Nixon Baba - Ett utdrag ur "I solens öga" av Ahdaf Soueif m.m.
Sheikh Imam och Ahmad Fouad Negm.
Imam och Negm tillbringade sammanlagt tjugo år i egyptiska fängelser
under Nassers och Sadats tid vid makten (1952-1981).
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
”Det blir ännu vackrare här när det börjar skymma”, säger Lisa entusiastiskt.
”Ja, jag är väldigt lyckligt lottad”, instämmer Asya. Hon tittar på Hisham Badran och undrar hur väl han känner till stugan; hur många eftermiddagar, nätter, han har tillbringat här med Jenny MacRae. Lisa känner tydligen inte alls till något om det. Hon måste i alla fall veta att han varit här förut eftersom han kunde vägen –
”Men det måste vara lite ensamt när er man inte är här – och Dina stannar väl inte så länge till?” säger Lisa.
”Jag har vant mig, ärligt talat”, skrattar Asya. ”Jag säger till alla att jag är van vid det.”
”Det sägs” – Gerald Stone har behållit sina solglasögon på hela eftermiddagen – ”att om man upprepar något tillräckligt ofta tror man till slut på det.”
Hisham vänder sig från banden som han har granskat och tittar på honom.
”Men det är sant –” börjar Asya.
”Vad är det här?” avbryter Hisham. ”Du har ett band av Sheikh Imam? Och det har du aldrig sagt?”
”Dina hade det med sig.”
”Tog du det ut ur landet? Du är mycket modig.”
”Det är inget riktigt band: det är bara något som vi spelade in när han sjöng på universitetet i mars.”
”Men alla hans band är av samma slag, inte sant? Han skriver inte kontrakt och går in i en inspelningsstudio –”
Dina skrattar åt det osannolika i tanken. ”Nej det gör han förstås inte. Men ibland arbetar folk på det första bandet, skär ut extraljud, redigerar avbrott – allt möjligt. Det här är helt obearbetat.”
”Jag har hört talas om Sheikh Imam”, säger Marzouk.
”Det är en gammal, blind man som är protestsångare, mer eller mindre bannlyst av regeringen”, förklarar Asya för Gerald och Lisa.
”Mer eller mindre?” frågar Gerald.
Asya tittar på Dina.
”Han är inte officiellt förbjuden”, förklarar Dina. ”Men myndigheterna gör det svårt för honom att uppträda.”
”Hur då?” frågar Lisa.
”Jo, vi bjöd in honom att sjunga på Kairos universitet tidigare i år och bestämde att det skulle bli i mars –”
”Men inbjudan måste väl vara officiell?” frågar Hisham.
”Ja. Studentföreningen på naturvetenskapliga fakulteten bjöd in honom på uppmaning av vår förening: Kulturella föreningen. Det råkade vara så” – Dina vänder sig till Marzouk – ”att kåren i år leddes av nasserister och oberoende studenter, och så har det inte varit under de två senaste åren då det dominerades av studenter som tillhörde Mabahith –”
”Dina har gått på college i tre år”, flikar Asya in.
”Så sheikhen anländer med poeten Ahmad Fuad Nigm och målaren Muhammad Ali, och då upptäcker vi att alla de stora lektionssalarna i huset har blivit låsta på order av administrationen och bara kan öppnas med dekanens tillåtelse. Då tar vi sheikhen till kafeterian och går för att träffa dekanen, men han vill inte träffa oss och hans sekreterare slingrar sig, och under tiden samlas massor av studenter runt sheikhen i cafeterian. Och sedan kom någon ihåg att det finns en stor hall på insektsavdelningen som är ett annex fristående från huvudbyggnaden och det kan ha glömts bort. Så vi gick dit och den var öppen så att vi kunde ha konserten.”
”Men blev det inga efterräkningar?” frågar Marzouk.
”Dekanen upplöste vår förening för ’att den var en fara för ordningen i colleget’ och bestämde sig för att undersöka hur vår ordförande och sekreterare hade uppträtt – och sedan hände ingenting.”
”Och var det en bra konsert?” frågar Gerald.
”Underbar”, säger Dina.
”Har ni något emot att jag sätter på bandet?” frågar Hisham. ”Jag hörde honom en gång i Alexandria för sex år sedan men jag har varit här sedan folk började göra inspelningar av honom –”
”Klart ska jag sätta på det”, säger Asya. ”Det vill säga – om Gerald och Lisa inte har nåt emot det – bara en kort stund?”
”Inte om du översätter det för oss”, säger Gerald.
”Åh, ni kommer inte att finna det intressant –” börjar Asya.
”Men det är klart vi gör”, säger Lisa som rätar på sig och ser uppmärksam ut.
”Det är så provinsiellt”, fortsätter Asya. ”Det får ingen mening om jag inte kan fylla ut med en massa bakgrundsinformation – och till och med då låter det naivt tack vare den speciella sångstilen.”
”Vi ska försöka ta med det i beräkningen. Ge oss åtminstone en chans”, säger Gerald.
Asya stoppar in bandet i maskinen och trycker på Play. Efter knastret och visslingarna och applåderna slås lutan an och sedan kommer sheikhens grova, raspiga röst:
”Sharraft ya Nixon Baba,
Ya bta’ el-Watergate –”
”Vad säger han?” frågar Lisa, ”är det nåt om Nixon?”
”Jo”, säger Asya, ”han säger att du har hedrat oss, Nixon Baba” – ’Baba’ betyder egentligen ’fader’ men här används det som en titel för låtsad respekt – jag kan inte ärligt talat, nu har han redan övergått till nästa strof och –”
”Vi kan kanske göra en paus?” säger Gerald.
”Men det är första gången Hisham hör det-” säger Asya.
Hisham trycker på Paus-knappen.
”Låt oss höra hela sången, och sedan spolar jag tillbaka och gör paus efter varje strof. Jag skulle gärna vilja höra Asyas översättning.”
”Sharraft ya Nixon Baba,
Ya bta’ el-Watergate –”
Hisham trycker på Paus.
”Som jag sa”, säger Asya, ”säger han: ’Du har hedrat oss, Nixon Baba – ’Baba’ betyder ’fader’ men det används också som här som en titel för låtsad respekt – som i ’Ali Baba’, till exempel – något som antagligen härrör från den indisk-muslimska användningen av arabiska – men saken är den att man också kan tilltala ett barn med ’baba’ som ett smeksamt uttryck – ett slags omkastning: som att kalla honom Store ledare för att han är så liten – och när det då används aggressivt – som i ett gräl mellan två män – får det en förminskande, nedsättande innebörd. Här ryms alltså alla dessa betydelser. I alla fall ’du har hedrat oss, Nixon Baba’ – ’Du har hedrat oss’ är förresten den traditionella hälsningen som man använder när man möter någon som kommer in i ens hem – det är nästan som ’kom in’ här i landet. Det fungerar alltså bara som en hälsning och han använder den så men han aktiverar – ironiskt förstås – betydelsen av att verkligen ha ’hedrat’ oss. ’Du har hedrat oss, Nixon Baba/ O du av Watergate’ antar jag skulle vara den trognaste översättningen – men strukturen ’bita’ el-vaddetnuvar (el – är bara bestämda artikeln före ett substantiv) förutsätter en nära men inte nödvändigtvis definierad förbindelse mellan det första substantivet (personen som beskrivs) och det andra substantivet. Så ’bita’ el-grönsaker’, till exempel, skulle vara någon som sålde grönsaker, medan ’bita’ el-kvinnor’ skulle vara någon som förföljde kvinnor. Nixon är alltså ’bita’ el-Watergate’ vilket antyder att han säljer idén Watergate till någon – säljer sin version av Watergate till allmänheten och ägnar sig åt en politik i stil med Watergate, men gör det på ett allt annat än pompöst sätt utan i stället på gatans språk, på ett skämtsamt grovt sätt. Användningen av ’el-’ för att ytterligare specificera Watergate – ett substantiv som inte behöver definieras närmare – är nödvändig för rytmen och ökar den komiska effekten. Jag är säker på att ni inte vill jag ska fortsätta i den här stilen så det är bäst att vi slutar –”
”Dumheter!” säger Gerald.
”Det är fascinerande”, säger Lisa.
”Asya”, säger Hisham, ”jag lovar att jag njuter av det här. Hör på så ska jag spela upp nästa vers.”
”Amaloulak ima w sima
Salatin el-fool wez-zeit – ”
”Okej då”. Asya tar ett djupt andetag. ” ’Ima’ är ’värd’ eller ’värde’. Han säger: ’De gjorde ett ima för dig’: att göra ett ’ima’ för någon är att uppträda mot honom som om han hade ett värde när han i själva verket inte har något. Då blir det ’De har uppträtt på ett sätt som visar dig uppskattning’ – ’sima’ används alltid som ett idiomatiskt uttryck tillsammans med ’ima’ för rytmens skull. Det betyder förekomst. Det blir: ’förekomsten av något värdefullt’ – det är ju hemskt att det tar så många meningar att översätta, och det får det att verka otympligt och invecklat när det faktiskt är väldigt direkt; det är ett språk som en helt illitterat, obildad kvinna skulle använda till sitt barn –”
”Vem fick honom att verka värdefull, hans pressekreterare?” frågar Lisa.
