En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok: "Profetens kvinnor"
En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok
Profetens kvinnor
Boken kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans
Storschejken vid det egyptiska lärosätet al-Azhar runt förrförra sekelskiftet, reformisten Muhammed Abdoh, yttrade under sin förvisning i Frankrike någon gång på 1890-talet följande ord: ”Jag ser islam praktiseras utan muslimer i Frankrike medan hemma har vi muslimer som inte vet hur man ska praktisera islam.” Mycket vatten har runnit under broarna sen dess men hans dom över islam och muslimerna står sig. Idag och med få undantag hänger flertalet muslimska länder efter i utvecklingen. Detta gäller inom de flesta områden, utbildning, forskning, hälsa, industri, jordbruk, förmågan till innovation och återhämtning – den muslimska världen har alltsedan Abdohs tid och långt tidigare gradvis förlorat sin självständighet som kultursfär, alienerats, och de sista femtio åren har den alltmer blivit ett fritt spelfält för skoningslösa geopolitiska intressen.
Historien kan dock inte sammanfattas i enkla manualer i hur man bygger en civilisation och hur den går förlorad. Den har sin egen komplexitet och tillväxtsmekanismer beroende av ett stort antal invecklade faktorer, rumsliga och tidsliga, materiella och immateriella, vilket Ibn Khaldun tog väl hänsyn till när han skulle förklara rikenas uppgång och fall på sin tid. (Se Prolegomena - En introduktion till världshistorien, av Ibn Khaldun, Alhambra, 2.a uppl 2001)
Alltsedan renässansen och med högre tempo från och med upplysningen har vetenskapernas utveckling och samhällets gradvisa sekularisering tvingat fram ett ifrågasättande av de religiösa urkunderna. Bibelns båda delar utsattes för en noggrann komparativ läsning och historiska svar söktes för första gången med hjälp av de växande filologiska och arkeologiska disciplinerna. Detta hade som effekt en sorts ”sekularisering” av kyrkan, som fråntogs sin politiska makt och hädanefter enbart tilläts ägna sig åt en själasörjande verksamhet. På sätt och vis blev denna förvandling av den kristna religionens roll i samhället dess räddningslina under turbulenta och blodiga tider, som ännu inte tagit slut.
Islam å sin sida har vuxit ur den politiska turbulensen som drabbat Arabien på sexhundratalet och som såg till att det skriftlösa arabiska språket inom loppet av blott två hundra år skulle bli det patriarkala paradigmets och vetenskapens mest avancerade medium, främst genom assimilering av grekiska, persiska och indiska tankegods.
Det som är mest slående i detta patriarkala tankegods, där religiösa urkunder och deras uttolkare ännu inte lyckats befria sig från ”politikens träsk” och de myter en sådan symbios mellan religion och politik ser till att underhålla och sprida, är samexistensen inom det av fullständigt motsatta, för att inte säga motsägelsefulla, världar. Det är märkligt nog samma patriarkala grund där samhällets kvinnliga hälft döljs och förtigs som gett upphov, mycket tack vare Koranens förlösande kraft uppfattad som en övergång från den muntliga till den skriftliga kulturen, till den mystik och de mystiker som kom att hylla kvinnan och i henne se i lika hög grad som i mannen det gudomligas verkan och väsen.
Islams största mystiker genom tiderna, andalusiern Muhyiddin ibn Arabi, återkommer ofta till kvinnans roll i hans uppvaknande, och i utformningen av hans verk, vilket beskrivs av honom som ”en ocean utan stränder”. En av hans böcker, ”Längtans tolk”, ägnas den kvinna som inspirerat hans opus major. Boken som består av ett sextiotal kärleksdikter, sonetter, besjunger denna andliga förening i kroppsliga termer, vilket åsamkade honom kritik från de fromma lärda.
