Dimitri el-Demerdashi

 Dimitri el-Demerdashi

 

Дмитрий из Демердаша from Tair Polad-zade on Vimeo.

 


Abida Parveen sjunger Bulleh Shah

Den gudomliga Abida Parveen sjunger Bulleh Shah.

 

 

 

O! Miyan

Love and Fire are similar

But Love has greater hurt

Fire burns wood and grass

But Love burns heart and liver

Water douses fire but

What’s the remedy of Love

Peer Ghulam Fareed says

There remains nothing else

Where Love decides to stay

Black, dirty my face and clothes

Inside too I am just Sins

Jama (robe) world calls me a saint

Fareed, wake up from your sleep and

Go see the world

If you find someone to forgive

So you may be also forgiven

Your love has made me dance

Like mad Thaiyya Thaiyya like mad

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Your love has camped in my heart

Cupful of poison I drank myself

O Great one, I have crossed over

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Peacocks sing in the groves of love

Bulleh Shah now go to that place

Where everybody is blind

Where none know your name or caste

Your greatness is of your caste too

Great also people of your city

My faults are of my caste too

At fault also people of my city

My beautiful beloved lives in Ka’ba

He injured me, then never asked for me

O healer come back soon

Else forsaken my life will end

Do not effortedly spin the rosary

What’s to count in a rosary

Unto Him who is Countless unto you

Why count anything with Him

Read thousand wise books

Never read your own self

Going into mosques and temples

Never entered your own heart

With the Devil O Man

But never fought yourself

Peer Bulleh Shah says

Man catches what’s in sky

But who resides in man’s heart

Him man is unable to catch

Bulleh Shah, I sit at Inayat’s door

He clothed me in robes of green and red

And caught me the instant

I Flew from my worldly shelter

O Healer, come back soon

 

 

 

Sajda Baba Bulleh Shah

Bulleh Shah var ett indiskt helgon och sufipoet som levde i Indien på 1700-talet.

Hans dikter sjungs idag av alla qawwali i Indien, Pakistan och Bangladesh

Filmen skildrar hans liv på 21 minuter.

 


"Gud är Kärlek" av Ahmad al Tuni

 
 
 
Sheikh Ahmad Al Tuni
Egyptens store sufisångare sjunger
DET GAMLA ORDET
 
"I mitt hjärta lever det gamla ordet, Allah Mahabba, Gud är Kärlek"
 
 
 
 
De givmilda

Nixon Baba - Ett utdrag ur "I solens öga" av Ahdaf Soueif m.m.

Maryam Saleh sjunger "Nixon Baba" på Ramallahs musikfestival, Palestina.
En satir om Nixon, Sadat och oljeshejkerna, från 1975, skriven och sjungen av den egyptiska undergroundmusikens två största ikoner under modern tid: 
Sheikh Imam och Ahmad Fouad Negm.
Imam och Negm tillbringade sammanlagt tjugo år i egyptiska fängelser 
under Nassers och Sadats tid vid makten (1952-1981).
 
Nedan följer ett utdrag ur Ahdaf Soueifs roman "I solens öga" där några strofer ur "Nixon Baba" analyseras.  Efter utdraget kan man läsa en fullständig översättning av sången på engelska samt läsa mer om Soueifs böcker i svensk översättning.
 
 
 
 
 
 
UTDRAG UR ROMANEN
 
I SOLENS ÖGA
av AHDAF SOUEIF
 
Övers. av Tora Palm
Inbunden / 815 sidor
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Läs mer om Soueifs övriga titlar på svenska nedan.
 
 
Författaren Ahdaf Soueif
 
 
 

”Det blir ännu vackrare här när det börjar skymma”, säger Lisa entusiastiskt.

 

”Ja, jag är väldigt lyckligt lottad”, instämmer Asya. Hon tittar på Hisham Badran och undrar hur väl han känner till stugan; hur många eftermiddagar, nätter, han har tillbringat här med Jenny MacRae. Lisa känner tydligen inte alls till något om det. Hon måste i alla fall veta att han varit här förut eftersom han kunde vägen –

 

”Men det måste vara lite ensamt när er man inte är här – och Dina stannar väl inte så länge till?” säger Lisa.

 

”Jag har vant mig, ärligt talat”, skrattar Asya. ”Jag säger till alla att jag är van vid det.”

 

”Det sägs” – Gerald Stone har behållit sina solglasögon på hela eftermiddagen – ”att om man upprepar något tillräckligt ofta tror man till slut på det.”


Hisham vänder sig från banden som han har granskat och tittar på honom.

 

”Men det är sant –” börjar Asya.


”Vad är det här?” avbryter Hisham. ”Du har ett band av Sheikh Imam? Och det har du aldrig sagt?”
”Dina hade det med sig.”


”Tog du det ut ur landet? Du är mycket modig.”


”Det är inget riktigt band: det är bara något som vi spelade in när han sjöng på universitetet i mars.”


”Men alla hans band är av samma slag, inte sant? Han skriver inte kontrakt och går in i en inspelningsstudio –”


Dina skrattar åt det osannolika i tanken. ”Nej det gör han förstås inte. Men ibland arbetar folk på det första bandet, skär ut extraljud, redigerar avbrott – allt möjligt. Det här är helt obearbetat.”


”Jag har hört talas om Sheikh Imam”, säger Marzouk.


”Det är en gammal, blind man som är protestsångare, mer eller mindre bannlyst av regeringen”, förklarar Asya för Gerald och Lisa.


”Mer eller mindre?” frågar Gerald.


Asya tittar på Dina.


”Han är inte officiellt förbjuden”, förklarar Dina. ”Men myndigheterna gör det svårt för honom att uppträda.”
”Hur då?” frågar Lisa.


”Jo, vi bjöd in honom att sjunga på Kairos universitet tidigare i år och bestämde att det skulle bli i mars –”
”Men inbjudan måste väl vara officiell?” frågar Hisham.


”Ja. Studentföreningen på naturvetenskapliga fakulteten bjöd in honom på uppmaning av vår förening: Kulturella föreningen. Det råkade vara så” – Dina vänder sig till Marzouk – ”att kåren i år leddes av nasserister och oberoende studenter, och så har det inte varit under de två senaste åren då det dominerades av studenter som tillhörde Mabahith –”


”Dina har gått på college i tre år”, flikar Asya in.


