Förordet till "Längtans tolk" av Ibn Arabi
Nedan bjuder vi på Ibn Arabis Förord till ”Längtans tolk”, en bok som består av ett sextiotal kärleksdikter som skrevs under hans vistelse i Mecka runt 598 e. H. (ca 1200 e. Kr.) och som tillägnades den persiska kvinnan Nizam, i vars unga gestalt Ibn Arabi såg den Fullkomliga människans drag ta form och förverkligas. I Förordet berättar Ibn Arabi om sitt möte i Mecka med de persiska och grekiska kultursfärerna, exemplifierade i sitt möte med persiskan Nizam och en grekisk kvinna vars namn vi inte får veta. ”Längtans tolk” hör till mystikens största verk och har översatts till alla stora språk. Detta blir första gången boken görs tillgänglig för en svensk publik. Varsågoda!
Dikten nedan är också hämtad ur samma bok.
Förr i tiden brukade jag säga emot min vän
när hans religion inte stämde överens med min.
Men nu har mitt hjärta öppnat sig för varje bild:
en prärie för gaseller, ett kloster för munkar,
ett tempel för avgudadyrkan, en Kaba för pilgrimer,
Toras rullar och Koranens blad.
Jag följer kärlekens religion
åt vilket håll dess karavaner än vänder sig.
För kärlek är min religion och kärlek är min tro.
Ibn Arabi
(f. i Murcia, Spanien, 1165 - d. i Damaskus, Syrien, 1240)
Ur “Längtans tolk”
Boken är under pågående översättning och beräknas bli färdig först våren 2026.
Längtans tolk
av Ibn Arabi
Förord
I Guds den Barmhärtige Förbarmarens namn
Vi lovprisar Gud, den Kärleksfulle, den Verkande,
Han som älskar skönheten;
Han som skapade världen i dess fullkomligaste form,
smyckade den, och i människan införlivade Sin överjordiska visdom;
Han som uppenbarade existensens hemlighållna sida
med alla dess enskildheter,
och för Sina vänner synliggjorde varats helhet;
Han som gjorde det förnimbara på kropparnas jord
till en prydnad för Sina vänner,
och lät dem, när de bevittnade all denna prakt,
utplåna sina jag med hjälp av kärlekens förblindelse;
Han som bad över honom som manifesterade sig för Honom
i den fullkomligaste formen,
han som utsänts med den mest fulländade lagen
och den renaste vandeln, Muhammad ibn Abd Allah,
som hörsammade de upphöjda orden,
och som visade upp sin totala [mänskliga] fullkomlighet
och som troget förde över [det gudomliga] budskapet
till sina medmänniskor,
må Guds böner och frid tillfalla hans familj och vänner.
Efter att jag hade anlänt till Mecka år 598 [ca 1200 e.Kr.] möttes jag där av en grupp hedersamma människor, en sammanslutning av skriftställare och rättfärdiga andar, både män och kvinnor; och bland dessa har jag inte, trots deras många meriter, träffat någon som visade sådan grad av självrannsakan och ivrigt intresse för sina tidsliga förehavanden, som den lärde shaykhen och imamen vid Ibrahims hus [d.v.s. Ka’ban] (Guds frid över honom), den i det trogna Mecka bosatte, Makin ad-Din ibn Rustum al-Isfahani, Gud förbarme sig över hans själ, samt hans åldriga syster, Hidjaz’ mest lärda kvinna, och kvinnosläktets prydnad, shaykha Bint Rustum. Hos shaykhen bevittnade vi en uppläsning av Abu ’Isa at-Tirmizis bok om Hadith, samt diverse andra skrifter. Närvarande var en grupp dygdiga människor, kultiverade och kunniga, och det var alldeles som om sällskapet hade suttit i en prunkande trädgårds hägn. Shaykhen själv var en hänförande och gemytlig samtalspartner; han undfägnade sina kamrater och tröstade dem, men han hade också sitt eget att sköta, och talade blott om sådant som han kände till. Vad gäller kvinnornas prydnad, hans syster, ja till och med männens och de lärdas prydnad, så bad jag om att få träffa henne genom ett bud, för att ta del av hennes lärdom, och detta för hennes upphöjda kunskapers skull, men hon svarade: ”Hoppet har flytt sin kos och min tid nalkas sitt slut, mina mödor hindrar mig från att tillgodogöra din önskan, eftersom det känns som om döden står vid porten, och knackar på med ångerfullhetens hand.” När hennes svar nådde mig skrev jag till henne några verser som började med:
I lärdomsinsamling delar vi på ett och samma öde, du och jag
Allt jag söker efter är kunskapen och hur den skall användas
Hon gav dock sin bror tillåtelse att skriva till oss en sammanfattning av all den kunskap hon insamlat genom åren, och det gjorde han och lät oss därmed ta del av hennes lärda berättelse, så som han hade hört den från henne.
