Marockanska Dagboken 3 / AI: Frihet eller slaveri
Marockanska dagboken 3 / maj 2020
AI: Frihet eller slaveri?
Jag följde nyligen på Youtube två försvarare av den nära annalkande framtiden, som blir helt styrd av AI och den nya teknologin, och där, allvarligt talat är det inte längre datorerna som blir hackade utan våra mänskliga hjärnor. Dessa två propagandister för den nya eran, bland många andra, har många videor på tuben, där de i många år nu har propagerat och förberett de unga i skolor och på universitet för det ”oundvikliga”.
De två experter jag lyssnat till är Ben Goertzel och Yuval Harari, vilka använder två olika närmanden till problematiken men med samma mål, nämligen att introducera de unga för den kommande förändring. Ben Goertzel, professor i matematik, följer en entydig anti-filosofisk linje i sin argumentation: det har alltid förekommit filosofiska spörsmål i samband med de teknologiska framstegen, men mänskligheten har aldrig brytt sig om att reda ut dessa frågor, och skulle vi behöva vänta tills de blir utredda skulle inga framsteg någonsin ha ägt rum. Hans råd till de unga är alltså att gå vidare, att inte vara rädda för förändringen, för den ter sig inte så illa som det ser ut (att bli en integrerad del av den universella artificiella intelligensen som kommer att kontrollera och diktera allt människor åtar sig i framtiden). En av Goertzels älskade samtalsämnen verkar vara den framtida möjligheten att ”leva för evigt” i olika skepnader. Inte att undra på att han undviker all filosofisk ansvarsskyldighet.
Harari, en bästsäljande historiker och professor, intar ett mer nyanserat närmande. Också han anser att förändringen är oundviklig, men han varnar för de faror som följer med den, samtidigt som han postulerar att, för att minska dessa faror eller kunna behärska dem, vi måste låta oss integreras i det nya globala samhället som blir följden av den pågående teknologiska transformationen. Enligt Harari, för att kunna ha någon sorts kontroll kvar över samhällsutvecklingen i egenskap av hominider som kommer att tvingas leva i symbios med robotar under AIs totala herravälde, är vi illa tvungna att acceptera och underkasta oss vad det nu blir som den transhumanistiska agendan har i beredskap för oss, så motsägelsefullt som det låter.
Jag vet inte vilken av de två som är mest skrämmande, Goertzels ärligt antifilosofiska eller Hararis mer nyanserade och filosofiskt ytliga närmande? De tillhör i alla fall en armé av populariserande vetenskapsmän och historiker vars främsta syfte är att förbereda de unga i de post-industriella samhällena för den tid som kommer. (Unga i de underutvecklade länderna är förstås de “onyttiga ätare” – uttryck myntat av Kissinger på 70-talet – som måste offras i processen).
Som motvikt är jag glad över att ha tagit del av kvantfysikern och ingenjören Philippe Guillemant, som trots det att han själv tillhör de främsta inom AIs utveckling de senaste decennierna, numera intar ett diametralt motsatt närmande. Förmodligen just därför inbjuds han inte till att föreläsa på skolor och universitet lika flitigt som de förstnämnda. Goertzel och Harari ser på mänskliga och sociala fenomen ur en rent materialistisk synvinkel, och förklarar evolutionen vara deterministisk till sin karaktär för att på så vis redogöra för den pågående sociala transformationens oundviklighet och de förhoppningar den nya tekniken ger för någon form av fysisk ”odödlighet”, eller den eviga existensen av ett transhumanistiskt form av ”jag”, utan att ens erbjuda oss en adekvat definition av vad detta ”jag” kommer att bli i grunden. Guillemant å sin sida har ett helt annat närmande, där nyuppkomna vetenskapliga bevis för Själens existens gör den kroppsliga existensens vara eller inte vara av sekundär vikt, och visar att den förväntade evolutionen hör till en annan realitet än den som förespråkas och propageras för av den materialistiska vetenskapen.
Allt detta väcker många frågor kring koncept som oundviklighet, determinism, dogmatiska vetenskaper samt det vi menar med mänsklig evolution och samhällsförändring. Medan materialistiska vetenskapsmän, uppmuntrade av de styrande eliterna och de multinationella korporationerna, arbetar för en utökad kontroll över varje individ, i vilken form denna individ nu må fortleva, som hel- eller halvhominid, ser andra vetenskapsmän som lyckats bryta sig loss ur det materialistiska paradigmet till att bejaka och stärka individens heliga frihet, en inte alls given rätt som alltjämt måste försvaras om inte vi kommer att förbli styrda enheter med strängt definierade uppgifter som lätt kan bli avsatta eller ersatta vid behov.
