En bok som strålar kärlek: Pia Hellertz om "Tibhirines anda"

Tibhirines Anda
av Broder Jean-Pierre & Nicolas Ballet

(2012, svensk övers. 2016)

Alhambras förlag

Pia Hellertz – juni 2016
http://www.piahellertz.com/Tibhirines_Anda.pdf

 

 

Natten mellan den 26 och 27 mars 1996 fördes sju av nio klosterbröder från Tibhirineklostret i Atlasbergen i Algeriet bort och en månad senare hittades de mördade. Kvar på klostret blev två munkar, varav den ene var broder Jean-Pierre som nu är 92 år gammal.

 

Nicolas Ballet har intervjuat den gamle munken under ett trettiotal timmar och dessutom gjort omfattande research omkring klostrets historia. Dessutom har broder Jean-Pierre själv skrivit ner berättelser som är inarbetade i texten. Det är en helt fantastisk läsning. Vilka människor det finns!

 

Broder Jean-Pierres berättelse om vad som hände den där natten och grubblerierna över varför han blev besparad, är verkligen stark. ”Innebar detta att jag inte var redo att möta Herren den natten? Jag blev desto mer brydd av att Evangeliet inte säger vilken av de två personerna som är lyckligast: den som förs bort eller den som lämnas kvar?” (sid. 39).

 

 

De mördade sju munkarna. Bilden hämtad från internet.

 

Jag blir enormt tacksam mot Nicolas Ballet som valde att engagera sig och berätta och därigenom ge oss en inblick i ett liv som är så enormt främmande mot mitt. Nicolas Ballet berättar i slutet av boken att han skar ut sju små kors ur cederträ från Atlasbergen. Martyrernas gravar ligger i närheten av Tibhirines verkstad. ”På hemligt ställe gräver jag ner de sju små korsen av ett träslag som inte förgås”, berättar han (sid.164).

 

Lever bland ”fienden”

 

Tibhirineklostret låg mitt i en muslimsk omgivning, vilket var en fientlig omgivning. Men munkarnas uppgift var inte att missionera. Tvärtom! Endast genom sitt sätt att leva och handla ville de visa att det var möjligt att leva i fred. Broder Jean-Pierre beskriver den symboliska dubbelstegen.

 

Vi går upp på stegen på den ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro. Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi (s. 18).

 

Men det var sannerligen inte lätt. Det är just detta boken handlar om. Att vandra tillsammans men på olika sätt… Berättelserna om de utmaningar som mötte munkarna när klostret startade är verkligen intressanta. De arabiska grannarna hade i början enormt svårt att acceptera klostret och munkarna. ”Att lära oss leva tillsammans var vårt projekt” (sid. 78). Berättelserna om hur munkarna steg för steg vann muslimernas förtroende är rörande. Ett exempel:

 

Vi frågade dem vem som var dagens böneutropare och försökte sedan att känna igen hans röst när den återkom. Fader Célestin, som var mycket musikalisk, fick idén att komponera ett credo i samma tonläge som böneutroparen hade, att använda vid vissa av våra gudstjänster (sid. 90).

 

Martinus

 

Sen snart 40 år tillbaka har jag integrerat den danske vismannen Martinus’ världsbild i mitt liv. Utifrån sin intuitionsbegåvning har han i ett stort antal böcker beskrivit den logiska världsbilden och de andliga naturlagarna, där lagen om reinkarnation och lagen om karma (”lagen om sådd och skörd”) är ett par.

 

Vi är alla stadda i utveckling, i liv efter liv efter liv. Martinus är mig veterligt den ende som förklarat världens lidande, det s.k. teodicéproblemet. Om Gud är god och allsmäktig, varför tillåter Han krig och lidande? Jo, säger Martinus, därför att lidandet är den enda vägen för oss att utveckla vår nästakärlek, vår empati, vår tolerans och vår förståelse för andra människors och djurs lidanden. Den enda vägen…

 

 

 
 

Munkarnas livsstil

 

När jag läste om broder Jean-Pierre, hans munkbröder och även om de franciskanernunnor vi får möta i boken, så är det första gången jag får ”uppleva” hur Martinus livsregler kan realiseras i en bister verklighet. I aldrig något sammanhang bemötte dessa munkar och nunnor sina medmänniskor med annat än tolerans, förståelse, empati, nästakärlek och ständig hjälpsamhet.

