Två sätt att springa, en dikt av Rumi

Förordet till

Djalaluddin al-Rumis

Ljuvliga skratt

 

 Under 1990-talet blev Rumi, 800 år efter sin död,
USA:s mest lästa och älskade poet 
tack vare Coleman Barks översättningar!

 Se dikten och videoklippet med Coleman Barks uppläsning nedan efter Förordet

 
 

Elfenbensarbete
av Coleman Barks

 

Vissa av dessa dikter innehåller ”latinska avsnitt” från Reynold Nicholsons utgåva av Rumis Mesnawi. Nicholson översatte alla de sex volymerna som utgör Mesnawi till engelska, men lät vissa avsnitt vara på latin, sannolikt för att dölja sådant han ansåg opassande. Fram tills nu har de stycken som innehåller sexuella situationer, och sådana ytterst tabu-belagda ämnen som väderspänningar och avföring, förblivit gömda under sina latinska förklädnader. (På svenska finns emellertid en del av dessa avsnitt översatta av Eric Hermelin, 1860-1944. Se Persiska antologin, Näktergal Förlag, ö.a.).


En del av dessa dikter kan nog till och med idag chockera, kanske till och med förolämpa en del läsare. 1200-talet var en epok av kungar och konkubiner, och det sexistiska bildspråket och det synbara förhärligandet av krig är inte längre godtagbara termer för vilken visdom det vara månde. Men vi måste komma ihåg att dessa berättelser inte i första hand handlar om personer. Karaktärerna här representerar impulser hos personer, vilka kan handla, på gott och ont. Rumis värld är ett virrvarr av figurer, som alla, rättledda eller misledda, deltar i ett Kosmiskt Skådespel, som kan kallas den gradvisa Föreningen av det individuella med Gud, eller själaväxt eller utvidgat medvetande. Benämningarna spelar ingen roll för Rumi. Men upplevelsen de syftar på är hans ständiga glädje och det djupa poetiska källflöde som porlar upp inom honom.


Allting är metaforiskt för denne skald. Profeten Muhammed sade att det Stora kriget (Jihad) är kampen inom ens eget jag. För Rumi ekar varje mänsklig handling, om än aldrig så grym eller blind, av det inre livets visdom. I synnerhet vilken kärleksimpuls som helst, hur skev den än verkar, rör sig som en del av en större Längtan. Stunden av sexuell skam, erektioner och deras hastiga avtagande, en klitorisretning som inte känner några gränser, den stygga impulsen att spela sin partner ett fult spratt — dessa är igenkänningsbara beteenden, och Rumi dömer dem inte så mycket som han håller upp dem som en lins att skåda in i för att se själens tillväxt, vilket är det djupa syftet bakom dessa berättelser.


All handling utspelar sig inom ett större spörsmål, och ett ännu värdigare Skratt. Här finns flera komiska roller: den Bosch-lika grotesken om Kalebass-hantverk, slapsticket om kaptenen som springer runt med rumpan bar, den hemliga mjukheten hos Nasuhs förvandling. Men de handlar alla om ett rämnande. Nasuhs inträffar i ett ögonblick av hotande sexuell skam. Det händer med kalifen när den vackra kvinnan skrattar åt hans impotens. Det händer med den omättlige gästen när han får se Profeten tvätta hans nedsölade lakan. Det händer i stunder av den största sårbarhet.


Dessa berättelser är ett slags elfenbensarbete - intrikat snidade, upptagna karaktärer i förvirrade och hotfulla och egendomligt skruvade situationer - som glider på sluttningen och stillheten av en jättelik tand. Karaktärerna är skyldiga, liderliga, nedriga, glupska, luriga och till slut, rämnade. Rumi kryddar den nedklottrade energin hos varje dikt, även när han frågar: ”Vad är den stora tanden sugen på?” Det finns inga svar på det. Dessa hjältar och hjältinnor rör sig mot en rämningspunkt, om vilken Rumi är mångtydig.


Han verkar vilja lämna läsaren i gapet av en prekär situation, dragen, till exempel mellan de två utmanande och tänkvärda argumenten hos ”En man och kvinna grälar”, som slutar utan ett slut: ”Detta gräl fortsatte hela dagen, och längre än så.”


Rumi har många strategier för att spegla komplexiteten av själens växande: en galet extravagant komedi, en sträng hårdhet i den nödvändiga övningen, en extatisk sötma som kommer i de visionära ögonblicken osv.
Shams sade själv om Rumi: ”Varje dag ser jag honom i ett nytt tillstånd, en stämning som inte fanns där innan... Han talar fina ord, men låt dig inte nöja med dem. Bakom vart och ett av dem finns någonting du bör fråga honom om.”


Denna samling är mättad av den rika flyktigheten som påminner så mycket om ljusets skiftningar på en vattenyta.

 

Coleman Barks 
8 december 1989

 

Inbunden / 170 s.
Tolkning av Astrid Ericson Bahari

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

 

 

Två sätt att springa

(Mesnawi, V, 2163-2204, 2210)

 

En viss man har en svartsjuk hustru
och en mycket mycket tilldragande piga.


Hustrun var noga med att inte lämna dem ensamma, någonsin.
På sex år blev de aldrig lämnade ensamma
i ett rum tillsammans. Men en dag
när frun var på badhuset
kom hon plötsligt ihåg att hon hade glömt
sitt silvertvättfat hemma.


”Snälla, gå och hämta fatet åt mig”, bad hon pigan.


Flickan skyndade sig, för hon visste att hon äntligen
skulle bli ensam med husbonden. Hon sprang glädjestrålande.
Hon flög, och begäret grep dem båda så fort
att de inte ens reglade dörren.


I rasande fart förenades de.
När kroppar möts i kopulation
sammansmälter också själarna.


Under tiden tvättar hustrun håret i badhuset.
”Vad har jag gjort!
Jag har satt fyr på bomullen!
Jag har släppt ihop baggen och tackan!”


Hon sköljde lertvålen ur sitt hår, sprang iväg
och ordnade sin chador på vägen.
Pigan sprang för kärleken.
Hustrun sprang av skräck och svartsjuka.
Däri ligger en stor skillnad.


Mystikern flyger från ögonblick till ögonblick.
Den rädde asketen släpar sig fram månad efter månad.


Men för en Älskare kan också en ”dag”
vara i femtio tusen år!


Du kan inte fatta detta med sinnet.
Du måste spricka upp!


Fruktan är intet för en Älskare, en liten bit tråd.
Kärlek är en Guds Egenskap. Fruktan är ett attribut
till dem som tror sig tjäna Gud, men som egentligen
sysslar med penis och vagina.


Du har läst i texten där De älskar Honom
smälter ihop med Han älskar Dem.
Dessa förenande Kärlekar
är båda Guds Egenskaper.
Fruktan är det icke.

Vilka kännetecken har Gud och människor
gemensamt? Vilken är länken mellan
det som lever i tiden och det som lever i evighet?


Om jag fortfor att tala om Kärlek,
skulle hundra nya kombinationer uppstå,
och ändå skulle jag inte ha nämnt Mysteriet.


Den skräckfyllde asketen springer till fots,
utmed ytan. Älskare rör sig
som blixten och vinden. Ingen tävlan.
Teologer mumlar, hummar och brummar,
nödvändighet och fri vilja, medan älskaren
och Den Älskade trycker sig in i varandra.


