Hälsa minus frihet är lika med sjukdom
Det hela började när Edward Bernays, Sigmund Freuds nevö, förvandlade propagandakonsten till en "vetenskap". Han levde genom hela 1900-talet och dog 104 år gammal. För att hjälpa tobaksindustrin att öka sina vinster lejde han ett antal kvinnor som spelade suffragetter och filmade dem när de trotsigt tände var sin cigarett under en demonstration. Att röka offentligt blev en symbol för kvinnans frigörelse och tobaksindustrins förtjänster fördubblades 1929 tack vare ”Torches of freedom”-kampanjen. Det fanns ingenting som man inte kunde få människorna att göra med hjälp av propagandan, var Bernays efterlämnade arv till mänskligheten.
Nittio år senare! En vetenskapsman som betytt oerhört mycket under den pågående världskrisen är den franska virologen Didier Raoult. Den internationella betydelsen av det forskningscentrum han dirigerar i Marseille kan varken underskattas eller förbises. Bara kineserna har presterat högre antal publicerade studier i världen. Resultaten av hans förskrivningsprotokoll och hans behandling av tusentals Covid19-smittade under 2020 i Marseille talar för sig själva. Hans och hans medarbetares kamp är en unik företeelse i världen.
The Lancet, en s.k. prestigefylld brittisk medicinsk tidskrift, försökte misskreditera professor Raoults protokoll genom att publicera en studie som presenterar Hydroxiklorokinet som en toxisk, livsfarlig medicin. Artikeln i fråga avslöjades snabbt som ett falsarium och 3 av de 4 signatärerna drog tillbaka sina namn. När det inte fungerade anklagade politiker, journalister och forskare i läkemedelsjättarnas tjänst Didier Raoult för charlatanism! Nu beses hans sakliga veckopresentationer om situationens utveckling av miljoner fransktalande tittare på första sändningsdag.
Presentationerna filmas på IHU Méditerranée Infection, där professor Didier Raoult backas upp av 300 forskare och läkare. Ytterligare tusentals läkare, vårdare och forskare har i Didier Raoults anda samlat sig i ”Coordination Santé Libre”, en front som opponerar sig mot läkemedelsjättarnas kontroll över samhället. Didier Raoult utmanar makthavarna i ett land som nu är på avgrundens rand tack vare upprepade nedstängningar av allt samhällsliv, men han får också läkemedelsjättarnas representanter att se rött.
På hans senaste genomgång från den 19 januari säger professor Raoult beträffande anklagelsen om charlatanism: ”Auktoritet ger inte kunskap. Kunskap består av bibliografier, vi vet vad vi talar om. När Fnatte, Knatte och Tjatte vill leka vetenskapsmän, kan vi få en del dumheter till svar. Här har vi behandlat mellan 13 och 14 tusen patienter under året, vi har gjort 300 tusen tester, kartlagt över 2500 genom när ingen annan tyckte det var nödvändigt. Vi samlar på underlag och studerar dem. … När jag får en fråga svarar jag alltid först med att jag inte vet svaret, att det kan finnas flera hypoteser, att den mest sannolika kan vara den eller den, och upp till bevis, så har jag undervisat mina elever i 40 år, så beter sig en vetenskapsman … men jag är också läkare, och en läkare måste behandla sina patienter.”
Didier Raoult ställer frågor som alla kan förstå. Till exempel hur en medicin som använts av 2 milliarder människor de sista 70 åren med mycket få bieffekter, nämligen Hydroxiklorokin, som saknar patent, är billig att producera och som har visat sig fungera utmärkt i förebyggande syfte mot Covid19 samt under sjukdomens första fas, hur kan den förbjudas och motarbetas, samtidigt som man vill använda en obeprövad, dyr och ”genmuterande” medicin, Remdesivir, som visat sig fungera dåligt och ställer till problem för många patienter, men som köpts in av EU i stora mängder och nu tvingas på alla EU-länderna, trots att WHO uttryckligen har varnat för denna medicin?
Detta betyder ingalunda att Hydroxiklorokin är den enda lösningen på problemet, andra läkare har behandlat sina patienter med andra preparat (Ivermektin, Azithromycin) som också visat ge positiva resultat. Frågan är inte vilken medicin vi använder, utan den defaitistiska inställning som spridits bland många läkare, som inte längre vågar behandla sina patienter utan hänvisar till de överordnade instansernas stränga påbud, instanser som alltid arbetat i symbios med läkemedelsjättarna. Förebyggande åtgärder som stärker vår immunitet nämns sällan mellan ”dödslistorna” och antalet nya ”fall” baserade på en högst osäker testmetod, som vi bombarderats med dagligen i ett år nu.
Inom vårdindustrin har läkaren i genomsnitt högst 13 minuter att tillbringa med varje patient! Vi vill höra om livsstilar, matvanor, ökad medvetenhet om våra kroppar och om sådant vi bör undvika. Istället sprider man panik i samhället med fullständigt oproportionerliga åtgärder när dödligheten på många håll i världen inte är nämnvärt högre än föregående år. ”När fascismen kommer igen lär den bära munskydd”, för att citera Ron Paul.
