Universalism och monoteism / James H Breasted Del II
Den unge kungen sitter i en ledig och otvungen pose som bryter mot alla regler för ett kungligt porträtt och visar Aton-revolutionens frigörelse i konsten. Den flickaktiga drottningen (Ekhnatons tredje dotter) lutar sig graciöst framåt. I ena handen håller hon en parfymflaska och med den andra rättar hon till sin makes raffinerade krage eller stänker lite parfym på den – en scen som visar upp personliga relationer, framställd med stor elegans och charm i linjer och konturer. Ovanför sitter den symbol som visar Aton-revolutionens frigörelse i religionen. Bakgrunden är tung guldplåt, kläderna av silver, huden av rödaktigt glas och utsmyckningsdetaljerna är inläggningar av bjärt färgade dyrbara stenar, som karneol, allt utstrålande en prakt som en gång var bländande men nu har bleknat av ålder. Från baksidan av en stol, påträffad i Tutankhamons grav. (Kairomuseet)
Denna storartade Kungliga Hymn är troligen ett utdrag, eller en serie av fragmentutdrag, från Atons ritual så som den utfördes från dag till dag i Aton-templet i Amarna. Olyckligtvis kopierades den på begravningsplatsen i endast en grav, där omkring en tredjedel av den har gått förlorad genom de nutida inföddas vandalism. Vad vi har kvar av denna förlorade del är enbart en mycket snabbt gjord, slarvig kopia, skriven för femtio år sedan (1883). De andra gravarna försågs med de fromma inskrifterna från de gängse stycken och stående uttryck som utgjorde kunskapen om tron på Aton, så som den förstods av de skrivare och målare vilka dekorerade dessa gravar. Därför bör man inte glömma att de fragment av Aton-tron som har överlevt till vår tid i Amarna-kyrkogården, vår huvudkälla, sålunda har filtrerats mekaniskt genom likgiltiga händer och några småskurna byråkraters svältfödda och försoffade själar i utkanterna av en storartad religiös och intellektuell rörelse. Bortsett från den Kungliga Hymnen nöjde man sig på annat håll med bitar och stumpar, i vissa fall kopierade i sin helhet eller delvis från grav till grav. Eftersom materialet är så magert och den rörelse som uppdagas så betydelsefull, så är även de få nya bidrag som ges av den korta hymnen av stort värde. (Den korta hymnen sammanställdes i en text hopsatt av alla versioner i den andra opublicerade delen av författarens De hymnis in solem, och denna kompletterades senare av mina egna kopior. Davies har också ställt samman en hopsatt text från bevarade gravar i hans Amarna, del IV, pls XXXII-XXXIII. Nedanstående översättning är baserad på bägge källorna.) I fyra fall tillskrivs hymnen kungen själv, dvs. han framställs som reciterande den till Aton. Raderna lyder såhär:
”Du stiger majestätiskt upp, o levande Aton, Evighetens Herre,
Du är glittrande, ståtlig och stark,
Din kärlek är stor och mäktig,
Dina strålar ger syner åt alla Dina skapade varelser,
Din glödande färg ger liv åt människornas hjärtan,
När Du har fyllt de Två länderna [Egypten] med din kärlek.
O Gud som skapade sig själv,
Skapare av alla länder,
Skapare av det som finns i dem:
Även människor, alla boskapshjordar och antiloper,
Alla träd som växer i jorden,
De lever när Du stiger upp för dem,
Du är moder och fader till allt Du har skapat.
Och deras ögon, när Du stiger upp,
Ser med Din tillhjälp.
Dina strålar lyser upp hela jorden,
Och alla hjärtan fröjdas vid åsynen av Dig.
Då du stiger upp som deras herre.
”När Du går ned vid himlens västra horisont
Sover de som döda,
Deras huvuden är insvepta,
Deras näsborrar är tilltäppta
Till dess Du stiger upp på morgonen
Vid himlens östra horisont.
Då lyfter de upp sina armar för att tillbedja Dig.
Du får mänskornas hjärtan att leva genom Din skönhet,
Ty mänskorna lever upp när Du skickar ut Dina strålar.
Alla länder kommer i feststämning
Med sång och musik och glädjerop
I hallen till Benben-huset, *
Ditt tempel i Akhetaton, sätet för Sanningen (Maat)
Varmed Du är tillfreds.
(*Benben var en stenpyramid, liknande toppen på en obelisk. Den ansågs ytterst helig och upptog ursprungligen ett speciellt rum eller ”hus” i Soltemplet i Heliopolis. Detta avsnitt visar att Ekhnaton hade inrättat en liknande Benben-helgedom i Amarna.)
Föda och livsmedel sätts fram därinne,
Din renhjärtade son utför Dina värdiga ceremonier
O levande Aton, i sina festprocessioner,
Alla Du har skapat dansar inför Dig.
Din höge son fröjdar sig, hans hjärta är glädjerikt.
O levande Aton, född på himlen varje dag,
Han avlar sin höge son Wanre (Ekhnaton)
Liksom han själv evigt bestående,
Son till Re, med hans skönhet, Nefer-Khepru-Re, Wan Re (Ekhnaton)
Även jag, Din son i vilken Du finner behag
Som bär Ditt namn,
Din kraft och Din makt finns i mitt hjärta
Även Ditt, o Aton, som lever för evigheten
Du har fått den fjärran himlen att resa sig däri
För att beskåda allt som Du har skapat,
Medan Du ännu var allena.
Myriader av liv är inom Dig för att försörja de levande,
Ty det är livets andetag i näsborrarna att skåda Din glans.
Alla blommor frodas och det som gror i jorden
Förmås att växa när Du stiger upp.
De är druckna inför Dig.
All boskap skuttar och hoppar,
Fåglarna i träsket flyger glada upp,
Deras hopfällda vingar spänns ut
Och lyfts i tillbedjan till den levande Aton.
Du skapare… *
(* Återstoden av raden har gått förlorad. Endast en av de texter som fanns från början går så långt som hit. Den stannade också vid denna punkt.)
I dessa hymner finns en inspirerande universalism som inte funnits tidigare, varken i Egyptens eller något annat lands tänkande. Den är världsomfattande i sitt omfång. Kungen hävdar att erkännandet av Solgudens universella överhöghet också är universell, och att alla människor erkänner hans herravälde. På de stora gränsstenarna säger han likaledes att Aton skapade dem ”åt sig själv; alla länder, till och med havsfolken frambär sin tribut, på sina ryggar åt honom som gav dem liv, honom genom vars strålar människorna lever och andas.” Det är tydligt att Ekhnaton planerade en världsreligion och därmed försökte tränga undan den nationalism som hade föregått den i tjugo sekler.
Utöver denna universella makt är Ekhnaton ävenledes djupt imponerad av hans guds eviga varaktighet, och även om han själv lugnt accepterar sin egen dödlighet, och tidigt i Amarna offentliggör och för framtiden utfärdar instruktioner för sin egen begravning på gränsstenarna, förlitar han sig ändå på att hans nära relation till Aton skall tillförsäkra honom något av Solgudens varaktighet. I hans officiella titel innehåller alltid efternamnet epitetet ”vars livstid är lång”.