”Det här var när Nixon besökte arabvärlden – så han talar om araberna – arabledarna”, säger Dina.
”Det kommer på nästa rad”, säger Hisham. ”Asya?”
”Ja. Sultanerna över ’fool’ och ’zeit’. ’Fool’ – det är en sak som alla känner till om Egypten – att ’fool’ är egyptiernas basföda. Särskilt för folk i de mer traditionella och fattiga delarna av samhället – jag tror att de i det närmaste sammanfaller. Det är bruna bönor som kokas länge över mycket svag eld. Det är den billigaste mat man kan få, och att vara ’sultan’ över ’fool’ vittnar om stor fattigdom och efterblivenhet. ’Fool’ kan kryddas på olika sätt. Det enklaste och billigaste är med olja – ’zeit’ – och citron. Så ’fool’ och ’zeit’ hör ihop – men ’zeit’ betyder precis som olja på engelska även bensin. Om man då tar den betydelsen så finns det två kategorier av ’sultan’ : sultanerna över ’fool’ och fattigdom och sultanerna över rikedom och olja. Det finns alldeles tydligt en enorm skillnad mellan de båda kategorierna – men också en likhet – som framhävs av att man läser ’fool och zeit’ som en enhet med bara en sultan – en likhet i attityderna till Nixon och USA. Och ’sultan’ är i sig själv en förklenande titel nuförtiden – utom i folksagor där den åtråvärda prinsessan fortsätter att vara sultanens dotter – eftersom det är ottomanernas turkiska titel för en kung och de betraktades naturligtvis av egyptier och andra araber som förtryckare och parasiter – och för övrigt hade de senare rykte om sig för svaghet och ett utsvävande liv. Att numera kalla en ledare för sultan inrymmer alltså alla dessa övertoner. Men det finns också en annan betydelse av ’salatin’ – vill ni verkligen att jag ska fortsätta, för jag skulle mycket hellre –” Asya vädjar till Hisham Badran.
”Det är klart vi vill att du ska fortsätta”, säger Lisa.
”Det är otroligt så mycket det står för”, säger Gerald Stone.
”Jag är säker på att Sheikh Imam själv skulle vara intresserad av att höra den här tolkningen”, skrattar Dina.
”Okej.” Asya tar ett djupt andetag och föser bort håret från ansiktet. ”’Salatin’ är också pluralis av ’sultaniyyah’ som är en skål, men också hör ihop med galenskap. Ni vet som i en fars när en tokstolle bär en kastrull på huvudet. I en egyptisk fars skulle en tokstolle bära en ’sultaniyyah’ på huvudet. ’Han satte på en sultaniyyah’ betyder att han har blivit tokig. ”
” Farashoulak agda’ sekka,
Min Ras et-Tin ’ala ’Akka
We hnak todkhol ’ala Makka
Wiy’oulu ’aleik haggeit –”
” ’De lade ut den modigaste vägen för dig: från palatset i Ras et-Tin (det är palatset på västra ändan av Alexandrias sjösida – det är den udde som kung Farouk seglade från till exilen) ’till ’Akka’ – det ligger i Palestina. Det är en stad som var allmänt känd för att vara svår att inta under korstågstiden, så någon som är nöjd med sig själv över att ha genomfört ett stordåd kan få den spydiga frågan: ’Jaså, du har öppnat ’Akka?’ ’Och där ska du inträda i Makkah –’ det är Mekkah, den heliga staden i Saudiarabien förstås. ’Och de kommer att säga att du har genomfört pilgrimsfärden’ – du är en ’hadj’ – och det är naturligtvis omöjligt eftersom bara en muslim kan göra hadj. Det här kan tänkas syfta på den tyska propagandan under andra världskriget, när Hitler sades vara ’Hadj Muhammad Hitler’ som ett försök att få vanligt folk att stödja honom.”
”Mahou moulid
Shobash ya-s-hab el-beit –”
” ’Det är en moulid.’ En ’moulid’ är egentligen ett helgons ’födelse’ – liksom julen fast det finns mängder av helgon. Men på grund av hur det firas betyder det också en tid av kaos där allt kan hända. ’Shobash’ är ett verkligt vulgärt skrik för att tilldra sig uppmärksamhet: en kvinna skriker i ett gatuslagsmål för att slå larm om att hon är ute efter att krossa fienden, att hon inte bryr sig om att hon gör skandal – att hon i själva verket vill att folk ska komma och titta. Så det används också som ett tecken på att man gör något orätt – helt skamlöst; man är inte ens anständig nog att göra det i skymundan utan gör det inför öppen ridå. Å andra sidan används det av magdansösen på ett bröllop när hon börjar samla in penninggåvor till bruden. ’Ya-s-hab el-beit’ är återstoden av magdansösens rop. ’El-beit’ är huset, ’ As-hab el-beit’ är folket i huset. Alltså brudens eller brudgummens släkt. Men det förnämsta ’huset’ är ka’ban i Mekkah. Och om man bara säger ’As-hab el-beit’ anses det automatiskt syfta på folket i det huset, profetens hus, det vill säga det folk som är mest hedrat av alla muslimer, och nu hedras av president Nixons besök. Så – man kan säga att där finns en massa strukturell ironi. Och resten är bara repetition. Jag menar, det här ger en antydan om vad som sägs. Hör ni, vad sägs om lite kaffe? Ah, ursäkta mig –”
NIXON BABA
You came Father Nixon
Mr. Watergate
They gave you so many honors
These exploiters of the people.
They festooned the widest path
From Ras-El-Tine to Mecca
So that from there you could go to Acca
And that it could be said he made the pilgrimage.
It was a real traveling circus,
Your benediction, o Parents of the Prophet!
The day of your arrival your agents prepared for you
A beautiful exorcism ritual
Where the whores strutted their stuff
Homos and lowlifes
And where Chamhourèche in person
Made love to the priestess, there were many processions.
A whole retinue of blood suckers followed
Groveling by order of importance,
Of course.
Those who invited you said to you
Come eat some candies and sweets.
And since you are a little naive,
You thought us easy prey.
You were in ruins;
They wanted to help prop you up.
Undesirable partner, I spit in your face,
Disguised as a blessing.
Listen and remember,
Even though you won't be around much longer,
I won't bid you welcome or to go away.
I won't tell you come, or get lost.
But they say, Egyptian flesh is corrosive there,
Where it's wasting away.
For a real traveling circus,
Your benediction, o Parents of the Prophet!
*
ÖVRIGA TITLAR AV AHDAF SOUEIF PÅ SVENSKA
"Kärlekens väv är en stor, underbart långsam och vacker roman ...
ett mästarprov på hur man förvandlar information till levande material."
Marie Peterson, DN
"Soueif nöjer sig inte med ett subtilt och passionerat relationsdrama. Detta är också en idéroman
där dagspolitik, historia, kvinnosyn och kolonialism analyseras. Resultatet befäster bilden
av en författare av rang."
Ulla Siljeholm, BTJ
“Den egyptiska författaren Ahdaf Soueifs roman I solens öga är av den art, att när jag slår igen den efter de åttahundraarton finstilta sidorna känner jag mig tom och undrar vad jag nu ska ta mig för.Ahdaf Soueif tecknar på bredden och på djupet. Man blir nära bekant med alla människor i Asyas familj och närmiljö och får ur egyptisk horisont följa världens utveckling från 1967 till 1980. Bara det är fascinerande, men de verkliga kvaliteterna ligger i det enastående rika porträttet av Asya, ytterst komplext och totalt gestaltat inifrån henne själv. I solens öga är också en roman fylld av stringenta repliker, diskussioner och gräl, och här utvecklas könskonflikter med den mest furiöst strindbergska skärpa. Jag föreställer mig att åtskilliga av Asyas erfarenheter är författarens egna. Tora Palms översättning är alldeles utmärkt och bokförlaget Alhambra har den största heder av denna satsning - tidigare har man också utgivit Ahdaf Soueifs roman Kärlekens väv - och jag väntar ivrigt på fler av hennes romaner på svenska.”
Lennart Bromander, Aftonbladet.
SOUEIFS BÖCKER KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Storm över berget - Libanons historia under 1700- och 1800-talet
STORM ÖVER BERGET
Libanons historia under 1700- och 1800-talet
av Mikhayil Mishaqa
Dragoman
Inledning av Wheeler M. Thackston, Jr.
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg
Hft med flik / 328 sidor / Illustrerad
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
*
INLEDNING
av Wheeler M. Thackston, Jr.
Mikháyil Misháqa föddes i Rishmayyá, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashír II Shiháb. Mikháyil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shiháb i Hásbayyá. Efter att Shihábemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.
Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han, redan som helt ung lärare, texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna i slutet av 1800-talet har han beskrivits av Jurjí Zaydán på följande sätt:
”Bland de mest märkliga och lovvärda av hans karaktärsdrag var att han inte såg eller hörde någonting utan att bli nyfiken på det för dess egen skull. Han hade så stor tilltro till sin intellektuella förmåga att han trodde han kunde lära sig allt han ville.” (1)
I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Misháqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibráhím Misháqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzár, fram till de massakrer som är kända som ”1860 års händelser” i Damaskus och Libanon. Mycket utrymme ägnar han den interna politiken och maktkampen i huset Shiháb, som både han och hans far var nära förbundna med, och Shiháb-emirernas ostadiga relationer med sina osmanska länsherrar. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området.
Mot bakgrund av historiska händelser tar Misháqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv: Músá Rizqs upptäckt av dolda skatter (s. 38-40), hur Shaháda Farhí överlistar en bedräglig shejk och hur en klipsk judisk skattmästare gäckar Shaykh al-Isláms fiende (s. 78-79), Sulaymán al-Hakíms mordförsök på shejk Bashír Jumblát och emir Bashír (s. 91-93), Zakhkhúr al-Sham'únís gräsliga bedrifter (s. 100-104), hur Ghálib Abí-'Ikr utses till att strypa fångar (s. 127) och undersökningen av mordet på kapucinpatern Toma (s. 211), en internationell cause célèbre. Alla dessa historier återspeglar något av för området karakteristiska personliga relationer, förhållandet godsherre—bonde och regent—undersåte, mikrokosmiska inblickar i samhället som endast sällan förekommer i historiska krönikor. Hur Misháqa själv med knapp nöd undkom med livet under Damaskusmassakern 1860 är fortfarande den enda förstahandsberättelsen om denna händelse på arabiska och är lika värdefull som historiskt dokument som den är fängslande att läsa.
Bonde
Språket i texten är en oreformerad, senmedeltida arabiska, konstruerad med typisk medelarabisk syntax, ofta mycket talspråksmässig och som man kan vänta sig full av osmanismer. Det sena 1800-talets ”återställande” av litterär arabiska till klassisk arabiska kom för sent för att påverka Misháqas stil, som mera påminner om den stil som användes av 1700-talskrönikörer i Damaskus som Ahmad al-Budayrí och Mikháyíl Burayk och det tidiga 1800-talets Libanonkrönikör Haydar Ahmad al-Shihábi. (2)
Misháqa försöker på intet sätt skriva en opartisk analytisk historia om detta område. Som oförskräckt anhängare till emir Bashír II (regeringstid 1788-1840), som han kände från barndomen, missar han sällan ett tillfälle att försvara emirens politiska handlingar, vilka föregicks av rådplägningar vari han ofta deltog; vanligtvis befann han sig i dessa handlingars centrum. Å andra sidan är han inte blind för huset Shihábs fel och brister och rapporterar sakligt deras dårskaper och svagheter likaväl som deras styrka och framgångar. Hans redogörelser för samtal och hans tolkningar av motiv måste helt enkelt tas för vad de är och bedömas som skildringar av en epok betraktad av en som var väl bekant med personerna och starkt motiverad i de förehavanden han beskriver. Även om hans analys av de historiska krafterna inte är en modern människas, är fördelen att han var ett ögonvittne till händelser under sin egen livstid. Ändå försöker Misháqa att på ett helt annat sätt än en medeltida krönikör ge akt på förändringar och omvälvningar i samhället. Han berömmer sig av att vara en upplyst, ”modern” 1800-talsmänniska som har brutit sig loss från det förflutnas bojor. Han förtecknar inte enbart händelserna i kronologisk ordning utan ger också relevant bakgrundsinformation. I motsats till tidigare krönikörer intresserar han sig inte heller uteslutande för sitt eget religiösa samfund. (3) Även om hans familjehistoria var intimt förbunden med grek-katolikernas historia i dess helhet, (4) försökte han och hans samtida grekisk-katolska kolleger (5)
”inte skriva en religiös eller speciell historia om sitt samfund utan såg den som en del av en mera allmän utveckling. De var särskilt intresserade av det omedelbara sammanhang i vilket deras samfund fortskred. I detta syfte registrerade de rivaliteten mellan grek-katolikerna och andra minoriteter... de diskuterade grek-katolikernas relationer till de lokala härskarna och deras samspel med den muslimska omgivningen. Och de reflekterade över den ekonomiska och politiska roll som grek-katolikerna spelade”. (6)
Det större samhälle som Misháqa var född i var provinsiellt, en fjärran avkrok av ett vidsträckt välde i förfall. Libanon-berget hade varit under nominell osmansk kontroll i århundraden. Men i praktiken hade dess furstar, vars makt bekräftades av de osmanska guvernörerna i Saydá, åtnjutit nästan total autonomi så länge de levererade in sina skatter till fullo och i tid. Damaskus, huvudstaden i den stora provinsen Syrien, var av mycket större betydelse för osmanerna. Men även den var långt från prakten och ståten vid hovet i Konstantinopel och var på sin höjd en landsortshuvudstad. Så gott som helt utlämnad åt sig själv var Libanons samhällsordning feodal, hierarkisk, fast och i stort sett, om än i praktiken inte helt, oföränderlig: fursten styrde klanhövdingen och den senare var ensam ansvarig för sina klanmedlemmar inför fursten. Överst på samhällsstegen stod furstehusen som hade emir-status, av vilka det främsta var huset Shiháb. Därnäst i rang var de som innehade titeln muqaddam, följda av dem som hade rangen shejk (shaykh), den lägsta adelstiteln. Alla under dem var ofrälse ('ámmiyya), bestående av borgare och bönder. De förnäma familjerna hade landområden (muqáta'a) av varierande storlek i förläning, för vars förvaltning och skatteuppbörd de ansvarade inför den regerande emiren. Till skillnad från de flesta områdena i den muslimska världen, där förläningens tillfälliga karaktär hade hindrat uppkomsten av ett ärftligt adelskap, var det bland de övervägande drusiska härskarna på Berget den drusiske hövdingen som ”stod i spetsen för ett feodalsystem grundat på ärftligt landinnehav och var överherre för ett antal feodala familjer som kontrollerade de olika drusiska distrikten”. (7) När Ma'n-emirerna utsträckte sitt inflytande till norra Libanon införde de den drusiska typen av ärftlig besittningsrätt i hela landet. Detta system upprätthölls av huset Shiháb. I sin libanesiska historia skriver emir Haydar Ahmad, en kusin till emir Bashír II, hur furstarna utnämndes till länsherrar:
”Vi har i denna vår historia nämnt att emir Haydar, [vår] stamfader, var den förste emiren av huset Shiháb som styrde Libanon-berget. Han utnämnde ställföreträdare under sig över Bergets förläningar av de statliga (mírí) skatterna som indrevs för det Osmanska riket. Förläningen Matn förvaltades av [emirerna] av huset Abullam', förläningen Jurd av shejkerna av huset Abd al-Malik, Övre Gharb av shejkerna av huset Talhúq, Nedre Gharb av emirerna av huset Arslán och Kisrwánberget av shejkerna av huset Kházin. Denna ordning har varat tills nu: makten och myndigheten är i händerna på emirerna av huset Shiháb under vars välde innehavarna av förläningarna lyder. Om någon av dem gör något som härskaren ogillar, fråntar denne honom makten över förläningen och sätter en annan i hans ställe till att indriva de statliga skatterna”. (8)
Barberare
Liksom den härskande emiren utövade ett stort mått av självstyre gentemot sina osmanska överherrar, åtnjöt feodalherrarna också åtskillig autonomi i sina förläningar där emirerna inte kunde ingripa om de inte blev ombedda. Exempelvis var den härskande emirens säte Bayt al-Dínpalatset (vanligen känt som Bteddín) i Dayr al-Qamar, men själva staden var huset Abú-Nakads territorium. Om en Nakadi-vasall begick en förseelse inom palatsområdet och lyckades fly över Shálútfloden utan att gripas av emirens män, gick han fri från straff. (9) Ett liknande exempel ges när Misháqa berättar historien om Zakhkhúr al-Sham'úní, som emir Yúsuf inte kunde straffa direkt utan måste ta itu med genom hans länsherre shejk Kulayb Abú-Nakad. (10) Å andra sidan kunde inte länsherrarna tillämpa dödsstraffet utan den härskande emirens uttryckliga medgivande. (11)
Även om klantillhörighet i allmänhet bestämdes enligt religiösa eller konfessionella principer — Jumblát/druser, Kházin/maroniter t ex — knöts medlemmar av andra konfessioner till en klan, ett hus eller t o m en individ som ”följeslagare” eller vasaller, som Misháqa säger om shí'a-klanens medlemmar vilka tjänade hans farfar Ibráhím Misháqa:
”Dessa fyra [shi'a] främjade Ibráhíms intressen mest eftertryckligt av alla hans följeslagare vilka var mer än fyrtio beridna män, shí'a och kristna, ty det är sed bland klanmedlemmar att utmärka följeslagare inte med hänsyn till sekt (madhhab) utan snarare med hänsyn till trohet och lojalitet (sidq al-widád)." (12)
Musiker
I Libanons lilla, pluralistiska samhälle var bygemenskap, släktskap och klanlojaliteter de primära sociala banden. Konfessionell anslutning till den sekt som man var född i var ett måste, eftersom ingen kunde existera utan något sådant band. (13) Religiös anknytning verkar på det hela taget ha varit av mindre vikt än vasallojalitet. Många från det härskande huset Shiháb konverterade från islam till maronitisk kristendom utan att äventyra sina vasallers trohet. (14) När drusen shejk Bashír Jumblát gav sig ut för att vara muslim för att imponera på osmanerna, verkar han ha löpt föga risk att stöta bort sina vasaller. När regionala, klanmässiga och sekteristiska intressen kolliderade, som de ibland gjorde i norra delen av Berget, befolkad nästan uteslutande av maroniter, kan ett gemensamt handlande förefalla ha varit religiöst motiverat. Men det är en riskabel slutsats när det gäller den tidigare perioden, eftersom rent sekteristiska motiv torde ha varit sekundära, om alls med i bilden. Senare då den feodala strukturen och dess nätverk av traditionella lojaliteter kollapsade, när adelsväldet ersattes av en byråkratisk administration, ändrades läget emellertid snabbt, och Misháqa uttrycker sitt förakt för och beklagande av att trohet definierades om efter konfessionella linjer. Han pläderar varmt för en geografisk enhet grundad på ömsesidig respekt mellan de olika grupperna, så att Libanon kunde stå samlat mot yttervärlden som så lätt hade manipulerat området genom att utnyttja dess splittring.