Det som mystiker upptäckte i Koranen var den skarpa skillnaden mellan det som hör det eviga och det som hör tiden till. Några av Koranens verser är fascinerande genom att de hänvisar till frågor som handlar om en förtidig förståelse av kosmisk relativitet. ”En ängels dag, för att nå de högre sfärerna, motsvarar femtiotusen av människans år”, står det att läsa i Boken. Men det finns inget logiskt sätt som dessa två dimensioner, det eviga och det tidsliga, kan mötas på eller ens växelverka sinsemellan i den skapade världen. Enbart genom sublimation och transcendens kan detta ske.
En myt är en imaginär konstruktion, avsedd att förklara kosmiska eller sociala fenomen. Den lägger grunden för en social praxis enligt de grundläggande värdena i ett givet samhälle i strävan efter dess sammanhållning. Om man godkänner denna pragmatiska definition av myten kan man också betrakta historieskrivningen som en sådan, en myt som bara kan förklaras av eller bytas ut alltefter behov mot en annan myt.
Haditherna och de olika levnadsteckningarna som berättar om Muhammeds liv och den islamska missionens första årtionden, vilka boken ”Profetens kvinnor” bygger på, skrevs ner långt senare under sen umayyadisk/tidig abbasidisk tid för att gå kalifernas ärenden. Många detaljer kan ha blivit fabricerade av den tidens intellektuella för att tjäna makthavarnas syften och behöver inte alls motsvaras av historiska fakta, utan bara bygger på hörsägen. Som psykolog och psykoanalytiker ser författaren till ”Profetens kvinnor”, Houria Abdelouahed, på den tidens kvinnor genom samma prisma som vår tids kvinnor ser på sin långa, underdåniga ställning gentemot männen. Man kan alltid hävda att lidandet och dess påföljder för kvinnorna är desamma då som nu. Dock risken är att vi blir frågan, tagen ur sin historiska kontext, svarsskyldiga.
Problemet ligger i det dogmatiska närmandet till det skrivna ordet. Muslimernas enda chans till att återupptäcka Bokens andliga dimension, dess kvinnliga sida om man vågar sig på en sådan jämförelse, är att åter sätta den i dess historiska dimension. Låta det som hör till Gud i Boken återvända till Gud och det som hör till världen stanna kvar i världen. För detta måste muslimerna börja ”läsa” Boken istället för att ”recitera” den (”Vi har inte läst Koranen än…” hävdar den tunisiske filosofen och teologen Yusuf al-Siddiq på France24 arabiska kanal). Problemet är delvis, som under alla tider, de intellektuella som är beroende av makthavarna för sitt uppehälle, dogmtillverkarna, som är så måna om sina förmåner att de sällan lyckas befria sig från det som skänker dem vikt och betydelse i samhället. (För en gedigen beskrivning av detta fenomen se ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” av John Ralston Saul, översatt till 23 språk, Simon & Schuster Paperbacks, NY, 1992.)
Varje socialt skikt i samhället har alltså skapat sin egen bild av profeten. För det enkla folket blir profeten den personifierade barmhärtigheten medan sufier ser i honom det som levnadsteckningarna förbisåg, inte den man som ”begåvats med fyrtio mäns kraft i sina samlag”, så som han beskrivs av de manliga levnadstecknarna, utan det andliga Näset (al-barzakh) som förbinder Boken med världsalltet och språket med livets mening, den fullkomliga Människan (al-insan al-kamil), så som en ”feminist” som Ibn Arabi skrev redan på 1200-talet. Utan dessa nyanserade och idealiserade speglingar av en annars föga känd historisk period hade ingen levande muslimsk kultur värd namnet kunnat hävda sig, vinna folkens hjärtan och befästas på tre kontinenter under så lång tid. Makthavarnas politiska islam och dess snäva tolkningar å sin sida är inte förmögna att skapa något annat än förtryck, förvrängningar och förvillelser.