Jag gör mig inga illusioner om mesalliansen mellan auktoritet och teknik som snart kommer att producera ett alltigenom övervakat samhälle. Det är en oroande, dystopisk nära framtid i görningen som vi bevittnar. Tekniken i sig är neutral och kan rädda oss undan många faror bara moraliska aspekter beaktas, något som korrumperade auktoriteter sällan tar hänsyn till. Samma regeringar som dödar miljoner människor på jorden utan att blinka, samma miljardärer vars förmögenheter är resultatet av miljontals människors utarmning, plötsligt är de så måna om vår hälsa att de kan inte ens låta en nittioåring dö i frid med sina anhöriga omkring sig! Samtliga politiker och mainstream-journalister på jorden läser plötsligt för oss ur en gemensam källa!
Symbolladdade beslut drabbar oss som blixtar från en klar himmel: maskera dig, håll fysiskt avstånd från alla andra, stanna hemma, undvik dina nära och kära, demonstrationernas och protesternas tid är förbi. Är det en slump att just dessa symbolladdade beslut använts av flertalets regeringar på jorden? Sverige har gått halva vägen, vi lät bli att stänga ner samhället och maskera oss, men vi såg nog till att tvätta händerna som en annan Pilatus och invänta frälsningsvaccinet istället för att pröva sig fram med de tillgängliga behandlingsmetoderna. Och nu hårdnar tonen, ifall strängare åtgärder måste till. Sverige har inte vågat gå hela vägen mot läkemedelsindustrin. Dock borde vi kanske uppmärksamma hur vaccinutvecklingen nyligen stoppades av Merck. ”Det är mycket säkrare att bli smittad och tillfriskna än att sänka immuniteten med osäkra vacciner”, lär de ha kommit fram till.
”2030 kommer du inte att äga någonting, men du kommer att vara lycklig”, får vi veta genom propagandakanaler anknutna till The Great Reset och World Economic Forum!
Kommer vår fantasikraft att hjälpa oss sätta känslan tillbaka på rätt spår utan att vända ryggen till förvärvad kunskap? Kanske är det så att minnen inte alls samlas i våra hjärnor utan finns överallt i rymden och väntar på att bli personifierade och uppfyllda. Dessvärre för mänskligheten verkar vi bara skörda den fruktlösa typen av information.
Men ”där det finns en ruin, där kan också finnas en skatt”, med mawlana Rumis ord. Ja, vi lär nog hitta en gömd dyrbarhet i var och en av oss, dagen vi konstaterar att det är vi som är ”ruinen”.
En introduktion till Ibn ‘Arabí
En introduktion till Ibn ‘Arabí och
”De meckanska illuminationerna”
På denna vackra handskrift från 1700-talet står det:
”Och den som närmar sig makthavarnas dörrar låter sig förföras.”
Ibn Arabi, en universell ande som än idag inspirerar och förvånar filologer, historiker, filosofer och kvantfysiker. För 800 år sedan skrev han: ”Rummet är frusen tid, tiden är flytande rum”. Min senaste översättning är en kort introduktion till hans storverk, ”De meckanska illuminationerna”. Han betraktade allt i universum som levande, och arbetade för den fullkomliga Människans tillkomst, Näset som kommer att förena det synliga med det osynliga, Boken med Universum, och återställa frid och harmoni genom ingenting mindre än vår bildskapande föreställningsförmåga, (Alam al-mithál) eller enklare sagt genom vår förståelse av och kontroll över det som allmänt kallas fantasi.
Ibn Arabi, "Helgonens Insegel" och "Gnostikernas Sultan", har i åtta århundraden för sufismen varit en viktig referens och källan till ett andligt inflöde som ännu inte har uttömts. Denna visionära metafysiker som har fått smeknamnet Al-Shaykh al-Akbar, "Den största mästaren”, är dock inte en man utan rötter, historia eller hemland: hans arbete är oskiljaktigt från hans liv och från de stadier av hans inre upplevelser, artikulerade i många skrifter under den långa vandringen från väst till öst som fick honom att korsa en hotad muslimsk värld, i väst av återerövringen av den iberiska halvön, i öster av korstågen och mogulerna. Hans följeslagare och hans samtida är inte statister i en pjäs. De platser han bodde på och händelserna han levde genom är mycket mer än anekdotiska detaljer i hans sökande.
Michel Chodkiewicz introduktion till Ibn Arabis metafysiska och kosmologiska doktrin är ingen lättläst bok, men ett första steg mot införlivandet av en unik erfarenhet som visat sig vara lika tidlös som avgörande för vår förståelse av människans och språkets plats i universum. (Se Ibn Arabi: en minnesbok, Alhambra 1998. Red. Hirtenstein & Tiernan. En stor antologi med texter av Ibn Arabi samt studier av James W Morris, William C Chittick, Michael Sells, Avraham Abadi, Claude Addas, Michel Chodkiewicz, Ralph Austin, Mahmoud al-Ghorab, Souad Hakim, Frithiof Rundgren m.fl.)