•°•°•
Storm över berget
Libanons historia under 1700- och 1800-talet
Förord av Wheeler M. Thackston, Jr.
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg
Hft med flik / 328 sidor / Illustrerad
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
”Hassan och Marcos och Cohen”
”Hassan och Marcos och Cohen”
1954 visades en komedi på biograf i Kairo: ”Hassan och Marcos och Cohen”. Filmen handlar om tre egyptiska herrar, en muslim, en kristen och en jude, som tillsammans äger ett apotek i stan. Som betjänt har de en fattig anställd som de jämt driver med och utsätter för allehanda spratt. Han ser sin futtiga lön minska för varje dag och sina drömmar förvandlas till mardrömmar. Den fattige medhjälparen på apoteket, spelad av en av Egyptens stora komiker, har enligt egen utsago tre problem i livet: Hassan, Marcos och Cohen! Han hotar dem med att gå till facket. Men plötsligt ärver han en stor summa pengar, vilket får Hassan, Marcos och Cohen att låta sina döttrar börja intressera sig för honom. 1954! Det är sex år efter Nakban och Israels tillkomst! Regissören, Fuad al-Gazayerli, själv en av de skådespelare som 20 år tidigare lanserats av den judiske regissören Togo Mizrahi, (se föregående artikel "Shalom och Abdo") var noga med att visa hur lika dessa tre herrar är. Tre giriga, sluga och falska herrar tillhörande tre olika religioner, men som har samma mål i livet: att skinna den fattige medhjälparen på sitt arv.
Tio år senare. Året är 1964. Två tioåringar går sida vid sida på en skolgård i Kairo, Egypten. Det är jag och min gode vän Guy. Vi är inte intresserade av fotboll och väljer istället att tillbringa rasten i samtal, promenerande längs sidorna under de stora sykomorerna som skuggar skolgården medan de övriga kamraterna springer efter bollen i mitten. Guy berättar för mig om sin sorg. Hans föräldrar har bestämt sig för att lämna Egypten, för gott. De skulle utvandra till Paris. Hemma berättar jag för mor om min vän och undrar högt: ”Varför måste han lämna landet?” Vi hade varit bästa vänner under den terminen och jag skulle komma att sakna honom. Mor förklarar för mig att Guys familj är judar och att det har blivit svårt för judarna att bo kvar i Egypten efter krigen 1948 och 1956. Hans familj var nog bland de sista som hoppades att läget skulle bli bättre, men så blev det inte. Kriget 1967 såg till att de sista judarna lämnade landet för gott. På skolan hade judiska, kristna och muslimska barn umgåtts utan att någonsin tänka på varandras religiösa tillhörighet. Alla talade samma språk och det var en självklarhet att folk tillhörde olika religioner. Det är denna sämja och vänskap mellan olika religiösa samfund som fick mig i en tidigare artikel att berätta om en ännu äldre episod som förevigats på film, nämligen berättelsen om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh, som regisserades av den egyptiske juden Togo Mizrahi på 1930-talet.
Jag anser att sådana referenser behövs för att överbrygga det växande gapet mellan människor som tillhör de tre abrahamitiska religionerna. Reaktionen på min artikel blev våldsam. Jag och mitt bokförlag Alhambra anklagades i en artikel på Newsmill för att sprida myter, osanning och hat genom vår utgivning. Tydligen har jag rört vid en mycket öm punkt. Blotta tanken att samlevnad är möjlig känns som ett hot för den som inte kan tänka sig annat än segregering. Alhambras 25-åriga kulturgärning har genom åren hyllats i tusentals recensioner. Våra klassiker, vår pocketencyklopedi med sina 90 titlar (bl.a. en fin introduktion till Gamla Testamentet skriven av en världsberömd expert, Edmond Jacob), våra kinesiska tecknade klassiker och både europeiska och utomeuropeiska skönlitterära alster har fått många läsare. Allt som allt har vi publicerat cirka 250 titlar sedan 1988. Alhambra är ingen nykomling på den svenska bokmarknaden, och förlagets kamp mot alla former av fundamentalism har inte upphört en enda dag på alla dessa år. Det var inte av en slump som vi valde att publicera verk av Naguib Mahfouz, Adonis och många andra arabiska författare som kritiserar den egna kulturens tillkortakommanden.
Alhambras motto har alltid varit ”börja med dig själv!” Självrannsakan är första steget mot försoning och samlevnad. Det var också detta som fick mig att 2003 publicera Israel Shamirs bok, ”Blommor i Galiléen”. Bokens och författarens självrannsakan och kärlek till Palestina och dess förorättade folk uppfattades av kritikerna som antisemitiska. Precis så som vi tidigare hade publicerat arabiska författares uppgörelse med sina samhällen och kulturer, kändes det på sin plats att låta även en israel komma till tals. Att ett förlag publicerar en författare betyder inte att förlaget står för författarens samtliga politiska eller religiösa åsikter. Bonniers publicerade på 50-talet fyra böcker av Simone Weil, en judisk filosof som ställer sig ytterst kritisk till judendomen. Jag har ändå aldrig hört någon anklaga Bonniers för att hysa en antisemitisk agenda! Månpocket och Norstedt har publicerat Louis-Ferdinand Céline. Ingen har någonsin anklagat Månpocket eller Norstedt för att sprida hatiska böcker för det!
Men låt oss återvända till Israel, Egypten och Mellanöstern. Det finns bara ett sätt för Israel och judarna att åter finna sin naturliga plats i Mellanöstern. Det är genom att erkänna konsekvenserna av den etniska rensning som utförts i Palestina, kompensera de drabbade och se till att samarbeta med alla sina grannar för att utveckla området till allas bästa. Det är aldrig för sent att göra rätt för sig. Med oljepengarna och israeliska och arabiska hjärnor i samspråk kan Mellanöstern bli en förebild för resten av planeten. Istället har Israel i över 60 år valt att inte kännas vid palestiniernas tragedi, neka flyktingarna all sorts kompensation och drabba samman med sina grannar i ett förödande krig varje årtionde. Araberna var inte bättre. I 60 år har palestiniernas öde stärkt den religiösa fundamentalismen bland dem, och de försök till demokrati som upprättades före 1948 förbyttes i militära och/eller teokratiska diktaturer som åsamkat deras länder stora problem.
Många människor i arabvärlden känner sig klämda mellan militära och teokratiska diktaturer. De pågående revolutionerna är deras sunda om än sena reaktion på dessa förhållanden. Rättvisa kan aldrig upprättas i stater som bygger på religiös identitet, ty det kommer alltid att finnas individer och grupper som inte godkänner denna identitet, även om de är födda i den. Människor hyser olika trossatser. En stat som vill vara rättvis mot sina medborgare kan inte välja ut en av dessa trossatser som sin utan att det drabbar dem som inte tror likadant. Statens religion är att vara sekulär, det vill säga att förhålla sig neutralt i frågan om individernas religiösa preferenser och låta var och en välja det man vill tro på. I Egypten säger de upplysta: ”Religionerna tillhör Gud men hemlandet tillhör alla dess invånare”. Detta ordstäv lanserades så tidigt som 1919 av Saad Zaghloul i sin kamp mot den inhemska obskurantismen och den brittiska ockupationen av Egypten.