Den oroliga hustrun når fram till dörren
och öppnar den. Pigan upplöst, förvirrad, rodnande,
oförmögen att tala. Maken begynner sin fem-gångersbön.


Hustrun träder in i denna upprörda scen.
Som om han provade kläder,
håller maken upp en flik och en fåll.


Hon ser hans våta testiklar och penis,
sperman fortfarande droppande,
vaginans safter rinnande
över pigans lår.
Hustrun slår till honom på sidan av huvudet.
”Är det så en man ber, med ballarna?
Är det sådan Förening din penis längtar efter?
Är det därför hennes ben är så fulla med sådant?


Bra frågor hon ställer till sin ”asketiske” make!


Människor som förnekar sina böjelser
förvandlas ofta, plötsligt,
till hycklare!

 

(Mesnawi, V, 2163-2204, 2210)
Utdrag ur "Ljuvliga skratt" av Rumi
Tolkning av Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 170 sidor

 

Andra titlar av Rumi i tolkning

av Astrid Ericson Bahari

Den enhänte korgmakaren

Båda "Ljuvliga skratt" och "Den enhänte korgmakaren"

KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 


När det kristna Europa ägnade sig åt kannibalism

När det kristna Europa ägnade sig åt kannibalism

 

 

Introduktion

av Hesham Bahari

 

Med de blodiga nyheterna som når oss från Syrien och Irak sprids även uppfattningen om islam som en våldets och oförsonlighetens religion. Jag har genom åren ägnat denna fråga många sidor i mina artiklar och brev, men måste här än en gång klargöra min ståndpunkt. Islam är varken fredligare eller våldsammare än andra religioner. Sociologiskt sett utnyttjas alla religioner för att främja världsliga syften, därav deras inblandning i krig och politik. Å andra sidan utvecklar alla religioner ett skott av andlighet, det som går under det missvisande namnet av ”mysticism” men som kan främja individens och gruppens sökande efter ett harmoniskt och solidariskt levnadssätt. Islam har precis som alla andra religioner utvecklats i båda riktningarna och skiljer sig därmed föga från kristendom, judendom, buddhism, hinduism eller vilken annan religion som helst. När man läser Anders Fryxells skildring (skriven på 1800-talet och som bifogas nedan) av det trettioåriga kriget i Europa, då s k ”kristna” människor ägnade sig åt kannibalism, förstår man kanske lite bättre vad som händer i Mellanöstern idag. Detta pågående krigstillstånd begränsar sig naturligtvis inte till ”judar”, ”kristna” och ”muslimer”. Buddhistiska munkar har ägnat sig åt våldsam etnisk rensning i Myanmar nyligen, där hundratusentals muslimer dödades och tvingades lämna landet, för att inte tala om de nationalistiska och ateistiska staternas rationaliserade våld med hundratals miljoner döda under 1900-talet som resultat. Religioner och ideologier har helt enkelt den benägenheten att låta sig utnyttjas för mindre humanistiska syften än vad deras programförklaringar åberopar. Det är en del av tragiken bakom människans dubbla väsen.

 

Att beskriva islam som ensam våldsidkare och våldsbärare är att missförstå historien. Islams olika stridande falanger kommer förhoppningsvis själva så småningom att inse med Fryxells slutord i detta kapitel att ”troslärans innehåll ej uteslutande bestämmer människans värde samt att gudsfruktan och sedlighet kan finnas även hos olika bekännare”. Än så länge finns det krafter i världen som drar nytta av denna fejd och som inte vill att den ska avstanna. Under trettioåriga kriget var beskyddandet av protestanter och katoliker bara en täckmantel för andra världsliga syften, nämligen Sveriges mån om att förvandla Östersjön till ett rent svenskt hav och Frankrikes rädsla för den romerske kejsaren i Wien som en medtävlare om den katolska världens ledning. Det föranledde en ohelig allians mellan det protestantiska Sverige och det katolska Frankrike som faktiskt delvis finansierade de svenska truppernas skövling av Tyskland. Samma oheliga allianser kan man se i dag i Mellanöstern. Krigets utveckling har föga att göra med islams olika trosriktningar, judendomen eller kristendomen och allt att göra med de nyupptäckta enorma gasfyndigheterna längs hela Levantkusten samt de stora oljereserverna under iransk och arabisk mark, det vill säga, med andra ord, med den så kallade ”demokratiska” postindustriella världens tillgång till billig energi och därav global makt över planeten. Tänk på det varje gång ni läser eller hör den beslöjande omskrivningen ”islamiska staten” i medierna, en realitet som i sig är ett direkt resultat av den ännu mer i västerländska öron förskönande eufemismen, den ”judiska staten”! 

 

I väntan på den ”mänskliga staten” kan ni kanske bekanta er med någon av de hundratals titlar som finns på vår hemsida www.alhambra.se  Och nu, varsågoda! Anders Fryxell tar över ordet om de ”kristna staternas” härjningar i Europa på 1600-talet!

 

 

Krigets härjningar

Utdrag ur Svenska historien

av Anders Fryxell (1795-1881)

 

 

Trettioåriga kriget var en bland de vildaste fejder, som härjat Europa. Därtill bidrog förnämligast den bitterhet, som utmärker så väl borgerliga som troskrig; och detta var från början båda delarna. Sedermera innästlade sig däri flera utländska makter, vilka hyste föga eller intet deltagande för Tysklands lidanden; och slutligen uppväxte under den långa fejden ett förvildat släkte, som icke ägde begrepp om lagbunden sammanlevnad, icke en gång om de allmännaste sedebuden. I början bestod härarna ännu till det mesta av soldater, uppfostrade i ordentliga samhällen och vanda vid tukt och sedlighet. Det var den tiden endast oordentliga partigängare samt kroaterna och dylika halv- eller helvilda krigare, som tillät sig de omänskliga härjningarna. Men när Wallenstein i stort följe utförde den tanken att låta hären föda sig själv, då upphöjde han på samma gång plundring till rättmätigt skaffande och antog den satsen, att landet var till för härens skull icke tvärt om. Mer eller mindre följdes hans exempel av de flesta senare härförare.

 

Det var också från Wallensteins och den därpå följande tiden, som de bittraste klagomålen över våld och plundringar föreskriver sig. Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora löspenningar för frihet från plundring, mord och brand. Så samlades mången stor förmögenhet, och Altringer hade hopskrapat omätliga skatter, vilka han nedsatt i Genuas och Venedigs banker. För andra, för de flesta, gick penningen, som den kom, med brådska och brott, i spel, dryckenskap och liderlighet, samt kvarlämnade blott fördubblad törst efter nya byten till medel för nya utsvävningar. Dessa befälets exempel följdes gärna och snart av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet undan fotsulorna och strödde salt i såren osv.

 

Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades den svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.

 

Brott födde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.

 

Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär. Den make eller far, som bjöd till att skydda dem, blev genast nedhuggen. Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i dödens. Andra kvarstannade i lägren, den enda plats, som gav något slags säkerhet. Så var ofta den åtföljande skaran av kvinnor och barn mångdubbelt talrikare än själva truppen. År 1648 uppgav bayerske generalen själv, att med den förenade katolska hären av 40.000 man följde 140.000 kvinnor, barn och annat löst folk.

