Adonis: "Och rymden väver förklaringarna"
Marrakesh / Fès ...
... och rymden väver förklaringarna
Hundratals författare, konstnärer och kulturarbetare
hylla Adonis på hans nittionde födelsedag på länken nedan
https://adonis90.org/participants/
se även www.alhambra.se för mer Adonis på svenska
Adonis
(1979)
Översättning från arabiska av Hesham Bahari
1.
Tiden rusar blint i en dimma
som sänker sig ner och tunnas ut,
en dimma av människors andedräkt,
ej av ånga eller damm.
Historien har sina åkommor, sina ruiner,
och nuet har en smak av halm.
Säg: Kungaspiran tillfaller krigets mamluker
och dagarna smyckas med död.
En viss kultur drar sitt sista andetag
i detta civiliserade stall.
Mellan Juvelerarnas kvarter och De kristnas aveny
ligger tiggarnas revir, där turbanernas
och lyktornas glänsande dygder hopar sig
och dansar i horisontens breda byxor.
Något kastas genom ”Stavporten”,
fylls av otålighet vid ”Havsporten”
för att nästan sprängas framför ”Krutporten”.
Föraningar som slukar avstånden...
Och om dessa dammar skulle svämma över sina bräddar,
dessa stränder driva i väg...
Tanger,
du är vidden som för krig mot hjärtat
och vägrar sluta fred med ögat.
Ordna nu väl dina drömmar i Asilah!
Marrakesh och Fès nalkas snart.
Välkomna längtans taggar.
I universums vidsträckta vingslag
skiner en profetia, ett tecken.
2.
Ett barn går i Marrakesh
genom växtlighetens hovssalar.
Varje gren i palmernas smärta linjer
är en eldkrona. Förneka inte...
Hösten är vårens glöd
Våren är höstens vätska
Plötsligt
öste regnet ner framför en lidande palm.
Oro i kronan och i roten vilsamhet.
Jag hör något som liknar tal:
Idag lär månen hälsa
på sina fattiga vänner i medinan.
3.
Kopparansiktena och nöden
som förgrenar sig längs midjorna
förhäxar dig. Du dras dit av röster:
Hettans hovar spräcker gatornas matta.
Vad sade skoputsaren
till denna förgyllda kaftan?
Vad viskade mjölkmannen
till detta cementtorn?
Och varför ser dessa trottoarer ut
som utmattade hästar,
förlorade slag?
När solskivan äntligen går ner, splittrad
mellan Atlanten och Medelhavet,
tror du dig veta att solen är en kvinnas kropp
som pendlar mellan två kärleksläger.
4.
Djami’ l-fna
En gryning i nattens kved
eller oförvägna fotsteg
klapprande i skymningen?
Textens mångfald (avlelse)
A. Huvuddel: Det smäckra slottet
Portarna öppnas eller stängs
för att välkomna fångarna
eller botgörarna.
Din tunga är en dolk, du som vittnar,
och mellan dina händer kvävs sanningen
i underjordiska tunnlar, i celler och sovrum,
där de mördades rosslingar ekar.
B. Marginal: Oceanen
Tilldragelsen pekar mot halvsläckta fester,
rastlösa ringar, språkande former
och tecken som sprids i bild efter bild.
Hälsa de blinda som förenas i mörkret,
som tigger och hukar sig framför ljuset.
Säg: Materian förtunnas i stundernas vätskor
och själen försonas med vinden.
Se hur natten tar emot dammets fotsteg.
Färgade glaspärlor skimrar i rymdens dräkter.
Se hur ansiktena på marken bäddas
och stoppas under himmelsfilten.
Denna stjärna är en sköld, denna ett bord,
den där en trumma och den där en skiva.
Kaftanen är ett klimat. En ängel
nedstiger från Venus och en gasell
har fjättrats i nattens kedjor.
I jordens kompakta mörker
upphör all kunskap.
Inbillningar förställningar Infall
Hur lyder den fallna frågan, den nödvändiga?
