Öknens lockelse / Stenblödning av Ibrahim al-Koni
Öknens lockelse
Aforismer av
Ibrahim al-Koni
Översättning från arabiska av Jonathan Morén, 2010
Samtliga foton av Hesham Bahari, 2008
Naturen är det osynligas kropp.
Intighet är priset öknen betalar för att bli själens paradis.
Oasen är en fläck på öknens klädnad.
Vatten är flytande tid. Tid är flyktigt vatten.
Människor finns av två slag: de som går ut i naturen för att skaffa sig något därifrån,
och de som går ut i naturen för att be om förlåtelse.
All tid är inte liv; den tid vi tillbringar i naturens sköte är livet.
Den ensamma människan är inte den som drar sig undan andra,
utan den som lever mitt ibland dem.
Varje förlust är en befrielse.
Fåfängt försöker vi att hitta några andra slags varelser,
som inte är människor, i människorna.
En guldklocka är en förolämpning mot tiden.
Kunskap dödar till och med stenar.
Världen har inte tagit till sig något annat av stenen än dess form.
Stenens ädelhet ligger i dess ointresse.
Stenens vishet i dess tystnad.
Den behöver andra, som inte förmår finna den andre i sig själv.
Regnets uppgift är att tömma gatorna på folk.
Den som yvs över rikedom liknar den som yvs över sina bojor för att de är av guld.
De förnämsta husen är de vi bor i utan att äga dem.
Öknen är ett fosterland som emigrerat.
Människan är Guds ställföreträdare på jorden,
och hjärtat är Guds ställföreträdare i människan.
Stenens lag: att förhålla sig neutral.
Den som vill bli älskad vill vara slav.
För själen är gråa hår ett tecken på ungdom.
Människorna hör inte vad stenen säger,
eftersom de inte är vana vid tystnad.
En människa behöver studera länge innan hon behärskar det språk,
på vilket hon kan tala till sig själv.
Guld är en metall som inte kan rosta, då den skapats för att framkalla rost
i hjärtat hos dem som eftertraktar den.
Öknens lockelse ligger i dess frihet från orsaker till lockelse.
En besegrad generation?
Alla generationer är besegrade.
Ett hus är ett hus så länge det förblir en längtan,
men om det blir verklighet förvandlas det till en grav.
Ett folk som inte kan sjunga är ett folk som inte kan be.
Vi drar oss undan människor för att älska dem.
Vi umgås med dem för att hata dem.
Tiden och mätandet av tiden har inget gemensamt.
Hur skulle vattnet kunna annat än härstamma från det gudomligas rike,
då det är en varelse utan smak, utan färg och utan doft?
Öknen har inte förrått oss. Det är vi som har förrått öknen.
Översättning från arabiska av Jonathan Morén
Tidigare publicerad i Karavan, nr. 2-3, 2010.
Texterna är hämtade ur följande böcker: Sahra’i al-kubra (1998), Amthal al-zaman (1999), Fi talab al-namus al mafqud (1999), Nusus al-khalq (1999), Anubis (2002) och al-Suhuf al-Ula (2005).
Av Ibrahim al-Koni på Alhambra
STENBLÖDNING
En roman
Översättning av Marina Stagh
Jonathan Morén skriver om Ibrahim al-Koni
och hans omfattande verk (över 70 titlar) i Karavan, 2010:
”Tuaregen Ibrahim al-Koni är en säregen gestalt i den arabiska litterära världen. Uppvuxen i viddernas Sahara har han gett röst åt ökenomadernas myter och legender, men i än högre grad åt själva ödemarken, stenarnas och sandens tysta språk. Han betraktas idag som Libyens främsta författare.”
”Al-Koni uppträder gärna i traditionell tuaregisk dräkt med beslöjat ansikte men lika gärna som centraleuropeisk gentleman i vit sommarkostym, fotvandrande i de schweiziska Alperna där han har sitt hem sedan början av 1990-talet. Han är lika hemmastadd på kamelryggen i libyska öknen som i lärda samtal om försokratiker, kyrkofäder, Nietzsche och Heidegger.”
”Det al-Koni skildrar är inte främst öknen som landskap, utan öknen som själstillstånd: det serena och upphöjda lugnet hos en människa som är helt i besittning av sig själv, och den isolering som är förutsättningen för detta.”
Vi bjuder på några sidor ur Stenblödning.
Övers. från arabiska av Marina Stagh
Ikonen av sten
Getterna brukade inte stångas framför ögonen på honom, men de passade på när han gjorde sig redo för bön.
