bahari.blogg.se

BRAUDEL FÖRE BRAUDEL: EN BOKS FÖDELSE

av Paule Braudel

 

Detta föredrag hölls i Mexico under la Primeras Jornadas braudelianas internacionales (7-11 oktober 1991), organiserade av Mexicos Autonoma universitet, Institut Mora och Franska Latinamerika-institutet. Texten, som delvis reviderats för denna upplaga, publicerades av tidskriften Annales ESC, januari-februari 1992, nr 1, sid 237-244.

 

 

När Fernand Braudel 1949 publicerade sitt första stora verk La Méditerranée et le monde méditerranéen à l'époque de Philippe II (Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Alhambra 1997) var han redan 47 år. Och likväl kände ingen eller nästan ingen i Paris universitetsmiljöer till honom. Han hade aldrig varit i personlig förbindelse med någon av den tidens ledande akademiker – utom en: Lucien Febvre. Han hade mött honom i november 1937 och genast knutit ytterst vänskapliga band med honom. Men tjugo månader senare blev det krig. Och kriget skulle för Braudel vara i sex år, de flesta av dem i fångenskap. Så inte heller Lucien Febvre, som betydde så mycket i hans liv, hade tid att etablera en verklig dialog med honom före 1939. Kriget hade mycket snabbt avbrutit en sådan.

 

 

Jag måste precisera: det var fråga om ett materiellt avbrott, inte ett känslomässigt, tvärtom. En konstant brevväxling mellan de båda männen blev ett ovärderligt stöd för fången. Men tillåtna brev var sällsynta: ett eller två i månaden. De var korta, skrivna på de papper som tillhandahölls i de tyska lägren: ett enkelt blad eller ett kort. De räckte knappast för ett verkligt tankeutbyte.

 

 

Men det var just under dessa långa år av fångenskap som Braudel skrev La Méditerranée. Hans korrespondens med Lucien Febvre (som har bevarats) ger f ö ett väl belagt besked i det avseendet, ty det var till honom han skickade de tre-fyra versionerna. När Lucien Febvre 1941 fick den första, skrev han: ”Det är mycket bra; det är helt enkelt utmärkt, originellt, kraftfullt och livfullt.” Och han tillade: ”Börja inte om! Avsluta snabbt!” Han ansåg att fången skulle behöva avhandlingen vid sin återkomst och ingen tänkte då på att kriget skulle vara ytterligare fyra år. Braudel skrev för sin del till mig, sin fru: ”Många lovord från Lucien Febvre. Min bok är inte värd det än, men den kommer att bli det.” Och år efter år kom nya versioner, den ena efter den andra. Den andra, från 1942, var redan mycket annorlunda. Lucien Febvre sade sig då vara ”lika häpen som förtjust”. Men det var efter den sista versionen som han skrev:

 

”Som jag väntade mig, är ni inte en vanlig god historiker utan en verkligt stor sådan, rik, klarsynt och vittomfamnande... Skaffa självförtroende, för er själv och för framtiden, absolut förtroende.” (15 november 1944). Då uppstår frågan: Varifrån kom detta stora verk, så ovanligt för sin tid? Och inte minst, hur kunde det författas i fängelse med tanke på den enorma dokumentation som det bygger på?

 

 

På denna sista punkt är svaret enkelt. Inför kriget, sommaren 1939, hade Braudel beslutat gå över till redigeringen, till att skriva ned verket. Han hade sålunda ordnat och läst om sitt enorma kortregister som han samlat under ett 15-tal år. Hans minne var abnormt, utomordentligt, eftersom det fungerade automatiskt. Ett elefantminne, sade han själv. Så i september 1939 hade han tack vare denna omläsning hela sin dokumentation i huvudet. Och detta med en precision som är svår att föreställa sig. Den överraskade mig själv vid hans återkomst 1945, när han för de oundgängliga referenserna måste leta upp varje kort som han använt eller citerat ur minnet. För detta otroligt omständliga arbete klassificerade vi om hela kartoteket. Och våra samtal lät så här: ”Har du inte hittat det där kortet från juli 1559? Jaså, då måste det vara från augusti”. Och det stämde oftast också.