Hur lyder det möjliga svaret, det rättfärdiga?
Hur tvår man kärleken till kärleksvanan?
Jag känner men jag tvivlar
på det kändas utseende.
Jag nödgas följa förnuftet
utan säkerhet. Mina ord
sönderfaller. Isen är varm
Elden är kall. Insikten
Orörlig men ack så rörlig,
dunkel men ack, så klar...
Djami’ l-fna:
En värld som laddats med minnets kraft,
kroppar som sänder ut och kroppar som tar emot,
heliggjorda magiska handlingar och en legend,
som ammar sin dotter med himlens mjölk.
Från rodnad till gulnad till vithet
vajar blommorna i alla färger.
Har du undersökt ljusets stadier?
Har du mätt färgernas skala?
Har du trängt in i de sfäriska, avlånga
eller trekantiga mönstren som turas om
för att iaktta himlakropparnas vandring.
Före Kristus Före hidjran
Efter Kristus Efter hidjran
Besläktade årtal kommer och går
i mantlar vävda av sultanernas hår.
Samstämmigheter mellan människor
och tideräkningar, murar
som ibland jämnas med marken
och ibland löper jämsides.
ett moln ett vatten
... och i förlängningarnas återkommande våg
väver rymden förklaringarna.
Kommer denna väv aldrig att rivas upp?
Blinde dervisch, du måste magra än mer
för att döden skall växa, du måste vandra bort
för att låta den komma.
Ännu finns det lekutrymme mellan här och nu.
Men hur pinsamt är det inte att dö
som vilken djurgud som helst.
Detta språk skickar ut orden som vittnen
och tar emot dem som lik.
Vad sysslar den blinde dervischen med?
En förväxling mellan vinden och anden...
Jag förbryllas:
Vilken av de två är bilden?
Vilken är meningen?
Handlar det om rytmens förväxling
eller om en förgrening?
Är världen verkligen i stånd att träda in i språkets hus?
Det kommandes dunkel är för mig
skonsammare
än det gångnas klarhet
5.
”Du kan gripa solen med dina händer”, sade hon och började löpa efter sin barndom, bland hästkärror som hon i sin fantasi gjorde om till högresta palmer. Där fanns olivlundarna med sina blad som en gång i tiden vandrade ut från Syriens sluttningar och letade sig fram till annat bläck. Välkomna den lyckliga jorden. Lova att beblanda dig med dess stoft.
Och när man går igenom Ifran och Imozar för att lägga ansiktet mot Fès ansikte förvandlas man till en handskrift i en bok skriven av växterna, gultörne och lavendel, och träden som tävlar om att diktera.
Plötsligt,
omringar nattväktarna luften
och avbryter stigarnas kuttrande.
De knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna.
– Vad är ni rädda för?
– För allt. För böcker och drömmar, kifen och bläcket,
hanen och honan, dagen och natten...
Men,
här kommer en sol och den följer oss sakta
genom dessa dalar.
Marken ångar framför den,
stigen fylls av små moln,
som pressas samman och glider ner...
Så friska molnen ser ut...
regnsåll, titthål mot rymden.
Ni trångboddhetens teckenfält! Bered plats!
Mellan min själ och naturen ligger
ett bindestreck av visioner och avslöjanden,
ett hemligt brödraskap som darrar
i ett kristallklart mörker...
Det är bortsnappandet som kodas av tanken,
den seende iakttagelsen i en inbillning
som vandrar mellan elementen,
som vore den själva visheten...
Du som stiger upp i Sokrates fyrtorn,
kan du se al-Halladjs lik,
och flugorna som surrar...?
Sakta ner! Följ denna fjäril,
lär dig se myrans krökta rygg;
solens trogna soldater,
dessa heliga horor
som livar upp varje bröllop.
Skapelsens rök växer fram,
ritschandet hörs
och tingens skjorta rivs i strimlor...
