Louis Massignon: Utdrag ur La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj
Utdrag ur
La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj
av Louis Massignon
Del III, (utdrag sid. 217-234)
I översättning från franska
av Hesham Bahari
D. Helgonskapet
1. Definition: hadîth al-ghibta.
2. Engagemanget för det islamska Samfundet.
3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.
1. Definition: hadíth al-ghibta.
[…]
Snart börjar dock en viss objektiv beskrivning av helgonskapet sprida sig bland fromma sunniter; det handlar om hadíth al-ghibta, om “de som profeterna själva avundas, d.v.s. förklarar vara saliga”. Så löd denna hadíth enligt Yazíd Raqáshí (d. 131/748): “Jag förkunnar för er att det kommer att finnas människor, varken profeter eller martyrer, som profeterna och martyrerna kommer att avundas på grund av deras närhet till Gud och de lysande boningar som väntar dem! Vilka är de? De som kommer att få de troende att älska Mig och få Mig att älska dem tillbaka… genom att anbefalla (min Lags) Bud…” I överenstämmelse med Hasan Basrís hadíth, förkunnar denna tradition, […] att det alltid kommer att finnas ödmjuka, trogna individer bland Samfundets troende som godkänns och älskas av Gud, verkliga “riktmärken” som leder till den raka vägen, samhällspelare förutan vilka allting skulle bryta ihop. I sin kommentar till hadíthen “Att minnas de fromma framkallar den gudomliga barmhärtigheten”, hyllar Wakí‘ “dessa renade själar som kan dö av blotta heliga fruktan, vilket ger dem det högsta martyrskapet. Det är de, preciserar Muhásibí, “som kärleksfullt vårdar Samfundets sjuka; de botar de troendes hjärtan genom att påminna dem om Guds nåd och godhet, och får dem att älska Honom genom att ihärdigt tjäna Honom och hans Lag, och visa uthållighet i att stå ut med Hans dekret; ty de själva, i sin försakelse, hålls vid liv av Guds bestående vänskap.”
[…]
2. Engagemanget för det islamska Samfundet
[…] Alltsedan Hudhayfas tid har begreppet al-suhba (vänskapen) använts av sunniterna för att beteckna trohetsandan mot Samfundet, sammanhållningen och den uppriktiga inbördes hjälpen troende emellan; m.a.o. utvecklingen av den koranska enighetsandan, ta’líf al-qulúb. Detta syns t.ex. hos Hasan Basrí när troende delar med sig av sin föda, eller när de vägrar att inta gemensamma måltider med människor som lever på suspekta tillgångar, eller som sprider förkastliga innovationer (bida‘). Det handlar alltså om en vilja att ”leva tillsammans” och följa reglerna. Samfundet vill låta sig inspireras av Profetens följeslagare och deras starka tro, utan att gå in på deras meningsskiljaktigheter. Detta “gemensamma liv” förbinder också de levande med Samfundets döda och manar till att be för deras själar för att gottgöra deras brister, eller, som Abd al-Wáhid Ibn Zayd gjorde, genom att t.o.m. betala deras skulder. Det är detta gemensamma liv, starkare än partisanandan, som grundade bland Hasan Basrís disciplar den ödmjuka gruppering i Basra, som blev känd som ahl al-sunna wa ’l-jamá‘a,“traditionens och gemenskapens folk”, och som utgör sunnismens historiska grund. […].
Murra Hamdání hade mångdubblat sina av lagen icke föreskrivna dagliga böner ju mer meningsskiljaktigheterna ökade mellan följeslagarna, från yawm al-dár till slaget vid Siffín. Ibn ‘Iyád brukade säga: “Om mina böner hörsammas, skulle jag enbart be för sultanen, eftersom det innebär att man ber för allas bästa”, ty “Guds hand är med gemenskapen”, fortsätter han med Hudhayfas träffande ord. Ma‘rúf Karkhí ber tio gånger om dagen enligt följande: “O Gud, laga att det muhammedanska Samfundet lever i fred! Trösta det! Visa det Din barmhärtighet!” Ibn Hanbal kräver att folk “tålmodigt lyder under sultanens fanor och ber för makthavarnas bättring … utan att göra uppror när dessa syndar och är orättvisa, ty deras bättring leder till gemenskapens bättring.” Muhásibí visar oss hur hans konvertering till den mystiska sunnismen föddes ur hans sorg över de schismer som splittrade muslimer i sinsemellan stridande faktioner.
