Visdom och Skönhet mot Krig / Ett ode mot krig från 600-talets Arabien av Zuhayr ibn Abí Sulma

Ett ode mot krig från 600-talets Arabien

 

av Zuhayr ibn Abí Sulma
(ca 530 – ca 627 e.Kr.)

 

Visdom och Skönhet mot Krig

 

 

Foto: H Bahari, Sandhavet, Silicadalen, 2008

 

Utdrag ur kommande bok
Förislams sju Oden
al-mu’allaqát

 

Zuhayr ibn Abi Sulma

 

Zuhayr ibn Rabí’a ibn Abí Sulma tillhörde Muzayna-stammen, en underavdelning av Mudar-gruppen, som vandrade efter bete i arabiska halvöns västra delar på 500-talet e.Kr. Genom modern var han också knuten till Dhubyán-stammen (Ghatafán-gruppen). Till hans familj, som hade installerat sig på Ghatafáns betesmarker, räknades ett stort antal poeter: hans morbror, Basháma, hans far Abu Sulma och hans syster förutom hans bror Sulma och sönerna Ka’b och Bujayr. Särskilt Ka’b ibn Zuhayr gjorde sig känd senare med en lång panegyrik till profeten Muhammad. För att tacka och hedra Ka’b för sitt magistrala ode täckte profeten hans skuldror med sin egen burda (mantel), vilket gav dikten namnet ”Burdas Ode”. Det finns dock inga indicier på att Zuhayr själv skulle ha träffat profeten eller konverterat till islam. Hans ode har senare införlivats i de Sju Mu’allaqát, dikter som, enligt sägnen, hängdes upp förgyllda på Ka’bans väggar under hednatiden.

 

Zuhayr var älskad och hedrad av sin stam på grund av det stora medkännande han hyste för sina medmänniskor. Han blev känd för sin gränslösa godhet och generositet och ett rent hjärta inför livets påfrestningar. Hans dikter hyllade hjälpsamma, storsinta människor.

 

Det berättas att hans stamfränder alltid konsulterade honom innan de drog ut på razzior mot fientliga stammar, och vid återkomsten skänkte de honom den bästa delen av bytet, så pass att han befann sig, mot sin vilja, ägare till en stor förmögenhet i kameler och boskap. Men Zuhayr, olikt flertalet andra poeter från den tiden, deltog inte själv i stridigheterna.

 

För Zuhayr var känslolivets rikedom och ett fredligt sinnelag mer värda än all fåfäng ärelystnad och törst efter värdsliga ägodelar. Mot slutet av sitt liv såg han dock hur kriget rasade mellan ’Abs- och Dhubyán-stammarna, det krig som skulle vara i 40 år och som blev känt som Dáhis- och al-Ghabrá’-kriget. *  Zuhayrs ode komponerades som en stark appell till försoning mellan stammarna, och hans eloger gick främst till två framstående hövdingar vars ansträngningar hjälpte till att nå vapenvila: Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf från Banu Murra-klanen, Dhubyán-stammen, Ghatafán-gruppen. I sitt ode har poeten velat odödliggöra dessa hövdingars ihärdiga medlingsförsök och stora uppoffringar, som till slut lyckades stifta fred mellan ’Abs och Dhubyán och sålunda rädda många människoliv.

 

Som de flesta stora odena från den tiden öppnas poemet med en nasíb, en beskrivning av ödelagda lägerplatser och älskade kvinnors uttåg. Odet innehåller dock ingen rahíl, som brukar följa efter nasíben och beskriver en färd genom öknen och den resandes riddjur. Efter en lång eloge för de två hövdingarnas insatser för att nå vapenstillestånd, avslutas odet med en rad visdomsverser författade med åttioåringens ledsamhet. Um Awfa som dikten hänvisar till i första versen var Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid men vars barn alla dog i spädålder.