 

 

Denna bok var således väsentligen skriven ur minnet. Men den berikades av en mycket omfattande tysk läsning. I sitt första läger, i Mainz, åtnjöt Braudel en förmånlig behandling. Han höll regelbundna kurser för sina kamrater och ledde deras universitetsarbete. Han utsågs till ”lägerrektor”. Och i den egenskapen hade han rätt att låna allt han ville på Mainz universitetsbibliotek. Så var det fram till våren 1942. Därefter blev det en helt annan historia. Hans nya läger, i Lübeck, var ett hårt straffläger. Där var det inte längre fråga om favörer av något slag. Men han hade då haft tid att göra vad han kallade en mycket fruktbar djupdykning i ”den tyska lärdomens värld som jag aldrig dittills haft tillfälle att tränga in i” (28 november 1940).

 

 

När det väl sagts, återstår en väsentlig fråga, som ställts mig flera gånger efter författarens död. Vad har hans Méditerranée för intellektuella rötter? Hur skaffade han sin historiska bildning? Han talade själv om det i en alltför kort självbiografisk text (som NcNeill envist bett honom om), som dock är mycket upplysande på en hel del punkter. Men eftersom jag får den frågan också här, skulle jag för min del vilja säga att la Méditerranée är frukten av å ena sidan en mycket långsam, självständig och individuell mognadsprocess, upplevd ännu ensammare i fängelsets isolering, och å andra sidan av omständigheterna i ett liv i universitetens marginal – ett ganska kaotiskt liv, uppdelat i flera delar, var och en ett slags äventyr och en alldeles speciell upplevelse. Det var i tur och ordning fråga om en fransk landsbygdsupplevelse; en afrikansk, snarast maghrebinsk upplevelse; en brasiliansk upplevelse och slutligen en fängelseupplevelse.

 

 

Den första upplevelsen daterar sig från hans tidigaste barndom, en barndom som han levt som en äkta bondeson, i den lorrainska byn Lunéville-en-Ornois, varifrån hans familj på fädernet härstammade. Hans far var då lärare i Paris. Att Braudel föddes i denna by var delvis en slump, eftersom det skedde i augusti 1902, då familjen vistades där under sommarferierna. Det dröjde dock bara ett år tills en läkare förklarade att han var klen och han skickades då åter ut på landet, till sin farmor – denna älskade farmor som hans verk l'Identité de la France är tillägnat, med orden: ”Till min farmor Émilie Cornot, min barndoms ljus”. Hos henne levde han i fullkomlig lycka fram till sju års ålder, för att sedan återvända dit varje sommar. Det var där han vann en fullkomlig förtrogenhet med det traditionella jordbruket, en exakt kännedom om växter, träd, redskap och vad byns hantverkare – smeder, vagnmakare och mjölnare – sysslade med, slutligen hur ett rigoröst treårigt växelbruk fungerade. Denna kännedom förmärks i hela hans verk. En historiker i Meuse har roat sig med att notera alla anspelningar där på byn Lunéville. Sålunda sammanfogade, tecknar de en förbluffande precis bild, materiellt, ekonomiskt och socialt.

 

 

 

 

När han blev sju år, bytte han till en helt ny miljö: en folkskola i Mérielles, i Paris yttre förorter. Han hade en lärare, som han dyrkade och returnerade denna känsla. Han ”berättade Frankrikes historia som man förrättade en högmässa”. Sedan flyttade han in i Paris, till läroverket Voltaire, och till ett stadstypiskt och ganska fattigt liv. Fadern var alltså lärare, snarast i den gamla stilen, en fantastisk undervisare, utmärkt matematiker, men brutal och krävande för sina barn. En far som Fernand, själv inte särskilt underdånig och smidig, hade sammanstötningar med. Han ville bli läkare, men hans far hade bestämt att han skulle bli teknolog. De fick i sin envishet till slut båda ge vika och Braudel gick in på Sorbonne för att där studera historia, dock utan entusiasm. Han avslutade trots det dessa studier på rekordtid. Men hela denna parisiska ungdom stannade kvar i hans minne lika grå och trist som hans barndom hade varit ljus.  

 

 

Men så kom en förändring. Han var knappt 21 år när hans första lärartjänst förde honom till Nordafrika, först till Constantine, sedan till Alger. Det är väl onödigt att betona betydelsen av detta afrikanska mellanspel, som kom att vara i nio år (1923-1932), för la Méditerrannées framtida författare? Där fann han frihet efter krävande studier och ett ganska spänt familjeliv, livsglädje och lyckan att upptäcka att han själv var en utmärkt lärare. Och det var också andra upptäckter: Söderns sol, havet, öknen (dit han gav sig av på kamelrygg två gånger) och en annan civilisation: islam. Och det var ett nytt geografiskt synsätt: Medelhavet betraktat ”underifrån”, från Sahara och Afrikas stränder. Slutligen, och det var det viktigaste, kastade sig Braudel snart in i arkivens värld. Som avhandlingsämne valde han ”Filip II, Spanien och Medelhavet på 1500-taet.” Han kom därför från 1927 att tillbringa nästan hela sin fritid – särskilt sommarloven – i det spanska nationalarkivet i Simancas i närheten av Valladolid.