Men i alltings begynnelse manade Aton fram sig själv, ut från den eviga ensamheten, skaparen av sin egen gestalt. På en av gränsstenarna i Amarna kallar kungen honom ”Mitt skyddsvärn på en miljon alnar, min påminnelse om evigheten, mitt vittne om de eviga tingen, han som skapade sig själv med sina egna händer, som ingen hantverkare kände.” I överensstämmelse med denna tanke älskar hymnerna att upprepa det faktum att skapandet av den värld som kom sedan skedde medan guden ännu var ensam. Orden ”medan Du var ensam” är nära nog en refräng i dessa hymner. Han är den universella skaparen som frambragte alla mänskoraser och skilde dem åt i fråga om språk och hudfärg. Hans skaparkraft fortsätter att framkalla liv, även ur det livlösa ägget. Ingenstans finner vi kungens naiva undran över Solgudens livgivande kraft mer påtaglig än i detta underverk att inom äggskalet, som kungen kallar äggets ”sten” – inom denna livlösa sten lyder livets ljud Atons befallning, och en levande varelse, närd av hans andedräkt, träder fram.
Denna livgivande kraft är den ständiga källan till liv och livsuppehälle, och den överförs direkt av Solens strålar som ger människorna ljus och värme. Detta märkliga erkännande av Solens energi som källan till allt jordiskt liv upprepas hela tiden. Hymnerna älskar att uppehålla sig vid hans strålar som en allestädes närvarande universell kraft. ”Du finns på himlen, men Dina strålar finns på jorden”, ”Fast Du är långt borta, är Dina strålar på jorden”, ”Dina strålar är mitt i det vida gröna havet”, ”Dina strålar är på Din älskade son”, ”Han som gör ögonen hela med sina strålar”, ”Det är livets andedräkt i näsborrarna att skåda Dina strålar”, ”Ditt barn (kungen) som kom fram ur Dina strålar”, ”Du skapade honom (kungen) utifrån Dina strålar”, ”Dina strålar bär en miljon kungliga jubelår”, ”När Du skickar ut Dina strålar råkar de Två Länderna i festyra”, ”Dina strålar omfamnar länderna och allt som Du har skapat”, ”Vare sig Han är på himlen eller på jorden, skådar allas ögon honom utan uppehåll, Han fyller [varje land] med sina strålar och får alla att leva.”
Egyptens uppenbara beroende av Nilen gjorde det också omöjligt att ignorera denna livskälla, och ingenting avslöjar tydligare Ekhnatons förvånansvärda rationalism än att han utan att tveka avskaffar den vördnadsvärda samling myter och traditioner som under många tidsåldrar hade gjort Nilen till guden Osiris, och sedan förklarar översvämningen med naturkrafter styrda av hans gud som i omsorg även om andra länder har skapat en Nilflod åt dem på himlen. Osiris ignoreras fullständigt. Han nämns aldrig i någon urkund om Ekhnaton eller någon av gravarna i Amarna.
Det är nu som Ekhnatons tänkande går utöver ett rent materialistiskt erkännande av Solens verksamhet på jorden och inser Atons faderliga omsorg om alla varelser. Det är denna tanke som lyfter Ekhnatons reformation högt över allt som tidigare hade uppnåtts i Egyptens eller hela Österns religion. För Ipuwer var Solguden en vänlig fåraherde, och för Merikeres kunglige far var människorna hans ”hjordar” för vilka han skapade luft, vatten och mat. Men Ekhnaton går längre och säger till Solguden: ”Du är fader och moder till allt som Du har skapat.” Denna lära föregriper mycket av den senare utvecklingen i religionen ända fram till vår egen tid. För denne egyptiske drömmare med sin känsliga själ tycks hela den levande världen vara medveten om Atons närvaro och fylld med tacksamhet för hans faderliga godhet. Bilden av de liljebevuxna träsken, där blommorna är ”druckna” av Atons berusande glans, däri fåglarna spänner ut sina vingar och lyfter upp dem ”i tillbedjan till den levande Aton”, där boskapen dansar av fröjd i solskenet och fiskarna i floden hoppar upp för att hälsa ljuset, det universella ljuset vars strålar även är ”mitt i det vida gröna havet” – allt detta visar en insikt om Guds allenarådande närvaro i naturen och en mystisk övertygelse om att alla varelser känner denna närvaro. Här finns en uppfattning om Guds närvaro i den synliga världen så som vi finner sju eller åtta hundra år senare i de hebreiska hymnerna och hos våra egna naturpoeter sedan Wordsworth.
Det är tydligt att de djupaste kraftkällorna i denna märkliga revolution, trots dess politiska ursprung, låg i denna hänvisning till naturen, i denna maning att ”skåda liljorna på marken”. Ekhnaton var en ”Guds-berusad” man vars själ med oerhörd känslighet var öppen för de synliga vittnesbörden om Gud omkring honom. Han var nästan extatisk i sin känsla för det eviga och universella ljusets skönhet. Dess strålar omger honom på alla de monument som har överlevt, och enbart honom, hans drottning och kungabarnen, eftersom han gör anspråk på att ha en unik relation till sin gud. Han ber: ”Må mina ögon bli tillfreds dagligen med att betrakta Honom då Han stiger upp i detta Atons hus och fyller det med sig själv genom sina strålar, skön i sin kärlek, och lägger dem på mig, och gör livet till en glädje i evigheters evighet.” I detta ljus – vilket han mer än en gång, som här, identifierar med kärlek, eller med skönhet, som det synbara beviset på Guds närvaro – frossar han i ett rus som man sällan finner och som närmast kan jämföras med den extatiska glädjen hos en sådan som Ruskin vid betraktandet av ljuset. När denne ser det spela över något vackert landskap kallar han det ”det levande, besjälade, jublande ljuset, som livnär och tar emot och agerar – som väljer ett och ratar ett annat – som söker och finner och åter mister – hoppar från sten till sten, från blad till blad, från våg till våg, glödande, blixtrande eller bländande beroende på vad det träffar eller i ett av sina frommare lynnen uppslukande och omfattande allt i fullkomlig harmoni, och sedan åter försjunker i förvirring, tvivel och dunkel, eller tynar bort och försvinner, insnärjt i drivande dimma, eller upplöst i dyster luft men stilla – uppflammande eller avtynande, gnistrande eller stilla – det är det levande ljuset som andas i sin djupaste, mest hänryckta vila, som sover men aldrig dör” (Ruskin, Modern Painters, del 1, s. 250, New York 1873). Här ser vi nutida extas över glädjen åt ljuset, ett verkligt evangelium som ljusets skönhet vars tidigaste lärjunge var denne ensamme idealist från 1300-talet f.Kr. Även för Ekhnaton kunde det eviga ljuset sova när han som skapade världen har ”gått till vila vid sin horisont”, men för honom såväl som för Ruskin ”sover det men dör aldrig”. En svårt sönderbruten passage i den stora hymnen har framgångsrikt tolkats av Sethe som menar att detta betyder att även om mörkret fallit och människorna sov, så kunde Ekhnaton förnimma: ”Likväl är Du kvar i mitt hjärta”.