Med den karrámiska idén om Förbundet, får denna anda av ömsesidig hjälp en apostolisk och universell karaktär. Med en paradoxal häftighet ber Bistámí för judarna, för alla människor, de fördömda, och Adam, vilket även hanbaliten Ibn Bashshár (d. 313/925) gör.
Men det är tydligen hos Halláj som denna doktrin når sin fulla mognad. Hos honom kännetecknas hängivenheten och engagemanget för det islamska Samfundet inte bara av att han ihärdigt iakttar Lagens föreskrifter och underkastar sig sin tids de facto-auktoriteter, men också av att han ägnar sig åt hjärtats apostlaskap och visar omsorg för de sämst lottade. Denna omsorg gäller inte bara de ortodoxa utan även de schismatiska, och speciellt qarmaterna; den gäller inte bara muslimer utan t.o.m. otrogna, och avgudadyrkare. I sina böner lägger han sig inte ut bara för sina vänner, utan även för sina fiender. Därtill börjar han, år 296/908, tala öppet i Bagdad om denna förvånande längtan efter att dö, bannlyst och fördömd, så att alla andra skall frälsas. Mer än hans argument om den förvandlande föreningen ingår nog denna önskan att dö som martyr i hans doktrin, som hans son Hamd erkänner sig bara ha förstått till hälften.
Hur tog doktrinen form i hans sinne? Samlingen med hans Munáját, hans ”extatiska tal [till Gud]”, […] låter oss ana hur det gick till. Vissa av texterna vittnar om en gammal och växande längtan efter att finnas uteslutande för Gud, att erbjuda sig själv till Honom som lösen för alla skapade varelser. Andra texter visar hur han, i föreningens fulla extas, blir ängsligt medveten om konflikten mellan den islamska Lagen och de mystiska nåderna: denna distinktion mellan den gudomliga föreskriften och den gudomliga maningen, ännu skarpare dragen än den som skiljer Dekretet från föreskriften. Han inser på så sätt pinobänkens växande eventualitet; och trogen sin doktrin om helgelse medelst lidande, utformar han och yppar alltmer denna längtan, inte bara efter att i döden förenas med Gud utan också efter att efterkomma och visa respekt för Hans lag. Han ber om att få dö, offrad som en gåva av lagen, i likhet med Íd al-Qurbáns lagenliga djuroffer. Sålunda blir han lycklig över att bli dödad av de som han vill rädda. Hans respekt för den islamska lagstiftningen blir för honom det avgörande beviset på den kärlek han hyser för alla muslimska själar. Gud skulle inte kunna fördöma honom längre eftersom han, deras offer, förlåter dem.
“Jag kom en natt för att hälsa på Hallaj och fann honom försjunken i bön. Jag ställde mig bakom honom och när han var färdig hörde jag honom säga: ‘O min Gud, Du den Förväntade med varje ny lycka som kommer, den Eftersökta mot all ängslan och fruktan, den Åkallade som besvarar varje behov, benåda oss, ge oss syndaförlåtelsen. Ty Du vet, och vi vet intet, Du ser, och vi ser intet. Du som skyddar våra hjärtans hemligheter. Personligheterna är Din skapelse, makt äger Du över alla ting. Det jag anförtrotts av väldoften i Din kärlek och av Ditt närmandes arom får mig att se ned på de högsta bergen och ringakta de två jordarna och himlarna. Vid Din sanning! Om Du sålde mig paradisets fröjder för den snabbaste blinkningen eller det minsta andetaget, skulle jag inte köpa dem! Helvetet med dess många plågor kan inte jämföras med det tillstånd Du försätter mig i när Du gömmer Dig för mig. Åh! Förlåt Dina varelser för deras synder, men förlåt inte mina! Ha förbarmande med din skapelse, men visa mig inte något förbarmande! Jag talar inte i egen sak, jag kräver ingenting för mig själv, gör vad Du vill med mig.” Sedan fortsatte han att be, reciterade Fátihan, och läste fram till vers 27 i sura 25: “den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ‘Om jag ändå hade följt sändebudets väg!’”. Då utstötte han ett högt rop och sade: “Detta är ropet av en som inte känner Gud. Skäms inte den som älskar, den trogna älskare som är värdig Hans kärlek, över att vara åtskild från sin Älskade?”
