Jaktdikt, av Muhammad Afifi Mattar
Jaktdikt
Av Muhammad ’Afifi Mattar (egyptisk poet, 1935-2010)
Han reste sig upp, en råhuggen klump,
ur sin spontana förvånings täta busksnår,
ur sin lera, belägrad av instinkter.
Nattens mörker var hans moderkaka,
och mellan hans tänder fastnade en doftrest av bestens blod.
Gryningen, daggtäckta grenar i brokig skrud.
Nattens under, barfota över vågornas krön,
över grusiga trumpetsnäckor och pärlemor, och sand, utan slut.
Hans ansikte fuktades av genomsynligt mörker.
Ett avlägset blixtrande röjer upp genom skapelsens länder.
Hans ögon vidöppna av fruktan för djuren i blinda tunnlar.
Havet är en darrning av läppar i den stumma passionen,
medan han torkar villebrådets fett av sina läppar
och lägger sig ner för att avvakta vindens fångst: tecken, läten
av villebråd.
Oändliga stränder av sand: trumpetsnäckor och pärlemor bortom räkning,
skelettben och murknande lädersköldar bland fallna krigarskallar.
Våg efter våg kastar havet upp sin vilda skapelse.
Från grått till purpur skälver gryningen,
graverar in sin gång och sina breda drag med vilda havsfåglar över horisonten
för att stiga in genom ljusets gapande spelrum.
Ur mörkret kom stormens stämma, kosmiskt dånande, och väckte honom till
rädslans första, jungfruliga verop och se, jaktens
passion blossar upp! Ur hans spontana förvåning växte hans intimitet
med vilda bestar och fåglar: Naken och ensam, löpningen börjar –
i kapp med flygande svärmar, horders blinda jäkt, lejonkatters stolthet.
Hans högljudda klagan, hans lopp, lystes upp av solen.
Skapelsens speglar har krossats,
deras namn avslöjats,
och deras rytmers intrasslade affärer blottade.
Han vet inte vilken sorts jakt han längtar efter – vilka snaror, vilka fällor,
vilka villebråd:
Dessa som rör sig mellan
himmel och jord … eller blott deras namn,
deras behags befrielse?
Ett steg … och morgonen rör med handen vid dagg och gren,
och tar breda nakna kliv genom salt, sand och vågor.
Allt avfall ligger blottat på stränderna,
och havet stiger och sjunker sedan som i all evighet.
Varelsen, berusad av växtkraftens skriande skälvningar, stirrar lamslaget:
Denna hingst av vågor, vilka snaror kan hålla honom fast,
medan han gnäggande stormar krönen?
Och denna vidd, vilket spjut förmår borra sig in till dess gåtfulla hjärta?
Och himlarna och solen, på vilken hulling, i vilket nät
kommer de att darrande blöda ner i hans händer?
En dialogs dimmor stiger upp, själen öppnar sig mellan meningar.
Alltet skrider glider från förnimmelsens nu
till minnets och drömmens avlägsnaste region...
1
Vindar har blåst förbi, stater och kolonnader byggdes för att rasa,
medan städerna fjättras i sina formers rustningar
bland jäsande ruiner…
Berusad på ruiner och minnen är du, o poet,
och du står ensam, medan vindarna klyver havets skalle
över sanden och tidsåldrarnas otydliga muttranden sprids
genom havssnäckornas meningslösa viskningar,
drar åt snarorna runt metaforerna i din ståtande klassiska pompa.
Ditt poem lägger du ut som en fälla, kanske villebrådet kommer
frivilligt till dig ut ur himlens och jordens raviner,
mellan väntan och tystnaden. Ditt poem står i brand
bland skeppsvrak och fyrtornens resterande spillror–
ditt versmått en hetlevrad furie ur det lovliga blodets vansinne,
och dess former: lera ur nederlagens flygande stoft.
Så vässa spetsarna på dina vingpennor tills villebrådet visar sig,
och håll utkik genom dina heliga luntors teleskop, underverser
tecknade av åskviggarnas rungande nedslag, ritade av elden
till fiskar, hästskelett och bergsgetter.
Din ved ligger utströdd, själens träflisor offras som
oblater och villebrådet löper fritt i poemets utsträckta vidd.
2
Se noggrant på mitt blod, o poem,
betrakta prakten hos det havererade rimmets nya ruiner,
och reparera dina vitsar med mina ord.
Vid grindarna till dina kryptiska stränder
och dina vågor som befriats från sitt ok,
se till att förgylla ditt villebråds metriska väntan…
Hav, en sandig strand med travar av lik ur nationernas skörd,
havssnäckornas gyllene glans,
ådriga stenar som bevarat gräsarternas och metallens färger,
trumpetsnäckornas kalk, allt grönare med tiden, ormande sig,
med rum för övergivna ting,
med minnen, berättelser om förvirring och viskningar av alla de som varit här.
Inget finns för mig att jaga på denna skapelsens morgon – förutom
det otydliga, återklingande larmet och havets pladder…
Vilka är de havssnäckor som kan infria
berättelsernas förvandling till kött och blod?
Vilka har anförtrotts att friköpa arvet ur tystnadens våld,
ur arvtagarnas förstenade kadaverdövhet?