”Så sheikhen anländer med poeten Ahmad Fuad Nigm och målaren Muhammad Ali, och då upptäcker vi att alla de stora lektionssalarna i huset har blivit låsta på order av administrationen och bara kan öppnas med deka­nens tillåtelse. Då tar vi sheikhen till kafeterian och går för att träffa dekanen, men han vill inte träffa oss och hans sekreterare slingrar sig, och under tiden samlas massor av studenter runt sheikhen i cafeterian. Och sedan kom någon ihåg att det finns en stor hall på insektsavdelningen som är ett annex fristående från huvudbyggnaden och det kan ha glömts bort. Så vi gick dit och den var öppen så att vi kunde ha konserten.”


”Men blev det inga efterräkningar?” frågar Marzouk.


”Dekanen upplöste vår förening för ’att den var en fara för ordningen i colleget’ och bestämde sig för att undersöka hur vår ordförande och sekreterare hade uppträtt – och sedan hände ingenting.”


”Och var det en bra konsert?” frågar Gerald.


”Underbar”, säger Dina.


”Har ni något emot att jag sätter på bandet?” frågar Hisham. ”Jag hörde honom en gång i Alexandria för sex år sedan men jag har varit här sedan folk började göra inspelningar av honom –”


”Klart ska jag sätta på det”, säger Asya. ”Det vill säga – om Gerald och Lisa inte har nåt emot det – bara en kort stund?”


”Inte om du översätter det för oss”, säger Gerald.


”Åh, ni kommer inte att finna det intressant –” börjar Asya.


”Men det är klart vi gör”, säger Lisa som rätar på sig och ser uppmärksam ut.


”Det är så provinsiellt”, fortsätter Asya. ”Det får ingen mening om jag inte kan fylla ut med en massa bakgrundsinformation – och till och med då låter det naivt tack vare den speciella sångstilen.”


”Vi ska försöka ta med det i beräkningen. Ge oss åtminstone en chans”, säger Gerald.


Asya stoppar in bandet i maskinen och trycker på Play. Efter knastret och visslingarna och applåderna slås lutan an och sedan kommer sheikhens grova, raspiga röst:

 

”Sharraft ya Nixon Baba,
Ya bta’ el-Watergate –”

 

”Vad säger han?” frågar Lisa, ”är det nåt om Nixon?”


”Jo”, säger Asya, ”han säger att du har hedrat oss, Nixon Baba” – ’Baba’ betyder egentligen ’fader’ men här används det som en titel för låtsad respekt – jag kan inte ärligt talat, nu har han redan övergått till nästa strof och –”


”Vi kan kanske göra en paus?” säger Gerald.


”Men det är första gången Hisham hör det-” säger Asya.


Hisham trycker på Paus-knappen.


”Låt oss höra hela sången, och sedan spolar jag tillbaka och gör paus efter varje strof. Jag skulle gärna vilja höra Asyas översättning.”

 

”Sharraft ya Nixon Baba,
Ya bta’ el-Watergate –”

 

Hisham trycker på Paus.


”Som jag sa”, säger Asya, ”säger han: ’Du har hedrat oss, Nixon Baba – ’Baba’ betyder ’fader’ men det används också som här som en titel för låtsad respekt – som i ’Ali Baba’, till exempel – något som antagligen härrör från den indisk-muslimska användningen av arabiska – men saken är den att man också kan tilltala ett barn med ’baba’ som ett smeksamt uttryck – ett slags omkastning: som att kalla honom Store ledare för att han är så liten – och när det då används aggressivt – som i ett gräl mellan två män – får det en förminskande, nedsättande innebörd. Här ryms alltså alla dessa betydelser. I alla fall ’du har hedrat oss, Nixon Baba’ – ’Du har hedrat oss’ är förresten den traditionella hälsningen som man använder när man möter någon som kommer in i ens hem – det är nästan som ’kom in’ här i landet. Det fungerar alltså bara som en hälsning och han använder den så men han aktiverar – ironiskt förstås – betydelsen av att verkligen ha ’hedrat’ oss. ’Du har hedrat oss, Nixon Baba/ O du av Watergate’ antar jag skulle vara den trognaste översättningen – men strukturen ’bita’ el-vaddetnuvar (el – är bara bestämda artikeln före ett substantiv) förutsätter en nära men inte nödvändigtvis definierad förbindelse mellan det första substantivet (personen som beskrivs) och det andra substantivet. Så ’bita’ el-grönsaker’, till exempel, skulle vara någon som sålde grönsaker, medan ’bita’ el-kvinnor’ skulle vara någon som förföljde kvinnor. Nixon är alltså ’bita’ el-Watergate’ vilket antyder att han säljer idén Watergate till någon – säljer sin version av Watergate till allmänheten och ägnar sig åt en politik i stil med Watergate, men gör det på ett allt annat än pompöst sätt utan i stället på gatans språk, på ett skämtsamt grovt sätt. Användningen av ’el-’ för att ytterligare specificera Watergate – ett substantiv som inte behöver definieras närmare – är nödvändig för rytmen och ökar den komiska effekten. Jag är säker på att ni inte vill jag ska fortsätta i den här stilen så det är bäst att vi slutar –”


”Dumheter!” säger Gerald.

”Det är fascinerande”, säger Lisa.

”Asya”, säger Hisham, ”jag lovar att jag njuter av det här. Hör på så ska jag spela upp nästa vers.”

 

”Amaloulak ima w sima
Salatin el-fool wez-zeit – ”

 

”Okej då”. Asya tar ett djupt andetag. ” ’Ima’ är ’värd’ eller ’värde’. Han säger: ’De gjorde ett ima för dig’: att göra ett ’ima’ för någon är att uppträda mot honom som om han hade ett värde när han i själva verket inte har något. Då blir det ’De har uppträtt på ett sätt som visar dig uppskattning’ – ’sima’ används alltid som ett idiomatiskt uttryck tillsammans med ’ima’ för rytmens skull. Det betyder förekomst. Det blir: ’förekomsten av något värdefullt’ – det är ju hemskt att det tar så många meningar att översätta, och det får det att verka otympligt och invecklat när det faktiskt är väldigt direkt; det är ett språk som en helt illitterat, obildad kvinna skulle använda till sitt barn –”


”Vem fick honom att verka värdefull, hans pressekreterare?” frågar Lisa.