“Jag gick in till Halláj, säger Ibráhím Hulwání, mellan maghrib och ‘ishá, (solnedgångs- och kvällsbönen) och jag fann honom bedjande… Sedan ropade han: ‘O gudarnas Gud, o herrarnas Herre, Du som inte grips av vare sig slummer eller sömn (Kor. 2:255), ge mig tillbaka mitt jag, så att dessa dina tjänare inte faller i frestelsen. Åh! Du är mig själv, och jag är Dig själv! Det enda som skiljer mitt innersta väsen från ditt Jag är det tillfälliga [det som tillkommer i tiden] och det absoluta.’ … Sedan sade han till mig: ‘O Abú Isháq! Ser du hur min Herre lämnar Sitt absoluta avtryck på det tillfälliga inom mig, tills det brinner upp i Honom, hur det enda attribut som återstår mig är det Absolutas attribut, och hur mitt tal (nutqí) formas efter detta (gudomliga) attribut? Alla varelser, tillkomna i tiden, kan enbart artikulera det som tillkommer i tiden. Läser jag av det Absolutas tal, kommer de att anklaga mig för att ha begått dödssynder, bannlysa och döma mig, och göra allt de kan för att få mig avrättad. Men för detta är de ursäktade; och för allt de kommer att utsätta mig för blir de belönade.’ ”
Ett antal texter visar, med än större precision, att Halláj hade förutsett hur nära de legala sanktioner som skulle drabba honom var. “Jag gick in, säger Ibn Fátik, oväntat en dag till Halláj i hans rum. Han bad med pannan mot marken och jag hörde honom säga: ‘O Du vars närmande belägrar min hud, vars gåta utvisar mig dit där det absoluta skiljer sig från det tillfälliga, Du strålar ut inför min syn och jag drar slutsatsen att Du är allt (detta), sedan förnekar Du dig inom mig och jag drar slutsatsen att Du inte är något (av allt detta)! Varken din distansering kommer att bevara (mig), eller Ditt närmande att hjälpa (mig), eller Ditt krig att förgöra (mig), eller Din fred (silm) att lugna (mig)!’ När han lade märke till min närvaro reste han sig upp och sade: ‘Kom in, du stör mig inte.’ Jag gick in och satte mig framför honom. Hans ögon var blodsprängda och glänste som två glödbitar. Han sade till mig: ‘Käre son, vissa vittnar till min fördel om min helighet, och andra till min nackdel om min ogudaktighet. Vet att de som vittnar mot mig om min ogudaktighet är mig kärare, och är kärare till Gud, än de som hävdar att jag är ett helgon.’ – ‘Varför är det så, mästare?’ – ‘De som hävdar att jag är ett helgon gör det för att de är fästa vid mig, medan de som förklarar mig vara ogudaktig gör det av nit och plikttrohet för sin kult. Och den som visar plikttrohet och nit för sin kult är mig kärare, och kärare till Gud, än den som förhärligar och förlitar sig på en skapad varelse.’ Sedan tillade han: ‘Och vad kommer du, Ibráhím, att säga, när du ser mig hänga från galgen, avrättad och bränd? [Vet du att] detta ändå blir den lyckligaste dagen i mitt liv!’ Sedan sade han till mig: ‘Stanna inte här! Ge dig iväg med Guds välsignelse!’ ”
Han skulle ha kommit dithän att han önskade sig detta skändliga slut, som han såg komma. “O Abú Bakr, sade han en dag till Shiblí, ge mig din hand för det stora verk som vi tillsammans måste fullborda; se nu till att jag blir avrättad.” – “… När Gud älskar en av sina trogna, uppmanar Han andra att hata honom!… Men vad är det som händer? ... Det ser ut som mina hatare minskar i antal, …” Och så minns vi hans bön ensam på natten över Ibn Hanbals grav: “… Återbörda inte mig till mig själv efter att ha uppryckt mig från mig själv, visa inte mig åter mitt jag, nu när Du har beslöjat det, mångfaldiga mina fiender i Dina städer och de som kräver min död bland Dina trogna!” … Abú Músa berättar att en Basrabo, som dittills varit fientligt inställd till Halláj, beslöt att ändå söka honom och bönfalla honom att bota hans döende bror. Halláj svarade med ett leende: “Jag kommer att be för honom, men på ett villkor, att du fortsätter tala illa om mig, även mer än så, att du anklagar mig för ogudaktighet och eggar folket så att jag blir avrättad.” – Förbluffad höll mannen tyst. Halláj hällde lite vatten i en skål, spottade i det och sade: “Bry dig inte om det som inte angår dig, men bara se till att uppfylla villkoret.” – “Jag gör som du säger.” Och efter broderns tillfrisknande anförtrodde Halláj honom följande: “Om Gud inte hade sagt: Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans! (XI, 119, XXII, 13) skulle jag ha kastat en blick över helvetet för att låta en ljuv bris mildra dess invånares lidande.”