Och vilka av havssnäckorna har dömts till dödskamp och tårar?
Vilka som under sina pansar gömmer den ruinerade visdomens diatriber,
eller ett blod som spricker i passion,
eller själens skrik i upplevelsen
eller uppläsarnas och sångarnas gråt?
Och du, unga gamla poem,
din skapelsemorgon har slitits mellan flätor och knyten,
du lät den hänga som en ögla för havssnäckorna,
stränderna spred du ut som snaror,
och vävde nät med havets smärta.
Bland ruinerna, gömde jag mina ansiktsfällor…
O poem, både du och jag
strider mot gastar.
3
Vem av oss blir villebrådet denna middagstimme?
En sol som vässar sin spjutspets på min panna,
sanden som suger in mig med sin sirensång,
havssnäckorna inom räckhåll för fingrarna mot örat?
Jag vände på dem och lyssnade –
deras sömmar hade förreglats
i harmoni med de gamlas
visa dom,
med upptäcktsresandens och filosofers disputationer,
med försvinnande kungarikens jämmerlåt
och bullersamma kungariken på framväxt babblande i alla tungor,
med recitatörernas drönande som slår ner öppningssura efter öppningssura,
med erövringarnas mullrande över själens och självets geografi,
med herbalister, veterinärer och svindlare, med charlataner,
amulettskrivare och uppfinnare av gåtor,
med män som läser framtiden i stjärnorna, sluga spågummor och sierskor,
alkemister, bevakare av nymånens stigning, besiktare
av himlens och jordens gränser, väktare
över kanaler och flodsårstider,
medelst fromma verser och åsiktstelning,
med ornamenterade inledningar, marginaler
av överföringskedjor och kommentarer.
Men vad du är, vem du är, manglad sargad varelse,
från viskningar till ord till brutna stavelser
om falskt jubel och brutna löften…
Vem är du, o vilda varelsen? Du,
mitt villebråd
denna galna middagstimme…
4
Törstig efter blod…
gasellens hud är mitt vattenkärl och den hänger slapp
och vattenfri runt min axel.
Brunnen har sjunkit så lågt,
och skymningens sol hackar och förgyller sina lerskärvor
och vannar deras stoft.
Jag springer tills jag ser en brunn.
Över mossgrön yta lägger jag ut gasellens hud.
Jag hör benen skramla,
själen andas blåsande in i dess lemmar.
Den rätar ut sig och blir en kropp,
den rinner slinker ur mina händer
och lämnar efter sig sin pulserande takt och sin värme.
I det avlägsna halvmörkret drar en stormfågel
sin siluetts eldiga konturer efter sig.
Törst, blod, och gasellen, ett flimrande sken
längs den gräsbetäckta stigen, och sedan –
skog och mörker.
O poem,
vem kan rå över detta villebråd om inte med din berusade takt,
dränkt i begynnelsernas ingivelseljus?
Så lägg ut dina snaror, vässa pilspetsarna på dina tystnader,
kanske villebrådet vill komma till dig, frivilligt, o poem…
Ramlat al-Anjab – Kairo
15 April, 1992.
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Muhammad Afifi Mattar (1935 – 28 June 2010), egyptisk poet, född i byn Ramlat al-Anjab i Menufiyyaprovinsen i Deltat. Han studerade filosofi vid Ain Shams-universitetet i Kairo. Under Sadats tid (1970-1981) flydde han till Irak och tillbringade flera år där på grund av sitt motstånd till Sadats regim. Under åren i Irak var han redaktör för al-Aqlám, en litterär tidskrift. ”Jaktdikten” är från 1992. Mattar belönades med ett flertal stora priser för sitt poetiska verk, bl.a. Owais-priset. Han hann publicera ett dussintal samlingar under sin livstid och dog i Kairo av levercancer 2010. Al-Shourouq förlag i Kairo gav ut en första utgåva av hans samlade verk år 2000.
Jakt- och jägarpoesin är en genre med gamla anor i den arabiska poesin. Under förislam ingick alltid några jaktscener (tardiyyát) i de stora odena (qasíd). Senare utvecklades jaktdikten under abbasiderna till en egen genre med stora namn som Abu Nuwas (d. 815), Ibn al-Mu’taz (d.908, poeten som blev kalif för en dag var också författare till ”Tropernas bok”, ett av de första vetenskapliga verken om poetik och litteraturkritik) och Abu Firas al-Hamdani (d. 968). Därefter hamnade genren i skymundan. Mattar anspelar på den klassicerande formen genom att kalla sin dikt för just Tardiyya, (”Jaktdikt”), men likheterna stannar där. Dikten kan läsas som en poetisk uppgörelse med ett stagnerande arv som inte förmår utvecklas längre. Det efterlängtade villebrådet är själva dikten, och den klassiska "jaktdikten" förvandlas till en jakt efter mening. Enligt kritikerna tillhör Afifi Matar de ”svåra” arabiska poeterna. Den kategori som oftast beskrivs som ”svåra” är poeter vars poesi ägnas filosofiska spörsmål och därmed når färre läsare än dem som diktar om känslor och vardagsupplevelser.