Det är med den tanken i bakhuvudet som läsaren bör närma sig Profetens kvinnor. Houria Abdelouahed har avslöjat den patriarkala myten för vad den står för, för att värna om kvinnans rätt till ett ansikte och ett eget liv i ett ojämlikt samhälle. Hennes arbete har pionjärskapets vågsamhet och förbryllelser. Hon vill rensa den islamska kulturen från allt det världsligt efterhängsna som vidlått den i fjorton långa sekler och återge den dess mystiska glans genom att föra kvinnornas talan, och med Ibn Arabis ord, mystikern som var samtida med Hildegard von Bingen, påminna oss om att ”den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på”.
Text: Hesham Bahari
Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken - Platsens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bl. a. svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne.
PS. Houria Abdelouaheds bok "Profetens kvinnor" kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans.
Profetens kvinnor
Hft med flikar / 186 sidor
Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020)
Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)
Intervju med Houria Abdelouahed på Télérama
Den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed är föreläsare vid Universitet Paris-Diderot. Efter en bok med intervjuer 2015 med den syriske poeten Adonis (Våld och islam) publicerar hon nu Les Femmes du prophète, en poetisk och kritisk redogörelse baserad på en studie av de religiösa urkunderna. Hon sätter fingret på det tvivelaktiga bandet mellan religiös tro, social organisation och kvinnornas status.
Varför blev ni intresserad av profetens hustrur?
Det som intresserade mig i början var mystiken, och i synnerhet Ibn Arabi, filosof, jurist, poet, som föddes på 1100-talet i Andalusien och dog 1240 i Damaskus. En man som hyllade sina två lärare, båda kvinnor, och som skrev: ”Den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på.” Ibn Arabi skrev bl.a. om Balqis, drottningen av Shebas subtila bemötande av kung Salomo. Så småningom började jag titta på hur kvinnor omtalades i Korantexten. Jag ville veta mer och började läsa Tabari, historiker och koranexeget. Hans idéer och historieskrivning fann jag mycket problematiska ur ett kvinnligt perspektiv. Under denna tid arbetade jag kliniskt med arabiska våldtäktsoffer från kriget i Syrien, och jag kände hur jag översvämmades av oändliga klagomål. Dessa patienter ställde mig inför förtrycket i både min egen uppväxt och den kollektiva historien. Jag insåg att Aysha, profetens barnhustru, kan vara vilken liten flicka som helst som gavs bort för tidigt i äktenskap.
Menar ni att det finns en social kontinuitet inom den muslimska kulturen, baserad på teologi?
Absolut. Idag, när en kvinna gör anspråk på sin fars arv, baserar domaren sig inte på texten till mystikern Ibn Arabi – "Kvinnlighet är det som får världen att gå runt" – utan på den teologiska texten: ”Mannen har rätt till två gånger kvinnans andel”. Många kvinnor i muslimska länder arbetar för att försörja sina familjer, men när de ärver kommer de ändå att få bara hälften av det brodern får, och det enligt lagar som stiftades för femtonhundra år sedan. I dessa texter läser vi att när Um Salama, en hustru till profeten, ville gå ut i krig för att ha samma rättigheter som mannen, kom ängeln Gabriel för att berätta för honom att nej, Gud hade bestämt annat. Gabriel var alltid där för att berätta för kvinnor att de ska underkasta sig. När Muhammad ville ha sin adopterade sons hustru gjorde Gabriel det lagligt. När han ville ha en liten flicka gjorde Gabriel det lagligt. Och så vidare. Gabriel var för slaveri av kvinnor. Kvinnans underkastelse krävdes av himlen.
Varför gjordes det ingen ny läsning av texterna?