Det är inte för sin egen skull, eller bara av kärlek till Gud, som han önskar dö; den död han begär är en rättslig avrättning, för det islamska Samfundets och dess medlemmars bästa. “Vet, förkunnar han för folkmassan i al-Mansúrs moské i Bagdad, att Gud har gjort mitt blod lagligt för er; döda mig nu! … Ni kommer att bli belönade för det, förklarar han vidare, ty ni kommer då att ha kämpat för tron, och jag kommer att dö som martyr… Det finns ingen mer angelägen sak för muslimerna än att avrätta mig. Vet att med min avrättning fullbordas de straffåtgärder som Lagen utfärdat; och vem som än överträder Lagen måste underkasta sig dess straff.”
Natten före avrättningen ber han och klagar inför Gud om sin lott; sedan när han har förstått och accepterat sitt öde, är det “över dessa själar, vars vittne är på väg att lämna dem…” som han sörjer inför Gud:
Jag ropar ut ditt namn, o Sorg!
För dessa hjärtan, sedan länge bortvända
från den gudomliga uppenbarelsens moln,
där visdom samlas i oceaner.
Stående inför galgen ber han: “… Se Ditt folk, Dina dyrkare, de har samlats för att döda mig, av nit till Dig, för att vara Dig angenäma… Förlåt dem! Om Du hade för dem avslöjat det Du har avslöjat för mig, skulle de inte ha gjort det de gör, och om Du hade undanhållit mig det Du undanhållit dem, skulle jag inte ha behövt gå genom denna prövning” … På korset, medan tiden verkar stå stilla, flammar övergivenhetens ångest: “O min Gud, hur kommer det sig att Du inte visar Din kärlek till den(na här), som förorättas i Dig?” Men, den yttersta stunden nalkas, och timmen är slagen: “Det som den extatiska människan söker är Den Endas ensamhet, att vara allen med Sig själv!”
Här handlar det inte om legender som senare förskönats utan om det direkta intryck som hans martyrskap lämnade på hans närmaste disciplar, det som fick dem att drömma, det de inte vågade offentliggöra. De föredrog att, genom en bekväm legitimerande fiktion, inlemma hans förmodade dialog med Satan, och sedan med Farao, i Tá Sín al-Azal, hans viktigaste verk; och på det sättet göra av Halláj en av dessa fördömda vars bekännelser Koranen tillåter de troende att meditera över.
Nasrábádhí (d. 372/982) är den förste som formulerar sensmoralen i ett sådant martyrskap, i det han sade till Sulamí: “Om det finns en (broderlig) kärlek som förbjuder muslimerna att spilla (muslimernas) blod, så finns det en (gudomlig) kärlek som beordrar (muslimen) att spilla (= sitt eget blod), med hjälp av Kärlekens svärd, och detta är den högsta kärleken.”
Abd al-Qádir Kílání har i lyriska termer hyllat denna högsta kärlek:
“En blixt från Evighetens Majestät har genomfarit de visa hjärtanas himmel, en bris från bestående lustgårdar har smekt de extatiska andarnas kinder, helighetens flora har färgsatt de synska själarnas blomkrona; och se nu hur deras förstånd har gått till sjöss i Guds namn, seglat över haven och kastat ankar vid ‘den barmhärtiges, förbarmarens’ strand. Därifrån, berikade av Gudomlighetens oförlikneliga pärlor, återvänder de efter att ha erövrat evighetens skatter och bemästrat den gåva som efterfrågades av Moses under ‘Visa mig’-natten. Från sitt sökandes Sinaiberg, begrundar de det gudomliga förhärligandets ljus som strålar ut över de visas samlade skaror. Att dö medan man kämpar för att erövra Sin kärlek, bara det är värt hela livet! Att leva om än en så kort stund med en annan än Honom, det är att verkligen dö… Om Han avrättar dig med Sin kärleks svärd i denna övergående värld, kommer Han till slut att bevilja dig det lösen som kallas ‘Levande hos sin Herre, som Själv sörjer för deras uppehälle’.