 

 
 

Var helst en sådan svärm framtågade, blev allting innan kort så förtärt, att blott en öken återstod. Soldaterna till och med roade sig med att ödelägga landet, fördärva planteringar, nedtrampa säd, genombryta fördämningar, uppbränna byar och städer; så att på några dagar förstördes, vad förfäder behövt och efterkommande behövde århundraden att uppföra. Banérs härjningar i Böhmen var svåra. Så och än värre huserade hertig Bernhard kring Rhen, Turenne i Bayern. Under fälttåget 1647 lät Melander blott i Hessen uppbränna sjutton städer, trettio slott och tre hundra större byar.

 

Detta  förstörande av själva landet jämte osäkerheten gjorde, att slutligen nästan ingen vårdade sig om att idka studier, handel, hantverk eller jordbruk. Studenten, skrivaren, gesällen, bonddrängen, alla ville hellre taga svärdet och plundra än arbeta och plundras. Så uppkom brist och av bristen sjukdomar och hungersnöd. Redan 1630 bakades nödbröd av ekollon, hampfrö och allahanda rötter. Längre fram fann man människor döda med hö, med jord i munnen. Man såg dem bleka och avfallna söka onaturlig näring, stundom på avrättningsplatser. Vid kyrkogårdar måste man hålla vakt för att skydda de avlidnas halvmultnade kroppar. Stundom såg man människorna springa efter hundar för att döda och förtära dem; stundom såg man uthungrade hundar angripa och förtära människor. På andra ställen gästade vargar i de öde husen och överföll den oförsiktige vandraren. Trupperna själva, då de måste tåga genom dylika ödemarker, led ofta den förfärligaste hungersnöd. Då uppkom härjande farsoter, och inom kort var hela regementen, hela stadsbefolkningar liksom bortblåsta från jorden.

 

Hungersnöden drev till uppträden av den rysligaste art. I häkten såg man fångar kasta sig över sina döda kamraters lik och med tänderna slita sönder dem. Man såg brodern äta upp sin döda syster, dottern sin mor. Man såg föräldrar i hungerns raseri slakta och förtära sina egna barn och sedermera i ånger och vansinne döda sig själva. I Franken hade en hop bönder och förrymda  soldater sammanrotat sig till människojakt. De drev länge sin näring i trakten av Forchheim men blev slutligen överraskade, sittande kring en kokande kittel fylld med människolemmar.

 

Det långvariga krigstillståndet vände upp och ned på begreppen om gott och ont. Soldaterna förvildades och kallade sina vederstyggliga brott för goda gärningar. Gudsfruktan och mänsklighet däremot var Satans tjänst. Präster blev framför andra med gäckeri förföljda och plågade. Många krigare ville aldrig deltaga i gudstjänsten utan uppläst gäckande hela abcd och sade, att däri innehölls alla böner; Gud kunde därav sammansätta vilka ord han helst åstundade. Andra menade, att en god morgonöppning var den bästa morgonvälsignelsen. De redliga, de rättsinnade häpnade över hädelserna och brotten. ”Om det funnes någon Gud, skulle hans straffande ljungeld krossa de förhärdade.” Så trodde de, och vid brottslingarnas strafflöshet förtvivlade mången om Gud, dygd och evighet samt överlämnade sig åt de förut avskydda lasterna.

 

Svenskarna var visserligen ansedda som de minst våldsamma bland dessa vilda skaror, dock även de bedrev rysliga illgärningar, vilka fäster tårar, blod och förbannelser vid de vunna lagrarna. Mångenstädes visar man ännu i skogar och berg de gömställen, där landets olyckliga invånare höll sig undan för de nordiska och mordiska fienderna, och länge bibehöll sig det bruket att skrämma olydiga barn för svenskarna, likasom annorstädes för busen. Ännu sjunges i synnerhet i Böhmen en visa, vilken har avseende därpå och varav de vanligaste verserna lyder sålunda:

 

”Svensken har kommit och borttagit allt,
Sönderslaget fönstren och bortdrivit boskapen.
Buh! Buh! Buh! Svensken!”

 

Så hade Tyskland blivit hanterat på ena sidan av svenskar, skottar, nederländare, fransmän och weimarianer, vilka alla gemensamt kallade sig Tysklands beskyddare, antingen mot kejsarens förtryck eller mot påvens irrläror; å andra sidan av österrikare med ungrare, kroater, bayrare, italienare och spanjorer, vilka kallade sig Tysklands beskyddare mot utländskt våld och gudlöst kätteri. Tyskarna själva hjälpte båda partierna i förstörandet av deras gemensamma fädernesland.

 

… och vid fredsmötet i Westfalen blev de få bland ombuden, som talade om fördragsamhet och försoning, av båda de stridande partierna hårt angripna. Man kan härav döma till tänkesättet hos folkmassan. Där härskade en av enfaldiga eller ensidiga och ofördragsamma predikanter beständigt underhållen bitterhet, vilken icke tillät någon försoning och vilken var förnämsta orsaken, varför alla försök att bilda ett tredje parti misslyckades. Det skedde nämligen ej blott av brist på mynt  utan ock av brist på folk, nämligen på sådant folk, som ville av verklig övertygelse ställa sig under dess fanor. Det var först såsom en följd av det långa och blodiga kriget, som man började allmännare inse, att själva troslärans innehåll ej uteslutande bestämmer människans värde samt att gudsfruktan och sedlighet kan finnas även hos olika bekännare.

 

 

Anders Fryxell

Utdrag ur Svenska historien, Band 3, utgiven i urval av Axel Strindberg, Gidlunds 1983.


Nytt diktverk av Adonis på svenska

… ett myllrande rikt verk som öppnar ett oändligt antal stigar att följa och att förlora sig på. Adonis diktar om de eviga ämnena döden, livet, kärleken, ensamheten. Det höga tilltalet som samtidigt innehåller en avskalad enkelhet får mig att associera till Ekelöf som tidigt fångades av orientalisk diktning... Hesham Bahari har i vilket fall gjort ett storverk som översättare av detta storslagna verk.

 
 Eva Ström, Sydsvenskan
 
 

Adonis låter historien skrivas av de besegrade, för ovanlighetens skull. 
Av halshuggna upprorsledare, obekväma individualister, poeter, alkemister, 
mystiker och allehanda utrotade eller svårt decimerade minoritetsgrupper. 
Hela trilogin är en enda oerhörd anklagelseakt mot den religion som låter sig 
utnyttjas för den världsliga maktens syften.

 

Jonathan Morén, Tidskriften Karavan

 
 
 
 
Adonis, 1956
 
 
"Poeterna"
 
"De har ingenstans att ty sig till.
De ger värme åt jordens kropp
och tillverkar nycklar åt rymden."
 
 
ADONIS
 
BOKEN
platsens gårdag nu
II
 
Hft 560 sidor Storformat 21x25
Tolkning från arabiska och förord av
Hesham Bahari
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare!
 
 
 
 
 
"Verket är unikt inte bara i modern litteratur utan i världslitteraturen... 
Jag tror jag aldrig läst en sådan tät och drabbande text."
 
Bo Gustavsson, Upsala Nya Tidning
 
 

"... en oupphörligt fascinerande läsning, och på så många olika sätt en litterär bragd, 
likaså kan man säga om Hesham Baharis översättning..." 