Sannerligen, som vissa hävdar, behöver Gud all vår medkänsla lika mycket som vi behöver tanken på Gud. Ibn Arabi utforskade de ledtrådar som leder den sökande till "Varats enhet" genom tusentals sidor i hans otaliga skrifter utan att någonsin använda just de orden, som av ortodoxin än idag anses vara hädiska. Inte lätt att undvika svärdsmännen, men genomförbart, och han bevisade det och dog inte av svärdet utan av ålderdom, till skillnad från många av hans sufi-kollegor.
Jag är stolt över Alhambras utgivning som pågått mot alla odds i snart 35 år. Jag har tjänat Sverige väl som förläggare, översättare och författare, men jag sörjer över de pågående attackerna mot yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och värdighet, som pågår idag i våra olycksaliga demokratier. Våra s k rättigheter har visat sig vara intet mer än tillfälliga förmåner, som kunde upphöra över en natt, utan förvarning. Världen går tydligen tillbaka mot de lägsta nivåer av medvetande som någonsin upplevts. Kanske desto större anledning att ta del av Ibn Arabis tankar. ”De meckanska illuminationerna” är hans bevis på människans överskridande strävan efter det evigt sanna.
MICHELCHODKIEWICZ
En introduktion till Ibn ‘Arabí och
”De meckanska illuminationerna”
Översättning av Hesham Bahari
92 sidor / Hft
Beställ boken hos din bokhandlare!
De vita khmererna och C S Lewis
En ung djävul:
- Hur lyckades ni skicka så många själar till helvetet?
Gammal djävul:
- Med rädslan!
Den unge:
- Duktigt jobbat! Vad var de rädda för? Krig? Svält?
Den gamle:
- Nej, en sjukdom!
Den unge:
- Har de inte varit sjuka tidigare? Höll de inte på att dö ändå? Är det inte så att det fanns inget botemedel?
Den gamle:
- De blev sjuka, de dog men det fanns ett botemedel.
Den unge:
- Nu förstår jag inte.
Den gamle:
- De har av misstag trott att det enda som de, till vilket pris som helst, måste få behålla var LIVET! De slutade kramas, hälsade inte på varandra länge, höll distans till varandra. De vägrade all mänsklig kontakt, och allt som var mänskligt. Det slutade med att de hade inga pengar kvar, de förlorade sina jobb, de valde att vara rädda om sina liv även om de inte hade bröd för dagen. De trodde allt de hörde, läste tidningarna och trodde allt de läste. De gav upp sina friheter, de slutade lämna sina hem, de gick ingenstans till slut, inte ens för att hälsa på sina föräldrar och vänner. Världen blev ett stort koncentrationsläger med frivilliga fångar. De accepterade allt! Bara för att få överleva en eländig dag till… De har inte överlevt, de dog dagligen! Det var lätt att ta deras eländiga själar…”
C.S. Lewis -
Ur The Screwtape Letters (1942)
*
Om maskinen vill, om robotarna tillåter, om algoritmerna är oss gynnsamma, om de nya vita khmererna kan visa oss en gnutta misskund, en liten tidslucka kvar som ej öppnats och där mirakel kan ske, då, kanske bara då kan vi fortsätta ha tillgång till de lärdomar historien frikostigt erbjuder oss… Men porten stängs allt snabbare, nästan alla sitter nu instängda, i sig själva, med sina tvivel och sitt köpslagande om ”trygghet” och ”hälsa”, på bekostnad av frihet; aldrig har ordet betytt så lite. En ny dikotomi kommer att läggas till de gängse gamla: ”vaccinerad mot ovaccinerad”. Pass lär tillhandahållas till de lydiga och förpassning till de som vägrar lyda. Så var redo! Väg upp argumenten noga! 13 döda i Norge efter vaccin, de var ju ändå på väg att dö! Men varför vaccinera någon som är på väg att dö? Tiotals fall i Israel med ansiktsförlamning, men där har man ju redan vaccinerat halva befolkningen, utom araberna. Unga friska läkare och sjuksköterskor som svimmar och dör i Portugal, i Mexiko, i Florida och annorstädes. Lite colateral damage får man ta! Handlar det egentligen om en ny vaccin, eller om ”genterapi” d.v.s. genmanipulationer? De vita khmererna vet vad de gör. De har härjat i bakgrunden länge och väl. Japans kejsare i egen hög person presiderade som vetenskapsman över de vivisektioner och experiment som med början 1936 utfördes på tusentals män, kvinnor och barn i Manchuriet, på Enhet 731, varifrån ingen kom ut levande, utom bödlarna. Kunskapen har fortplantat sig, förfinats, anpassats till nya Enheter ...
Men ”kunskap utan medvetenhet leder till själens ruin!”, det har Rabelais lärt oss i början av detta äventyr. Det vill säga samlad kunskap utan bevarat och delat samvete leder till att människan förlorar den enda källa till frihet som hon äger, sin själ (som siktar in vägen), och sin vilja (som gör att hon trampar den).