 
 

Kriget var nära

 

Under år 1993 skärptes läget omkring klostret. Munkarna började diskutera om de skulle ge sig iväg eller inte. Polischefen i byn föreslog att de skulle sätta sig i säkerhet, men munkarna vägrade, av samma anledning som de tidigare vägrat ha polisbeskydd vid klostret. De menade att detta skulle ha stört deras relation till befolkningen, som de menade behövde deras närvaro. (Klostret hade en klinik dit byborna kom för gratis vård.) Om de hade accepterat myndigheternas beskydd hade de förlorat den neutralitet som de ville ha och de skulle inte längre bete sig som ”riktiga munkar”. ”Det var så vi uppfattade vårt kall”, berättar broder Jean-Pierre (sid. 94). Det går inte att låta bli att imponeras av dessa munkar när jag läser om hur de hanterade situationen under inbördeskriget i Algeriet mellan islamisterna och regeringen.

 

Film

 

Det gjordes en film om klostret och morden på munkarna, "Gudar och Människor" av den franske regissören Xavier Beauvois. Den kom att betyda mycket för klostret och för de två överlevarna. Tragedin blev känd över hela världen genom filmen. Broder Jean-Pierre berättar att han blev enormt imponerad av skådespelarnas insatser. Han skriver:

 

Jag upplevde en intensiv glädje när jag såg den. Till och med vår prior såg den ett tiotal gånger. Det är uppenbart att den Helige Ande har inverkat, för en del av skådespelarna, trots att de inte är troende, är mer övertygande än munkar. Det sätt varpå de sjunger i kapellet är perfekt och till och med bättre än vår egen sång eftersom vi ibland har en benägenhet att sjunga som krattor (sid. 41).

 

 

 

Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta...

GUDAR OCH MÄNNISKOR är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois. Filmen är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996 då sju franska munkar kidnappades och senare dödades när förhandlingarna mellan franska staten och en terroristgrupp bröt samman. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämnt till Frankrikes Oscar®bidrag i kategorin Bästa utländska film. Presentation av filmen på Discshop.se

 
 
 
 

I klostret timme för timme

 

I ett kapitel berättar författarna om livet i klostret.  Undrar varför munkarna måste stiga upp så himla tidigt på morgnarna? Klockan 20 minuter över 3 på natten ringer väckarklockan till den första bönen. Varje dag hålls sju gudstjänster i klostrets kapell. Det är regler som utfärdades av ”den helige Benedikts” på femhundratalet och brukar betecknas som ”timmarnas liturgi” (sid. 110).  Broder Jean-Pierre skriver: ”När min väckarklocka ringer klockan tjugo minuter över tre på natten måste jag erkänna att jag får anstränga mig en aning för att komma upp ur sängen eftersom det ofta händer att jag är uppe sent för att läsa eller ta hand om försenad brevskrivning” (sid. 111). Broder Jean-Pierre är ofta humoristisk och ärligt självgranskande, vilket gör boken mycket givande och lärorik.

 

Han skriver också: ”Såsom munkar måste vi hela tiden vara på vår vakt mot slapphet, det vill säga en form av depression. Varje ledsamhet kan leda oss till medelmåttighet och ett undflyende av munklivets krav. Så om vi upplever skadliga tankar jagar vi bort dem direkt. Man måste inse att vårt kall kräver att munklivet går vidare” (sid. 47).

