Kontroversiella skärvor ur vardagen - Recension av "Det var en gång"

Kontroversiella skärvor ur vardagen

Alexander Svedberg recenserar ”Det var en gång” av M-A Jamalzadeh

 

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21203-litteratur-mohammad-ali-jamalzadeh-det-var-en-gang

 

Mohammad Ali-Jamalzadeh (1892-1997) var en central gestalt inom den persiska modernismen. Novellsamlingen Det var en gång är hans mest kända verk, och ges nu ut på svenska av förlaget Alhambra, som tidigare bland annat har översatt poeten Adonis.

 

 
 
 

Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.

 

Jamalzadeh växte upp i Iran, men flyttade senare därifrån efter att fadern avrättats i efterdyningarna av 1905-1907 års revolution. Det var en gång författades i Berlin 1921, och publicerades i Iran 1922. Många reagerade med bestörtning på Jamalzadehs ocensurerade kritik. Trots detta blev Det var en gång stilbildande.

 

Samlingen består av sex berättelser, alla utförda i sin egen stil. I "Mulla Ghorban Alis hjärtekval" kombinerar Jamalzadeh till exempel en förödande humor med lärda referenser. Språkdräkten blir här mässande, och transformerar texten till en klagosång. Vad som förenar novellerna är att den lättsamhet som finns i varje berättelse även återspeglas i språket. Metaforerna hämtas ofta från det abrahamitiska tankestoffet, i synnerhet Koranen. Vissa daterade liknelser får man dock leva med, som till exempel "de var så roliga att det skulle ha fått en jude som just blivit rånad att skratta".

 

Jamalzadeh talade många språk, och leker med språkförbistringar och idiomatiska uttryck samlingen igenom. Flera gånger ställs novellernas huvudpersoner inför ord man inte förstår, och detta vävs in i händelseförloppet. Jamalzadeh bryter också stundtals den fjärde väggen, men vänder sedan på greppet för att låta läsaren bli en del av narrativet. Det är skickligt gjort, och sådana berättartekniska grepp var ovanliga för tiden.

 

Vad som verkligen gjorde Det var en gång så unik i sin tid var blandningen av satir, den inhemska poetiska traditionen och den europeiska modernismen. Leken med dessa influenser märks inte minst i omgivningsbeskrivningarna. Bland Jamalzadehs svidande karakteriseringar återfinns nämligen längre stycken av suggestiv kontemplation, ofta med utgångspunkt i naturen.

 

"Trädens grenar tyngdes ner av snön så att de liknande nedböjda puckelryggar, och från deras isiga skägg rann tårar av längtan till våren. Då och då syntes flockar av hungriga korpar som hade satt sig på kadavret av något djur som nyligen dukat under. Rovgirigt och glupskt slet de loss hud och köttslamsor från benknotorna på djuret. Den kotiga ryggraden på det kalätna kadavret såg ut som en besynnerlig trädstam, som man kunde tro hade fallit ner på slätten från en annan värld. De välvda revbenen som stack ut från ryggraden såg ut som vore de trädets blodiga grenar och de svarta korparna dess levande blommor."

 

Jamalzadehs liknelser framstår som vågade för tiden, med starkt patos i liknandet av en extrafunktionär med en "rabiessmittad hund", och en dörr beskrivs som "hårdare än hjärtat på en statstjänsteman". Ibland blir dessa väl magstarka, men var en viktig del av bokens nya tilltal.

 

I många avseenden var poesin och prosan en etablissemangslitteratur i Iran, liksom även var fallet i stora delar av Europa en bra bit in på 1800-talet. Traditionen stod i centrum, och den autokratiska staten hade alltid tolkningsföreträde. Det skrivna ordet existerade därmed mot en bakgrund av sociala koder och godkända ämnesval. Jamalzadeh bröt mot många sociala och religiösa tabun genom att låta skärvor ur vardagen beskrivas mot bakgrund av fundamentalism, revolutionstankar och klasstänkande.

