VINET, LIVET, KÄRLEKEN - Abu Nuwas: En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

ABU NUWAS:

En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter i tolkning av Hesham Bahari

 

Om poeten

 

Abu Nuwas var en klassisk arabisk poet och den främste representanten för den moderna poesi (muhdath) som utvecklades under de första åren av det abbasidiska kalifatet. Han införlivades tidigt med den folkloristiska traditionen och nämns flera gånger i Tusen och en natt som kalifen Harun al-Rashids hovpoet och dryckesbroder.

 

Abu Nuwas föddes i provinsen Ahvaz någon gång mellan 756 och 758 e.Kr. Hans far var Hani, en syrier eller perser som hade tjänstgjort i den sista umayyadiska kalifen Marwan II:s armé (r. 744-750). Hans mor var en persiska vid namn Gulban, som Hani hade träffat när han tjänstgjorde i Ahvaz polisstyrka. När Abu Nuwas var 10 år gammal dog hans far.

 

I sin tidiga barndom följde Abu Nuwas sin mor till Basra i nedre Irak där han gick i koranskola och lärde sig recitera hela Koranen. Hans ungdomliga utseende och medfödda karisma väckte uppmärksamhet hos poeten Abu Usama Waliba al-Asadi, som tog Abu Nuwas till Kufa som ung lärling. Waliba kände igen Abu Nuwas talang som poet och uppmuntrade honom till detta kall, men han attraherades också sexuellt av den unge mannen och kan ha haft erotiska relationer med honom.

 

Abu Nuwas skrev poesi i flera olika genrer; hans stora talang visade sig tydligt i hans vin- och jaktdikter. Hans erotiska lyrik, som ofta är homoerotisk, är känd från över 500 dikter och fragment. Han deltog också i den väletablerade arabiska traditionen av satirisk poesi, som innefattade dueller mellan poeter med elaka utbyten av poetiska skämt och grova förolämpningar. Ismail ibn Nawbakht, en av Abu Nuwas samtida, sa:

 

"Jag har aldrig träffat en man med mer omfattande lärdom än Abu Nuwas, och inte heller någon som med ett så rikt minne hade så få böcker. Efter hans död genomsökte vi hans hus och kunde bara hitta ett häfte som innehöll en kort samling sällsynta uttryck och grammatiska observationer."

 

Han dog under det stora abbasidiska inbördeskriget innan al-Ma'mūn ryckte fram från Khurāsān, antingen 199 eller 200 e.H. (814 - 816 e.Kr.). Eftersom han ofta ägnade sig åt fylleri fängslades Abu Nuwas under al-Amin, strax före hans död.

 

Abu Nuwas utvecklade särskilt två genrer inom arabisk poesi: Khamriyya (vinpoesi) och Tardiyya (jaktpoesi). Ibn Quzman, som skrev i al-Andalus på 1100-talet, beundrade honom djupt och har jämförts med honom. I Bagdad finns flera platser som är uppkallade efter poeten. Abu Nuwas-gatan löper längs Tigrisflodens östra strand, i ett kvarter som en gång för inte länge sedan var stadens juvel. År 1976 namngavs en krater på planeten Merkurius till Abu Nuwas ära.

 

Föreningen Abu Nuwas, som grundades 2007 i Algeriet, är uppkallad efter poeten. Organisationens främsta mål var att avkriminalisera homosexualitet i Algeriet. Även om hans verk cirkulerade fritt fram till 1900-talets första år, publicerades den första moderna utgåvan av hans verk i Kairo 1932. I januari 2001 beordrade det egyptiska kulturministeriet att cirka 6 000 exemplar av böcker med Abu Nuwas homoerotiska poesi skulle brännas.

 

Om dikterna

 

Abu Nuwas, "mannen med de långa flätorna", var en fulländad hedonist. Han gav uttryck i sin diktning åt den förnyelseanda som präglade dåtidens arabiska kultur. Hans poesi kan bäst beskrivas som en stadspoesi kännetecknad av skriftlighet och rebelliska stämningar, i motsats till den muntliga och traditionella ökenpoesin som förhärligade beduinska, krigiska ideal.

 

Abu Nuwas diktning är en negation av etablissemangets sanningar. I "Abu Nuwas och djävulen" negeras religionens dogmer, och medan "Festens riddare..." gör narr av krigets anhängare ironiserar poeten över sociala orättvisor i "Den lyckosammes liv", och gör slut på sagans kärlek i "Dina likar förälskar sig inte i mina likar".  I "Vid den svarta stenen" gör poeten det omöjliga möjligt: han förälskar sig mitt under pilgrimsfärdens mest "förislamiska" moment, kyssen som riktas mot den svarta stenen hamnar istället på en kvinnas kind.

 

Många av förnyelserösterna under abbasiddynastin har varit ättlingar till perser eller greker. På en oklanderlig och raffinerad arabiska tog de avstånd från beduinska rasrenliga ideal och arkaismer. Deras texter är ett klart bevis på smältdegelns existens och på arabiskans mångkulturella blomstring som lingua franca en gång i tiden.

 

Abu Nuwas, eller ”arabernas Baudelaire”, som han kom att kallas av Adonis, föregick de första europeiska modernisterna med århundraden. Än idag inspireras många arabiska nejsägare av hans exempel.  

 

Hesham Bahari

 

 

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter av Abu Nuwas

i tolkning av Hesham Bahari

 

 

Två religioner i en

 

Om du förälskar dig i en grekinna

se till att grekernas klädsel låna.

Blott hennes kyssar begär jag

för mitt tillfrisknande.

Min religion blandade jag med hennes,

likt vattnet som tillsätts vinet.

Nu önskar jag mig ingen annan,

o du som förtalar mig!

Av två religioner har jag gjort en.