 

Broder Jean-Pierre berättar att han ibland gjorde frukost till bröderna. Eftersom han var ensam i köket kunde han börja gnola på ”den vals som mina föräldrar tyckte om att dansa till, och sjöng den ibland med låg röst samtidigt som jag svängde om i köket” (sid. 99). Han berättar att han då kom på en idé:

 

Om terroristerna kom med sina pistoler och k-pistar och om munkarna då befann sig i kapellet, så skulle han dansa en improviserad vals för dem.  ”Jag trodde att det skulle göra dem förvånade och att det skulle visa dem att vi inte var rädda. Men någon chans att förverkliga min idé fick jag aldrig”, skriver han (sid. 99).

 

 

 

Franciskanernunnorna

 

I början på 2000-talet hade jag förmånen att få besöka ett college i norra USA , Alverno College i Milwaukee, Wisconsin. Det grundades  år 1887 av tre franciskanska ”school sisters”, som kom till Wisconsin från Europa. Syftet var att utbilda nunnor till församlingslärare. År 1948 öppnades det även för andra studenter, men fortsätter att vara ett kvinnocollege. Där mötte jag tre kvinnor som kommit att betyda mycket för mig som forskare och universitetslärare, de tre franciskanska skolsystrarna, vars mission det är att undervisa.

 

Det blev därför extra fascinerande att läsa om medförfattaren Nicolas Ballets möte med de franciskanska nunnorna, som botar sjuka berbernomader på 3 500 meters höjd i Atlasbergen i Marocco. Det är syster Marie, 84 år och syster Barbara, 56 år. De har inga nunnedok eller speciella dräkter eller kors på sig. Inget skiljer dem från den omgivande muslimska befolkningen. ”Bergen för oss närmare Gud och vi är alla på väg åt samma håll om än på skilda vägar”, säger syster Barbara (sid. 103). De efterträdde den nunna som kom dit på 70-talet och som i början levde i tält på samma sätt som nomaderna, syster Cécile Prouvosts. Syster Cécile hade författat en liten handbok om medicinalväxter. Den innehöll ”en lång förteckning av inhemska läkande växter och deras verkningar” och den utökades allteftersom hennes eget kunnande utvecklades (sid. 103).

 

Nunnorna berättar att när byn elektrifierades i början av år 2009 så började en hel del nya sjukdomsbilder framträda. ”Alla hade tagit lån för att kunna köpa parabolantenner! De började se på TV tio timmar om dygnet och kom och knackade på vår dörr för att de led av outhärdlig huvudvärk. Sedan lugnade det ner sig. De tröttnade på TV till slut” (sid. 104).

 

Nunnorna klättrade till fots i bergen, i snö och kyla, för att komma till sjuka människor. De hade en guide som också var tolk och som bar medicinerna. Han berättade beundrande för författaren om systrarna som orkade dessa svåra klättringar och deras oändliga tålamod. Och jag undrar vad det är som får människor att utsätta sig för dessa nästan omänskliga påfrestningar för att hjälpa andra människor? ”Om de inte var här, skulle livet vara svårt. De sköter allt som staten inte kan ordna. De ger sjukvård, men de hjälper också våra barn med deras skolgång och en hel del andra saker”, berättar guiden. Berberna kallar nunnorna för marabojorna, som är muslimska helgon (sid. 104).

 

 

 
 

Präst eller mjölnare?

 

Broder Jean-Pierre berättar om sin uppväxt och det som fick honom att så småningom välja munklivet. Han växte upp i en liten by, Lorraine, i Frankrike, som var ”ett koncentrat av mänskliga olikheter”. Kontakterna visade att de olika religionernas traditioner ofta överlappade varandra. Byn hade bara en protestant och ingen var muslim. Men däremot fanns det flera judiska familjer. De flesta var katoliker. Jean-Pierres bästa kompis var jude. Han berättar att han vid ett tillfälle lyckades få den judiske kompisen att stoppa in sitt huvud under en vattenkran i skolan och sen berättade för honom att han just hade blivit döpt. Kompisen blev förtvivlad och trodde på allvar att han kristnats. ”Jag ångrade mig genast och gör det fortfarande”, skriver broder Jean-Pierre (sid. 66).