”Det här var när Nixon besökte arabvärlden – så han talar om araberna – arabledarna”, säger Dina.
”Det kommer på nästa rad”, säger Hisham. ”Asya?”


”Ja. Sultanerna över ’fool’ och ’zeit’. ’Fool’ – det är en sak som alla känner till om Egypten – att ’fool’ är egyptiernas basföda. Särskilt för folk i de mer traditionella och fattiga delarna av samhället – jag tror att de i det närmaste sammanfaller. Det är bruna bönor som kokas länge över mycket svag eld. Det är den billigaste mat man kan få, och att vara ’sultan’ över ’fool’ vittnar om stor fattigdom och efterblivenhet. ’Fool’ kan kryddas på olika sätt. Det enklaste och billigaste är med olja – ’zeit’ – och citron. Så ’fool’ och ’zeit’ hör ihop – men ’zeit’ betyder precis som olja på engelska även bensin. Om man då tar den betydelsen så finns det två kategorier av ’sultan’ : sultanerna över ’fool’ och fattigdom och sultanerna över rikedom och olja. Det finns alldeles tydligt en enorm skillnad mellan de båda kategorierna – men också en likhet – som framhävs av att man läser ’fool och zeit’ som en enhet med bara en sultan – en likhet i attityderna till Nixon och USA. Och ’sultan’ är i sig själv en förklenande titel nuförtiden – utom i folksagor där den åtråvärda prinsessan fortsätter att vara sultanens dotter – eftersom det är ottomanernas turkiska titel för en kung och de betraktades naturligtvis av egyptier och andra araber som förtryckare och parasiter – och för övrigt hade de senare rykte om sig för svaghet och ett utsvävande liv. Att numera kalla en ledare för sultan inrymmer alltså alla dessa övertoner. Men det finns också en annan betydelse av ’salatin’ – vill ni verkligen att jag ska fortsätta, för jag skulle mycket hellre –” Asya vädjar till Hisham Badran.


”Det är klart vi vill att du ska fortsätta”, säger Lisa.

”Det är otroligt så mycket det står för”, säger Gerald Stone.

”Jag är säker på att Sheikh Imam själv skulle vara intresserad av att höra den här tolkningen”, skrattar Dina.


”Okej.” Asya tar ett djupt andetag och föser bort håret från ansiktet. ”’Salatin’ är också pluralis av ’sultaniyyah’ som är en skål, men också hör ihop med galenskap. Ni vet som i en fars när en tokstolle bär en kastrull på huvudet. I en egyptisk fars skulle en tokstolle bära en ’sultaniyyah’ på huvudet. ’Han satte på en sultaniyyah’ betyder att han har blivit tokig. ”

 

” Farashoulak agda’ sekka,
Min Ras et-Tin ’ala ’Akka
We hnak todkhol ’ala Makka
Wiy’oulu ’aleik haggeit –”

 

” ’De lade ut den modigaste vägen för dig: från palatset i Ras et-Tin (det är palatset på västra ändan av Alexandrias sjösida – det är den udde som kung Farouk seglade från till exilen) ’till ’Akka’ – det ligger i Palestina. Det är en stad som var allmänt känd för att vara svår att inta under korstågstiden, så någon som är nöjd med sig själv över att ha genomfört ett stordåd kan få den spydiga frågan: ’Jaså, du har öppnat ’Akka?’ ’Och där ska du inträda i Makkah –’ det är Mekkah, den heliga staden i Saudiarabien förstås. ’Och de kommer att säga att du har genomfört pilgrimsfärden’ – du är en ’hadj’ – och det är naturligtvis omöjligt eftersom bara en muslim kan göra hadj. Det här kan tänkas syfta på den tyska propagandan under andra världskriget, när Hitler sades vara ’Hadj Muhammad Hitler’ som ett försök att få vanligt folk att stödja honom.”

 

”Mahou moulid
Shobash ya-s-hab el-beit –”


” ’Det är en moulid.’ En ’moulid’ är egentligen ett helgons ’födelse’ – liksom julen fast det finns mängder av helgon. Men på grund av hur det firas betyder det också en tid av kaos där allt kan hända. ’Shobash’ är ett verkligt vulgärt skrik för att tilldra sig uppmärksamhet: en kvinna skriker i ett gatu­slagsmål för att slå larm om att hon är ute efter att krossa fienden, att hon inte bryr sig om att hon gör skandal – att hon i själva verket vill att folk ska komma och titta. Så det används också som ett tecken på att man gör något orätt – helt skamlöst; man är inte ens anständig nog att göra det i skymundan utan gör det inför öppen ridå. Å andra sidan används det av magdansösen på ett bröllop när hon börjar samla in penninggåvor till bruden. ’Ya-s-hab el-beit’ är återstoden av magdansösens rop. ’El-beit’ är huset, ’ As-hab el-beit’ är folket i huset. Alltså brudens eller brudgummens släkt. Men det förnämsta ’huset’ är ka’ban i Mekkah. Och om man bara säger ’As-hab el-beit’ anses det automatiskt syfta på folket i det huset, profetens hus, det vill säga det folk som är mest hedrat av alla muslimer, och nu hedras av president Nixons besök. Så – man kan säga att där finns en massa strukturell ironi. Och resten är bara repetition. Jag menar, det här ger en antydan om vad som sägs. Hör ni, vad sägs om lite kaffe? Ah, ursäkta mig –”

 



I SOLENS ÖGA
av AHDAF SOUEIF
 
 
Inbunden / 815 sidor
(Boken kan beställas hos din bokhandlare!)
 
