Paradigmet och syndabockarna

Politiska falanger ingår i ett större mönster, ett paradigm, där varje beståndsdel uppfyller sin bärande funktion och är relaterad till de övriga beståndsdelarna. Det de bär upp i vår samtid är det (post-)industriella systemet som ännu inte lyckats utveckla någon civilisation värd namnet. Det rådande paradigmet har liksom allt annat i världen en historia. Konstens och Vetenskapens väsen t.ex. är förenade i verkligheten, men skiljs åt av en samhällspraxis som söker maximal vinst på bekostnad av maximal inlevelse/förståelse. Tänkandets nederlag förklaras delvis av denna åtskiljande praxis, som lett till massförstörelsevapen och förintelser istället för att bejaka människans andliga och materiella utveckling. Finns det en målinriktad ondska i världen? Dyker den upp med de första utträngda cellerna på jakt efter utrymme för överlevnad? Har de icke-gudsorienterade livsåskådningarna som växt fram i Indien och Kina samma tolkning av ondskan som de gudsorienterade i väst (judendom, kristendom och islam) eller de animistiska där skriftens förvrängningar aldrig gjort sig gällande?


Den gudsorienterade tolkningen ter sig idag som ett lysande exempel på missförstånd. Och det är den som i vår västra del av planeten, via faraoner, fenicier, greker, judar, perser och araber så småningom har lett till den industriella revolutionen i Europa, historiens största missriktade ansträngning att ”få det bättre”, och som kanske leder till en för tidig upplösning av det mänskliga fenomenet. Istället för att förvandlas till medvetna, självförsörjande, telepatiska varelser är vi på väg mot robotisering. I den meningen förstår jag bättre dem som hävdar att ”Västerlandets gud är en maskin” (med väst menas här den gamla världen väster om Indien). Och denna gud/maskin har nu lagt beslag på alla andra potentiella tolkningar.


Mot denna bakgrund kan man nu ställa sig ytterligare ett par frågor: Om monoteismerna inte hade funnits skulle vi då ha kommit på idén att utveckla industrisamhället i dess nuvarande form, och därmed kärnvapen? Skulle en kristendom utan Kyrka, eller en taoistisk, animistisk eller buddhistisk kultur (förlorarna i civilisationernas kapplöpning) kunna leda till något så sjukt? Vad är kopplingen mellan det monoteistiska tänkandet och det s.k. vetenskapliga? Har det att göra med hur vi tolkar ”sanningen”, att det skulle finnas bara en gud/naturlag, som man ska respektera, förstå och behaga för att lyckas i livet?


Det räcker alltså inte med att rikta kritik mot en av beståndsdelarna i paradigmet och glömma att den tillhör en större ram som inkluderar många företeelser (bland dessa alla institutionaliserade religioner och vetenskapliga institutioner). Kritiken måste därför riktas först mot den stora ramen, och sedan exemplifiera med beståndsdelarna. Så länge vi envisas med att anklaga vissa av de deltagande för de katastrofer som omger oss, kommer den stora ramen undan och fortsätter med att kasta sin skugga över planeten. Med eller utan de anklagade skulle det paradigm de är en del av idag (det post-industriella) fortsätta dominera och lägga under sig alltfler folk och länder, just därför att den kommer undan kritiken genom att man ständigt hänvisar till ett visst folks rätt eller orätt i världen. Flertalet av dem som kritiserar den ena eller den andra är inte beredda att angripa den stora bilden. Hur många vågar sätta sig mot penningens heliga status i våra liv? Arga unga och gamla som tröttnat på att sjunga med i kören? De flesta unga köps upp till slut och glömmer sin ilska medan de gamla dör och glöms bort!


Egentligen gynnar den ensidiga och förenklade kritiken fortplantningen av paradigmet, för det har kontroll över alla former av etablissemang. Det genererar sådana på löpande band och kan ersätta dem med nya om de gamla misslyckas. Även sionisterna, islamisterna och nazisterna har sin överman, sin mammon. Och det är mot den övermannen kritiken måste riktas - skrifternas förvrängning av verkligheten, det post-industriella paradigmet, och allt som lett fram till deras hegemoni. En sådan kritik kostar om man vill vara konsekvent. Därför är det så få som orkar eller vill ägna sig åt den. Att utse syndabockar, vilka de än må vara, passar utmärkt ”homo economicus” planer på herravälde.


Denne ”homo economicus” idag har dock visat sig vara till hälften kines. Turbulensen under vår tid har att göra med förberedelsen av västvärlden (den antropomorfa gudens eller vetenskapens dyrkare) för den stora kommande striden mot Kinesen. Kinesen har också lärt sig dyrka vetenskapen som överlevnadsstrategi, men hans gud har inga mänskliga drag, om några alls. Den är en psykologisk dimension som kineserna lärt sig leva med i tusentals år, vilket förmodligen har underlättat för dem övergången från den totala kommunismen till den totala kapitalismen, utan att ens behöva ändra politisk struktur. Det är nog det som mest skrämmer väst, denna kinesiska anpasslighet som nu visar sin duglighet i Afrika till konkurrenternas stora förtret.


Men varken det kinesiska eller det västerländska paradigmet kommer att lyckas i det långa loppet, om de inte omvärderar den ekonomiska/materiella tolkning av människans väsen som dikterats av monoteismens och vetenskapens framgångar de sista fyra tusen åren. Alla institutionaliserade, politiserade religiösa rörelser inklusive ”utvaldhetssyndromet” (både när det gäller utlovade länder och ensamrätt till lidande), ”penningens helgande” eller ”vetenskapsdyrkan”, måste avslöjas för vad de är, sinsemellan relaterade beståndsdelar i ett större sammanhang, i en hegemonisk process som döljer sig bakom sina soldater för att bättre tjäna sina intressen. Att reformera vårt ”ekonomiska” tänkande kan till slut förändra världen. Att utse syndabockar (judar, högerextremister, muslimer etc.) kan som bäst leda till en omfördelning av rollerna bland beståndsdelarna. Och syndabockar har det alltid varit gott om.

Trackback
RSS 2.0