Man kan känna sig bestört över att många – men långtifrån alla – judar inte reagerar nämnvärt inför palestiniernas öde eller inser att en rättvis lösning är enda garanten för judarnas trygghet och fortsatta fredliga existens i Mellanöstern. Men det är inte enbart många judar som är oförmögna att se världen från de förorättades sida. Detta utslag av etisk apati delas av många människor på vår jord, - araber inget undantag -, människor som delats upp i nationella enheter, vilka styrs av realpolitik och inte av barmhärtighet mot de nödställda eller av krav på rättvisa och värdighet för alla jordens folk. Alternativet lär bli ett förintande krig som kommer att drabba alla i området, judar, kristna som muslimer, något som bara gynnar vapen- och oljeindustrin.
En annan viktig fråga som förtjänar att belysas i och med att min belackare i Newsmill tog upp den i sin artikel är påståendet att judarna historiskt sett har varit förtryckta och kuvade av de olika muslimska väldena. En sanning med modifikationer. I själva verket har rika eller duktiga judar och kristna verkat som rådgivare, inte minst inom ekonomiska frågor, hos de flesta muslimska sultaner och guvernörer genom tiderna. Om någon har varit förtryckt och kuvad så är det bönderna och städernas stora fattiga massor, som till stor del bestod av muslimer. De muslimska härskarna (sällan av arabiskt ursprung fr.o.m. 800-talet) har varit realpolitiska nog för att ta vara på sina minoriteters kompetenser och möjligheter utan hänsyn till religiös tillhörighet. Deras despotiska makt drabbade visst också minoriteterna när det passade statens intressen, men den gick aldrig ut på att utrota dem eller förvägra dem rätten att utöva sin religion. Det är bara idag, med fundamentalismens snabba spridning bland judar, muslimer och kristna, som minoriteterna tvingas emigrera en masse från arabvärlden.
Massakrer, omänskliga straff och övergrepp har varit allas lott under de teokratiska despotier som härskat i den muslimska världen, liksom tidigare i det kristna Europa. Övermakten underkuvade i lika hög grad judar som kristna och muslimer. Men övermakten består inte av en religion, utan av ekonomiska intressen som alltid kommer de rika till gagn, oavsett om de heter Hassan, Marcos eller Cohen.
Tillägg
N-et i ordet ”etniska” står i vägen för människans befrielse! Vi behöver ett stort etiskt uppvaknande om mänskligheten ska överleva. Många tecken tyder på att ett sådant uppvaknande är i gång, simultant på olika platser på jorden och inom olika kulturer. En av grundidéerna i min förra bok ”Ner med nästa president!” (www.alhambra.se) är just behovet av en global etisk revolution, som går mot det realpolitiska tänkandet som styrt våra liv genom alla tider. En dröm? Visst! Men vad vore livet utan drömmar? Alternativet är förödelse och undergång.
"Shalom och Abdoh"
Shalom och Abdoh
Filmen som vittnar om broderskap
mellan muslimer och judar i Egypten
Mizrahis filmer från 30-talet visar på den sociala samhörigheten mellan egyptier av olika religioner. Hur skulle det ha sett ut idag i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna fått stanna i sina ursprungshem?
När jag ser Mizrahis egyptiska filmer från 1930- och 40-talen får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet.
Året är 1934. Hitler har suttit vid makten i ett år och hatet mot de europeiska judarna börjar anta oroväckande proportioner. Det skulle dock dröja till 1938 innan den riktiga förföljelsen tar form. Hur såg förhållandet ut mellan Egyptens judar och muslimer under samma period? Svaret finns i en lång spelfilm från det året, 1934, regisserad av en av Egyptens pionjärer inom filmindustrin, juden Togo Mizrahi, född 1905 i Alexandria, Egypten. Mizrahis karriär började redan 1930 med en film betitlad ”Kokain - Avgrunden”. Denna film är tyvärr än så länge spårlöst försvunnen. Men flera av hans senare filmer har lagts ut på Youtube till alla filmintresserades glädje. 1934 regisserade Mizrahi sin fjärde långfilm, ”De två delegaterna”, eller historien om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh.
Filmen är en mångbottnad komedi med Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som modell (där juden Shalom är Halvan och muslimen Abdoh är Helan). Den utspelar sig i trettiotalets Alexandria. Shalom och Abdoh är förälskade i var sin flicka. Shalom vill gifta sig med Ester och Abdoh med Amina. Ester och Amina är också bästisar och bor grannar i samma hyreshus, döttrar till två låg medelklassfamiljer. Ester bor med sin mamma Vittoria och sin pappa Salomon, medan Amina bor med sina föräldrar som presenteras som Um och Abu Amina enligt arabisk sed. Föräldrarna är också bästa vänner. Mödrarna, Vittoria och Um Amina, är jämt hos varandra, dricker kaffe tillsammans och spår åt varandra i kortspel och kaffesump. Mödrarna, Shaloms och Abdohs blivande svärmödrar, har något mer gemensamt. De motsätter sig starkt Shaloms och Abdohs frieri och tycker att deras döttrar förtjänar bättre än två lymlar som går klädda i galabeyya, den egyptiska särken som män av enklare ursprung och bönder än idag går klädda i.
Fäderna Salomon och Abu Amina är av motsatt åsikt. De gillar killarna och tycker att de utgör ett bra parti för döttrarna. Hursomhelst bestämmer sig Shalom och Abdoh för att gå till skräddaren och få sig ett par frangi (europeiska) kostymer sydda åt sig. Resultatet är häpnadsväckande. De två galabeyyaklädda lymlarna förvandlas till eleganta herrar med fez och allt, en judisk Laurel och en muslimsk Hardy som efter skräddaren går till frisören för att bli klippta, rakade och parfymerade. Men de blivande svärmödrarna är svåra att blidka. ”Kostym? Hm? Räcker inte! Har ni pengar?” frågar judinnan och muslimskan unisont.
Modstulna retirerar de två vännerna Shalom och Abdoh för att finna ut hur man skaffar pengar. Det är då de västerländska kostymerna gör sitt. Shalom och Abdoh förväxlas med två delegater från den ”utländska” maffian på besök i Egypten och värvas av misstag av en kriminell liga. Metaforerna i Mizrahis filmspråk saknar tak. Scenerna i all sin enkelhet och komik följer efter varandra utan nåd. Den kriminella ligan består av välklädda kosmopolitiska herrar. De talar, som vore de ministrar på ett regeringsmöte, om vilka åtgärder som behövs för att brottet ska rationaliseras och bli mer lönsamt. Shalom och Abdoh lyckas dock fly undan ligan utan att bli avslöjade.
Några turer senare, och två vackra låtar sjungna av Amina, hjälper Shalom och Abdoh polisen att ta fast bovarna och får en stor summa pengar i belöning som de kastar på bordet framför sina blivande svärmödrar. Dessa hade under tiden hunnit bli blåsta på alla sina besparingar av samma kriminella liga. Shalom får till slut sin Ester, och Abdoh sin Amina. Världen kan andas ut, ett tag till i alla fall.
I bästa Helan & Halvan-stil råkade Shalom och Abdoh under slagsmål med banditerna slå varandra var gång de skulle utdela ett slag till bovarna”! All filmisk enkelhet till trots, är detta mästerverk från 30-talet med judiska och muslimska skådespelare och en egyptisk judisk regissör en ögonöppnare för vår tid. Situationen som filmen utmålar, alltså den sociala och själsliga samhörigheten mellan egyptier av olika religioner, är absolut inte någon fantasi sprungen ur en välmenande regissörs hjärna. Född i början på femtiotalet har jag själv fått uppleva denna närhet till Egyptens ”sista judar”. Idag finns i Egypten knappt några hundra judar kvar av de ursprungliga femtiotusen, samtliga tydligen i nittioårsåldern.
1948, året då Israel ersatte Palestina, decimerades den egyptiska judenheten starkt. Togo Mizrahi fick lämna landet redan det året. Men i likhet med de flesta egyptiska judarna vägrade han utvandra till det nybildade Israel. Han valde att gå i exil i Italien där han levde tills han dog i mitten på åttiotalet. Mellan 1930 och 1946 hann Mizrahi med att regissera och producera 32 filmer som än idag fascinerar genom sin försynthet och tolerans. På fyrtiotalet lanserade han Layla Murad, en judinna som blev arabvärldens främsta sångerska och skådespelerska, med fem filmer. Få människor i Egypten idag känner igen hans namn, trots att alla någon gång har sett Layla Murads filmer som än idag visas på teve, som de gamla härliga klassiker de är.