*
 
En översättning av hela sången följer nedan på engelska
Följande text hämtad från
Source: http://blog.wfmu.org/freeform/2008/07/arabs-mock-imbe.html

 

NIXON BABA

 

You came Father Nixon
Mr. Watergate

 

They gave you so many honors
These exploiters of the people.
They festooned the widest path
From Ras-El-Tine to Mecca
So that from there you could go to Acca
And that it could be said he made the pilgrimage.
It was a real traveling circus,
Your benediction, o Parents of the Prophet!

 

The day of your arrival your agents prepared for you
A beautiful exorcism ritual
Where the whores strutted their stuff
Homos and lowlifes
And where Chamhourèche in person
Made love to the priestess, there were many processions.
A whole retinue of blood suckers followed
Groveling by order of importance,
Of course.

 

Those who invited you said to you 
Come eat some candies and sweets.
And since you are a little naive,
You thought us easy prey.
You were in ruins;
They wanted to help prop you up.
Undesirable partner, I spit in your face,
Disguised as a blessing.

 

Listen and remember,
Even though you won't be around much longer,
I won't  bid you welcome or to go away.
I won't tell you come, or get lost.
But they say, Egyptian flesh is corrosive there,
Where it's wasting away.
For a real traveling circus,
Your benediction, o Parents of the Prophet!

 

 *

 

 ÖVRIGA TITLAR AV AHDAF SOUEIF PÅ SVENSKA

Ahdaf Soueifs böcker på svenska kan beställas hos din bokhandlare
 
"KÄRLEKENS VÄV"
nominerad till engelska Bookerpriset 1999.
 

"Kärlekens väv är en stor, underbart långsam och vacker roman ...
ett mästarprov på hur man förvandlar information till levande material."

Marie Peterson, DN

 

"Soueif nöjer sig inte med ett subtilt och passionerat relationsdrama. Detta är också en idéroman
där dagspolitik, historia, kvinnosyn och kolonialism analyseras. Resultatet befäster bilden
av en författare av rang."

Ulla Siljeholm, BTJ

 
"I SOLENS ÖGA"
 

“Den egyptiska författaren Ahdaf Soueifs roman I solens öga är av den art, att när jag slår igen den efter de åttahundraarton finstilta sidorna känner jag mig tom och undrar vad jag nu ska ta mig för.Ahdaf Soueif tecknar på bredden och på djupet. Man blir nära bekant med alla människor i Asyas familj och närmiljö och får ur egyptisk horisont följa världens utveckling från 1967 till 1980. Bara det är fascinerande, men de verkliga kvaliteterna ligger i det enastående rika porträttet av Asya, ytterst komplext och totalt gestaltat inifrån henne själv. I solens öga är också en roman fylld av stringenta repliker, diskussioner och gräl, och här utvecklas könskonflikter med den mest furiöst strindbergska skärpa. Jag föreställer mig att åtskilliga av Asyas erfarenheter är författarens egna. Tora Palms översättning är alldeles utmärkt och bokförlaget Alhambra har den största heder av denna satsning - tidigare har man också utgivit Ahdaf Soueifs roman Kärlekens väv - och jag väntar ivrigt på fler av hennes romaner på svenska.”

Lennart Bromander, Aftonbladet.

 
"KAIRO, MIN STAD, VÅR REVOLUTION"
 
"Utan tvekan är detta den bästa av alla böcker jag läst om den arabiska våren,
just för att den är så personlig och övertygande in sin ton."
 
Thomas Nydahl, BTJ
 
"Det är läsning som angår alla vår tids proteströrelser. För Tahrir-upprorets modell: den spontana och fredliga folkresningen - spred sig snabbt till Madrid, Tel Aviv, Aten och Wall Street. Soueifs bok visar tydligt på modellens begränsningar. Den kan störta makthavare, men den har svårt att själv gripa makten."
 
Kajsa Ekis Ekman, DN
 
 

SOUEIFS BÖCKER KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Mariam Saleh / Gå på min ögonfrans

 
Emshy 3ala remshy
"gå på min ögonfrans, ge mig en kyss till,
du har inte lärt dig hur det är att vara människa,
nu gör du mig vansinnig, människa!
du är feg, du är ett odjur, du är en djävul..."

med egyptiskan Mariam Saleh


 
 
Kashf Asary
 
Mariam Saleh 
 

 
 
Din tunga är din häst
Lisanak husanak
 
 
 
 
Dina el-Wedidi och Maryam Saleh
El-3ors
Bröllopet
Tragisk låt från södra Egypten om en kvinna som föder ett barn efter att ha blivit våldtagen
och om den kärlek hon hyser för barnet och livet

Emel Mathlouthi i Baiser Salé



"Ma lqit" av tunisiskan Emel Mathlouthi ur albumet Kelmti horra

 
 
"Människan är svag" av tunisiskan Emel Mathlouthi
 
 
 
"Fångens själ" / Ruh al-mahbous
 
 
Kelmti hurra / Mitt ord är fritt

SANTA MARIA DE LA ALHAMBRA den 4 april 2015

Under Påskveckan (Semana Santa) besökte Alhambras redaktion Alhambra i Granada! Förläggarna Astrid och Hesham syns på sista balkongen i huset till vänster om  processionen när den går förbi Cuesta de Gomérez lördagen den 4 april. Musiken är LIVE från blåsorkestern som följer efter kortegen och uttrycker både sorg och lycka. Hoppet måste vinna över sorgen.

 
 
 
 
I nästa klipp ser man kortegen lämna kyrkan vid Alhambra och ta sig genom de branta trappstegen genom Puerta de la Justitia (Rättvisans Port) för att börja sin långsamma vandring nerför Cuesta de Gomérez vackra skog till Granada. I sista minuten får man en skymt av Alhambras redaktion stående på sin balkong. 
 
 
 
 

Förlaget ”Alhambra” förnyas ständigt och tar inte slut! Botanisera bland alla artiklar, filmer, presentationer och utdrag ur den bokutgivning som etablerat Alhambras namn i den svenska bokhistorien de sista 30 åren och fått en anonym läsare att ge oss följande betyg på nätet:

”Alhambra: ett modigt litet förlag … Kultstatus!”