Den arabisk-muslimska kulturen kan inte reduceras till teologi. Vi har förvisso haft Averroes, Avicenna, Ibn Arabi, Hallaj, Sohrawardi, Razi… Vi har en mystisk, filosofisk, poetisk text, men det är den teologiska som har segrat och som stiftar lagar. Med berättelsen om Zaynab, den fantastiska skönhet som profeten ville ha, trots att hon var hustru till hans adoptivson, har två verser nedkommit med ängeln. Den första ber profetens hustrur att inte exponera sig i det offentliga rummet som andra kvinnor. Den andra påtvingar hijab (slöjan) för profetens hustrur. Den citerade versen säger till de troende kvinnorna att beslöja sin jayb, dvs. sina ”öppningar”. Men det kan syfta på könsklyftan eller skinkorna eller klyftan mellan brösten. Tabari och andra kommentatorer gick till överdrift och inkluderade händerna, fötterna, ja hela kroppen.
Så det kommer mycket tidigt?
Ja, mycket tidigt, och det som verkligen fick mig att undra och må dåligt under lång tid är denna oförståelse: hur kunde de som tolkat och kommenterat texten under vår tid bara upprepa, bokstavligt talat och ord för ord, gårdagens kommentarer? För att skriva min bok fick jag studera en hel del verk, jag gick från en version till en annan, och jag försäkrar att det inte finns någon skillnad mellan andra århundradets förklaringar (800-talet) och dagens. Jag förstod inte hur dessa hagiografer lyckades påtvinga tystnaden på alla tänkande människor.
Och förstår ni det idag?
Jag skulle vilja förstå. Så länge det gäller profetens hustrur, i likhet med profeten själv, har de blivit heliga föremål. Inga frågor var möjliga. Och de förblir omöjliga än idag. Förutom av subversiva, överträdande människor. Så vi kan tänka oss att mannen, främmande inför det kvinnliga könet, kände sig orolig och genom att förtrycka kvinnan gav sig för många privilegier. Och eftersom frågan handlar om det heliga är det inte möjligt att ifrågasätta den, utan mannen tvingas uppvisa sin starka dominans genom att åkalla himlens krafter mot kvinnorna.
Är islam verkligen annorlunda från andra monoteismer när det gäller kvinnor?
Alla monoteistiska religioner har försökt tämja kvinnan. Om vi tar kristendomen, så hände inte detta under Jesu liv som tvättade fötterna på syndaren Maria Magdalena och som var exemplet på själva toleransen, men se vad kyrkofäderna gjorde! Vi faller alltid tillbaka på samma klichéer, samma regler. Monoteismen har varit en katastrof för kvinnor. Det är nödvändigt att studera de tidigare civilisationerna, de sumeriska, babyloniska, egyptiska, när det gäller denna fråga, vilket inte har gjorts tillräckligt.
Hur ser islam på det som kom före det?
Det är "jahiliyya", den hedniska okunnighetens tid. Och det är katastrofalt. Islam såg sig själv som början på civilisationen. Vi raderar Mesopotamien, Babylon, mederna, grekerna, bysantinerna, egyptierna; den Andre förkastas helt och hållet. Vi vet emellertid att Koranen innehåller många icke-arabiska termer, men inte ens det får vi säga. Det är inte enbart civilisationerna före islam som förkastades utan också de samtida kulturerna, eftersom det fanns gott om judar och kristna i Arabien. Så här har vi ett verkligt problem med hur den Andre uppfattas.
Men kvinnornas ställning har ändå varierat mycket beroende på tid och land?
Vi gjorde verkligen framsteg under Nahdan, den arabiska renässansen, i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. När du tittar på äldre egyptiska filmer upptäcker du verklig frigörelse. Egypten var en fyrbåk, men det fanns också mycket ifrågasättande i Irak, Syrien och Libanon. Jag kände ett Marocko som var mycket mer upplyst än det är idag, som ung tjej kunde jag gå på bio med mina pojkvänner. Det har blivit svårt för flickorna idag. Saudiarabien finansierar alla islamiseringsrörelser. Jag minns att jag i Tanger gick på kurser finansierade av Wahhabiterna, flickorna uppmanades att bära slöja, imamerna i moskéerna förtalade obeslöjade kvinnor. Saudiarabien la ut texten, och folkmassan följde efter.
Varför ?