 

 

Det var hans stora lycka, det kan jag med ens avslöja. Ty han hade alltid varit en stor läsare, av böcker och tidskrifter. Men hans stora passion, det nöje han odlade ända till slutet av sitt långa liv, var det direkta dokumentet, för honom porten till fantasin. Och fantasi hade Braudel nog av så att det blev över. Han skrev själv till mig från sitt fängelse: ”Lyckligtvis lämnar min fantasi mig aldrig ensam, den är en fin tillgång jag har. Alla historier som jag inte får tillfälle att berätta för mina döttrar, berättar jag för mig själv när jag går runt innanför taggtråden”. Inte heller i arkiven lät fantasin honom bli ensam. Jag minns hans entusiasm en dag i Valladolid. Enorma pappershögar hade lagts upp på vårt skrivbord, som inte varit öppnade sedan 1500-talet. Det var svårt att skilja bladen åt, varje gång hördes ett knastrande ljud. Den gyllene sand som en gång torkat bläcket fanns kvar. Braudel drömde när han lät den glida under sina fingrar. Han bevarade länge en liten påse med denna gyllene sand.

 

 

Man lägger här märke till en skenbar motsägelse: denne samlare av fakta för sitt väldiga kartotek avskydde en viss lärdom. Arkiven var för honom ett levande material, förvisso hans fantasivärlds favoritdomän. Han blandade aldrig ihop arkiv och (akademisk) lärdom.

 

 

I Valladolids arkiv knöt han solida förbindelser med andra historiker, men de var, märk väl, alla utlänningar: bland andra Earl Hamilton och Federico Chabod. Han arbetade mycket, med entusiasm. Och så mycket effektivare som han fick uppleva ett märkligt äventyr. Han ville till billigt pris komma över en av den tidens specialkameror, som kunde ta 100 fotografier i en följd i stället för normalt 16 på en och samma filmrulle (f ö mycket långsamt, ty filmningen gjordes då för hand) Och så erbjöd honom en amerikansk filmarbetare, som passerade Alger, en gammal, ganska rudimentär filmkamera. Han visade honom att den utmärkt klarade av vad han var ute efter, eftersom den tack vare den automatiska hoprullningen kunde ta upp till 2.000 foton på 30-meters-rullar på en eftermiddag. Ett mirakel! Braudel blev på så vis den ännu vid denna tid okända mikrofilmens fader. Hans läsapparat var ett slags enkel laterna magica, finurligt anordnad så att bilden projicerades på en liten pult i stället för på en väggduk. Ett enormt hjälpmedel som han använde, ibland till övermått, i Spaniens och sedan Italiens arkiv. Den förundrade Earl Hamilton sökte förgäves efter en liknande apparat i USA. Men den var så ålderdomlig att den inte längre gick att finna på marknaden. 

 

 

 

 

Dessa arkivforskningar och å andra sidan hans undervisning, plus artiklar och recensioner i la Revue africaine, upptog Braudels tid så mycket under dessa år att han knappt hade någon kontakt med Paris. Dessutom dog hans mormor 1926 och hans far, mycket för tidigt, året därpå. Han tänkte knappast söka råd och stöd hos historiker i Paris för sitt avhandlingsarbete, så mycket mindre som han inte har några precisa karriärambitioner. Man kan kanske, som Lucien Febvre om Michelet, säga att han på så vis hade turen att inte få någon dominerande läromästare.

 

 

1930 hölls en kongress för de historiska vetenskaperna i Alger. Braudel var dess biträdande sekreterare och mottog i den egenskapen ett stort antal historiker, bl. a. Henri Hauser, vars kurser han följt tio år tidigare på Sorbonne, och Henri Berr, som han åter skulle träffa i Paris. Men det möte som verkligen betydde något för honom vid den här tiden, som fängslade honom, var det med Henri Pirenne. Det var här i Alger denne presenterade sina berömda idéer om hur de muslimska invasionerna på 600-talet stängde av Medelhavet för Europa och vad detta betydde för Europas utveckling. Braudel sade: ”Pirennes föredrag tycktes mig fantastiska: i hans öppna eller slutna hand ömsom öppnades, ömsom tillslöts hela havet.” Hela havet? Det var kanske då han började drömma om Medelhavet för sig, om dess urgamla, fabulösa historia, så mycket färgrikare och mer stimulerande för fantasin än Filip II:s trista personlighet.