Min religion är kärlekens

Adinu bi dini l-hubbi
 

 

Mitt hjärta är öppet för alla vindar

Det är en äng för gaseller

och ett kloster för kristna munkar;

ett tempel för gudabilder,

Meckapilgrimens Svarta sten,

Torahs bord
och Koranens bok.

Min religion är kärlekens.

Vart än Guds karavan färdas

skall kärlekens religion

vara min religion

och min tro.

 

Muhyiddin Ibn Arabi 

 

Tolkning av Lars Wåhlin efter R.A. Nicholsons engelska översättning 

 
Det finns många som sjungit denna dikt av den store sufimästaren från 1200-talet.
Här följer 2 intressanta versioner från olika musikaliska bakgrunder
 
 
Amina Alaoui
 
 
 
Hiba al Kawas
 
 
Yasin al-Tihami
 
 
 
För litteratur om Ibn Arabi på svenska, en av alla tiders största mystiker och filosof
se
Ibn Arabi: En minnesbok
en Antologi
Red. Hirtenstein & Tiernan
www.alhambra.se 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Beirut, by Yasmine Hamdan and Soap Kills!

 
Lebanese singer-songwriter Yasmine Hamdan is one of the most groundbreaking musicians in the Middle East — thanks in part to her work in the electronic indie band Soapkills — though she's now based in Paris. Also an actress in Jim Jarmusch's Only Lovers Left Alive, Hamdan possesses an allure unlike any performer I've seen, and it comes through clearly in this Tiny Desk Concert. Her singing is both casual and provocative, framed by provocative and commanding movements.

These three songs are stripped-down versions of pieces from Hamdan's current album, Ya Nass. Amazingly, these hypnotic arrangements came together mere moments before her Tiny Desk Concert. Hamdan had only just met Gabriel Gordon when they traveled down together from New York that morning. They're unrehearsed, and yet locked into a sound that's calm, cool and universal. --BOB BOILEN
Soapkills was an indie electro-pop band based in Lebanon. The group was formed in October 1997 when Zeid Hamdan and Yasmin Hamdan, both born in Beirut in 1976 but not related, decided to explore and combine their interest in classical Arabic song and electronic music.
 
 
Ur kommentarfälten
 
This is amazing! I was looking for some interesting songs when I first came across the Mashrou' Leile project, then Jadal and now this! Amazing! I had no idea such great Arabic music existed (forgive me my ignorance!). I thought there were only these beautiful dolls singing some sort of love songs who are so unnatural after tons of plastic surgeries that even their own mother most probably wouldn't recognize them. And even though I don't understand a word of this, I still LOVE this! 
 
 
Wunderbare Musik aus dem arabischen Sprachraum, habe durch Yasmin Hamdan hierher gefunden. Ein Glück dass ich gerne stöbere, wäre schade wenn ich diese Musik nicht kennengelernt hätte !
 
 
LIBAN déchiré. Je ne comprends pas ses paroles mais cette femme a une voix chargée d'émotion. Et puis elle est soutenue par une excellent musique. C'est un des morceaux de Soap Kills que je préfère. 
 
Wonder, wonder, wonder Full! Lebanon can be proud of you. 
 

Jag förundras så över dig och mig, av al-Halladj

 

En dikt av al-Halladj, mystiker från 900-talets Bagdad som korsfästs för att ha utropat
”Jag är Sanningen”

 

Jag förundras så över dig och mig, du som är de förväntansfullas hopp

Du lät mig komma så nära dig, tills jag trodde att du var jag

Onåbar för det kännande hjärtat, får du mitt jag att utplånas i dig

Du som varit välsignelsen i mitt liv och blir vilan i min grav

Förutom dig har jag föga tröst, ty källan till all min rädsla och trygghet är du

Dina betydelser glänser som prunkande trädgårdar där alla mina konster dväljs

Allt jag önskar mig finns inom dig, allt du önskar dig finns inom mig

 

 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 


To our countries, av Faia och Rihan

 
 
To Our Countries
is a project produced by a group of youths who live 
in Sweden and are originally from Syria, Iraq, Lebanon and Palestine
 
 
you can follow them on
Faia on Instagram: faiayo 
Faia on soundcloud: faiayo
Rihan on Facebook and twitter: Rihan Younan
 

Syria… 3 years and more

Of a crazy, selfish and illogical war

3 years in which souls, hearts and minds have been destroyed

A war that sneaked through the doors stealthily without knocking

To settle down in the homes and humiliate their owners

A war in which children and women were sold in slave markets

A war that brought the nation’s mothers to tears

And exhausted its men

A war that never knew its beginning

A war dreaming of its end

 

An in Iraq there has been a liberation for more than 10 years

A liberation from injustice, oppression and tyranny

That came with a greater tyranny, injustice and oppression

A liberation in which the people of the country were all expelled

A liberation that divided what’s already divided

And broke what’s already broken

A liberation where civilizations cease to exist

A liberation in which all the Iraqi citizens were marginalized

Regardless of their ethnic and religious background

A liberation that enslaved people and demolished homes

One that killed the human and the motherland

 

For the past forty years

Lebanon and its people have suffered all kinds of wars

A civil war, a religious war, and a sectarian war

And aggressive invasions

And paying the price for regional turmoil

And international compromises and deals

40 years that made little Lebanon very big in its scars and daily struggles

40 years of pain, a pain in most cases resistant and silent

 

Palestine, the compass directing all causes.

The biggest and oldest of them all.

More than 60 years of violations

And howls of generations witnessing the illogicality of yesterday

Barbarity of today and fear of tomorrow

Expelling, abusing and deprivation of rights followed by deprivation of land

More than 60 years in which geography has gradually disappeared

So that new borders can be drawn

Borders that penetrate hearts and minds

Borders that refuse to be fused so they cling to history and the future

Borders that create a resistant present and people with willpower

For an existing, alive and lasting nation

 

Our countries, the countries of wars and pain

The countries of love and dreams

Our countries.

 

My homeland, am I ever going to see you?

I will see you!

Am I ever going to see you safe, prosperous, triumphant and dignified?

I will, I will see you safe, prosperous, triumphant and dignified!

I will see you!


