Palestinska öden, av Salim Tamari
Palestinska öden
av Salim Tamari
Utdrag ur kommande bok.
Beräknat utgivningsdatum våren 2024
Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.
Ett eländigt år i Brooklyn
Khalil Sakakini i Amerika 1907-1908
Av Salim Tamari
”I min vakna tid, under dagen, medan jag går omkring och uträttar mina dagliga sysslor, vandrar på New Yorks gator, lyssnar på bullret från snabbtågen och från spårvagnar på och ovanför marken, sirenerna från skeppen och det öronbedövande larmet från människor som skär genom märg och ben, bullret från trådbussar och vagnar och allt glitter… så kvicknar jag bara till genom att sväva i Jerusalems himmel, över skolan, över huset som jag älskar och ofta över Artas och Kalona, och Ein Karem och Beit Ala. Och när jag somnar är det inte för att jag är sömnig utan för att jag väntar på att sömnen ska övermanna mig. Inte för att sova utan för att bli kvitt vakenhetens plågor, i hopp om att bli fri från min tungsinthet och från min kropp – lämna kvar den i Amerika och flyga i drömmen till Jerusalem.”
Att Khalil Sakakinis dagböcker nyligen har publicerats av hans familj är något att fira. Nära 3400 sidor av handskrivna memoarer utgör författarens förtroliga redogörelse för sitt liv från det ögonblick då han steg ombord på fartyget i Jaffa på väg till sin amerikanska exil (oktober 1907) och till hans andra exil i Kairo, sedan han tvångsförflyttats från sitt hus i Katamon i västra Jerusalem under kriget 1948. Sakakinis dagböcker, baserade på en daglig uppteckning av hans tankar och skenbart inte avsedda för publicering, är de enda existerande liknande memoarerna skrivna av en betydande modern palestinsk intellektuell (och möjligen av någon arabisk författare). Enbart detta ger dessa dagböcker en oerhörd litterär tyngd. Passagerna om hans amerikanska vistelse utgör en liten men betydelsefull del av dagböckerna, eftersom de ägde rum under den formativa perioden av hans intellektuella utveckling, när han var i 25- årsåldern. De spänner över hans möte med syriska (dvs. shami) intellektuella landsflyktiga i New York och hans arbete med den viktiga litterära tidningen, al-Jam’iyya, såväl som hans arbete – under kort tid – på ett pappersbruk i centrala Maine. De skildrar också tiden för hans stormiga uppvaktning av hans blivande fru Sultana och hans kval när de måste skiljas eftersom hon blev kvar i Jerusalem.
Sakakini är mest känd som Jerusalemessäist, framstegspedagog och antiklerikal fritänkare. Hans dagböcker utgör, enligt en ledande litteraturkritiker, den palestinska litteraturens inträde i den moderna tiden. Hans undervisningsmetod, införd i hans Dusturiyyeh-skola efter första världskriget, var revolutionerande för praktiskt taget alla hans samtida. Han hade avskaffat kroppsaga av elever såsom varande ”barbarisk och medeltida”, och ersatt examina med lärares och elevers egen utvärdering. Lärare instruerades att inte ha något närvaro- och frånvaroupprop. Det stod eleverna fritt att lämna skolan om de blev uttråkade. Detta, menade han, skulle tvinga lärarna till att vara uppfinningsrika och underhållande, så att de vidmakthöll elevernas uppmärksamhet.
Allt detta tog han sig för tidigt på 1920-talet. Men trots hans radikala brytning med det då rådande skolsystemet, var han ytterst framgångsrik som pedagogisk förnyare och administratör efter att ha utnämnts både av osmanerna och senare av britterna till undervisningsinspektör i Palestina. Genom sin nyskapande pedagogiska metod att lära ut arabiska, publicerad i den vida spridda periodiska publikationen, al-Jadid, och sina journalistiska essäer lanserade han ett rappt, koncist och nytt skriftspråk för en ny generation av palestinier, vilket 1948 renderade honom en plats i Akademin för det arabiska språket i Kairo. Så här skrev forskaren och romanförfattaren Ishaq Musa al-Husseini, som skrivit bl.a. ”En kycklings dagbok”, om Sakakinis språk:
”Sakakini efterlyste en grundläggande modernisering av utlärandet av arabisk grammatik, genom att förenkla dess allmänna grundregler och sprida undervisningen genom praktiskt språkbruk, och lämnade fältet fritt för nyskapande. Han såg språket som en färdighet vi tillägnar oss (malika), inte som ett hantverk, något som ska läras genom förnuftig träning (salíqa), inte något som eleven förvärvar genom formella regler. Han ersatte mekanisk inlärning med exempel (qiyás), övning inte efterhärmning, och han försvarade detta system i två av sina böcker: al-Jadid, där han revolutionerade grammatiken genom att förvandla maskulinumbaserade meningar till pluralisbaserade. Han uppmuntrade eleven till att internalisera språkets grundläggande regler utan att tänka på att han höll på att studera, och i sin bok, Alayhi Qiss, införde han exempel och paradigm varifrån eleverna kunde härleda grammatikens principer utan förklaring.”
Innan hans memoarer utgavs hade vi en begränsad kännedom om Sakakinis privatliv, förutom att han var en excentrisk forskare och livsnjutare. Hans Kadha ana ya dunya (1954), utgiven postumt, inkluderade endast ett begränsat urval ur hans memoarer, gjort av hans dotter Hala Sakakini (d. 2002). Boken framhävde hans bana som essäist med förkärlek för Nietzsches filosofi, men undertryckte avsiktligt hans tydligt antiklerikala tendenser. Hans skepticism och allsidiga humanism avhöll honom från att gå in i något politiskt parti under sin livstid, men han deltog i grundandet av Hizb as Sa’alik, ”Vagabondpartiet”, som utgjorde en krets i caféet med samma namn i närheten av Gamla stans Jaffaport. Hans antiklerikala, och senare antireligiösa, böjelser var mycket provokativa för hans konservativa, provinsiella samhälle, även efter dagens mått. Dessa böjelser dämpades ner av hans dotter som redigerade de tidigare urvalen av hans memoarer i Kadha ana, men framträder mycket tydligt i de publicerade dagböckerna. Exempelvis är hans långvariga kamp mot den ortodoxa kyrkan välkänd men brukar tillskrivas kampen för arabiseringen av kyrkan från grekisk kontroll. Mindre känt är hans öppet ateistiska förslag att ersätta Fader Vår med en förislamisk hednisk strof från Imru al-Qais. Han fann böner tråkiga och enbart slöseri med tid. Han var troligen den ende arabiske tänkaren som var öppet antinatalist. Hans visitkort hade bara två rader: Khalil Sakakini, Ta’alu li-nanqarid, ”Khalil Sakakini: Låt oss utplåna oss själva.” 1932 föreslog han att hans landsmän skulle överge den institutionella religionen och anta rituell narcissism som en form av dyrkan, ”… eftersom detta är en form av dyrkan som vi alla kan utöva utan att hota andra religioner… ty Kristus har sagt: ’Om du inte kan älska din broder som du kan se, hur kan du då älska Gud som du inte kan se’. Men jag [Khalil Sakakini] säger till er: ’Om du inte kan älska dig själv, då kan du inte älska Gud eller någon annan…”.
