Baharis översättning..." 

Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar

Och i Kristianstadsbladet av Jan Karlsson:

 ”Sällan förenas politik och samhälle, makt och orättvisor, liv och konst,
skapelse och död, på ett så skönt och brutalt språk. 
Och sällan har tidsbegreppet en så diger innebörd.”

•

Ali Ahmad Saïd Esber föddes 1930 i Qassabin i Syrien i en enkel familj. Vid 17 års ålder fick han en första dikt publicerad i en tidning under pseudonymen Adonis, en fenicisk gud som symbolise­rat växtlighetens återfödelse. Han har alltsedan dess förblivit detta namn trogen. Hans stora och mångsidiga verk har belönats med många litterära utmärkelser i bl.a. Libanon, Turkiet, Italien, Tyskland, Norge och Frankrike och översatts till många språk. På svenska har ”Sånger av Mihyar från Damaskus”, ”Detta är mitt namn”, ”Bönen och svärdet”, ”En introduktion till arabisk poetik” samt första och andra bandet av trilogin ”Boken – platsens gårdag nu” getts ut av Alhambra.