Dagen gick mot sitt slut. Den flammande solskivan sänkte sig sakta från sin himmelska tron, redo till avsked med hotet att återkomma nästa dag för att fullborda sitt verk och bränna sönder det den inte lyckats bränna sönder idag. Asouf körde ner armarna i sanden i den uttorkade flodfåran och började tvagningen inför eftermiddagsbönen.
Han hörde det avlägsna motorbullret och bestämde sig för att skynda sig att skänka Gud det som tillkommer Honom innan de kristna anlände. De senaste åren hade han tagit för vana att möta dem i wadin dit de kom för att titta på bilderna som var ristade i klippväggarna.
Men djävulen flög i getterna. I samma ögonblick som han åkallade Gud och tyst började läsa Öppningssuran, al-Fatiha, satte de igång att stångas mitt framför honom, som om de ville stoltsera med sina horn eller visa honom hur djärvt och skickligt de stångades. Getternas oro idag orsakades av en behagsjuk hona, som lockat till sig en envis ungget. Han hade följt efter henne sedan morgonen, nosat henne i baken och enträget försökt bestiga henne. Det hade väckt deras rivalitet. Nu samlades de och inledde kraftmätningen, beväpnade med sina långa horn.
Han avbröt sin bön, förbannade djävulen, och gav sig av mot den viktigaste klippan i wadi Matkhandoush för att göra sin plikt.
Det var en brant klippa längst ner på västsidan av den uttorkade wadin, just där den mötte wadi Aynsis och de tillsammans bildade en djup, bred flodfåra som fortsatte sitt sluttande lopp mot nordost tills den rann ut i Stora Abrahuh i Massak Mallat.
Den väldiga klippan, som kantades av en kedja av grottor, stod som en hörnpelare sist i raden, trotsigt vänd mot den brännande solen sedan tusentals år tillbaka. Den var smyckad med de mest konstfulla ristningar som den förhistoriska människan åstadkommit i hela den stora Saharaöknen. Uppför den mäktiga klippan reste sig en jättelik siare. Hans ansikte var dolt av en gåtfull mask. Med högerhanden vidrörde han en stolt och vördnadsbjudande mufflon som stod vid hans sida med lika högburet huvud som han själv, båda vända mot den fjärran horisonten, varifrån solen vräkte sina strålar över deras anleten dag efter dag.
Under tusentals år hade den store siaren och den heliga mufflon bibehållit sina tydliga, djupt utmejslade och utsökta anletsdrag, som talade till oss från den stumma, stenhårda klippan.
Inristad i den massiva stenen trädde siaren emot oss i full gestalt, fast han tycktes större och kraftigare än verkliga människor. Han stod aningen vänd mot den heliga mufflon, som också den var avsevärt större än vanliga mufflon.
När Asouf i sin ungdom genomkorsat den otillgängliga wadin för att finna bete för sin hjord hade han förstås inte haft en tanke på att dessa klippristningar skulle vara så märkvärdiga, som de ansågs vara idag, när de blivit en bönenisch för kristna turister. De kom farande i terrängbilar genom öknen från de mest avlägsna länder för att titta på klippan, och de gapade stort av förvåning inför dess mäktighet, skönhet och mystik. En gång hade han till och med sett en europeisk kvinna falla på knä framför klippan och mumla fram obegripliga ord, som han intuitivt förstått måste vara de kristnas böner.
Varenda wadi i hela Massak Satfat hade klippväggar och grottor prydda med målningar. Han hade upptäckt dem när han var liten och utmattad av att springa bakom den ostyriga hjorden tagit sin tillflykt till grottorna för att söka skugga från solen och njuta några ögonblicks vila. Han brukade roa sig med att betrakta de färglagda teckningarna: jägare med långsmala, konstiga ansikten som sprang efter olika djur, där han bara kände igen mufflon, gasellen och vildbuffeln. På klippväggarna fanns också nakna kvinnor med enorma, svällande bröst, alldeles för stora för deras kroppar. Denna syn fick honom att brista i skratt. Han såg för sig hur brösten hindrade kvinnornas gång och deras möjligheter att förflytta sig fritt och kastade sig bakåt med ett ljudligt gapskratt, som ekade mystiskt när det fångades upp av otaliga, okända grottor.
När han klättrade upp i bergen efter getterna upptäckte han sedan andra målningar. På klippväggarna såg han hemska ansikten som såg ut som demoner och otäcka djur som inte fanns i öknen. Det som förvånade honom var att hans mor aldrig hade berättat om dem ens i sagans eller legendens form. Inte heller hans far hade fört dem på tal innan han omkom i den ödesdigra jakten på den besatta mufflon.
– Det var de som bodde i grottorna förr i tiden, våra förfäder, sade hon när han frågade.