 

Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar


 
Nio års väntan är över!
Den 30 juni gav Alhambra ut den andra delen i Adonis hyllade dikttrilogi:
Boken, platsens gårdag nu
 
 
Första bandet utkom på svenska 2005 och har beskrivits i DN som
"... en av vårt sekelskiftes märkvärdigaste diktskapelser"
 
 

Och i Kristianstadsbladet av Jan Karlsson:

 ”Sällan förenas politik och samhälle, makt och orättvisor, liv och konst,
skapelse och död, på ett så skönt och brutalt språk. 
Och sällan har tidsbegreppet en så diger innebörd.”

 

 

Ali Ahmad Saïd Esber föddes 1930 i Qassabin i Syrien i en enkel familj. Vid 17 års ålder fick han en första dikt publicerad i en tidning under pseudonymen Adonis, en fenicisk gud som symbolise­rat växtlighetens återfödelse. Han har alltsedan dess förblivit detta namn trogen. Hans stora och mångsidiga verk har belönats med många litterära utmärkelser i bl.a. Libanon, Turkiet, Italien, Tyskland, Norge och Frankrike och översatts till många språk. På svenska har ”Sånger av Mihyar från Damaskus”, ”Detta är mitt namn”, ”Bönen och svärdet”, ”En introduktion till arabisk poetik” samt första och andra bandet av trilogin ”Boken – platsens gårdag nu” getts ut av Alhambra.

 


Sorosstyrd valkupp hotar Brasilien

Sorosstyrd valkupp hotar Brasilien

 

Av Hans Berggren

 

Nu börjar den brasilianska valkampen gå de sista ronderna och betecknas som “bitter, full av anklagelser” av världspressen, dvs bankernas propagandakanaler, som inte gärna talar om sakfrågor eller den uppenbara skillnaden i kompetens mellan kandidaterna eftersom deras ägare absolut vill ha den sämre som president.

 

Valet äger rum söndag den 26 oktober och kampen står mellan sittande presidenten Dilma Rouseff och Aécio Neves.

 

Dilma har massor av resultat att visa upp: Brasilien struket från FN:s lista över länder där folk svälter, tusentals nya skolor, tekniska skolor, gymnasier och universitet, upprepade höjningar av minimilönen, 30 miljoner människor inlemmade i “medelklassen”, som arbetarklassen heter numera när den har jobb, mycket låg arbetslöshet trots kriser i omvärlden, stora infrastrukturprojekt, kraftverk, järnvägar, hamnar och mycket annat.

 

I andra ringhörnan har vi Aécio Neves, fd guvernör i Minas Gerais, där hans bana kantats av usla studieresultat, släktingar i politiken, megastölder av offentliga medel, skandaler, fylla och kokain. En playboy som borde söka vård för sitt beroende i stället för att leka politiker. En lika stor nolla som George Bush, Obama, Reinfeldt eller Löfven. Den första tv-debatten mellan de två i BAND (band.com.br) blev en Dilmabate (Dilma slår). Och det gjorde hon.

 

Aécio raglade blåslagen hem till sina marketeers och drog på sig fårakläderna.  Och igår såg vi följaktligen en propagandasnutt värdig Edward Bernays och dr Göbbels där en stackars lärarinna ansätts från höger och vänster av fula typer som tjatar “rösta inte på honom!” varefter hon står och blåljuger en minut om allt som Aécio gjort för lärarna och utbildningen när han var guvernör.

 

Aécio yrar om ett hav av gyttja och att han blivit iknuffad av Dilma fast han har simmat där i hela sitt liv. Samtidigt försöker han få Google att hindra sökningar på hans namn. Att Dilma inte ens har nämnt “helicoca”-affären ännu måste vara en mardröm för honom. Den kan bli nådastöten.

 

En helikopter som tillhör en nära vän till Aécio befanns lastad med 450 kg kokainpasta i november 2013 när den landade (om det var på Aécios farbrors flygfält, byggt för skattebetalarnas pengar, ska jag låta vara osagt). Inte ens piloten häktades, locket lades omedelbart på men poliser har vittnat om fallet och det finns dokumenterat på många håll på internet.

 

I Brasilien är de flesta kanalers nyheter sponsrade av en eller annan bank, men det redovisas åtminstone; banken är stolt över att kunna bjuda på nyheterna och välja och vraka bland vad som ska och inte ska sändas. I Sverige görs det utan att det syns lika mycket.

 

En av de privata storbankerna, Itaú, hade sin vd som kampanjledare för Marina Silva, den tredje kandidaten som egentligen var populäre socialdemokraten Eduardo Campos vicepresidentkandidat men surfade från 2 % till 30% i popularitet på hans lik under några dagar sedan han dött i en mycket skum flygolycka. Marina gick upp som en sol och ner som en pannkaka, dock.

 

Detta lämnade fältet fritt för vår dittills ganska förbisedde playboy och säkrade en andra omgång av presidentvalet.

 

Vd:n för banken Itaú, dona Neca, är personligen skyldig 44 miljoner reais (= ca 135 miljoner SEK) i  skatt, banken själv är skyldig miljarder.

 

Nyligen har Itaús reklamgubbar hittat på att banken är mån om att folk läser sagor för sina barn, “ty detta förändrar allt!” ( se #issomudatudo).

 

Frågan är bara hur.

 

För vad får vi se i rutan, små barn som stora, jo, sagan om grodprinsen. Den lilla flickan kommer fram till sin mor, en blond, fager drottning som sitter på en tron i något slags tronsal à la Disney, och dottern har med sig en groda som mamman kysser så att den förvandlas till en ståtlig prins och sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Nattinatt. Dröm sött. Detta kan inte vara en tillfällighet! De räknar kallt med att en stor del av befolkningen ska vara tillräckligt infantiliserad för att kyssa grodan, dvs välja Aécio, som tyvärr inte lär förvandlas till prins utan bara fortsätta som bankernas sprattelgubbe. Han ser faktiskt lite grodaktig ut, till råga på allt, med sin breda käke, stirrande blick och sitt hånflin.  

 

Men vänta lite, har vi inte sett det här förut? Vad gjorde t ex president Bush medan han väntade på att WTC I och II skulle “dammifieras” och blåsa bort? Han läste sagor för barnen, sen skulle de sova, vilket stora som små gjorde efter att ha hört sagan om den skäggige, onde araben tusen och en gånger om, dygnet runt, från alla håll och år efter år. Är vi så svaga för sagor? Så präglade av dem.

 

De tror att folk är barn som man kan lura hur många gånger som helst. Bush kostade rent av på sig att vara rolig och travestera Churchill: “You can fool some of the people all of the time, and those are the ones you wanna concentrate on.”  Men det håller aldrig i längden och jag hoppas innerligt att Brasiliens folk inte går på barnsagorna, psykoperationen och kuppförsöket den här gången.

 

De försöker pracka på oss en ny Fernando Collor! En Boris Jeltsin!