I Frankrike och i Italien blåser det revoltvindar bland vårdpersonal och restaurangfolk. Femtiotusen har lovat trotsa lagen nu i januari 2021 och öppna sina caféer och restauranger för allmänheten. Demonstrationståg defilerar varje vecka genom ett åttiotal städer i Frankrike. Franska borgmästare vägrar lyda order: inga undantagslagar gäller i deras byar och städer. I Indien har bönderna omringat huvudstan och hotar med att marschera in den 26 januari om deras krav inte bemöts. Trettiotusen (30 000) franska läkare, vårdare och forskare bildar ”Coordination Santé Libre”, bryter mot ”förordningarna” och kräver att ”få behandla” sina patienter! Kan man tänka sig: En läkare måste kräva sin rätt att få behandla sin patient?! Något som förvägras läkarna i många länder idag eftersom ”botemedel saknas” enligt läkemedelsjättarna. Och tro inte att ni får er frihet tillbaka bara för att ni har låtit er vaccineras, inte så enkelt. För vaccinet är inte ”botemedlet”. Vaccinet är en affär på 69 milliarder dollar. Det kan behövas ett par omgångar årligen, alltefter mutationerna, till de vita khmerernas fromma och deras halleluja-körer i varenda officiell kanal på jorden. Vi närmar oss spjutspetsen med rasande fart. Alldeles för mycket samlad kunskap! Alldeles för litet samvete! Efter 1984 dags för Fahrenheit 451. Välj din bok! Börja memorera! Med bokbålen och censurapparaturen i trim, både den fysiska och den virtuella, kan vi bara viska våra välgångsönskningar om ett nytt år …
Men låt oss nu ta Rumi till hjälp, han den evige optimisten som sa:
”Där det finns en ruin, där finns hopp om en skatt.”
På denna vackra handskrift från 1500-talet står det:
”Och den som närmar sig makthavarnas dörrar låter sig förföras [läs korrumperas].”
Idag känns det viktigare än någonsin att som motvikt till den pågående avhumaniseringen presentera sufiska tankegångar för läsarna. Jag har i över 30 år arbetat som förläggare och översättare av arabisk och fransk litteratur till svenska. Introducerat många världsklassiker från ett flertal språk till svenska läsares och forskares glädje. Skapat ett gediget populärvetenskapligt bibliotek med Pocketencyklopedins drygt 95 utgivna titlar sedan 1992. Lyckats med att till svenska tolka ett av den moderna arabiska litteraturens mest slående verk, ”Boken – Platsens gårdag nu” av Adonis. På senare tid har jag också försökt belysa den sufiska filosofin genom att publicera Rumi (”Ljuvliga skratt” och ”Den enhänte korgmakaren”, båda i tolkning av Astrid Ericson Bahari). 2013 publicerade jag ytterligare ett stort verk av en sufimästare från 900-talet på svenska, Niffaris ”Anhalternas bok”, i samarbete med Öjevind Lång. Och nu i januari 2021 kommer min översättning av Michel Chodkiewicz’ Introduktion till de meckanska illuminationerna av Ibn Arabi ut i bokform.
Beställ boken hos din bokhandlare
Hft / 92 sidor
”Låt ingen okunnig om geometri komma in”
Enligt legenden lät Platon rista in orden: ”Låt ingen okunnig om geometri komma in” på akademins dörr i Atén.
Vågar man säga de orden idag? Tecken i sädesfält. Hur känns det att vakna en morgon och upptäcka en gigantisk triskelion bestående av 409 cirklar utanför sitt fönster? Den fanns inte där dagen innan.
Om man i genomsnitt behövde bara 10 minuter för att skapa varje cirkel av de 409 behövs cirka 70 arbetstimmar för att bli klar. Hur många skojare behövs det för att utföra ett sådant präktigt konstverk i fälten? Med bräda och rep? I Englands korta sommarnatt? Visst, vi vet att det finns de som specialiserat sig på att skapa cirklar i fälten. Skojare, konstnärer och reklamnissar har haft fullt upp med att bevisa att det går att göra. Men deras verk har gjorts i dagsljus av ett helt lag med trampare och mätinstrument.
Står skojarna för de tusentals formationer som dykt upp de sista 40 åren? Hur kommer det sig att så många lyckas med sådan perfektion, nattetid, utan att avslöjas? De måtte ha högsta möjliga estetiska och geometriska sinne! Och läst Platon! Tur för dem!
Står man mitt i en formation ser man bara linjer och kurvor. Det tre dimensionella perspektivet avslöjas först när man ser tecknen från luften. Hur lyckas man skapa den effekten på marken, nattetid, på några få mörka timmar? En formation var nästan 1000 meter lång. Jag har inga svar. Utomjordisk intelligens, väderfenomen, jorden som levande organism, militären, laserstrålar, skojare? Vad spelar det för roll? De är vackra att se på och de gör något med betraktaren. De liksom upphäver tyngdlagen och tvingar oss att tänka om. Är det därför man undviker att nämna saken i medierna utom när man ska göra sig lustig över dem? Så att vi inte ska tänka om?