Abed Azrié - Evangeliet enligt Johannes

Johannesevangeliet
 
Inspelad på Operan i Damaskus
 
Lyssa här
https://www.youtube.com/watch?v=s6wqDQjjPIM
 
En produktion av syriska kulturministeriet och Operan i Damaskus
i samarbete med
L'Orchestre des jeunes de la Méditerranée
 
Manus och musik av
Abed Azrié

 

 

Idén om Jesus som Gud och människa härstammar delvis från antikens forna fruktbarhetsriter. Med Jesu liv, hans död och uppståndelse, skildrar Abed Azrié med musikens språk en mytologisk berättelse som blomstrade över hela Medelhavsområdet och så småningom utmynnade i kristendomen. Scenen av Passionen i de fyra evangelierna är den som oftast blivit utvald av klassiska och nutida tonsättare, men hela evangeliets berättelse har aldrig tidigare blivit tonsatt. Abed Azrié har skrivit ett libretto för solister, kör och både österländsk och västerländsk orkester. Verket består av 2 delar, 9 akter och 47 scener. Språket är arabiska (med engelsk översättning), ett av de sista levande semitiska språken och en ättling till det arameiska språket som talades av Kristus och hans lärjungar. Abed Azrié, musiker och kompositör med ett holistiskt perspektiv, föddes i Aleppo 1945 och har varit bosatt i Paris sedan 1966. Han har även bland annat tonsatt legenden om Gilgamesh. Hans verk, som inspireras av forna legender och civilisationer, präglas av modernitet och en ekumenisk anda som vill betona världens eviga ungdom och hoppet om förlösning ...  Orkestern och körerna består av unga människor, kristna och muslimer, araber och européer med bakgrund i Medelhavets olika länder. Verket har bland annat framförts på Operan i Damaskus och vid Den sakrala musikens festival i Fès, Marocko, 2009. 

 

 
 
 

Damaskus, sommaren 2013

Damaskus, sommaren 2013
 
 

Omar Khayyam

Arabiska och persiska musiker och sångare hyllar Omar Khayyam
 
Dorsaf Hamdani och Alireza Ghorbani sjunger
Omar Khayyam
 
Enjoy
 

Egyptens Bellman

Egyptens Bellman är död
Ahmad Fouad Negm blev 84
 
 
 
Den store Negm, känd i arabvärlden som al-Fagumi,
tilldelades i år Prins Claus stora Pris (läs nedan utdrag från deras hemsida).
 
 
Det som duon Negm och Shejkh Imam har betytt för tre generationer egyptier går inte att beskriva på några rader. Ända tills nyligen har deras dikter och sånger varit förbjudna både i teve och radio. När Sheikh Imam dog 1996 under Mubaraks tid blev det en 3 raders runa i al-Ahram. Man tog sig inte ens mödan att leta fram en bild. Idag när Negm har gått bort kondolerar till och med generaler och ministrar det egyptiska folket för dess förlust. I första länken nedan kan man höra honom sjunga med Shejkh Imam en av deras många revolutionära låtar "Bygg dina slott!" på en av deras många "förbjudna" seanser från 1970-talet. Personligt minne: svettigt var det att gå omkring i Kairo med en kassett av Negm och Imam i fickan på den tiden! Innehav av duons protestsånger kunde lätt leda till förhör, tortyr och t.o.m. fängelse. Det var det då! Idag hyllas Negm och Imam av själve presidenten och deras låtar har blivit vinjetter till olika program och fått en uppsjö bearbetningar av yngre musiker som där fann en nationell skatt, en "ocean utan stränder", för att använda en sufisk term.
 
 
Negm berättar i ett teveprogram om hur han de sista 4 åren har förlorat sin musa. Han har inte kunnat skriva en enda rad på 4 år och lät bekymrad, i den mån nu något kunde bekymra Fagumi som tillbringat 18 år av sitt liv bakom galler för sina dikter och sånger. Senare funderade jag över detta och kom fram till att det hör nog ihop med publiceringen av hans samlade dikter i en diger volym för just 4-5 år sen. Jag har länge funderat på att försöka översätta några av hans alster. Det är nästan omöjligt, även om ett par försök har gjorts till engelska, senast med den mycket kvalificerade journalisten Mona Anis, i samband med utdelningen av Prins Claus Award i Holland. Negms poesi dör när den hamnar på papper. Den är till för att sjungas och inte läsas. Det var nog det han kände när han för första gången i sitt 80-åriga liv höll i en bok med hans namn på omslaget och hans dikter mellan pärmarna. Det satte stopp för hans diktarådra. Hans ord fängslades av bokens pärmar och Musan lämnade honom, men inte glimten i ögat som han behöll ända till slutet.
 
 
De sista åren och alltsedan revolutionen 2011 har Negm varit en populär gäst i teve, och liksom han siat om den 25 januari 2011 kunde han se den 30 juni 2013 komma, efter ett år med islamistiskt maktmissbruk. Negm har i hela sitt liv varit en motståndare till alla sorters frihetsberövande, polisiära, religiösa, ideologiska. Duon Negm/Imam har skrivit och sjungit några av de starkaste låtarna för att hedra och hylla den egyptiske "soldaten", "bondesonen" som står vid gränserna och offrar sitt liv för Egypten. I dokumentären som ni kan se nedan uttrycker han sitt stora förakt för arméns "miljardärer" som han kallar dem, dess generaler. Negm har förstås ogillats av islamisterna och upplevts som en katastrof, en orädd och alltid träffande antagonist utan nåd i sin kritik av de som förrått de fattiga. Därför gottade sig "Brödraskapet" med skämt och skadeglädje över hans död på sina facebooksidor och twitter.
 
En större vän kunde det egyptiska folket inte ha.
 
 
 
 
 
 
Negm med Shejkh Imam vid lutan på en av deras "förbjudna" seanser från 70-talet
"Shayyid usurak" ("Bygg dina slott!")
 