Khalil blev passionerat förälskad i Sultana Abdo mindre än ett år före hans avresa till Amerika. Hon var född 1888 i Gamla stan och var en avlägsen släkting. Båda växte upp i den kristna stadsdelen och kom från arabiska ortodoxa familjer. Khalils far var snickarmästare (mu’alim) och likaså mukhtar (by- eller kvartershövding, ordet betyder ordagrant ’utvalde’) för det grekisk-ortodoxa samfundet i Jerusalem. Sultanas far, Nicola Salem Abdo (Abu Adib) var också en förgrundsgestalt i Gamla stan och hade blivit utnämnd av patriarkatet till uppsyningsman för ortodoxa pilgrimer under påsk- och julhögtiderna, han övervakade deras bostäder, mat och sociala behov. Enligt hans dotterdotter Hala Sakakini var Sultanas far före sin tid eftersom han skickade båda sina döttrar till inackordering i Vännernas skola i Ramallah, vilken låg ”tre timmars mulåsneritt” norrut. Vi får en inblick i hans relation till sin dotter genom ett brev, daterat 1906, som han skrev till Sultanas syster, Amalia, vid hennes giftermål med en läkare i Nablus.
”… Jag grät hela dagen idag då jag såg dig lämna huset, ty nu tillhör du en annan. I ett slag lämnade du mitt namn och valde ett annat. Du delade kärlek med en annan man. Jag vet ju, min älskade, att din make ska gå före mig… och att jag kommer i andra hand. Må så vara, men jag ber dig, håll kvar mig i ett hörn av ditt hjärta. Och ge mig tid att anpassa mig till att du är borta, efter att ha varit tillsammans med dig i 20 år.”
Men Nicola Abdo måste ha varit en mycket fördomsfri man efter samtida mått som tillät sina döttrar (den tredje dog alltför ung) att offentligt uppvaktas av sina manliga bekanta utan eskort.
Strax efter att ha gått ut gymnasiet 1903 började Sultana, 1905, i St Mary’s flickskola, en anglikansk sådan. Det var där Khalil lärde känna henne när han fick uppdraget att vara hennes lärare i arabiska språket och arabisk litteratur. Khalil var själv lärare, utbildad av den berömde läraren i arabisk litteratur, Nakhleh Zureik (1861-1921).
När Khalil började uppvakta Sultana 1907, var han 29 och hon 19. På den tiden hade både familjen Abdo och Sakakini sommarhus utanför stadsmurarna, i likhet med många andra medelklassfamiljer som ville komma ifrån den kvävande atmosfären i de tättbebyggda kvarteren. Sakakinifamiljens hus låg i Musrara, medan Abdos låg nära järnvägsstationen och var känt som Haririyyeh, sidenfabriken, efter den verkstad som låg där innan de flyttade in. (Nära ett sekel senare blev al-Haririyyeh Abdo Khanteatern i västra Jerusalem.)
Eftersom både Khalil och Sultana var inblandade i ortodoxa samfunds aktiviteter hade de rikliga tillfällen att träffas. Vid den tiden hade Sultana blivit vän med Milia, Khalils äldre syster, och därför ofta besökt deras hus. På kvällen brukade Khalil följa Sultana hem, i början tillsammans med Milia, senare ensam. Längre fram tog de långa promenader eller åsneritter ut på landet mestadels till Ein Karim eller Olivberget. Det var under en av dessa utflykter som Khalil yppade sin kärlek till Sultana. Glädjande nog är detta rapporterat för eftervärlden. Khalils kärlek uttrycks här med en romantisk modern terminologi som var så gott som okänd på den tiden, definitivt i den lokala palestinska litteraturen och förekom mycket sällan i syrisk-libanesiska eller egyptiska samtida berättelser.
”Torsdagen den 3 oktober [1907] gick jag med Sultana och min syster [Milia] till Qalona”, anförtrodde han sin vän Dawud, i ett brev som skrevs några dagar efter händelsen. ”Där tillbragte vi dagen under citronträden… nära solnedgången besteg vi våra åsnor och vände tillbaka. Atmosfären var laddad av vår kärlek. Jag gick bredvid henne tills hennes åsna nästan föll, så jag tog ett fast tag i selen och ledde den resten av vägen. På kvällen kom hon och stannade några timmar hemma hos oss. När natten kom, följde jag henne hem och sa att jag skulle skriva ett brev till henne. Tidigt nästa morgon utgöt jag alla mina känslor i det brevet. Sen gick jag till hennes skola och gav henne brevet, med ett annat brev skrivet över hela ansiktet på mig. Senare den kvällen gick Milia och jag förbi hennes hus. När jag såg henne gick det en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Vi tog alla tre en promenad till en klippa vid Ramallahvägen. Vi satt där och jag kunde i hennes ansikte se tecken på belåtenhet och godtagande. Vi fortsatte med detta nästa dag och de närmaste dagarna: gick ut på eftermiddagen och tillbragte sen kvällen hemma hos oss och sedan hos henne. Igår skickade hon mig ett brev där hon förklarar sin kärlek och lovade att skriva [fler detaljer] snart.”
Genast efter denna episod övermannades Khalil av skuldkänslor, så ofta uttryckta i hans senare korrespondens: han förtjänade henne inte, han var självisk som ville ha henne för sig själv, det måste finnas andra som mer förtjänade hennes kärlek än han: ”… trots min glädje känns det som om jag satt mina egna önskningar före de av mina vänner som har försökt vinna hennes kärlek. Jag bönfaller dig, Dawud, hjälp mig! Vad ska jag göra för att inte svika deras förtroende och stämplas av dem som självisk och egennyttig.”
Khalils förtärande tvivel på sig själv var inte i första hand, som det kan förefalla till en början, resultatet av självförakt – även om detta element finns i hans personlighet i avsevärd omfattning – utan av nervspänning beroende på en viss tvekan hos Sultana. Han hade en tendens att avläsa hennes känslor enbart i gester och överreagera på hennes tystnad som ett tecken på kyla gentemot honom. Eftersom vi har mycket få direkta bevis på vad hon faktiskt tyckte om hans närmanden kan vi bara gissa hennes verkliga tankar genom hans berättelse eller omnämnanden av yttranden som han tillskrev henne.