Alhambra publicerade en liten antologi med färgillustrationer i ämnet för länge sen, "Sädesfältens teckenmysterier", red. Beth Davis, hft, 107 s. Boken kan fortfarande beställas hos Adlibris & Co.
Adonis: "Och rymden väver förklaringarna"
Marrakesh / Fès ...
... och rymden väver förklaringarna
Hundratals författare, konstnärer och kulturarbetare
hylla Adonis på hans nittionde födelsedag på länken nedan
https://adonis90.org/participants/
se även www.alhambra.se för mer Adonis på svenska
Adonis
(1979)
Översättning från arabiska av Hesham Bahari
1.
Tiden rusar blint i en dimma
som sänker sig ner och tunnas ut,
en dimma av människors andedräkt,
ej av ånga eller damm.
Historien har sina åkommor, sina ruiner,
och nuet har en smak av halm.
Säg: Kungaspiran tillfaller krigets mamluker
och dagarna smyckas med död.
En viss kultur drar sitt sista andetag
i detta civiliserade stall.
Mellan Juvelerarnas kvarter och De kristnas aveny
ligger tiggarnas revir, där turbanernas
och lyktornas glänsande dygder hopar sig
och dansar i horisontens breda byxor.
Något kastas genom ”Stavporten”,
fylls av otålighet vid ”Havsporten”
för att nästan sprängas framför ”Krutporten”.
Föraningar som slukar avstånden...
Och om dessa dammar skulle svämma över sina bräddar,
dessa stränder driva i väg...
Tanger,
du är vidden som för krig mot hjärtat
och vägrar sluta fred med ögat.
Ordna nu väl dina drömmar i Asilah!
Marrakesh och Fès nalkas snart.
Välkomna längtans taggar.
I universums vidsträckta vingslag
skiner en profetia, ett tecken.
2.
Ett barn går i Marrakesh
genom växtlighetens hovssalar.
Varje gren i palmernas smärta linjer
är en eldkrona. Förneka inte...
Hösten är vårens glöd
Våren är höstens vätska
Plötsligt
öste regnet ner framför en lidande palm.
Oro i kronan och i roten vilsamhet.
Jag hör något som liknar tal:
Idag lär månen hälsa
på sina fattiga vänner i medinan.
3.
Kopparansiktena och nöden
som förgrenar sig längs midjorna
förhäxar dig. Du dras dit av röster:
Hettans hovar spräcker gatornas matta.
Vad sade skoputsaren
till denna förgyllda kaftan?
Vad viskade mjölkmannen
till detta cementtorn?
Och varför ser dessa trottoarer ut
som utmattade hästar,
förlorade slag?
När solskivan äntligen går ner, splittrad
mellan Atlanten och Medelhavet,
tror du dig veta att solen är en kvinnas kropp
som pendlar mellan två kärleksläger.
4.
Djami’ l-fna
En gryning i nattens kved
eller oförvägna fotsteg
klapprande i skymningen?
Textens mångfald (avlelse)
A. Huvuddel: Det smäckra slottet
Portarna öppnas eller stängs
för att välkomna fångarna
eller botgörarna.
Din tunga är en dolk, du som vittnar,
och mellan dina händer kvävs sanningen
i underjordiska tunnlar, i celler och sovrum,
där de mördades rosslingar ekar.
B. Marginal: Oceanen
Tilldragelsen pekar mot halvsläckta fester,
rastlösa ringar, språkande former
och tecken som sprids i bild efter bild.
Hälsa de blinda som förenas i mörkret,
som tigger och hukar sig framför ljuset.
Säg: Materian förtunnas i stundernas vätskor
och själen försonas med vinden.
Se hur natten tar emot dammets fotsteg.
Färgade glaspärlor skimrar i rymdens dräkter.
Se hur ansiktena på marken bäddas
och stoppas under himmelsfilten.
Denna stjärna är en sköld, denna ett bord,
den där en trumma och den där en skiva.
Kaftanen är ett klimat. En ängel
nedstiger från Venus och en gasell
har fjättrats i nattens kedjor.
I jordens kompakta mörker
upphör all kunskap.
Inbillningar förställningar Infall
Hur lyder den fallna frågan, den nödvändiga?
Hur lyder det möjliga svaret, det rättfärdiga?
Hur tvår man kärleken till kärleksvanan?
Jag känner men jag tvivlar
på det kändas utseende.
Jag nödgas följa förnuftet
utan säkerhet. Mina ord
sönderfaller. Isen är varm
Elden är kall. Insikten
Orörlig men ack så rörlig,
dunkel men ack, så klar...
Djami’ l-fna:
En värld som laddats med minnets kraft,
kroppar som sänder ut och kroppar som tar emot,
heliggjorda magiska handlingar och en legend,
som ammar sin dotter med himlens mjölk.