Denne shaykh, må Gud benåda hans själ, hade dessutom en jungfrulig dotter, smäcker och smärt, som får blicken att brinna, som pryder sällskapen och samtalen, och som förbryllar åhörarna med sina argument. Hon kallades Nizam [Harmoni, Ordning] och hade tillnamnet Solens öga och ljusets. Hon tillhörde den skara av bedjande och lärda, i trakterna sökande och bekvämlighetsförsakande människor; hon var de två heliga orternas shaykha, uppfostrad till sannfärdighet i det trogna landet, oförmögen till lögn, med förtrollande blick och irakisk charm; utvecklar hon frågans detaljer tröttar hon ut åhöraren, sammanfattar hon sina slutsatser blir lyssnaren mållös, klargör hon sin mening blir den obestridlig, yttrar hon sig förlorar Quss ibn Sa’ida sin vältalighet, visar hon sin generositet skäms Ma’n ibn Za’ida, och håller hon sitt löfte drar as-Samaw’al fötterna efter sig. *
* Quss ibn Sa’ida, ibn Za’ida och as-Samaw’al är tre legendomspunna figurer från den förislamiska tiden. Ibn Sa’ida var känd för sin vältalighet, och vissa källor hävdar att han var kristen. Ibn Za’ida gjorde sig känd för sin generositet, medan as-Samaw’al var en känd judisk poet och hövding som levde i Arabien på 500-talet. Han skrev sina dikter på arabiska och utmärkte sig genom sin trovärdighet och lojalitet mot sina vänner, vilket gav ordspråket ”trognare än Samaw’al”.
Hade det nu inte varit för rädslan för svagsinta människor som hyser onda avsikter, skulle jag ha brett ut mig i beskrivningen av all den skönhet som Gud införlivade i henne när Han skapade henne, och all den godhet som utmärker hennes karaktärsdrag; en sol bland de lärda, en lustgård bland litteratörerna, ett utsökt och väl tillslutet kärl av elfenben, pärlor som trätts till ett vackert halsband, ensam i sitt slag och sin tids ädelsten, med generöst lynne och höga strävanden, sina föräldrars härskarinna, sina vänners ädla stötta, hennes boning är ögats svarta pupill och hjärtat i bröstet; hon lyser över Tihamaslätten, och de gröna fälten klär sig i sin finaste skrud för att ta emot henne; kunskaperna förökas och stadgas genom hennes eteriska tankar och genomskinliga avsikter, hennes vetande är hennes enda syssla, och i henne förenas ängladrag med en konungs bemödanden. I hennes närvaro avnjöt vi hennes väsens upphöjdhet med det som tillkom henne genom umgänget med hennes faster och fader. Därför trädde jag mina verser i denna bok till de vackraste halsbanden, till ord uttalade med den serena vännens tunga, och med lämpliga uttryck för en passande kärleksdiktning. I detta har jag dock inte nått fram ens till en del av allt det som psyket förmår artikulera, eller gemytlighet framkalla genom hennes givmilda vänskap, hennes tidlösa framtoning, hennes menings hjärtlighet och hennes självtillräckliga renhet; ty det är hon, med sin jungfruliga kyskhet, som är både frågan och det väntade svaret; men jag har i dessa dikter försökt framlägga några av längtans funderingar, hämtade ur tankarnas snabba ammunition och livsfröets sköra begynnelse, dikter som vill ge uttryck åt det längtande kynnet, med betoning på vårt förhållandes natur, med vårt gemensamma intresse för tidlösa frågor, och mitt sökande efter hennes givande närhet. Därför går varje namn som jag nämner i dessa dikter tillbaka till henne, och varje försvunnen boning jag begråter syftar på hennes hem. De dikter som bifogats denna samling följer nogsamt vår idealiska metod, genom att hänvisa till de gudomliga impulserna, de andliga avslöjandena och de högre möjligheterna, ty i sanning är livet efter detta bättre för oss än detta livet, och därför att hon, må Gud ge henne Hans bifall, är väl medveten om det jag antyder med mina ord. Bara den erfarne kan ge dig den rätta upplysningen, och må Gud skona läsaren av denna samling från att hysa tankar som ej passar de ståndaktigas kynne och de upphöjdas bemödanden, vilka hör ihop med himmelska frågor, och med vår tro på en Enda Gud som ej har någon medgud, för Gud är Sanning, och det är Gud som visar Vägen.