Men Sultana var inte helt stillatigande. Hon skrev faktiskt några, men betydelsefulla, brev till Khalil när han bodde i Brooklyn, och vi har hans dotter Halas minnen av henne. I dem framstår hon som en tystlåten, intelligent och tankfull person, med ett välutvecklat sinne för humor, mindre filosofisk än han men förvisso lekfullare och mer sarkastisk.
Att hon tvekade inför att återgälda Khalils känslor tycks huvudsakligen bero på den oklarhet som var förbunden med deras relation. Han var tio år äldre än hon, med en osäker ekonomisk framtid, och på väg att företa en resa vars varaktighet och möjligen syfte var okända för dem bägge. Ju mer han försökte övertala henne att binda sig, ju oklarare blev hennes gensvar. Detta, menar jag, var en viktig orsak till den fortgående spänning som präglade deras relation tvärsöver haven och dominerade deras brevväxling under hela året.
I snabbmatslandet
Sakakini var själv högst okonventionell för sin tid. Trots att han klädde sig ganska konservativt var han en livsnjutare, som sjöng, dansade, rökte mycket (pipa och argileh - vattenpipa) och spelade fiol regelbundet. Han ansåg sig vara sensualist, för att använda det ord som förekommer i hans dagböcker. Han älskade musik och poesi, vilket han skrev i stor mängd, tydligen med blygsam framgång. Framför allt uppskattade han gott sällskap, långa dryckessammankomster och brottningsmatcher med sina manliga vänner och bekanta. Hans favoritsport var att få flera män till att attackera honom och sen brotta ner dem på marken samtidigt. Han var fascinerad av sin kropp och ägnade lång tid åt sina tvagningar. Men i dagböckerna framstår han som en man med ambivalent och undertryckt sexualitet. Hans anteckningar är fulla av självförebråelser och anfall av dysterhet och förtvivlan. Hans besatthet av kalla bad (sommar som vinter) och långa försvinnanden från sällskapslivet var liktydigt med självplågeri. Han förtärdes under sin återstående levnad av tre passionerade kärleksrelationer. Alla tre slutade med tidiga dödsfall i hans egen livstid: hans vän och ungdomskamrat Dawud al-Saidawi, hans fästmö och senare hustru Sultana Abdo och hans ende son Sari som dog redan vid 42 års ålder.
Khalil Sakakini for till New York 22 oktober 1907 från Jaffa och återvände till Jerusalem 10 september 1908. Hans amerikanska exil varade alltså mindre än ett år, och även om han gjorde många resor senare återvände han aldrig till Amerika. Han var tvungen att låna pengar av bl.a. Dawud och Sultana för att täcka resekostnaden. Det innebar också att han reste tredje klass och under en del av resan på däck. Reseförhållandena på den tiden var annorlunda: resorna tog lång tid (tio till fjorton dagar från Marseille till New York) och var mycket tröttande.
Sakakini ger oss en inblick i dessa förhållanden i ett brev som han skickade från London vid sin återkomst från New York: ”… Att resa tredje klass är otroligt tröttsamt. I nio dagar sov jag knappt. Jag åt väldigt lite och bytte inte kläder eller tvättade mig i ansiktet en enda gång. När jag kom till England var jag helt slut av hunger, utmattning och sömnbrist. Jag äcklades oerhört över mig själv.”
Vid ankomsten skickade han följande rimmade brev till Milia: ”Efter en resa av lidanden full kom jag till landet med gator av gull. Skeppet skakade till den grad att jag bittert ångrade att ha gett mig av. Inte en själ att prata med, och mat som makade illa med besked.”
Amerika befann sig mitt i en förfärlig lågkonjunktur 1908. ”Ingen har kurage nog att be någon om arbete”, skrev han till Dawud i ett av sina första brev. ”Så sent som igår sa min vän Farah Anton till mig: ’Hade du bett mig innan du kom så hade jag rått dig att inte komma till det här landet’… varenda dag hör man om ett bolag som förklarar sig bankrutt. Firma Muluk, brorsöner till hr Rafleh [Khalils rumskamrat] förlorade mer än 13 000 riyal [dollar] enbart förra veckan.”
När han kom till New York räknade han med att hans bror Yusif, handelsresande i Philadelphia, skulle hjälpa honom till rätta. Men på grund av de allt värre förhållandena i USA det året fann han Yusif i svårt trångmål och själv i behov av hjälp. Han hyrde ett rum på Atlantic Avenue i Brooklyn (det ”syriska kvarteret”) med hjälp av bekanta från Jerusalem. Ekonomisk misär och ensamhet drabbade honom hårt redan från början. Hur han kände sig dessa tidiga månader i New York beskriver han i ett brev till Dawud avskickat mitt under 1908 års nyårsfestande:
”Läs det här och skratta. Förut grät jag över hur eländigt jag hade det men nu skrattar jag. I mitt förra brev nämnde jag att jag efter mycken möda hittade tre elever att undervisa. Min inkomst från dem var fyra riyal per vecka, förutsatt att de alla kommer ihåg att dyka upp – vilket är sällsynt, för varje vecka försvinner minst en av dem, så att jag förlorar en riyal. För dessa fyra stackars mynt äter jag, tvättar mina kläder och betalar rummet och sedan delar jag resten med några av mina kamrater från Jerusalem här. Jag önskar att det åtminstone skulle förbli så. Men nu har alla mina elever försvunnit under jullovet, och i två veckor har jag inte haft någon inkomst. Jag skickade min tvätt till tvätterskan och kunde inte hämta den [p.g.a. penningbrist] så jag får sitta där med de kläder jag har på mig. För två dar sen började jag tvätta dem själv.
Det var lätt. Men igår, sista dagen på året, hade jag bara 10 cent i fickan. Jag gick med Nicola al-Barghout till torget och köpte bröd (9 cent) och vi kom tillbaka och åt det till teet. Medan Amerika bjöd farväl till det gamla året och hälsade det nya satt vi som bedövade vid bordet, sen ramlade vi huvudstupa i säng.