Från rodnad till gulnad till vithet
vajar blommorna i alla färger.
Har du undersökt ljusets stadier?
Har du mätt färgernas skala?
Har du trängt in i de sfäriska, avlånga
eller trekantiga mönstren som turas om
för att iaktta himlakropparnas vandring.
Före Kristus Före hidjran
Efter Kristus Efter hidjran
Besläktade årtal kommer och går
i mantlar vävda av sultanernas hår.
Samstämmigheter mellan människor
och tideräkningar, murar
som ibland jämnas med marken
och ibland löper jämsides.
ett moln ett vatten
... och i förlängningarnas återkommande våg
väver rymden förklaringarna.
Kommer denna väv aldrig att rivas upp?
Blinde dervisch, du måste magra än mer
för att döden skall växa, du måste vandra bort
för att låta den komma.
Ännu finns det lekutrymme mellan här och nu.
Men hur pinsamt är det inte att dö
som vilken djurgud som helst.
Detta språk skickar ut orden som vittnen
och tar emot dem som lik.
Vad sysslar den blinde dervischen med?
En förväxling mellan vinden och anden...
Jag förbryllas:
Vilken av de två är bilden?
Vilken är meningen?
Handlar det om rytmens förväxling
eller om en förgrening?
Är världen verkligen i stånd att träda in i språkets hus?
Det kommandes dunkel är för mig
skonsammare
än det gångnas klarhet
5.
”Du kan gripa solen med dina händer”, sade hon och började löpa efter sin barndom, bland hästkärror som hon i sin fantasi gjorde om till högresta palmer. Där fanns olivlundarna med sina blad som en gång i tiden vandrade ut från Syriens sluttningar och letade sig fram till annat bläck. Välkomna den lyckliga jorden. Lova att beblanda dig med dess stoft.
Och när man går igenom Ifran och Imozar för att lägga ansiktet mot Fès ansikte förvandlas man till en handskrift i en bok skriven av växterna, gultörne och lavendel, och träden som tävlar om att diktera.
Plötsligt,
omringar nattväktarna luften
och avbryter stigarnas kuttrande.
De knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna.
– Vad är ni rädda för?
– För allt. För böcker och drömmar, kifen och bläcket,
hanen och honan, dagen och natten...
Men,
här kommer en sol och den följer oss sakta
genom dessa dalar.
Marken ångar framför den,
stigen fylls av små moln,
som pressas samman och glider ner...
Så friska molnen ser ut...
regnsåll, titthål mot rymden.
Ni trångboddhetens teckenfält! Bered plats!
Mellan min själ och naturen ligger
ett bindestreck av visioner och avslöjanden,
ett hemligt brödraskap som darrar
i ett kristallklart mörker...
Det är bortsnappandet som kodas av tanken,
den seende iakttagelsen i en inbillning
som vandrar mellan elementen,
som vore den själva visheten...
Du som stiger upp i Sokrates fyrtorn,
kan du se al-Halladjs lik,
och flugorna som surrar...?
Sakta ner! Följ denna fjäril,
lär dig se myrans krökta rygg;
solens trogna soldater,
dessa heliga horor
som livar upp varje bröllop.
Skapelsens rök växer fram,
ritschandet hörs
och tingens skjorta rivs i strimlor...
Således,
när man lägger sitt ansikte mot Fès ansikte
lär man sig uppskatta ruttenhetens doft.
Kvinnor radar upp sig som planeter
med ghislinens färg, och barnen
kretsar intill som asteroider.
– Balak! Attention!
Det är herr Åsna, omsvept av barnslig
trumpenhet, som går förbi tyngd av alla sorters
änglar, tyngd av grönsaker, frukt och grödor.
Så vackert ditt tålamod är,
du åsnornas prinsessa.
6.
Fès!
Historien dryper från väggarna,
visar sig i fönstren, tar oss i handen
och drar oss med. Fortsätt framåt
längs denna återvändsgränd,
förbi dörrar som gömmer hemligheten
som kallas Öppenhet – och detta utplånande
kommer att visa er vägen.
Det ena steget efter det andra,
men foten utplånar foten.
Leran har sina böcker, sin läsning,
keramiken sina penslar och blad.
”Kvinnor – midjor av koppar,
lår som duvor. I blommornas
småhus mognar flickorna,
i väldoftande tält gifter de sig.”
– Hur vågar dessa elledningar löpa över åsninnans rygg?
– ”Skynda dig! Må Gud skänka dig lidande!”, säger åsneföraren till sin åsninna.
En svävande lykta rullar ner mot de Ädlas dal
och går förlorad i blod, blod som förvandlas
till småstenar, småstenar som färgar tidevarven.
Och vid al-Qarawiyyin-moskén travar tingen upp sig,
som huvuden och drömbuntar.
Så ljuvligt när allt blandas med allt:
ett bröd med bokens pärmar,
utdrag ur Lenins texter
med Nefzaouis Doftande ängar.
Se hur kvinnan tränger in i morötterna
med sina persiljefläckade fingrar.