 

När Jean-Pierre var ung, våren 1941, tvingades han göra Arbeitsdienst, något som alla franska unga män i regionen tvingades till under nazisterna. Han vägrade resa till Tyskland och hamnade inför domstol, men klarade sig undan. Han berättar att han, då han såg kyrkan utanför fönstret i domstolen, bestämde sig för att ”lägga mitt liv i den Heliga Jungfruns händer” (sid. 69). Och han mumlade tyst för sig själv om Hitler: ”Om jag får träffa honom ska jag slå honom på käften!”

 

Muslimer och islamism

 

Boken är ett försvar för dels religionsfriheten och dels för muslimerna och den sufiska traditionen inom islam. Författarna berättar ingående om muslimernas traditioner, sufiernas hjälpsamhet och kärleksfullhet med vilka de hade gemensamma bönestunder, deras omsorg och medkänsla. Munkarna hade en muslimsk kokerska och muslimska hjälpare i trädgården och i klostret. Munkarna anlade tillsammans med de muslimska byborna jordbrukskooperativ och de bestämde tillsammans vilka växter man skulle odla, och sen delade man på skördarna (sid. 53).

 

Buddhismen

 

Broder Jean-Pierre berättar att en av munkarna var expert på buddhismen. Han lärde dem zenbuddistisk meditation och andningsövningar. Broder Jean -Pierre berättar att han försökte ”några dagar på att sitta i lotusställning, men med föga framgång” (sid. 99).

 

En bok som strålar kärlek

 

Jag var sjuk och ville läsa något som stärkte mig. Det var rätt val av bok.

 

Pia Hellertz

 

 
 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Eqbal Ahmad: "Revolution in the Third World" (1975)

 

Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på er eller på mig just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.

 

Eqbal Ahmad 

 

 
 
 
Historiska tillbakablickar
 
 
Eqbal Ahmad (1933-1999 / läs mer nedan) såg klart vad som komma skulle,
hur de "fattigas" revolutioner skulle urarta
och de "rikas" dominans stärkas med tiden.
Men han förlorade aldrig sin tro på folkets uppvaknande.
 
 
REVOLUTION IN THE THIRD WORLD
 
Eqbal Ahmad gave this speech on November 4, 1975 at the University of Michigan during the closing session of the three-day "Bicentennial Dilemma: Who's in Control?" teach-in.

 

 

 
 
 
 
 
 

Eqbal Ahmad (1933- 11 maj 1999) var en pakistansk statsvetare, författare, journalist och antikrigsaktivist. Han var starkt kritisk till de postkoloniala makternas framfart, särskilt USA:s strategi i Mellanöstern, och till det som han uppfattade som en dubbel förbannelse, nationalismen och den religiösa fanatismen i länder som Pakistan.

 

Ahmad föddes i Irki, en liten by i Bihar-provinsen i Indien. Som ung pojke såg han sin far mördas över en markdispyt. När Indien delades 1947 flydde han tillsammans med sina äldre bröder till det som blev Pakistan. 1951 tog han examen i ekonomi från Forman Christian College i Lahore. Efter att ha tjänat en kort tid som arméofficer började han 1957 läsa vid Occidental College i Kalifornien. Från 1958 till 1960 studerade han statsvetenskap och Mellanöstern historia vid Princeton, vilket ledde fram till en doktorsexamen.

 

Från 1960 till 1963 bodde Ahmad och arbetade i Nordafrika, främst i Algeriet där han ingick i Nationella befrielsefronten och lärde känna Frantz Fanon. Han erbjöds att ingå i Algeriets första regering efter självständigheten men tackade nej för att inte förlora sitt intellektuella oberoende.

 

Tillbaka i USA undervisade han vid University of Illinois i Chicago (1964-65) och vid Cornell University i skolan för Labour Relations (1965-68). Under dessa år blev han känd som en av de tidigaste och mest högröstade opponenterna till USA:s politik i Vietnam och Kampuchea. Från 1968 till 1972 var han ansluten till Adlai Stevenson-Institutet i Chicago.