[Nyårsdagen] Vad ska jag göra? Skrev jag till min bror Yusif i Philadelphia. Han måste ha det ännu värre än jag eftersom han aldrig svarade. Så nu försöker jag fasta och säger till mig själv: ”Bäst att bli kvar i sängen hela dan.” Hanna Farraj och grabbarna kom och sa: ”Stig upp, låt oss gå omkring på gatorna, det är en stor dag idag i Amerika.” Jag ursäktade mig. De gick sin väg och Nicola blev kvar. Då steg jag upp, klädde på mig och gav honom [den återstående] pennyn och bad honom köpa bröd”, för att bryta fastan. ”När han kom tillbaka delade jag bullen mellan oss, men han hade knappt fått in sin bit i munnen förrän han storknade av sinnesrörelse. Han skyndade ut ur rummet. Jag ropade på honom och försökte trösta honom. Han sa: ”Jag gråter inte för min egen skull utan för dig, Khalil, när jag ser att du inte kan skaffa mat”… Jag funderade på att värva mig, men de tar in en för tre år, och en rekryt får inte lämna armén under den tiden. Jag tror att allt det här är en läxa för mig, eftersom jag har växt upp i en bekväm och skyddad miljö. Pengar har aldrig betytt något för mig.”
Denna sista mening om pengar, och likaså hans nämnande av sin lyxiga uppfostran (den arabiska termen är mun’amman mutrafan, något mitt emellan lyx och bekvämlighet) måste ha slagit Dawud som besynnerlig, eftersom hela syftet med resan var att tjäna pengar så att han skulle kunna betala sina skulder och köpa ett hus inför sitt kommande giftermål med Sultana.
Han sammanfattade sin inställning till New York och USA i ett brev till Sultana i juli 1908:
”Min älskade Sultana!
Jag lämnade Rumford Falls efter att ha arbetat där en månad [i pappersbruket]. Det kändes som ett århundrade. Jag kom till Boston och möttes av Mikhael Sayegh och din kusin Bandeli. Mikhael arbetar halva dagen och tjänar knappt ¾ riyal. Din kusin far ut var dag för att sälja [mattor] men tjänar nätt och jämnt tillräckligt för att täcka sina reseutgifter. Jag tvivlar på att han kommer att göra det även om han tillbragte hela sitt liv i det här landet. Jag var nära att försöka övertala honom till att fara tillbaka hem [till Palestina] men jag vill inte lägga mig i det som inte angår mig.
På kvällen sa jag farväl till dem… Mikhaels fru var på väg att nedkomma med deras baby. Jag tog tåget cirka en timme [till Providence?] och sen båten till New York. Alla jag möter försöker få mig att fara tillbaka hem, för det här landet passar inte sådana som mig. Men var gång jag bestämmer mig för det så kommer jag ihåg min ed till dig om att göra allt för att söka min lycka här. Då skulle jag komma tillbaka och ta med mig dig och Milia på besök i Amerika. Sanningen, min älskling, är den att Amerika är värt att se men passar inte till att vara ett hemland [la taslah an takun watanan] för oss eftersom det är ett land där man arbetar hårt och det finns ingen glädje i det. Jag har kvar en förhoppning och det är att fara tillbaka och pröva min lycka därhemma. Jag hoppas att det är bättre ställt nu när sultanen har stadfäst konstitutionen.”
Sakakinis vistelse i Brooklyn dominerades av hans relation med Farah Anton, utgivaren av den syriska exiltidningen, al-Jam’iyya, och det översättningsarbete han utförde för Columbiauniversitetets orientalistprofessor, Richard Gottheil. Han tjänade extrapengar genom att lära ut arabiska till amerikanska studenter (främst från Columbiauniversitetet) och fruar och döttrar till arabiska butiksägare och köpmän som varken kunde läsa eller skriva sitt modersmål. För Anton redigerade och skrev han artiklar och korrekturläste. När han fick mer självförtroende blev han också inbegripen i polemik på Antons vägnar med hans konservativa motståndare.
Sakakini hörde till den första arabiska immigrationsvågen till Amerika, som började på 1870-talet men hejdades av den radikala antianarkistskräcken på 1920-talet. Liksom de flesta av sina landsmän från det arabiska Östern hade han osmanskt medborgarskap och legitimerade sig som syrier, ibland som palestinier. Före första världskriget slog sig den syriska kolonin (dvs. libaneserna, syrierna och palestinierna) ner i det som blev känt som Manhattans ”Lilla Syrien” i Lower West Side, (Paradoxalt nog blev detta område på 1970-talet platsen för World Trade Center). De flesta av dessa familjer bodde runt Washington Street och arbetade i beklädnadsindustrin. När de gick vidare och tjänade pengar kunde de inrangera bankmän, förläggare och importörer av linne, spetsar och damunderkläder. De flyttade från Lower West Side till Atlantic Avenue i Brooklyn. Där etablerade de stadsdelen South Ferry som inkluderade delar av Brooklyn Heights och Cobble Hill.
I likhet med Sakakini pendlade många av dessa immigranter dagligen från Manhattan genom att ta färjan från Whitehall Street till Atlantic Avenue. Den geografi över Khalils förflyttningar i Amerika som kan samlas ihop från hans dagboks anteckningar och brev är kryptisk och dunkel, ofta roande i sin naivitet. Han bodde i ett icke namngivet område i Brooklyn, fullt av ”syriska” och grekiska caféer och restauranger. (Senare visar sig detta vara Atlantic Avenue). Han tog dagligen högbanan eller en båt till New York – dvs. Manhattan – där han tillbragte merparten av dagen antingen på Lower West Side, i närheten av Columbiauniversitetet, eller mitt i stan i al-Jam’iyyas redaktionslokaler. Ganska ofta brukade han gå över bron [Brooklynbron?] till fots och gå till Washington Street eller till Greenwich Village. Någon gång tidigt 1908 började han använda underjordisk transport, sedan en tunnel grävts som förband Brooklyn med Manhattan. För att beskriva detta använder han den arabiska transkriptionen av ”T-bana”.
När Sakakini flyttade till Maine gav han dessutom sin familj det intrycket att fabriken låg någonstans precis utanför New York City. Hans omnämnande av bekanta i det avlägsna Michigan och Chicago var alltid ”i inlandet” (dakhil al-bilad). Rumford Falls var övervägande bebott av ”fransmän” och ”fransyskor”, varav många inte kunde tala engelska. Sakakini anger inte vilka dessa fransmän var och tycks tro att de var europeiska immigranter, snarare än Quebec-bor eller infödda i regionen Acadia.
Under alla sina resor i New York och New England rörde sig Khalil inom gränserna för de arabiska immigrantkretsarna. I slutet av 1800-talet var flertalet av dessa butiksinnehavare, försäljare och gårdfarihandlare. Han fann denna miljö okultiverad och ointressant och klagade ständigt över hur han saknade sin intellektuella Jerusalemkrets: ”Syrierna här i landet är i allmänhet en motbjudande samling – både beträffande moral och manér [även om] de brukar visa mig en hel del respekt. Nyligen var jag på några av deras sammankomster. Jag tog med mig min violin och spelade några arabiska visor, och de blev rent tokiga [av förtjusning]. Vilken eländig samling. Tänk om miss Mannana [Dawuds syster] dyker upp här. Jag överdriver inte om jag säger att man inte ens bland amerikanerna hittar någon kvinna med hennes bildning och förfining.”