Således,
när man lägger sitt ansikte mot Fès ansikte
lär man sig uppskatta ruttenhetens doft.
Kvinnor radar upp sig som planeter
med ghislinens färg, och barnen
kretsar intill som asteroider.
– Balak! Attention!
Det är herr Åsna, omsvept av barnslig
trumpenhet, som går förbi tyngd av alla sorters
änglar, tyngd av grönsaker, frukt och grödor.
Så vackert ditt tålamod är,
du åsnornas prinsessa.
6.
Fès!
Historien dryper från väggarna,
visar sig i fönstren, tar oss i handen
och drar oss med. Fortsätt framåt
längs denna återvändsgränd,
förbi dörrar som gömmer hemligheten
som kallas Öppenhet – och detta utplånande
kommer att visa er vägen.
Det ena steget efter det andra,
men foten utplånar foten.
Leran har sina böcker, sin läsning,
keramiken sina penslar och blad.
”Kvinnor – midjor av koppar,
lår som duvor. I blommornas
småhus mognar flickorna,
i väldoftande tält gifter de sig.”
– Hur vågar dessa elledningar löpa över åsninnans rygg?
– ”Skynda dig! Må Gud skänka dig lidande!”, säger åsneföraren till sin åsninna.
En svävande lykta rullar ner mot de Ädlas dal
och går förlorad i blod, blod som förvandlas
till småstenar, småstenar som färgar tidevarven.
Och vid al-Qarawiyyin-moskén travar tingen upp sig,
som huvuden och drömbuntar.
Så ljuvligt när allt blandas med allt:
ett bröd med bokens pärmar,
utdrag ur Lenins texter
med Nefzaouis Doftande ängar.
Se hur kvinnan tränger in i morötterna
med sina persiljefläckade fingrar.
Hör henne ropa: ”Jag vill ha dig, du är så skön!”
Så vilsamt att hålla blicken fäst vid böneriktningen
som vore den en vacker kropp, och vilken njutning
när man inte längre kan särskilja det man betraktar:
Är det slagg eller malm?
Lyssna! En lärds mumlande.
Kom in! Nej!
Guds portar står vidöppna,
men världens portar är trånga.
Hur skall du kunna komma in,
du förgänglige?
Två älskare, ett bönerum,
och en prostituerad med grön slöja.
Men denna moské är givmild och förlåtande,
där den står mitt emellan
naturens och kulturens marknad.
Den är naveln,
och vilken fromhet visas inte upp
i detta förföriska motstånd
mellan helvete och paradis!
7.
Adonis
Här kommer denna stund som smygande
förvandlar hans sorger till berg.
Han kryper in i sig själv för att sedan
trampas ner i bröllopens trängsel.
Vad tänker poesin nu göra åt detta?
Åt länder som skryter med sin ofruktbarhet,
åt språk som sprider epidemier?
O poesi, du ville bli syndaflod, sprutande vulkan...
Kommer det att räcka?
Befall då: Jag är despoten!
Jag proklamerar Rivningsrepubliken!
Jag är despoten och jag proklamerar Rivningsrepubliken.
Med Splittring som president.
Ruska om tingens tron i dina sinnen.
Krossa måttens stat i din jordbävning.
Dina drömmar skall ta över stjärnornas ställning
och dina tankar skall byta plats med träden
för att rota sig.
Omfamna oss, du extasens kön,
du som finns bortom ängel och demon.
Förnöjsamhet förtjänar exilen.
8.
Gester och minspel tonsätts
mellan anblicken och insikten.
Vreden antar vilans anlete.
Bitterheten lånar hymnens klang
och smärtan färgas av böneutroparens sång
medan anletsdragen behåller sitt övertag.
Du säger att ensligheten viskar i ditt öra:
”Åtrån är hjärtats underverk”.
Säg till varje kvinna: Du är den sista
och du är den första.
Således tillkom det Fès att organisera sina njutningar
och söka hjälp hos begärets förtrupper.