 

Den livslängd som traditionen tillskriver Zuhayr förklarar kanske visdomssatsernas besvikna ton i slutet av dikten. I odets första del, nasíben, håller poeten ett visst avstånd till sitt ämne jämfört med den tidens poetiska tradition. Helt annorlunda är tonen i den centrala delen, med starka och engagerade variationer på stamkrigets tema. Zuhayrs diktningsådra, så rättvist opartisk i sitt närmande till stammarnas mångfald och meningsskiljaktigheter, tillförsäkrade honom kalifen Omars beundran, som räknade honom till första rangen poeter, medan profeten Muhammad, av samma skäl kanske, beklagade sig över demonen som härjade i hans inre – möjligtvis skrämd av den poetiska ambiguitetens dubbla ansikte.

 

Arabiskan är till min kännedom ett av få språk som utvecklat monorimmet till fulländning. Ett ode på 100 verser behåller samma rim genom hela dikten. Zuhayrs ode rimmar på -mi, och versmåttet är tawíl, (långt). Att försöka återge versmått och rim i en översättning mellan språk tillhörande skilda familjer kan leda till att många av originaltextens betydelser går förlorade eller förvrängas. Dessutom att åstadkomma ett monorim i ett så långt ode är omöjligt på svenska. Man kan trösta sig med att det poetiska dväljs kanske mer i metaforernas oväntade bilder och flödets inbyggda allitterationer än i en meterns och rimmets tvångströja när dessa inte hör till mottagarspråkets poetiska normer. Zuhayr motverkade sina samtidas hämndlystnad och habegär med visdomsord och skönhet, och krigets offer på båda sidor kan bara hålla med honom om att ”Tungan utgör / hjältens halva, / hans hjärta / den andra halvan, / allt annat är bara / en bild av kött och blod.”

 

Hesham Bahari

 

Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008

 

Zuhayrs Mu’allaqa

Visdom och skönhet mot krig

Av Zuhayr ibn Abí Sulma (530-627 e.Kr.)
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

Har askan
efter Um Awfas eld *
på Hawmánat ad-Darráj
och al-Mutathallam
något mer att berätta,

   när spåren i Raqmatayn
efter hennes lägerplatser
sticker ut likt gamla,
nötta tatueringar
på handlovens ådror?

   Se, nu strövar storögda
antiloper och gaseller där,
medan deras ungar
frustande lämnar
sina legor.

   Där stod jag igen
efter tjugo år
av vandringståg, 
med ovisshet i hjärtat
före igenkännandet.

   Härdens svarta stenar
låg kvar där hon slagit läger
och spåren efter rännor
längs tältens sidor
ännu synliga.

   Och när jag kände igen
lägerplatsen
skänkte jag spåren
efter hennes boning
en fridens och lyckans hälsning.

 

   Se dig omkring, min vän,
kan du se kvinnor på uttåg
bäras i palankiner
till Jurthums vattenkälla
uppå berget?

   Under färden låg Qanán
och dess rasmassor
på höger sida,
Qanáns högland
och allt det rymmer
av tillåtna
och förbjudna nöjen.

   De steg allt högre upp
i sina bärstolar,
inrättade med stammens
antika tyger och prydda
med dyrbara, röda
förhängen, röda
som saven
från ett drakblodsträd.

 

   Uppför Súbán-höjderna
red de, hängande fast
vid kamelstonas
bakre lår, och
på deras gestalter syntes
de välföddas koketteri,
med affekterade miner.  

   Arla innan solen
hann stiga upp
gav de sig iväg
mot Rass-dalen och red
till nästa dags gryning.
Vägen var lika bekant
för dem som sträckan
mellan hand och mun.

   Deras skönhet ingav
behag och beundran
hos det seende ögat,
inbjöd till lekar,
en charmfull tavla
för blicken som söker
efter tecken.


   Vid var och en
av deras anhalter
lämnade de efter sig
flagor av färgade tofsar,
som prydde deras palankiner,
brandgula som krusbärsfrukten
innan den krossas.
   Framme vid kanten
av den djupa dammen
med dess klarblåa yta
slog de upp sina tältstänger
för att vila,
   sedan red de igen
genom Súbáns dal
för att genomkorsa den,
sittande på vackra sadlar
som tillverkats av Hiras
skickligaste hantverkare.

 

**

 

Jag svär vid helgedomen
runt vilken männen kretsar,
vid Huset som byggdes
av Quraysh och Jurhum, *
   att ni båda hör till Ghayz
ibn Murras hjältar, *
dessa som offrar sig
när stammen lider,
och som visar
hövdingskapets
rätta virke i seger
som under prövotider.