Den amerikanska kulturen förblev en främmande företeelse för Sakakini. Liksom många av sina landsmän under tiden före första världskriget hade han en ”de-och-vi”-attityd gentemot det amerikanska samhället. Det fanns inget sken av någon smältdegelkultur. Många araber fortsatte klä sig och agera så som de var vana vid, t.ex. att röka argileh på de offentliga caféerna, vilket man kan se på talrika foton från Brooklyn och Lilla Syrien på den tiden. Under hela sin vistelse i New York åt Khalil på syriska restauranger, handlade i arabiska eller grekiska affärer och läste arabiska tidningar. Brooklynområdet var kallt och ogästvänligt. Khalil rapporterar minst fem tillfällen då hans vänner – och en gång hans bror Yusif – attackerades av vad han kallade ”amerikanska gatugäng”. Bara en gång klagade han hos polisen över attacken men fann dem föga tillmötesgående. De t.o.m. hotade att arrestera dem allihop.
Först i slutet av sin vistelse visar Khalil ett svagt intresse för den amerikanska kulturella och litterära världen. Han börjar läsa Evening standard och besöka Metropolitan Museum. Vid två tillfällen övertalar Farah Anton honom att följa med till teatern på Broadway, men Khalil fann musikaler bullriga och ett slöseri med tid.
I sin värdering av tidiga arabiska intellektuella i Amerika listar Michael Suleiman Sakakini – den mest radikale pedagogen på den tiden – bland de konservativa, särskilt jämfört med socialistiska tänkare som Farah Anton och Tolstojnaturalister som Michael Nu’aimi, båda hans samtida i New York. Detta omdöme är delvis en återspegling av Sakakinis oförmåga att avge någon positiv kritik av den amerikanska kulturen. Men den speglar också hans vrånga, nästan bondska, opposition mot att kvinnor intog det offentliga rummet. Under en färd 1908 till stranden i Coney Island tillsammans med vännen Elias Haider blev Sakakini bokstavligt talat chockerad och äcklad vid åsynen av män och kvinnor i baddräkter som uppsluppet lekte med varann.
Trots sin motvilja mot amerikanska seder hade Khalil ett skarpt och satiriskt öga för vardagslivet. ”Amerikanen går fort och äter fort”, skrev han för al-Safir (Kairo). ”… De är så snabba att de har restauranger med namnet snabbmat där det inte finns stolar eftersom kunderna äter stående. Man kan t.o.m. lämna restaurangen med en matbit kvar i munnen!” Eftersom han var omgiven av syriska och armeniska handelsresande, var han fascinerad av deras manér, i synnerhet hur de återspeglade arbetsmoralen i två skilda världar.
I arabvärlden, konstaterade M. Suleiman, var nasarna glada och sjöng för sina varor. Men i Amerika log de sällan och deras röster var störande när de ropade på kunder. De gick till sängs bekymrade och oroliga och vaknade på samma sätt. Så var det inte i Levanten. När Sakakini jämförde ”våra manier och deras”, rapporterade han om två galningar som han kände där hemma. Den ene gick omkring dag och natt, den andre låste in sig i ett skåp. I Amerika fann han att alla var lika tokiga, antingen i ständig rörelse eller bakom en disk[skåp]. I Amerika arbetade folk hela tiden, det fanns inget nöje i arbetet. Deras enda nöje var att tjäna pengar och ännu mer pengar.
Sultanas grymma hjärta
I New York kunde Sakakini ligga sömnlös hela nätter och minnas utfärder som han gjorde med Sultana, mestadels i Ein Karim, Artas, Beit Jala och vid två tillfällen till Ramallah. Flera gånger tillbragte hon natten hemma hos dem, med sin familjs samtycke. Medan en av de främsta drivkrafterna bakom hans avresa till Amerika var att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna sätta bo tillsammans med Sultana, blev det tydligt genom hans vädjanden till henne att hon inte var helhjärtat inställd på giftermål.
Allt som allt skrev Khalil 41 brev till Sultana, 21 av dem från New York. Därav har ca 35 brev bevarats som låter oss få en inblick i deras relation och uppvaktningstraditionerna i Palestina före första världskriget. Sakakini hade lämnat Palestina utan någon formell trolovning med Sultana, så deras förhållande förblev hemligt för båda deras familjer. Endast Dawud var invigd i deras kärlekslöften.
Trots Khalils böner och hot om att bryta deras relation om hon inte svarade skrev Sultana till honom bara ett par gånger medan han var i Amerika. Det finns återkommande teman i nästan alla hans många brev: återskapandet av varje stund han tillbragte med henne i Jerusalem och deras promenader i stadens omgivningar, hans tvångstanke att han skulle fara tillbaka utan nog med pengar till att göra honom värdig henne i hennes ögon och hans allt överskuggande känsla av ovärdighet och att han hindrar andra mer lämpliga män från att vinna hennes gunst.
Till skillnad från dagboksanteckningar som innehåller omfattande skildringar av hans liv i Brooklyn och arbete i Manhattan är Sakakinis kärleksbrev förankrade i den nostalgiska sfären, eller också fulla av självförebråelser för att han lämnade henne. ”Förklara för mig, Sultana, varför lät du mig skiljas från dig?” skrev han 25 november 1907. ”All rikedom, alla underbara ting i Amerika uppväger i mina ögon inte den förlust och de kval jag lider i din frånvaro. Och vad händer om jag inte klarar av det i längden. Du säger att det bara är två år. Men två år är som att vara borta från dig i tusen år.”
Efter nyårsfirandet följer han med en bekant från Jerusalem, dr. Najib al-Jamal, för att se staden från toppen av en skyskrapa på Manhattan. Jamal meddelar Khalil att han vill att denne lägger sig ut för honom när han friar till Sultana: ”Han [dr. Jamal] började lovsjunga din skönhet och dina egenskaper. Förut har jag hört liknande lovord från Issa al-Issa [senare utgivaren av tidningen Falastin i Jaffa] och Aftim Mushabbik … Jag hoppas verkligen att jag förtjänar din tillit och kärlek.”
Efter månader av ständiga böner och vädjanden svarar Sultana honom äntligen i ett märkligt brev. Hennes stil uppvisar en rättfram inställning som svar på hans bedrövelse, men också en avsevärd behärskning av bildning och litterär arabiska. Hennes stil är, liksom Khalils stil, modernistisk och fri från det blomsterspråk som är typiskt för samtida arabiska skribenter. Hennes skrivsätt var det perfekta motgiftet mot hans sentimentalism, självömkan och periodiska utbrott av självförakt.