Evighetens munskänkar har låtit vinglasen passera nära vissa av Adams barn, i samlingsrummets ensamhet. Det är gästabudsgivaren som har berusat dem, inte vinet… En av de visa drack en enda droppe av detta vin, upphällt åt honom av ödets Ängel som ett melodiöst förtroende, och se, nu dansar hans ande av glädje bland gästerna. Sinaiberget rycker till av begär efter förvandlingens blixtsken, det beskådar den Älskades hemlighet, och överväldigat av sin ömhets överflöd ropar det ut “Aná l-Haqq!” (“Jag är den sanna verkligheten!”). En annan hänförd gäst ropar “Subhání!” (Må Jag prisas!). Och en hel flock andliga fåglar lämnar de synliga kropparnas burar och svävar med längtans vingar i den kärleksfulla klagans firmament… de längtar efter att få picka visionens korn på evighetens Sinai. Men, mot längtans duvor skränar Allmaktens fiskgjusar: “… och då griper skräcken om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona].” (Kor. XXVII, 87) Eller, enligt den första textutgåvan: “Ruset besatte atomernas essenser tills Muhammads Lag spirade och sken i hans apostlaskaps östra himmel, medveten som den är om det Eviga Majestätets hemlighetsfulla och nåderika mysterium. Och Muhammad anropade de som berusats av kärlek, och han uppväckte de som hypnotiserats av talet, för att erinra dem om deras förbund med Honom, denna solitära natt, när Han frågade dem: ”Är jag inte er Herre?”
Man kan också citera diverse passager från Maqdisí, och Rúmí. Men vi nöjer oss med ett mycket vackert, och oförkortat, kapitel ur Mirsád al-‘ibád av Najm al-Dín Rází (d. 654/1256), där Hallájs frivilliga uppoffring insiktsfullt läggs fram (Bok III, kapitel XX):
“Att åter förena sig med den gudomliga närvaron
utan att upptas av den eller att skiljas från den”
“Den uppriktiga älskaren utlöser med sitt vara en eldens parfym, så väl att hela det mänskliga trädet, som är kött på utsidan, och på insidan Guds (andliga) rike, fattar eld och brinner. Då gör elden så att alla delarna på detta lysande träds vara, ja hela trädets vara, blir en glödande eld, så väl att allt det som var trädet nu förvandlas till ett eldhav. Här beseglas den verkliga mystiska föreningen.
[…]
Stackars Husayn Mansúr! Medan den gudomliga Elden ruvade under sitt varas träd, innan hans lemmar ens hade hunnit bli förtärda, flög Jag är den sanna Verkligheten-gnistor ur dem. Eftersom andra förvända människor, hans fiender, befann sig i närheten, bad Husayn också dessa gnistor för deras frälsning. Han blev satt i brand av själva den Allsmäktiges barmhärtighet, och blev därmed deras medlande helgon. Inse nu att denna Eld är sådan att båda blir lika välsignade, den som kastas i den och den som står intill den. ‘Välsignade är de som står intill elden och de som befinner sig i dess närhet!’ (Kor. XXVII, 8) O Husayn! Välsignad är denna Eld inom dig! Den behöver inte bränna de som står nära dig, den kommer att vara en välsignelse även för dem:
För min vän är jag en välsignelse,
och för min fiende också.
… Inte nog med att Husayn Mansúr offrade sig, han ville genom att konfrontera de onda att de också skulle bli förlåtna. Därför placerade han sitt kroppsliga vara i brasan, mellan dem och elden, och sade: ‘O min Gud! Eftersom du har upptagit min mänsklighet i Din gudomlighet, och genom den rätt min mänsklighet har till din gudomlighet, ber jag Dig att visa förbarmande för dessa som ihärdigt arbetade för att döda mig.’
Förvisso är det inte i varje mänskligt träd som offerelden lyckas sätta fyr på en sådan aloe, som utandas barmhärtighetens väldoft, med sitt begär att vara en välsignelse även för sina fiender.
O Husayn, när denna Vår kärleks eld tog fatt i ditt mänskliga träd och dess ‘Jag är den sanna Verkligheten’-gnistor sprang ur den, och eftersom din personlighet inte helt hade konsumerats av den, kunde dessa gnistor inte göra annat än att sprida rök. Men när du blev eldens byte i hela ditt varas träd, och när din gjutform, röken från ditt jag, hade avlägsnat sig och försvunnit, när din kropp hade brunnit ner till aska genom elden i Guds smärta, befallde Han att din aska skulle kastas i Tigris vatten, och då lyfte Han upp den lösa slöjan för oss att beskåda din skönhet och din fullkomlighet. Då skrev elden ‘Gud! Gud!’ på vattnets yta, med synliga bokstäver och utan rök.”