Jag ställer mig, efter att ha sett ”De två delegaterna”, den oundvikliga frågan. Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem? Vilka förluster har inte dessa länder åsamkats genom denna tragedi! Judarna var en levande del av dessa samhällen. De upplevde sig aldrig som främlingar. De sjöng samma sånger, spelade samma spel, åt samma mat, gick klädda i samma galabeyyor, berättade samma skämt, agiterade mot samma koloniala herrar och kastades i samma fängelser av samma regeringar, samma kriminella ligor som samarbetar med de internationella maffiorna och lägger beslag på det enkla folkets besparingar. När jag ser Mizrahis filmer får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet. Han verkar säga oss: ”Var inte oroliga! Den goda tiden kommer tillbaka!” Mizrahis minne har åter blivit levande bland många filmälskare tack vare Youtube. Hans egyptiskhet går inte att ta miste på. Antalet tittare ökar för varje dag, trots olycksfåglarna som skymmer horisonten. Må det minnet aldrig försvinna igen.
Emel Mathlouthi i Baiser Salé
"Ma lqit" av tunisiskan Emel Mathlouthi ur albumet Kelmti horra
Sigyn Meder: ”Sänd inte svenska militärer till Irak”
”Sveriges deltagande i kriget i Irak är inte ett FN-uppdrag. Det ställer Sverige under USA/Natos befäl och gör oss medskyldiga till en politik som snarare ökar tillströmningen av allsköns terrorister från hela världen”, skriver Sigyn Meder.
IS begår oerhörda övergrepp i Irak, men bidrar en svensk militär insats i Irak till ”ett inkluderande och sammanhållet Irak”, ett ”Irak som möjliggör inflytande för landets många grupperingar, både etniska och religiösa”, som Margot Wallström och Peter Hultqvist skriver på DN Debatt?
Innan Sverige ingriper militärt måste dessa frågor besvaras.
I sin artikel nämner ministrarna inte med ett ord USA-koalitionens folkrättsstridiga ockupation av Irak 2003-2011, inte heller Gulfkriget eller de förödande sanktionerna.
Det irakiska folket har inte glömt den systematiska förstörelsen av landets infrastruktur, upplösningen av den nationella armén, tortyren och dödsskvadronerna, inte heller USA:s förstörelse och plundring av irakiska kulturskatter.
Hela världen vet att angreppet på Irak byggde på lögner. Terrorgruppen Al Qaeda kom med ockupationen. USA:s söndra och härska-politik ödelade Irak, skapade fattigdom och misär och förutsättningarna för IS.
Ännu har inga ansvariga politiker ställts till ansvar för dessa uppenbara krigsförbrytelser mot Iraks folk.
Sveriges deltagande i kriget i Irak är inte ett FN-uppdrag. Det ställer Sverige under USA/Natos befäl och gör oss medskyldiga till en politik som snarare ökar tillströmningen av allsköns terrorister från hela världen.
Vi ger vårt stöd till en armé som är helt beroende av sekteristiska miliser. Human Rights Watch och Amnesty International avslöjar att dessa miliser, som till stor del lyder under den iranske Al Qudsgeneralen Qassem Suleimani, begår samma typ av vidriga övergrepp på civila som IS.
De ger många exempel som visar de fortgående demografiska förändringar som drivs fram i Irak. Det befriade Tikrit, som lyfts fram i DN-artikeln har plundrats av miliser och mängder av hus satts i brand. Civilbefolkningen hindras att återvända, liksom i flera brända byar.
De stora proteströrelserna i hela Irak 2011 och i Anbarprovinsen 2012-13 för elementära mänskliga rättigheter slogs ner i blodig repression.
Årsskiftet 2013-14 började regimen bomba Falluja, Ramadi och hela Anbarprovinsen med stor förstörelse och många civila offer som följd och enorma flyktingströmmar.
Hela befolkningen behandlades som terrorister. USA utrustade och beväpnade Irak och försåg regimen med underrättelsedetaljer.
Mosulborna som fullständigt tröttnat på IS, fruktar en storoffensiv med bombningar och angrepp. Den 8 april bombade USA-koalitionen Mosuls centrala delar, varvid elva civilpersoner dödades.
USA:s vicepresident Joe Biden förespråkar en tredelning av Irak. Det leder ofelbart till ökad etnisk rensning.
Den nuvarande irakiska regeringen har inte de politiska eller moraliska förutsättningarna att nå nationell försoning. En nationell icke-sekteristisk regering som representerar alla irakier måste till. Därmed skulle förutsättningar kunna skapas för att bekämpa IS.
Sveriges regering vill stödja den humanitära verksamheten i Irak. Föreningen IrakSolidaritet delar den uppfattningen. Vi kan göra mycket mer.
Regeringen vill stödja politiska lösningar. Det är den enda framkomliga vägen, men vi ser inga konkreta förslag.
Sänd inte svenska militärer till Irak! Utöka den humanitära hjälpen till Irak! Ställ dem till ansvar som är skyldiga till krigsförbrytelser!
*
BOKEN
Kriget mot Iraks kultur
Varför museer plundrats, bibliotek bränts ned
och akademiker mördats
En antologi
Red. R. Baker, S. Ismael & T. Ismael
Övers. Ingvar Rydberg Hft. 312 sidor
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Över 500 irakiska akademiker mördades efter USA:s invasion 2003. Varför resulterade invasionen av Irak i en sådan kulturell förödelse och så många mord på intellektuella? Det konventionella svaret är att det var en följd av dålig planering och otursamma omständigheter i ett krig som hade till avsikt att befria irakierna. Författarna till den här boken hävdar att verkligheten är en helt annan.
De visar att invasionen syftade till att rasera den irakiska staten för att omvandla den till en västvänlig lydstat. Det kaos som uppstod efter invasionen var ingen olycklig tillfällighet utan en medveten avsikt. En situation skulle skapas så att statens själva grundvalar underminerades. Författarna redogör noggrant för ockupanternas kallhamrade overksamhet, som ledde till ödeläggelsen av en av världens äldsta bevarade kulturer. Förutom förstörandet av oskyddade museer och bibliotek dokumenteras de riktade morden på närmare 500 akademiker, de omfattande kidnappningarna och fördrivningen av tusentals läkare, jurister, konstnärer och andra intellektuella. De visar att Irak utsatts för en systematisk kulturell rensning, som varit en del av en medveten strategi för att försvaga och slutgiltigt upplösa den irakiska staten.
Detta viktiga verk vederlägger påståendet att invasionen hade för avsikt att befria ett folk med en stor medelklass, som själv skulle kunna utveckla en demokratisk kultur.
Raymond W. Baker är professor i internationell politik, Trinity College, USA, och adjungerad professor i statsvetenskap vid American University i Kairo. Hans senaste bok är Islam Without Fear: Egypt and the New Islamists (2006). Shereen T. Ismael är professor i Socialt arbete i School of Social Work vid Carleton University, Canada. Hon är författare till Child Poverty and the Canadian Welfare State: from Entitlement to Charity (2006), och redaktör för Globalization: Policies, Challenges and Responses (1999). Tareq Y. Ismael är professor i statsvetenskap vid University of Calgary. Han är författare till ett flertal böcker bl.a. The Human Cost of History (Pluto Press, 2003), The Iraqi Predicament: People in the Quagmire of Power Politics (Pluto Press, 2004) och The Rise and Fall of the Communist Party of Iraq (2008).
Sokrates liv och död, utdrag ur Alhambras PocketEncyklopedi nr 86
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Pocket / ca 128 sidor
Övers. Jan Stolpe
Kapitel 1
Sokrates liv och död
När Sokrates stod inför sina domare år 399 f Kr var han 70 år gammal, vilket innebär att han föddes omkring 470-469 f Kr. Han härstammade från stadsdelen Alopeke i Athen och var son till Sofroniskos och Fainarete. Om man ska tro en uppgift av Sokrates i Euthyfron (11 c) där Daidalos anges som släktens urfader ska fadern ha varit skulptör eller stenhuggare. Vad modern beträffar betvivlar man alltmer att hon verkligen hette Fainarete och att hon var barnmorska. Dessa båda uppgifter, som kommer från Platons dialog Theaitetos (149 a), verkar misstänkta eftersom de förefaller uttänkta för att passa Sokrates syfte: Fainaretes namn betyder ”hon som låter dygden synas” och hennes påstådda yrke gör det möjligt för Sokrates att uppfatta sin egen verksamhet som ett slags ”majeutik” (se nedan s 58–61).
Man vet nästan ingenting om de viktigaste händelserna i hans liv mellan 470 och 399 utom att han deltog i tre militära företag som hoplit och han vid två tillfällen visade prov på obestridligt politiskt mod. År 406, när han ledde folkförsamlingen, gick han med fara för sitt eget liv emot ett olagligt förslag som syftade till att kollektivt, inte individuellt, döma de befälhavare som inte hade samlat in kropparna efter de flottsoldater som mist livet i slaget vid Arginuserna; år 404, under de trettios tyranni, trotsade han döden genom att vägra lyda tyrannerna som ville göra honom medskyldig till sina egna brott genom att befalla honom att olagligen fängsla Leon från Salamis. Oberoende av vilken regim som härskar är Sokrates beredd att plikta med sitt liv för sin ovillkorliga vägran att begå något som är orätt. Det förhållandet att han är centralfigur i en av Aristofanes komedier år 423 (se nedan s 27 ff) bekräftar att han redan vid den tiden – han var då 46 år – var mycket känd.