”Jerusalem, måndagen 20 januari 1908
Käre Khalil!
Jag har fått alla dina brev av din kusin Ya’coub [Farraj]. Jag tackar dig för dina känslor och för din kärlek och tillgivenhet. Jag hade hoppats att dina brev skulle vara en vägledning för mig men tyvärr måste jag bekänna för dig att jag knappast kan läsa dem mer än en gång. Var gång jag öppnar dem blir jag nämligen förargad över den gråt och klagan du genomlider vid blotta minnet som jag framkallar hos dig.
Jag är inte död än, så du behöver inte gråta floder av tårar över mig och förvandla dina ord till minnestal! Varför kan du inte småle istället Khalil, när du tänker på mig?... Finns det inget trevligt eller förunderligt i Amerika som du kan berätta om för mig? Jag vet att du måste ha utstått mycket när du först kom till New York men snälla du, gör inte gråtandet till ditt största nöje.
Du oroar dig hela tiden över att kanske misslyckas och komma tillbaka med tomma händer. Vad är det för sorts prat, Khalil? Varför skulle du misslyckas? Låt mig för Guds skull slippa höra dig upprepa sådant nonsens … var [också] snäll och skicka dina brev direkt till biskopen, eller till [min] skola så att jag blir den första som läser dem, hellre än att de ska bli föremål för allas beundran på vägen hit.
… Minns du vår picknick i Artas, Khalil? Frid över den dagen, ty vad som hände där har blivit outplånligt inristat i mitt hjärta… Jag skriver detta till dig medan månen tittar på mig mellan olivträden, och jag känner det som om jag inte skriver till dig utan talar till dig mun mot mun… På din begäran gick jag tillsammans med min bror Yusif dagen efter jul för att få ett porträtt av mig hos Miltyawis [fotografen] som ersättning för det som du hade sönder. Jag ska genast skicka det till dig per post och hoppas du får det intakt.
Sultana”
Brevet visar att Sultana erkände deras relation, men hon ville inte att Khalil skulle ta henne för given. Vid minst två andra tillfällen markerade hon för honom att ingenting kan garanteras. 10 oktober 1907 t.ex. skrev hon till honom, när han just skulle anträda sin amerikanska resa: ”Jag ger dig min kärleksed så länge jag råder över mitt öde.” Sedan tillägger hon kryptiskt: ”Säll och lycklig är du själv, men det finns ingen tröst för dem du lämnade kvar.” Khalil grips av panik. Han svarar omedelbart: ”Vad menar du? Antyder du att om någon annan man kommer i din väg, eller om din familj föreslår en ersättare eller tvingar dig att ta någon, så kommer du att ge efter? Jag hoppas du inte tänker pina mig med sådant tal.” Och sedan använder han en arabisk ordlek med deras namn och skriver: ”Vad hindrar att jag blir din älskare [khalilik] och du min älskarinna [sultanati]? Må min sultana ha förbarmande med sin khalil”.
Efter flera månader i Amerika började Khalils hopp om en stadig inkomst att slockna. Hans få säkra elever, mestadels studenter från Columbiauniversitetet med begränsad ekonomi, slutade komma regelbundet. Forskare som gett honom i uppdrag att rätta deras skrifter var sena med betalningen, och Farah Antons tidning al-Jam’iyya förlorade pengar hela tiden. I sin förtvivlan packade han sina tillhörigheter och flyttade till Maine för att arbeta i ett pappersbruk för den utlovade lönen av 12 dollar i veckan. Eftersom hans utgifter för mat och logi var ca 6 eller 7 dollar räknade han med att spara en nettoinkomst på 5 dollar i veckan.
Men det dröjde inte länge förrän det hårda arbetet i pappersbruket plus fysisk utmattning började utkräva sin tribut. I Jerusalem var han en aktad om än underbetald lärare, en stöttepelare i sitt samfund med en tillgiven vänkrets. Och han hade Dawud och Sultana som gav honom hopp och tröst. Men nu var Dawud död och Sultana svarade inte på hans brev. När våren kom hade han nått förtvivlans botten. ”Detta är sista gången som jag tilltalar dig som min älskade [habibati]”, skrev han till henne från Rumsfold Falls fredagen den 17 juli 1907.
”Ty det innebär att jag är din och du är min… ja, det är eden vi svor, men en eländig slyngel som jag, ur stånd att uppnå sina mål och sen förvandla [ditt] lyckliga liv till bedrövelse?? Ja, Sultana, jag är dömd att leva i elände. Vänd bort dina ögon från mig för att undvika denna förbannelse. Spotta ut mig, skär av dessa band och lämna mig för alltid. Riv sönder mina brev och bränn alla spår efter mig. Glöm mig. Nämn inte mitt namn, det är alltför ovärdigt dina rena läppar. Om mitt namn blir nämnt inför dig, säg då: ’Jag känner honom inte.’ Men dessförinnan ber jag dig förlåta mig för att ha tagit ditt hjärta i besittning och blockerat vägen till lycka för dig. Förvägra mig inte din förlåtelse, för jag har mistat allt: min vän, min framtid… jag har enbart mitt misslyckande som sällskap. Och varför skulle du stå ut med mig? Vad är ditt brott? Nej, Sultana, jag förtjänar dig inte. Du måste välja någon annan [att älska]. Välj en som kommer att göra dig lycklig. Hädanefter ska min lycka bestå i att höra att du är lycklig [med någon annan]. Jag tänker snart återvända till Jerusalem, en totalt misslyckad person. Mitt straff blir att leva på avstånd från dig och att undvika de vägar du tar och platser du besöker. Jag ska ta min tillflykt till min älskades [Dawud] grav som tröst till dess döden når mig och jag är glömd av alla… Detta är mitt sista brev till dig. Farväl, Sultana. Khalil.”
Khalil skrev tre brev i denna sinnesstämning. Ett utkast som han behöll men inte skickade lyder: ”Jag önskar jag inte hade känt dig, Sultana… alla älskar dig. Välj någon som älskar dig och kan göra dig lycklig. ” Sedan lägger han till en anmärkning som aldrig skådats tidigare i deras brevväxling: ”Jag skriver till dig på ett språk som jag aldrig skulle våga använda till min mor och syster… det är bara för att du har ersatt ditt spröda hjärta med ett som är hårdare än stål och tjockare än granit som jag kan tala så till dig.”
Men efter tio dagar var det andra tongångar. Han var fortfarande reserverad men hade återfått sitt självförtroende. Hon var hans habiba igen. ”Jag håller på och förbereder min hemresa”, skrev han den 27 juli. Jag önskar jag kunde flyga till dig. Jag hoppas vår återförening blir början på ett nytt och lyckligt liv. Jag vänder tillbaka, min älskling, tyngd av sorg och olycka, men min bedrövelse förflyktigas så snart jag ser dig le. Du är min tröst och min glädje.”
