”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden

 

 

 

”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden

 

Av Nour ’Ezz al-Din

Publ. i al-Safir 18 maj 2016
Övers. från arabiska av H. Bahari

 

Mitt hjärta var en skallra, nu klingar det som bjällror…
Sjung för fullt, mitt hjärta … så hjon och vakter vaknar…
Jag är bara clownen! Sov på saken… Var inte rädda…
Jag bär varken på svärd eller kommer a cavalo…!

Salah Jahin (1930-1986)
(Egyptisk poet, manusskrivare och karikatyrist
som skrev alla sina dikter på dialekt.)

 

När vi skrattar fängslas komedianterna

 

De var sex, en av dem med mobilkamera. Som om de höll på att ta en selfie, står de framför kameran på vilken gata som helst, rappar fram verklighets satiriska berättelser, för att lindra folkets smärta, enkelt och spontant, förvandla det sura jäktet efter levebröd till skrattsalvor som ekar i luften. När jag frågade dem en gång varför ”gatans barn”, sa de därför att gatan är deras mål, att bli sedda av de som ledsnat på målstyrda satirprogram, de som tröttnat på det tillrättalagda, och som har behandlats illa av livet, de som inte har mycket över att underhålla eller roa sig med. Kanske de kunde få några att skratta igen, om än aldrig så lite, och eftersom de tillbringar större delen av sin tid på gatan, fick det bli ”gatans barn”.  Sina satiriska klipp la de ut på Facebook, det blev många besökare, och klippens verkan blev en överraskning. Sex unga killar har ”skakat om” Egyptens nationella säkerhetsapparat med en mobilkamera, därför har polismyndigheterna arresterat dem. Jag hade chansen att lära känna två av killarna under en resa till Egypten.

 

Nour, vakna! De har fått tag i ’Ezz!

 

Vi brukade alltid vänta på Ezz på de ”fattigas” café dit han kom från universitetet för att förena sig med oss. Du kan inte låta bli att skratta åt hans enkla men komiska ansiktsrörelser. Ezz al-Din Khaled är 19 år, han är student vid Konsthögskolan i Kairo. En tjock och burrig afrofrisyr döljer en del av hans lilla huvud som är fylld av berättelser. Han öppnar sin mobil för att visa mig sina senaste skisser, och foton på hans farfar som var konstnär och dog för några år sen. Han bjöd mig en gång för att se ett teaterspel i regi av Muhammad Desuqi. Den lilla teaterlokalen fylldes snabbt med folk, och Ezz, så oerfaren som han var, spelade som en gud. Showen handlade om egyptiernas dagliga lidande, fattigdom, marginalisering, arbetslöshet, skrattretande och med briljant satir, vilket gjorde att jag gick och såg den en andra gång, för att ropa Ezz, Ezz, Ezz med åskådarna.  

 

Vad tänkte på dessa myndighetspersoner som hämtade honom från hans hem i gryningen, anklagad för att sprida samhällsfarliga videoklipp? Är herr Presidenten rädd för ett videoklipp? Ezz bar aldrig något vapen, har aldrig skadat någon. Har han blivit arresterad för att han gillar att dricka te med mjölk och övertygat oss att följa hans exempel? Eller har man äntligen avslöjat hans stora hemlighet: att han varje dag i en hel vecka gick runt i Downtown nynnande Imam och Negms revolutionära låt: ”Bygg du dina slott över våra gårdar!” Förra veckan släpptes Ezz mot borgen, men först hade man arresterat de övriga i gruppen. Detta trots en flod av kampanjer på sociala medier som kräver tillbaka ”rätten att skratta”.

 

Yehya: positivenergispridaren

 

Jag lärde känna Yehya på gatukaféerna i Downtown som han besökte dagligen, på väg från sin arbetsplats till olika möten med teaterfolket. Jag tyckte om honom. Han tog mig på upptäcktsturer i Kairos gamla gränder och… återvändsgränder, sådana vars existens jag aldrig anade. Vi besökte helgonhögtider, moulid, och sprang efter mikrobussarna upp och ner för gatorna. Var gång vi mötte en kärra som sålde kokta favaböner, stannade vi och åt. ”Jag har älskat dig, Nour, därför att du är enkel som vi”, brukade han säga till mig. ”Videoklippen som vi sprider på nätet är bara till för att lätta trycket för alla de stackare som tröttnat på livets hårda villkor i huvudstan. Vi jagar inte efter kändisskap utan vill helt enkelt att alla ska imitera oss. Jag blev så glad den dan någon visade mig ett klipp taget av en familj som inspirerats av oss. De gjorde narr och skrattade åt sitt eget elände på sitt sätt. Vår idé har börjat få spridning. Alla måste kunna skratta åt sig själva.” Vi var på väg från vår Fru Nafisas moulid en natt, och han berättade för mig om sin dröm att samla all de brutna människors smärta som finns och gjuta den i en konstnärlig form som får alla att känna sig bekymmersfria och leva utan ångest resten av sina liv.

 

Idag sitter Yehya, tillsammans med resten av gruppen, förutom Ezz, i fängelse. Anklagelserna som tillvitats dem är ologiska: propagering för terroristiska idéer, spridning av subversiva videoklipp. Varje gång jag tänker på anklagelserna vet jag inte om jag ska gråta eller skratta. Den egyptiska staten har blivit skrämd av ”gatans barn”, och beslöt därmed att beröva satiren och fantasin friheten och låsa in dem i fängelseceller, som förresten inte kan rymma fler fångar längre. Allt jag förmår göra idag är att publicera dessa rader precis som jag lovade Yehya en dag innan han arresterades, och vänta på att de släpps fria igen och på deras kommande videoklipp. ”Gatans barn” vet att de har skakat om pyramiden med en mobilkamera. Därför är de inte rädda att säga som det är, därför vill de att vi aldrig slutar skratta.

 

Källa http://shabab.assafir.com/Article/16775 

Trackback
RSS 2.0