bahari.blogg.se

Andra solar, andra orienter 

av Jean Sur

Översättning av Ingvar Rydberg

Jacques Berque, 1910-1995

Tekniken har dragit upp människan med rötterna
och berövat samhällena deras musik.
Den har delat in världen i lättbevakade rutor
mycket effektivare än någon polisorganisation.
Den har satt ut barriärer mot rummet,
den obehindrade rörligheten och friheten.
Allt förfalskas.

Jean Sur, 2005

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet “orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.

Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. “Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, “en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.

Han tyckte att den kom sig mer av “ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en “verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer “när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.

Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.

Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.

1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.

Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d.v.s. det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.

”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. “Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”

Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.

Det var vad “L’Orient second” siktade till. “Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, “en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”

Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen. 

Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.

Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: “Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta “Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga “Vem skall vi vara? 

Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.

För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.

När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t.ex. Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom “de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att “gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.

Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det “där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.

Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte “driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.

Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.

Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.

Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.

Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.

Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.

Det man benämner europeisk civilisation, denna “gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem. 

Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga. 

Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.

Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.

Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.

Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d.v.s. det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilda redan i deras medvetande.

Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.

”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.

Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.

Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.

Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.

Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.

Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är “ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.

Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur “olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.

Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.

En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa “människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.

Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande “brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.

Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: “Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”

Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.

Sluta härleda framtiden ur nuet.

Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: “Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.

Tekniken har ödelagt “orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra “orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.

Ur våra släckta solar drar vi ut “andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.

Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av “svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.

Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.

Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d.v.s. förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.

Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.

”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.

Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.

Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.

Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.

Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.

”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.

Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.

Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.

”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.

Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.

Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.

Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.

Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder “den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?

Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.

Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.

Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.

Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.

Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.

Text: Jean Sur

Förläggarna Hesham & Astrid Ericson Bahari överraskas av sina vänner i Lund med en nyutgiven antologi: ”Bortom den arabiska våren”. Närvarande: Jan Hjärpe, Kerstin Eksell, Sören Sommelius, Ingvar Rydberg och Bo Holmberg.