Ur denna synpunkt på Ekhnatons rörelse är den alltså ett evangelium om det sköna och välgörande i den naturliga ordningen, en insikt om naturens budskap till människosjälen, vilket gör den till den tidigaste av de rörelser som vi, när det gäller sådana konstnärer som Millet och Barbizon-skolan eller Wordsworth och hans efterföljare, kallar ”tillbaka till naturen”. Målarna avbildar träskens växt- och djurliv i en ny anda helt olik det lugna behaget hos mastaba-målarna vars fridfulla bilder av ädlingens utflykter i papyrussnåren pryder väggarna i gravkapellen i Memphis-kyrkogården i Sakkara. De fresker som smyckade golvet i Ekhnatons pelarhall i Amarna är fyllda med en ny livsglädje, och vi märker något av den lidelse som eggade konstnären när han för sitt inre öga såg den vilda tjuren ta höga språng i papyrussnåret och knycka på nacken åt de skygga fåglarna, som kvittrade ovanför vassen och grälade på den otympliga inkräktaren som är ett hot mot deras reden. Vilken skada att denna förnämliga målning skälvande av liv och rörelse, som länge var en fröjd för nutida besökares öga, nu har gått förlorad för alltid i händerna på moderna infödda vandaler från grannbyn!
Denna nya anda som hämtade sin inspiration från naturens skönhet var på samma gång ytterst mottaglig för människans liv och för mänskliga relationer som de verkligen var, ostörda av konventioner eller traditioner. Ekhnatons charmfullt naturliga och otvungna relationer med sin familj avbildades nu även på offentliga minnesmärken utan reservation. En liten ofullbordad statyett påträffad i en kunglig skulptörs ateljé i Amarna visar inte bara kungen sittande med sin lilla dotter i knät omfamnande den lilla prinsessan utan avbildar Farao i full färd med att kyssa flickan som varje normal far brukar göra. Det är inte svårt att föreställa sig den vrede och fasa som ett sådant kungligt porträtt väckte hos traditionalisterna i Ekhnatons tid, hovets konventionella magnater vilka ansåg att Farao skulle avbildas så som han tett sig i tvåtusen år, en upphöjd varelse, sittande i oböjligt majestät, en gestalt i gudomlig orörlighet, obesudlad av alla bevis på eller antydan till mänskliga känslor eller mänskliga svagheter. Den vackra stolen som kom från palatset i Amarna och har bevarats åt oss i Tutankhamons grav är prydd med en scen som visar den ungdomlige kungen i en pose av nonchalant avslappning, med ena armen vårdslöst slängd över stolsryggen, medan den unga vackra drottningen står framför honom med en liten parfymkruka i handen ur vilken hon med utsökt grace stänker lite väldoft på sin makes dräkt. För första gången i konsthistorien har vi här en scen vars motiv är en mänsklig relation, och den interpretativa, uttolkande konsten har här att göra med mänskolivet som motiv. Detta är bara två bland många exempel som kan nämnas, vilka belyser Ekhnatons kraftfulla personlighet och hans oförskräckta beredvillighet att kasta av traditionens bojor i sitt försök att upprätta en värld av tingen som de är, i sund naturlighet.
Därför är det viktigt att notera att Ekhnaton var en profet både vad gäller naturen och mänskolivet. Liksom Jesus som å ena sidan drog sina lärdomar från liljorna på marken, fåglarna i luften eller molnen på himlen, och å andra sidan från det mänskliga samhället runtom sig i historier som Den förlorade sonen, Den barmhärtige samariten eller kvinnan som tappat sitt silvermynt på samma sätt drog denne egyptiske revolutionär sina lärdomar från att betrakta både naturen och mänskolivet. Medan den interpretativa konsten i denna revolutionära rörelse under Ekhnatons ledning fann nytt innehåll i mänskolivet, fanns det mycket i den egyptiska erfarenheten av det mänskliga samhället som Ekhnaton inte kunde ignorera. Han godtog till fullo den nedärvda soldoktrinen om en högre moralisk ordning, och om vi i denna korta historia om egyptisk vandel har ägnat visst utrymme åt Ekhnatons revolutionära monoteism, så är det därför att hela denna monoteistiska rörelse utgör kulmen på det urgamla erkännandet av en moralisk ordning hos de egyptiska tänkarna i pyramidåldern och deras skapande av ett rike med universella etiska normer, representerade av den allomfattande termen Maat, framförd av Solguden i Heliopolis. Denna nya monoteism utvecklade sig på en trefaldig grundval. Den första var, som vi har sett, politisk, så att även Solgudens nya namn var inneslutet i ett faraoniskt dubbelt ramverk. Den andra var iakttagelsen av Solgudens världsomfattande makt som en fysisk kraft, överallt närvarande i solens hetta och ljus, och den tredje var den logiska utvecklingen av den gamla Heliopolis-doktrinen om en moralisk ordning, en ca 2000 år gammal doktrin på Ekhnatons tid.
Det återstår att ta i betraktande den sista av dessa grundvalar i Ekhnatons monoteism. Det är nu som vi inser otillräckligheten hos våra skrivna källor som är mycket magra. Men även de knapphändiga källor som bevarats åt oss visar hur den unge kungens tänkande framskred under hans regerings halva generation. Det är otänkbart att en sådan framväxande rörelse som Ekhnatons inte skulle åstadkommit skrifter där han lade fram sina doktriner. Dessutom finns det goda bevis för att sådana skrifter existerar. I Amarna-gravarna där ädlingarna vid Ekhnatons hov älskar att avbilda sina relationer med sin härskare, hänvisar de ständigt till den nya tron. De har bara ett ord för den och det är ”läran”. Den tillskrivs enbart kungen och det är inget tvivel om att denna lära är det allmänna namnet på den formella redovisningen av hans doktrin i en skrift av något slag, givetvis skriven på papyrus. Efter hans fall lämnade hans fiender inte något ogjort för att utplåna alla kvarvarande vittnesmål om hans hatade styre, och de förstörde naturligtvis dessa papyrusdokument. Vår kunskap om rörelsen, vad beträffar dess lärosatser, härrör uteslutande från några slumpmässiga lappar och fragment, speciellt de hymner varmed ädlingarna förskönade sina gravar.
Vid första läsningen av den storslagna Aton-hymnen slås man av att en sådan hymn som ett uttryck för religiösa strävanden innehåller så få hänvisningar till karaktär och mänskligt beteende, vilket som vi vet intog en så framskjuten plats i solreligionens tänkande i Heliopolis och i vilket hela Aton-rörelsen var så djupt rotad. Orsaken till detta utelämnande är det faktum att den främsta kraften som drev Ekhnatons själ var känsla. Aton-revolutionen var till sin karaktär först och sist emotionell. Detta faktum är omisskänneligt i hymnerna och är mycket iögonfallande även i konsten. När en Amarna-konstnär skissar Ekhnatons tillbedjande gestalt eller någon av hans undersåtar med armarna ”lyfta i dyrkan” mot Solguden, är den emotionella karaktären av de rader varmed han representerar de uppsträckta armarna lika mäktigt gripande som Eleonora Duses bönfallande armar utsträckta mot hennes älskade Armando. Det är Solgudens skönhet och godhet som Ekhnaton tillber, och det är denna känsla som Amarna-hymnerna förmedlar. Därför innehåller de ingen teologi eller social sedelära. Ändå står det helt klart att Ekhnaton till fullo godtog Heliopolis högt utvecklade etik och faktiskt lät det gamla moralsystemet inta en mer framträdande plats än någonsin tidigare före hans regeringstid.