 

1971 blev Ahmad utpekad som en av Harrisburg Seven, tillsammans med den katolske prästen Philip Berrigan, dennes framtida hustru Syster Elizabeth McAlister och fyra andra katolska pacifister som anklagades för att vilja kidnappa Henry Kissinger. Efter 59 timmar av överläggningar förklarade juryn domstolsförfarandet vara ogiltigt 1972.

 

 

 
 

1982 anslöt sig Ahmad till fakulteten vid Hampshire College i Amherst, Massachusetts, en progressiv skola som var först i USA med att bojkotta Sydafrika. Där undervisade han i världspolitik och statsvetenskap. Tidigt på 1990-talet fick Ahmad en jordlott i Pakistan av Benazir Bhuttos regering för att där bygga ett oberoende alternativt universitet, som kallades Khaldunia.

 

Efter pensioneringen från Hampshire 1997 bosatte han sig permanent i Pakistan, där han fortsatte att skriva en veckokolumn för Dawn, Pakistans äldsta engelskspråkiga tidning. Efter hans död har en serie föreläsningar hållits till hans minne i Hampshire College. Bland föreläsarna: Kofi Annan, Edward Said, Noam Chomsky och Arundhati Roy. Ahmad har beundrats som ”en intellektuell som aldrig underkastat sig maktens eller auktoriteternas krav”.

 

Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition som han minns den från sin barndom i Bihar, där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer. Med enkel livsföring och utan pretentioner ”undervisade sufierna där genom exempel”, och ”visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering”. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd ”social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga”. Sufierna betraktade nationalismen som en anti-islamisk ideologi som ”skapar gränser där islam varit en tro utan nationella gränser". Eqbal beskrev dock sig själv som en ”hårdnackad sekulär” person och en ”internationalist” men han hyste stor respekt för sufiernas tankar och deras sätt att leva. Eqbal Ahmad skänkte vishet och integritet till de förtryckta folkens sak över hela världen. Han dog av hjärtattack den 11 maj 1999 i Islamabad i Pakistan. 

 

(Bearbetning av Wikipedias engelska artikel. Någon artikel om Eqbal Ahmad på svenska finns inte där.)

 

 

 

Eqbal Ahmad spoke at CU Boulder, Colorado on October 12, 1998
(just 7 months before his death).
He talked about who and what defines terrorism.


"Varför är boken underbar att läsa? Ett hopp om framtiden!": Ny bok från Alhambra "Tibhirines anda"

 
 
 
"Med kidnappningen ständigt närvarande berättar [broder Jean-Pierre] den fascinerande historien om sitt liv, hur han växte upp i Alsace i närvaro av en judisk minoritet, tjänstgjorde i tyska armén och hamnade i det algeriska klostret.  Bokens budskap är förståelse och tolerans mellan de monoteistiska religionerna.  ...  Boken är välskriven och berättar förtjänstfullt om ett fascinerande människoöde.
 
Mats K.G. Johansson, Bibliotekstjänst BTJ-häftet.
 
 
 
 
 
Foto av Nicolas Ballet, 2016
 

 

Carsten Palmer Schale recenserar boken i Tidningen Kulturen

 

En mycket hoppfull bok, ”Tibhirines Anda”, om en djup gemenskap mellan icke-missionerande trappistmunkar och lokalbefolkningen – och (det sufiskt inspirerade) Ribát al-Salám – i Algeriet och Marocko har publicerats på svenska. Den är ett resultat av ett intimt samarbete mellan ”den siste överlevande från Tibhirin”, fadern och brodern Jean-Pierre (Schumacher), och journalisten vid tidningen Progrès i Lyon, Nicolas Ballet.