 

I den värld Jamalzadeh beskriver finns korrupta politiker och rättrådiga idealister, men sällan någon poetisk eller gudomlig rättvisa. Skeenden är ofta abrupta, oavsett om det rör sig om en kardares tillfälliga upphöjelse eller hur ett gott hjärta lönas med ont. Han raljerar över religiösa fundamentalisters neurotiska syn på kvinnan, men också över unga iranier som på ett mycket pompöst sätt vill efterapa européer.

 

Reaktionen mot Det var en gång blev så stark att det till och med anordnades bokbål. Novellerna avtäckte en vardag som makten inte ville kännas vid, och tog ingen hänsyn till hierarkier i sin kritik av människors dårskap. Till skillnad från många samtida modernistiska experiment är Jamalzadehs samling allt annat än tungrodd. Istället presenteras berättelserna på ett lättfattligt, men elegant, språk.

 

Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.

 

Alexander Svedberg

4 april 2016
http://tidningenkulturen.se

 

 

 

DET VAR EN GÅNG

Persiska noveller

av Mohammad-Ali Jamalzadeh

 

 Hft / 160 sidor

Översättning från persiska och förord av Nils Wiklund

 

   

Framgången beror säkerligen till stor del på att novellerna är så bra. De är alla helt olika
varand­ra vad gäller ämnesval, men de är alla lika spännande, lika angelägna när de kritiserar olika aspekter av samhället, lika medmänskliga när de skildrar människans villkor, men framför allt är de lika i ett avseende: en obetalbar säregen hu­mor, ibland med en bitande satir, då han kritiserar politikernas korruption, prästerskapets hyckleri, de soci­ala orättvisorna, kvinnans undanskymda ställning och det västerländska inflytandet.

 

 

"... engagerande, underhållande och genomsyrade av mänsklig värme. Det var en gång är således en samling av bra, intressanta, läsvärda och mycket välskrivna noveller." 
Albin Eklund Djurberg / BTJ

 



Pionjärens bok brändes på bål. Den persiska novellens fader avvek från traditionen. 
Det var en gång ... sex korta noveller, oftast skrivna i jag-form, som ledigt och lätt med en stilla humor skildrar korrupta politiker, hycklande präster eller kritiserar kvinnosynen. 
Claes Wahlin / Aftonbladet

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 
 
Hft / 160 sidor
Översättning till svenska och förord av Nils Wiklund

Det inflammerade minnet: Muhalhil ibn Rabí'a och Basús-kriget

Utdrag ur en kommande bok:

"The Mute Immortals Speak" av Suzanne Pinckney Stetkevych

 

Det inflammerade minnet:

Muhalhil ibn Rabíca och Basús-kriget (494-534 e.Kr.)

av Suzanne Pinckney Stetkevych

 (Översättning av Hesham Bahari)

 

Foto: Hesham Bahari
 
 
 

Arabien 100 år före islam

 

I sin redogörelse av Basús-kriget betonar al-Nuwayrí särskilt släktfejdens politiska konnotationer. Han konstaterar till en början att endast under tre tillfällen var alla Ma'add-stammar förenade, det sista av dessa under den ökände Kulayb Wá’il, Muhalhils äldre bror. Berättelsen om Kulayb handlar om en enskild individs egenmäktiga förfarande, vilket skiljer sig markant från stammens uppfattning av hövdingen som en primus inter pares. Kulayb besegrade och skingrade de jemenitiska härarna tills alla Ma'add-stammar var förenade under hans ledning och skänkte honom kungamaktens emblem och privilegier: en kungs andel i krigsbytet, kronan, kunglig hälsning och lydnad. Efter honom myntades ordstävet ”mäktigare än Kulayb Wá’il”. Sedan började han förtrycka sitt folk; han lade beslag på de bästa betesmarkerna och vattenhålen (himá) och förbjöd andra herdar än sina egna att valla eller vattna sina hjordar där. Vi läser i Kitáb al-Aghání att Kulayb hade blivit så fåfäng att, som den etiologiska myten bakom hans öknamn (Lilla hund) förtäljer oss, han alltid ledsagades av en liten hund och närhelst han befann sig på en lovande betesmark släppte han ner den och lade beslag på hela det område där hundens skällande kunde höras.