3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.
Koranen presenterar Jesus, alltifrån hans mirakulösa födelse, som identisk med Guds Ande, vilken såg till att Maria blir havande med honom. Det är den typ av helgonskap som har sitt ursprung i en mystisk förening. De Jesu underverk som Koranen nämner är denna Andes verk genom hans person, vilket uppmärksammats av Ibn ‘Arabí. Det är således normalt att den tidens muslimer som hörde Halláj predika för dem om den mystiska föreningen, skulle i honom ha sett den koranska bilden av Kristusfiguren. Enligt Koranen blåste Jesus liv i fåglar av lera, botade de blindfödda och de spetälska, återupplivade de döda, uppenbarade för människor de förnödenheter som höll dem vid liv och som gömdes i deras hem. Han bekräftade den mosaiska Lagen och försökte mildra dess efterlevnad med hjälp av några lättnader. Samtliga dessa tilldragelser återfinns hos Halláj, med många oväntade detaljer, och citeras av alltför många oberoende källor för att denna typiska gestaltning skulle förklaras vara resultatet av en i efterhand konstruerad plagiering. Betjänad av änglarna, som försedde honom, liksom Maria i templet, med “sommarfrukter under vintersäsongen”, släcker Halláj mandeisternas heliga eld, en mission som förbehålls Messias. Och i Jerusalem får han för en stund den heliga gravens kyrka att bada i ljus, när dess kandelabrar bara “tändes på den gryning som följer” efter påskafton.
Dessa konkreta episoder vilar, som vi redan sett, på en uttryckligen framhållen doktrinär likhet; det är genom att meditera över den koranska Kristusfiguren som Halláj hade definierat helgonskapet som en bestående förening med det gudomliga “Kun” (Varde!). En förening som, genom askes och ödmjukhet, uppnår de inre växande nådernas helgande. Det är vad den generation muslimer som lärt känna honom på ett utmärkt sätt har vittnat om: likheterna med den koranska Jesus som genomsyrar hans legend, de relaterade omständigheterna och de tilldelade avsikterna.
Det finns mer därtill: Hallájs efterlämnade arv projicerar idag mer än en skugga av externa likheter, tillskurna efter Jesu liv och exempel. Vissa muslimska mystikers meditationsarbete har fördjupat berättelsernas gemensamma drag. Berättelsen, där vi ser vesiren Hámid två sina händer som Pilatus inför den dömde, och där huvudvittnenas skara skriker efter hans blod, är så originellt iscensatt att jämförelsen med Jesu lidande och död blir än mer oundviklig, särskilt som båda frivilligt överlämnade sig till tortyr och korsfästning. Denna parallellism har från början sett till att förnya de olika hypoteser om den korsfästes sista minutens substitution på Golgata som i Bagdad. Idén har också fortsättningsvis fått en hedersplats i shádhiliyyas sufiska orden. […]
Denna biografis lösa beståndsdelar, identifierade tack vare annalisternas oreflekterade nyfikenhet, och till motståndarnas och partisanernas blinda tilltro, är bevis nog på anpassningen av Hallájs legend till den koranska Kristusfiguren. I denna typiska avbildning av den koranska Jesus, mejslad efter den legendariska historien, - som en martyrskapets ideala symbol i enlighet med den sufiska kristologin, - blir Halláj en märkligt levande bild av den verklige Jesus, så som vi lärt känna honom: föga ortodox, förvisso, med hans äktenskap, hans brytning med de andra mystikerna, hans apostlagärning bland shi‘itiska qarmater och otrogna, och slutligen hans långdragna och så fariseiska process. En bild som blivit kraftigt modellerad från utsidan i den samordnade dramatiseringen av hans liv och i den utsökta gestaltning som omger hans död: brutala, tvekande eller skeptiska politiker; korrumperade, omedgörliga eller likgiltiga rättslärda; vanmäktiga, räddhågsna eller uppköpta disciplar; berörda förbipasserande, gråtande kvinnor, tillgivna hjärtan. Deras enkla gruppering, överlappningarna av deras gester, förråder dessa statisters intima avsikter, hänförda, upplysta, träffade ända in i djupet av sina själar av detta inre flammande ljus, som de betraktar och som dömer dem.
Text: Louis Massignon
Övers. från franska: Hesham Bahari
Utdrag ur ”La Passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj, martyr mystique de l’Islam exécuté à Bagdad le 26 mars 922”, Del III, sidorna 217-234. Gallimard, Paris, 1975.