 

Hans Berggren


To our countries, av Faia och Rihan

 
 
To Our Countries
is a project produced by a group of youths who live 
in Sweden and are originally from Syria, Iraq, Lebanon and Palestine
 
 
you can follow them on
Faia on Instagram: faiayo 
Faia on soundcloud: faiayo
Rihan on Facebook and twitter: Rihan Younan
 

Syria… 3 years and more

Of a crazy, selfish and illogical war

3 years in which souls, hearts and minds have been destroyed

A war that sneaked through the doors stealthily without knocking

To settle down in the homes and humiliate their owners

A war in which children and women were sold in slave markets

A war that brought the nation’s mothers to tears

And exhausted its men

A war that never knew its beginning

A war dreaming of its end

 

An in Iraq there has been a liberation for more than 10 years

A liberation from injustice, oppression and tyranny

That came with a greater tyranny, injustice and oppression

A liberation in which the people of the country were all expelled

A liberation that divided what’s already divided

And broke what’s already broken

A liberation where civilizations cease to exist

A liberation in which all the Iraqi citizens were marginalized

Regardless of their ethnic and religious background

A liberation that enslaved people and demolished homes

One that killed the human and the motherland

 

For the past forty years

Lebanon and its people have suffered all kinds of wars

A civil war, a religious war, and a sectarian war

And aggressive invasions

And paying the price for regional turmoil

And international compromises and deals

40 years that made little Lebanon very big in its scars and daily struggles

40 years of pain, a pain in most cases resistant and silent

 

Palestine, the compass directing all causes.

The biggest and oldest of them all.

More than 60 years of violations

And howls of generations witnessing the illogicality of yesterday

Barbarity of today and fear of tomorrow

Expelling, abusing and deprivation of rights followed by deprivation of land

More than 60 years in which geography has gradually disappeared

So that new borders can be drawn

Borders that penetrate hearts and minds

Borders that refuse to be fused so they cling to history and the future

Borders that create a resistant present and people with willpower

For an existing, alive and lasting nation

 

Our countries, the countries of wars and pain

The countries of love and dreams

Our countries.

 

My homeland, am I ever going to see you?

I will see you!

Am I ever going to see you safe, prosperous, triumphant and dignified?

I will, I will see you safe, prosperous, triumphant and dignified!

I will see you!


Den hejdade, gnostikern och den lärde

Den hejdade, gnostikern och den lärde
 
 (Förord till "Anhalternas bok" av al-Niffarí)
 
av Hesham Bahari
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 
 
 
 
 

Det var 1934 som A. J. Arberry såg till att Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís verk för första gången publicerades både på original­språket och i engelsk översättning (E. J. W. Gibb Memorial, Cambridge University Press). Redan då omfattade materialet i denna första utgåva huvuddelen av Niffarís båda storverk: Kitáb al-Mawáqif och Kitáb al-Mukhátabát.(1) 1953 upptäckte Arberry en ny handskrift i Chester Bettys bibliotek som innehöll tidigare okända texter av Niffarí. Dessa nya fragment publicerade han under rubriken ”More Niffarí” i BSOAS (vol. 15, ss. 29-42). Med åren skulle ytterligare nya fragment upptäckas på olika bibliotek i Turkiet (Konya) och i Iran (Teheran) av den kaldeiske jesuitpatern Paul Nwyia (1925-1980), Louis Massignons elev och fram till sin bortgång professor i islamologi bl.a. vid Université Saint-Joseph i Beirut och vid l’Ecole Pratique des Hautes Etudes i Paris.


Enligt Paul Nwyia, vars samling nyupptäckta Niffarí-texter publicerades 1982 på originalspråket med en dedikation till poeten Adonis och litteraturkritikern Khalida Said,(2) utgör särskilt fyndet i Teheran en av de vackraste handskrifterna av Niffarís texter. Fader Nwyia skriver i sitt förord: ”Publiceringen av texter skrivna av muslimska mystiker har knappt inletts om man betänker det stora antal undangömda handskrifter på allmänna och privata bibli­otek som ännu väntar på att bli upptäckta. Dessa texter tillhör inte enbart den islamiska, arabiska eller icke arabiska, litteraturens skatt utan än mer mänsklighetens andliga arv. Utan tvivel intar de där en privilegierad ställning, ty sufismens andliga äventyr tillhör ett av den religiösa historiens mest extraordinära.” I Nwyias samling som publicerades under titeln ”Trois oeuvres inédites de mystiques musulmans, Shaqíq al-Balkhí, Ibn Atá, Niffarí” (Collection Recherches, Dar el-Machreq, Beirut 1982) möter vi tre sufier. ”Om den förste tar oss till detta äventyrs trevande ursprung”, skriver Nwyia, ”vittnar den andre om vad Koranens andliga hermeneutik betydde för de tidiga sufierna medan med den tredje närmar vi oss det symboliska språkets värld, uttryckt på en arabiska som med Niffarís penna eklaterar som ett fyrverkeri. Så som Niffarí skriver kunde enbart en Jesaja skriva, eller en Massignon… Ord som brinner medan de omfamnar andra ord!”


Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís knappa biografi består av några få obeslutsamma rader. Av okänt ursprung levde han ett asketiskt liv, och som ”obunden själ” vandrade han mellan olika orter. Han brydde sig aldrig om att samla sina skriverier som han spred omkring sig på lösa blad. Enligt olika legender var det hans son eller sonson som samlade ihop texterna, rubricerade och ordnade dem i två volymer. Han lär ha avlidit ca 965 e.Kr. eller vid mitten av det tredje seklet efter Hidjran.(3) Men Niffarí var ingalunda en enkel själ. Hans bildning måste ha omfattat både grekisk filosofi, persisk litteratur och kristen mystik, så som det begav sig för hans tids lärda. Munkväsendet och de östra kyrkornas tidiga förvaltning av hellenis­tiskt tankegods och spridningen av gnostiska rörelser hade verkat oavbrutet i över ett halvt millennium när Niffarí föddes i början av 900-talet. Det var ungefär under den tiden som ”Klarhetens Brödraskap” (Ikhwán al-Safá), ett anonymt ismailitiskt (shía-fati­mi­diskt) sällskap av encyklopedister, skrev ner och spred vida omkring ett digert uppslagsverk i 52 epistlar.(4) Verket skulle förmedla alla tiders fysiska och metafysiska kunskaper på en didaktisk arabiska som tusen år senare känns förbluffande modernt och upp­lyst. Översättningen av grekiska filosofer till arabiska via syrianska och grekis­ka urkunder hade ju intensifierats alltsedan abbasiderna kom till makten 750 e.Kr. och Bagdad blivit världens största stad och cent­rum för all lärdom. Man kan naturligtvis bara spekulera om vilka skolor Niffarí anslöt sig till eller vilka utbildningar han genomgick. Vi vet inte ens med säkerhet var han bodde. Men hans texter talar om en mystiker med djup förankring i lingvistiska och filosofiska discipliner. Ibn al-Arabí lär ha nämnt honom minst fem gånger i sitt Magnum opus, ”al-Futúhát al-Makkiyya”, som varande en inspirationskälla och en föregångare för det seriösa andliga sökandet.(5)


Vilken påverkan har den österländska synkretismen i dess otaliga övergångsformer haft på de muslimska mystikerna? Louis Massignon skriver i ”Essai sur les origines du lexique technique de la mystique musulmane” från 1922 följande:


”Genom hela den ständigt expanderande islamiska världen, under sträng ismailitisk disciplin och via den qarmatiska propagandaapparaten såg den hellenis­tiska sabianismen till att, i två sekler, sprida följande: (i) en växande anda av vetenskaplig forskning; (ii) en synkretism som sammanförde alla religiösa bekännelser genom att använda en metodiskt graduerad teosofisk katekes; samt (iii) en initierande samfällighets­anda som propagerade för sammanhållning och samförstånd mellan de olika yrkeskårerna och som ledde till grundandet av ismailiter­nas politiska imámat, eller Fatimismen. Konturerna för ismailiternas egalitära religiösa vidsyn är väl definierad i Ikhwán al-Safás encyklopediska verk; den framhävs vida­re i Nasir-i-Khusraws apostlagärning (d. 481 e.H.), och till och med i Hasan ibn al-Sabbahs politik (d. 518 e.H.), grundaren av assasinsekten, vars ”nya kampanj” ännu kunde argumentera för ”sabiansk” universalism. Kors­farar­krigen kom dock att vingklippa fatimiderna och rädda den sunnitiska ortodoxin, som var hotad. Å andra sidan övergick den stora vetenskapliga lärdomen som favorise­rades av fatimiderna till Europa och ingöt livskraft i de korporativa rörelserna i våra tidiga universitet.”(6)


Massignons citat ovan visar tydligt den komplexitet som utmärkte det tredje seklet e.H. i dåtidens abbasidiska välde, vilket utsattes för tryck västerifrån av fatimidernas ismailitiska ”agenter” och österifrån av början på de stora asiatiska invasioner­na som så småningom skulle leda till Bagdads fall. Religioner skapas ju inte över en natt. Långa processer av synkretistisk natur där flera ingredienser stöts samman, renas och legeras till nya läror föregår och medföljer alltid en religions uppkomst och etablering, även om det i folkloren ser ut som om födelsen skett plötsligt. Den etablerade religionen frångår sedan sin roll som andligt medium för att istället tjäna som samhällskitt. Därtill stadfästs religionens rituella och dogmatiska utformning­ar, vilket i sin tur leder till sektbildning och vidare splittring. Mystikens uppkomst inom samtliga stora religioner kan därför liknas vid de antikroppar som samhällets immunsystem använder sig av för att stävja religionens förvand­ling till en kollektivets kontrollmekanism. Mystiken ser till att åter stärka individens ställning och återinsätta det ursprungliga andliga sökandet som kriterium. Men även mystiska rörelser kan med tiden övergå från att vara ett individuellt sökande efter det heliga till att i sin tur fungera som skyddsnät för samhället mot både ytt­re och inre hotbilder, något som sufismens utveckling har visat ganska tydligt ända in i vår tid.(7) Niffarís tid kan sägas ha legat mitt emellan dessa två faser i den islamiska mystikens historia, från de allra första asketer som var samtida med profeten till de stora rörelser som i sufismens namn islamiserade stora delar av Indien och Sydostasien och som senare utgjorde stommen i de mer militanta skyddslinjerna mot både korsfararnas och mogulernas invasioner.


Niffarí föddes drygt 300 år efter det att islam spreds från den arabiska halvön och det arabiska språket och kulturen definitivt hade övergått från muntlighet till skrift. Inom islam, liksom inom judendomen, intar profetskapet en central roll i det religiösa livet. Avståndet mellan Gud och människa är oöverbryggbart, och profeternas roll är att vara budbärare och förmedlare mellan det osynliga och det synliga. Kristendomen skiljer sig på så vis från sitt semitiska ursprung genom att förklara Jesus vara Gud, men inte alla former av kristendomen betonade detta förhållande. Nestorianismen, som spreds först i Syrien och Mesopotamien innan den fick många anhängare i Asien, betonade Jesu mänsklighet, människosonen som reflekterar genom sin helighet det gudomliga men som i sig inte är Gud. Denna form av kristendom vann många anhängare bland de arabiska stammarna strax före islams grundande. Den kanske även förberedde marken för och underlättade spridningen av islam bland Syriens och Mesopotamiens befolkning. Mer än så, man har hävdat att de islamiska teologernas skolastiska debatter, ilm al-kalám,(8) var en fortsättning på de nestorianska dito och ägnades mer eller mindre samma tema, som människans fria vilja, predestination, ondskans natur, osv.


Om den islamiska kulturen kan sägas ha blivit påverkad av hellenistiska, persiska och även indiska tankeströmningar, väl synliga i dåtidens synkretistiska skapelser, så hämtar sufismen både sina förklaringar och sina verktyg främst ur ett lingvistiskt fenomen, nämligen Koranen. En del tidiga orientalister(9) har i den sufiska traditionen velat se den persiska kulturens svar på den arabisk-islamis­ka erövring­en, men deras ”ariska” förklaringar har blivit vederlagda på senare tid.(10) De allra första sufierna som verkade redan vid slutet av 600-talet och under 700-talets början var ara­ber eller åtminstone arabisktalande, från Hassan al-Basri till Rábia al-Ada­wiyya, islams första kvinnliga helgon. Detta till trots har det arabiska språkets grammatik kodifierats av persiska lärda. Den persiska kulturen, även om den motsatte sig arabisk dominans, var ytterst noga med att behärska och bevara Kora­nens språk och även värna om arabernas världsliga litteratur. Flera av denna tids stora förnyande poeter som skrev sina alster och förde sina debatter uteslutande på arabiska, som Bashshár ibn Burd och Abu Nuwás, var av persisk härkomst. Al-Isfahání, tidernas största samlare av arabisk folklore med sin outtömliga “Sångernas Bok”, är bevis nog på den persiska kulturens betydelse som katalysator i mötet mellan motstridiga kulturmönster, bosatta och nomadiserande. Dock bör Koranens bety­del­se som inspirationskälla och modell för sufiernas s.k. ”teopatis­ka diskurser”,(11) hur persiska de än må vara, inte underskattas.



Så långt om den historiska bakgrunden till Niffarís tid. Men vad bestod hans ”teopatiska diskurs”, hans shatahát,(12) av, och vad var det som utmärkte honom som skriftställare och som gjort ett så starkt intryck på vår samtid och fått vissa att se honom som en revolutionerande ande? Högst i Niffarís andliga hierarki står ”den hejdade”, al-wáqif, den vars förhållande till det gudomliga inte kan förklaras av vare sig exoteriska eller esoteriska förklaringsmodeller. Niffarís mystiska teologi utmärks av kedjan waqfah (hejdande) > ma'rifah (gnosis) > 'ilm (kunskap/vetenskap). Hejdandet beskrivs som ”pausen mellan två anhalter” och ”källan till 'ilm”. Den som beviljats hejdandet ”härleder sin kunskap ur sig själv medan alla andra människor härleder den ur yttre ting. I hejdandet förtärs gnosis, alldeles som kunskap förtärs i gnosis. Hejdandet befinner sig bortom avstånd och närhet.” Ur roten w-q-f avleds mawqif, ”anhalt”; waqfah, ”ett hejdande” och al-wáqif, ”den hejdade”. På den hejdades anhalt leds mystikern inte längre av den lärdes (al-'álim) kunskap om världens beskaffenhet eller av gnostikerns (al-'árif) igenkännande av inre, kognitiva förmågor. Al-waqfah, “hejdandet bortom avstånd och närhet”, är den erfarenhet som Niffarí vill förmed­la genom sin “teopatiska diskurs”. Shath är, litterärt sett, en teknik som får språket att självbrinna, dvs. blotta sina motsägelser och nära sig på sina beståndsdelar för att sedan förvandlas och föra användaren bortom yttre och inre dimensioner till det som språket egentligen inte är skapat för att förmedla.(13) “Den lärde berättar om påbud och förbud, och dessa utgör hans 'ilm (kunskap); gnostikern berättar om Guds nödvändiga attribut, och dessa utgör hans ma'rifah (gnosis); den hejdade berättar om Gud, och Gud utgör hans waqfah.”