Hör henne ropa: ”Jag vill ha dig, du är så skön!”
Så vilsamt att hålla blicken fäst vid böneriktningen
som vore den en vacker kropp, och vilken njutning
när man inte längre kan särskilja det man betraktar:
Är det slagg eller malm?
Lyssna! En lärds mumlande.
Kom in! Nej!
Guds portar står vidöppna,
men världens portar är trånga.
Hur skall du kunna komma in,
du förgänglige?
Två älskare, ett bönerum,
och en prostituerad med grön slöja.
Men denna moské är givmild och förlåtande,
där den står mitt emellan
naturens och kulturens marknad.
Den är naveln,
och vilken fromhet visas inte upp
i detta förföriska motstånd
mellan helvete och paradis!
7.
Adonis
Här kommer denna stund som smygande
förvandlar hans sorger till berg.
Han kryper in i sig själv för att sedan
trampas ner i bröllopens trängsel.
Vad tänker poesin nu göra åt detta?
Åt länder som skryter med sin ofruktbarhet,
åt språk som sprider epidemier?
O poesi, du ville bli syndaflod, sprutande vulkan...
Kommer det att räcka?
Befall då: Jag är despoten!
Jag proklamerar Rivningsrepubliken!
Jag är despoten och jag proklamerar Rivningsrepubliken.
Med Splittring som president.
Ruska om tingens tron i dina sinnen.
Krossa måttens stat i din jordbävning.
Dina drömmar skall ta över stjärnornas ställning
och dina tankar skall byta plats med träden
för att rota sig.
Omfamna oss, du extasens kön,
du som finns bortom ängel och demon.
Förnöjsamhet förtjänar exilen.
8.
Gester och minspel tonsätts
mellan anblicken och insikten.
Vreden antar vilans anlete.
Bitterheten lånar hymnens klang
och smärtan färgas av böneutroparens sång
medan anletsdragen behåller sitt övertag.
Du säger att ensligheten viskar i ditt öra:
”Åtrån är hjärtats underverk”.
Säg till varje kvinna: Du är den sista
och du är den första.
Således tillkom det Fès att organisera sina njutningar
och söka hjälp hos begärets förtrupper.
Din prakt lyser i ringarnas sniderier
och i monologernas spelrum
o skön skrift från Kufa.
Inte erövringens ära, utan mottagandets.
Inte glädjen över att vinna, utan över att leva.
Inte våldet, utan gemytet, den gudomliga sällheten.
Välkomna insikten som arbetar för att bli,
inte för att äga, för att bli till i förvandlingens ritual,
ritualen som ej kan begrundas,
som motsäger sig själv,
lungornas ritual och sinnenas.
Närma dig, du som stiger fram beslöjad...
Närma dig! Jag uppskattar din skönhet
och skänker dig min kärlek.
Jag kommer inte att dölja mitt ansikte
av rädsla för att förtrollas.
Någonstans läste jag att synskhet
främjas av trenne ting:
Grönska, ett lugnt ansikte
och rinnande vatten.
Således stiger din skönhet upp
som det talande ljuset över landskapet.
Närma dig! Sittande, stående, arbetande,
vi skickar söndringens skyttel
som en hälsning till denna trötta trogna kropp,
som skyddande svävar över sin gård
och ställer sin fråga till Döden:
Du barn, varför stamma?
9.
Varken Djami’ l-fna eller Djami’ l-qarawiyyin
utan folkstormen, oceanen och inträdet i tillstånd
av harmoni. Allt förskjuts framåt i tiden:
Befrielsen är en viss början till ingivelsen
om en solidarisk men tillbakadragen Tid!
Här får du alla mina stunder, min vän.
Jag splittras i sönderhackade tillstånd.
Jag tar mig samman i spridandets akt.
Existensen är en klippa och dagen
en snarad fågel som passerat förbi...
Världen har inte större resning än en mus.
Jag ser och undrar: vilket är bäst –
att fångas in och programmeras
eller att kastas ut i kaos?
Jag undrar därför att mitt kaos
är ett sinnenas godståg, en lemmarnas farkost,
ett skydd åt musklerna och gapande hål i belägringens betong,
därför att mitt kaos innehåller ett visst löfte...
Zaleghberget, låt olivträden klä mitt lik:
en uppenbarelse
en utsikt
en profetias frukt som välsignar slätternas inälvor
Djabir ibn Hayyan! Ge plats åt Ibn Arabi!
I min kropp finns en eld som slukar sig själv
en eld med två väsen, ett som andas på natten
och ett som andas på dagen,
en eld hög som luften, den låter mig aldrig vänta.
I min kropp finns en eld som äter och dricker
och en annan som varken äter eller dricker.
Mitt ansikte är sömnlöshetens skrevor.
Lagarna är förväxlingar.
Min kropp sänks ned i avslöjandets vatten
och i varje ting ser jag dess motsats.
Se hur världen låter sig genomskådas
när Vägen bär dig i ensamhetens högtider
mellan handen och hjärtat,
arbetet och språket,
talet och rösten!