 

Nu hände det att de besläktade klanerna av Taghlib, som hade Kulayb som hövding, och Bakr, vars hövding var Murra ibn Dhuhl, hade slagit läger intill varandra i Tiháma. Murra hade en dotter, Jalíla, som var gift med Kulayb, och en son, Jassás. Den senare hade en faster, al-Basús, som levde under Jassás och Banú Murras beskydd och som ägde ett fint kamelsto. En dag befann sig detta olycksaliga sto tjudrat framför Jassás tält när Kulaybs kamelflock gick förbi. Djuret drog i sitt tjuder tills det lossnade och slog följe med Kulaybs kameler. När de nådde fram till vattenhålet upptäckte Kulayb det främmande djuret och tog rasande fram pil och båge och sköt henne genom juvret så att, med Kitáb al-Aghánís ord, ”hennes blod blandades med hennes mjölk.” När al-Basús såg detta kastade hon av sig slöjan och skrek, ”O vilken skam! O beskyddare/granne!”

 

Här handlar det ytterst om ett misslyckande med att uppfylla släktskapets förpliktelser. Eftersom Bakr och Taghlib är besläktade klaner borde Kulayb ha erkänt al-Basús rättigheter, även om släktbanden är svaga (genom moderslinjen och med skyddslingsstatus). Blandningen av blodet med mjölken antyder en oreda i släktbanden – blodsbandet på mannens sida och de forna arabernas ”mjölkens band” på kvinnans. Ett budskap är tydligt: att tillskansa sig makt och privilegier är att avsäga sig sitt ansvar och överlåta sina skyldigheter till andra. Dessutom är al-Basús åtbörd och rop på hjälp ett tecken på vanhedrad kvinnlighet, vilket männen antingen måste hämnas eller själva överta skymfen.


Den impulsive och heroiske Jassás visade sig vara situationen vuxen. Han besteg sitt riddjur med spjutet i hand och, åtföljd av sin kusin cAmr, dödade Kulayb. Därefter myntades ordstävet ”mer olycksbådande än al-Basús” (ash’am min al-Basús).


Från krigets allra första början har regeln som genererar styggelser satts i verket. Förväxlingen av personligt privilegium med plikten gentemot släkten leder till en ”olaglig offerhandling”, där juvret som borde ge mjölk nu ger blod. Det kränkande dödandet av kamelstoet, livets och välmågans källa, samhällsskickets symbol, signalerar det nära sönderfallet. Ytterligare en styggelse blir en följd av att Kulayb dödas: släktgruppen betalar i regel en mans blodvite i kameler, men att istället betala för en kamels död med en människas liv – och dessutom stamhövdingens/kungens liv – är till synes fasansfullt. Men kanske är ekvationen ändå rättvis på en djupare nivå: en symbol för samhällsskicket mot en annan symbol. Och kanske är det avsedda budskapet detta att en våldshandling även mot gruppens lägsta medlem – en gammal kvinnlig skyddsling – kan fullständigt stjälpa hela samhällsbygget.


Muhalhils och Banú Taghlibs svar finns nedtecknat med avseende på de rituella och offermässiga idéer med vilka vi, vid det här laget, är bekanta:

Och så rustade Muhalhil för krig mot Banú Bakr: Han övergav kvinnor och uppvaktning, han avsvor sig hasardspel och vin och han samlade sina stridsmän. Sedan sände han en delegation till Banú Shaybán [dvs. Bakr] för att söka förlikning för det som skett. De tog sig till Murra ibn Dhuhl ibn Shaybán i sin rådsförsamling och sade: ”Ni har begått en allvarlig handling genom att dräpa Kulayb för ett gammalt kamelsto. Ni har skurit av blodsförvantskapets band och kränkt det som hålls för heligt [fa qatactum al-rahim wa intahaktum al-hurma]. Vad beträffar oss beklagar vi att behöva gå i krig mot er utan att först söka gottgörelse från er. Därför erbjuder vi er fyra tillvägagångssätt som kan hjälpa er att undvika krig och hålla oss nöjda med det.” – ”Vilka är dessa fyra?” svarade Murra. De sade: ”Återuppliva Kulayb för oss, eller överlämna hans dråpare Jassás, så att vi kan döda honom, eller [er son] Hammám, ty han är hans like i värde [kaf’], eller överlämna er själv till oss, för med ert liv kommer hans blod att bli återköpt [wafá’].” Då svarade Murra: ”Vad gäller att återuppliva Kulayb kan detta aldrig ske. Beträffande Jassás är han en impulsiv ung man som var snabb med att slunga sitt spjut, sedan besteg han sitt riddjur till jag vet inte vilket land han har flytt. På tal om Hammám är han fader till tio, broder till tio och farbror till tio, och alla är de ryttare i sin stam. De kommer aldrig att överlämna honom till mig så att jag kan föra honom till er för att bli dräpt för någon annans brott. Vad mig anbelangar, ännu ett plundringståg till häst i morgon och jag kan vara först att falla, så varför skynda på min död? Men jag ska ge er två val: För det första, ni har mina andra söner. Fäst en sadelgjord över nacken på vilken ni vill av dem, ta honom till era män, och slakta honom som en slaktkamel [fa idhbahúh dhabh al-jazúr]. Annars kan jag ge er som ersättning [kafíl] för Bakr ibn Wá’il[s blod] ett tusen mörkögda kamelston.” Därpå brusade männen ilsket och de sade: ”Det duger inte att ni ger oss era små söner och erbjuder att sälja oss mjölk för Kulaybs blod!”

 

En noggrann läsning av denna passage pekar på att krig var oundvikligt, för den vanliga regeln är att ett blodvite på hundra kameler betalas för att sona ett mord inom släktgruppen. Att Banú Taghlib från början erbjuder att godkänna bara blod för blod och faktiskt vägrar till och med tusen kamelston är ett tecken på att släktskapsbanden har brutits. Här vill vi hävda att överskattningen av den fåfänge Kulayb var det som orsakade denna brytning. Al-Nuwayrís kommentar indikerar just denna upplösning av stam- eller klanfederationen:

 

Krig bröt ut mellan dem, och Jalíla, Kulaybs hustru, återförenade sig med sin far och sin klan, och Bakr ibn Wá’ils andra klaner gick sin väg. De avskydde att förena sig med Banú Shaybán för att hjälpa dem strida mot sina bröder och betraktade Jassás dräpande av Kulayb för ett gammalt kamelsto som en sorglig affär. Så [Banú] Lujaym avgick, och [Banú] Yashkar vägrade bistå dem, och al-Hárith ibn cUbád drog sig tillbaka till sitt eget folk, och han var fadern till Bujayr och ryttaren som ägde stridshästen al-Nacáma.

 

Samhällsskickets upplösning uttrycks vidare i en anekdot om de starka banden mellan Kulaybs bror, Muhalhil, och Jassás bror, Hammám. De två var som bröder och hade gått ed på att aldrig ha hemligheter för varandra, det vill säga tills Jassás dödade Kulayb och de två blev dödssvurna fiender.


Ett oidipusdrama finner också vägen in i berättelserna om förhållandet mellan bröderna Muhalhil och Kulayb, precis som i fallet med Durayd ibn al-Simma och hans äldre bror. Hövdingen Kulayb hittar ständigt den unge Muhalhil i sällskap med kvinnor och döper honom till zír al-nisá’ (kvinno­besökare = ”vekling”). Han säger, ”Vid Gud, om jag dödas kommer du att nöja dig med mjölk för mitt blod!”


I en annan berättelse söker Umáma, Muhalhils brorsdotter och Kulaybs och Jalílas unga dotter, efter sin farbror för att han skall hämnas faderns död, men finner honom berusad. Därpå reciterar hon ett uppviglingspoem som börjar med:

 

Fröjdar du dig i nöjen och vin
omedveten om händelsernas förlopp?
Vet du att Kulayb ligger dräpt
av den förrädiske Jassás, mitt på ljusa dagen? 