 

Varför är boken underbar att läsa? Jo, därför att den till allra största delen handlar om en ovanlig historia om genuin medmänsklighet. Givet att trappistmunkarna går med på att inte missionera, och att man tillsammans med Sufierna avhåller sig från all form av dogmatik, utvecklas dels en mycket glädjande gemenskap i mötena inom "Ribát al-Salám – dvs. 'Fredens föreningsband'", dels – och särskilt – en kärleksfull relation mellan ("vanliga") berber/araber å ena sidan och de katolska munkarna (och nunnorna) å den andra,

 

Man försöker på intet vis "pracka på den Andre" (jfr Lévinas) sina teoretiska trossatser, utan samverkar i sann medmänsklig anda rent praktiskt. Men detta hindra inte att man också samlas under det gemensamma ljuset, som återfinns i såväl Bibeln som Koranen. Exempelvis återfinner vi ju både Maria och Jesus (Sidna Issa i Koranen, Sidi Assou på berberspråk ) i båda de heliga skrifterna, och omtanken om just den Andre. Detta leder till att man exempelvis deltar i varandras högtider (Ramadan och julen), och att man rentav utvecklar gemensamma böner och sånger.

 

 
Foto av Nicolas Ballet, 2016
 


Centralt, mycket centralt i sammanhanget, är därtill (den sufiska) tanken på "Den symboliska dubbelstegen". Broder Jean-Pierre förmedlar tanken på den "Den symboliska dubbelstegen" (i Midelt den 20 september 2011) på följande vis:

 

"Vi går upp på stegen på ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro (tari´qa). Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare varandra vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi."

 

Carsten Palmer Schale i Tidningen Kulturen

 

Läs mer på  http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21391-litteratur-broder-jean-pierre-nicolas-ballet-tibhirines-anda

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Jaktdikt, av Muhammad Afifi Mattar

Jaktdikt

Av Muhammad ’Afifi Mattar (egyptisk poet, 1935-2010)

 
 
 

Han reste sig upp, en råhuggen klump, 
ur sin spontana förvånings täta busksnår,
ur sin lera, belägrad av instinkter.
Nattens mörker var hans moderkaka,
och mellan hans tänder fastnade en doftrest av bestens blod.
Gryningen, daggtäckta grenar i brokig skrud.
Nattens under, barfota över vågornas krön,
över grusiga trumpetsnäckor och pärlemor, och sand, utan slut.
Hans ansikte fuktades av genomsynligt mörker.

 

Ett avlägset blixtrande röjer upp genom skapelsens länder.
Hans ögon vidöppna av fruktan för djuren i blinda tunnlar.
Havet är en darrning av läppar i den stumma passionen,
medan han torkar villebrådets fett av sina läppar
och lägger sig ner för att avvakta vindens fångst: tecken, läten 
av villebråd.
Oändliga stränder av sand: trumpetsnäckor och pärlemor bortom räkning,
skelettben och murknande lädersköldar bland fallna krigarskallar.
Våg efter våg kastar havet upp sin vilda skapelse.
Från grått till purpur skälver gryningen, 
graverar in sin gång och sina breda drag med vilda havsfåglar över horisonten
för att stiga in genom ljusets gapande spelrum.

 

Ur mörkret kom stormens stämma, kosmiskt dånande, och väckte honom till
rädslans första, jungfruliga verop och se, jaktens 
passion blossar upp! Ur hans spontana förvåning växte hans intimitet
med vilda bestar och fåglar: Naken och ensam, löpningen börjar – 
i kapp med flygande svärmar, horders blinda jäkt, lejonkatters stolthet.
Hans högljudda klagan, hans lopp, lystes upp av solen.

 

Skapelsens speglar har krossats,
deras namn avslöjats, 
och deras rytmers intrasslade affärer blottade.
Han vet inte vilken sorts jakt han längtar efter – vilka snaror, vilka fällor, 
vilka villebråd:
Dessa som rör sig mellan 
himmel och jord … eller blott deras namn, 
deras behags befrielse?
Ett steg … och morgonen rör med handen vid dagg och gren,
och tar breda nakna kliv genom salt, sand och vågor.

 

Allt avfall ligger blottat på stränderna, 
och havet stiger och sjunker sedan som i all evighet.
Varelsen, berusad av växtkraftens skriande skälvningar, stirrar lamslaget:
Denna hingst av vågor, vilka snaror kan hålla honom fast,
medan han gnäggande stormar krönen?
Och denna vidd, vilket spjut förmår borra sig in till dess gåtfulla hjärta?
Och himlarna och solen, på vilken hulling, i vilket nät
kommer de att darrande blöda ner i hans händer?

 

En dialogs dimmor stiger upp, själen öppnar sig mellan meningar.
Alltet skrider glider från förnimmelsens nu
till minnets och drömmens avlägsnaste region...

 

1

 

Vindar har blåst förbi, stater och kolonnader byggdes för att rasa,
medan städerna fjättras i sina formers rustningar 
bland jäsande ruiner…

 

Berusad på ruiner och minnen är du, o poet,
och du står ensam, medan vindarna klyver havets skalle 
över sanden och tidsåldrarnas otydliga muttranden sprids
genom havssnäckornas meningslösa viskningar,
drar åt snarorna runt metaforerna i din ståtande klassiska pompa.

 

Ditt poem lägger du ut som en fälla, kanske villebrådet kommer
frivilligt till dig ut ur himlens och jordens raviner, 
mellan väntan och tystnaden. Ditt poem står i brand 
bland skeppsvrak och fyrtornens resterande spillror– 
ditt versmått en hetlevrad furie ur det lovliga blodets vansinne,
och dess former: lera ur nederlagens flygande stoft.
Så vässa spetsarna på dina vingpennor tills villebrådet visar sig, 
och håll utkik genom dina heliga luntors teleskop, underverser
tecknade av åskviggarnas rungande nedslag, ritade av elden 
till fiskar, hästskelett och bergsgetter.

 

Din ved ligger utströdd, själens träflisor offras som 
oblater och villebrådet löper fritt i poemets utsträckta vidd. 

 

2

 

Se noggrant på mitt blod, o poem, 
betrakta prakten hos det havererade rimmets nya ruiner, 
och reparera dina vitsar med mina ord. 
Vid grindarna till dina kryptiska stränder
och dina vågor som befriats från sitt ok, 
se till att förgylla ditt villebråds metriska väntan…

 

Hav, en sandig strand med travar av lik ur nationernas skörd,
havssnäckornas gyllene glans,
ådriga stenar som bevarat gräsarternas och metallens färger,
trumpetsnäckornas kalk, allt grönare med tiden, ormande sig,
med rum för övergivna ting,
med minnen, berättelser om förvirring och viskningar av alla de som varit här.

 

Inget finns för mig att jaga på denna skapelsens morgon – förutom 
det otydliga, återklingande larmet och havets pladder…
Vilka är de havssnäckor som kan infria
berättelsernas förvandling till kött och blod?

 

Vilka har anförtrotts att friköpa arvet ur tystnadens våld,
ur arvtagarnas förstenade kadaverdövhet?
Och vilka av havssnäckorna har dömts till dödskamp och tårar?
Vilka som under sina pansar gömmer den ruinerade visdomens diatriber, 
eller ett blod som spricker i passion,
eller själens skrik i upplevelsen
eller uppläsarnas och sångarnas gråt?
Och du, unga gamla poem,
din skapelsemorgon har slitits mellan flätor och knyten,
du lät den hänga som en ögla för havssnäckorna,
stränderna spred du ut som snaror,
och vävde nät med havets smärta.

 

Bland ruinerna, gömde jag mina ansiktsfällor…
O poem, både du och jag
strider mot gastar.

 

3

 

Vem av oss blir villebrådet denna middagstimme?
En sol som vässar sin spjutspets på min panna,
sanden som suger in mig med sin sirensång,
havssnäckorna inom räckhåll för fingrarna mot örat?
Jag vände på dem och lyssnade – 
deras sömmar hade förreglats
i harmoni med de gamlas
visa dom, 
med upptäcktsresandens och filosofers disputationer,
med försvinnande kungarikens jämmerlåt
och bullersamma kungariken på framväxt babblande i alla tungor,
med recitatörernas drönande som slår ner öppningssura efter öppningssura,
med erövringarnas mullrande över själens och självets geografi,
med herbalister, veterinärer och svindlare, med charlataner, 
amulettskrivare och uppfinnare av gåtor, 
med män som läser framtiden i stjärnorna, sluga spågummor och sierskor,
alkemister, bevakare av nymånens stigning, besiktare 
av himlens och jordens gränser, väktare
över kanaler och flodsårstider,
medelst fromma verser och åsiktstelning, 
med ornamenterade inledningar, marginaler
av överföringskedjor och kommentarer.

 

Men vad du är, vem du är, manglad sargad varelse,
från viskningar till ord till brutna stavelser
om falskt jubel och brutna löften…
Vem är du, o vilda varelsen? Du,
mitt villebråd
denna galna middagstimme…

 

4

 

Törstig efter blod…
gasellens hud är mitt vattenkärl och den hänger slapp 
och vattenfri runt min axel.
Brunnen har sjunkit så lågt, 
och skymningens sol hackar och förgyller sina lerskärvor
och vannar deras stoft.

 

Jag springer tills jag ser en brunn.
Över mossgrön yta lägger jag ut gasellens hud.
Jag hör benen skramla,
själen andas blåsande in i dess lemmar.
Den rätar ut sig och blir en kropp,
den rinner slinker ur mina händer 
och lämnar efter sig sin pulserande takt och sin värme.

 

I det avlägsna halvmörkret drar en stormfågel
sin siluetts eldiga konturer efter sig.
Törst, blod, och gasellen, ett flimrande sken 
längs den gräsbetäckta stigen, och sedan – 
skog och mörker.

 

O poem,
vem kan rå över detta villebråd om inte med din berusade takt,
dränkt i begynnelsernas ingivelseljus? 
Så lägg ut dina snaror, vässa pilspetsarna på dina tystnader,
kanske villebrådet vill komma till dig, frivilligt, o poem…

 

Ramlat al-Anjab – Kairo
15 April, 1992.

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

 
 
 

Muhammad Afifi Mattar (1935 – 28 June 2010), egyptisk poet, född i byn Ramlat al-Anjab i Menufiyyaprovinsen i Deltat. Han studerade filosofi vid Ain Shams-universitetet i Kairo. Under Sadats tid (1970-1981) flydde han till Irak och tillbringade flera år där på grund av sitt motstånd till Sadats regim. Under åren i Irak var han redaktör för al-Aqlám, en litterär tidskrift. ”Jaktdikten” är från 1992. Mattar belönades med ett flertal stora priser för sitt poetiska verk, bl.a. Owais-priset. Han hann publicera ett dussintal samlingar under sin livstid och dog i Kairo av levercancer 2010. Al-Shourouq förlag i Kairo gav ut en första utgåva av hans samlade verk år 2000.

 

Jakt- och jägarpoesin är en genre med gamla anor i den arabiska poesin. Under förislam ingick alltid några jaktscener (tardiyyát) i de stora odena (qasíd). Senare utvecklades jaktdikten under abbasiderna till en egen genre med stora namn som Abu Nuwas (d. 815), Ibn al-Mu’taz (d.908, poeten som blev kalif för en dag var också författare till ”Tropernas bok”, ett av de första vetenskapliga verken om poetik och litteraturkritik) och Abu Firas al-Hamdani (d. 968). Därefter hamnade genren i skymundan. Mattar anspelar på den klassicerande formen genom att kalla sin dikt för just Tardiyya, (”Jaktdikt”), men likheterna stannar där. Dikten kan läsas som en poetisk uppgörelse med ett stagnerande arv som inte förmår utvecklas längre. Det efterlängtade villebrådet är själva dikten, och den klassiska "jaktdikten" förvandlas till en jakt efter mening. Enligt kritikerna tillhör Afifi Matar de ”svåra” arabiska poeterna. Den kategori som oftast beskrivs som ”svåra” är poeter vars poesi ägnas filosofiska spörsmål och därmed når färre läsare än dem som diktar om känslor och vardagsupplevelser. 


RSS 2.0