Det nära sambandet mellan Ekhnatons revolution och Heliopolis-teologin är alltigenom påtagligt. Identifieringen av den kungliga släktlinjen med Solgudens som Heliopolis präster gjorde i pyramidåldern och som gjorde varje farao till en son av Solguden hade, som vi sett, resulterat i att man till Re överförde en välvillig makts mänskovänliga egenskaper varmed faraonerna i feodaltiden var genomsyrade. Vid den tiden hade farao blivit ”den gode herden” och denna framtoning av den faderliga och beskyddande härskaren hade överförts till Re. Denne hade sålunda förbättrats på ett förunderligt sätt och fått mänskovänliga och faderliga egenskaper, som en följd av denna utveckling i uppfattningen om kungavärdighet i feodaltiden. De sociala krafter som åstadkommit detta höga kungaideal var alltså de yttersta influenser som, genom kungavärdigheten, berikade och förmänskligade den annars tämligen mekaniska och slentrianmässiga politiska uppfattningen om Res makt. Hans mänskliga utstrålning nu var således besläktad med Osiris själv. Ekhnatons lära var helt i överensstämmelse med denna tendens i solreligionen. Under hans far har vi funnit en solhymn som kallar Solguden för ”den tappre herden som driver sina hjordar”, en tydlig anspelning som förbinder Aton-tron med den sociala och moraliska rörelsen under feodaltiden.
När vi nu erinrar oss hur Heliopolis frambragte ordet Maat, ”rättvisa”, ”sanning”, ”rättfärdighet”, personifierad som en gudinna, dotter till Solguden, är det viktigt att notera att vi i De dödas bok (Kap. CXXV) finner en grupp gudar som sitter i ”Maats sal i vilkas kroppar det varken finns synd eller falskhet och som lever i sanning (Maat).” Till dessa gudar försäkrar den avlidne: ”Jag lever på sanningen, jag livnär mig på mitt hjärtas sanning (eller ”rättfärdighet”). Nu blev denna soldoktrin som förfäktades av gudarna i Heliopolis så helt accepterad av Ekhnaton att han till den officiella formen av sitt kungliga namn på alla sina praktmonument tillfogade orden ”Som lever på Sanningen” (Maat). Detta signifikativa epitet som fästes vid Ekhnatons namn utropade honom till den officielle representanten och understödjaren av den moraliska och nationella ordning som tänkts ut av solprästerna i Heliopolis redan under pyramidtiden och givits en allt djupare etisk innebörd av feodaltidens sociala tänkare och profeter. När vi erinrar oss Ekhnatons absoluta anspråk på världsherravälde, står det klart att genom att foga dessa ord till sitt kungliga namn ämnade han utsträcka den gamla nationella moraliska ordningen till att härska över den internationella värld som han var herre över. Solgudens gamla sfär med etiska normer, utvidgad till sina logiska universella gränser, och den monoteism som var implicit i Heliopolisprästernas lära fick alltså ett otvetydigt uttryck av Ekhnaton.
I enlighet därmed kallade Ekhnaton sin nya huvudstad i Amarna ”säte för sanningen” (Maat) i den korta hymnen. Hans anhängare hade klart för sig kungens övertygelser beträffande Maat, och vi ser ofta att männen vid hans hov förhärligade ”sanningen”. En av hans ledande anhängare, Eye, som senare ersatte Tutankhamon som kung, säger: Han (kungen) lade ner sanningen i min kropp och lögnen är mig en styggelse. Jag vet att Wanre (Ekhnaton) fröjdar sig åt den (sanningen).” Samme man bekräftar att Solguden är en ”(vars) hjärta är tillfreds med sanningen och avskyr falskhet”. En annan ämbetsman förklarar i sin Amarnagrav: ”Jag ska tala med Hans Majestät (ty) jag vet att han lever däri … Jag gör inte det som Hans Majestät hatar (ty) lögnen är en styggelse i min kropp … Jag har rapporterat sanningen för Hans Majestät (ty) jag vet att han lever däri. Du är Re, sanningens upphov … jag tog ingen betalning för att ljuga …”
Som ett viktigt bevis på Ekhnatons ivran för sanningen bör vi minnas här att han inte begränsade sanningen enbart till beteendet utan också införde den i konstens domäner med epokgörande resultat.
I Ekhnatons revolution var Re alltså fortfarande upphovet och upprätthållaren av sanning och rättvisa (Maat), den moraliska och styrande ordningen, som han varit i över 2000 år innan, och om vi inte hör talas om någon dom hädanefter i Amarnagravarna, var det helt klart enbart ett förkastande av den sky av gudar och halvgudar, med Osiris i spetsen, som varit involverade i domen, så som vi finner den i De dödas bok. Dessa var nu bannlysta, och den dramatiska domsscenen tycks ha försvunnit jämte dem, även om det är tydligt att sollärans etiska krav, den lära vari de framträdde och utvecklades inte var bortkopplade i Ekhnatons lära. Den prästerliga invasionen i den moraliska sfären med mekaniska magiska åtgärder för att säkra rättvisan förkastades tydligen också av Ekhnaton. Den välkända hjärteskarabén bär nu inte längre en amulett för att tysta samvetets anklagande röst, utan en enkel bön, i Atons namn, om långt liv, ynnest och föda. Detsamma gällde för Ushebti-figurerna, de små bilder som arbetade i den avlidnes ställe i livet efter detta.
När man tänker efter: så fundamentala förändringar vittnar om vilken överväldigande ström av nedärvt tänkande, seder och traditioner som avletts från sin fåra av den unge kungen som ledde denna revolution. Det är först när vi klart beaktar denna aspekt av hans rörelse som vi börjar förstå kraften i hans remarkabla personlighet. Före hans tid tillskrevs religiösa dokument vanligtvis gamla kungar och visa män, och en tros verkningsförmåga låg huvudsakligen i dess anspråk på uråldrighet och helgden i en uråldrig sedvänja. Fram till Ekhnaton hade världshistorien i stort sett endast varit traditionens oemotståndliga drivkraft. Det remarkabla undantaget var den store läkaren-arkitekten Imhotep som införde stenarkitekturen och byggde den första stenmurade pyramidgraven på 3000-talet f.Kr. Annars hade människorna bara varit vattendroppar i den stora strömmen. Med det möjliga undantaget av Imhotep var Ekhnaton den förste individen i historien. Medvetet och avsiktligt uppnådde han sin ställning genom en intellektuell process och placerade sig sedan rakt framför traditionen och sopade den åt sidan. Han åberopar inga myter, inga urgamla och allmänt vedertagna versioner av gudarnas makt, inga hävdvunna sedvänjor – han åberopar endast närvarande och synliga bevis på hans guds herravälde, bevis öppna för alla. Och vad angår traditionen, var helst den hade lämnat fysiska manifestationer av andra gudar i dokument som var åtkomliga, bemödade han sig om att utplåna den. En så destruktiv politik var dömd att möta ett ödesdigert motstånd. Vi ska nu undersöka några av krafterna bakom denna opposition.