 

En liknande version berättar om hur Muhalhil befinner sig under ruspåverkan med sin dryckesbroder Hammám när nyheten om Kulaybs död når honom. Hans reaktion är dock exakt densamma som den ungdomligt utsvävande Imru’ al-Qays när han fick meddelandet om hur hans far dödades av sina egna undersåtar, de förrädiska Banú Asad: han fortsätter att supa resten av dagen, för att först dagen efter besvara ropet på hämnd.


Sådana berättelser verkar uppkomma när blodshämndsedens rituella mönster övergår i narrativt mönster. Det kan vara arketypiska kopplingar snarare än faktiskt blodsband som ledde till påståendet att Muhalhil var morbror till den kände poeten Imru’ al-Qays ibn Hujr. I detta särskilda fall kan man inte undgå misstanken att den bättre kända legenden om Imru’ al-Qays och meddelandet om hans faders död kan ha genererat en parallell berättelse för hans ”morbror”. Den klassiska arabiska litterära traditionen placerar de poem som tillskrivs Muhalhil ibn Rabíca inom denna snabba förökning av arketypiskt genererad folklore.


Poemet som sägs vara Muhalhils första poetiska svar på mordet på Kulayb är ett passande motdrag till den senares gliringar mot sin yngre bror. Det börjar med att poeten jämför sin sorg med kvinnornas veklagan bara för att avsluta med en brysk distinktion mellan manligt och kvinnligt sörjande. Poemet följer ett rituellt övergångsmönster som rör sig från den kvinnliga tårfällande lamentationen till den manliga blodsutgjutande dito. I detta liksom i andra liknande poem finner vi att poeten först deltar i tårutgjutelsen, uppfattad som en omogen eller effeminerad handling, för att sedan överskrida den och åta sig den manliga förpliktelsen att utgjuta blod som hämnd.

 

Muhalhils elegi över sin bror Kulayb 

 

Förr brukade vi vaka över våra friborna mör

 

1) Förr vakade vi svartsjukt över våra friborna mör!
Inget öga måtte se dem utanför sina boningar.


2) De vandrade motvilligt vidare efter de jordfäste Kulayb.
Skam och nesa efter honom skulle bli deras lott.


3) Du ser mörna med de runda brösten, små avklädda,
gaseller, nu när Kulayb har fallit, berövade sina slöjor.


4) De river sina ansikten, barhuvade, suckande av längtan
efter honom, och lovar att länge stå ut med olyckan.


5) Berövade, sörjande sin hårda lott, en eld brinner
i deras magar, de blänger med röda och svullna ögon.


6) ”Vem skall hjälpa de utblottade när de ropar efter hjälp?”
frågar de. ”Vem skall doppa de spänstiga spjuten i blod?


7) Vem skall dra lott om slaktkamelen till folket
när morgonkylan tränger genom de knutna repen?


8) Vem skall vara först med att samla blodspengar?
Och vem skall undsätta oss när olyckan är framme?” 

 

9) Han var min proviant mot tidens motgångar;
sedan gick han förlorad och mina förråd tömdes.


10) Min själ sörjer en saknad tid, som knäar över mitt bröst
som en kamel med tung bringa och otymplig nacke,


11) Olyckan, oemotståndlig, tvingande,
övermannar våra krigare och deras kvinnfolk.


12) Utplånade är de fästen som en gång varit
en tillflyktsort för gamla och unga.


13) Med dagningen fick den murarna att rasa
efter [Kulaybs död] från krönen till grunden.


14) Begråt stammens herre, o kvinnor, sörj honom
vars kropp har virats i koptiska svepningar.


15) Begråt föräldralösa barn som nu förgås av torkan,
den beskyddade grannen som nu förråds och bedras.


16) Begråt honom som fallit med nacken dränkt
i blod, ty detta har fått mig att gråta.


17) För detta kommer jag att dräpa Wá’ils folk
i varje boning och i varje läger jag finner dem.


18) Se dem, omgivna av gamar som turas om att rycka
och slita i deras lemmar, och av hoppande kråkor.

 

 

Översättning av Hesham H Bahari


RSS 2.0