 

 

På hösten 1932 lämnade Braudel Alger. I Paris undervisade han på två successiva läroverk. Det skulle ha kunnat bli ett tillfälle att återknyta kontakten med Paris. Men i början av 1935 accepterade han utan tvekan förslaget om en ny resa, ett nytt äventyr, denna gång till Sydamerika. Ett universitet hade just skapats i São Paulo i Brasilien och det anställde franska lärare. Där skulle han undervisa i tre år.

 

 

Denna brasilianska erfarenhet verkade förtrollande på honom. ”Ett paradis för såväl arbetet som tankarna”, som han sade. Ett paradis för arbetet, ty han tillbringade varje vinter (den brasilianska sommaren) i arkiv, inte nu i Spanien utan i Italien. Han hämtade därifrån hem kilometervis med mikrofilm. För första gången i hans liv gav hans arbete honom tillräcklig frihet att läsa i lugn och ro, allt under avsmakande av den vänskapens fröjder, som brasilianarna så väl förmår ge. Och ett paradis för reflektionen, eftersom Brasilien fascinerade honom, och det av samma skäl som Nordamerika en gång fascinerat Talleyrand: känslan av att ”resa baklänges genom historien”, som om Europa av igår kunde ses och föreställas genom Brasilien i detta begynnande 1900-tal, med dess ännu mobila jordbruk, dess skogsröjningar och dess stora patriarkala familjer, som överlevde modernitetens våldsamma stötar. Det andra stora ämnet för reflektion vid denna tid, 1935-36, när han gång på gång seglade via Palermo, Neapel, Rom, Genua, Florens och Dubrovnik, var hans vaknande vilja att avlägsna sig från Filip II, den alltför försiktige kungen som han aldrig kunnat älska. Den enorma dokumentation som han nu samlat ihop drev honom att ge sig ut på vidare vatten. Det blev naturligt nog Medelhavet. Det var sålunda under den brasilianska vistelsen han bytte avhandlingsämne – denna gång åter på eget bevåg, utan att diskutera med någon handledare på Sorbonne eller på annat håll. På sin höjd med mig! Denna nya idé sysselsatte oss en vecka under en överfart vid denna tid, mellan Brasilien och Italien, jag minns inte vilket år.

 

 

Två år senare fick han en tjänst vid l'École des Hautes Études i Paris, lite av en slump. Därmed fick han lämna det brasilianska paradiset. Men som en stor kompensation var det underbara löftet att han hädanefter fick ägna sig fritt åt sitt personliga arbete (vid denna tid fanns det i Frankrike ingen vetenskaplig forskningsorganisation som kunde underlätta forskares arbete). Och sedan genom en annan lycklig slump träffade han på en returresa Lucien Febvre, som för sin del var på väg tillbaka från Argentina. Deras vänskap, som knöts i intimiteten under denna tre veckor långa resa i fritt samspråk, blev genast djup. Som Braudel en dag bekände: ”Jag behövde en far och han behövde en son.”

 

 

Den här gången blev återkomsten till den parisiska vaggan definitiv. Lucien Febvre övertalade sin nye vän att avstå från sina ideliga resor runt Medelhavet och ”göra en slutsummering”. Och det var i paret Febvres sommarhus, där våra båda familjer samlades, som Braudel sommaren 1939 gjorde sig redo att skriva samman materialet. Men så kom kriget, bitterheten över nederlaget, sedan raseriet över att bli illegalt tillfångatagen – han hade kapitulerat först en vecka efter vapenstilleståndet med formellt löfte om att bli frigiven. Därmed började en sista erfarenhet för honom, den hårdaste, fängelsets. Han återvände inte från sin långa fångenskap förrän i mars 1945, efter nästan fem års frånvaro. Han kom tillbaka med avhandlingen om Medelhavet nästan färdigskriven, en avhandling om vilken han redan 1942 sade att han säkert skulle ha skrivit den helt annorlunda utan fångenskapen: ”Denna tärde på mina nerver men gjorde mig mer klartänkt; den möjliggjorde en lång koncentration på ett och samma ämne”. Det var en sammanfattning i några ord om fängelsets roll i hans resa som historiker.