   Ni har försonat ’Abs’
och Dhubyáns söner, *
som förintade varandra
efter att ha doppat händerna
i den olycksbringande
parfymförsäljerskans mysk. *
   ”Om att skänka bort egendom
och sprida välgärningar
kan bringa fred”, sade ni,
”då kommer vi undan förintelsen,
   och vaknar
i den bästa fredens land,
utan att ha svikit vår börd,
begått olydnad eller brutit
mot blodsbanden.”
 

  Högst bland Ma’ads barn
och ädlast är ni!
Må ni alltid ledas
till välgångens bana!
Den som gör äran
till sin skatt
sig finner upphöjd. 
   Hundratals kameler
är priset för att
förbinda såren.
Och ni tvekade aldrig,
utan förbehåll gav ni allt,
ni som ej hade
begått något brott.
   Ni betalade vitet
för det spillda blodet,
ni som inte hade spillt
så mycket som
ett kopphorn.
  

   Från ert eget arv
skänkte ni bort hjordar
av renrasiga kameler,
och föl med märkta öron.
   Jag vill med mitt budskap
nå ut till våra allierade
liksom till Dhubyán,
och påminna alla och envar
om de eder som svurits.


   Försök inte dölja
era hemligheter för Gud,
och gömma dem djupt
i era bröst,
oavsett hur mycket
som där göms
kan ingenting
döljas för Gud.
   Han skjuter upp det,
skriver ned det på rullen,
förvarar det
till räkenskapens dag
eller så skyndar Han
på straffet här och nu,
på jorden.

 

**


   Kriget är det
som ni har lärt känna
och fått smaka på.
Om kriget är mitt tal
ej byggt på lösa
antaganden.
  Så fort ni tänder dess eld
sprakar det obarmhärtigt,
så fort det eggas blossar
det skoningslöst upp
och härjande. 
   Kriget kommer att mala er
som kvarnstenen nöter
lädersäcken under sig,
tvenne gånger om året
befruktas det
och båda gångerna
blir det tvillingar.
   Det kommer att föda er
olyckssöner värre
än ”’Ads rödhårige”,
han som slaktade
kamelstoet
och bringade fördärv
över sitt folk,
och det kommer
att låta dem dia
tills de blir avvanda.
  

   Er skörd av elände
blir större än den
som byarna i Irak
har givit folket
i grödor och penningar.
   Vid mitt liv! Till de högsta
har ni sällat er!
Husayn ibn Damdam *
har dragit vanära över er
och orättvist skadat er,
ni som visade avsky
för hans handlingar.
   Djupt i sitt hjärta
hade han närt
ett agg så stort
och väl dolt, i väntan
på att visa sig.
   ”Först gottgöra mordet
på min bror”, sade han.
”Sedan möta fienden
med tusen betslade
hästar bakom mig.”
   Han slog till och anföll
men skrämde blott
ett fåtal tält,
där underjordens
hämndgudinna slog läger
   hos ett lejon
med välfunna vapen
i handen och kompakt
hängande man
och vassa otrimmade klor.
   Djärv när orättvist behandlad
slår han till snabbt
med samma mynt,
övergrepp för övergrepp,
eller så försöker han
förhindra det.

 

**


   De vallade sina flockar
tills törsten infann sig
och på vägen till vattenhålen
sköljdes de av vedergällningens
vågor som förde med sig
vapen och blod
i stället för vatten.


   Sedan fullbordade de
sitt ömsesidiga dräpande,
där ingen skulle
den andre skona,
innan de gav sig av
till sina ohälsosamma
och motbjudande betesmarker.


   Vid ditt liv! Det var inte
välgörarnas spjut
som fick ibn Nahíks
eller Qátil al-Muthallams
blod att rinna.
   De har inte heller tagit del
i dödandet av Nawfal
eller Wahab eller
ibn al-Mukhazzam.
   Som blodvite
för var och en
av de döda
har jag sett dem
skänka sina kameler,
som klättrade mellan
trånga bergspass
till offrens släktingar,
för att blidka
hämndens furie.