Om Sokrates privatliv är vi inte heller särskilt välinformerade, och de uppgifter som finns är motsägande, framför allt de som handlar om hans äktenskapliga förhållanden. Enligt en tradition som går tillbaka till Platon och Xenofon var Sokrates gift med Xanthippa, som ska ha skänkt honom tre barn. Enligt en annan tradition, som visserligen är förvirrad och misstänkt men ändå har ett peripatetiskt ursprung (se nedan s 106 f), var Sokrates bigamist eftersom han ska ha varit gift med både Xanthippa och Myrto, barnbarn till Aristeides den rättrådige. Xanthippa har ofta framställts som en megära och en grälsjuk hustru av en tradition som har samlat de oförmånliga anekdoterna och som finns redan hos Xenofon (Symposion II 10). Xanthippas dåliga rykte ligger utan tvivel till grund för följande anekdot som återges av Diogenes Laertios: ”När man uppmanade Sokrates att välja om han skulle gifta sig eller inte svarade han: ’Vilket du än väljer kommer du att ångra dig!’” (II 33)
Platon och Xenofon ger inte något smickrande porträtt av Sokrates yttre: han är plattnäst, glosögd, tjockläppad och stormagad, ja, hans fysik är så föga attraktiv att hans båda lärjungar inte tvekar att jämföra honom med en silen. Sokrates försökte heller inte dölja sin fulhet under fina kläder: han gick barfota och bar alltid samma mantel, sommar som vinter. En av de många paradoxerna kring Sokrates person är att han trots sitt föga fördelaktiga yttre är en stor förförare (se nedan s 77–82). Han utövar ett sådant inflytande på de unga män som tillhör hans beundrarskara att de börjar anlägga en del av hans vanor: de går barfota, slutar upp med att tvätta sig och så vidare. För att beskriva detta beteende, värdigt riktiga groupies, bildade Aristofanes rentav ett särskilt verb på Sokrates namn: i Fåglarna driver han med dem som ”bar långt hår, gick hungriga, var smutsiga och sokratiserade (esokraton)” (rad 1282). Hans enkla klädedräkt och det förhållandet att man inte känner till att han ägnade sig åt någon annan syssla än filosofin stämmer med de vittnesbörd som talar om hans fattigdom. Men även om Xenofon erkänner att Sokrates ägde mycket litet vägrar han ändå att kalla honom fattig, eftersom fattigdom inte är brist på försörjningsmedel utan snarare innebär att man har mindre än man behöver (se nedan s 93–95).
Vad beträffar Sokrates utbildning uppger en sen tradition att han hade Anaxagoras och Archelaos som läromästare, men det är möjligt att den traditionen är ett eko av det långa ”självbiografiska” avsnittet i Faidon (96 a–99 d) där Sokrates bekänner att han uppmärksamt hade studerat Anaxagoras skrifter innan han vände naturstudiet ryggen. Så mycket är säkert att Platon och Xenofon, som båda var hans lärjungar och som utgör våra viktigaste källor, är mycket undvikande i fråga om Sokrates tacksamhetsskuld till sina föregångare och samtida, som om deras lärare hade utbildat sig själv och aldrig varit lärjunge till någon särskild filosof. Visserligen framställer Platon ibland Sokrates som elev till sofisten Prodikos, men eftersom Sokrates talar med ironi om innehållet i Prodikos lektioner liksom om de prohibitiva kostnaderna för en del av dem vore det säkert fel att ta den ”informationen” bokstavligt. Följaktligen är det mycket svårt, rentav omöjligt att bestämma på vilket sätt Sokrates undervisning står i skuld till samtidens sofister.
Den episod i Sokrates liv som vi har mest uppgifter om, även om tolkningen av dem är känslig och kontroversiell, är den rättegång som inleddes mot honom 399, fem år efter peloponnesiska krigets slut. Detta krig hade pågått åren 431–404 och var ett brödrakrig mellan Athen och Sparta som slutade med ett förödmjukande nederlag för Athen. Enligt den anklagelseskrift som återges av olika källor anklagades Sokrates för att inte tro på statens gudar, för att söka införa nya gudomligheter och för att fördärva ungdomen. Här delar sig uttolkarna i två läger: en grupp som anser att dessa tre anklagelsepunkter var de verkliga motiven till processen, och en annan grupp, som jag själv tillhör och som tvärtom anser att de där punkterna maskerar de verkliga klagomålen som var av politisk natur och utgjorde upphovet till rättegången.
Beträffande den första punkten har man ofta frågat om Sokrates anklagades för att inte tro på statens gudar eller för att inte hylla dem, det vill säga för att han inte ägnade dem någon kult. Men det råder inget tvivel om att Platon (Sokrates försvarstal 26 b–28 a) och Xenofon (Hågkomster I 1,5) försvarar Sokrates som om han anklagades för ateism och han klandrades för att helt enkelt inte tro på gudarna, något som innebär att man tillskriver hans anklagare en oacceptabel motsägelse eftersom de i så fall samtidigt skulle anklaga honom för att vara ateist och för att införa nya gudomligheter. Däremot är det inte motsägande att anklaga Sokrates för att inte tro på statens gudar och för att ersätta dem med nya gudomligheter, något som också motsvarar vad som kan iakttas i Aristofanes Molnen (se nedan s 28–29). Men Platon och Xenofon gör aldrig den minsta antydan om att Sokrates inte längre tror på Zeus eller på de andra olympiska gudarna. Visserligen tror han inte på de fabulösa berättelser om gudarna som diktarna sprider, men hans vantro är inte någon form av agnosticism, utan snarare en vägran att godta att gudarna kan vara så elaka och omoraliska som diktarna roar sig med att skildra dem. Sokrates tror alltså på gudarna, men på gudar renade från alla de laster och brister som de tillskrivs av en poetisk tradition som han anser lögnaktig. Hur som helst räcker inte hans misstro gentemot det traditionella sättet att framställa gudarna för att grunda ett åtal för ogudaktighet. Att ett sådant åtal har kunnat riktas mot Sokrates väcker för övrigt frågan om det fanns någon lag mot ogudaktighet. Till förmån för existensen av en sådan har man ofta anfört ett ställe i Plutarchos biografi över Perikles (XXXII 2) där författaren hänvisar till ett dekret som syftar till att undertrycka ogudaktighet, men på senare tid har man anfört tvivel om att det dekretet fortfarande var i kraft år 399.
Platon och Xenofon kopplar den andra anklagelsepunkten – införandet av nya gudomligheter – till det berömda ”gudomliga tecken” (daimonion semeion) som Sokrates påstod att han hörde vid vissa tillfällen och som han framställde som en säregenhet för sig själv (se nedan s 64– 65). Om det verkligen är detta gudomliga tecken som åsyftas med denna andra anklagelsepunkt, varför talar de som anklagar Sokrates om ”gudomligheter” (daimonia), inte om en gudomlighet (daimonion)? Kanske finns det ett svar på den frågan i Aristofanes Molnen: flertalsformen kan vittna om att åklagarna delar den spridda uppfattningen att Sokrates är en naturforskare som framför allt intresserar sig för att undersöka naturen (fysis) och inte tvekar att ersätta de gamla gudarna med nya storheter som också beskrivs som gudomliga, till exempel Molnen, Språket och Tomrummet (rad 423–424). Man kan konstatera att den förklaringen inte skapar någon som helst koppling till det gudomliga tecknet, som inte heller nämns i Molnen. Och även om man ändå antar att den andra anklagelsepunkten bygger på Sokrates gudomliga tecken måste man fortfarande ställa frågan om detta utgör en tillräcklig grund för en sådan anklagelse. Xenofon bemödar sig om att visa att den gudomliga röst som ibland tilltalar Sokrates bara är en spådomsprocedur bland andra och att det alltså inte handlar om något nytt fenomen på det religiösa området. Men det förefaller som om athenarna var avundsjuka på den förmån som gudarna enligt Sokrates visade honom genom att kommunicera med honom via ett tecken som enbart visade sig för honom.