 

 

Men, säger ni kanske, följde ni inte under hela tiden av skilda erfarenheter och existentiella händelser Braudels intellektuella utveckling, ögonblicken då de begrepp föddes, som han skulle bygga sitt verk om Medelhavet på?

 

 

Jag tror inte att det är ett bra sätt att ställa en sådan fråga vad gäller Braudel. Vad som ledde honom under alla dessa bildningsår var inte ett begrepp om historien, inte ens ett begrepp om Medelhavets historia. Han gav sig helt enkelt hän åt sin omättliga nyfikenhet; han lekte med detta mäktiga minne, som för honom sammanförde tusen detaljer, ibland mycket avlägsna från varandra i tiden och rummet, på en och samma tavla. Hans ”intellektuella äventyr” var en långsam ackumulering, som för honom sammanfogade inte idéer och ännu mindre ett system av idéer utan miljontals bilder i historiens fabulösa skådespel, som blandade gårdagen med nuet. I allt detta fanns det ingen omsorg om logik. Det var framför allt upptäcktens nöje. Allt roade honom. Sålunda är det sällsynt att man i arkiv genast finner vad man kommit för att leta upp. Men Braudel blev aldrig besviken, eftersom han fann något annat, något han inte kommit att tänka på. Dessa överraskningar roade honom. Och det var f ö för att ha roat sig med att ströva omkring på det viset som han en dag fann sig inneha en mycket omfattande dokumentation, som nu berörde Medelhavet mycket mer än Filip II.

 

 

Så föreställ oss inte att Braudel 1939 redan var väpnad från topp till tå med vad man kallat den braudelianska historieuppfattningen, en uppfattning som han skulle ha byggt upp bit för bit under sin forskning. Hade han redan en plan i huvudet av vad hans arbete skulle bli? Hade han klart för sig den tidsmässiga diversitet han skulle inspireras av? Förvisso inte. Vad han hade i huvudet var en väldig fantasmagori av färger, landskap, människor, stora händelser och små anekdoter, kort sagt allt som återskapar och återuppväcker ett pulserande liv. Allt detta såg, kände och smakade han. Men hur skulle han få det att passa in i ett sammanhängande, begripligt bokverk? Det var ytterligare en motsägelse hos Braudel: spontant kände han inget behov av att för sig själv, logiskt och metodiskt, förklara vad han såg och var han sett det. Han var alltför upptagen av att njuta av det, som poet skulle jag vilja säga (i sin ungdom skrev han en mängd dikter, som han beklagade gått förlorade, och mer än en gång fann jag verser tillägnade mig på mitt bord). Men denne poet var också, paradoxalt nog, en lärare som absolut krävde att allt han skrev som skulle läsas av andra måste vara alldeles klart och klart skrivet.

 

 

Och det var det problem han skulle stöta på under sin fängelsevistelse. Det skulle han fundera över i fem långa år och göra ideliga försök. Han skulle vilja säga allt vad han sett, känt, förstått och föreställt sig. Men hur skulle han i en fortlöpande berättelse kunna skriva in företeelser som så ofta satte sig på tvären? T ex hade det eviga Medelhavet, som förenar nutid och forntid, alltid fascinerat honom. Jag minns hur vi en vinterdag i Dubrovnik (tidigare Ragusa) befann oss på ett stort kafé, som delvis täckte det område där arsenalen legat och öppnade sig direkt mot hamnen. Denna hade varit tom den dagen, men så såg vi en stor båt, lastad med en enorm, ostadigt hopsurrad vedlast, majestätiskt segla in. ”Titta, sade min man, vi befinner oss på 1500-talet!” Ja, men hur kan man tala om ved, jakt på veteskördar, sjöfartens nödtvunget långsamma rytmer och de allestädes närvarande vilda bergen samtidigt med civilisationskonflikter, internationell politik och de stora ekonomiska svängningar som så kraftigt berörde Medelhavet på 1500-talet? Och tvärtom, hur ska man till fullo förstå dessa stora konflikter och fluktuationer utan att vara medveten om det monotona dagliga livet som sätter gränser för alla furstars, politikens lika väl som penningens, handlingsmöjligheter?