Anledningen till att jag bifogade mina kommentarer till dessa dikter är att mina lärjungar, Badr al-Habashi och Isma’il ibn Sudkir, bad mig om detta, efter att ha hört några lärda i Aleppo förneka att jag med mina verser ville beskriva de gudomliga mysterierna, och att jag skulle värja mig för att inte förstöra mitt rykte som religionens och de goda gärningarnas man. Därför ägnade jag dikterna utförliga kommentarer som jag läste upp för domaren ibn al-’Adim [i Damaskus] och en skara av hans lärda vänner. Och när han som betvivlade renheten i mina avsikter hörde mina kommentarer bad han ångerfullt Gud om förlåtelse för att ha förnekat att Guds fattige tjänare förmådde i sina utsagor åstadkomma världsliga kärleksdikter som egentligen blott syftar på de gudomliga mysterierna. Då bad jag Gud den Upphöjde om lov att införliva dessa kommentarer i diktsamlingen som förklaring till de kärleksdikter jag diktade i Meckas ärofulla nejder under min pilgrimsvistelse där månaderna Rajab, Sha’ban och Ramadan; dikter som pekar mot himmelska kunskaper, gudomliga ljus, andliga mysterier, rationella förklaringar och lagliga varningar. Jag använde den världsliga kärleksdikten som form för att kunna lättare framkalla kärlek till de gudomliga sanningarna hos åhörarna och skapa de rätta förutsättningarna för dem att hörsamma och förstå dikternas underliggande [och dolda] budskap.
[En dikt på 16 versrader utesluts här.
Men sista versen i dikten kan sammanfatta de övriga. Den lyder:]
Se bort från det synliga och sök efter det dolda
så du må vinna insikt
I samband med detta vill jag nämna en händelse som ägt rum under pilgrimens kringvandring runt Guds hus.
En kväll gjorde jag min kringvandring runt det heliga huset och kände mig så upprymd att jag övermannades av mitt andliga tillstånd. Då lämnade jag den marmorklädda gården runt Ka’ban för att inte störa de andra pilgrimerna och vandrade över den fria sanden medan jag återkallade till minnet några verser, vilka jag reciterade högt för mig själv och för vem som nu kunde höra mig, om någon råkade korsa mina fotspår. Dessa verser löd:
Om jag bara visste att de insåg
vilket hjärta de haft i besittning
Och om mitt hjärta bara visste
vilka bergspass de färdades genom
Har de månne kommit undan
eller har de dukat under
De förälskade hyser tvivel om kärleken.
De har gått vilse.
Plötsligt kände jag hur någon klappade mig på axeln med en hand mjukare än silke. Jag vände mig om och såg till min häpnad en tjänarinna tillhörande de grekiska folken, med det vackraste ansikte som jag någonsin skådat och den lenaste rösten. En flicka som utmärkt sig bland sin tids folk vad gäller charm, hövlighet, skönhet och kunskap. Hon sade: ”Min herre, kan du recitera verserna för mig än en gång?” Och jag började:
Om jag bara visste att de insåg
vilket hjärta de haft i besittning
Men där avbröt hon mig och sade: ”Jag förundras över dina ord, min herre! Hur kan du som lärt känna tidens hemlighet säga något liknande? Måste inte varje ägd först vara känd, och kan ägandet bli till före kännedomen, när längtan efter kännandet implicerar att detta kännande inte finns till? Den rätta Vägen är en tunga som talar Sanning. Så hur kan den som har något i besittning hävda något liknande? Fortsätt min herre!”
Och jag fortsatte:
Och om mitt hjärta bara visste
vilka bergspass de färdades genom
Och hon sade: ”Min herre, det pass som går mellan hjärtats inre skyddande vägg och dess känsloliv är det som hindrar hjärtat från att nå kunskap, så hur kan den som nått din ställning önska nå det ouppnåeliga förrän kunskapen har infunnit sig? Den rätta Vägen är en tunga som talar Sanning, så hur kan någon i din ställning hävda något liknande? Vad sade du därefter?”
Och jag reciterade:
Har de månne kommit undan
eller har de dukat under
Och hon sade: ”Vad gäller dem har de nog kommit undan, men du bör fråga dig själv om du har kommit undan eller dukat under. Vad sade du sen?”