Maat - Egyptiernas tidigaste moraliska tankegångar / James H Breasted Del I
Det Gamla rikets största skulptörer skapade verk som visar oss att de hade börjat bli varse den suveräna personlighetens kraft och individualitet. (Cairo Museum.)
Personlighetens kraft, den styrka vi kallar karaktärsstyrka, började nu ta sig uttryck inte bara i de verk som skrevs av eftertänksamma och tankfulla män som Ptahhotep, utan var uppenbart påtaglig i tidens konst speciellt den som skapades av de mest begåvade skulptörerna i de tidigast kända porträttskulpturerna. Den sedan länge vedertagna ordningen hade resulterat i skapandet av en Gamla rikets typ av skulpterade porträtt som nästan om än inte helt saknar individuell egenart. Det är möjligt att tidsålderns skulptörer i dessa porträtt visar oss den tidigaste ”standardiseringen” av människotyper och således avslöjar likformigheten i effekterna av en långvarig moralisk ordning som slätade ut olikheter. Denna typiska person har emellertid överbetonats av moderna konstkritiker; det Gamla rikets största skulptörer skapade verk som visar oss att de hade börjat bli varse den suveräna personlighetens kraft och individualitet, så som den för första gången framstod i den imposanta gestalten av Farao själv. Den uttrycks ytterst verkningsfullt i sådana kraftfulla porträtt av Chefren, han som byggde den andra pyramiden i Giza, och måste ha haft en djupgående inverkan på uppfattningarna om gudomlighet. Dessutom får vi genom en hel rad porträtt anmärkningsvärda intryck av den skara framstående män som omgav Farao i pyramidåldern, de statsmän och vise, konstnärer, arkitekter och ingenjörer som för femtusen år sedan gjorde Egypten till ett land med arkitektoniska underverk, vilket det än idag fortsätter att vara. Byggnaderna i västra Asien, huvudsakligen uppförda av lertegel under hela den period som föregick de kejserliga palatsen i Persien, har däremot nästan helt utplånats. Kontrasten är betydelsefull och förhöjer intrycket av Egypten som det land vilket frambragte personlighetens första stora tidsålder.
Dessa stora män hade ingen snabb tillväxt, de var produkten av ett årtusende av mänsklig erfarenhet av organiserat liv, och de var de första som kunde se tillbaka in i ett så brett panorama av människans tidigare liv. Därunder måste de ha letat länge efter en term som bäst kunde uttrycka deras uppfattning om den mänskliga ordningen och i sin betydelse koncentrera sig på de landvinningar de var arvingarna till. De fann den till slut i ett enda märkligt ord, som för dem sammanfattade allt det högsta i människolivet. Det var ordet ”Ma’t” eller ”Maat”, en av de tidigaste abstrakta termer som bevarats i det mänskliga talet, det ord som vi har översatt med ”rättfärdighet”, ”rättvisa”, ”sanning”, eftersom alla dessa begrepp slutligen företräddes i det egyptiska talet av detta enda ord ”Maat”. För deras förfäder hade det i början enbart betytt ”rätt” i betydelsen ”korrekt”, precis som vi använder vårt eget ord ”rätt” både i en matematisk och etisk betydelse. Vid tillkomsten av Gamla riket hade Maat gradvis utvidgat betydelsen till att omfatta något större och viktigare. Det var inte bara motsatsen till falskhet utan också till det moraliskt orätta i allmänhet. När denna utveckling började vet vi inte, men det är intressant att notera att ordet Maat inte återfinns i de bevarade delarna av det memfitiska dramat. Detta kan förstås vara en ren slump.
Efter 3000 f.Kr. började de stora männen i Gamla riket se betydelsen av Maat i termer av sin imponerande nationella erfarenhet. Ordet behöll sin betydelse som betecknande personliga egenskaper men blev också för Gamla rikets tänkare en term som uttryckt den nationella ordningen, nationens moraliska ordning, det nationella kosmos under Solgudens välde. Låt oss nu för ett tag frammana den forntid som de vise männen i Gamla riket kunde se tillbaka på – den forntid som för dem utvidgat betydelsen av ordet Maat till en mera vidsträckt sådan. De hade listor över vördnadsbjudande kungar som härskat t.o.m. före grundandet av Första unionen, de visste att det efter tider med små och lokala stadsriken hade blivit ett preliminärt enande, Första unionen. De kände till historien om denna förberedande union och hur Egypten efter dess slut hade konsoliderats i en Andra union, som varade i tusen år, från omkring det trettiofemte till omkring det tjugofemte århundradet f.Kr. Det är fundamentalt viktigt för oss att förstå att dessa tusen år var människans första oavbrutna millennium av nationell erfarenhet, dvs. av mänsklig utveckling i enad, nationell form – en stadigt framåtskridande utveckling, där en nation av några miljoner själar för första gången i vår värld höjde sig och skapade en imponerande uppbyggnad av organiserat mänskligt liv i stånd att vara i tusen år. Det var denna storartade vision av en varaktig stat och dess ständigt fungerande organisation som väsentligt bidrog till den vidare, mer omfattande betydelsen av det egyptiska ordet ”Maat”, tills att det hade kommit att beteckna inte bara ”rättvisa”, ”sanning”, ”rättfärdighet”, vilket männen i pyramidåldern uppfattade som något individen ägnade sig åt utan också en befintlig social och statlig realitet, en moralisk ordning i världen, som identifierades med Faraos styre. Chefsdomaren i de egyptiska domstolarna bar på bröstet en lapis lazuli-bild av gudinnan Maat, och för att ange den vinnande parten i ett tvistemål brukade domaren vända denna symbol mot vinnaren, då de bägge tvistande stod framför honom. (Det finns tre av dessa lapis lazuli-bilder i Berlin-museet, se G. Moeller, Zeitschrift für aegyptische Sprache, del 56, 1920, ss. 67-68). Ptahhotep jublar över Maats överhöghet som något för evigt hävdvunnet: ”Stor är Maat, dess gudomliga ordning består och har heller inte omstörtats sedan dess skapares tid.” Om och omigen i de gamla minnesmärkena är Maat det som Farao personifierar och upprätthåller, gentemot anarki, orättvisa och bedrägeri som utövas av hans medtävlare till tronen, vilka hemsöker folket med kaos och upplösning. Det var tusen år av ett sådant organiserat styre som gav de egyptiska vise i Gamla riket en majestätisk bild av Maats reella verksamhet och välgörande funktion, och i den ingöt en historisk betydelse som den annars inte kunde ha fått.