 

 

Det var därför att Braudel ville säga allt, därför att hans nyfikenhets alltför många sidor bara mycket mödosamt gick att förena, som han så många gånger skrev om sin text. Så var fram till den stund han märkte att allt, inom ramen för givna ”tidslinjer”, organiserades av sig självt. För det var verkligen i olika tider, i olika tidsmässiga rytmer som alla dessa realiteter som han hade inför ögonen levde. Ett brev från den 20 april 1944 talar uttryckligen om den tidsmässiga uppdelning som han till slut blev nöjd med: ”En orörlig historia, den geografiska ramens; en djup historia, de stora rörelsernas; och en händelsehistoria”. Och han tillägger: ”Faran är att bli för långrandig. Jag skulle kanske reducera boken till den andra delen... Medelhavsområdets öde från 1550 till 1600? Innerst inne är jag mot en sådan stympning”. De tre delarna bildade i hans sinne helt klart ett helt.

 

 

Där har vi den logiska förklaringen i all dess klarhet. Men den infann sig först vid färdens slut – som det senkomna erkännandet av det som djupast sett organiserar livets skenbara förvirring. Han beskrev själv denna insikt i ett brev han sände mig den 23 december 1944: ”Jag befinner mig i ett slags tillstånd av 'utomordentlig nåd'. Allt är nu enkelt i min boks uppbyggnad och redigering”. Mycket senare skulle han i sin självbiografiska artikel säga att hans historieuppfattning till slut tvingade sig på honom ”som det enda intellektuella svaret på ett skådespel – Medelhavet – som ingen traditionell historisk framställning föreföll honom kapabel att fatta.” Ett skådespel. Det är från ett skådespel som han säger sig ha utgått, inte från en förutfattad idé. Där har vi ett nyckelord i den braudelska vandringen, ett tillvägagångssätt som aldrig varit en logikers eller filosofs. Kanske en konstnärs. Jag skulle där kunna ansluta mig till vad François Fourquet en gång skrev, något som för ett tjugotal år sedan första gången fick mig att reflektera över författaren Braudels arbetsmetod. Det var en passage i ett verk som inte har något med historia att göra, med titeln ”Den visuella uppfattningen”, om jag minns rätt. Fourquet beskriver där en målare inför det landskap av vilken han vill göra en målning. Han ser allt, iakttar allt, registrerar ett flöde av materiella detaljer. Men vad som förtrollar honom är den ännu föga klara innebörden av vad han urskiljer bakom denna helhet, bakom denna anhopning av detaljer. Måla innebär för honom att på sin tavla försöka översätta denna inre förnimmelse, att på något sätt dechiffrera en förvirrad massa för att därur frigöra och betona de signifikanta dragen. När jag läste dessa rader, som mitt minne kanske en aning förvanskar, fick de mig omedelbart att tänka på vad jag själv omedvetet observerat av historikern Braudels inre arbetssätt.

 

 

 

 

I detta perspektiv förstår man bättre varför Braudel 1942 kunde skriva att utan sin pågående upplevelse av fångenskap skulle han säkert ha skrivit en annan bok. I sin självbiografiska artikel berättar han om vad en ung italiensk filosof som han en kväll träffat i Florens utropat: ”Har ni skrivit den här boken i ett fängelse? Åh, det är därför den alltid gett mig intrycket av vara en kontemplativ bok!” Braudel svarar: ”Ja, jag betraktade Medelhavet i min ensamhet i flera år och min syn på historien fick då sin definitiva form utan att jag på länge insåg det.”

 

 

Låt mig avslutningsvis tillägga att under dessa fem år hade han all tid man kan tänka sig att åter börja på samma tavla utan att förtröttas (det var hans enda förströelse). Och det var då, tror jag, som han ådrog sig den sjukdom han aldrig skulle tillfriskna från, de successiva versionernas sjukdom, oftast skrivna ur minnet. Han utgick inte från den föregående texten för att rätta den utan skrev om den från början till slut. Då jag en dag kritiserade detta slöseri med tid och krafter, svarade han skrattande att han inte kunde göra annat: ”Det var du som berättade för mig, utan att på något sätt kritisera det, hur Matisse varje dag ritade om samma porträtt av samma modell. Du sade att han kastade alla sina teckningar i papperskorgen, tills han äntligen funnit de linjer han gillade. Nå, det är ungefär så jag går till väga!” Och det var just vad han gjorde, inklusive att efter hand kasta varje tidigare manus. Så det skulle inte ge något om ni frågade mig vilka de tre eller fyra ”Medelhav” var som Lucien Febvre fick under kriget, det ena efter det andra, via Schweiz ambassad, tror jag. Av dessa stadier i hans tänkande, som skulle intressera oss mycket idag, har ingenting överlevt. Liksom Matisses teckningar slutade de alla för upphovsmannens hand i papperskorgen.

 

Paule Braudel  

Övers från franska av Ingvar Rydberg