 

Utdrag ur http://www.princeclausfund.org/en/programmes/awards

 

Ahmad Fouad Negm
1929-2013
 
 

Ahmed Fouad Negm is a master poet, fearless social and political critic, and beloved advocate of the poor and the disenfranchised. Rooted in local working class culture, he has been a perceptive public intellectual and a much-loved balladeer of the people for many decades. Negm is both an icon and a folk hero, renowned in literary circles for the quality, lyricism and beauty of his work, from love songs to radical satires that take the complex, highly nuanced vernacular Arabic to unprecedented poetic levels. He is celebrated on the streets of Cairo and across the Arab world for giving voice to the spirit of the people’s movement for social justice.

 

Negm draws creatively on the rich colloquial language, its rhythms and traditions of song, invocation and especially humour, to give vibrant expression to the people’s concerns and aspirations. Since the 1960s, he has criticised the succession of authoritarian regimes and elites in Egypt – from British colonial times onwards – exposing their willingness to oppress and impoverish people, their abuse of power, their self-serving deceptions, hypocrisies and corruption. Achieving this through hilarious caricatures, double meanings, reworked slogans, satiric mimicry and devastating irony, Negm uplifts, encourages and inspires people, keeping hope alive in the face of tyranny.

 

Liberal and open-minded, Negm reminds his audiences of Egypt’s heritage of ethnic and religious diversity, its deep pluralist and humanist roots and universal values of mutual co-existence and social solidarity. In the 1970s and 80s, when such public performances were outlawed, Negm's charismatic underground performances with legendary musician Sheik Imam were well attended despite great personal risk. Combining poetry and music in this traditional form, Negm spread his message to the widest possible audience including the illiterate and reached populations across the Middle East through samizdat cassette tapes. And today his stirring message is still highly relevant – many young Egyptians know his poems by heart, chant them on the streets, use them in graffiti and posters, and reinterpret them in new music.

 

Ahmed Fouad Negm is honoured for creating true poetry in vernacular Arabic that communicates deeply with people; for his independence, unwavering integrity, courage and rigorous commitment to the struggle for freedom and justice; for speaking truth to power, refusing to be silenced and inspiring more than three generations in the Arab-speaking world; for the aesthetic and political force of his work highlighting the basic need for culture and humour in harsh and difficult circumstances; and for his significant impact on Arabic poetry bringing recognition to the rich literary potential of the colloquial language.

 


Att vara musik av A. H. Murena

Att vara musik

Ur ”La metafora y lo sagrado”

Av H. A. Murena

 


 

Jag hade en idé om att universums väsen är musikaliskt. I begynnelsen var Ordet.

 

Gud skapade genom att ge namn, med hjälp av ljudvågor. Och i Upanishaderna hävdas att den som mediterar till ljuset av stavelsen ”Om” skall veta allt, ty i denna stavelse ryms allt. Vi vet också att en människas första kontakt med världen när hon uppfattar moderns röst genom magen, och att det sinne som en döende förlorar sist är hörseln.

 

Dessutom insåg jag av en slump något som alla vet, nämligen att vi inte hör bara med öronen, utan även med bröstet, strupen och benen, och att viss musik låter bättre i en viss kroppsställning än i en annan. Jag har ibland tänkt att kanske är människan ett enda stort öra som vi barbariskt nog till stor del avstår från att använda.

 

Först igår kunde jag testa min tanke fullt ut, och upplevelsen blev nästan överväldigande. I New York hade jag fyra år tidigare funnit en skiva som fångade mitt intresse: En uppläsning av texter ur Koranen av shejk Abd al-Basit Abd al-Samad. I fyra år låg den i oredan i min bostad, begravd under böcker och andra skivor, och blottades ibland för att åter försvinna. Jag var ännu inte redo. Ett otal gånger hade jag lagt ifrån mig den, trots att fotografiet av uppläsarens lilla knubbiga ansikte och texten på konvolutet hade gjort mig nyfiken. Där stod att shejken hade hört Koranen läsas och själv läst högt ur den redan som barn; hans första triumf, år 1950, ägde rum i Sayeda Zeinab-moskén i Kairo. Då hade man tvingat honom att recitera ur Koranen till gryningen, och idag slåss arabvärldens alla radiostationer om honom… Mina händer lydde mig emellertid inte och jag klarade inte att ta fram skivan.

 

Igår var dock stunden kommen. I det ödsliga husets tystnad lyssnade jag på hans stämma. Jag satt hopsjunken i en fåtölj. Till min förvåning satt jag mig plötsligt rätt upp: ett högre väsen hade uppenbarat sig. Förbluffad missade jag den första versen, men den andra grep tag i mig, liksom den tredje och den fjärde. Efter en stunds lyssnande tycktes min kropp upplösas av röstens klangverkan och förvandlas till en transparent blandning av harmonier. Det tog en stund innan jag hämtat mig från detta extatiska tillstånd och fått distans till upplevelsen. Jag förstod inte språket, arabiskan. Ändå försatte mig rösten i samma andliga tillstånd som jag försätts i när jag läser Koranen, dvs. en blandning av upphöjdhet och brutalitet. Jag ser framför mig en noggrant slipad ädelsten inuti vilken jag ligger förstenad.

 

Uppläsaren talar i femton, trettio eller högst fyrtiofem sekunder. För ett okoncentrerat öra kan dessa musikaliska frön först låta som absurt och oredigt tal. I själva verket är de exempel på passionerad matematik, lika sträng och precis som den arabiska kalligrafin. Rytmen överraskar med plötsliga växlingar, oförutsebara fraseringar, omväxlande koloraturer, märkliga cesurer och utsmyckningar. Varje frö är ett kosmos som pulserar av vitalitet genom inspirerade motsägelser, men som i stället för att störa ordningen rekonstruerar den perfekt på ett högre plan. Efter en stunds lyssnande började jag i rösten urskilja olika musikinstrument: violin, piano, trummor, trumpet, etc. Uppläsaren var alla dessa instrument. Det som framträdde tydligast var dock det som sången kom att framstå som en hyllning till, nämligen tystnaden.

 

Alla verserna slutar tvärt, nästan smärtsamt sammanpressade. För att förstärka den fysiska upplevelsen, är de pauser som skiljer verserna åt längre än någon av de enskilda verserna. Det är som om uppläsaren därmed vill visa att tystnaden är viktigare än det talade ordet. Man spårar ett mönster för universums födelse, med just de livsformer som Gud bestämt. Rösten fick tystnaden att framträda: bakom den imponerande muslimske gudens anletsdrag kunde man skönja alla människors Gud.