Det är tydligt att både samhället och staten hade frambragt den ordning som Egyptens vise sammanfattade i ordet Maat. Efter att ha uppstått som något individuellt och personligt, som en beteckning för rätt beteende i familjen eller i den omedelbara omgivningen, hade Maat omsider gått in på en större scen som en nationell lednings anda och metod, som en kontroll av mänskliga angelägenheter, en kontroll där välordnad skötsel är grundad på moralisk övertygelse. På så sätt skapades för första gången ett rike med universella normer, och genom att föreställa sig den gudomlige härskaren över ett sådant rike hade egyptierna slagit in på vägen till monoteism. Denne gudomliga härskare var Solguden vars ande de bildmässigt frammanade genom att personifiera Maat som en gudinna och göra henne till Solgudens dotter. Det var, som vi ska se, längs denna väg som egyptierna småningom kom fram till monoteism, och det var inte någon slump att de gjorde det långt före andra folk. Inte heller är det en slump att nästa folk som kom fram till monoteism var Egyptens närmaste grannar tvärs över gränserna till Asien i Palestina, där en av dess profeter sade: ”Men för eder som frukta mitt namn skall rättfärdighetens sol uppgå med läkedom i sina vingar”, (Malachi 4:2) vilket uppenbarligen syftar på den egyptiske Solguden, så ofta avbildad som en bevingad solskiva.
Då vi sålunda ser framåt och våra blickar ofrånkomligen dras mot Asien, blir det genast tydligt varför den västasiatiska civilisationen sackade efter i en sådan utveckling. I den egyptiska tanken om en storartad moralisk ordning, bestämd av Maat, måste vi varsebli den högsta manifestationen av den gamla orientaliska civilisationen. Här har vi en föreställning vilken, som vi sett, uppenbarligen var produkten av tusen års social och statlig utveckling i ett enhetligt, kontinuerligt, välordnat och alltmer välorganiserat samhälle. Denna tanke om en nationell och social ordning, om än vagt antydd i vackra bilder av en rättfärdig kung tvåtusen år senare av de hebreiska profeterna, framträdde inte tydligt i Västasien förrän med ankomsten av Zoroaster och hans omfattande moraliska system efter uppkomsten av det persiska imperiet under Cyrus och hans efterträdare. Västasiens historia visar mycket tydligt varför den tidigare var omöjlig. I Egypten, med sin utveckling under Andra unionen och Gamla riket, var civilisationen produkten av mer än tusen år av social erfarenhet under ledning av en stabil och kraftfull nationell organisation, i besittning av sådan livskraft att den varade i mer än ett millennium. Babylonien däremot, den tidigaste framträdande västasiatiska staten, plågades oavbrutet under dessa tusen år av ständiga oroligheter genom småkrigen mellan de obetydliga stadsstater som landet bestod av under större delen av detta millennium. Redan före dess begynnelse hade Egypten lämnat långt bakom sig striderna mellan de lokala stadsrikena. Den materiella civilisationen är otvivelaktigt lika gammal i Västasien som i Egypten, men civilisation i dess vidaste betydelse är produkten av en lång samhällelig utveckling. Följaktligen är de argument som framförs av de arkeologer vilka på grund av sådana saker som kopparyxor och guldsmedsarbeten vill förlägga den babyloniska civilisationen, som inte hade någon chans till en obruten social utveckling, till en tidigare tidpunkt än den egyptiska, alltför ytliga för att tas på allvar. Utan tvivel var mänsklighetens politiska, sociala och i största allmänhet kulturella utveckling längs Nilen många sekel äldre än i Västasien. Ja, Babylonien var, i religiöst, socialt och politiskt hänseende, minst tusen år senare än Egypten.
Detta är viktigt eftersom det sätter oss i stånd att inse den unika betydelsen av Egyptens storartade millennium av kulturell utveckling. Det är längs Nilen som vi får bevittna pionjären för mänskliga framåtskridandet som för första gången dunkelt anar arten av den erövring han påbörjat och som utifrån tusen år av nationell erfarenhet rustar sig för en strid mot de samhällskrafter som skulle angripa honom inifrån. Under hela det millenniet hade han firat oerhörda triumfer över sina yttre motståndare i de materiella krafternas värld, men nu började rösterna därinne uppfordra honom att träda in på en ny och annorlunda krigsskådeplats som han varit föga medveten om tidigare. Det finns avgörande bevis för att egyptiernas tidigaste moraliska tankegångar utvecklades i förbindelse med solguden snarare än med Osiris. Ptahhoteps Maximer anger uttryckligen Solguden som ”dess (rättfärdighetens) skapare” i ett avsnitt där Osiris’ anhängare har satt in hans namn i Mellersta rikets manuskript – ett intressant bevis på Osiris-korståget den perioden. Den tidigaste gud som egyptierna uppfattade som den moraliske domaren i livet efter detta nämns tyvärr inte vid namn, men ett epitet, ”Store Gud”, används i stället. Detta utvidgas i en grav till ”Store Gud, himlens herre.” Därför är det knappast möjligt att man kan mena någon annan än Solguden. Denna slutsats bekräftas av allt vi finner i Pyramidtexterna, där Solguden om och omigen är domens herre. Det är honom man menar, när Inti, en ädling från Deshasheh, säger: ”Men för alla de som skadar denna (grav), som gör något fördärvligt för denna (grav), som skadar skriften därinne skall dom avkunnas för detta av den Store Guden, domens herre på den plats där dom avkunnas.” Den senare snabba utvidgningen av etisk lära i Osiris-tron och antagandet av rollen som domare av Osiris är ännu inte skönjbar i Pyramidåldern, eftersom den utveckling som gjorde dessa inslag så framträdande i Mellersta riket ägde rum i den dunkla perioden efter avslutningen av Pyramidåldern. Tvärtemot den vanliga åsikten var det därför Solguden som var den tidigaste förkämpen för moralisk renhet och den store domaren i livet efter detta. Tusen år senare framträdde Osiris, som den segrande parten i Heliopolis, som de dödas förkämpes vilken lagenligt triumferat över alla sina fiender, som den store moraliske domaren. Att Osiris bemäktade sig denna roll är ett nytt bevis på den obevekliga process som gjorde den egyptiska religionen osirisk. Den gängse åsikten beträffande Osiris moraliska överhöghet beror på dessa senare omständigheter, varifrån moderna forskare har hämtat sina intryck. Men Sol-trons överlägsenhet härvidlag liksom i andra enskildheter är helt klar.
Denna moraliska strävan hade sina begränsningar. Låt oss inte glömma att vi har att göra med en tidsålder för mellan femtiofem- och fyrtiofemhundra år sedan. Vi har sett att människans främsta landvinningar i denna avlägsna tid hade uppnåtts i en kamp med materiella krafter. I denna kamp hade hon utsett en bestämd segrare, men likväl var det bland mängden av förvirrande influenser som den tidiga människan hade fått en vision av nya värdenormer, som överträffade enbart materiella landvinningar. Otvivelaktigt förblev Maats styre till största delen en nobel vision, närd av visa män, vilken officiell korruption hade gjort omöjlig att realisera. Vi får alltså inte föreställa oss att de moraliska förpliktelser som denna vision medförde var allomfattande eller att den kunde inrymma allt vad vi urskiljer i den. Den store hinsidesdomarens krav exempelvis var inte oförenliga med den grövsta sensualism. Inte bara tilläts sinnliga nöjen i livet efter detta som det avbildades i Pyramidtexterna utan livsmedel och annat tillhandahölls för att tillgodose dem. Kungen tillförsäkras sinnliga njutningar i de grövsta ordalag och vi hör att det sägs om honom att han ”är den som tar kvinnor från deras äkta män vart han vill, när helst hans hjärta åstundar det.”