Din prakt lyser i ringarnas sniderier
och i monologernas spelrum
o skön skrift från Kufa.
Inte erövringens ära, utan mottagandets.
Inte glädjen över att vinna, utan över att leva.
Inte våldet, utan gemytet, den gudomliga sällheten.
Välkomna insikten som arbetar för att bli,
inte för att äga, för att bli till i förvandlingens ritual,
ritualen som ej kan begrundas,
som motsäger sig själv,
lungornas ritual och sinnenas.
Närma dig, du som stiger fram beslöjad...
Närma dig! Jag uppskattar din skönhet
och skänker dig min kärlek.
Jag kommer inte att dölja mitt ansikte
av rädsla för att förtrollas.
Någonstans läste jag att synskhet
främjas av trenne ting:
Grönska, ett lugnt ansikte
och rinnande vatten.
Således stiger din skönhet upp
som det talande ljuset över landskapet.
Närma dig! Sittande, stående, arbetande,
vi skickar söndringens skyttel
som en hälsning till denna trötta trogna kropp,
som skyddande svävar över sin gård
och ställer sin fråga till Döden:
Du barn, varför stamma?
9.
Varken Djami’ l-fna eller Djami’ l-qarawiyyin
utan folkstormen, oceanen och inträdet i tillstånd
av harmoni. Allt förskjuts framåt i tiden:
Befrielsen är en viss början till ingivelsen
om en solidarisk men tillbakadragen Tid!
Här får du alla mina stunder, min vän.
Jag splittras i sönderhackade tillstånd.
Jag tar mig samman i spridandets akt.
Existensen är en klippa och dagen
en snarad fågel som passerat förbi...
Världen har inte större resning än en mus.
Jag ser och undrar: vilket är bäst –
att fångas in och programmeras
eller att kastas ut i kaos?
Jag undrar därför att mitt kaos
är ett sinnenas godståg, en lemmarnas farkost,
ett skydd åt musklerna och gapande hål i belägringens betong,
därför att mitt kaos innehåller ett visst löfte...
Zaleghberget, låt olivträden klä mitt lik:
en uppenbarelse
en utsikt
en profetias frukt som välsignar slätternas inälvor
Djabir ibn Hayyan! Ge plats åt Ibn Arabi!
I min kropp finns en eld som slukar sig själv
en eld med två väsen, ett som andas på natten
och ett som andas på dagen,
en eld hög som luften, den låter mig aldrig vänta.
I min kropp finns en eld som äter och dricker
och en annan som varken äter eller dricker.
Mitt ansikte är sömnlöshetens skrevor.
Lagarna är förväxlingar.
Min kropp sänks ned i avslöjandets vatten
och i varje ting ser jag dess motsats.
Se hur världen låter sig genomskådas
när Vägen bär dig i ensamhetens högtider
mellan handen och hjärtat,
arbetet och språket,
talet och rösten!
Ordens äkthet i dina andalusiska sånger
formar sig till vägvisare efter vägvisare
och rymden, den väver förklaringarna.
10.
Vad gör poesin
bland all denna keramik som blöder av ömhet
som om vår andning ristade märken i den blå glasyren?
Mellan en dag som krönts med tårar
och en som krönts med blod,
månad efter månad,
år efter år...
Vad gör poesin
i en tid större än varje svulst,
varje olycka?
Dödens tid, odjurens och njutningens tid,
där skodda böcker drömmer bakom galler
om maskinernas gud.
Ve den tredje arabiska tiden!
Ve dess nyhetssändningar, tidningar
och biografer. Vem styr oss? Vart går vi
från vaggan till graven? Bakåt? Framåt?
Vad händer med våra inre rytmer?
Varje ting står för sig självt, ensamt,
i det rasande kriget. Tingen vandrar ut
ur ordlistorna och går miste om sina bokstäver.