Och jag fortsatte:
De förälskade hyser tvivel om kärleken.
De har gått vilse.
Här utbrast hon: ”Jag förundras över hur de förälskade kan hysa tvivel när kärleken nyttjar förenklingar, får sinnena att domna, förståndet att skingras, och tankarna att förflyktigas? Kärleken tar den förälskade dit alla är på väg, så var finns förvillelsen när ingen blir kvar [på jorden] för att förvillas? Den rätta Vägen är en tunga som talar Sanning, så denna överträdelse i meningen passar inte någon i din ställning.”
Och jag svarade: ”O mosters dotter, vad heter du?” Och hon svarade: ”Ögats håg.” Och jag sade: ”Du är min håg”, sedan hälsade jag och vi skiljdes åt. Jag lärde känna henne därefter och vi umgicks en hel del och jag fann hos henne av de fyra kunskapernas mest raffinerade sanningar sådant som inte går att beskriva.
Här följer dock mina egna kommentarer angående dessa fyra verser:
Om jag bara visste att de insåg
vilket hjärta de haft i besittning
Subjektet i ”att de insåg” hänvisar till de fullkomligas upphöjda vision i den högsta anhalten, där den sötaste källan finns, vilket får hjärtana att förälska sig, själarna att sväva och de gudomliga arbetarna att visa sin flit.
”Vilket hjärta de haft i besittning” hänvisar till den fullkomliga människans hjärta, när det befrias från att vistas i anhalterna och införlivas i det upphöjda seendet. För hur skulle det Upphöjda inte vilja ha detta hjärta i sin besittning när det är det som det strävar efter. Hjärtat är omedvetet om detta tillstånd, eftersom det går tillbaka till sitt väsen, och det enda som kan beskådas av det är det tillfälliga tillstånd det befinner sig i.
Och om mitt hjärta bara visste
vilka bergspass de färdades genom
Med ”bergspass” menar jag den svåra vägen som leder till det fullkomliga hjärtat, för bergspass hör ihop med de ogenomträngliga bergen, och när hjärtat inte längre kan uppfatta det upphöjda seendet går det miste om vägen som gnostikerna och Guds vänner färdas på. Bergen är det fastas element och hänvisar till beständighetens anhalt, medan psykiska tillstånd är flyktiga och saknar beständighet, och när vi beskriver tillstånden som fasta och beständiga så gäller denna beskrivning bara deras upprepade anfall mot det hjärta som söker fullkomlighet.
Har de månne kommit undan
eller har de dukat under
I den mån det handlar om seende har det Upphöjda ingen existens förutan den seende, liksom anhalterna inte har någon existens förutan den som dväljer i dem. Om den seende inte finns då blir inte heller det sedda uppfattat som sådant. Deras undergång syftar här på den seendes icke-existens eller overklighet. [Bara Gud är Verklig och Beständig.]
De förälskade hyser tvivel om kärleken.
De har gått vilse.
Eftersom förälskelsen kräver tinget och dess motsats, går den förälskade människan vilse och blir konfunderad. Hon begär att den älskade ska godkänna det älskaren vill och hon längtar efter att förenas med den älskade. Om den älskade vill skiljas då drabbas den älskande av kärlekens två motsatser. Detta är förvillelsen som följer med kärleken och som betecknar var och en som beskrivs som förälskad. I vårt språk uttrycker ordet hawa blott kärlekens första flyktiga infall i älskarens hjärta. Om inget annat styr hennes tankar och hon ägnar sig helt åt denna kärlek kallas den för hubb. Och blir den beständig kallas den för wudd, men när kärleksimpulsen förenas helt med anden, tankarna och kroppen och det finns inget rum kvar i hjärtat för annat än den älskade, då kallas den för ’ishk, av al-’ishk, den taggiga klätterväxten.
Förordet till ”Längtans tolk” i översättning från arabiska av Hesham Bahari.
Boken är under pågående översättning och beräknas bli färdig först våren 2026.
Välkommen till www.alhambra.se
Böcker om och av Ibn Arabi samt andra medeltida mystiker
utgivna på Alhambra, och som kan beställas för omgående leverans
Ibn Arabi – en minnesbok, Antologi (red. Hirtenstein & Tiernan)
Ibn Arabi – resan utan återvändo, av Claude Addas
De meckanska illuminationerna, av Michel Chodkiewicz
Tawasin, av Hallaj
Ljuvliga skratt, av Rumi
Den enhänte korgmakaren, av Rumi
Anhalternas bok, av Niffari
Eldfängd, av Marcus Petrisson