 

 

Abu Nuwas och djävulen

 

Jag hade övermannats av längtan till min älskade

när hans brev plötsligt upphörde.

Att blott få höra någon uttala hans namn

kunde försätta mig i ett tillstånd nära döden.

Då kallade jag på djävulen och frågade honom:

”Ser du inte hur jag lider, hur mina ögonlock

av gråt och sömnlöshet har märkts!

Om du, som till sådant har förmåga,

inte ger mig min älskades kärlek åter

skall jag aldrig mera verser dikta,

eller till sång lyssna, och aldrig mer

skall vinet i mina ådror rusa.

Boken skall jag då begrunda

och i dess studier vandra och förnya,

fastan kommer jag att hålla, och bönen,

och min tid med goda gärningar fylla...”

 

Blott tre dagar flöt hädan

förrän den älskade låg i min famn.

 

 

Festens riddare ej krigets

 

Du mänska, svärd och krig är mig främmande

min stjärna vill roas och fröjdas.

Jag är inte att lita på, feghjärtad man

som sviker vid behov, som flyr sitt möte.

Ser jag fienden skymta rider jag min häst baklänges,

och inget vill jag veta om rustning, sköld eller hjälmar.

Mitt bekymmer, när deras krig blossar,

är kortaste vägen ur slaget.

Hade det gällt en fest, eller det klara vinet att dricka,

och till varje skönhet i silke klädd

om natten lyckan bringa,

då vore jag i sanning arabernas riddare.

 

 

Den lyckosammes liv

 

Den lyckosammes liv liknar honom så:

det rannsakas ena stunden för att sedan vaggas i trygghet.

Han trollar det fram ur ärmen som ett bröd

och lyfter det mot näsan,

sedan tar han det i famnen och samtalar.

 

Men om den fattige skulle nalkas honom för att be om hjälp,

- den stackaren har ju förlorat både mor och far -

då haglar piskrappen över honom från alla håll,

hans revben krossas och hans mustasch rycks bort.

 

 

Dina likar förälskar sig inte i mina likar

 

Hon skickade mig sitt sändebud.

— ”Ett bedårande sådant!”

Välkommen du som sänts iväg, du skönhetsbärare!

Jag förtrollade honom med ord, och han veknade och sade:

”Nu slår du in på irrvägar, Abu Nuwas,

dina likar förälskar sig inte i mina likar

när en vithyad skönhet

överlämnat sitt hjärta i deras händer!”

Flera sändebud följde efter varandra

med hennes befallning: ”Kom till oss!”

Jag nalkade hennes hov med skräck i hjärtat och hon sade:

”Har du förälskat dig i mitt sändebud, o Abu Nuwas!?

Du har visat mig det som ingen hade trott vara möjligt!”

 

 

Vill du göra pilgrimsfärden?

 

— Vill du göra pilgrimsfärden? frågade han.

— Visst, men även om Bagdads alla nöjen skulle gå under

kan jag, från Qutrabulls höjder, fortfarande se

Qubbat al-Furk och Salehiyya och al-Karkh
där alla Bagdads avvikare samlats,

fastän föga avvikande för mig.

Hur skall jag kunna göra pilgrimsfärden när lusthusen

och munkarnas vinkällare är strödda längs vägen?

Och låt oss säga att du ur Bagdads frestelser räddade mig,

vem kan rädda mig ur Tiznabazas? *

 

(Ett kloster söder om Bagdad känt för sina utmärkta viner. Ö.a.)

 

 

Inget fel i synden

 

Skaka av dig deras påhitt

och stig av ditt riddjur vid varje festligt tillfälle.

Begå inte av synderna de små

utan se till att, om du syndar, synda stort!

 

 

Utan ursäkt

 

Bland de levande ser jag mig själv leva livet

fastän ödet har ödelagt det mesta av mitt jag.

Det som i mig har dött stöttas av det som lever,

en grav för det som inte längre tillhör mig.

Min Gud, Du har alltid varit god mot mig

och i tacksamhet har jag brustit.

Måste jag lägga fram mina dåliga ursäkter för Dig?

Min enda ursäkt är att jag inga har.

 

 

Skål!

 

O, krukans ljusröda vin,

du sol i svarta natten,

tårdroppe på ögonlock,

paradisisk dryck!

 

En sol från gången tid

med saffransfärgad hy,

en persisk ögonsten,

du, min fängelsevän.

 

Mången barbar har jag sett

anlända från sina avlägsna byar

och förhäxas av krusets saft

för att aldrig mer återvända.

 

Vinet når sitt mål,
ansikte mot ansikte.

I lägeln har det tröttnat

på att vara ensamt.

 

Det sprider den beska lukten

av blommande malört och anis,

en dag när det klara ljuset

sipprar genom molnen.

 

Munskänk! Fyll min bägare
med trånad efter ett möte

med de flyktiga molnen!

 

Han vinkade åt mig

och menade saker

som sedan bättre sagts

i hans förföriska gång.

 

Några toner i en sång

ledsagad av flöjten

tystar ner allt skvaller.

 

En kyss

på en kind av honung

och en felfri midja

som sjunger om vinden.

 

Sången stillnar,

trummorna vaknar,

med fulländade takter,

lömska som djinner.

 

”Låt bli”, sade hon,

”att klandra mig!

Att roa andra är min plikt

i tiden som givits.

 

Så kom tillbaka!”

”Ack!” svarade jag,

”Vem kan bättre

än jag glömma...”

 

Din blick, denna brand

och glöden i dina ögon.

Men hur, säg, hur skall

du nu komma undan mig?

 

Min mask har du rivit

och hemligheten spritt.

Låt bli att klandra mig!

För snart tar sorgen slut.

Trackback
RSS 2.0