En undflyende kärlek
Om bilden av Sultana innebar planerade förhoppningar som hjälpte Khalil att undfly sina dagliga vedermödor i New York, så var Dawud Saidawi den ikon som band honom till hans rötter i Jerusalem. Hans funderingar om Dawud är drömlika, och Dawud uppträder ofta i Khalils dagligen upptecknade drömmar. Innan han lämnade Jerusalem var Dawud hans själsfrände [shaqiq ruhi] och förtrogne. Han var den ende vännen som var invigd i hans relation till Sultana, dess framåtskridande såväl som dess motgångar. Dawuds plötsliga död [meddelad Khalil i ett brev från den mystiska miss Singer fyra månader efter hans ankomst till Brooklyn] var det avgjort mest förödande slaget under hans Amerikavistelse.
”Dawud, ya Yonathai [min Jonathan]”, skrev han vid underrättelsen om hans död. ”Min älskade, min själsfrände, mitt hopp, min glädje och lycka. Hur vågar du lämna mig ensam… ingenting gottgör mig [för förlusten av dig]. Livet utan dig har ingen mening. Om du är död nu, så är jag bland de levande döda.”
Två månader senare var han ännu ett rov för långvariga anfall av förtvivlan och depression: ”I morse efter att jag rakat mig tänkte jag äta frukost, när min blick föll över ett porträtt av Dawud och jag överväldigades av sorg. Jag började gråta igen. Må min högra hand överge mig, Dawud, om jag sviker dig. Och min tunga fastna i gommen om jag slutade minnas dig.”
Hans brev är späckade med bibliska besvärjelser (”Min Jonathan”, ”må min högra hand”, etc…) blandade med blomsterrika språkcitat från Manfaluti, det tidiga århundradets egyptiska romantiker (bägge influenserna försvann från hans stil när han återvände till Palestina).
I Khalils amerikanska dagbok förblir Dawud en dominerande gestalt både i liv och död. Han uppträder mest livfullt i de talrika drömepisoder som berättas i fascinerande detalj. En månad efter nyheten om Dawuds död minns Khalil ett möte i Jaffa:
”För fyra månader sen, i oktober 1907, omfamnade vi varann på Medelhavets stränder. Jag lade huvudet mot ditt bröst och grät bittert, som om jag hade en föraning om att detta ögonblick skulle markera vår permanenta skilsmässa. Jag gick ombord medan du blev kvar på stranden och ståndaktigt sände mig blickar av kärlek och ömhet. Vad tänkte du på då?... När jag återvänder till den stranden i morgon, vem ska då trösta mig för din frånvaro? Jag ska kyssa marken du gick på. Jag ska stå där ansikte mot ansikte med dig på den motsatta stranden, det eviga livets strand…”
Efter denna passus följer något slående. I dessa drömberättelser börjar Dawuds och Sultanas gestalter att flyta ihop. Det är oklart vad som försiggick i Khalils medvetande, men det verkar som om denna sammansmältning var resultatet av en dubbel förlust: Dawuds fysiska död och Sultanas tilltagande reservation och kylighet. I februari 1908 gör han följande kryptiska anteckning: ”Jag har tillbragt hela natten med dig. Min sömn var fylld av oro. Jag vaknade och låg kvar i sängen hela dan. Jag kom ihåg min mor och min [forna] lycka. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.”
Återigen den 7 mars 1908 skriver han: ”Jag drömde att jag återvände hem tillsammans med dig i [Gamla] stan. När vi närmade oss ingången såg jag att grannens dörr stod på glänt. När vi kom in kysste jag dig.”
Vem kysste Khalil egentligen i denna dröm? Och vem återvände han tillsammans med i mörkret? Hänsyftningen här är i förtäckta ordalag. I början tycks han syfta på Sultana, men den inledande strofen (faqadtu habiban) om förlusten av den älskade låter förstå att det var Dawud. Dessutom nämner Khalil aldrig i sina dagböcker att han kysste Sultana före deras giftermål (eller efter det), inte ens i hans talrika drömsekvenser. Antingen ville han skydda Sultana (ifall dagböckerna föll i orätta händer) eller också – troligare – beskrev han en abstrakt och asexuell kärlek.
På detta stadium bör läsaren uppmärksammas på att många av de citerade dagbokspassagerna kommer från en tid då det stod män fritt att uttrycka sin kärlek till varann på ett sätt som föga brukas numera och ett som inte innebär någon erotisk relation. Dessutom, eftersom han levde i ett socialt restriktivt samhälle, var Khalils uttryck för sin kärlek till Sultana avsevärt mer reserverade än hans känslor i själva verket var. Det var mer tillåtligt att uttrycka kärlek till personer av samma kön än det motsatta. Men Sultana återgäldade inte heller hans ömhet. Dawuds dominerande gestalt, inte längre av kött och blod, smälte samman med hans längtan efter en undanglidande kärlek till Sultana. De två föremålen för hans dyrkan förenades i hans fantasier.
New York som en efemär stad
Nästan varje dagboksanteckning införd i Brooklyn eller Rumford Falls börjar och ibland slutar med en drömsekvens. Flertalet av dessa drömmar utspelar sig i ett Jerusalemlandskap – promenader med Sultana, samtal med Dawud, familjeutflykter och bisarra händelser med diverse bekanta. Ofta inträffar dödsfall, begravningar och återuppståndelser. Många av besöken till den Heliga Staden innefattar eskapader från New York eller låter Khalil föras i yttre rymden från New York till Jerusalem. Som sådan blir den förra staden i hans drömmar scenen för en kortvarig existens.
I varje detaljerad dröm finns ett tema med en vibrerande spänning mellan Khalils amerikanska persona och det faktum att han är ”en son av Jerusalem”. De flesta av drömmarna ställer mot varandra New Yorks industriella ohygglighet och Palestinas ”naturliga lugn”. Återvändandet till Jerusalem är för honom en flykt från den amerikanska metropolens grymma arbetsmaskin.
Detta exemplifierades så småningom i de pressande förhållandena och Sakakinis våndor på pappersbruket i Rumford Falls, som han kontrasterar mot de lantliga öppna fälten i Ein Karim och Artas. I dessa drömmar är Jerusalem reducerat till sin landsbygd. (I Kadha ana ya dunia skriver han: ”det är ingen skillnad här mellan människa och maskin. Arbetaren rör sig utan tanke och vilja, och det finns inte ett spår av resonemang i hans arbete. Man bör inte förvåna sig över att arbetarnas själ och känslor är döda. De jobbar tio timmar per dag med föga eller ingen vila och får inte mer än en och en halv dollar i lön. Kapitalismens orättvisa har ingen gräns. Vilken hemsk och brutal kultur!” Men man ska inte överdriva hans antikapitalistiska känslor. Hans kritik var riktad mot kapitalismens själlösa snarare än dess utnyttjande natur. Khalil slåss inte i sina drömmar, han flyr.