   En väletablerad klan,
som värnar om sina grannar
när på natten
en dödlig fara hotar,
   generösa människor,
fria från hämndlystnad
och baktankar,
och som inte utlämnar
den skyldige
även om hans brott
mot dem
har begåtts.

 

**

 

Jag har tröttnat
på livets plågor,
och den som lever
åttio år har ingen
fader, bara leda.


   Jag vet vad dagen
är gjord av, och gårdagen
före den. Men morgondagen
kan jag inte förutse
hur den kommer att bli.


   Den som inte ägnar sig
åt allsköns smicker
slits sönder med gaddar
och krossas som under
fötterna på en kamel.


   Den som låter sin heder
gå före sina ägor
växer i heder, men om
han låter sig skymfas
måste han skymfen tåla.


   Den som meriter har
men snålar med dem
till sitt folk
blir ensam och utan stöd;
klander, skuld och hån
blir hans lott.


   Den trogne skall ej
frukta klander,
och den som låter
sitt hjärta ledas
till dygdens frid
kan ej vackla.


   Den som räds
dödens steg
faller ändå till slut,
även om han lyckas
klättra upp
på en stege till himmelen.


   Den som gör gott
mot de ovärdiga
skördar förolämpningar
i stället för beröm;
han kommer att ångra sig.


   Den som gör uppror
mot spjutets botten
kommer att lyda
dess vassa spets.


   Den som inte försvarar
sin jordplätt
med vapen i hand,
förlorar den,
och den som inte
förtrycker andra
blir förtryckt.


   Den som lämnar sitt land
lär ta fienden för en vän
och den som inte
visar sig själv respekt
blir aldrig högaktad.


   Oavsett vilket lynne
människan har
och tror att det går
att dölja för andra,
kommer det alltid att
förr eller senare blottas.


   Hur många tysta människor
som du ser
och som faller dig i smaken
uppvisar inte sitt rätta värde
så fort de talat.


   Tungan utgör
hjältens halva,
hans hjärta
den andra halvan,
allt annat är bara
en bild av kött och blod.


   Ingen visdom följer
på ålderdomens förvirring,
men efter den unges förvirring
finns det hopp kvar.


   Vi sporde och ni gav.
Vi bad igen och ni gav åter.
Men det kommer en dag
då man går miste om allt
för att ha bett om
för mycket, för ofta.

 

 Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008
 
 

Noter

 

* Um Awfa, Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid. Hon födde honom flera barn men alla dog. Han gifte om sig och skaffade två söner med sin andra hustru, Ka’b och Bujayr.

* Hawmánat ad-Darráj och al-Mutathallam, två orter i Najd.

* Raqmatayn, dualis till Raqma, namnet på två orter, den ena i södra Irak och den andra nära Yathrib (Medina).

* Jurhum-stammen sägs enligt legenden ha bott i dalarna kring Mecka och försett pilgrimerna med vatten och föda, samt hållit i Ka’bans nycklar. Quraysh-stammen (profetens) jagade bort dem från trakterna och tog över deras uppdrag för att bli Ka’bans beskyddare ett par århundraden före islam.

* ”Ni” här syftar på Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf, som betalade blodpriset för alla fallna krigare från sina egna flockar motsvarande flera tusen kameler för att få slut på dödandet.

* ’Abs och Dhubyán, två stammar som utkämpade Dáhis och al-Ghabrá’-kriget i över fyra decennier. Enligt legenden var anledningen till kriget ett vad om vilken häst som var snabbast, Dáhis eller al-Ghabrá’. Al-Ghabrá’s ägare lät sina vänner ligga i bakhåll för Dáhis och skrämma bort den så att al-Ghabrá’ kunde vinna tävlingen. Detta ledde till ett första mord som följdes av flera i fyrtio långa år.

* Parfymförsäljerskan hette Manshim och legenden förtäljer att hon sålde parfym till unga krigare från en viss stam, som bestämde sig att doppa fingrarna i den före varje slag för att göra dem odödliga, men de dog till sista man.

* Husayn ibn Damdam, bröt mot vapenvilan och hämnades mordet på sin bror genom att döda en man från den rivaliserande stammen, vilket fick kriget att åter blossa upp. 

 

 
Trackback
RSS 2.0