Niffarís Anhalter består av “samtal” mellan Gud och en visionär. Al-Sha'rání skriver i Al-Tabaqát al-Kubrá att ”Niffarí brukade säga, som om det var Gud själv som talade”:


”Lyssna och var tysta: inte på det att ni ska få veta. För om ni gör anspråk på att vara förenade med Mig är ni bakom en slöja genom ert anspråk; ... Om ni inte kan vara bortom värden försök vara bortom tankar.”


Rösten i dessa samtal presenteras som Han, i enlighet med den abrahamitiska traditionens regler. Men i “Anhalten I Hans Vision” (58:2) får vi en sufisk definition av ordet Han, som skiljer sig från dess grammatiska bruk som tredje personens pronomen, något som man bör minnas under läsningen för att inte fastna i en för sufismen främmande genusfärgad tolkning av ordet. Niffarí skriver:


Och Han hejdade mig i Han och uppenbarade sig för mig ut ur Han, det Han som verkligen är Han, inte ut ur det bokstavliga ”Han”. Innebörden i det bokstavliga ”Han” är det du åstundar, det vill säga det demonstrativa, inledande, kunskapssökande, beslöjande och närvarande ”Han”.


I Enhetens Anhalt (49) läser vi vidare: “Och Han vände på totaliteten med den ned­re delens fingrar och sade: det är Du; och Han vände på totaliteten med den övre delens fingrar och sade: det är Jag; och Han finns i totaliteten.” Halláj, en generation före Niffarí, hade redan fått offra sitt liv, marterad och korsfäst som en Kristus, för att ha hört denna Röst där pronomina går ihop, där ”jag” och ”du” smälter samman i Han, eller Hw, andningsexercisen som anger del-hetens ingående i Helheten och som än idag utövas av miljontals sufier över hela världen. Denna “nedsmältning” av pronomina, hur litterär och oskyldig den än kan låta, har ödes­dig­ra effekter på makthierarkierna i samhället:


7. De uttalanden i vilka ordet ”du” förekommer äger allmän tillämplighet.
8. ”Du” är innebörden i hela fenomenvärlden. (Anhalt 4, Arberry)


Avrättningen av Halláj 922,(14) och senare av hans lärjunge ibn 'Atá bland andra mystiker, har en social förklaring, där “heretiska” rörelser och “subversiva” läror “underminerade den rådande ordningen” så pass att Kalifatet såg sig tvunget att döma till pinobänken och Korset. Enligt sufierna hatar den som betraktar människorna ur religionens aspekt sina medmänniskor, men “den som betraktar dem ur Verklig­hetens aspekt förlåter dem”. Schejk Abd al-Rahím ibn al-Sabbágh sade efter sin omvändelse till sufismen: ”Jag brukade vara missnöjd med att vistas där det fanns en enda jude eller kristen; men nu försmår jag inte att omfamna dem.” Sufier som Halláj, ibn 'Atá och Niffarí utgjorde en fara för både världsliga och religiösa härskare på 900-talet. Deras texter hade gått i metamorfos och den som lärt sig konsten att tolka mellan nivåer kunde tillägna sig budskapet. Detta kanske kan förklara varför spridningen av Ikhwán al-Safás encyklopediska epistlar och sufiernas teopatiska texter bekämpades så hårt av makthavarna, och varför Niffarí valde att inte uppmärksammas av sin samtid.


Den hejdade ogillas av teologerna, och teologerna ogillas av honom.” Detta beror på att ”hycklaren träder in i allt och träder ut ur det med sitt hyckel, ... med undantag endast för hejdandet. Det inträder han inte i, och aldrig kommer han att göra det.” Niffarís ordflöde vill definiera och förmedla ”hejdandets stund”, säga det som han vet vara osäg­bart, uttrycka det som han erfar vara omöjligt att uttrycka. I “Det outsägligas anhalt” (34) läser vi: “Uttryck är ett väjande; när du bevittnar det som aldrig förändras kommer du inte att väja.” Medan i “Anhalten Hur kan du ägna dig åt hemställan?” (28) får vi kortfattat veta att “Ju mer visionen vidgas desto mer minskar uttrycket.” Med Niffarí och en generation före honom börjar den sufiska litteraturen iklä sig symbolens dräkt, dvs. “tala i gåtor”:

 

Han hejdade mig i namnen och sade till mig: ... “Din fiende Satan har ett -a- i sitt namn, och din fiende jaget har ett -j- i sitt namn, så var nådig mot a-et och var nådig mot j-et.” (Paul Nwyia, Anhalt 31)


Al-Tilmi­saní, som läste och kommenterade Niffarí tre hundra år efter att “Anhalterna” skrevs ned och vars kommentarer flitigt använts av Arberry (anges med T i denna bok) säger om waqfah att den “får (sufin) att inse sitt värde, det vill säga att han är Herren som han söker”.(15) Redan i första paragraf i Bokens första anhalt presenterar sig Rösten för mottagaren: “Jag är den Härlige vars närhet är outhärdlig och vars bestånd inte eftersöks. Jag uppenbarade det Uppenbara och är mer uppen­bar än det; dess närhet kan inte fatta Mig, och dess existens kan inte finna Mig; och Jag dolde det Inre och är mer dold än det; ingen hänvisning till det kan tillämpas på Mig, och ingen väg från det leder rätt till Mig.” Vidare, i tredje paragrafen, postuleras följande: ”Utan Mig skulle ögonen inte ha sett de synliga ting som anstår dem och öronen skulle inte ha hört de hörbara ting som anstår dem.” Det Rösten vill förmedla är att Gud, som är alle­städesnärvarande, är den enda källan till mottagarens förmåga att se och höra. Det betyder dock inte att Niffa­rí jämställer hjärnan med Skaparen, som inte får begränsas av villkorlighet. Varje hjärna utgör en kopia av en idealisk Hjärna, skulle ha varit Platons ståndpunkt. Detta får en nyplatonsk genklang hos Niffarí när han i Mukhátabát förklarar skillnaden mellan ”namnet” och ”namnen”: ”Bokstaven är inrymd i namn, namnen är inrymda i ett namn, namnet är inrymt i essensen; namn är bokstavens ljus, och det benämnda tinget är namnens ljus.”


Tillfrågad om den kortaste vägen mellan människan och Gud svarade al-Halláj: “Den kortaste vägen mellan två punkter är den rakaste vägen. Och när man avverkar den finner man sig själv!”(16) Man måste skaffa sig basírah, ett inre seende, (Anhalt 32 kallas just Mawqif al-basírah) för att kunna införliva undervisningen. Niffarís texter är mer än en samling uppsatser i sufiska betraktelser. Om tidigare muslimska mystiker hade ägnat sig åt hermeneutik och försökt tolka Koranens esoteriska budskap för att omsätta det i sina liv, så har Niffarí låtit själva språket tolka sina hemligheter för honom. Han reflek­terar inte över Koranens innehåll på samma sätt som tidiga­re sufier hade gjort. Han hör Rösten samtala direkt med honom och återger dess direktiv: Rösten vill försätta honom i tillstånd, där ytt­randet (vetarens kunskaper) och tystnaden (gnostikerns insikter) töms på motstånd inför ”det som inte kan sägas”, suddas bort och sedan åter gestaltas i läsarens eller lyssnarens inre.