Livet – ett ansikte som intas av katastrofen,
ett bröst som fylls av skräck, inte skräcken för en
slumrande blindgångargranat, som spränger tidens gåtor,
utan skräcken för torg fulla av gamföda, en värld
som slits itu, och öden som ristas i köttslamsornas tärning.
Jag låter mina steg förenas med mina drömmar
och tillsammans dryftar vi nya planer:
I kroppens vansinne finns botemedel för själen
och lemmarnas historia är en fotnot i begärets historia.
Jag hör vinden viska till stenen och åskan stämma in med molnen:
så dunkelt det tydliga talet är!
Nämner jag Beirut så menar jag
Damaskus, Ryad, Bagdad, Kairo...
Jag talar om stammar i förfall och gläder mig.
Jag går i elden och delar rum med lågorna.
Jag samlar det som finns till hands av exilens stjärnor
och tillsammans strålar vi mot framtiden.
Jag skriver brev till tingens okända sida och undertecknar dem
med namn som Arwad och Ninar. Ofta sjunger jag till molnen
och förvånas när de stannar och lyssnar.
Jag möblerar om naturens växter
som vore de stolar i mitt hus,
sedan stiftar jag
en inbillning.
Inte av någon särskild anledning
bara för att i min fantasi se en nyckel,
vilken som helst nyckel
till vilken dörr som helst
Ve den tredje arabiska tiden!
Tusentals tideräkningar vaknar under dess fanor.
Tusentals källor trängs under dess broar.
Tusentals djurarter irrar under dess bord,
hungriga, fångna, nakna.
Vakna o sovande stammar
Slukandets ritual är här
Här är ritualernas slukare
11.
Moské
Sultan Makt
Spegel Bild
Liknande hieroglyfer
Marrakesh Damaskus Kairo Bagdad
Jerusalem Fès
Livet är sömnen
Döden är att vakna
Havskrabbor
Landkrabbor
Ödlor av varje sort erövrar jorden
medan människan jagar himlen
Hon är Gud
som skrider fram
i en djurart
som sakta försvinner
Vad är detta allmänna som livnär sig på att mörda det unika?
Hjärnans uppror stänger in kroppen
i ett slavuppror,
som enbart kommer herrarna till del.
Araben ska födas igen!
Araben i mig drar upp sina rötter,
slår fast sin rotlöshet i mina nerver, inälvor, benmärg.
Titta på honom!
Han bidar sin tid, ordnar i premissernas alfabet.
Titta på honom med de inre lyktornas ljus
om ni vill träda in i hans tid.
Han ska förse bokstäverna med tecken
som han kommer att avslöja för er,
och tecken som kommer att avslöjas i sin tid,
ty han och tiden är två barn i samma säng.
Poesin stiger ur sin fålla.
Härska som ni vill, o galaktiska moln.
Min dikt tar på sig sin kaftan
med välavvägda ord,
med hjärtats matematik.
Visst kan du vara poet här
mellan gården och fängelset,
mellan Imozar och Tanger,
mellan Asilah och Agadir.
Visst kan palmerna vara kärror
och ljuset en kusk,
marknaden ropa till bön,
moskén skynda iväg
och det gröna téet binda samman
förtroendenas turer.
Atlanten kan bli Medelhavets resa
och Medelhavet Atlantens skepp.
Den Brändes Port kan bli Erövringarnas Port.
Min dikt tar på sig sin kaftan,
och rytmen är blodet som forsar i nuets ådror.
Sidi-l-Leabi Sidi-l-Khatibi Sidi-Banis*
Ja! Ja!
Fred till resten av vännernas sällskap
från Asilahs och Tangers balkonger
till trösklarna i Marrakesh och Fès
Fred i rymden som skriver vår historia!
Fred på kometerna som skapar rymden!
”Alif lam mim
Detta är skriften – det råder intet tvivel om den.”
Intet tvivel…
Marrakesh, september 1979
* Abdellatif al-Leabi (f. 1942), Abdelkebir Khaitibi (1938-2009) och Mohammed Banis (f. 1948), tre stora marockanska författare.