Jag tror det beror på att den religiösa bakgrunden, trots begynnelsen av en sekulär renässans, har förblivit intakt. När religion inte är en individuell fråga längre utan en kollektiv hysteri, representerar den en verklig fara. Den förkastar alla discipliner, från antropologi till psykoanalys. Hur kommer det sig att en undermålig diskurs segrar till slut? Och hur kan vi tala om islamisk feminism? Feminist och muslim har jag inget emot: att en kvinna inte vill rycka undan mattan för sin identitet, det kan jag förstå. Men feminist och islamist, det tror jag inte är möjligt. Vissa verser är öppna för tolkning, andra inte. När en vers säger "Slå dem om de fortsätter att vara rebelliska", antingen man gillar det eller inte så kan verbet ”att slå” bara tolkas på ett sätt. Och när Tabari tolkar versen ”Slå dem…”, skriver han att en man kan bestiga kvinnan utan att prata med henne. Så han har rätt att våldta henne, m.a.o.
Ändå måste man känna till allt detta. När man växer upp i ett muslimskt land. Känner folk till dessa texter och historien bakom alla profetens hustrur?
Nej, man känner bara till Khadija, för hon är den första, hustru-mamman, kärleksfull och älskad, Hafsa för att hon är ”Koranens bevarare” och Aysha för att hon kallas ”muslimernas minne”. Men muslimer känner inte till alla dessa hadith som berör sexualiteten t.ex., eftersom de bortser från Ayshas ord i frågor om sex. Man måste vara teolog för att känna till dem, eller väldigt nyfiken. Problemet i muslimska länder är att stora intellektuella, efter att ha läst Kant, Hegel, Freud, Lacan eller Lévi-Strauss, låter bli att titta på dessa medeltida texter och studera dem, eftersom de upplevs som oviktiga eller efterblivna. De känner egentligen inte till detta som islamska urkunder talar om. Eller så har vi imamer som läser urkunderna, men ignorerar Kant, Hegel osv. Och lever därmed kvar i forntiden. Det bör tilläggas att de flesta kultiverade muslimer inte känner till dessa texter, inte vet att profeten kunde beordra halshuggning av en man och ta hans dotter som hustru samma dag. De kan hävda att det jag berättar i den här boken inte stämmer. Det är därför jag citerar mina källor. Läs bara dessa texter.
Vad skulle hända om dessa berättelser varit bättre kända?
Det skulle vara en chock, säkert. I berättelsen om Safiyya – hon blev profetens hustru samma dag som hennes far, hövding för en judisk stam, och hennes make halshöggs – kan man läsa dessa chockerande ord: "Hon talade inte". Ingen undrade över denna tystnad, dess melankoliska dimension. Även om man inte är psykoanalytiker, om man håller sig till historikernas faktiska information, kan man konstatera att Safiyya inte överförde några hadither. Detta betyder att även om hon konverterade och blivit en av profetens hustrur och därför ”De troendes moder”, var hennes ord inte tillförlitliga, eftersom hon var judinna. Hadither från Aisha och Hafsa överförs, men inte Safiyya. Det är en sluten och narcissistisk uppfattning. Ingen öppning mot den Andre görs möjlig.
Hur kommer man ut ur detta dilemma?
Vi måste hjälpa till att göra denna mörka del av historien känd och debatterad. Det historiska närmandet saknas helt, eftersom våra referenser förblir Tabari, Ibn Kathir, och andra författare från de första århundradena e.H. som blandar ihop historia och legend. Tabaris krönikor berättar hur den muslimska religionen infördes med våld, men det låter vi vara osagt. Ingen konstruktiv tanke är möjlig utan yttrandefrihet. För att avtäcka höljet och förstå kvinnorna bakom slöjan behöver vi rätten till det avvikande talet, demokrati och sekularism. Västerlandet har vunnit enormt på sekularismen; så länge vi inte är sekulära kommer vi att fortsätta att lida. Det betyder inte att man ska avskaffa religionen. Men att var och en kan leva med sin tro utan att påtvinga den andra.