 

Han hejdade mig i all världens kunskap och sade: “Begrunda!” Och jag såg kunskaperna äta upp varandra. ... Och jag såg det ätande äta upp det uppätna i det synliga, och jag såg det uppätna äta upp det ätande i det dolda. Och Han sade till mig: “Bygg ej ditt hem på all världens kunskap. Var bygger du? Om du bygger i det synliga rivs det av det fördolda, och om du bygger i det fördolda rivs det av det synliga. Om du måste träda in bland kunskaperna så låt de inte avhålla dig från att träda ut. De är blott en stig bland stigarna. (Paul Nwyia, Anhalt 32)

 

Mottagaren inser plötsligt det omöjliga med att via språket, vare sig i dess ytt­re eller inre manifestationer, ”förstå” det gudomliga. Hos Niffarí slår sig uttryc­kens ”tungomål” och de definierande ”bokstäverna” blodiga mot det gudomligas onåbara väsen, som inte ens en Koran kan ge rättvisa. Människans behov av tama förmedling­ar, upptrampade och utsta­kade kanaler, upphör inför den omedelbara Rösten som kräver ett visst “risktagande”, en påminnelse som återkommer i flera anhalter som i Slöjans anhalt (47): “Utsätt dig själv för risker, annars kommer det inte att gå dig väl.” I Havets anhalt (6) får vi en mer detaljerad beskrivning av risktagandets innebörd, som genererar flera “läsningar” beroende på hur man tolkar “havet”, “skeppen” och “plankorna”:


Han hejdade mig i Havet, och jag såg skeppen sjunka och plankorna flyta; därpå sjönk även plankorna. Och Han sade till mig:
1. Den som seglar är inte frälst.
2. Den löper en risk som kastar sig i och inte seglar.
3. Den går under som seglar och inte löper någon risk.
4. I risktagandet finns ett inslag av förlossning. (Havets Anhalt, 6, Arberry)


I Valets anhalt (50) säger rösten till Niffarí: “Minns mig som ett barn minns Mig, och kalla på Mig som en kvinna kallar på Mig”. Krav på rättvisa, åkallan av paradisisk sällhet och vädjan om nåd för allt levande är lösenord för en mänsklighet som ständigt knäat under tidens tyranni. Himlens avskräckande straff och hägrande belö­ning­ar sedda ur detta utopigenererande perspektiv blir allt annat än amsagor och fyller sin funktion i den pågående evolutionen. De har under långliga tider suggererat en möjlig tillvaro där rätt­visa, skönhet och godhet kommer att härska. De har stakat ut en långtids­plan för hur människan kan värna om livet och undgå den själsliga döden. Niffarís mystik slår rot i en tradition som fått näring av tusen­tals år av begrundanden. Men i hans Anhalter uppnås frälsningen först när man lyckats överlis­ta språket, ett oumbärligt steg mot “jagets utplåning”. Niffarí skapar sitt eget språk samtidigt som han negerar det under själva skapelseakten. Språket blir ett nödvändigt redskap, men så opassande för att uttryc­ka det som språk inte kan uttrycka. Rösten säger till Niffarí: ”Bokstaven förmår ej berätta om sig själv. Hur vill du att den skall berätta om Mig?” Därav den tilltagande förundran när man i Röstens tilltal börjar skönja ett språkets under, som i likhet med andra lingvistiska ”underverk” uppvisar egna gärning­ar och kräver en egen exeges.


Och Han sade till mig: “Kännandets rätt är att du inte uppskju­ter ditt kännande till natten när du befinner dig på dagen, eller till dagen när du befinner dig på natten, eller till stunden om du befinner dig i stunden. Kännandets rätt är att du inte har förväntningar på varken återuppståndelse eller livet efter detta. Skräck och fasa blir din lott om ditt kännande av Mig vore i väntan på Mig.” (Paul Nwyia, Anhalt 9)


Om Koranen anses vara brytningspunkten mellan muntlighet och skrift i den arabiska nationens tillblivelse, blir Niffarís texter, och före honom al-Halláj, brytnings­punkten mellan strikt bokstavlig­het och förändringsvänlig kognition för en hel mänsklighet, en modern text i ordets sanna bemärkelse. ”Ett sammanbrutet om än sammanhängande språk, ett dunkelt om än upplysande tungomål, ett hoppande mellan höjderna över en avgrund som består av den tomhet som våra hjärnor inte kan fylla, men som i Niffarís erfarenhet är det djup som binder samman de andliga anhalternas tinnar med varandra och ger dem mening”, med Nwyias ord.


Med Niffarí når den mystiska erfarenheten sin kulmen vad gäller talet om det som inte kan sägas och tystnaden i det som sägs.

 

Och Han sade till mig: “Ett näs binder samman talet och tyst­naden, och i det näset finns förnuftets grav, och i det näset finns tingens kyrkogård.” (Paul Nwyias utgåva)


Enligt Arberry intar många av bokens Anhalter ”en hedersplats bland de ryktbaraste skildringarna av den mystiska erfarenheten.” Men för Paul Nwyia och Adonis innebar Niffarís behand­ling av det arabiska språket något mer; en hisnande färd mot tankens öppna rymd och individens hägrande frigörelse. “Anhalternas bok” har utgjort en viktig länk till den växande islamiska filosofin och mystiken som lärde sig av Niffarí, och av Halláj, hur man bryter med den begynnande skriftens bokstavstro. Al-Farábí (Alpharabius) var nästan samtida med Niffarí (d. 950), men det filosofiska och andliga sökandets fackla bars av en obruten generationskedja med förnyare som al-Tawhídí (923-1023), Ibn Síná (Avicenna, 980-1037), Ibn Tufail (1105-1185), Ibn Rushd (Averroes, 1126-1198), Ibn Arabí (1165-1240), Ibn al-Fárid (1181-1235) och al-Rúmí (1207-1273), andar som berikat mänskligheten och verkat i vitt skilda världsdelar från Andalusien till Centralasien. Betecknande nog ägnar sig Ibn Khaldun (1332-1406), det sista stora namnet inom denna upplysningstradition, åt att kartlägga de materiella principer som styr mänskliga samhällen. Den europeiska renässansens förarbete var därmed fullbordat och fröet till individens “rättigheter” sått.


På 1300-talet var Al-Tilmisání bland de sista att ägna ett digert verk åt att tolka och förstå Niffarís shatahát. De sista hundra åren har intresset för Niffarí återupp­väckts efter ett långt avbrott.(17) Färden, trots hinder och bakslag, pågår än idag och har samma mål. Inte undra på att Adonis valde att kalla sin banbrytande poe­si­tidskrift för Mawáqif. I sufiernas “teopatiska” texter kunde han, vad gäller skriftens teknik, se en medeltida parallell till surrealister­nas automatism och den s.k. mediala transen, och vad gäller drömmarnas och visionernas semantiska tolkning, en förelöpare till ännu ofödda tider. Det är denna revolt mot språkets rådlöshet inför mening­en som än idag fängs­lar läsaren och gör Niffarís ”Anhalter” till en tidlös text för alla tider.

 

Hesham Bahari

 

 
 

Översättning av Öjevind Lång i samarbete med Hesham Bahari
Förord av Hesham Bahari

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


RSS 2.0