"Våra kylskåp är till för barnens lik" av Hesham Bahari
Ett brev till Hallaj
"Våra kylskåp är till för barnens lik"
(Hallaj: Mystiker korsfäst i Bagdad 922 e.Kr.)
Utdrag ur kommande diktsamling
av Hesham Bahari
O Hallaj, aldrig i din vildaste fantasi, i din mörka medeltid,
har du kunnat föreställa dig att miljoner barn svälter ihjäl,
efter att vi äntligen har lyckats uppfinna kylskåpet,
o Hallaj, våra kylskåp är till för barnens lik,
ögonblick av eld, ögonblick av dagg:
vem brinner och vem drunknar,
sammansvärjningens viskningar stiger
och ritar om offrets framtid,
offret har föga band till offrandet,
för offrandet hör till sammansvärjningens byggklossar,
tar tag i offret och sliter det sönder,
inte som orden slits sönder på papperet,
nej, offret krossas och förintas,
som när en sten fallande från himlen krossar livets celler,
självuppoffring å sin sida har sin historia
och sina traditioner, dess mystifiering som befäster sig på papper
är en senkommen företeelse i berättandet,
för självuppoffringens mystifiering hör till fantasin,
en personlig fråga, medan sammansvärjningen börjar,
när den först börjar, för vinstens skull,
den bygger sina komponenter
på den kalla intelligensens och den varma aningslöshetens
ömsesidiga aversion, det vill säga en aversion
mellan den offrande och den uppoffrade,
beståndsdelarna utvecklas där sammansvärjningen slår rot,
gömd bakom elementens intelligens, den lyser upp
i de bortglömda sympatiernas förening, och likaså i bilden:
det handlar om självuppoffringens negativ,
som stegrar ur trötthetens ångor
och omringar ordets ”materia”
för att bli en sång, där
språkets sammansvärjning görs oåtkomlig,
språket är inte offret, språket är den offrande,
den kalla intelligensen och rösternas aversion
som syftar på att sammanblanda
sammansvärjningen till en tät, ogenomskinlig massa:
elixir eller dödligt gift som gälarna andas in
och som förvandlas till sten
som formas till en yta, och en yta
som betvingar djupen med sin vilja,
talet har det fattligas drag och det fattliga dödar,
det som inte kan fattas är Guds frånvaro,
för hur ska orden fattas/bindas,
ur vilken rot växer ordet,
när det består av arvet efter elementens
och rasernas intelligens, det vill säga deras raseri,
elden och vattnet ingår i en sammansvärjning
mellan jord och himmel, men kommer inte överens,
de delar luften och stoftet och blandar sig med dem:
lägg samman vatten och stoft till luft och lite eld,
och du får ett paradis, lägger du för mycket eld
till blandningen, och du får ett helvete,
eller så föreställer du dig,
gör kanske ordens musik någon nytta i helvetet
när sammansvärjningen tar ifrån dig vattnet,
stoftet och luften och lämnar dig utblottad
med en flammande eld som gör att du hamnar
som en uppoffrad under bokstävernas skärande hjul,
och finner bara en utgång, i självuppoffringen,
en smärta som utplånar smärtan, du ensam vet, min Hallaj,
det ofattligas dörr vägrar ta emot dig,
och allt du har kvar är det som du bundits med/till:
du drunknar i paradiset som är ditt eget havs gräns,
du förnekar deras Gud och helvetet återupplivar dig
med sina gyllene tungor,
och talets spjut anfaller offer efter offer,
igår såg jag sammansvärjningen, och idag
är fortfarande min dag, imorgon jag kanske minns,
för varje morgondag är till för att minnas
vattnets helvete och eldens paradis,
där öppna auktioner leder till
de civiliserade folkens uppvärmning,
till krig och duster mellan flaggor och deras kapital,
hur kan jag förklara för dig sammansvärjningen,
kan ordens begränsade mängd förklara Ordets väsen,
elementen spricker inom dig och du blir materia,
men din arts gener är eviga,
så, är du sanning och de har fel,
eller har du fel och dina gener är sanning:
sanningen är ensam i din ensamhet,
så hur kan du kommunicera
när huden blöder i bildens tid
med ord som ledde dit du inte önskade, och bilden,
den blev ensam härskande, den dansade på din första grav
och spydde på din sista grav, du ordets son,
din moder är barmhärtig och naken,
hon stenas ihjäl och krossas med sina levande celler,
hon förnekas när hon blir din syster
och förvandlas till en bild i en öken,
är det också en del av rasernas sammansvärjning,
förbannade är kärlekens rep,
de sipprar ur dig som pollen i våren
och fräts sönder i sammansvärjningens bädd,
jämt återvänder jag till denna kärlek, detta ord/mord
för att finna min röst förvandlad efter alla tungor,
jag återvänder till denna kärlek för att återfinna
bara sammansvärjningens element
och elementens sammansvärjning,
simmande i det allrådande raseriets hav,
jag menar inrotade i dess jord,
det ofattliga är en bannlyst Hallaj
som drar efter sig de krigande
konsumenternas mödor och bördor,
vaktad av en kommitté av lärda
de kämpar för att göra hans beskrivning fattlig
i nya sammansvärjningar,
för sammansvärjningar också förnyas
som cellerna, och de också har sina privata gener,
så förundras inte, min Hallaj, om min röst bär
på en varning som skiljer mellan mig
och min inbillade självuppoffring,
för jag har lärt känna de största dansarna från den glada tiden
och låtit mig upplysas av de djupaste poeterna, och ibland
av välmenande simpla andar, och efter att vårt vatten
förvandlats till eld och vår eld till vatten rätade jaget på sin hållning,
vilade en stund, uthärdade och överträffade sig självt … i tystnad,
för att låta sina ord förvandlas till bilder
och bilderna till ord, men misslyckades jämt
i att betvinga sammansvärjningens skenande element,
håller jag kanske på att slitas sönder på papperet/stenen
mina papper har blodiga rötter, kaffedoftande
morgnar och kvällar och kretsande månar,
och andra som står stilla, är stenandet på papper
barmhärtigare än stenandet med stenar, löjlig fråga,
men den tvingar sig på oss och är inom det fattligas gränser
du ensam, Hallaj, vet att papperet inte är mindre mordiskt än stenen,
länder som säljs på papper och barn som görs lovliga på stenen
och sammansvärjningen som växer ur sömniga målade ögonlock
en sol som lyser, släcks och lyser på nytt
är inte bara det en sammansvärjning, denna ljugande sol,
”Självuppoffring under solen” – en annan bild
som framkallar planlösa, missriktade effekter,
som skaffar sig en växande publik och en mindre
uppresning/lockelse som växer med varje nytt offer,
i de familjära/arvsrelaterade kontroversernas detaljer,
ja, ”Hellre offra den onödiga regelsättningen” –
så som du så modigt har gjort på ditt kors, min Hallaj
Text: Hesham Bahari, 16 maj 2025