Ett annat närbesläktat tema i drömmarna är kontrasten mellan New Yorks frigida modernism och den traditionella förtroligheten i Jerusalems samhällsliv. Dessa kontraster kommer till uttryck i det ständiga överskridandet av europeiska/arabiska klädnormer. Här är ett typiskt exempel från hans dagbok: ”Jag drömde [i natt] att jag hade åkt tillbaka till Jerusalem, klädd i en europeisk hatt [burnaita] och min qumbaz [traditionell arabisk dräkt]. Jag blev generad så jag tog av mig den och gick slarvigt klädd. Det var en varm dag och jag gick förbi det ryska området bredvid det italienska konsulatet. Jag gick på den nya vägen mellan Halabi-familjens hus och Feidi Afendi al-Alamis. När jag kom till slutet av vägen såg jag att jag var barfota och utan qumbaz men jag var täckt av en vit abaya (sjal). En svart tjänarinna (jariya) ställde sig framför mig och sa: ”Vad vill ni?” Jag svarade: ”Jag vill gå hem”. Hon pekade på ett staket och sa: ”hoppa över här”. Jag hoppade och min vita abaya fastnade i en törnbuske vid ingången. Jag blev så utmattad när jag försökte lösgöra den från törnena.”
Proceduren med att fara till Jerusalem innebar alltid fysiska hinder och flyktvägar [från New York?]. Den riktade oföränderligt in sig på att hoppa över murar och att klä på och av sig på ett sätt som Khalil skulle ha tvekat att registrera om han hade känt till freudianska paradigm. Precis före Dawuds död skrev Khalil följande om sin vän. (I just denna episod, liksom i flera andra, frapperas man av de livfulla allusionerna på Jesus och nattvarden):
”Dawud och jag promenerade i Gamla stan. Han var full av liv och hade ett strålande änglalikt leende på sina läppar. Vi gick förbi den amerikanska kolonin men gick inte in. Sedan passerade vi Taraziaffären där de [?] tittade på honom som om hans tid var ute [dana ajaluhu]. Jag såg mig själv hoppa på hustaken och klättra över murar tills jag kom till vårt hus. Då klättrade jag ner för att gå in, men jag var naken.”
När Khalil till slut återvänder till Jerusalem upphör drömsekvenserna eller också slutar han registrera dem.
Sakakinis misslyckade ”uppgift” i New York visar sig vara en övergående episod. Han nämnde den mycket sällan i sina senare skrifter. Han blev snabbt uppslukad av en annan strid: strävandet efter att reformera undervisningen i arabiska, rörelsen för en osmansk konstitutionell reform och kampen för att arabisera den ortodoxa kyrkan.
Sultana gav honom ett varmt välkomnande, om än inte med öppna armar. Han blev officiellt förlovad med henne före årets slut. De gifte sig i Jerusalem 12 januari 1912, då Sultana var 24 och Khalil 34. De fick tre barn: Sari som dog ung och krossade sin fars hjärta, Hala som publicerade ett flertal böcker om sin far, däribland urval från hans memoarer (Kadha ana ya dunia, 1955) och Dunia som idag bor i Ramallah. I alla Sakakinis biografier och biografiska anteckningar betraktas hans amerikanska sejour som ett fiasko och ett lidandets år.
Det vill säga bortsett från vad hans dotter Hala skriver. Hon gör denna korta kommentar i sina egna memoarer: ”Han for till [Amerika] i hopp om att finna lämpligt arbete och småningom slå sig ner där men han lyckades inte. 1907/1908 råkade vara ett av dessa depressionsår i Amerika. Efter en frånvaro av nio månader varunder han fick utstå många vedermödor, återvände far till Jerusalem. Men även denna erfarenhet, om än olycklig, hade berikat honom på många sätt.”
Varken Hala Sakakini eller hans andra levnadstecknare nämner på vad sätt denna vistelse var berikande. I min läsning av dessa hittills opublicerade brev och dagboksanteckningar skulle jag vilja framkasta tre källor för detta berikande. Den första var det tydliga sätt på vilket det kulturella livet i New York, även om det var bedrövligt, hjälpte till att bredda och stimulera hans intellektuella horisonter. Hans samarbete med Farah Anton i synnerhet gjorde honom bekant med Nietzsches skrifter, vilka – på ett rudimentärt sätt – gjorde ett grundläggande inflytande på hans tänkande. Betecknande nog gjorde hans redaktionella arbete för al-Jam’iyya hans språk koncisare och mindre blomsterrikt, vilket blev uppenbart i Sakakinis redigering av den litterära tidskriften al-Asma’i i Jerusalem efter hans återkomst från New York. Flera år senare, medan han tillbragte sina dystra månader i ett osmanskt fängelse i Damaskus, kunde han se tillbaka på sitt år i Brooklyn med en viss nostalgi. ”Om jag skulle bli utvisad från mitt hemland”, skrev han i början av 1918, ”… så skulle jag välja Amerika. Inget skulle göra mig lyckligare än att se min son i lekdräkt, barhuvad och i kortbyxor, hoppande nerför trapporna i Columbiauniversitetet i New York, med vinden blåsande i hans gyllene lockar… hur lycklig skulle jag inte vara om jag kunde sitta tillsammans med min lilla familj och dricka te i ett elegant hem i Brooklyn eller i förstäderna i dess grannskap… ”
Vad som är viktigare: Khalils amerikanska exil och de tragedier som åtföljde den, Dawuds död och Sultanas vankelmod, bidrog till att han reflekterade över kärlekens och förlustens betydelse. Den förra kunde han inte längre ta för given (nu måste han ju kämpa för att vinna hennes fulla kärlek), och den senare stärkte hans karaktär. Inte heller kunde han fara tillbaka och finna tröst i ett konventionellt familjeliv, vilket män i hans ålder av tradition var inställda på. I stället satte dessa bedrövelser hans karaktär och hans tro på prov. Fröna till uppror och skepsis hade såtts – endast för att bli ännu mer fokuserade vid hans återkomst till Jerusalem för att ta itu med de intellektuella striderna strax före första världskriget: kampen mot det tyranni som utövades av staten, kyrkan (som sökte bannlysa honom och förbjuda honom från att äkta Sultana) och hans eget konservativa samhälle.
Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.
Översättning från engelska av
Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari
