Hans Berggren: ”Har svenska massmedia förlorat sin relevans?”

Dagens gästskribent

Hans Berggren:

”Har svenska massmedia förlorat sin relevans?”

 

 

DEBATT. Sverige skrämmer mig numera. Tidningarna har varit förskräckliga länge och SR och SVT har blivit likadana. Hyckleriet, enkelriktningen och fegheten är ännu mer utbredda än på 90-talet. Tankepoliserna i VoF jagar kättare och kallar sig skeptiker utan att en enda gång ha ställt sig skeptiska till någonting som haft kapitalets och statens välsignelse.

 

Text och foto: Hans Berggren, Lagoa da Conceição, Florianópolis, Brasilien

 

Chemtrails finns inte, GMO-mat och WiFi-strålning är jättebra för alla (mössen bara inbillar sig att de blir sjuka och dör), homeopati får helt enkelt inte ge någon bot och vacciner ska vi ha mera av fast de kanske inte fungerar, och ju fler hemliga sällskap som styr och ställer i skymundan desto mer demokrati har vi i Sverige, får vi veta. Av public service-kanalerna. Allt förkunnat med besserwisserns självklara krav på att bli trodd. Håller man inte med är man emot, stämplas som sådan och behandlas som luft. Medan Biss och Kajs serveras till barnen.

 

Jag är sedan många år medlem i Författarförbundets översättarsektion och får därmed tidningen Författaren, som borde vara ett lämpligt forum för noveller, dikter, idédebatt mm, tycker man. Det är den inte. Alla tiger. Tidningen innehåller mest deklarations- och stipendietips och rapporter från konferenser och bokmässor, samt en och annan artikel om hur svårt författarna har det i diktaturer på andra sidan jorden. Och att det är inte så lätt i Sverige heller alla gånger.

 

Första numret 2015 innehöll en lång intervju med Ulrika Knutsson från Aftonbladets kulturredaktion som beklagade sig över hur kulturjournalister avskedas i allt snabbare takt från redaktionerna. Det förvånar mig inte, så innehållslösa som kultursidorna har blivit. En medveten, vaken, läsvärd kulturjournalistik kan inte bedrivas av skribenter som sitter i knät på tidningsägarna och inte förmår att se sin egen kultur och kritisera den för vad den är; något vettigt kan inte skrivas av personer som trofast sprider varenda lögn som deras banksterbossar vill slå fast som sanning.

 

Media är i full färd med att avskaffa journalisterna. I bästa fall får de stuva om i redan serverade texter. Ingen gräver, allra minst där den står. Debatten är tystad eftersom endast politiskt korrekta röster får höras. (Det kom order om det från BBC nyligen, läste jag.) Ägare och annonsörer får inte störas. Och folket ska inte oroas, bara hållas lagom vettskrämda.

 

Men om språket även i fortsättningen ska ha något värde, dvs drivas av en strävan efter kommunikation och sanning, hur ska de som än idag tror på de officiella historierna om alla terrordåd som bara har fått polisstaten och krigs- och övervakningsindustrin att blomstra kunna påstå sig vara kulturkritiker?

 

Hur ska de som inte sa ett knyst i sina spalter när vi på krigsindustrins order plötsligt och utan diskussion stod med 150 soldater i Afghanistan kunna tala om pressetik?

 

När man inte ens yrkade på att åtala höga vederbörande på socialstyrelsen sedan vi fått veta att de insåg att massexperimentet med sprillans otestat vaccin inte var medicin utan business och ändå inte stoppade affären, vilket gav tusentals barn men för livet och kostade skattebetalarna en miljard, hur kan man då kalla sig journalist?

 

Varken journalister eller läkare kan skylla på sin okunnighet ifråga om vaccinskandalen 2009-10. Flera framstående läkare tog ställning mot projektet redan från början, och läkareförbundet, socialstyrelsen och de stora tidningsredaktionerna fick tidigt veta vad som egentligen var på gång. Jag skickade t ex i juli 2009 ett “öppet brev om influensa A” som tydligen överallt avfärdades med de fegas och tankelatas:

 

“som journalist/läkare/duktig svensk anser jag att det här är konspirationsteorier. Det kan inte vara sant.”

 

Men faktum är att Big Pharma i förväg hade gjort upp med den amerikanska regeringen så att ingen skulle kunna åtala dem för eventuella biverkningar av deras framtida vacciner. Om en så stor skandal inte har något nyhetsvärde, vad ska vi då med tidningar till? Avskaffa presstödet!

 

Vaccinspektaklet är ett praktexempel på vad som är fel. Sverige styrs av en oligarki. Har du väl kvalat in där så slipper du stå till svars för vad du gör. Precis som i vilket land som helst. I några bekämpas det förhållandet. I Sverige förnekas det å det grötmyndigaste.

 

De redan förutsedda förödande följderna av vaccinexperimentet, bl a en kraftigt ökad frekvens av narkolepsi bland barnen, blev inte intressanta för media förrän det fanns hundratals drabbade barn att låtsas ömma för, vilket halvhjärtat gjordes av åtminstone SvD.

 

Hur ska människor som efter allt detta ändå fortsätter att tro på vacciners förträfflighet och läkemedelsindustrins oskuld och goda uppsåt kunna kalla sig journalister i betydelsen sanningssökare och uppdagare av brott? Eller ens förnuftiga varelser?

 

Men jag förstår: i valet mellan en oviss tillvaro som sanningssökande frilans med vettet i behåll och en lika oviss men dock månadslön för att i total kognitiv dissonans se till att vissa nyheter aldrig kommer ut, att vissa ämnen inte diskuteras, väljer många det senare. Då blir schlagerfestivaler och genustrams hett stoff för kultursidan. Vart tog författarna vägen? Tja, de politiskt korrekta har aldrig varit intressanta, varken i Sverige eller i Sovjetunionen, och så många andra verkar inte få finnas.

 

Böcker från förlag som Tranan eller Alhambra som söker vidga våra vyer med litteratur från andra länder än de engelskspråkiga tigs ihjäl av kultursidornaFemtio nyanser av gråttska det vara. Minst. Men folk tröttnar. Läsarna söker sig till andra källor. Kulturjournalisten gör sig överflödig genom att skriva smörja om smörja. “Hen” kunde ha använt sin tid till att bekämpa ägarkoncentrationen i media och säkra sin framtid, men det var så mycket lättare att bara rätta in sig i ledet och vara lyhörd för Husbondens röst.

 

Jag tyckte botten var nådd för svenska massmedia 2005 när regeringen skickade soldater till Afghanistan och det inte ens diskuterades i vare sig riksdag eller press. Sedan tillträdde regeringen Reinfeldt-Bildt. Sverigezionisterna kom in i riksdagen. Och vasallpolitiken blev ännu värre. Allt starkare band knöts med Nato och de krigiska skändligheterna fortsatte i Libyen med ert välvilliga över- och förbiseende, kära journalistkår. Skål för Bofors!

 

Idag skäller ni i kör på Putin och tiger mangrant om den olagliga fascistiska kuppregimen i Kiev och dess nidingsdåd mot den egna befolkningen. Inser ni att ni med detta kommer att vara medskyldiga om ett krig skulle utbryta i Europa?

 

Det är inte modigt att vägra debatt. Man stänger sig för andra människors idéer och för nya vetenskapliga rön som skulle kunna leda till bättre förståelse och kanske rent av till att mänskligheten löser sina problem och överlever. Ens skepsis blir raka motsatsen till vad den ger sig ut för att vara. En tro på vetenskapen, inte som verksamhet utan som institution. Sanningen är något vi söker, inget som kan spikas fast.

 

 

Hans Berggren har arbetat som översättare sedan 1989 och översatt ett 80-tal böcker, mest romaner, från engelska eller portugisiska till svenska, av författare som: Roddy Doyle, Carryl Philips, Louis de Berniéres, Salman Rushdie, Chico Buarque, José Saramago, Wole Soyinka, Chinua Achebe och många andra. Förärades Akademiens översättarpris 2005. Berggren spelar saxofon, sjunger till husbehov, skulpterar, komponerar och skriver. Hans Berggren bor med sin fru Katie på landet utanför Florianópolis, Santa Catarina, Brasilien och tidvis i Stockholm.

 

Text: Hans Berggren, Lagoa da Conceição, Florianópolis, Brasilien

 

Läs även läsarnas kommentarer på http://newsvoice.se/2015/03/25/hans-berggren-har-svenska-massmedia-forlorat-sin-relevans/

 


Reseskisser från Nordostafrika / Del 4

Reseskisser från Nordostafrika
 
eller de under egyptisk överhöghet stående länderna
Egypten, Nubien, Sennar, Rosseers och Kordofan
samlade under hans åren 1847-1852 företagna resor
 
av
 
Dr Alfred Edmund Brehm
Medlem av kejserliga leopold-karolinska akademien
och andra lärda samfund
 
Översättning från tyskan av Fil. mag. Viktor Olsson
Utgiven först i Malmö 1931 på Världslitteraturens Förlag
 
 
 
 
Del IV
 
RESA PÅ NILEN
 
 

Från Kairo till ökenstäppens gränsstation Bahiuda.

 

 

Eftermiddagen den 28 september besteg vi tillsammans med prästmännen och deras följe en stor, bekväm Nilbark, som redan låg i Bulaqs hamn med vårt bagage ombord. Två timmar före solnedgången, den tid då alla araber företa sin avresa, flög båten för en kraftig nordanvind uppför strömmen.

 

Med ekande gevärssalvor tar vi avsked av Kairo. Vår stämning är vemodig. Det är som om vi först nu på allvar skildes från fäderneslandet, nu då vi står i begrepp att lämna civilisationen bakom oss. Men lusten att se främmande länder är ännu mäktigare. Vi ser snart med nöje hur det ena huset efter det andra i Bulaq försvinner. Från ön Rodahströmmar balsamiska dofter oss till mötes. Citadellets strax innan i solens sista strålar glödande minareter höljer sig i nattens dunkel. Vi passerar Gamla Kairo. Kalifernas stad försvinner för våra blickar. Vid nattens inbrott mojnar vinden av. Blott sakta spänner den ut seglen. Stilla skvalpar vågorna om fartygets bog. Den heliga flodens språk vinner genklang i vårt inre.

 

 *

 

Vi hade landat vid Torrah. Nattens bris hade förvandlats till en kraftig östanvind, som blåste oss till mötes från öknen och medförde massor av sand. Torrah är en stor by, i vilken ryttarna tillhörande vicekonungens andra regemente slagit sig ned med hustrur och barn. Den innehåller några regelbundna gator men är lika smutsig som de övriga byarna i Egypten. Här var ingenting att se, utan vi återvände till vårt fartyg för att avvakta förlig vind. Vid stranden låg flera lastbarker för att hämta sten. Manskapet på desamma var sysselsatta med att lasta och stod därvid under soldaternas uppsyn. En av dessa dagdrivare befallde vår rayyis att genast fara, emedan vårt fartyg skulle komma att ligga i vägen för andra barker. Vi brydde oss inte om honom, men då han ville hugga sönder tåget, varmed vi fästat båten vid stranden, rusade pater Knoblecher i land och förvandlade den övermodige lille tyrannen till en ödmjuk slav blott och bart genom att visa sin kejserliga turkiska fullmakt eller ferman.

 

Vid middagstiden trodde rayyisen, att den lämpliga tiden att fara var inne eller att åtminstone möjlighet fanns att nå den andra stranden, så att vi var skyddade för sanden. Mitt i strömmen lade emellertid vinden fartyget på sidan så att vattnet började strömma in och styrmannen vettskrämd skrek på hjälp. Åtminstone trodde vi att så var fallet, men han begärde bara en kniv, vilken med ett ”Bismillahi” (I Guds namn) stöttes i förmasten och troddes äga förmågan att dela eller klyva vinden. Jag vet inte om det var kniven som klöv vinden, men den blev plötsligt gynnsam och förde fartyget med en ångbåts hastighet uppför strömmen.

 

 

 

Man kan verkligen inte tänka sig en angenämare resa än i en Nilbark, om man är i angenämt sällskap och är försedd med alla nödvändighetsartiklar. Vid längre färder hyr man fartyget med manskap på obestämd tid mot månatlig hyra, och då seglar man omkring på den stora floden alldeles efter eget gottfinnande, är fullständigt sin egen herre, kan förlänga resan eller avkorta den allt efter behag och finner i alla Egyptens städer vad man behöver för livets nödtorft. Man kan få hyra en bark för tusen piaster i månaden med manskap och allt, men det finns också mera luxuöst inredda båtar för folk med stora pretentioner. Åtminstone är även enkla båtar att föredra framför ångbåtar, som fullastade med människor hastar genom landet utan att ens ge sig tid att ordentligt bese underverken. Vid en sådan hastigt företagen resa blandar sig intrycken, men på en resa företagen med dahabiyya kommer var och en att tänka tillbaka med nöje.

 

Inredningen av Nilens segelbarker är alltid likadan. Mer än hälften av dess totallängd har tagits i anspråk för kajutan. Den övriga delen, som ligger en smula högre, tas i anspråk av matroserna och bagaget. Ända till mittmasten tillhör barken resenären. Ända dit är den övertäckt av ett soltak, där man kan njuta svalka och beundra utsikten. Vid förmasten är köket beläget, en genom en brädlåda för vinden skyddad spis eller kokmaskin. Mellan för- och mittmasten har roddarbänkarna sin plats. Vid bogen på skeppet har rayyisen sin plats, varifrån han kan bedöma farvattnet. På taket av kajutorna står styrmannen. Mellan för- och mittmast sitter de matroser, som passar seglen. Masterna är relativt korta men har oerhört långa rån, på vilka trekantiga, s. k. latiska segel är fästade. Dessa måste ofta vändas efter vindens och kursens riktning, varvid också segelstången för varje gång vrids på andra sidan om masten. Vid lågt vattenstånd och stark blåst håller en matros i det rep med vilket seglet spänns för att genast kunna släppa efter, om fartyget skulle stöta på grund. Då klär alla matroserna av sig i rasande fart, hoppar i vattnet och skjuter under högljutt stönande och oefterhärmliga, taktmässiga ljud båten ut i bättre farvatten. Vanligen har barken två stora och ett litet segel. Ibland får man se blott ett stort försegel. Små men långa och med stort manskap bemannade båtar med stora segel och små kajutor kallas sandaler och är snabbseglare. Kajutan är indelad i tre eller fyra smårum, av vilka ett är mottagningsrum, ett annat vardagsrum, ett tredje toalettrum och det fjärde sovrum eller harem, som det heter. I det senare hyser orientalerna sitt kvinnliga ressällskap. På de stora sällskapsbåtarna finns väl också bord, stolar, skåp och dylika möbler, varigenom de blir så mycket mera beboeliga.

 

Näst proviantförråden, vilka man för Nilresan medtager från Kairo får man ej glömma att medföra vattenkylningsfat. Sedan urminnes tider har man i Egypten förstått tillverka lerkrus, vilkas fina porer genomsläpper en ringa mängd vatten, just lagom för att genom den ständiga avdunstningen på ytan hålla innehållet svalt. Av dessa behållare finns först och främst tvenne slag, nämligen zir och qulla. Det första slaget används för att rensa och avkyla upphämtat Nilvatten. Det senare används för att avkyla redan rensat vatten.

 

 

 

Ziren är en stor, sockertoppsliknande kruka, som placeras med spetsen nedåt och därpå fylls med vatten. Dess väggar är av porösare material, vilket dock är tätt nog för att filtrera det utsipprande vattnet. Det genomsipprade vattnet uppsamlas i ett glaserat kärl och överförs till den lilla, på olika sätt formade qullan, i vilket dricksvattnet kan få så låg temperatur som 8 gr. Reaum. Båda sorterna vattenbehållare är så billiga, att även den fattigaste bonde kan skaffa sig dem.

 

Härav torde framgå att Nilvattnet inte så där utan vidare kan kallas ”världens bästa vatten”, som flera resenärer kallat det. Då jag själv kanske i denna bok kommer att yttra mig i berömmande ordalag om Nilvattnet, känner jag mig förpliktigad att här omtala att vattnets kvalitet blott är relativ. När floden har sitt högsta vattenstånd, för den med sig så mycket jordpartiklar att den blir alldeles brunfärgad därav. Får vattnet stå orört längre tid eller om det blandas med alun, bittermandel eller dylika klarmedel, sjunker föroreningarna till botten och bildar ett tjockt skikt på kärlets botten. Dricker man det grumliga vattnet får man diarré och ett slags utslag, som araberna också mycket riktigt kallar Nil-utslag. Det är alltså knappast tänkbart, att ett dylikt vatten kan anses som gott dricksvatten.

 

*

 

Vår resa genom Övre Egypten blev intressantare för varje dag. Vidsträckta, nu i sin vårgrönska stående sädesfält, frukttyngda, i stora dungar växande dadelpalmer, öde byar och städer, av ogräs erövrade åkrar, ökenland, kala berg, ruiner av gammalegyptiska tempel och boningshus erbjuder en brokig omväxling. Turisten, som reser för sitt nöjes skull har god tid att bese alla dessa märkvärdigheter, men vi, som var beroende av missionsexpeditionen fick blott tidigt om morgnarna tillfälle att besöka fastlandet, varvid vi även passade på att jaga. Men vår jakt förstördes ofta av ressällskapets nimrodar. Var och en som kunde bära en bössa drog ut för att nedlägga oskyldigt vilt, ty dessa jakter gällde aldrig några farliga eller skadliga djur utan städse harmlösa duvor, tama eller vilda strandfåglar, skrikande vipor, dumdristiga korpar och dylika djur. Då fick Muhammad, den nubier, som hade hand om den ädla kokkonsten ombord på barken, full sysselsättning. Följande vårt exempel ville man åstadkomma en ornitologisk samling, men Muhammad förvandlade de vetenskapliga strävandena i rent kulinariska resultat. Dock måste jag med erkännande medge att det var vår förträfflige landsman Knoblecher som ställde om så att de ändamålslöst nedskjutna djuren kom till användning och slapp ligga och ruttna. Och vad han kunde göra för att åstadkomma en zoologisk samling, det gjorde han också.

 

Trots våra rivaler förökades våra samlingar från dag till dag. Redan innan solen gått upp, gick vi i land och vandrade före fartyget uppför strömmen. Vi jagade i den härliga morgonkylan med lika stor glädje som tur. Egypten var då för tiden ännu för mig en främmande värld och varje fågel, som jag blott till namnet kände, ett verkligt fynd. Naturaliesamlaren och forskaren får i främmande länder dagligen nya glädjeämnen. Jag levde blott för jakten. Vanligen blev vi på kort stund så rika på jaktbyte att vi fick tid att återvända den nu seglande barken till mötes.

 

Vinden var gynnsam hela tiden. Sedan en månad tillbaka rådde nordlig vind. De under namnet passadvindar bekanta luftströmningarna råder även i Egypten. Dessa som är ytterst användbara för Nildriften, börjar vanligen först i mitten av oktober och räcker till slutet av mars eller början av april. Detta år hade de emellertid tagit sin början redan tidigare. Andra vindar räcker sällan en hel dag. Klockan nio på morgonen börjar det vanligen blåsa och håller så på ända till solnedgången. Därpå inträder vindstilla. Ofta vänder emellertid vinden åter redan efter ett par timmar och blåser med växlande styrka till morgonens inbrott. Ibland blir nordanvinden så häftig, att man inte kan få de mot norr gående båtarna ur fläcken, fastän man tagit ned masterna och ror av alla krafter. I månaderna april, maj, juni och juli växlar vindarna i alla riktningar. Ofta uppträder då också Khamasin, som berövar träden deras blad, och av araberna anses vara osund. Då avstannar skeppsfarten. Rent västliga eller östliga vindar hindrar däremot ej densamma.

 

 
 

Den 2 oktober lade vi till i Minyas hamn. Minya är en liten stad i Övre Egypten. En turkisk, pråligt klädd officer kom till oss ombord och avslöjade sig som en sedan många år tillbaka i egyptisk tjänst varande fransman. Vi fick snart reda på att han förutom den turkiska dräkten även antagit turkiska seder och bruk. Sedan han lämnat fartyget, kom en tjänare med en stor korg full av bröd såsom bevis på hans herres ikramiyya. (Man kan översätta ikramiyya med gästvänskap. Begreppet gästvänskap är i Orienten lika utsträckt som gästvänskapen själv. Karrama – roten till ikramiyya – betyder ”visa någon hedersbetygelser”. För gästvänskap i vår mening använder man ordet diyafah.) Vid middagstiden seglade vi vidare. Vi for förbi otaliga, högt upp i klipporna inhuggna katakomber men hade ej tid att bese dem, enär man ville använda sig av den förliga vinden.

 

I de byar som vi hittills besett har vi nästan uteslutande träffat på gubbar, kvinnor och barn. Män och ynglingar behöver vicekonungen för sin här, sina byggen och fabriker, fartyg m.m. eller också för sina handelsföretag. Pashans konskriptioner lär på det ofördelaktigaste sätt inverka på befolkningens nativitet. Åtminstone är fruktan för densamma så stor, att åttio procent av de arabiska mödrarna plägar avhugga högra pekfingret på sina barn för att på detta sätt göra dem odugliga för krigstjänst. Väl har regeringens stränga befallning att utjaga just dessa ynglingar till militärtjänst något hämmat denna osed, men utrotad är den ingalunda. Egyptens befolkning avtar utan tvivel. Pashan har dessutom undandragit landets förnämsta näringsgren, åkerbruket tusentals arbetande händer.

 

När vi kom in i en by, omgavs vi vanligen av sjuklingar, som höll oss för läkare och bad om hjälp. I byn Qusayr fann vi två febersjuka, av vilken den ene legat sjuk tre månader och den andre 13 månader. De olyckliga, som ej hade utsikter att få någon läkarhjälp emotsåg med fattning slutet på sina lidanden. Deras egna läkare kunde ej få bukt med febern, Egyptens onde ande. De bad oss om medikamenter för sina sjuka och hoppades kunna bota dem därmed på några dagar.

 

 

 

Efter att i all hast ha beskådat fornminnen vid Karnak och Luxor beredde vi oss att fortsätta vår resa. Då kom tre offentliga danserskor, ghawazi, klädda i lätta dräkter och började till tonerna från en tvåsträngad fiol och kastanjetter samt en tamburin uppföra sina sinnliga, mauriska danser. Vi världsliga gynnare hade gärna närmare velat betrakta de förtjusande danserskorna, men de prästerliga herrarna, kanske med undantag för biskopen, fruktade frestelsen och jagade obarmhärtigt bort dem.

 

Det berättas, att dessa danserskor lever i ett slags bann här. De uppträdde tidigare i Kairo och Alexandria, men den gamle Muhammad-Ali blev slutligen förargad över deras uppträdande och avbröt deras muntra liv med den stränga befallningen att de skulle utvandra till Övre Egypten, varvid han lät soldater föra de gensträviga till olika småstäder. Här för de ett synnerligen oregelbundet liv och blir ofta till obehag för de resande på grund av sitt påträngande sätt. Man finner ofta mycket vackra flickor bland dem, men vanligen har de genom allehanda laster, mest dryckenskap, sjunkit så djupt att de blott uppväcker äckel och medlidande. De orgier och backanaler som turkarna utför med dem kallar de fantasiyya. Jag återkommer senare till deras dans.

 

När danserskan är ung och vacker och dyrbart klädd och utför sina lidelsefulla danser väl, är namnet ifråga väl berättigat. Men tyvärr vissnar denna skönhet snart, och då hon ej längre förmår fängsla männens hjärtan, sjunker hon snart ned i glömskans hav. Blott genom de allra lägsta kopplartjänster förmår hon på sin ålderdom skaffa sig en nödtorftig utkomst. 

 

En på grund av sin skönhet berömd danserska vid namn Safiyya (Sofia) var älskarinna till den sedermera till vicekonung korade Abbas Pasha. Hon lär i sin blomstrings dagar ha varit så skön att Abbas, som då var guvernör i Kairo, icke ägde någon skönare hustru i sitt harem. Han besökte ofta i hemlighet den sköna danserskan, överhopade henne med skänker, men begärde i gengäld av den offentliga flickan en trohet, som han ej kunde vänta sig. En gång fann han henne i armarna på en vacker arab. Hans hämnd visade sig värdig hans råhet och grymhet. Han lät gripa den stackars kvinnan och piska henne, så hennes rygg helt sönderslets. Det gick månader, innan såren läktes. Hennes skönhet var nu förintad. Jag såg henne senare i Esna, där hon bodde i ett tämligen stort hus. Hon visade ännu spår av en försvunnen skönhet. Dock var klädedräkten då det vackraste hos henne. En obotlig lamhet blev följden av det grymma straffet och en ständig erinring för henne om Abbas kärlek och svartsjuka.

 

Vinden var ständigt gynnsam. Redan den 13 oktober nådde vi den lilla staden Esna, den 1 oktober ”Kedjeberget” (Djabal al-Silsila), av andra kallad ”Jordbävningens berg” (Djabal al-Zilzal). Här bryter sig floden genom det sista pass den har att passera, innan den stilla och lugn kan sända ut sitt välsignelsebringande vatten över det fruktbara land den skapat. Stället är vidare märkligt därigenom att man på ena stranden kan få se storartade stenbrott och på den andra forntida katakomber och små tempelportaler.

 

Ovanför Djabal al-Silsila träder bergen åter tillbaka i en vid båge, och Egyptens åkerland visar sig åter i hela sin fruktbarhet. På den högra stranden ligger ett av faraonernas dubbeltempel på en brant, nu av sand överhöljd klippspets, Kom Ombo.

 

Vi for uppför strömmen med en ångbåts hastighet. På flera små sandöar lade vi märke till de första levande krokodiler vi sett. De kom dock ej ens inom skotthåll för vår bark utan kröp långsamt ned i vattnet. För några dagar sedan såg vi redan en av dessa jättesaurier simma i floden, men livlös, vilket jag genast kunde se. Trots detta sände prästmännen ett halvt dussin kulor i ryggen på det redan döda djuret. Man förundrade sig allmänt över att vidundret fortsatte att sova så ogenerat, och jag roade mig i all tysthet över söndagsjägare och söndagsjakt.

 

 
 

På aftonen lade vi till i Assuan, Egyptens gränsstad mot Nubien, och förtöjde vår båt vid sidan om en slavbark. Långt innan man skymtar den bakom palmerna gömda staden, ser man högt uppe på vänstra stranden den helige Mousas, första kataraktens skyddspatrons, gravställe. I strömmen tornar stora massor av granit och syenit upp sig och hämmar om sommaren skeppsfarten. Sedan kommer man som till en leende trädgård, till ön Elephantine och därpå till Assuan. Vid högt vattenstånd kan man med fartyget komma direkt till staden. Vid lågt vattenstånd däremot måste man fara runt ön och med stor försiktighet lägga till vid en ankarplats strax ovanför staden, där stillheten blott bryts av kataraktens avlägsna dån.

 

Assuan är grekernas gamla Syene och ligger på 24 graders och 8 minuters nordlig bredd samt 30 gr. 34 min. Öster om Paris. Tidigare var staden av större betydelse på grund av de gamla stenbrotten vilket man kan se av den gamla stadens ruiner, som täcker ett område som är fyra gånger så stort som den nuvarande lilla stadens. Stenbrotten, varifrån alla de gamla obeliskerna och pelarna i Egyptens gamla tempel stammar, ligger alldeles i närheten av staden ute i öknen. Man ser fortfarande överallt spår efter forntidens sprängningsarbeten. Överallt ser man små hål borrade i berget, i vilka man sedan kilade in träpluggar, vilka så bringades att svälla medelst vatten och sprängde loss block på flera tusen centner. Urstenen är samma blandning av kvarts, glimmer och fältspat (eller hornblende och fältspat), vilken man efter den gamla fyndorten Syene gett namnet syenit. Några stenblock ligger ännu i sanden, lössprängda från berget. Andra är redan delvis bearbetade. Blocken fördes på rullar längs vägar, av vilka man ännu kan se spår, ned till fartygen i floden. En dylik väg, som för genom öknen till det närbelägna Philae torde stamma från tiden för romarnas herravälde, även om flera klippor i dess närhet är försedda med hieroglyfinskrifter.

 

Det nuvarande Assuan förtjänar inte längre namnet stad. Det har blott få och dåliga saluhallar, i vilka man ofta varken ser till säljare eller köpare. Här bor emellertid en egyptisk tullmästare, emedan alla från Sudan kommande och dit destinerade varor här förtullas. Tullen på slavar, som här liksom överallt annars i Orienten betraktas som handelsvaror, är mycket hög. En neger eller abessinier betingar 20, en negress 24 och en abessinska 33 thaler i tyskt mynt. Flera slavhandlare vistades i Assuan då vi kom dit, antagligen just för att få förtullat sina negrer och negresser. Man erbjöd oss en mycket vacker galla-flicka till ett pris av 1,800 piaster. Negerpojkar och negerflickor var betydligt biligare.

 

En av dessa slavhandlare besökte oss ombord på vårt fartyg och beskrev för oss länderna kring Vita Nilen, som han genomrest. Han visade oss vapen och dito husgeråd, vilka såg synnerligen egendomliga ut och av oss alla betraktades med största intresse.

 

 

 

Alla Nilfartyg, som går från Egypten till Nubien, passerar Assuans katarakt blott om det uttryckligen sagts ifrån i kontraktet med rayissen, fastän denna katarakt ej är farlig. Vår stora båt hade i varje fall ej lämpat sig därför, varför vi måste transportera våra varor landvägen med kameler. Don Ignatio hade utvalt ett lägerställe i närheten av ön Philae, där vi skulle vänta, tills en annan bark kom och hämtade oss. Den 18 oktober kom de förhyrda kameldrivarna, belastade sina stönande djur med missionsexpeditionens gepäck och drog vid middagstiden i väg till lägerstället. Vi red på åsnor och nådde vid solnedgången fram till den ovanför strömdraget belägna byn Sayyala.

 

Omgivningen var här högst romantisk. Bergen träder tillbaka i en vid båge. Nilen brusar fram över deras utlöpare. Svartglänsande syenit och porfyrmassor, delvis förbundna till stora klippartier, delvis söndersplittrade som av en jättehand, delade strömmen i hundratals små, porlande bäckar. Blott smala områden av odlad mark drar fram längs stränderna. Annars är trakten död och ödslig men likväl vacker.

 

Mitt i detta kaos av klippor ligger den palmbevuxna, grönskande ön Philae med sina tempelruiner. Man tror sig se ett sagoslott, då man för första gången skådar dem. Det högtidliga men dock tilltalande templet står på en så lämplig plats till de gamle gudarnas ära, som det rätt gärna är möjligt, med de mörka klippmassorna till bakgrund och omgivet av balsamiskt doftande mimosor och smärta palmer och kringbrusat av vatten.

 

 

Philae är värt att se. Redan templets historia är klarare och bestämdare än Egyptens övriga tempels. Philae var Osiris och Isis grav och ansågs vara en särskilt helig ort. Isiskulten höll sig kvar här, även sedan kristendomen börjat intränga i Nedre Egypten. Nubierna, forntidens blemier, hämtade härifrån under stora högtidligheter sina Isisbilder och slöt här fred efter sina många krig med egyptierna. Sedan kristendomen trängt även hit, förvandlades Isistemplet till en kristen kyrka.

 

 

 

Tempelsalarna är utförda i den mest fulländade egyptiska stil. Varje enskild detalj i byggnaden står i ett innerligt förhållande till det hela. Det tunga och nedtryckande, som vanligen utmärker egyptiska monument, försvinner alldeles och ersätts av en märkbar flykt och lätthet. Lätta kapitäler kröner de smärta pelarna. Var och en av dem är olika mot de andra. Blott lotusblomman är gemensam för dem alla. Som man kunde förstå av några ännu ofullbordade kapitäler, utfördes detaljerna först, sedan byggnaden färdigbyggts.

 

I det inre av templet är alla pelarna fullbordade och helt övertäckta med hieroglyfer. Pelarna prålar i sin gamla men evigt nya färgprakt. Några kapitäler skall föreställa ett knippe palmkvistar eller kanske palmerna själva. Denna idé, som tagits direkt från det egna landets natur, är enastående i sitt slag och mycket vacker. Till pylonernas praktfulla plafond för en ännu väl bibehållen trappa av sten. Och där uppifrån har man en härlig utsikt över katarakten. Över hela ön ligga ruiner och spillror kringströdda. Även byn Barabra, som förut blomstrat här, ligger i spillror. I de salar, där en gång prästernas dystra sånger ljöd bygger nu sparvar och svalar sina nästen. Allt jordiskt är förgängligt.

 

De sex viktigaste katarakterna längs Nilen Mellan Assuan och Khartoum
 

Uppgiften att vi i Korosko ej skulle komma att finna det nödvändiga antalet kameler för vår resa, föranledde expeditionen att ta en annan resroute. Man hyrde två mindre skepp till Wadi Halfa och beslöt att därifrån fara med kamel eller skepp till Dongola, varifrån man utan att behöva befara dröjsmål kunde färdas genom ökenstäppen Bahiuda. Den 21 oktober installerade vi oss tillsammans med biskop Casolani, padre Mousa och don Angelo på det mindre men bekvämare av de båda fartygen, medan de övriga stannade på transportbarken. Vinden var fortfarande gynnsam. Redan den 22 passerade vi under gevärssalvor vändkretsen. Två dagar senare nådde vi Korosko. Vi fann här en mest av bergsmän bestående expedition, utsänd av vicekonungen för att arbeta i guldgruvorna vid Khazzan. Den väntade sedan 18 dagar på de kameler, vilka skulle föra dem genom öknen. Dessa människor gick omkring och bävade av skräck för det i Kairo på grund av klimatet illa beryktade Sudan. 

 

Skillnaden mellan den del av Nubien vi redan berest och Egypten är påfallande och hänför sig icke blott till själva landet utan även till invånarna, deras språk och sedvänjor. Nakna klippmassor inkräktar på strömmen å ömse sidor. Stränderna ligger här så högt, att någon översvämning ej kan komma ifråga. Stränderna bevattnas därför dag och natt med össkovlar men når ej någon högre grad av fruktbarhet. Den stackars nubiern kan ej avvinna sitt land några större rikedomar. Han är också fattigare än egyptiern, hans byar är torftigare, men samtidigt trivsammare och vackrare än egyptiernas.

 

Nubierna har en mer eller mindre mörk hudfärg, är smärtare och mera räddhågade än fellaherna samt ej ägnade att uthärda så stora kroppsansträngningar som dessa. Kvinnorna är småväxta och ej särskilt vackra samt går obeslöjade. Männen har korta benklädnader och en lång, bred sjal, kallad ferdah, vid högtidliga tillfällen också en blå bomullskåpa. De senare bär en ferdah draperad över de vida benklädnaderna i många veck, som en romersk tunika, och har flätat sitt korta, toviga och grova hår i hundratals små flätor, alldeles på samma sätt som det var modernt för årtusenden sedan efter att döma av de egyptiska bildhuggeriarbetena. Deras inte precis behagliga ansiktsdrag bör man betrakta på vederbörligt avstånd, ty kommer man dem nära, försvinner synintrycken och lämnar plats för helt andra. En outhärdlig stank strömmar en till mötes, om man närmar sig en nubisk kvinna. De har nämligen den vanan att insmörja håret med ricinolja. Denna ruttnar snart i den starka hettan och förpestar luften på 30 stegs omkrets. Flickorna bär redan här som enda plagg den rahhad, ett läderförkläde, som är vanligt i Sudan. Pojkarna går nästan utan undantag nakna till sitt tolfte år.

 

Mellan Derr och Korosko avviker Nilen från sin nordliga riktning och intar en nordöstlig sådan. Den rådande nordanvinden blir då ej längre så gynnsam, varför fartygen måste dras i rep, på arabiska kallade libban. En befallning från regeringen har ålagt befolkningen på den högra stranden – den vänstra är ökenland –att utföra detta arbete. Även vi gjorde bruk av de förnäma egyptiernas privilegium och lät infödingarna dra oss så snabbt som möjligt var. Det sätt varpå man tvingade nubierna att utföra detta arbete upprörde oss emellertid på det högsta. Två av våra matrosor, duktiga och handfasta karlar, sprang framför fartyget och drev infödingarna från fälten, össkovlarna eller husen med piskslag till draglinorna. Vi ville avhålla dem från denna brutalitet men insåg snart att det ej skulle vara möjligt att komma vidare utan denna metod, som stod i överensstämmelse med folkets uppfattning av rätt och lag.

 

Under resan beredde oss don Angelo, om vars skräck för drunkningsdöden jag redan förut berättat, ett komiskt intermezzo. Vår båt låg stilla. Nilen låg lugn och stilla, och luften var högst angenäm. Man övertalade då den gode prästen att en gång anställa ett prov för att se om hans luftmadrass verkligen skulle fylla sin uppgift, om det skulle behövas. Vi saknade ej övertygande argument, och han gick slutligen med på saken. Den luftfyllda madrassen låg på vattnet. Don Angelo klädde av sig och besteg farkosten ytterst försiktigt. Han stod där på sin madrass och såg övermodigt ned på vattnet. ”Rasa, du Nil, jag är i säkerhet!” Men, ack, en oförsiktig rörelse och madrassen slog helt om. Don Angelo låg i vattnet! Fastän han stod på bottnen med fötterna ropade han hjärtskärande efter hjälp. Vi hjälpte honom ombord, en illusion fattigare. Från detta ögonblick betraktade han alltid strömmens gula vatten med den största fasa.

 

På aftonen landade vi i Derr, en stor, mellan palmerna dold, men obetydlig by, i vars närhet ligger ett halvt förfallet klipptempel. Här höll våra prästerliga herrar en ämbetsförrättning. En fader begärde hjälp för sitt stackars sjuka barns räkning. Man visste inte vad man skulle ta sig till med det, ty modern hade redan länge innan dess födsel lidit av syfilis. Men vår biskop visste råd. Han tog barnet under förevändning att ge det medicin – och döpte det. Heliga enfald!

 

Från Derr saknade vi vind. Barkerna drogs därför långsamt av våra egna besättningar vidare. Den 2 kom vi till den förstörda mamlukfästningen Ibrim. En by med samma namn ligger på stranden under palmerna. Denna fästning var en av mamlukernas sista stödjepunkter. Den erövrades dock slutligen av pashan, som lät helt förstöra den och fördrev den slagne fienden till ön Sais. Där gick de senare fullständigt under.

 

Den 1 november kom vi till klipptemplet Abu Simbel. Där finns två storartade monument, som överträffar alla förväntningar. Framför portalen, som är nästan fullständigt begraven i sanden, sitter fyra kolosser av samma höjd som Memnonstatyerna i Luxor (64 pariserfot). Deras ansikten är som alla andra egyptiska bilders osköna, men de ser verkligen hemska ut och imponerar därför. Det inre templet är helt och hållet byggt på hälleberget. Det innehåller 14 kamrar och salar med hieroglyftavlor och statyer av mer än 39 fots höjd. I den bakersta och minsta cellen ser man tre stenbilder, synbarligen föreställande olika gudomligheter. Enligt Prokesch (”Landet mellan Nilkatarakterna”) är detta jättetempel 130 wiener-fot djupt, 145 brett. Det andra templet försvinner vid sidan om detta. Det ligger blott hundra steg från det förra, alldeles vid floden, är mindre som sagt och även mindre vackert. Litet längre uppför strömmen ser man en i en klippnisch sittande figur, som araberna kallar al-Kayyal, ”den mätande”. Den håller i sina upplyfta händer ett fyllt sädesmått och står i begrepp att skaka ut det. Det är tydligen en sinnebild av det nya Nilårets fruktbarhet, såsom man hoppas det skall gestalta sig. Ögonen är riktade mot strömmen, som om de ville iakttaga flodens vattenstånd.

 

Resenären plågas i hög grad av barns och vuxnas evinnerliga tiggeri i alla nubiska byar. Hittills har vi ej kommit utanför området för vanliga turistresor, och man har skämt bort folket med gåvor, så att man i byarna, särskilt om man är klädd i europeiska kläder, genast omringas av en skara nakna pojkar eller i trasor klädda vuxna, som i korus skrika: ”Khawadja hat bakschisch!” (Herre, ge oss en allmosa!). Till och med små barn ropar ”bakschisch” efter en. Det är det första ordet de lär sig uttala. Då jag ej har ett oändligt tålamod, tvingades jag begagna mig av min Nilpiska, gjord av hudremsor från en flodhäst. Efter ett par slag med detta förträffliga instrument, fick jag genast höra: ”Förlåt herre, vi visste inte att du förstod dig så väl på sederna här i landet. Vi vill alls inte ha någon allmosa. Förlåt oss. Herren välsigne dig!” o. s. v. Först ovanför Wadi Halfa, vars katarakt sätter gräns för turistresorna, upphör bettleriet.

 

 

Den tredje november nådde vi denna ort. Den ligger kringströdd i en palmskog och är tämligen obetydlig i och för sig. Det är blott den en fjärdedels mil längre upp belägna andra katarakten, som gjort platsen bekant. Ovanför strömdraget måste vi vänta tretton dagar innan vi kunde komma över några fortskaffningsmedel, vare sig kameler eller fartyg. Vår bostad bestod av ett tvåvåningshus uppfört av lufttorkat tegel och täckt med palmstammar, som var obrukbara för detta ändamål. Fyra år senare låg också huset i spillror. I ringmuren som omgav det hela såg man flera skottgluggar, som tydde på att man tidigare måste tänka på försvaret. De dyrbara karavanerna hade måst skydda sig för anfall. Vid denna tid, då all handel bedrevs av statsmonopol, föreföll denna byggnad obehövlig. Oss kom den emellertid väl till pass. Det är alltid angenämt att genast finna en bostad, då man kommer till en så intetsägande plats som denna, så att man inte blir tvungen att driva ut en stackars värnlös infödingsfamilj ur deras hydda. Dessa nubiers hyddor är också tämligen usla, även om de är betydligt bättre än böndernas hålor i Egypten. De liknar fyrsidiga, stympade pyramider och består av torkade formstenar. De har inga ljushål för att inte missbruka ordet ”fönster” – utan får allt sitt ljus uteslutande genom den upptill utvidgade dörröppningen, som nattetid tillsluts med ett förhänge av palmkvistar. Golvet är i de nubiska husen ofta klädda med konstrikt flätade, brokiga mattor. Annars finns det inga husgeråd därinne, undantagandes en säng av samma material som dörren och några kärl av trä eller lera.

 

Invånarna i denna by skiljer sig från de övriga invånarna i Nubien i flera avseenden, även beträffande dialekten. Språket tyder på en härstamning från etiopierna, och nubiernas kroppsbildning tycks ej heller motsäga denna teori. Man kan kalla nubierna för ett friskt och sunt folk. Framför allt märker man genast, att man lämnat ögonsjukdomarnas land. Alldeles på samma sätt som det förhåller sig med naturen, här fruktbart åkerland och ett stycke längre bort ofruktbar öken, så förhåller det sig också med sjukdomarna i dessa länder. I Assuan härjar en svår epidemi. En mil längre bort, i byn Shallal känner man knappast ens till namnet samma sjukdom. Man kan med säkerhet anta att en blind eller enögd nubier ej förvärvat sin sjukdom i hemlandet utan i Egypten. Däremot är det mycket farligt att få ett sår i Nubien. Detta minsta lilla sår blir varigt och läks ej på månader. Flera av vårt ressällskap led av små sår i flera veckor.

 

Vi hade rysligt tråkigt i Wadi Halfa. I vår bostad plågades vi av stora skorpioner, som förekom i väldiga mängder. I det fria förargade vi oss över den föga givande jakten. Blott då och då erhöll vi av en slump något värdefullt villebråd. Den 23 november kunde vi slutligen fortsätta vår resa. Några nubier forslade vårt bagage över katarakten och vi lämnade den tråkiga platsen ridande på kameler. Vi drog längs Nilstranden uppför katarakten. Flera i vårt ressällskap hade ej ridit på kameler förr och gjorde de mest besynnerliga rörelser för att behålla jämvikten.

 

Vårt mål, lägerplatsen Abke ligger mer än två mil från Wadi Halfa. Redan en kvarts mil ovanför den sistnämnda platsen ser man ej längre till några mänskliga boningar. Man kommer in i andra eller stora kataraktens av öknar omslutna område. Ögat skådar här ej annat än sten, sand, klippor och himmel samt den skummande och dånande, över klippblocken fradgande strömmen. Det är synnerligen naturskönt här!

 

Vid nattens inbrott kom vi till Abke. Matroserna, tillhörande flera här i bukten liggande barker, satt och värmde sig framför en eld vid + 14 gr. Reaum. Värmen bekom även våra bortskämda kroppar väl. Natten var underbar. Ännu ekade dånet från katarakten i fjärran, men det ackompanjerade blott cittrans toner, till vilka de unga sjömännen dansade. Man kunde, om man var skarpsynt, se skogen av master i strömmen, som här själv mot stränderna liknade en stilla plaskande sjö i vilka stjärnorna speglade sig. Doftande mimosor parfymerade luften. Palmernas kronor prasslade för den lätta vinden. Vi somnade!

 

 
 

 

I Abke låg mer än femtio av de små barker som man använder i katarakterna och lossade sina laster, som nästan uteslutande bestod av sennablad. De små båtarna är hopfogade av små plankor utan spanter. De har blott en mast och ett fyrkantigt segel men inga kajutor utan blott ett litet och högst obekvämt skeppsrum, som sällan rymmer mer än fyrtio arabiska centner. Men detta byggnadssätt betingas av de faror som är förenade med en färd här uppe. Spanterna saknas för att båten skall få största möjliga elasticitet och inte genast springa läck vid de många stötarna mot klippblocken. Det mellan två rår, ett rörligt och ett orörligt, inklämda seglet är fyrkantigt eller ruterformat, emedan man då lättare kan reglera det efter den rådande vindstyrkan. Båten är liten och kort, emedan man framför allt måste vara i stånd att göra snabba vändningar.

 

Missionsexpeditionen behövde åtta dylika båtar för att få rum med alla sina reseffekter, och den 18 november avseglade vi tillsammans med ett tjugotal andra båtar från lägerplatsen. Det var en vacker anblick denna, ett trettiotal med vita segel försedda båtar, som samtidigt flög uppför strömmen! Floden begränsas här av branta, ofruktbara klippor, men på sina ställen gör dock strömmen sina rättigheter gällande och förvandlar en liten strimma lågland med sitt slam till en fruktbar åker, som den själv besår med sina frön. Trakten är nu på en lång sträcka ytterst ofruktbar, men likväl är den bebodd. Hyddorna ligger dock med miltals mellanrum. De äger intet annat än floden skänker dem. Med fara för livet simmar de till en över bergen otillgänglig liten, stilla bukt, där de sår sina bönor i det slam, som fastnat mellan stenarna. Skörden av denna s. k. åker utgör deras enda tillgång. De är så fattiga att inte ens den egyptiska regeringen kunnat pålägga dem någon skatt. Det finns i Batn al-Hadjar väl också ställen där flera nubier slagit sig samman, odlar ett stycke åker och kan hålla två nötkreatur eller fyra getter, men detta är rena oaser i jämförelse med det övriga landet. En palm, en buske, en hydda hälsas här med jubel. Ett fält med bönor är målet för en dagslång färd. Ett skovelhjul är tecken på förmögenhet. Denna stendal är oändligt, outsägligt arm!

 

Den 1 november! Muhammedanerna firar i dag en fest till åminnelse av Abrahams offer. Besättningen sitter iförd helgdagskläderna på däck och låter den goda vinden blåsa till ingen nytta. Vi kom i väg först vid middagstiden. Vi sitter lugnt nere i skeppsrummet. Plötsligt skakar barken i hela sitt skrov. Den har med ett fruktansvärt brak farit rakt på en klippa. Vi hoppar förskräckta upp och bereder oss på att få simma, men vår gamle erfarne rayyis Bilal sitter där med lugnt ansikte och ropar blott ett vänligt ma’lesh! Detta ord betyder egentligen ”det gör ingenting”, men det används i oändligt många situationer. ”Barken är hållfast och tål många stötar”, säger han, och det råder intet tvivel om att Bilal känner den saken, och han anar vanligen klipporna under vattnet innan vi nått dem. Några dagar efter denna händelse stötte vårt för fulla segel farande fartyg på några undervattensklippor med så stark fart, att vattnet började intränga genom ett avsevärt hål. Men man var även beredd på dylika eventualiteter. Lump och blånor låg till hands och användes genast för att täta läckan. En matros slet av sig skjortan och uppoffrade den till det allmännas bästa, och på några minuter var faran avvärjd.

 

Den 20 november kom vi till Semmes shallal. (Shallal är nubiernas benämning på strömdrag). Genom två öppningar av knappast 40 fots bredd pressas Nilens oerhörda vattenmassor fram. Vattnet står före fallet ungefär 6 fot högre än efter detsamma. Vi seglade för full fart mot det brusande fallet. Där hoppade plötsligt våra matroser i vattnet med ett rep, simmade genom de häftiga vågorna och fäste repet vid ett klippblock. Här låg vi sedan, tills man på detta sätt förenat alla båtarna. Sedan drog man dem med starka tåg genom de rasande vattenmassorna, som hotade att slå över fören. På båda sidor om strömdraget står små, men prydligt utförda tempelruiner från faraonernas tid, försedda med väl utarbetade hieroglyftavlor.

 

Om vinden är gynnsam kan man passera stendalens alla strömdrag på sex till åtta dagar. Tyvärr var vinden ej god. Det tog oss tre dagar att färdas en och en halv mil. Vi var ej beredda på en så ogynnsam färd, och livsmedlen började tryta. Våra matroser gjorde vid rådande vindstilla långa utfärder i omgivningarna för att finna något ätbart, men förgäves. I stället för grönsaker äter de vilda men sparsamt växande örter och blev trots den rådande nöden vid gott mod, sjöng och skrattade. Vi européer var emellertid mindre belåtna med de förminskade ransonerna och längtade efter färskt kött och grönsaker. På morgonen erhöll vi en kopp kaffe och en skeppsskorpa, till middag torkat ris, kallat pillau, och som aftonmåltid en mager soppa. Alla rätterna saknade kryddor, enär vi redan sedan flera dagar tillbaka hade gjort slut på saltförrådet. Jag sköt en Nil-gås, vars kött blev en verklig läckerbit för oss och förvärvade mig mina europeiska vänners beundran på grund av den härliga steken och nubiernas på grund av det skickliga skottet.

 

 

Tvenne Nil-gäss, vackra, men skygga fåglar, satt på en liten klippö, väl trehundra fot från oss. De trodde sig säkra på grund av den breda, svallande flodarmen som skilde oss åt, men min förträffliga bössa nådde dem dock. Jag sände hanen en kula genom bröstet. Efter några fåfänga flygförsök föll den död ned på stranden av ön. Hela manskapet, mer än 20 man, hade uppmärksamt följt mina förehavanden, och nu utbröt ett bifallstjut. Men ännu skilde mig den strida strömmen från mitt byte. Då erbjöd sig en matros i hopp om en slant att simma över och hämta fågeln, och han gjorde det verkligen också. Han kastade sig i den brusande floden endast fastklamrande sig vid en kort trädstam. De fradgande vågorna tycktes först uppsluka honom, men han arbetade sig igenom och nådde lyckligt ön samt kom tillbaka med fågeln i handen.

 

Man kan ej nog beundra de nubiska simmarnas skicklighet. Medan en egyptier blott med stor självövervinnelse kan förmå sig att hoppa i vattnet, simmar nubiern som en fisk. Ända från barnsben är han van att simma. Pojkar och flickor jaga varandra på lek i den strida strömmen. Ynglingen och den vuxne mannen förfärdigar sig en tät läderpåse, som han fyller med luft, och på denna låter han sig drivas hela dagsresor nedför floden. Både män och kvinnor simmar på en dylik läderblåsa utan betänkande över den ofta mer än tusen steg breda strömmen.

 

Den 25 november lade vi till mitt i Ambukholsbetydande shallal vid ett klippblock. De hopfästa barkernas rörelser i den kraftiga strömmen var så häftiga, att flera i sällskapet blev sjösjuka. Vi föredrog att sova på klippblocken den natten, och vi sov också härligt trots kataraktens dån omkring oss. Vi märker till vår stora glädje att trakten börjar bli mera gästvänlig. Här och var får man se en palm eller en grupp mimosor. Stora skaror flyttfåglar följer strömmen mot söder och ger oss gott hopp om jaktbyte. Nöden blir allt större. Snart har vi inte mer att äta.

 

Först den 28 november började den efterlängtade nordanvinden blåsa och drev nu våra fartyg tämligen hastigt mot strömmen. Två dagar senare passerade vi Tangursströmdrag. Mitt i fallet låg ett fullständigt krossat fartyg på en klippa. Det hade förolyckats en månad tidigare med last. Även denna gång såg det hotande ut, och det var blott med nöd vår besättning lyckades rädda en av båtarna från undergång. Muhammad, kocken, ämnade simmande nå sitt mitt i floden liggande fartyg. Han greps emellertid av strömmen och kämpade förgäves mot den. Han skulle utan tvivel ha drunknat, om inte tvenne andra nubier kommit honom till undsättning. Dessa drog honom medvetslös till stranden, fastän de själva var nära att drunkna. Man omtalade för mig att många matroser drunknar på detta ställe årligen, all simskicklighet till trots.

 

En besättningskarl, Abd Allah, hade sin hustru med ombord, en verkligt vacker nubiska. I går närmade jag mig rent tillfälligtvis den mörkbruna skönheten. Som en retad tiger rusade nubiern mot mig.

– Vad har du med min fru att göra? ropade han rasande.

Det hjälpte inte, att jag bedyrade min oskuld. Från denna dag betraktade han mig med namnlös svartsjuka och tycktes hata oss båda dödligt.

 

 

Den 1 december. Vi befinner oss nu i en mycket fruktbarare trakt. Palmer och mimosor grupperar sig till små skogar. Framför oss ligger på högra stranden ett högt berg med ojämna toppar, Djabal al-Dibshe. Även på vänstra sidan höjer sig branta klippmassor. En av Batn al-Hadjars skönaste nejder ligger framför oss. De glödande, svartglänsande klippartierna ger landskapet ett hemskt och vilt utseende, men något längre upp ligger Akasha med sin mera leende natur. Vid middagstiden når vi fram till Okmes heta källa. Den kommer i dagen vid sidan om ett gammalt halvt förfallet torn, som väl fordom innefattat densamma. Runt omkring är jorden betäckt med en saltskorpa. Temperaturen är över 4 gr. Reaum. Vattenmängden är ringa, ljus och har smak av svavel. Fastän det överallt i Nubien betraktas som hälsokälla, används den föga. Denna källa är den enda som utmynnar i Nilen mellan Khartoum och Kairo. Akashasströmdrag ligger knappast en halv mil söder därom. Vi kommer dit på eftermiddagen. Av alla båtar var vår den enda som passerade strömdraget så fort. Vår kunnige rayyis upprepade försöken att komma uppför katarakten oavbrutet, tills det lyckades. Vi landade ovanför densamma på högra stranden.

 

Idris, vår svartbrune, nubiske tjänare, badade, klädde sig i högtidsdräkt och gick till Akashes heliga grav för att bedja. Det är en shejk som ligger begraven där och han anses som kataraktens skyddspatron. Det skulle heller aldrig falla en sjöman in att passera denna grav utan att avlägga ett besök där. Alla de andra sjömännen följde vår tjänares exempel. Blott den gamle, stränge religiöse rayyisen kunde inte lämna fartygen, och därför tog männen med sig litet av den heliga jorden till honom. Han strödde ut densamma på däck och bad där sina böner.

 

Den svaga vind som började blåsa förde oss samma afton och följande morgon till Dahlesströmdrag. Bilal, vår rayyis, var den förste som övervann alla svårigheter och förde båten igenom. De övriga föredrog att vänta på starkare vind. Den 4 december först förde en stark nordanvind åter tillsamman sällskapets medlemmar. Vinden övergick snart i storm och medförde stark kyla. Termometern stod visserligen fortfarande på + 12 gr. Reaum, men vi frös i alla fall och måste leta fram pälsar och täcken för att värma oss. Stormen höll i sig även följande dag. Man hade blott rullat upp en tredjedel av seglet, men stormen jagade trots detta båtarna framåt, som om de drivits av ånga. Vår besättning var sjösjuk och satt med ömkansvärda miner i fören på barken.

 

 

Vi hade kommit in i palmlandet Dahr al-Mahhass. Batn al-Hadjars berg är här försvunna. De flacka stränderna ger rum åt fruktbara åkrar. Milslånga palmskogar drar fram vid ökenranden. På palmerna mognar här ljuvliga, vitt berömda frukter. Tropiska fåglar ger liv åt stranden, och ornitologen får se flera sällsynta fjäderfän. Här såg vi för första gången den praktfulla eldfinken (Euplectes ignicolor). Det är en liten fågel med sammetssvart bröst och panna, och brinnande röd kropp för övrigt. Alla fjädrarna har en egendomlig glans.

 

Jag led på grund av tvenne sömnlösa nätter svår huvudvärk. Rayyis Bilal ville befria mig från densamma genom en sympatetisk kur, på vilken alla araber sätter stort värde. Han närmade sig mig under allehanda gester och lade sedan sin högra hands fingrar fast mot mina tinningar. Därpå mumlade han en del böner, allt under det han lade fingrarna på sin vänstra hand mot handflatan i en bestämd ordningsföljd. Slutligen pressade han mitt huvud mellan sina båda handflator, spottade i den vänstra handen och slog den flera gånger mot marken. Jag vet inte, om den på eftermiddagen inträffade lindringen berodde på att den märkvärdiga kuren hjälpt eller på att vinden nu mojnat av.

 

Den 9 december. Det var vindstilla. Baronen hade gett sig ut på jakt, och jag låg sjuk i mitt första anfall av klimatisk feber. Jag skakades av frossbrytningar. Då hördes från däck ett fruktansvärt tjut. De gälla tonerna blev mig slutligen odrägliga. Jag fick av Idris höra att det berodde på att besättningskarlarna var rasande, emedan baronen ej återvände, fastän vinden åter börjat blåsa. Man hade sänt iväg matrosen Abd Allah för att kalla tillbaka baronen. Jag fick onda aningar, ty denne matros var känd som en råbarkad sälle. Några minuter senare hörde jag baronen ropa på hjälp och fann honom på stranden i vilt handgemäng med nubiern, som sökte bemäktiga sig min kamrats bössa. Fick han tag i den, skulle han med all säkerhet skjuta ihjäl baronen. Jag grep hastigt mitt gevär och siktade på nubiern, men i detsamma ändrade de stridande ställning, så att jag inte vågade skjuta av fruktan att skada baronen. Nu blev han fri, och jag siktade åter, men nubiern föll blödande till marken, innan jag hunnit skjuta. Baronen hade stött sin jaktdolk i bröstet på honom.

 



 

Jag fick senare höra, hur saken tillgått. Abd Allah hade rusat mot baronen, bannande och skymfande honom och hade drivit honom med våld till stranden. I närheten av skeppet, hade han till och med slagit honom. Baronen grep då vredgad sitt gevär och ämnade slå till nubiern med kolven. Denne rusade då mot sin motståndare, grep honom i strupen och hotade skjuta ned den kristne hunden, om han blott fick tag i geväret. Han försökte också med all makt gripa tag i det. Man kunde frukta det värsta, och baronen var i sin fulla rätt, då han värjde sig på ovannämnda sätt.

 

Det är omöjligt att beskriva all den förvirring som följde. Besättningskarlarna blev rasande och svor hämnd samt drog i skaror till padre Ryllo. Denne jesuit var icke blott nog lågsinnad att ge mängden rätt utan till och med upphetsade folket mot oss kättare. Don Angelo, som var expeditionens läkare och inom parentes sagt hade mycket besynnerliga idéer om läkekonsten, blev sänd att plåstra om den ”stackars sårade”. Matroserna blev på grund av medhållet begripligt nog ännu mer pockande och oförskämda. Rayissen förklarade att de ämnade skaffa sig rättvisa genom att lämna vår båt åt sitt öde. Vi satte våra vapen i bästa stånd och beredde oss att försvara oss på liv och död. Följande morgon upprepades hotelserna, men vi befallde männen att fara vidare, lovade att inställa oss inför domstolen i provinsen Dongola och svor på att envar, som närmade sig båten i fientlig avsikt skulle bli nedskjuten. Vår energi förfelade ej att göra verkan. Matroserna fogade sig knorrande och återgick till sina plikter.

 

Abd Allahs sår var inte farligt. Ett revben hade dämpat stöten. Sedan sårfebern övervunnits, tillfrisknade han snart. Då han senare visade sig villig att göra upp saken i godo, gav baronen honom tre speciethaler för sveda och värk och ändade därmed den tråkiga tvisten till allas belåtenhet. Jesuiterna bemödade sig sedan att ställa min följeslagares handling i dålig dager och stämpla hans självförsvar som ett brott. Han handlade så, som varje annan skulle ha handlat i hans ställe. Mord och dråp är ingalunda så ovanliga i dessa trakter att man inte måste vara på sin vakt, om man blir hotad.

 

På aftonen lade vi till i närheten av berget Rauer vid högra stranden. Man betraktar de båda bergen såsom en gång varande förenade. Det är förstenade jättar. Den störste var en manlig jätte och hette Rauer. Den andra var hans hustru Kisbetta. Makarna råkade i gräl och mannen avlägsnade sig femhundra steg från hustrun. Då det kroppsband som förut förenade dem (härmed menar man en upphöjning på bergen) därigenom brast kunde de ej återförenas. Denna grovt tillyxade historia visar, hur långt nubiernas diktkonst står efter arabernas.

 

Vår resa försiggick nu snabbt. Vi närmade oss hastigt  huvudstaden Dongola, enär den numera från klippor fria strömmen ej hindrade oss längre. Staden Dongola eller al-Urbi, som den vanligen kallas, nådde vi den 15 december. Denna stad uppbyggdes enligt naturforskaren Ehrenbergs plan på den plats, där den lilla byn Akromar förut legat och tjänade som fästning åt turkarna, sedan dessa erövrat densamma. Dongola är en obetydlig plats, som innehåller dåliga basarer med ett fåtal varor, några kaffehus och brännvinskneiper. År 1852 blev dessa förstorade och förbättrade. Man byggde då också en moské på befallning av Latif Pasha, generalguvernören över Ost-Sudan. Det utgör säte för en turkisk provinsguvernör.

 

Vid tiden för vår ankomst regerade här Mousa Bey, (ursprungligen Beik, av andra skrivet Bei eller Beg; betyder ungefär överste), en mycket kunnig och skicklig man, som vi senare träffade åter i Khartoum. Han gjorde prästerna ett besök strax efter vår ankomst, vilket vi några dagar senare besvarade. Det är allmän sed i Nordostafrika att stadens invånare först avlägger visit hos de nyanlända, varefter dessa efter behag kunna besvara visiten eller låta bli. Denna sed är mycket angenäm för främlingar.

 

Den första söndagen efter vår ankomst (den 19 december) läste padre Ryllo mässan på arabiska i det härvarande koptiska kapellet. Kapellet var talrikt besökt. Han förde med sig om igen ett bröd, som de koptiska kristna använder vid nattvarden. Det var bakat av vetemjöl, var runt till formen, en tum högt och tre tum i diameter. På ovansidan såg man Jerusalems femfaldiga kors.

 

Expeditionens medlemmar ville avvakta sin chefs tillfrisknande i Dongola. Men då vi ej kunde stanna här på obestämd tid, skilde vi oss från prästmännen, hyrde en egen bark till byn Ambukhol, som låg vid början av vägen genom öknen Bahiuda. Vi lämnade Dongola den 20 december. Vårt förhållande till missionsexpeditionen hade inte varit det allra bästa, men vi kände dock en viss avsaknad då vi skulle skiljas från de män som vi varit tillsammans med i mer än tre månader. Vi kände att vi från och med nu stod alldeles ensamma. Den falske biskopen gav mig en mängd hälsoregler, pater Knoblecher hjärtligt menade förmaningar. Padre Ryllo önskade oss kallt lycka på resan. Don Angelo gjorde dåliga vitsar, och padre Mousa, min gamle omvändelselystne, men faderlige vän och baron S. S. följde oss till vårt fartyg.

 

 

Ovanför Dongola erbjuder floden föga anmärkningsvärt. Handak och Gamla Dongola är så obetydliga platser, att de knappast behöver omnämnas. Vi förkortade färden med jakt och preparering av bytet. Så kom den 24 december, vilken datum väckte allehanda känslor i vårt inre. Vi befann oss i Afrikas inre regioner, men våra tankar gick till hemlandet. Vi beslöt att fira aftonen som hemma. Varandra kunde vi inte skänka något. Därför gav vi våra tjänare julklappar. Därpå hämtade vi fram vin och drack för de kära i fjärran land. När det redan var natt, satte vi oss under den ljusa, stjärnbeströdda himmelen och lyssnade till vågornas plask mot stäven, och medan båten långsamt och högtidligt seglade uppför strömmen, firade vi julens högtid.

 

Den 25 december landade vi i Abdun, en obetydlig by, ty vi hade hört att vi skulle kunna börja ökenfärden därifrån och på så sätt bespara oss två eller tre dygn. Vi började underhandla med en arab, som vår rayyis förde till oss, och denne lovade att före solens nedgång skaffa åtta kameler mot en hyressumma av 40 piaster stycket. Vi väntade dock flera timmar på hans återkomst, men förgäves. Vi tillkallade då byns föreståndare för att få lymmeln straffad för vår förlorade tid, men vi fick blott veta att denne ej hade rätt att straffa bedragaren, emedan han ej tillhörde byn utan en illa beryktad beduinstam. Shejken (byfogden) hade vägrat honom kameler, emedan han hade betvivlat att vi någonsin skulle nå fram till Khartoum under denne mans ledning. Byföreståndaren gav oss det rådet att för framtiden blott vända oss till regeringens ombud, då vi ville hyra kameler. Dessa var ansvariga för resenärernas säkerhet. Senare insåg jag tydligt hur rätt denne man hade.

 

 

Vi bröt strax åter upp, störde en jättestor krokodil med några kulor och kom vid middagstiden följande dag till Ambukhol. Kashifen, eller distriktsföreståndaren, blev idel artighet, då vi visade ett rekommendationsbrev från hans överordnade Mousa Bey, och lovade att göra allt för att hjälpa oss. På aftonen kom han på besök ombord. Vi bjöd honom först på kaffe och sedan på rom, emedan hans tjänare, en krypande kopt, försäkrat att hans härskare väl förstod att rätt tolka profetens föreskrift i detta avseende. Den rusande drycken fick snart nog turken på gott humör. Han utropade flera gånger: ”O, mina herrar, detta är den lyckligaste dagen i mitt liv!”

 

Det hela skulle emellertid ej sluta så lyckligt. Då mannen skulle stiga i land, vinglade han på den smala landgången så att han störtade i den gyttjiga floden och drog sin tjänare med sig. Vi ville skynda till hans hjälp, men han hade då redan klarat sig upp på terra firma. Drypande av vatten kom han åter ombord för att försäkra att inte han utan bara den dumme kopten fallit i vattnet. ”Bekymra er inte om den saken, mina herrar”, sade han. ”En sådan där hal gynnare skadar det inte alls. Lailkum sa’id! God natt!”

 

 

Nästa avsnitt

Öken och ökenliv


Egyptiska kvinnor: Förr och nu!

Nyheterna som når oss från Mellanöstern domineras av det fanatiska våldets spridning i området. Ländernas sociala eller ekonomiska problem får ingen belysning eller förklaring i nyhetsströmmen, för att inte tala om de positiva ansträngningar som trots allt elände äger rum och inger ett visst hopp för en annorlunda framtid. Men klichébilden av det våldsamma arabiska samhället med dess omedgörliga fundamentalister är nog den som våra medier helst vill sprida. En ljuspunkt i mörkret är kvinnans stärkta ställning efter Brödraskapets fall. Nedan presenteras kortfattat några få exempel ur en lång lista på kvinnor som utmärkt sig inom medians, teknikens eller politikens värld. Kvinnans frigörelse började mycket tidigt i Egypten och nådde sin kulmen under Nassers tid på 1960-talet. En av världens första kvinnliga soloflygare var en egyptiska på 1930-talet. 1925 startade en egyptiska den första tidning i världen som fick sitt namn efter en kvinna, Rosa El-Youssef. Tidningen finns kvar än idag. 1954 var en av världens ledande kärnfysiker en egyptisk kvinna. Hon vägrade godta ett erbjudande från amerikanska regeringen för att stanna i USA och beslöt sig för att återvända hem till Egypten. Några dagar innan dess dog hon i en ”bilolycka”! 

 

   b
 c

a) Första egyptiska att flyga ensam mellan Europa och Egypten,
b) Rosa El-Youssef, första egyptiska kvinnliga chefredaktören,
c) Samira Moussa, första egyptiska kvinnliga kärnfysikern

 

Med Sadats flirtande med islamisterna (som slutade med att de mördade honom 1981) och med Mubaraks flirtande med storkapitalisterna (varav många råkar även vara islamister) har kvinnans ställning i samhället försvagats oerhört. Inte märkligt att kvinnornas deltagande i revolutionen 2011 har varit så starkt. Brödraskapets fall har även det sagts vara ett resultat av kvinnornas stöd för armén och den nuvarande presidenten. Hur som helst har äldre segrar också ätits upp av den okontrollerade befolkningsökningen i landet (2,5 miljoner nya egyptier föds årligen). Det är en stor kamp som väntar för att motverka utvecklingen av utbildningsväsendet och samhällslivet i riktning mot religiös fundamentalism under Sadats och senare Mubaraks era. Sammanlagt 40 år av maktmissbruk och likgiltighet inför dessa frågor från de härskandes sida har utarmat det egyptiska samhället, som verkade betydligt mer progressivt och lovande för hundra år sen än i dag. Men allt är inte förlorat än. En kuwaitisk wahhabit menade nyligen under den ännu pågående förstörelsen av Mesopotamiens fornlämningar att turen nu har kommit till pyramiderna och Sfinxen. Men jag tror att den dagen dessa wahhabiter försöker sig på något sådant lär de få mothugg först och främst av miljontals egyptiska kvinnor som vet att deras jämlikhet med mannen aldrig var större än under det forna Egypten, och att Egypten har sin egen islam som mildrats av lång samvaro med landets kristna. Islam är långt ifrån en enhetlig religion, som många tror. Den har många ansikten, eller låt oss säga främst två sidor, en kontinental och omedgörlig islam, sida vid sida med en mediterran och öppen islam. Det västerländska stödet för den kontinentala, omedgörliga varianten för att säkra sina ekonomiska intressen har haft långa anor sedan saudierna fick britternas stöd mot sina rivaler på arabiska halvön. Egyptisk islam är dock den främsta representanten för den mediterrana varianten där samexistens har betydligt längre anor än västerlandets kortsiktiga satsning. Och denna pånyttfödda samexistens har kvinnor stått i bräschen för när Egypten började sin modernisering för över 100 år sedan. Det är ännu svårt att sia om den svenska regeringens val att avbryta samarbetet med Saudiarabien när det gäller vapenaffärer är ärligt menat, och om hur länge det kommer att hållas. Regeringar är inte till för att betros utan ifrågasättas och sättas på plats när de går för långt. Den sidan av demokratin har vi glömt efter den 11 sept. 2001, och vi lär nog glömma den än mer innan vi börjar minnas igen. Som sagt kan vapen alltid säljas på omvägar. Men visst är det något vunnet om saudierna kan fås att tänka om. De kan börja med att låta sina kvinnor köra bil t.ex. I Nildalen har kvinnorna åtskilligt att lära ut till ökenmuslimerna. Till att börja med, låt bli att röra våra pyramider!

 

 

Första egyptiskan som fick ett körkort. Året var 1920. Än idag får saudiska kvinnor inte köra bil!

 

Här några av de mest inflytelserika kvinnorna i det nya Egypten:

 

 

Shahira Fahmy

Världsberömd egyptisk arkitekt. Hon studerade vid Harvard och är idag en av vår tids främsta arkitekter.
 
 
 

Ahdaf Soueif

Romanförfattare som skriver på engelska. Hennes roman ”Kärlekens väv” nominerades till Bookerpriset 1999. Räknas till januarirevolutionens stora ikoner. Hennes artiklar publiceras i den brittiska tidningen The Guardian, och sedan 2011 på arabiska i al-Shuruq. Tre av hennes böcker finns översatta till svenska: ”Kärlekens väv”, ”I solens öga” och ”Kairo, min stad, vår revolution”.

 

Hoda Badran

En stor människorättsaktivist som kämpat i många år för jämställdhet mellan män och kvinnor. Hennes kamp har nu lett till att minst 100 egyptiska kvinnor kommer att väljas via kvotering in i det kommande parlamentet (mot 5 kvinnor under Brödraskapets år vid makten och inte många fler än så under Mubaraks). 

 

 

Nawal El Saadawi född 1931 i Kafr Tahal, är en författare, läkare och feminismens grande dame i arabvärlden. Hennes aktiva arbete för kvinnans rättigheter ledde först till hennes avskedande 1976 från sin post vid hälsodepartementet, och senare till hennes fängslande i september 1981. Hon frigavs under samma år efter mordet på Anwar Sadat. El Saadawi har skrivit fackboken Women and Sex, som bland annat tar upp kvinnlig omskärelse. Boken censurerades i Egypten men utgavs i Beirut 1970. Hon skriver sina böcker på arabiska, och hennes make Sherif Hetata översätter dem till engelska.

Efter ett långt liv har jag fått lyckan att bevittna och delta i den egyptiska revolutionen den 25 januari 2011....Miljontals egyptier, muslimer och kristna, från alla åsiktsriktningar och ideologier, sammansvetsar för närvarande folket under en spontan folklig revolutions baner. Det är en revolt mot en alltigenom tyrannisk och korrupt regim, alltifrån den helige farao, som klänger sig fast vid sin tron och utgjuter folkets blod...

— Nawal El Saadawi, februari 2011

 
 

Elisa Sednawi

Modell, skådespelerska och regissör, med stort samhällsengagemang. Hennes välgörenhetsstiftelse i Luxor stödjer de egyptiska barnens utbildning och kreativitet.

 

 

 

Tahani Tusun

Handbollstjärna i Egypten, vann titeln "seklets idrottskvinna" på den afrikanska kontinenten år 2000, efter att ha spelat i mer än 200 landskamper, som avslutades med en serie segrar. Idag arbetar hon som tränare för unga egyptiska handbollsspelare.

 

 

Jehane Nujaim

Filmskapare med examen från Harvard. Hon gjorde flera filmer om Egypten och Mellanöstern. Hennes dokumentär "Torget" nominerades till en Oscar 2014.

 

 

Dr Hala Shukrallah

Nuvarande president för Konstitutionspartiet, som startades av M. El Baradei. Första kvinnan att leda ett egyptiskt politiskt parti, dessutom av koptisk härkomst.

 

Mona al-Tahhawy

En av Egyptens ledande journalister med en lång kamp för stärkandet av relationerna mellan muslimer och kristna runt om i världen. Hennes artiklar har publicerats i bl.a. "The Times" och "The Washington Post".

 

Sama al-Masry

Skådespelerska som bidragit stort genom sina komiska sketcher till Brödraskapets fall. Hon kommer att kandidera under det kommande parlamentsvalet för ett av Downtown Kairos kvarter, vilket föranlett många i det konservativa egyptiska samhället att kalla det för ”danserskornas parlament”. Sama själv menar att hon inte är någon danserska, utan en skrattets konstnär! Hennes erotiska framtoning ses inte med blida ögon av moralens väktare i samhället. Hon fick sitta av en kort tid i fängelse 2014 anklagad för att sprida omoral på sin tevekanal som stängdes av myndigheterna. Hennes frigjordhet blev för svår för de flesta att svälja men hennes anhängare blir bara fler, inte minst bland kåkstäderna i Kairo och Alexandria.  

 

Missa inte hur Sama handskas med dem som ägnar sig åt sextrakasserier på gatan

 

 


Danska experter talar ut

 

 

Danskarna kan! Varför kan inte svenskarna?

En fråga som alla bör ställa sig: 
När ska vi få se en dokumentär där svenska experter berättar för oss 
om den officiella konspirationsteorins orimliga påståenden beträffande 9/11?

 
Meet Professor Niels Harrit, architect Jan Utzon, former member of the Special Forces and Military Intelligence officer Stephen Egede Glahn and engineer Frank B. Rasmussen.
 
 
Why did building 7 of the World Trade Center collapse when it wasn't hit by a plane? This and many other unanswered questions about 11th September 2001 are brought to light in this Danish documentary.

 
 
9/11 -- Did they tell us the truth?

Director, photography and editing: Henrik Hjertholm. Produced by Planetmedia.dk 2013.
English subtitles.
 
 
 
 
The official story about 9/11 is questioned by millions of people. 
In this Danish documentary you will meet architect Jan Utzon, Danish Tax Minister Benny Engelbrecht, professor Niels Harrit, airline captain Niels Studstrup, journalist Tommy Hansen and artist Jacob Fuglsang. 
They will talk about their doubt and skepticism and explain why they have come to feel and think this way. 
 

http://www.facebook.com/911TheSensibl...
http://www.ae911truth.org/
http://firefightersfor911truth.org/
http://www.911truth.org/
 
 
**
 
Böcker om 9/11 på svenska
 
Av David Ray Griffin
Professor emeritus i religionsfilosofi och teologi 
med ett fyrtiotal vetenskapliga titlar på sin meritlista
 
"Motsägelser om den 11 september"
"WTC 7 och dess mystiska kollaps"
"Usama bin Laden: Död eller levande?"
 
*
 
 Av Andreas von Bülow
Socialdemokratisk ledamot i tyska riksdagen
och f.d. teknologi- och forskningsminister under Helmut Schmidts regering
samt en av vår tids främsta auktoriteter på underrättelsetjänster.
 
"CIA och 11 september : Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll"
 Läs översättarens, Ingvar Rydberg, förord på
http://www.alhambra.se/moten/cia11sept_forord.htm
 
*
 
Av Eric Laurent
Bestsellerförfattare i Frankrike 
och f.d. utrikeskorrespondent för tidningen Le Figaro
 
"Gåtorna kring den 11 september" 
"Bushs okända värld"
 
 *
 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare

Quemada!

 

Hesham! We watched Quemada in Cairo together a couple of times in the early 70s. Do you remember it? I'll watch it again. I remember the deliberation of the brits about how to get rid of the leader of the plantation uprising without making a saint out of him.

M.
 
**
 

Hi M.! 

 

Yes, I remember! And he refused to go free.
And they were obliged to hang him and make a hero out of him!

Only suffering seems to prove we are alive, is real and joyful,
i.e. circular, therefore eternal, like atoms, galaxies, wombs…

A friend of mine refused to take his painkiller shots while dying in cancer.
"How can I fight it back if I can't feel it", he said.

Progress and linearity are shortsighted mind constructions disguised as pleasure inducing temporalities, good for mentally disabled “engineers” (I mean those who can’t spell to an-thro-po-lo-gy!) Or those so called “leftists” in Sweden who defend Bush and Cheney and call me a crackpot because of my stand on 9/11. They still defend the imperialists’ conspiracy theory (19 arabs + cave man etc.) even after they found out that Iraq had no weapons of mass destruction, even after millions died in Afghanistan and Iraq because of a lie, and trillions of dollars went to the tops of the industrial military complex, of which they are a part! Both left and right get their salary from the same bank. This is our tragedy. The same with master Chomsky, and his “Who cares?” when asked about what he thought happened on that day. (In Sweden we have a similar figure called Jan Guillou, although he never presented himself as a scientist, at best an entertainer!) This is where the divide goes between the sincere and the scared. It’s not only about knowledge (extension), it’s also about insight (intension) and the balance between the two. Sweden is full of blind “engineers”. Not Denmark though. Strange! There, “some” dare say what they think and they don’t give a shit about big brothers! So different mentalities although so close to each other.

I have been asking why Danish can do it while Swedes don’t dare for the last ten years, 
and I still get no answer.

Sweden = The most silent country in the world

 

A couple of enlightening quotes

 

“Better to know where to go and not know how
Than it is to know how to go and not know where”

(from Quemada, 1969)

 

and

 

“We are civilized people. We don’t kill our enemies.
We get our enemies to kill each other”

(from the Planet of the Apes, 1972)

 

911 Truth Will End These Wars!

911 Truth Will End These Wars!
 
 
We are not your soldiers!
 
 
 
Böcker om 9/11 på svenska
 
 
Av David Ray Griffin
Professor emeritus i religionsfilosofi och teologi 
med ett fyrtiotal vetenskapliga titlar på sin meritlista
 
"Motsägelser om den 11 september"
"WTC 7 och dess mystiska kollaps"
"Usama bin Laden: Död eller levande?"
 
*
 
 Av Andreas von Bülow
Socialdemokratisk ledamot i tyska riksdagen
och f.d. teknologi- och forskningsminister under Helmut Schmidts regering
samt en av vår tids främsta auktoriteter på underrättelsetjänster.
 
"CIA och 11 september : Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll"
 Läs Ingvar Rydbergs förord på
http://www.alhambra.se/moten/cia11sept_forord.htm
 
*
 
Av Eric Laurent
Bestsellerförfattare i Frankrike 
och f.d. utrikeskorrespondent för tidningen Le Figaro
 
"Gåtorna kring den 11 september" 
"Bushs okända värld"
 
 *
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 
 

Reseskisser från Nordostafrika / Del 3

Reseskisser från Nordostafrika
 
eller de under egyptisk överhöghet stående länderna
Egypten, Nubien, Sennar, Rosseers och Kordofan
samlade under hans åren 1847-1852 företagna resor
 
av
 
Dr Alfred Edmund Brehm
Medlem av kejserliga leopold-karolinska akademien
och andra lärda samfund
 
Översättning från tyskan av Fil. mag. Viktor Olsson
Utgiven först i Malmö 1931 på Världslitteraturens Förlag
 
 
 
 

PYRAMIDERNA

 

”Ja, det är något oerhört med detta bygge. Det är en spegelbild av den uråldriga människofantasin. Från dessa mot himmelen upptornade stenmassor talar genom sitt teckenspråk till en maktlös tids barns: den äldsta människotron, den adamitiska natur- och gudsinstinkten, den oförsvagade dådkraften,
härskartyranniet, tyrannernas övermod.”

Bogumil Goltz.

 

 

Det var den 16 september. Nilen hade nått sitt högsta vattenstånd. Alla kanaler varfyllda. Fälten varöversvämmade. Man kunde blott rida fram längs de höga fördämningarna mellan de av dem delade vattenytorna. De av frukter tyngda palmerna vaggade sina kranar i den milda västanvinden och lockade oss ut, över till de bländande stenmassorna, som vi dagligen, fast i fjärran fått skåda. Vi ämnade denna dag avlägga ett besök hos pyramiderna.

 

En av våra nya bekanta, baron vonWrede, som blivit oss en kär vän i sin egenskap av älskvärd kamrat och kunnig ledare, var vänlig nogatt bli vår följeslagare. Han hjälpte oss med de viktigaste inköpen, nämligen av vin, bröd, kött, kaffe, ljus m.m., beställde fyra starka åsnor och red i vårt sällskap kl. 3 på eftermiddagen ut från Búláq. Vägen förde oss först till Gamla Kairo, numera kallat Masr el-’atíqa. Från gamla Kairo lät vi ro oss över till Gizamed våra åsnor i en ma’adiyya. På alla platser fann man dylika överfartsbåtar, ma’adiyya, som uppehöll förbindelsen mellan flodstränderna. De är regeringens egendomoch uthyrs motarrende åt skeppare, som blott får ta en viss bestämd avgift. Denna uppgår till fem para för en människa och tio för en åsna. En häst eller ett nötkreatur och en varubal betingar ett pris av en piaster, en kamel två piaster.

 

Djuren varmed undantag för den genstörtiga, tältbärande åsnan så vana vid dylika transporter, att de utan vidare lät föra sig ombord. Den motsträviga åsnan blev avlastad och fattades av två handfasta araber i huvud och svans och kastades våldsamt i "skeppets buk".

 

I Giza köpte våra åsnedrivare bröd och lök åt sig själva och bönor åt sina djur. Därpå förde de oss upp genomen mängd gränder ut i det fria. Och där låg alldeles framför oss världens mest storslagna byggnadsverk, men tyvärr tycktes vägen dit vara avskuren. Översvämningen hade förvandlat hela landet till hav, varur här och var en by eller en högt belägen väg sköt upp. Vi måste ta en omväg, som väl var tre gånger så lång, för att slutligen nå fram till öknen.

 

I vattnet simmade otaliga fiskmåsar och änder omkring. Enstaka pelikaner fiskade i små sällskap på de djupaste ställena. Hägrar och storkar flydde, då de på avstånd fickse de inkräktande människorna.

 

 

Först långt efter solnedgången nådde vi foten av pyramiderna. Det bleka månskenet kom dem att synas dubbelt så stora. Vi slog upp våra tält i sanden, förfärdigade oss bäddar av sand och höljde över dem med mattor. I mitten av tältet brann en liten lustig eld, och vår lilla bostad blev härigenom helt gemytlig och hemtrevlig. Men baron von Wrede ansåg, att det ytterligare behövdes litet tschibuk och kaffe. Åsnedrivarna gav honom då det fruktansvärda svaret att man glömt det varefter hans hjärta trängtade. Förskräckelsen blev stor, men hjälpen var nära. Obekymrad om ödets nycker tog vår följeslagare fram ett flertal flaskor vin, som han medfört och började koka glögg. Verket prisade mästaren, och dess uppmuntrande verkan uteblev ej heller. Snart klingade tyska sånger ut genom tältet, och tonerna ryckte oss med. Vi trädde ut ur tältet för att beundra den härliga natten i hela dess skönhet. De väldiga pyramiderna belystes på ett spöklikt sätt av måne och stjärnor. Natten vilade lugn över öknen. Intet ljud hördes. Blott då och då knastrade det i den utdöende elden. Vi satt uppe nästan hela natten. Innan vi gick till vila, avsköt Wrede flera skott för att varna de kringboende araberna från alla försök till angrepp.

 

Följande morgon väckte oss vår följeslagare tidigt. Ännu låg allt omkring oss i slummer och natt: I vårt tält brann ånyo en eld. En drivare var sysselsatt med att tillaga vårt kaffe, ty Wrede hade under nattens lopp förstått att anskaffa det nödvändigaste.

.

Över Djabal al-moqattam, det vid Nilens högra strand liggande berget, (namnet betyder ordagrant: ”den fram- eller utskjutande klippan”, av roten qatama)flammade morgonrodnaden. Efter en stund bleknade den för den uppgående solens sken. Värmen gjorde oss gott efter nattens kyla. Ett sällskap araber hade kommit till platsen för att hjälpa oss vid bestigningen av pyramiderna. Deras anförare utvalde två kraftiga män åt var och en av oss.

 

Först klättrade vi uppför ett tämligen brant och högt berg av byggnadsavfall, som gav efter för varje steg och som kostade oss åtskilliga svettdroppar. Först därpå stod vi vid pyramidernas nuvarande bas, och först då vi kikat upp längs eller den ena kanten av Cheopspyramiden förstod vi att rätt uppskatta dess väldighet.

 

Man kan med säkerhet anta, att Cheopspyramiden ligger femtio fot djupt ner i sanden, och likväl mäta de enligt franska ingenjörers uppgift 46 pariser-fot i höjd. Varje sida är 720 pariser-fot lång. Genom en enkel beräkning finner man att Cheopspyramiden betäcker en yta av 518,400 kvadratfot och bortsett från en del obetydliga gångar i det inre, har ett kubikinnehåll av mer än 9,000,000 pariser-kubikfot. Man måste förvånas, då man tänker på den folkanda, som kunde åvägabringa ett dylikt monument. Då man betänker att alla de väldiga stenblocken fördes upp till bygget över sneda sandhögar, vilkas uppbyggande ytterligare fördröjde arbetet, måste man medge att våra stoltaste byggnader trots all ångkraft och mekanik dock nästan helt försvinna i jämförelse med detta gigantiska verk.

 

Pyramidernas fyra hörn är riktade mot de fyra väderstrecken. Vi valde den nordliga sidan för vår uppstigning. Våra ledsagare hoppade uppför de i början inemot fem fot höga avsatserna, av vilka man kunde räkna till 202 till toppen, och drog sedan upp oss. Redan efter fem minuters klättring måste vi vila. Vi hade då knappast tillryggalagt halva vägen. Efter ytterligare fem minuter, stod vi på toppen av Cheops, som utgör ett område på cirka 400 kvadratfot. Den är tämligen jämn. Blott i mitten skjuta några med namn fullristade stenblock upp över de övriga. Förstörarna av toppen ha väl tyckt, att de satt alltför fast eller var alltför stora. Jag medtog den högsta spetsen på ett stort block som minne.

 

 

Uttröttade av den besvärliga uppstigningen vilade vi ut. Därpå lät vi våra blickar sväva ut över det under oss liggande landskapet. Först faller de på den stora vattenspegeln, som översvämningen åstadkommit, och varur fellahernas byar skjuter upp som öar. Därpå följde de det silverglänsande bandet, som drar fram genom de grönskande fälten, den heliga Nilströmmen med sina byar och de tre syskonstäderna: Búláq, Giza och Gamla Kairo. Till höger faller de på Saqqaraspyramider. Åt vänster skymtar det leende Shubrafram med sina grönskande trädgårdar och vitkalkade hus. Mitt i bildfältet fängslar oss emellertid kalifernas stolta stad Kairo. Alldeles vid våra fötter ser vi slutligen vårt läger, där flera människor av myrors storlek rör sig fram och åter. Detta är framsidan. Den bildar en gräll kontrast mot ryggsidan. Ögat irrar där från pyramiderna Chefren och Mykerinos, den i sanden vilande Sfinxen och de av sand övertäckta mumiegravarna till den vidsträckta öknen, där man ej ser annat än ful sand eller grå stenmassor. Här tar det väldiga, fruktansvärda, förtrollade Sahara vid, även om det enligt våra geografers mening här ännu ej får bära det namnet.

 

Storslaget är det panorama man får skåda från toppen av pyramiden, men ännu storslagnare är tanken på att man nu står på världens högsta byggnad. Bärande små krus med vatten i händerna hade arabiska män och kvinnor följt med oss upp för att för några slantar få erbjuda oss en svalkande läskedryck där uppe. De graciösa arabiska kvinnornas skicklighet förvånade oss ej så mycket som den lätthet, varmed fellaherna hoppade uppför avsatserna för att visa oss sin skicklighet. En av dem erbjöd sig att inom tio minuter vara nere från Cheops topp och uppe på Chefrens, och han utförde det verkligen också mot en bakschisch på två piaster.

 

Vi valde för återvägen samma sida, längs vilken vi stigit upp. Nedklättringen är betydligt farligare och besvärligare än uppstigningen. Lutningsvinkeln på sidorna är dock brant nog för att göra ett fall livsfarligt. En engelsman besteg för många år sedan ensam pyramiden, tillbakavisande all hjälp. Han fick svindel och störtade ned. Med hjälp av våra araber kom vi dock lyckligt och väl ned. Vi vände våra steg mot den ungefär fyrtio fot över sandytan befintliga ingången enär vi önskade bese det inre också. Men vi var så uttröttade, att vi måste vila en längre tid, innan vi gick in.

 

Ingången till den stora pyramiden upptäcktes trots alla efterforskningar först då den stora kalkstensplatta, som förut täckt över den in i pyramiden förande gången, föll ned. Man undanröjde då en väl tio fot bred mur och kom så fram till den smala, trånga i 25 graders vinkel gående och cirka 120 fot långa gången, som förde ned till det inre av pyramiden. Väggarna bestå av polerad granit, och på golvet har man inhuggit små hål för att underlätta gåendet. Vid yttersta delen av gången ser man en minnestavla med hieroglyfer över den preussiska expeditionens forskningar.

 

Med tända ljus gick vi fram längs gången. Den skarpa vidriga lukten från de i alla egyptiska monument huserande flädermössens exkrementer verkade högst avskräckande. Ju längre vi kom, desto besvärligare blev vandringen. Fullständig brist på ventilation, den höga temperaturen, som alltid råder här, dammet som lägger sig på lungorna, allt detta verkar beklämmande, och så måste man gå nedhukad och röra sig med största försiktighet. Så kom vi till slutet av den nedåt sluttande gången, kom in i en vågrät, klev över några stenar och kom in i en tredje uppåtgående gång, som blev allt brantare, och som skulle föra oss till "Konungens kammare".

 

Denna är 32 fot lång och 16 fot bred samt 18 fot hög. Den är övertäckt med väldiga stenblock. Väggarna är blankpolerade och likaså den i kammaren stående sarkofagen, som ger ifrån sig en hög klockton, som ekar genom rummet, då man slår mot den. Drottningens kammare ligger djupare men är alldeles lik konungens. Förutom dessa båda rum har man hittills ytterligare funnit ett tredje, till vilket man kommer längs en stegliknande av i stenarna infogade trästycken bestående trappa, samt en brunnliknande trumma, som man undersökt till tvåhundra fots djup. Dammet och den tryckande hettan pinade oss alltför mycket för att vi skulle ha lust att undersöka även de båda senare.

 

De båda andra pyramiderna kunde ingalunda mäta sig med Cheops. De är ej byggda med samma precision som denna. Man ser på Chefren fortfarande resterna av den dyrbara, av granit, syenit och porfyr bestående yttre beklädnaden. Många tror, att denna pyramid varit den dyrbarast utsmyckade. Den mäter nära 400 fot i höjd. Mykerinos pyramid är ännu lägre.

 

 

Öppnade gravar, murrester, fullbordade och ofullbordade bildpelare, förstenade murbrukshögar och andra fragment från forna dagar ligger i stora mängder runt pyramiderna. På Cheops sydöstra sida vilar den väldiga Sfinxen, av den gamle egyptiern Har-en-chu kallad ”Horus i horisonten”. Den kolossala figuren försvinner nästan vid sidan om sina väldiga grannar. Ökensanden hotar att nästan helt begrava den. Av det gamla templet, som man upptäckt mellan lejonets framtassar, ser man nu intet spår. En forskare påstår sig på dess bröst ha upptäckt en inmejslad vers av följande ordalydelse:

 

Din höga kropp satte här odödliga gudar,

skyddande den vetebärande jorden.

 

I dess ansikte spårar man ej längre något av den skönhet, som de gamla historieskrivarna berömt. Det företer en nubiers fysionomi men är på ett barbariskt sätt fördärvat.

 

Härifrån återvände vi till vårt tält. Där hade bildats en hel liten marknad. De kringboende fellaherna salubjöd små av lera formade mumiebilder och heliga skarabéer samt en eller annan hemmagjord mumieskalle. För några piaster, vilket är det vanliga priset europén betalar för dylika saker, gräver den fattige fellahen i de konstrika gravarna och hämtar fram de flera tusen år gamla liken. Därvid förstör han de värdefullaste och intressantaste hieroglyftavlor, men det är honom likgiltigt. Han finner avsättning för sina rövade konstskatter, och allt annat betyder ingenting för honom. Redan nu är det ytterst svårt att komma över äkta föremål, enär denna näringsgren utarmat de flesta gravar. Fellaherna föredra nu att egenhändigt tillverka sina varor. De skär till skarabéer och mumiebilder i sten, slår kopparmynt och vecklar litet äkta papyrus kring med kaffe gulfärgade pappersstycken för att dymedelst bedra penningstarka engelsmän. Även av oss begärde de höga priser för sina varor, men Wrede bjöd blott en tiondedel av vad de begärde och lyckades verkligen också köpa vad vi ville ha för denna summa.

 

Omkring klockan tre på eftermiddagen tog vi ned vårt tält, hyrde i Giza en liten bark och var vid nattens inbrott åter i Búláq.

 

Nästa avsnitt

Resa på Nilen

 

 

 
 

 


Reseskisser från Nordostafrika / Del 2

Reseskisser från Nordostafrika
 
eller de under egyptisk överhöghet stående länderna
Egypten, Nubien, Sennar, Rosseers och Kordofan
samlade under hans åren 1847-1852 företagna resor
 
av
 
Dr Alfred Edmund Brehm
Medlem av kejserliga leopold-karolinska akademien
och andra lärda samfund
 
Översättning från tyskan av Fil. mag. Viktor Olsson
Utgiven först i Malmö 1931 på Världslitteraturens Förlag
 
 
 
 
Del II
 

DE FÖRSTA DAGARNA I EGYPTEN

 

”Denna under överresan föga förberedda förflyttning från Europa till Asien, denna plötsligt för mina inre och yttre sinnen framtrollade nya värld med dess helt nya livsformer och uppenbarelser, för vilka jag dock behöll mina fem gamla sinnen, allt detta höll mig de första timmarna av mina vandringar på Alexandrias gator fängslad som av en vakendröm.” Goltz ”En småstadsbo i Egypten”

 

 

Redan några minuter efter vår ankomst, svärmade ett otal av små barkar runt ångaren. Deras ägare uppmanade resenärerna på tre eller fyra språk att stiga ned och komma i land. Men ännu saknade vi hamn- och sundhetspolisens tillstånd därtill. Den efterlängtade barken med den gula karantänflaggan syntes slutligen och lade sig vid sidan om vårt fartyg. Men i stället för det efterlängtade "Prática" gav officeren på karantänfartyget den strängaste order om att ingen fick lämna båten, emedan han måste förklara det i karantän. Först följande dag fick vi lösningen på gåtan. En annan ångare tillhörande österrikiska Lloyd hade för några dagar sedan gjort sig skyldig till brott mot sundhetspolisens bestämmelser, och nu måste vi plikta därför.

 

Knorrande och missmodiga fann vi oss i vårt öde. Jag behöver inte beskriva med vilken längtan vi betraktade landet framför oss. Timmarna kröp långsamt fram, trots att man ombord på allt sätt bemödade sig om att döda tiden. Vi sysselsatte oss i början med att skjuta fiskmåsar. Egyptens julihetta blev oss nästan outhärdlig. Då jag icke kände de faror, som lurade på en vid klimatet ovan, försökte jag skaffa mig svalka genom att med blottat huvud promenera på däck. Redan efter ett par minuter fick jag mitt straff. Häftiga smärtor i huvudet bebådade en sjukdom, som jag dittills knappast känt till namnet, nämligen solsting. Egypten bjöd mig ett dåligt välkommen.

 

Först 24 timmar efter vår ankomst lyckades det den österrikiske generalkonsuln att utverka ett Prática åt oss. Sedan vi efter något besvär skaffat oss en bark (de olika båtägarna slogs nämligen om oss), styrde vi kosan mot land. Här anfölls vi av en väldig skara åsnedrivare, som skrikande och skällande erbjöd oss sina djur, allt under det de lovprisade de egna åsnorna och klandrade sina medbröders. Med eller mot vår vilja befann vi oss helt oväntat placerade på var sin åsna och på väg mot staden.

 

Även jag var under de första timmarna i Alexandria liksom "fängslad av en vakendröm", men mitt första intryck av hamnstaden var ingalunda gynnsamt. Det är för den till Egypten nyss anlände ett högst intressant och fängslande skådespel att rida genom de livliga och starkt frekventerade basarerna i det arabiska kvarteret. Men det behövs god tid för att fasthålla alla intryck i den främmande bilden och att vänja sig vid det rörliga orientaliska livet, som hittills blott varit en bekant genom böcker. Men i den europeiska delen av staden, det s. k. Muskimöter oss en helt annan anblick. Här har den halvmogna, frankiska civilisationen, eller om jag så får säga, europeiseringen av staden helt borttagit dess orientaliska karaktär och därmed också dess charm, och detta utan att den därigenom i utbyte vunnit en europeisk stads fördelar. Detta finner främlingen genast, och därmed är genast Alexandria en tråkig och banal stad.

 

Våra förträffliga åsnedrivare förde oss skyndsamt till det på en stor öppen plats liggande europeiska hotellet. Mina huvudsmärtor var så plågsamma, att vi måste söka en läkare. Denne, en älskvärd landsman till oss, ingav mig hopp om snabbt tillfrisknande, sedan han åderlåtit mig och ordinerat en medicin. Baronen hade, för att så snart som möjligt kunna fortsätta resan, redan samma dag vi anlände förhyrt en nilbark tillsammans med en engelsman och dennes fru, eller som det senare skulle visa sig: älskarinna. Med denna bark skulle vi segla till Kairo. Man beskrev båten ”Dahabiyya” (namnet betyder ”den gyllene”) för oss såsom varande lika bekväm och beboelig som ett värdshus, varför jag trots mina plågor förklarade mig beredd att genast fortsätta resan. De nödiga förberedelserna vidtogs, och inköp gjordes. Sällskapet hyrde sig en dragoman vid namn Muhammad, som samtidigt skulle tjänstgöra som kock och betjänt, samt beställde åsnor för ritten till den kanal, som förbinder Alexandria med Nilen.

 

Vi bröt upp den 31 juli på aftonen från vårt hotell och red genom "Bab el-sharqi" eller den östra porten förbi Pompejus väldiga pelare i riktning mot kanalen Mahmudiyya.Vi redo genom en akacia-allé och kom till en liten eländig by, som efter en turkiskstormans egendom kallades Moharram Bey,och som var belägen vid högra strandenav Mahmudiyya, där vår bark skulle ligga. Natten hade emellertid inbrutit så hastigt,att vi inte kunde finna den och därför slutligen bestämde oss för att ta godsherrensgästvänskap i anspråk. Muhammad förde oss till ett av de större husen. En tjänaretog emot oss och förde oss till ägarens mottagningsrum. Denne mottog oss mycketvänligt, sedan han genom Muhammads flytande tunga blivit underkunnig om vårtärende, och bjöd oss på doftande kaffe, oerhört söta vindruvor och dyrbar tobaksamt erbjöd oss efter ett par timmar var sin god och ren säng. Vi tillbringade en mycketangenäm natt i det kyliga sovrummet och blev följande morgon bjudna på sammaförtäring som kvällen innan. Vi lämnade under många tacksägelser den älskvärdevärdens gästfria hus.

 

Vi fann snart det lilla fartyget. Vi förde vårt knapphändiga bagage ombord och kastade genast loss. En gynnsam vind förde oss snabbt i riktning mot Nilen. Vid middagstiden mötte vi en av snabba hästar dragen båt tillhörig vicekonungen. Annars såg vi under hela dagen ingenting annat än himmel, vatten, dy, skepp och mer eller mindre nakna människor. Kanalen erbjuder föga omväxling. Inemot aftonen uppnådde vi "Fumm el-mahmudiyya",kanalens mynning, och Adfasslussport, som förbinder den med Nilen. Vi gick i land och passerade till fots genom hamnbyn samt stod så vid Nilen.

 

Framför oss låg den heliga flodens silverband, nu i sitt lägsta vattenstånd, infattad av blomstrande stränder. På stranden mitt emot oss låg en liten stad vid namn Fuwah. Detta är en äkta orientalisk bild. Deltats mörka grönska, de av frukter tyngda palmerna med sina för vinden vaggande kronor, de mäktiga, bladrika sykomorerna och den heliga strömmen utgjorde ramen kring en vit, måleriskt grupperad husmassa med saracenska fönstergaller. Och över det hela skjuter de smärta med flera gallerier försedda minareterna upp. Vi stod där djupt gripna av den oändliga skönheten hos det av aftonsolens strålar förgyllda panoramat. Våra blickar svävade bort över strömmens vattenspegel. Dess historia, årtusendens historia talade till oss och förde våra tankar till svunna tider, men luften, strömmen, solen och palmerna förde oss tillbaka till oss själva och en förnyad njutning av den sköna anblicken. Man måste vara nykomling till landet för att fullt fatta allt det sköna i ett sådant landskap, ty även de skönaste ting förlora sin tjusning genom vanans makt.

 


Muhammad-Ali
 

Fastän vår barkförare och skeppare, på arabiska kallad "Rayyis", hade haft för avsikt att ta resan med sedvanlig orientalisk flegma, förmådde vi dock med energiska föreställningar klargöra för honom att vi framför allt önskades färdas snabbt, så att han slutligen lät beveka sig att fara vidare samma natt. Först efter midnatt landade vi, då vinden började avta, vid en liten by, där vi övernattade. Följande morgon visade sig Nilen för oss i sin egenskap av farväg för handelsidkande människor. Vi mötte nu flera fartyg och hade också tillfälle att beundra de talrika skarorna av flodens bevingade väsen. Väldiga pelikaner fiskade mitt i floden ostörda av de förbifarande fartygen. Ännu tamare var den nätta, snövita Ardeola bubulca. Dessa fåglar hoppade omkring på fälten och satte sig ogenerat på vattenbufflarnas ryggar för att länsa dem på insekter.

 

Tyvärr var jag ej i stånd att med odelat intresse njuta av allt, som denna Nilfärd bjöd på. Min sjukdom hade blivit värre under resan. Det är omöjligt för mig att beskriva mina smärtor. Jag vet blott, att jag hade fruktansvärda plågor, efter allt att döma mitt inne i huvudet, och då de satte åt som värst, försattes jag i ett tillstånd av delirium och medvetslöshet, som var bättre så till vida, som jag då ej kände några plågor. Blott min starka kroppskonstitution räddade mig denna gång genom en sjukdom, i vilken många européer och till och med infödingar dött.

 

Den korta resan till Kairo skulle ej sluta utan äventyr. Den 3 augusti (1847) var vår styrman nog oförsiktig att låta vårt fartyg för fulla segel stöta samman med ett annat, så att dettas roder krossades. Till råga på olyckan fanns en mängd kvinnor ombord på den främmande båten, vilka vid sammanstötningen upphävde gälla skrik, så att vi hals över huvud störtade ur vår kajuta. Vi fick då se, hur fyra nakna matroser från det andra fartyget kastade sig i vattnet, simmade över till vår båt och klättrade ombord. En av de objudna gästerna bemäktigade sig vårt roder och styrde vårt fartyg. De andra råkade i strid med vårt manskap och upphävde därvid fruktansvärda tjut. Vi förstod ingenting av det hela, men då vi fruktade, att de rasande männen skulle kunna komma på den idén att angripa även oss, beväpnade vi oss med sablar och pistoler och ställde oss hotande i dörren till kajutan. Häri såg kaptenen ett medel att befria sig från inkräktarna och bad oss genom tolken att hjälpa honom mot ”rövarna och banditerna”. Vi förvandlade genast vår passiva hållning till offensiv. Baronen kastade sig över den nakne styrmannen och högg honom med sin först i Wien skarpslipade sabel över nacken, så att han ljudlöst föll i vattnet och där blott med möda kunde hålla sig ovanför vattenytan. Jag gick med blottad hirschfängare löst på de övriga och drev dem snart på flykten medelst skarpa hugg. Vår reskamrat, engelsmannen, grep till vapen först då han blev uppmanad därtill med kraftiga örfilar av sin mätress, en modig fransyska. Mina tre motståndare inväntade emellertid ej hans ingripande på slagfältet, utan störtade sig strax efter sin sårade kamrats fall efter honom ned i Nilen för att bringa honom hjälp. Alla fyra nådde lyckligt och väl stranden och återvände till sin bark, som likaledes landat.

 

På denna hördes ett fruktansvärt larm. En stor skara män beväpnade sig med knölpåkar och förföljde vårt fartyg springande längs stranden, tjutande och hotande. Man hade kunnat ta dem för nordamerikanska vildar. De var alldeles nakna. Det renrakade huvudet hade blott kvar skalperlocken på hjässan. Deras hudfärg var så mörk, att de på grund av denna gott kunde vara indianer. Vi laddade våra gevär med kulor, hämtade studsarna och beredde oss på ett allvarligt försvar, om de skulle angripa än en gång. Och de tycktes verkligen förbereda ett angrepp. Efter en stund bemäktigade de sig en liten bark och styrde över till oss. Endast en allvarlig hotelse, som vi meddelade genom tolken, att vi ämnade skjuta om de kom närmare, avhöll dem från vidare förföljelse, och de återvände till sitt fartyg.

 

 

Blott vår fullständiga obekantskap med landet kan försvara vårt uppförande. Två år senare skulle jag ha jagat bort de där matroserna med piskan och inte med sabeln. De stackars pojkarna hade alls icke haft för avsikt att angripa oss. De ville endast ha betalning för sitt krossade roder av vår kapten. Att medlemmarna av denna expedition skrek för full hals och larmade allt vad de orkade, hade ej oroat en, som känt till deras seder, ty araber skrika och väsnas alltid, när tillfälle gives. Men det må ej heller förundra någon, att vi var på vår vakt efter kaptenens förespeglingar. Den senares skurkaktighet hade lätt kunnat kosta några människoliv och oss stora obehag.

 

Under handgemänget förlorade baronen sin hatt, och på ett par minuter hade även han fått solsting, vilket följande morgon övergick till delirium. Jag visste inte, vad jag skulle göra, men lade till slut kalla omslag kring huvudet på den febersjuke, fastän jag själv var så sjuk att jag knappast orkade hålla mig upprätt. Först fjärran från hemmet och på resor inser man, huru väl den ena människan behöver den andra. Vi var båda sjuka och hänvisade till att vårda varandra. Baronen måste själv slå åder på sig.

 

I mycket tryckt sinnesstämning såg vi den 5 augusti vittnena om en svunnen storhet stiga upp vid horisonten. Över det flacka landet höjde sig pyramiderna, ”och dessa arkitektoniska underverk avtecknade sina kolossala trianglar mot den klara luften till tecken på, att det även här nere mitt i tingens och tidernas omväxling och föränderlighet dock gives något fast och oförstörbart”.*) (* Goltz: En småstadsbo i Egypten.)

 

Vi greps vid åsynen av dessa jättar av ungefär samma tankar. Det för pojken och skolgossen genom böcker och lärare sedan gammalt bekanta låg här framför oss i verkligheten. Hundratals gånger sedan dess har jag sett pyramiderna. Jag har ofta stått framför dem och aldrig kunnat fatta deras storhet, men de ha aldrig gjort samma oförgätliga intryck på mig, som första gången jag fick se dem. Och minnet av detta ögonblick skall stå kvar inom mig, fast och orubbligt, som ett monument över det stora, berömda forntida folket. Ovannämnde författare har rätt i att det även här på jorden gives något fast och oförstörbart.

 

Vi befann oss nu i ”Batn el-bahr” **) och nådde efter en kort stund fram till den odelade Nilfloden. I sydost höjde sig de slanka minareterna på Mahrúsas ***) citadell vid horisonten. Vackra villor å ömse sidor om floden förkunnade att huvudstaden ej låg långt borta. Klockan tio på förmiddagen landade vi i Búláq, Kairos livliga hamnstad. Muhammad skaffade åsnor, på vilka vi långsamt red in i staden under stora ansträngningar för att hålla oss kvar på ryggen. Vi kom in i en skuggig platanallé, som fortfarande, jämte de många omgivande trädgårdarna ännu skymde bort den över hela orienten lovprisade ”Masr el Qáhira” ****). Vi var mycket glada, då vi efter en halv timmes ritt hade nått ett värdshus inne i Kairo.

 

**) Ofta, men med orätt, kallat ”Batn el baqar” (kons buk). Batn el-bahr betyder ordagrant ”flodens buk”, emedan floden på detta ställe buktar ut sig och grenar upp sig i de båda armarna Dumyát och Rashíd.

***) Mahrúsa är ett av namnen på Kairo och betyder "den av Allah beskyddade" av harasa, skydda.

****) Masr betyder huvudstad, men ordet används överallt blott om Kairo. Qáhira betyder "den betvingande" eller "obetvingade". Av det senare ordet är Kairo avlett.

 

Vi var nu så utmattade, att vi genast måste gå till sängs. Man tillkallade en italiensk läkare och skaffade en arabisk tjänare, som skulle vårda oss. Ända till den 11 augusti låg vi fängslade vid sjukbädden. Huvudsmärtorna blev ofta så häftiga, att vi gång på gång föll i vanmakt. Jag erinrar mig blott få dagar, under vilka vi var vid fullt medvetande och kunde samtala.

 

 

En sådan dag var den sjunde augusti. Vi låg utmattade och kraftlösa i våra sängar och klagade över dagens hetta. Plötsligt hörde vi ett åskliknande buller, skrik och klagorop på gatan, vrål av djur och hastiga steg i korridorerna. Våra sängar vacklade, dörrarna till rummet flög upp, fönsterrutorna klirrade, glasen föll i golvet. På sina ställen lossnade murbruket från väggarna i rummet och föll ned på golvet. Vi kunde inte förstå orsaken till denna skakning. Vi hörde braket av murar, som störtade samman i vår närhet och kände hur vårt eget hus skälvde i sina grundvalar. Då blev fenomenet plötsligt klart för oss. Det var jordbävning. Och där låg vi hjälplösa, sjuka och eländiga, alldeles ensamma i våra bäddar, knappast i stånd att röra oss och absolut ej förmögna att kliva upp och ta oss ut i det fria, som de övriga resenärerna gjorde. Vår situation var hemsk. Naturfenomenet varade knappast en minut, men den tycktes oss som en evighet. Jag erinrar  mig än i dag mycket väl vårt sinnestillstånd, då vi i varje ögonblick väntade, att huset skulle störta samman. Vi betraktade i dödsångest de störtade murarna och väntade med förtvivlans resignation på vårt öde. Men vårt av européer byggda hus motstod jordbävningen. Efter några minuter  kom tjänaren springande och meddelade oss, att vi var räddade. Sjutton människor hade alldeles i vår närhet blivit begravna under spillrorna av sitt hus.

 

På den adertonde dagen av min sjukdom förmådde jag för första gången åter gå ut i det fria. Jag var fortfarande mycket svag, men än i dag vet jag inte, om jag blivit så illa däran av själva sjukdomen eller av kvacksalvarens behandling. Denne hade med sina 64 blodiglar och tre åderlåtningar berövat mig så mycket blod, att jag nog med rätta kan skjuta skulden för mitt utmattade tillstånd på denna infernaliska hästkur. För att så mycket grundligare bota mig, lät han en arabisk barberare lägga senapsplåster på mina vader. Denne glömde emellertid bort sin patient och kom först efter tolv timmar att tänka därpå. Från detta ögonblick har jag alltid aktat mig för italiensk okunnighet, samvetslöshet och dito kvacksalveri.

 

Allt eftersom krafterna vände tillbaka, ökades också vårt levnadsmod och vår levnadslust. Vi red, för att med ens kasta oss in i den berömda stadens tätaste vimmel, genom de livligaste och folkrikaste gatorna i huvudstaden mot citadellet. Jag var i en annan värld. Jag visste ej, om jag fortfarande var mäktig mina fem gamla sinnen. Jag var som en drucken, en av haschisch (Ett narkotiskt extrakt utdraget ur en hampvarietet och med en opieliknande verkan.) berusad, som i sina drömmar ser virriga, brokiga, okända bilder utan att kunna göra sig en klar föreställning därom. Luften, himmelen, solen, värmen, människorna, djuren, minareterna, kupolerna, moskéerna och husen – allt, allt var nytt för mig. Det är just sådana moment, som förena sig till en underbar helhet. Detta vimmel, dessa skrik, denna trängsel hade jag inte ens i drömmen kunnat föreställa mig. Där ser man fotgängare och ryttare till häst eller åsna eller högt uppe på en kamel, halvnakna fellaher, trasiga soldater och guldsmidda officerare, européer, turkar, greker, beduiner, perser, negrer, indiska köpmän, män från Dar-Fur, Syrien och Kaukasus, tätt beslöjade, i svart siden klädda orientaliska kvinnor, fellahkvinnor i enkla, blå skjortor med långa, nedhängande ansiktsslöjor, kameler med väldiga laster, mulor lastade med varor, åsnor spända för gnisslande vagnar, droskor med präktiga seldon och ädla hästar och framför desamma en slav som springer och knallar väldeliga med en piska, rikt klädda, förnäma tukar på ännu förnämare sadlade hästar åtföljda av den obligatoriska stallknekten med röd duk över skuldran, tecknet på hans ämbete, vattenbärare med sina vattenbehållare, antingen en väldig, långhårig säck av djurhud eller en kruka av lera, som bärs på ryggen, blinda tiggare, ambulerande sockerbagare, frukthandlare, vanliga bagare, sockerrörshandlare o.s.v. i det oändliga. Det råder ett larm, vari man inte kan höra sig själv tala. Trängseln är så våldsam, att man knappast kan slingra igenom.

 

”Ew’a, sidi, dahrak, ridjlak, jeminak, djambak, schemalak, rasak, ew’a el-djammal, el-baghla, el-humar, el-husan, ew’a wish-shak ew’a ja satir, dastur ja sidi!” *) ljuder det överallt. (* Se dig för, herre! Din rygg, din fot, din högra sida, bredvid dig, din vänstra sida, ditt huvud (är i fara), se dig för, en kamel, en mula, en åsna, en häst, akta ditt ansikte, se dig för; o du Beskyddare (Gud) hjälp! Tag dig i akt, herre!) Varje ögonblick medför nya sensationer. Ständigt blir det den förra sekunden sedda gammalt. Tänker man sig därtill de svala, krokiga, egendomliga, upptill allt smalare eller rentav övertäckta och därför mörka gatorna med sina med konstfulla sniderier översållade hus, i motsats mot de mot himmelen strävande i den skarpa, egyptiska solen vitglänsande minareterna samt en här och var mellan husen uppskjutande palm, tänker man sig därtill den trolska stämning, som uppstår, då det klara ljuset silar in genom öppningarna i takbetäckningen, det behag, varmed man inandas den rena luften – ja, då har man en svag blick av en av Kairos huvudgator, men inte av en basargata, ty där råder ett liv av helt annan art.

 

 

Vi kunde inte se oss mätta på alla de växlande bilderna, fast våra sinnen värkte av allt det nya. Vi stannade framför en hög portal och gick in i Sultan Hassans moské. En gudomlig frid rådde därinne. Moskéns stillhet kontrasterade så häftigt med gatans översvallande liv, att vi tydligt blev övertygade om att vi befann oss i Guds hus. Man drog på oss ett slags skor, och vi skred in i det inre.

 

Marmorgolvet är betäckt av mattor. Från kupolerna hänga otaliga lampor i starka mässingskedjor. Varje utsprång är betäckt av konstrika arabesker. Det är en djärv fantasi, som röjer sig i dessa högvälvda kupoler, de vittspända bågarna och pelarna.

 

"Av allt det, som en kristen kyrka äger i utsmyckningssyfte, målningar, helgonbilder, glänsande altarprydnader, musik, rökelse, blommor, av allt det har en moské intet. Den måste i stället göra stenarna smidiga, den gör det också!"

 

Väggarna är täckta av skrivtecken. Korancitat pryder den enkla predikstolen. Inga läktare eller gallerier stör bågarnas och pelarnas linjer. Inga bönstolar inkräkter på skeppets utrymme. Det stora rummet är ett rum. Kupol, pelare, arabesker och marmormosaik utgör en helhet.

 

På halmmattorna låg de troende försänkta i bön. Andra läste med andäktiga bugningar i koranen. Man visade oss sultanens grav och en i väggen inmurad, ungefär tre fot i genomskärning mätande platta, på vilken fanns en erinran om de gyllene tiderna under den ifrågavarande sultanens regering, då nämligen ett bröd av den antydda storleken kostade en para eller en heller. På moskéns gård såg vi en av palmer omgiven bassäng, där de troende i enlighet med sina lagar förrättade sina tvagningar.

 

Härifrån red vi till citadellet. Vägen dit går i en stor båge tämligen brant. Vi passerade tre portar och kom så till det inre av detta av franska ingenjörer uppförda fästningsverk. Man visade oss den berömda Josefsbrunnen och det ställe, varifrån vid det stora blodbadet på mamlukerna en av dessas ädlaste anförare på sin arabiska häst i högsta nöd tog ett språng nedför muren på över sextio fot. Detta språng blev djurets sista; men ryttaren räddade sig därigenom. Muhammed-Ali benådade den djärve ryttaren och skänkte honom en liten pension. Han levde som den äldste av mamlukerna ännu lång tid i Kairo.

 

Från ett av batterierna njöt vi av en härlig utsikt över Kairo och dess omgivningar, kanske Egyptens härligaste panorama. Det ligger något förtrollande i den sydländska belysningen. Ögat förmår ej helt fatta hela skönheten av ett landskap i detta söderns ljus. Under oss utbredde sig det sagoomspunna Kairo, staden med sina 300 000 invånare, med sina tusentals kupoler, minareter, moskéer och förstäder, av vilka var och en bildade en liten stad för sig själv. Och det hela var omgivet av blomstrande och frodiga landskap, faraonernas av den stora fruktbara floden bevattnade land. Längre bort såg vi underverken, pyramiderna. Vid horisonten syntes blott ökenland, denna ljusgula, enformiga, skenbarligen oändliga strimma, där blicken förlorar sig i fjärran. Det var detta panorama som upprullades för våra ögon däruppe. Aftonen hade sänkt sig över de paradisiska nejderna. Nilen flöt guldgul bort över de frodiga fälten, så långt ögat kunde se. En sakta västanvind rörde palmernas kronor. Vi stod stumma inför den sublima anblicken. Som ett avlägset åskväder hördes bullret från de böljande folkmassorna djupt under oss. Nu är aftonbönens timma inne, ty solen dyker ned i sandhavet. Högt över oss ljuder från den smärta minareten i moskén mu’adhins sonora sång. Han ropar: ”Hayya ’ala-s-salah” till folkmassan därnere, och den fromme muhammedanen skyndar till bön. Även den kristne känner sångarens maning tränga till hjärtat: ”Rusta dig till bön!”

 

Ibrahim Pasha
 

Under vår vistelse i Egypten hade vi fått reda på att en missionsexpedition av katolska präster skulle avgå till Afrika. Det låg oss om hjärtat att lära känna de djärva förkunnarna av kristen lära. Ett rekommendationsbrev från generalkonsul von Laurin skaffade oss företräde hos dem. Prästernas vittflygande reseplaner ingav oss en sådan reslust, att baronen dristade sig att anhålla om att vi skulle få ansluta oss till expeditionen. Hans bön blev icke blott beviljad, utan dessa herrar var dessutom vänliga nog att erbjuda oss ett par rum i det stora hus de bebodde, varav vi med tacksamhet begagnade oss. På så sätt fick vi möjlighet att umgås med bildade och språkkunniga män och i deras sällskap intränga i Afrikas inre. Khartoum, denna under Egyptens spira lydande inre-afrikanska stad önskade vi framför allt få besöka.

 

Missionsexpeditionen bestod av fem, av Propagandan i Rom utsända, prästmän och hade till uppgift att omvända Vita Nilens hedningar. Jag vill gå berättelsen i förväg och i korthet söka skildra våra blivande reskamrater. Chefen för expeditionen var den välbekante jesuiten Ryllo, särskilt känd från drusernas och maroniternas uppror vid tiden för Ibrahim Paschas krig med Höga Porten. Denne var en man av sällsynt begåvning och en verkligt rivande energi. Men han var också jesuit i själ och hjärta. Vid tiden för vår bekantskap med honom led han redan av tilltagande dysenteri. Hans läkare rådde honom allvarligt att återvända till Europa för någon tid, men hans överordnade hade givit sin befallning. Han hade till uppgift att snarast möjligt intränga i Afrikas inre delar. Han lydde, lämnade Egypten med döden för ögonen och ilade mot sitt mål. Efter en mödosam resa nådde han Khartoum och dog därefter kort tid. Detta mod utmärker katolska och framför allt jesuitiska missionärer framför protestantiska. Jag skulle också beundrat Ryllo, om han inte varit jesuit.

 

Expeditionens själ var dock den i Tyskland välbekante Ignaz Knoblecher från Laibach. Jag har senare fått allt större anledning att beundra denne man. Han var lika älskvärd som lärd. Han var outtröttlig i sin flit, munter i umgänget med sina kamrater, klok och mycket moralisk. I besittning av sällsynta, ingående språkkunskaper var han även bevandrad i andra vetenskaper och det vetenskapliga utbytet var det enda han skördade på sina resor utom känslan av att samvetsgrant ha utfört de uppgifter hans överordnade tilldelat honom. Någon annan vinning sökte han aldrig. Medan hans kolleger slösade bort tiden under onyttigt och tanklöst bönerabblande, ombesörjde han icke blott allt nödvändigt arbete utan förde därjämte en utförlig, vetenskapligt hållen dagbok. Hans uthållighet liknade hans övriga egenskaper. Den var storartad.

 

Padre Petremonte, av oss kallad Padre Mousa, var den tredje medlemmen av missionsexpeditionen. Han stod, fastän han var jesuit, till förståndet långt efter de båda förut nämnda, älskade lidelsefullt jakt och var besjälad av en obehaglig omvändelselust. Han tycktes ha tagit till sin uppgift att föra mig i den allena saliggörande kyrkans armar. Dagligen höll han ett längre förmaningstal för mig, vilket han regelbundet började med orden: ”O figlio mio, la strada della salute e apperto per voi, o. s. v.”, varefter han försökte skildra det mörker, i vilket min av kätteriets bojor fängslade själ dvaldes. Vi var dock städse de bästa vänner trots hans misslyckade omvändelseförsök.

 

De övriga prästmännen var padre don Angelo Binco och biskopen monsignore di Maurikaster. Den förre var en ej vidare begåvad man, i vars själ de underligaste motsatser kämpade om herraväldet. Don Angelo klamrade sig ängsligt fast vid masten på vår Nilbark, så snart en vindstöt förnams, och blåste det riktigt, blåste han genast upp sin gummimadrass för att använda den som räddningsbåt vid det väntade skeppsbrottet. Sedermera levde han många år på fyra graders nordlig bredd bland halvvilda negrer utan att känna den minsta fruktan. Jag fick sedan höra, att konung Nuehr velat gifta bort sin dotter med honom, men att han svarat, att han i sin egenskap av katolsk präst ej vore hågad att villfara en så orimlig begäran. Vår pater var jesuit men mycket godmodig, aktningsvärd och redbar. Raka motsatsen var den femte medlemmen av sällskapet, biskopen. Denne var egentligen ej deltagare i själva expeditionen och följde den också blott till Khartoum, varifrån han återvände. Biskopen hyllade den kristliga grundsatsen: ”en biskop är ostraffbar i alla väder”. Han tog det t.ex. inte så noga med påbuden om kyskhet, levde ett behagligt liv och nöjde sig med att dagligen läsa sitt brevier under den stränge padre Ryllos ögon.

 

Dessutom hade trenne världslika personer anslutit sig till expeditionen. Den ene, baron S. S., som tidigare varit uppsyningsman på en plantage i Batavia, skulle emellertid snart nog sändas tillbaka till Egypten på grund av sitt omåttliga spritbegär. De andra, en ung maltesare och en outhärdlig levantin, tjänstgjorde som uppköpare, tjänare och tolkar.

 

Avresan hade blivit bestämd till slutet av september. Vi hade därför god tid att genomströva omgivningarna, göra inköp för vår utrustning och uppgöra detaljerade planer. Den mesta tiden tog inköpen. En resa till Afrikas inre är olika alla andra resor i många avseenden. Man står i begrepp att resa in i ett land, där det varken finns hantverkare, konstnärer, köpmän eller värdshusvärdar, och man måste därför träffa sina anstalter av diverse slag. Man måste förse sig med allt, som kan tänkas behövas för ett hushåll från bord till synålar. Man måste tänka på alla upptänkliga behov, om man inte senare vill råka i obehag. Resenären måste ha kläder, papper och skrivmaterial, matvaror, ättika, olja, brännvin, sprit och vin för mer än ett år, läkemedel, lansetter och koppglas, yxor, bilor, sågar, hammare, spik, gevär och ammunition, resebeskrivningar och kartor o. s. v. o. s. v. o. s. v. och hundratals andra saker, som man saknar först, då man behöver dem. Finner man väl något användbart i en basar i Övre Egypten eller Sudan, ja, då är priserna enorma. Alla föremål måste före resans början vara inpackade i speciellt inrättade kistor och hållas i strängaste ordning. Särskilt besvärligt är det att packa ned allt, så att det är väl skyddat men samtidigt lätt att få fram igen, då det behövs.

 

Vid dessa enformiga arbeten hjälpte oss prästmännen med råd och dåd. Jag vill på intet sätt förringa den fördel det var för oss att få medfölja denna expedition, men jag har senare lärt inse, att en naturforskare måste resa ensam och oberoende av ressällskap, om han på rätt sätt skall kunna tjäna sin vetenskap. Ett förlorat tillfälle att komma över sällsynt och värdefullt byte kommer sällan åter. Vi var nykomna till landet och hade under missionsexpeditionens beskydd tillfälle att lära känna de olika folkslagens seder och bruk, vilket senare, under våra självständiga resor, skulle bli oss till stor nytta, men vi måste helt osjälvständigt underordna oss de andra, och det vållade oss senare många nackdelar.

 

Den 24 september hyrde prästmännen en Nilbark för resan till Assuan, Egyptens gränsstad mot Nubien, för en summa av 2,500 piaster. Den blev iståndsatt och vårt bagage packades ombord. Avresan förestod nu. Några dagar före starten nådde oss ett oroande rykte. Ryllo hade vid drusernas och maroniternas resning genom sina entusiasmerande tal skadat Ibrahim Pascha mer än alla bergshövdingarna tillsammans. Paschan hade till och med utfäst en belöning för den fruktade partijägarens huvud, och denne hade valt djärv nog att komma till Egypten. Nu sades det, att Ibrahim inte glömt, vad han svurit jesuiten i Syrien. Ett beduinband hade fått i uppdrag att infånga vår karavan och att behålla våra ägodelar som god pris. Padre Ryllo skulle ej få komma levande tillbaka till Egypten, vilket han ju ej heller gjorde.

 

 

Nästa avsnitt

Pyramiderna


Reseskisser från Nordostafrika / Del 1

Reseskisser från Nordostafrika
 
eller de under egyptisk överhöghet stående länderna
Egypten, Nubien, Sennar, Rosseers och Kordofan
samlade under hans åren 1847-1852 företagna resor
 
av
 
Dr Alfred Edmund Brehm
Medlem av kejserliga leopold-karolinska akademien
och andra lärda samfund
 
Översättning från tyskan av Fil. mag. Viktor Olsson
Utgiven först i Malmö 1931 på Världslitteraturens Förlag
 
 
 
 

INLEDNING

 

Den sjätte juli 1847 låg den stora postångaren "Mahmudie" tätt invid Triestes "Molo grande" färdig för avfärden till Levanten. Det var inemot klockan fyra på eftermiddagen. Redan steg mörka rökmoln upp ur ångarens skorstenar, men ännu förband en lätt landgång det livligt trafikerade däcket med fastlandet. En väldig människosvärm rörde sig fram och tillbaka på däck. Där såg man de överallt förefintliga engelsmännen med sina under kolossala koffertar pustande betjänter, svartögda italienskor och mörklockiga, i ögonen fallande grekinnor, tyskar och livligt orerande fransoser; Alla var muntra och på gott humör och väntade lika lidelsefullt på att ångaren skulle lämna hamnen.

 

Bland de resande befann sig också en baron Müller från Würtemberg samt undertecknad. Vi båda stod nu i begrepp att anträda en naturvetenskapligt betonad jakttur över Grekland till Egypten och Mindre Asien, varvid vi på återresan skulle besöka Turkiet och Valakiet för att slutligen återvända hem över Ungern. Då vi ansåg oss väl rustade att möta alla resans besvärligheter deltog vi av hjärtat i den allmänna munterheten ombord. Det artade sig till att bli en härlig sjöfärd. Över oss välvde sig Italiens blåa himmel, och från stranden blåste en svag vind. Den var alldeles lagom kylig för att något mildra julihettan och svalka de båda nordborna, som ej var vana vid detta sydliga klimat. Den österrikiska handelsflaggan fladdrade i aktern på fartyget och väderleken tycktes bli den bästa tänkbara.

 

Klockan slog fyra i stadens många kyrktorn. Nu var tiden för avfärden inne. Vår kapten besteg bryggan på hjulhuset och gav genom talröret de nödiga befallningarna. De, som ej skulle följa med, gick i land, bryggan drogs in, och ankarkättingen gnisslade på sitt entoniga men dock så välkomna sätt. Det tunga ankaret visade sig helt betäckt av gyttja över vattnet. Matroser och maskinister var i full verksamhet. En ny befallning och jätten började röra sig. Först gick den långsamt ut genom hamnen men småningom allt hastigare och slutligen styrde den kosan till havs för full maskin.

 

 

Fortfarande dröjde våra blickar kvar vid det stolta Trieste. Det låg där i det strålande solskenet, inramat av de grönskande bergen. Vi tyskar tog nu farväl av fäderneslandets sista utpost, även om italienarna vilja räkna det som sin egendom, enär de innästlat sig i staden, och undanträngt tyska seder och tyskt språk. Men trots allt hade vi ända hittills fått blicka in i trogna tyska ögon och lyssna till tyskt tal, så att det var med full rätt, som vi först nu tog avsked av fosterlandet.

 

Mer och mer försvann nu "Adrias drottning" i det blå diset i fjärran, och nu fängslade en annan anblick våra blickar. Det var det väna Pirano, som vi for förbi. Den lilla staden erbjöd en riktigt idyllisk anblick, där den låg, belyst av den nedgående solens sista strålar. Den förenar nordisk friskhet med sydlig kraft. Söderns olivskogar gruppera sig kring Nordens tegeltak. Den ljusa linden står här fortfarande vid den mörklövade italienska kastanjens sida.

 

Allt är nytt för oss. Som glada barn promenera vi omkring på däcket. Än titta vi ned i maskinrummet och beundra maskinernas väldiga kraft, än sväva våra blickar längs Dalmatiens kuster, men ständigt vänder blicken åter till havet. Vi lutar oss mot relingen och skådar ut över den lugna, djupblå ytan. Våra känslor rörs mäktigt. Det är som om vi befann oss i ett sagoland. Det är havets sublima makt! Liksom havet ligger där lugnt och stilla en bild av den renaste frid, så sänker sig också en djup frid över oss, som låter våra tankar framträda desto tydligare och kommer oss att med vår inre blick desto lättare skåda tillbaka på allt det vackra vi fått skåda under vår resa genom Tysklands fagra nejder. Än en gång skådar vi det sköna Dresden, vandrar genom det romantiska Elbtaloch njuter av anblicken av det stolta, kungliga Prag. Det härliga Mährenöppnar än en gång sina skogbevuxna dalar för oss och vi dröjer åter kvar i kejsarstaden Wien, som vi helt nyligen lämnat. Än en gång ilar vi över Alperna genom Steiermark och Illyrien till den redan så främmande havsdrottningen Trieste. Ännu behärskas vi helt av det mäktiga intrycket av detta hav, som vi aldrig tillförne skådat. Detta intryck är oändligt stort, lika oändligt stort, som den vattenyta tycks vara, som utbreder sig för våra blickar. Vid horisonten smälter himmel och hav samman till ett, och på samma sätt smälter känslorna samman i människobrösten. Man är knappast medveten om dem längre. Blott två tankar är fullt klara för mig, nämligen föreställningen om den, jag skulle nästan vilja säga synliga oändligheten och den om människans litenhet. Den senare är så beklämmande, att man griper efter allt, som åter kan stärka ens självtillit. Och denna reser sig åter stolt vid anblicken av en kunglig fregatt och en tremastare. Med dem kan den djärve sjöfararen genomkorsa det till synes ändlösa havet, och med dem kan han trotsa de mäktigas makt. Det var detta, som sysselsatte våra tankar. Det föreföll mig, som om jag drömde i vaket tillstånd, och blott vårt ressällskaps brådskande bestyr förde mig tillbaka till den härliga verkligheten. Västerlänningarna gick leende och pratande fram och tillbaka över däck, medan turkarna satt på sina mattor på däcket helt likgiltiga och utan att bevärdiga Istriens leende kuster med en blick. Oss västerlänningar betraktade de med det för dem typiska lugnet. Blott sällan fällde de någon anmärkning om oss, vilket vi kunde gissa av deras minspel, oaktat vi inte förstod något av deras vokalrika, fulltoniga, melodiska språk. Jag kände mig i hög grad tilltalad av de ståtliga männen med sin imposanta, värdiga hållning.

 

Solen hade nu hunnit i det närmaste avsluta sin dagsresa över himlavalvet. Ännu dröjde den kvar som ett väldigt eldklot tätt över havets oändliga spegelyta. Småningom dök den allt längre ned i vågorna, och slutligen föll blott några sparsamma strålar från dess övre rand på vattnet, vårt skepp och Istriens berg. Slutligen var den helt försvunnen, och aftonen, Italiens afton inbröt. Långsamt reste sig muhammedanerna upp för att fullgöra sina reglementsenliga tvagningar och därpå kasta sig ned på ansiktet inför den flammande himmelen och bedja till sin Gud. Från akterdäck ljuda muntra skrattsalvor, besättningen utför sina sysslor med sedvanlig brådska; och blott nedfirandet av flaggan i aktern förkunnar, att dagen är tilländalupen. På det sämsta stället på fördäck ligger turkarna och ber. De trycker pannan mot tiljorna och ropar, i det de långsamt höjer dem igen: ”La iláha illa-lláh!” (Det finns blott en gud). Vilken kontrast!

 

Det är nu natt. Vårt fartyg far med kraft fram genom vågorna och klyver dem, så att de ser ut som en mängd eldflammor, som belyser kolossen på ett spöklikt sätt. Nattens skönhet fängslade oss, där vi stod på fördäck. Det var en Söderns natt, som vi hemma i Tyskland blott kunna ana. Den ljumma vinden, som blåste mot oss från Italiens kust gav den en viss värme. Men annars var det egentligen nattens kyla i förhållande till den heta dagen, som verkade så välgörande på oss. Det föreföll mig, som om de vänliga, ännu bekanta stjärnorna blickade ned på oss mycket mildare och vackrare än där hemma. Först sent sökte jag ro och vila i en av kajutans bäddar. Men det dröjde länge innan jag kunde somna på grund av knakningarna i väggarna, maskinernas buller och hela fartygets skälvningar.

 

Följande morgon var i det närmaste hela ressällskapet uppe på däck redan klockan fyra. Matroserna var i färd med att tvätta däcket, såsom seden är på alla fartyg: Klockan halv fem steg solen upp bakom Dalmatiens berg och förgyllde upp den omätliga vattenytan, så långt våra blickar nådde. Våra muhammedaner bad eller läste i Koranen; Vi gled raskt förbi Dalmatiens kuster. Dessa är på sina ställen öde och ofruktbara men visar oss ofta vackra små byar mellan olivskogarna. De senare drar sig ofta långt uppåt bergen. Mellan oss och kusterna låg flera öar. Fiskmåsarna flög i stora skaror runt fartyget eller vilade sig guppande upp och ned på vågorna. Briggar och tremastare mötte vi flera stycken, som var på väg till Trieste. På eftermiddagen dök ön St. Andreaeupp, och på aftonen for vi emellan öarna Lissa och Buri. Den förra låg oss så nära, att vi genom kikare kunde se människorna promenera omkring på gatorna i den lilla staden Lissa. Slutligen försvann landet ur sikte vid horisonten. Blott den nedgående solen visade oss än en gång det lilla bergiga landet.

 

 
 

På den tredje dagen av vår resa såg vi inte något land. Det är en sublim stämning i att fara över hissnande djup så ensam och fjärran från all mänsklig hjälp. Våra följeslagare från föregående dag, de skrikande fiskmåsarna, hade försvunnit. I stället visade sig en mängd delfiner, ensamma och i större sällskap. De simmade lekfullt omkring fartyget och hälsades med jubel av passagerarna. I Korfus fyr slocknade ljuset den 9 juli, just som Mahmudie seglade in i den trånga kanalen, som skiljer den största av de joniska öarna från fastlandet. I gryningen låg ännu de talrika husen, orangeträdgårdarna och vinbergen i djupaste skugga. Staden och havet syntes liksom överdragna med ett fint guldstoft. Korfu är den vackraste stad man kan tänka sig, sedd från havet. Befästningarna trona på branta klippkäglor. Kaktusfikon frodas på dess murar och tinnar alldeles som på branta klippväggar. Växter, som vi hos oss blott få se odlade i trädgårdarna, drivs här av Greklands sol upp till höga buskar och träd, och mellan de helt i orientalisk stil byggda husen i staden blommar och mognar den gyllene orangen i det mörka lövverket. Grekiska kyrkor med låga, genombrutna klocktorn, stå sida vid sida med de inflyttade britternas bostäder. De orientaliska terrasserna omväxlar med de nordiska tegeltaken. Gatorna drar fram i breda, i klipporna uthuggna trappor eller brant sluttande vägar, så brant, att husen vid en högre belägen vindling tycks stå ovanpå dem vid en lägre. Små trädgårdar har anlagts med största omsorg och flit, överallt där klipporna lämnat plats till en blomsterrabatt. Grönskande trädgårdar och olivlundar, leende vinberg och vackra villor inramar den förtrollande bilden från bägge sidor.

 

Havet vimlade av otaliga små fiskarbåtar, som kilade fram och åter mellan de talrika krigs- och handelsfartygen. Några av dem nalkades vårt skepp och erbjöd oss att följa med i land. De egendomligt klädda männen rörde sig upp och ned på böljorna där nere alldeles som de silvervita, med grå kavajer försedda fiskmåsarna, som lugnt gled fram över det lasurblå vattnet. Vi steg ned i en av båtarna och lät ro oss i land. En engelsk soldat i röd uniform öppnade en liten dörr i den stora porten och lät oss stiga in. Väl inne i staden tror sig västerlänningen förflyttad till ett sagoland. Allt är helt nytt för honom. Allt är annorlunda än där hemma. Språket han hör är nytt, och allt vad han ser är nytt: klädnaderna, tygerna, basarerna, kyrkorna och de övriga byggnaderna, människor och djur, blommor och frukter, Södern visar honom här för första gången alla sina skatter. För en kreuzer får man här två fikon av en storlek, som vi aldrig tillförne skådat. Citroner och apelsiner, lockande aprikoser och persikor är ännu billigare.

 

Vi vandrade genom staden och besteg de högt belägna, kraftiga och långt utsträckta befästningarna. Dessa är som bekant byggda av engelsmännen och förträffligt anlagda. Men själva staden är krokig och trång, även om den här och var har några öppna platser. Den största av dessa har formen av en park och ligger alldeles framför guvernörens hus.

 

Från det högst belägna fortet, där fyrtornet och signalhuset ha sin plats, har man en härlig utsikt över hela ön. Denna ligger utbredd för våra fötter som en leende trädgård och sätter först på något avstånd från staden genom sina berg en gräns för ögat. Överallt märker man ett frodigt naturens liv. Vegetationen är rent tropisk och mycket yppig på grund av det här ännu fallande regnet. Faunan är densamma som Albaniens mitt emot liggande måleriska bergstrakter eller i det närbelägna Grekland. Vi besåg en liten samling uppstoppade fåglar som bekräftade detta faktum för oss.

 

 
 

På Korfu hör man engelska, grekiska, italienska, franska och tyska talas. Och invånarna är lika olikartade som språken. Mellan greker och turkar i måleriska och veckrika klädnader får man se européer i tätsittande kostymer. Dessa kontrasterar i sina frackar och glacéhandskar på ett oangenämt sätt mot de grekiska poperna i sina allvarliga ämbetsdräkter och de albanska krigarna i sina kvinnoliknande, färgrika kläder, och förstör fullkomligt den sydländska gatubildens glödande kolorit med sin prosaiska nykterhet.

 

På eftermiddagen lämnade ångaren den vackra ön. Det dröjde länge, innan den försvann vid horisonten. På aftonen for vi förbi St. Maura och senare Ithaka. Zante hade vi till vänster om oss.

 

I vanliga fall behöver ångbåtarna blott 30-36 timmar för att tillryggalägga sträckan Korfu-Syra,men denna gång uppehölls vi av tämligen hård motvind, så att vi först på förmiddagen den 11juli anlände till Syra. De flesta passagerarna hade angripits av sjösjuka, och alla var glada över att äntligen ha nått fram till den alltjämt starkt upprörda hamnen.

 

Det finns ingenting löjligare att åse än deras grimaser, vilka blivit angripna av denna sjukdom. Enär fartygets gungande rörelser föga eller alls icke hade bekommit mig illa, var jag i den rätta sinnesstämningen att kunna uppskatta de komiska scenerna. De olyckliga, lidande människorna gav fullständigt överväldigade men med tragikomiska försök till självbehärskning havsguden hans tribut. Det var verkligen en munter anblick att se den ene efter den andre lämna sin plats i kajutan och tumla upp på däck med näsduken för munnen ”för att ta litet frisk luft”. Somliga var inte ens i stånd att lämna sitt viloläger utan fann sig lugnt i sitt öde. Mest beklagansvärda var damerna. Vi kunde höra deras jämmer och stönande från deras kajuta, och då de på grund av sin oordnade toalett ej vågade lämna densamma, var deras situation verkligen högst ömkansvärd. Man har påstått, att sjösjuka framkallar en fullständigt apatisk likgiltighet. Jag kan försäkra, att den åstadkommer en förvirring ombord, som knappast låter sig beskrivas. (Man tar för övrigt fel, om man tror, att sjösjukan slutar i och med det man sätter foten på landbacken. Den varar ofta flera dagar efter landstigningen. Åtminstone lär man någon tid lida av huvudvärk och susningar för öronen.)

 

 

Vi hade beslutat att genomströva ön Syra och tog därför våra gevär med oss, då vi steg i land. På slätterna vid kusten lade vi märke till stora vinfält med rankor fulla av druvklasar, fastän inga konstlade åtgärder, såsom anbringandet av stödjestänger eller dylikt, vidtagits. Annorlunda blev det emellertid i närheten av bergen. Ju närmare man kom, desto torrare och ofruktbarare och stenigare blev marken. Några enstaka, förkrympta fikonträd och några större johannesbrödträd var det enda som tydde på vegetation. Annars var allt öde och ofruktbart, förbränt och kargt. Även djurvärlden tycktes vara utdöd. Förutom korpar, stenskvättor och sångfåglar fanns det inga fåglar. Hundar och getter tycktes vara öns enda däggdjur. Missmodiga över detta armod begav vi oss till staden Syra, som hade tagit sig rätt bra ut från havet. Men vi blev djupt missräknade. Gatorna i Syra är trånga och krokiga, smutsiga och kuperade. Bostäderna bestå av eländiga, smutsiga baracker. En resenär är tvungen att ta in på det enda något så när drägliga värdshuset Hôtel d'Angleterre, och han lämnar det missbelåten och fruktansvärt skinnad. Det är Syra.

 

Den 12 juli lämnade vi den ogästvänliga platsen med den lilla för routen Syra-Aten avsedda ångaren "Baron Kübeck".Den av två delar bestående, brant på klipporna uppbyggda staden var belyst och erbjöd en mycket vacker anblick. Ännu länge skimrade ljusen som avlägsna stjärnor. Sedan slocknade det ena efter det andra, och slutligen var blott fyrtornet synligt. Flera greker reste med oss, de flesta som däckspassagerare. De tycktes vara vana vid dylika resor och hade klätt däcket med medförda mattor och madrasser.

 

Färden från Syra till Atenvarar blott några timmar. Vi såg redan följande morgon spetsarna av det grekiska fastlandet sticka upp, och efter en och en halv timme låg vi förtöjda i Pireus hamn. Härifrån är det ännu en timmes väg till Aten. Det visste jag redan från den tid, då Cornelius Nepos gjorde oss vetgiriga pojkar bekanta med sitt land och sina hjältars bragder. Vi tog en vagn i den lilla blomstrande hamnstaden och for längs en väl anlagd väg till huvudstaden. Vi kunde knappast vänta, tills den skulle föra oss in i densamma. Vår väg ledde genom en olivskog, som täcker hela slätten. Bergen å ömse sidor är ödsliga och kala. Hettan och dammet plågade oss fruktansvärt.

 

 

En kulle hade hittills dolt utsikten för oss. Vi rundade den och kom till Teseustemplets ruiner. Akropolislåg framför oss, och vi fröjdade oss åt den härliga anblicken. Därpå for vi in i staden. Den verkade på mig som en torftig bondby, som låg omkring en väl bibehållen, stolt ruin. Husen i det nutida Aten är, med undantag för de kungliga, av tyska arkitekter uppförda byggnaderna, rentav ömkliga. Gatorna är krokiga, trånga och oregelbundna. Stenläggningen är bristfällig eller saknas helt, så att man blott med möda kan ta sig fram.

 

Huru annorlunda var då icke Akropolis tempelbyggnader! Vi besökte dem följande dag, klättrade på nordsidan uppför den branta klippan, tog sedan av åt väster och nådde småningom fram till den enda, av en invalid vaktade ingången till tempelgården. Vandalism och egoism har förenat sig för att fördärva gångna tiders härliga monument. En engelsman tog större delen av Partenonfrisen,som smyckade "den skönaste byggnaden på den vackraste platsen i världen". Detta parti förde han med sig hem till London och uppförde i staden ett fult torn åt densamma. Turkarna brände kalk av pelarnas kapitäler och tillverkade kanonkulor av metallen. Nu insamlar den grekiska regeringen alla fornsaker och söker restaurera monumenten. Det är inte min avsikt att här ge någon beskrivning av Akropolis, så mycket mindre, som varenda sten i templet blivit uppmätt och utförligt beskriven av målare och arkitekter. Jag nöjer mig med att konstatera, att fastän våra förväntningar på denna borg var spända till det yttersta, överträffades de dock av verkligheten.

 

Små tornfalkar (Cerchneïs cenchris) bebodde klipporna, på vilka Akropolis ligger. Vi jagade dem och hade på kort tid hunnit skjuta ett flertal. Också i en närbelägen olivlund fanns det mycket nytt för oss att se. Dock kunde vi med vår knappt tillmätta tid ej inlåta oss på någon grundligare undersökning av djurvärlden.

 

 
 

Efter några dagars uppehåll gick vi bittida en morgon till häst för att företa en kort resa i det inre av landet. När vi bröt upp, belyste fortfarande himmelens stjärnor vår steniga väg. Vi red långt in i olivskogarna och trängde sedan in i berglandet. Till vänster låg havet, en dimgrå, slät strimma. Många greker mötte vi, vilka ledande sina fullpackade åsnor hälsande passerade oss. Vid solnedgången nådde vi genom en brant sluttande klyfta ned till havet i närheten av den världsberyktade bukten Salamis. Vi redo någon tid längs kusten och tog därpå av mot bergen igen över den triasianska slätten. I en by rastade vi och bad om vatten, och vi erhöll blott med möda illasmakande vatten. Invånarna i denna by var nästan utan undantag fula. Kvinnorna tycktes vara ännu värre än männen på grund av sin frånstötande klädnad. Hur mycket man än ansträngde sin fantasi, kunde man absolut ej få ut något liknande ”grekiska former” ur deras paltor.

 

Bakom byn tog en pinjeskog vid, genom vilken en väg förde. Vi hade kommit in bland Kerata-bergenoch hoppades att åtminstone här träffa på romantiskt vilda trakter. Men även här rådde samma ödslighet och ofruktbarhet, samma enformighet och torka som på slätten. Hur annorlunda hade jag icke föreställt mig Grekland. De med grönskande skogar beklädda bergen med sina romantiska klyftor och saftiga ängar i dalarna är liksom de överallt bebyggda slätterna med sina vänliga, röda tegeltak tittande fram mellan fruktodlingarna, så förtrogna för ett europeiskt öga, att man vägrar att tro, att det annorstädes gives berg, slätter, dalar, byar och städer, som är helt annorlunda. Och att just Grekland med sin milda himmel, sin fruktbarhet och sin frodiga jord kunde vara ödsligare och tristare till naturen än Tyskland, hade jag aldrig kunnat tänka mig. Alla resande skildrar landets skönhet i beundrande ordalag, målar dess bild med glödande färger. Jag var överraskad över att inte finna det sådant, som jag hoppats. Jag hade drömt om snötäckta berg, där örnar och gamar höll till, om täta skogar, där den toviga björnen travar fram, och där det rovgiriga lodjuret lurar på det graciösa rådjuret. Jag hade tänkt mig blomstrande och evigt grönskande slätter med idylliska olivskogar och cypresslundar och med byar inramade av trädgårdar, i vilka den gyllene apelsinen och det saftiga fikonet skimrade främlingen tillmötes. Jag hade trott mig skola finna skummande skogsbäckar, brusande floder och sjöar, omgivna av romantiska klippor. Och jag fann kala, blott med sten betäckta berg, mellan vilka den av Söderns hetta utmattade vandraren mödosamt släpar sig fram, förbrända hedar utan ett enda träd, utan byar och utan industriidkande städer. Denna dag blev jag bittert besviken och fann i stället för livsbejakande poesi blott överallt torr prosa.

 

Därtill kom också denna dag de många besvärligheter, som är förenade med resor i dessa trakter. Det ovana, heta klimatet pressade oss. Solen brände hett på hjässan, och intet vatten fanns att vederkvicka sin förtorkade tunga med. Vi nådde slutligen missmodiga och utmattade ett slags skjul, som kallades för station. Den eländiga inrättningen förestods av en s. k. värd, en smutsig grek, som bara kunde bjuda på dåligt brännvin och med pinje- och annan harts uppblandat vin. Vi tog en kopp kaffe och gick sedan till vila. Efter två timmars rast bar det av med samma brådska som tillförne. Vägen förde oss uppför berget och nedför detsamma, alltjämt genom öde, oftast obebodda trakter. På eftermiddagen rastade vi en gång, nu i ett litet hus, i vars närhet gott vatten flöt. Hyddan tycktes snarare vara uppförd för herdar än för resenärer och var lika dålig som det föregående stället.

 

 

Från vårt sista ställe kunde vi blott se idel höga berg framför oss, men trakten artade sig till att bli alltmera vild och romantisk. Ett förfallet kastell krönte toppen på ett högt berg och tycktes ha varit avsett att behärska en dal, genom vilken vi måste dra fram. Talrika hjordar av getter klättrade omkring på de brantaste sluttningarna och passerade med betänksamma, värdiga steg helt djärvt de svåraste ställena. De betade på några mindre buskar, där den svarthövdade gulsparven (Emberiza melanocephala) hade sitt tillhåll. De bevakades av flera herdar, vilkas enda ägodelar de utgjorde. Våra hästar klättrade ytterst skickligt uppför de branta bergen med oss på ryggen. Slutligen hade vi nått toppen och fick här se ett härligt panorama framför oss, liksom framkallat genom ett trollslag. Solen belyste det höga bergets taggiga toppar, vilka innesluter en stor slätt, som utbreder sig för våra fötter. Ett högt, alla andra överskjutande berg, Parnassos, visar oss sina snöbetäckta huvuden. I dalen promenerar storkarna av och an. Egyptens asgam (Neophron peronopteros) sitter på klipporna. Hundra sylvier välkomna oss med sin melodiska sång. På den hittills tillryggalagda sträckan hade blott några enstaka, historiskt märkliga punkter varit av intresse för oss. Här fängslade oss ett romantiskt berglandskap. Vi stod där hänförda och beundrade den hänförande bilden.

 

Genom en halsbrytande klyfta redo vi ned till slätten. Den var icke uppodlad, fastän den fruktbara jorden överallt hade kunnat förvandlas till bästa åker. Inemot klockan nio på aftonen red vi in i Thebe. Man kan, då man betraktar de väldiga ruinhögarna göra sig en föreställning av denna plats forntida storhet. Numera är Thebe blott en liten eländig by. När vi kom dit, omringades vi ögonblickligen av stora skaror dagdrivare, som ledsagade oss till den tyske läkaren dr. Hormelshus. Denne mottog oss med största gästfrihet och gjorde tillsammans med sin hustru, en ung, vacker grekinna, allt tänkbart för att få oss att glömma vår trötthet.

 

 

Följande morgon gick vi på jakt. Vi såg flera stora gamar (Vultus cinereus och fulvus) samt en skara praktfulla, rosenröda herdefåglar (Pastor roseus), men vi fick inte jaktbyte. Vi drog därför inemot aftonen vidare och kom efter tre timmars färd till Anakulsjön,som ligger i en tämligen ödslig trakt och omges av berg, beklädda med låga buskar. Där tog vi in i en gammal hederlig herdes hydda. Åtminstone trakterade han en annan herde, som ville stjäla krut från oss, med så hårda knytnävslag, att han löpte därifrån med näsan i blod och uppsvällda läppar. Vi jagade åter och preparerade vårt jaktbyte.

 

Vårt uppehåll här var alls icke ointressant. Vi lyckades fälla flera ormörnar och jagade de här vanliga hararna och stenhönsen (Perdix graeca). I buskarna fann vi intressanta sångararter och flera ormar, och på sjöns yta såg vi den första pelikanen. Dessutom hade vi tillfälle att studera de grekiska herdarnas liv. De kom dagligen tillsammans i rätt stort antal omkring vår hydda, bakade sig bröd mellan heta stenar och vattnade sina hjordar. Så mycket fick jag emellertid klart för mig att "dessa herdar inte utgör originalen till flera njutbara idyller, som jag läst. Inte ens Gessner skulle kunna avvinna detta pöbelaktiga pack någon poesi. Nätterna var vid Anakulsjön mindre behagliga än dagarna. Tusentals kväkande grodor plågade våra arma öron med sin musik. Svärmar av mygg pinade vår hud med sina sting. Vi återvände snart till Aten.

 

Här bemödade vi oss om att lära känna det egendomliga livet i Greklands huvudstad. Man kan här spåra en sammansmältning av Orient och Occident. Många av grekernas seder och bruk överensstämmer helt med västerlänningarnas. Bådas laster har greken tillägnat sig. Om dagarna är Atens gator tämligen öde; Först om aftonen börjar det verkliga livet och räcker sedan till långt in på natten. Då visar sig på balkongerna de under dagarna försiktigt dolda damerna. De orientaliska varuhusen, basarerna är upplysta. Gatorna börjar trafikeras. Där ser man den förnäme, elegant klädde greken bana sig väg genom folkmassan. I ett hörn lutar sig hans konträra motsats, en mörk och i trasor klädd herde med rostiga pistoler i det smutsiga läderbältet. Den förste ser ut som en ålglatt gynnare, som överallt tar sig fram, den senare liknar mest en rövare. I basaren ljuder en försäljares skrik. På gatorna bjuder barfotade maltesare främlingarna sina tjänster på ett påträngande sätt, ej olika de herrelösa hundar, som överallt skäller på envar, som går förbi. I kaffehusen ser man här och var redan turkarnas brinnande vattenpipor, men här råder ej samma djupa stillhet som i ett rent orientaliskt kaffehus. Flera ungdomar dansar till tonerna från en gitarr eller till en annans sång. Men himmelen bevare varje främling från att höra däruppå! Grekisk sång är för en förnuftig människas öron något vanvettigt. Det är en veritabel parodi på allt vad musik heter. Först efter midnatt blir det åter lugnt på gatorna. Då finner man många fattiga människor ligga mitt på vägen och sova, och man måste akta sig för att ej trampa på dem.

 

 

Vi lämnade Aten den 25 juli och återvände till Syra. Här inskeppade vi oss följande dag på ”Imperatrice” och lämnade om aftonen hamnen för att styra kosan mot Egypten. Efter en angenäm resa hade vi redan den 29 juli kommit afrikanska kustenså nära, att vi hoppades samma dag kunna kasta ankar i Alexandrias hamn. Matroserna ombord, som jag ofta samtalade med, gjorde mig uppmärksam på det uppdykandelandet. Som bekant är den egyptiska kusten mycket låg och äger inga uppskjutandepartier. Den visade sig först för oss som en lång, smal, blekgul strimma, men framträdde småningom tydligare. En timme därefter kunde vi redan medelst kikare iakttaflera av de högst belägna platserna. Vårt fartyg närmade sig på grund av god medvindmycket hastigt kusten. Konturerna framträdde allt tydligare. Alldeles framför oss såg vi ett flertal väderkvarnar, som vi i början tagit för en skog. Till höger låg tämligen nära ”Arabernas torn”. Till vänster framskymtade en i solskenet bländande vit husmassa med smala minareter och torn. Det var Alexandria. Lotsbåten medförde en kunnig lots åt oss. Det var den förste sonen av det framför oss liggande landet. Han talade tämligen god italienska och tycktes förstå sin sak. Med säker hand förde han oss för halv maskin genom den fruktande hamninfarten, förbi Kleopatras bad och flera befästningar. I det inre av hamnen kastade vi ankar vid sidan om ett väldigt krigsfartyg tillhörande den egyptiska flottan.

 

 
 

Hur skall jag kunna beskriva de känslor, som då rörde sig inom oss? Förundran, nyfikenhet, beundran och glädje blandade sig med varandra. Vicekonungens väldiga verk, den främmande staden och det främmande folket i barkerna tog alla vårt intresse i anspråk. Vi lät våra blickar sväva från det ena stället till det andra, men ständigt återvände de ofrivilligt till den framför oss liggande palmskogen. Tänk, palmer, och palmer i skogar! Det skådespelet var nytt, och vi måste beundra det. Nu blev det fullt klart för oss: Sagolandet från tusen och en natt ligger framför oss!

 

Nästa avsnitt

De första dagarna i Egypten


RSS 2.0