– Men du har ju sagt att det är djinner som bor i grottorna.
Hon stirrade häpet på honom, log till och fortsatte sedan att med vaggande rörelser från höger till vänster kärna mjölken i skinnsäcken framför sig.
Men han gav sig inte.
– Var våra förfäder djinner?
Hon kvävde ett skratt, men han fångade upp det i hennes ögon och upprepade frågan. Besvärad snäste hon av honom.
– Du får väl fråga din far.
Han frågade sin far som skrattade och sade:
– Kanske var de djinner, men djinner av det goda slaget. Djinner är som människor, de tillhör olika stammar, några stammar är goda och andra är onda. Vi tillhör den andra stammen, den stam av djinner som valt det goda.
– Är det därför som vi inte bor granne med någon?
– Ja, just därför. Om du bor granne med de onda, häftar sig ondskan vid dig. De människor som föredrar det goda måste hålla sig undan från människorna för att inte råka illa ut. På samma sätt gjorde den här gruppen djinner. De bosatte sig i grottorna för mycket länge sedan på flykt undan ondskan. Hör du inte hur de pratar med varandra under månklara nätter?
Hans mor blandade sig i.
– Varför skrämmer du upp honom med djinnernas nattliga prat? Det vore bättre om du mjölkade kamelen, så att jag får mjölk innan kvällsvarden.
Skrattande reste sig fadern för att gå och mjölka kamelstoet. Asouf vände sig till sin mor:
– Jag hör djinnerna prata i grottorna varje dag. De säger konstiga saker och ibland får de för sig att sjunga. Men jag är inte rädd för djinnerna.
Hon skrattade till och kastade några torra grenar på elden.
Asouf fortsatte att ha roligt åt djinnernas ansikten i grottorna i bergen.
Han brukade fly det stekheta solgasset och flämtande ta skydd i klippornas håligheter. Efter att ha vilat sig en stund kröp han fram mot klippväggen och började stryka bort lagren av dammstoft för att få de inristade linjerna i klippan att framträda. Han fortsatte att torka de väldiga väggarna rena ända tills de maskerade eller långsmala ansiktena blev synliga eller tills djuren, på flykt undan de maskerade jägarnas spjut, framträdde klart: mufflon, gaseller, bufflar och många andra storvuxna, långbenta djur, som man aldrig skådar i öknen idag.
Sedan började han ge olika floddalar, markområden och berg namn efter de varelser som var inristade i klipporna; en blev Gasellwadin, en annan Jägarfolksmarken, en tredje Mufflonberget, en fjärde Betesslätten, tills han en dag upptäckte stordjinnen, den maskerade jätten, som tornade upp sig intill den vördnadsbjudande mufflon och vänd mot kaaban inväntade soluppgången, lovprisande Herren i evig bön.
Den dagen hade han följt efter den ostyrigaste geten i hjorden. Den hade lösgjort sig från resten av flocken och smitit ner i den otillgängliga wadin Matkhandoush. Asouf rusade iväg efter geten men kom inte ikapp den förrän långt nere i wadin där den löpte samman med den angränsande flodfåran Aynsis, och de tillsammans formade en djup, mäktig flodravin som vindlade sig genom det karga ökenlandskapet ända fram mot Abrahus slätter. Där fanns det en samling grottor krönta av väldiga klippor. Dessa klippor kantade den där höga bergsklippan som tornade upp sig som en byggnad mot skyn, som en hednisk stod rest av gudarna. Den maskerade djinnen och den heliga mufflon täckte hela det mäktiga stenpartiet från topp till fot. Han stod länge och betraktade bilden. Sedan försökte han klättra uppför klipporna för att vidröra den enorma djinnens mask, men lyckades inte.
Vägen upp till klippan var en svårframkomlig stenbrant. Han försökte ännu en gång klamra sig uppför de släta klipporna, men några stenar under hans fötter gav vika, och han föll handlöst ner i wadin och hamnade på rygg.
Han vred sig ännu av smärta när han krypande på alla fyra försökte komma i skugga under en hög, grön akacia i mitten av wadin.
Hjärtat dunkade våldsamt och kroppen badade i svett. När han nådde fram till trädet försvann skuggan.
Trots sin häpnad över att skuggan försvann lade han sig ner under trädet och väntade på att den obarmhärtigt stekande solen skulle gå ner.
Nästa dag upptäckte han att den ostyriga geten som lämnat hjorden och fört honom till stordjinnens grotta hade rivits av vargen under natten. Han mindes hur akacian hade lämnat honom i sticket och fått skuggan att fly när han sökte dess skydd efter fallet från klippan.