Ändå var detta ett betydelsefullt steg att man betraktade lycksalighet efter döden som i viss mån beroende på den moraliska halten av den dödes jordiska liv, och det måste verkligen ha varit en bjudande moralisk medvetenhet som gjorde t.o.m. den gudomlige Farao, som stod över en jordisk styrelses påbud, ansvarig inför den himmelske domaren och underkastad moraliska förpliktelser. Detta steg kunde inte ha tagits med en gång. Det är möjligt att vi även i den korta tidrymden av ett och ett halvt århundrade som täcks av Pyramidtexterna (ca 2400-2250 f.Kr.) kan skönja något spår av det etiska medvetandets utveckling eftersom det drog in själve kungen i sina tvingande krav. I ett avsnitt i Pyramidtexterna finner vi detta uttalande beträffande kungen: ”Denne kung Pepi är fritagen från skuld.” Nu faller det sig så att yttrandet vari detta uttalande förekommer har påträffats i en variantform i Unis och Tetis gravar, två kungar före Pepi. Ingen av dessa tidigare former innehåller detta uttalande om fritagande från skuld, och inom en period av sextio till åttio år ansåg upphovsmännen det klokt att föra in det.
Det är inte lätt att läsa in ett folks andliga och intellektuella framsteg på minnesmärken som i så stor utsträckning är materiella i motsats till litterära dokument. Det är lätt att bli vilseledd och misstolka de magra vittnesbörden som finns på rent materiella monument. Bakom dem ligger ett stort komplex av mänskokrafter och mänskligt tänkande som mestadels undgår oss. Ändå är det omöjligt att betrakta Fjärde dynastins kolossala gravar, så väl kända som pyramiderna i Giza, och kontrastera dem mot de jämförelsevis små kungliga gravar som följer efter i de närmaste två dynastierna, utan att, som vi tidigare antytt, se mer än uteslutande politiska orsaker bakom denna plötsliga och förbluffande förändring. Som vi sagt tidigare representerar de stora pyramiderna i Giza enorma materiella krafters kamp i försöket att odödliggöra kungens kropp genom att innesluta den i ett väldigt och ogenomträngligt murat skal, för att där för alltid bevara allt som förband kungens själ med det materiella livet. De stora Gizapyramiderna, som idag är de mest imponerande kvarlevande vittnesbörden om det tidigaste framträdandet av den organiserade människan och det triumferande resultatet av en gemensam ansträngning, är likaledes det tysta men vältaliga uttrycket för ett sublimt försök att ernå salig odödlighet genom rent fysisk kraft.
Av enbart fysiska skäl kunde en så kolossal kamp mot förfallets krafter inte fortsätta i det oändliga, och politiska strävanden gjorde gemensam sak härmed, men med allt detta i förening måste vi förstå att enbart inplaceringen av Pyramidtexterna i de kungliga gravarna under det sista århundradet av Pyramidåldern i sig självt var ett övergivande av den gigantiska kampen med materiella krafter och en uppenbar tillflykt till mindre konkreta medel. Kravet på moralisk renhet i livet efter detta var ett ännu betydelsefullare steg i samma riktning. Det markerade en övergång från förlitandet på krafter som låg utanför den dödes person till förtröstan på inre värdenormer. För första gången uppfattade människan odödlighet som något som uppnåddes inom hennes egen själ. Det var början till en förskjutning av det man lägger huvudvikten vid, från objektiva föredelar till subjektiva egenskaper. Det var alltså ett av de betydelsefulla stegen i den långa process som vi bevittnat, den process varigenom den personliga individualiteten börjar framträda i motsats till massan. Visionen om den individuella personens möjligheter hade börjat klarna för dessa forntida människor, deras egna moraliska ideal gick över till deras störste gud, hans välde hade erkänts som en upphöjd moralisk ordning, välvilligt förvaltad på jorden av härskaren till gagn för den egyptiska nationen. Med denna suveräna handling fick den utveckling under tusen år som började med Andra unionen sin avslutning kort efter 2500 f.Kr.
Soldaten som såg fågeln i drömmen / Utdrag
Ӏttling till nomadiska furstar
begick han självmord,
ty han saknade ett hemland
och visste inte hur
man skulle leva under sitt folks tält.”
Ungaretti
”Så sorgligt att släppa ut en ensam häst i tomheten!”
Riukan (Zendiktare)
Träd som vandrar
Som om regndropparna
vore tårar till slut
På bordet ligger
cigarrettfimpar bland vinflaskor
Tak som ständigt rasar
in över deras huvuden
och träd som kommer vandrande
ända från livets ändalykt
vars gryning gått vilse i larmet
Som om de hade kommit
från världens sista utpost
på jakt efter stjärnor
vilka tömts på sista ljusdroppen
och berg i vars skrevor
tidevarven åldrats
Åminnelsen var deras enda bro
till fostervattnet
Ett minne
Blicken höll nästan på att frysa
i hennes stilla rymd,
medan hon sade: ”lång tid har gått
sen vi träffades...!”
Generationer och krig
gick förbi,
lastbilar ilade genom
den beckmörka natten
och kråkans skri
ekade i gryningen
ovanför våra huvuden,
denna grymma augustidag
Den förtrollade sjön
där jag till slut
drunknade
Din röst
Vem förmår hejda svallet
som stiger ur djupen?
Ack, om din röst... om bara din röst
hade varit en skälvande bris
som nådde mig genom avstånden!
Om den förtrollade sjöns smekning
där jag till slut drunknade
hade varit den trötta vingens pulsslag!
Bara då hade mina stormar
mojnat vid stränderna.
Den förolyckade staden
I staden, vid havet,
där jag bodde under en lång tid,
i sjörövarnas och de härliga vännernas stad,
innan de slogs ner av sunnans heta vindar,
tog du en promenad i hamnens gränder.
Förhäxad av vintergatans vithet
gick du vilse med din väninna,
(hon som inte liknar dig),
mellan skeppen och vålnaderna.
Din själ grydde ur spillrorna,
en betesmark för gaseller,
en vägvisare till en bristfällig visdom.
Med dina svarta, tjocka solglasögon,
som jag fick lust att krossa,
fiskade du havet,
våg efter våg.
Kanske drömde du om gåvor
till den förolyckade staden.
De kom långväga
för att hälsa dig välkommen
med narcisser och anemoner,
du, främmande kvinna,
som darrar av obegriplig lycka,
likt en palm vidrörd av en bris i öknen.
Du mogulögda kvinna,
av ätter och misstankar upptagen,
svarar nu med en ännu vackrare hälsning,
en darrning på läpparna
och den obeslöjade blygheten
som viker sig undan, tystnaden
som blommar i dina ögonhålor
så som träden blommar
i en skog.
En stråle
från ett kommande sekel
det var gryning
och det var musik, som sakta steg
och vräkte sig över ljusets skugga
i en omfamning, så ljuv, så djup,
så var gryningen
när jag mindes dig
sitta där med din dagbok
i hotellets sal, där vännerna
väsnades kring restaurangens sångerska,
som om en stjärna hade glimmat
bland de drunknades aska
vid universums rand,
i hav, vilkas snyftningar
inte upphör natten lång
Du visar åtrå för kometerna
som faller tätt intill dig.