I Platons framställning är den tredje anklagelsepunkten underordnad anklagelsen för ogudaktighet: Sokrates ska ha fördärvat ungdomen genom att uppmana den att inte tro på statens gudar utan i stället hylla nya gudomligheter. Platons koppling mellan fördärvandet av ungdomen och ogudaktigheten är inte särskilt övertygande och är kanske bara en undanflykt för att undvika den politiska sidan av denna anklagelse. För övrigt är det avslöjande att Sokrates (Sokrates försvarstal 28 a–b, 39 c–d) kopplar samman den här anklagelsen med någonting annat, nämligen sin vana att vederlägga folk. De unga männen fann ett nöje i att se Sokrates demaskera okunnigheten hos människor som tyckte sig vara kunniga, och de var ivriga att ta efter honom och i sin tur vederlägga människor som med orätt skröt med att de var visa. De många framgångarna för Sokrates unga medtävlare drev deras offer att hävda att Sokrates fördärvade ungdomen (Sokrates försvarstal 23 c–d). Förutsatt att den här verksamheten är grundorsaken inte bara till anklagelsen för fördärv av ungdomen utan också till hans dödsdom (se nedan s 57) framstår den tidigare nämnda kopplingen mellan ogudaktighet och ungdomens fördärv som ganska svag, ja konstlad. För övrigt råder det inget tvivel om att anklagelsen för fördärv av ungdomen för de flesta athenare byggde på det skadliga inflytande som Sokrates undervisning ska ha utövat på vissa unga män som Alkibiades, Charmides och Kritias, vilka alla uppfattades som förrädare av den athenska demokratins sak. Xenofons Hågkomster klarlägger den politiska dimensionen i rättegången mot Sokrates. Xenofon formulerar ett utförligt svar (I 2, 9–64) på anklagelser som hade framförts i en pamflett med titeln Anklagelse mot Sokrates som publicerades några år efter rättegången. Författaren till denna pamflett, sofisten Polykrates, anklagade bland annat Sokrates för att ha varit Kritias och Alkibiades onda genius (I 2, 12), för att ha hetsat sina anhängare till att förakta de demokratiska institutionerna (I 2, 9), däribland bruket att utse ämbetsmän genom lottning, och hylla tyranni (I 2, 56). Drivkrafterna bakom processen beskrivs mycket tydligt av Aischines, en talare på 300-talet: ”Ni har dödat sofisten Sokrates därför att man har visat att han hade undervisat Kritias” (I 173). Att det saknas tydliga politiska anklagelser i åtalsakten år 399 hänger utan tvivel ihop med att athenarna efter demokratins återupprättande (403) röstade igenom en amnestilag som förbjöd förföljelse för gärningar begångna under peloponnesiska kriget eller de trettios tyranni (Aristoteles, Athenarnas statsförfattning XXXIX 6). Men Polykrates publicerade sin pamflett ett par år efter Sokrates död, så han var inte tvungen att respektera denna amnestilag. På så sätt kunde han tillåta sig att klart säga ut vad de flesta athenarna tänkte för sig själva år 399.
Betraktar man alla de anklagelser som riktades mot Sokrates så som de återges av Platon och Xenofon kan man urskilja tre på varandra följande vågor av anklagelser under ett trettital år: 1) angreppen i komedin Molnen (år 423) av Aristofanes, en författare som Platon uttryckligen räknar till Sokrates ”första åklagare” (Sokrates försvarstal 18 b ff); 2) den officiella åtalsskriften som inlämnades av Meletos, Lykon och Anytos år 399; 3) de anklagelser av politisk karaktär som kom till uttryck i Polykrates pamflett omkring år 393. Anklagelserna mot Sokrates och den ödesdigra utgången av rättegången mot honom är naturligtvis ursprunget till den rika sokratiska litteraturen. Det främsta syftet med denna litteratur, åtminstone till att börja med, var apologetiskt. Den försöker visa, mot alla som anklagar Sokrates, i det förflutna, i nutiden och i framtiden, att han var ett föredöme i dygd och att hans samtal med sina unga följeslagare inte alls fördärvade dem utan tvärtom var hälsosamma för dem.
Noterna har uteslutits från detta utdrag
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
Innehållsförteckning
Inledning 7
1. Sokrates liv och död 11
2. Källproblemet och ”den sokratiska frågan” 19
3. Sokrates hos Aristofanes 27
4. Sokrates hos Platon 35
1. Ursprunget till Sokrates filosofiska liv: oraklet i Delfi 37
2. Okunnighetsförklaringen 40
3. Vederläggningen (elenchos), självkännedomen och omsorgen om själen 50
4. Sokrates som barnmorska: majeutiken 58
5. Sokrates i gudomens tjänst 61
6. De sokratiska paradoxerna 67
7. Sokrates förföraren och den ”sanne älskaren” 77
5. Sokrates hos Xenofon 83
6. Sokrates hos Aristoteles 101
Avslutning 109
Noter 113
Litteratur 123
SANTA MARIA DE LA ALHAMBRA den 4 april 2015
Under Påskveckan (Semana Santa) besökte Alhambras redaktion Alhambra i Granada! Förläggarna Astrid och Hesham syns på sista balkongen i huset till vänster om processionen när den går förbi Cuesta de Gomérez lördagen den 4 april. Musiken är LIVE från blåsorkestern som följer efter kortegen och uttrycker både sorg och lycka. Hoppet måste vinna över sorgen.
Förlaget ”Alhambra” förnyas ständigt och tar inte slut! Botanisera bland alla artiklar, filmer, presentationer och utdrag ur den bokutgivning som etablerat Alhambras namn i den svenska bokhistorien de sista 30 åren och fått en anonym läsare att ge oss följande betyg på nätet:
”Alhambra: ett modigt litet förlag … Kultstatus!”
Metropolis - Ett stycke mästerligt restaurerad filmhistoria!
"Visuellt är Metropolis ett kinematografiskt underverk. Oöverträffad. Någon jämförelse står icke att uppbringa. Metropolis går inte att göra sig kvitt. Staden hemsöker en. Och i perioder blir besattheten lika feberhet som visionen." moviehead.wordpress.com
Metropolis med engelsk textning i 3 delar
Arbetare och slavar i underjordiska gångar till den rika metropolen år 2026. De sörjer för de besuttnas lycka som lever i hängande trädgårdar högt över staden. En android ser till att arbetarna revolterar ...
Denna restaurerade version av Fritz Langs mästerverk från 1927 omfattar nu 140 minuter istället för tidigare 80!
Premiär 6 februari 1927
Regi av Fritz Lang efter en roman av Thea von Harbou
Aktörer: Brigitte Helm, Alfred Abel, Gustav Fröhlich m.fl.
I en scen mitt i filmen har Maria, arbetarnas skyddsängel, samlat sina vänner i en underjordisk katedral.
Maria: "Hjärnan och händerna behöver en medlare! Mellan hjärnan och händerna måste hjärtat vara medlaren!"
En arbetare: "Och var är vår medlare, Maria?"
Maria: "Ha tålamod, han kommer, säkert!"
En arbetare: "Vi ska vänta på honom, Maria! Men inte länge till!"
Sedan ser vi Maria tillsammans med den rebelliske kapitalistens son som anslöt sig till arbetarna.
Hon omfamnar honom, kysser honom och säger: "Du, medlaren, har äntligen kommit!"
I nästa scen säger storkapitalisten som spionerade på dem till sin ingenjör: "Rotwang! Ge vår Varelse-Maskin denna kvinnas ansikte! Jag vill så split mellan henne och dem. Jag vill tillintetgöra den tro som de har i henne!"
Fritz Lang berättar mästerligt i denna film om hur mänskligheten luras och kontrolleras. Varelse-Maskinen har fått ett fagert ansikte påklistrat och förtrollat miljoner människor från alla kulturer till att tro på sagan om oändliga "framsteg" och oinskränkta "friheter". Därefter har vi sett många ideologier och religioner försöka spela "medlarens" roll med miljoner döda som resultat och fortsatt slaveri. Dock glömde zeloterna bakom dessa s.k. "sociala" och "andliga" rörelser att medlaren mellan hjärnan och händerna måste vara ett sanningssökande rent samvete och att Varelse-Maskinen saknar både hjärta och samvete. Därav den totala oförmågan hos miljoner annars klipska människor att inse hur de manipuleras och utnyttjas av systemet. Storkapitalistens plan att "ge vår Varelse-Maskin denna kvinnas ansikte" verkade fungera då, men historien är inte slut än ...
Metropolis med fransk textning
http://www.youtube.com/watch?v=ugasuWJVhx4
Metropolis med tysk text
http://www.youtube.com/watch?v=ekL3VBD00W0
"... efter premiären 1927 är det ingen som har sett mer än delar av verket. Fritz Langs 140 minuter långa epos klipptes av filmbolag och distributörer brutalt ned och det på olika sätt i olika delar av världen, varför en lång rad stympade versioner har florerat sedan dess – några av dem så stympade att intrigen varit halvt obegriplig, andra något mer kompletta eller med fler nyckelscener intakta, men fortfarande strängt taget bara fragment av den ursprungliga filmen. En längd på 80 minuter i stället för 140 har inte varit ovanlig. Trots det har Metropolis varit så hypnotiskt suggestiv att den kommit att bli en ständig metafor för staden, den samhällsform som mer än någon annan kommit att prägla den mänskliga civilisationen." moviehead.wordpress.com