 

Jag förstod att jag hade fått närvara vid konstens födelse. På grund av att jag uppskattar hörsel- mer än synintryck har jag alltid betraktat de plastiska konsterna med misstänksamhet: som andlig avbildning har de förefallit mig stagnerade. Trots att det skulle kunna röra sig om ett subjektivt och bedrägligt intryck, kände jag att uppläsningen bekräftade mina misstankar. I uppläsarens konst är det riten som är konsten, såtillvida att det är prästen själv som är offergåvan. Han måste lära sig sångens hantverk och på samma gång den djupaste innebörden hos de ord han uttalar. Dessutom måste han vid utövandet av detta hantverk och denna vetenskap, liksom vid framförandet av verket, förstå att en fullödig prestation kräver att han tar hjälp av det som föds för att utplånas och upprätta sin motsats, dvs. tystnaden, det absoluta. En märklig insikt, såtillvida att konstens största prakt uppkommer ur den största andliga ödmjukheten och sedan återförs dit. Det flyktiga uppnår här sin fulländning, ty det har ända till slutet accepterat sin belägenhet och upphöjer den till en hyllning till den evighet den speglas i.

 

 

Shejk Abd al-Basit Abd al-Samad reciterar Surat Yásín

 

 

Om denna sång är tidens konst, är dansen rymdens. Dervischens dans, vilken fullbordas i det ögonblick den dör bort, övergår i den skapade varelsens underbara och monotona kontakt med sin Skapare. Stundvis täcks även uppläsarens sång av monotonins patina. Monotonin är inget annat än trons majestätiska yttre uttryck. Det betyder att konstnären (människan), förankrad i sin fruktbara förening med det eviga, inte kan vilseledas av historiens destruktiva nycker. Det är i detta ljus som man bör studera vår tids avantgardistiska konstriktning.

 

När jag återvände till dessa idéer, tänkte jag på den västerländska konsten. Den gregorianska sången har samma kanonstruktur som den muslimska Koranuppläsningen. Vad säger det oss?

 

Från senare århundradens konsthistoria kommer jag att tänka på en episod som jag läste i Berlioz’ självbiografi. Berlioz berättar om den definitiva upplevelse han fick när han i sin ungdom hörde de ackord som inleder fjärde satsen, ”Storm och åskväder”, i Beethovens Pastoralsymfoni. Han medger att hans successiva förändringar av orkestern – som till slut blev monstruöst stor – berodde på hans förhoppning om att återge dessa ackord. Det skulle ta många år för honom att inse att ackorden var en frukt av Beethovens geni, vilket fick sin inre substans att vibrera även med den svagaste orkester.

 

I den muslimske uppläsarens, dervischens och den gregorianska körens fall, är det den egna existensen som tack vare trons geni förvandlas till konst. När man använder yttre instrument, när man skriver partitur, sker en separation mellan verk och liv eftersom livsgnistan överförs till materiella element. (Och de plastiska konstarterna föds med arvsynden att inte klara sig utan externa material: det är därför islam förbjuder bilddyrkan.) Genom att ge efter för estetikens relativa materialism har konsten visserligen blivit självständig, men till priset av en förlorad direktkontakt med det absoluta. Därför blir den mer och mer extern, högtravande och utarmad. Även om den åstadkommer sköna verk, försvagas dessa av det faktum att de nöjer sig med att visa upp sig för sig själva. I jämförelse med Koranuppläsaren tycks mig all denna konst för ett ögonblick likvärdig med Berlioz’ väldiga orkester: en tom kommentar som saknar det ödmjuka geni som förmår kommunicera med det eviga.

 

Berlioz beskrev slutligen en upplevelse, det otydliga minnet av ett brott. Jag identifierade det snabbt: minnet av Anton Weberns Sex stycken för orkester. Även dessa är korta och intensiva, även här är tystnaden viktig. I det här fallet skulle man dock kunna säga att tystnaden i stället för att framträda i sin omätliga värdighet är ett ont som far fram, en vanställande spetälska. Och musiken är tjock som friskt blod, gnistrande som torkat blod, full av anspelningar på en förestående avrättning. Aldrig har jag hört musik skildra ett brott lika troget. Det är musik som återvänder för att inställa sig inför tystnaden liksom brottslingen återvänder till platsen för brottet. Det visste Webern. Allt hänger ihop: I slutet upprepas inledningstemat fast noterat i omvänd ordning, vilket möjligen skapar ett överdrivet tydligt motsatsförhållande.

 

 

 

 

Vi lever blott i den tid vi fått till vårt förfogande. Men att behålla ett skimmer av händelserna i den rena begynnelsen kan vara tankeväckande och skänker en glädje vars värde shejken kände väl till.

 

Text H. A. Murena

Övers. från spanska Pär Svensson

Tidigare publicerad i Alhambras Litterära Magasin, nr. 7, 1995.


Amina Alaoui - Amours ou trop tard me suis pris

Amina Alaoui
Amours ou trop tard me suis pris
 
 

Kärleken är min religion och min tro

Amina Alawi
sjunger
Ibn Arabi
 
Kärleken är min religion och min tro
 
 

En seans med sheikh Ahmed Al Tuni

En seans med sheikh Ahmed Al Tuni

Live performance of Sheikh Ahmed Al Tuni at El Sawy CultureWheel - Cairo on 25 Ramadan 1430 - 15 September 2009. This clip was shot by Hend Abdullah.

Al-Tuni is one of the last great Upper-Egyptian singers of the ritual and sacral repertoire who conduct the dhikr ritual (also zikr; remembrance) in the fresh and dusty starry nights of the Sahara, during which the divine name is repeated with special breathing techniques, leading all participants straight forward into a trance under the guidance of munshid. The master of ceremony is accompanied by a small formation of excellent musicians called takht: ruqq, duff, darabuka, qawal, kamanga and oud all preserve their individuality of expression and provide ornamented, modulated support or dialogue with the singing master. (Källa: Youtube)


RSS 2.0