En gång beskrev du dem
som himlens frikostiga gåvor.
Och Dante hade kallat stjärnorna
i sitt helvete för himlens ljuva varelser.
Om det bara ville regna,
flödande ymnigt regn,
om hennes frikostighet
hade visat sig stor nog för denna öken,
om det bara ville regna, o Eva!
En evighet har gått
sedan jag såg regnet falla,
förutom teveregnet, förstås.
Du står vid avgrundens rand
och dricker dig otörstig av stjärnorna,
desamma som Dhubiani vallade
i sin långsamma, tunga natt.
Den förskräckte älskarens sista suck
under varats tyranni.
An-Nu'mán var blott
ett av dess mordiska sändebud.
Nu står du och vajar vid randen
och skådar mot en stråle
från ett kommande sekel.
”Själens frikostighet finns inte mer!”
Det var dina ord i hotellfoajén.
Så, vad gagnar oss tidevarven,
dessa krigiska ryttare på offrets blad?
Anhalterna
är frånvarons kamin
Ve mina dagar! Och min ensamhet!
Det säger jag ärligt,
utan undanflykter eller liknelser,
ty dessa obevekliga murar,
dessa mardrömmar
kommer utan tvivel att fullborda
sina fasansfulla uppdrag
i mitt livs dolda vrå,
och därför att min barndoms hund
har slutat skälla i dessa glimrande,
vasstäckta prärier.
Igår skildes vi åt. Sådär. Utan farväl.
Inte ens en tår fälldes
av någon avlägsen komet.
Sådär.
Alltid.
Vid tiders och stigars korsväg,
måhända var det gasellens
bortvända blick jag såg,
den som nyss förlorat sin unge
mellan anhalterna som liknade slagfält.
Jag såg henne, ensam, sväva vid horisonten,
även hon var utan skyddshelgon,
utan gudar.
Hon tittade inte på något särskilt.
Undflyende och vacker var hon,
den bleka skönheten i frånvarons kamin,
nomadernas drag i deras nattliga brasa,
lik molnet som klyvs av en blixt.
Strax återkommen från hennes fjärran land
var hon min första besökare i natten.
Jag såg henne ordna till
en vas med blommor och viska fram
namnen på träd som jag inte känner till.
Hon sade: ditt hem är ensligt
och tungt att bära.
Det behöver en trädgård som skiljer det
från sandens översvämning.
Jag såg henne be bland sina många barn
och neka dem nöjet att döda småfåglar,
hon som utplånade hela städer
utan att blinka. Hon som dödade
ormen som hade bitit henne.
Hennes bleka anletsdrag lyste under bönen,
precis som på perrongen vid tåget,
i flimret från ljusen som färdades.
Vattnet
som profeterna välsignade
Bytet som skänktes av himlen
och vattnet som välsignats av profeterna
på klippan av deras stora törst
var en härfågels darrande vinge
i Salomons tron.
Du gråter av sorg och glädje
och du gråter av begär,
som rämnar vid längtans krök.
(Min kropps vener är dolda floder.)
Du går med ett finger
som avklätts sin ring.
Utan man
var du sjön i vindens dröm.
Du sluter alla dörrar
för att jag ska öppna en dörr eller ett fönster,
blicka in i din mörka grotta
och få en skymt av dina dolda skatter,
där altaner och korgar svävar
fulla av mogna frukter,
där antiloper med sina rörelser avslöjar
mina föregångares
fåvitskhet.
Det frodiga mötet
mellan kroppen som stöps av brisen
och den som flanerar i lemmarnas natt
får begärets blod att sippra fram
på spaning efter källan, som rinner
genom den synska skogen.
Den yttersta gränsens träd
(Sidrat al-muntaha)
Med den ensamma, obeväpnade handen
som besudlats av vargens ylande
tar jag isär dörrarna,
dörr efter dörr, och stiger upp
trappsteg för trappsteg.
Med genomträngande insikt,
upplyst av Orions pärlband,
följer öknen efter mig, skälvande
i sandhavets rytande vågor,
den stiger
och sjunker
till andedragets fjärmaste rand
till evighetens parfym
under sällhetens, den yttersta
gränsens lotusträd.
En fågel
passerar trädgården
Du vilade huvudet
mot den stora tomheten
och lät det hänga sömnigt
och uttråkat
som om det satt på en fågel
som arla flög över lunden:
Detta var en glimt av din lysande svaghet.
Kroppens skoningslösa
kurva
Jag störtar ner i din lyckliga avgrund
utspänd mellan kroppens
skoningslösa kurva,
mellan lårens regnbåge
där saven samlas upp
i nektarförande floder.
**
Recension
Poetens förtrogenhet med universella kulturyttringar framstår tillsammans med en påfallande odogmatisk syn på religion som en poesins brobyggarinsats: här bejakas möten mer än konfrontation, kärlek framför hat, fred framför krig, fåglar mer än stridsplan, och allt är framfört i en omisskännlig islamsk kontext, som för att säga att islam byggs också med sådana positiva förtecken. Metaforiken, inspirerad av bland annat kyssar, kroppar, trädgårdar, öknar, floder, nomader, café- och stadsliv, strukturerar de angelägna dikterna som varken är svårlästa eller svårtolkade, även om noterna mot slutet av boken är viktiga för förståelsen." Michael Economou, BTJ
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Hft / 133 sidor
Utgivare Alhambra
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Professor Abbadi och Alexandrias antika bibliotek
- dess liv och öde
Inb. / 200 sidor / Illustrerad
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Professor Mustafa el-Abbadi, en av Egyptens främsta humanister, berättar fängslande om det antika bibliotekets historia. Grundat på 200-talet f.Kr. av den ptolemeiska dynastin blev det ett centrum för lärdom och forskning, som växte under århundradena, så att det kom att innehålla 700 000 bokrullar på en mängd olika språk. Där fanns verk av namn som Euklides, Arkimedes och Aristarchos, pionjärer inom matematik, fysik och astronomi.
Så försvann det -- när och hur? Råkade det i brand när Caesar belägrade staden år 48 f.Kr.? Eller förstördes det av kristna på 300-talet? Eller var det muslimska araber som 300 år senare använde bokrullarna som bränsle i badhusen? I boken besvaras frågorna.
Men böcker överlevde. Antika skrifter översattes till arabiska. Och i samband med korstågen spreds vetandet till Europa genom översättningar från arabiska till latin.
År 2002 återuppstod Alexandrias bibliotek i all sin glans.
Professor Mustafa el-Abbadi föddes i Kairo 1928. Han tog en fil. Dr. examen vid universitetet i Cambridge 1960. Hans forskningsområde är grekiska papyrusar och det grekisk-romerska Egyptens historia. Han har lämnat flera bidrag till studiet av grekiska och arabiska papyrusar från tidig islamisk period. Hans omfattande forskning kring biblioteket i Alexandria förenar detaljskärpa med spännvidd. Genom denna rekonstruktion kan professor el-Abbadi med rätta sägas ha grundat sitt "mindre bibliotek, en symbol för det större, försvunna."
Messages from the Sand Sea by Lars Wikström
Shot in Egypt's Western Desert November 2008.
Music by Lama Tashi, mantra of blessing.