Ordens äkthet i dina andalusiska sånger
formar sig till vägvisare efter vägvisare
och rymden, den väver förklaringarna.
10.
Vad gör poesin
bland all denna keramik som blöder av ömhet
som om vår andning ristade märken i den blå glasyren?
Mellan en dag som krönts med tårar
och en som krönts med blod,
månad efter månad,
år efter år...
Vad gör poesin
i en tid större än varje svulst,
varje olycka?
Dödens tid, odjurens och njutningens tid,
där skodda böcker drömmer bakom galler
om maskinernas gud.
Ve den tredje arabiska tiden!
Ve dess nyhetssändningar, tidningar
och biografer. Vem styr oss? Vart går vi
från vaggan till graven? Bakåt? Framåt?
Vad händer med våra inre rytmer?
Varje ting står för sig självt, ensamt,
i det rasande kriget. Tingen vandrar ut
ur ordlistorna och går miste om sina bokstäver.
Livet – ett ansikte som intas av katastrofen,
ett bröst som fylls av skräck, inte skräcken för en
slumrande blindgångargranat, som spränger tidens gåtor,
utan skräcken för torg fulla av gamföda, en värld
som slits itu, och öden som ristas i köttslamsornas tärning.
Jag låter mina steg förenas med mina drömmar
och tillsammans dryftar vi nya planer:
I kroppens vansinne finns botemedel för själen
och lemmarnas historia är en fotnot i begärets historia.
Jag hör vinden viska till stenen och åskan stämma in med molnen:
så dunkelt det tydliga talet är!
Nämner jag Beirut så menar jag
Damaskus, Ryad, Bagdad, Kairo...
Jag talar om stammar i förfall och gläder mig.
Jag går i elden och delar rum med lågorna.
Jag samlar det som finns till hands av exilens stjärnor
och tillsammans strålar vi mot framtiden.
Jag skriver brev till tingens okända sida och undertecknar dem
med namn som Arwad och Ninar. Ofta sjunger jag till molnen
och förvånas när de stannar och lyssnar.
Jag möblerar om naturens växter
som vore de stolar i mitt hus,
sedan stiftar jag
en inbillning.
Inte av någon särskild anledning
bara för att i min fantasi se en nyckel,
vilken som helst nyckel
till vilken dörr som helst
Ve den tredje arabiska tiden!
Tusentals tideräkningar vaknar under dess fanor.
Tusentals källor trängs under dess broar.
Tusentals djurarter irrar under dess bord,
hungriga, fångna, nakna.
Vakna o sovande stammar
Slukandets ritual är här
Här är ritualernas slukare
11.
Moské
Sultan Makt
Spegel Bild
Liknande hieroglyfer
Marrakesh Damaskus Kairo Bagdad
Jerusalem Fès
Livet är sömnen
Döden är att vakna
Havskrabbor
Landkrabbor
Ödlor av varje sort erövrar jorden
medan människan jagar himlen
Hon är Gud
som skrider fram
i en djurart
som sakta försvinner
Vad är detta allmänna som livnär sig på att mörda det unika?
Hjärnans uppror stänger in kroppen
i ett slavuppror,
som enbart kommer herrarna till del.
Araben ska födas igen!
Araben i mig drar upp sina rötter,
slår fast sin rotlöshet i mina nerver, inälvor, benmärg.
Titta på honom!
Han bidar sin tid, ordnar i premissernas alfabet.
Titta på honom med de inre lyktornas ljus
om ni vill träda in i hans tid.
Han ska förse bokstäverna med tecken
som han kommer att avslöja för er,
och tecken som kommer att avslöjas i sin tid,
ty han och tiden är två barn i samma säng.
Poesin stiger ur sin fålla.
Härska som ni vill, o galaktiska moln.
Min dikt tar på sig sin kaftan
med välavvägda ord,
med hjärtats matematik.
Visst kan du vara poet här
mellan gården och fängelset,
mellan Imozar och Tanger,
mellan Asilah och Agadir.
Visst kan palmerna vara kärror
och ljuset en kusk,
marknaden ropa till bön,
moskén skynda iväg
och det gröna téet binda samman
förtroendenas turer.
Atlanten kan bli Medelhavets resa
och Medelhavet Atlantens skepp.
Den Brändes Port kan bli Erövringarnas Port.
Min dikt tar på sig sin kaftan,
och rytmen är blodet som forsar i nuets ådror.
Sidi-l-Leabi Sidi-l-Khatibi Sidi-Banis*
Ja! Ja!
Fred till resten av vännernas sällskap
från Asilahs och Tangers balkonger
till trösklarna i Marrakesh och Fès
Fred i rymden som skriver vår historia!
Fred på kometerna som skapar rymden!
”Alif lam mim
Detta är skriften – det råder intet tvivel om den.”
Intet tvivel…
Marrakesh, september 1979
* Abdellatif al-Leabi (f. 1942), Abdelkebir Khaitibi (1938-2009) och Mohammed Banis (f. 1948), tre stora marockanska författare.
