Pia Hellertz om David Ray Griffins bok "Motsägelser om 11 september"

 

Motsägelser om 11 september –
Öppet brev till USA:s kongress och press

Av David Ray Griffin

Alhambra förlag

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Recension av Pia Hellertz – juni 2015

 

President George W Bushs offentliga teori om attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 är en av de största konspirationsteorierna världen har skådat. En konspiration, eller en sammansvärjning, syftar enligt Wikipedia på ett ”hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte”. Enligt Bush är attackerna mot WTC orsakade av en sammansvärjning av Al-Qaida och Usama bin Ladin. En konspirationsteori är en teori om denna händelse och Bushs teori är därför en konspirationsteori. Inom vetenskapsteorin får man kriterier för att skilja mellan en god och en dålig teori. Och för att en teori ska vara en tillförlitlig och god teori får den inte strida mot relevanta, påvisbara fakta. David Ray Griffin beskriver i sin bok ”Motsägelser om 11 september” 25 olika fakta som kan ifrågasättas, genom att det finns bevisade motsägelser, vittnen som framför motstridande iakttagelser och information som kullkastar den officiella teorin som presenterades av president Bush och hans medarbetare, samt i många fall av den ledande media.

 

Den officiella teorin har enligt Griffin ”utnyttjats för att öka de militära utgifterna, rättfärdiga krig, inskränka medborgerliga rättigheter och öka regeringens verkställande makt” (s.7). Detta är slutsatser som flera andra kritiska författare också kommit fram till, exempelvis Eric Laurent i boken Gåtorna kring den 11 september (1) och Andreas von Bülow i sin bok CIA och 11 september - Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsten.(2)

 

 

Vem är David Ray Griffin?

 

Författaren är professor emeritus i religionsfilosofi och teologi vid Claremont School of Theology och Claremont Graduate University. Han har enligt baksidestexten publicerat ett 30-tal böcker om olika ämnen. Enligt Wikipedia grundade han tillsammans med John B. Cobb, Jr. "Center for Process Studies" år 1973, vilket är ett forskningscenter som arbetar för att främja det allmänt goda genom en relationell metod som hämtats från processteologin. Under senare år har han, genom en rad böcker, gjort sig känd som kritiker av den officiella versionen av attackerna den 11 september. Han menar att attackerna var en konspiration som åtminstone delar av USA:s regering var delaktiga i. En recensent av boken, en f.d. CIA-tjänsteman, Bill Christison, skriver:

 

Denna bok, som baseras på noggrann forskning men är skriven i en flyhänt och lättläst stil, kullkastar helt uppfattningen att 9/11-kommissionens rapport presenterar en korrekt redogörelse för vad som hände den 11 september. Den visar fullständigt klart behovet av en ny undersökning.”

 

Det är ett konstaterande jag fullständigt och något chockad håller med om. Boken avslöjar detaljer jag inte tidigare läst eller hört talas om, trots att jag läst en del och sett många TV-dokumentärer om katastrofen.

 

Ett öppet brev

 

Bokens undertitel är Ett öppet brev till USA:s kongress och press. I de 25 kapitlen avslutar Griffin med att uppmana kongressen och pressen att börja ifrågasätta den officiella teorin och fördjupa undersökningen av alla fakta som faktiskt framkommit, framförallt genom hundratals vittnesmål från människor som iakttog det som hände. Det är framförallt brandmän, akutsjukvårdare, räddningspersonal och poliser, men även från journalister och anställda i tornen som klarade sig ut med livet i behåll.

 

I kapitel 23, ”Förekom det explosioner i tvillingtornen?”, redovisar Griffin 46 citat från uttalanden av olika observatörer med olika professioner. Jag väljer ett par:

 

”Det small överallt. Jag var säker på att det fanns bomber utplanterade överallt och att någon satt vid en instrumentpanel och tryckte på detonationsknapparna… Det kom en ny explosion. Och en till. Jag visste inte vart jag skulle springa.” (s.254)

 

”Alldeles nyss talade jag med säkerhetschefen för brandkåren i New York, Albert Turi. Han fick besked om att det möjligen fanns en sprängladdning, d.v.s. en annan bomb som kan explodera. Han försökte få ut sina män så fort han kunde. Men han sa att det kom en ny explosion, och sen en timme efter att… första kraschen inträffade… var det en annan explosion som inträffade i ett av tornen här. Han tror att det faktiskt var utplacerade bomber i tornet.” (s.255)

 

I ingen av de 25 motsägelserna som Griffin diskuterar har den kommission som tillsattes för att utreda och rapportera om katastroferna, redovisat allt det underlag de i praktiken haft tillgång till, för att kunna ta en sanningsenlig ställning. Istället har den helt ställt sig på Bushs officiella teori om det som hänt och förnekat och/eller förvrängt fakta. Den vanligaste strategin verkar ha varit att man över huvud taget inte nämnt och ändå mindre kommenterat motsägelserna.

 

Griffins syfte med boken är att presentera faktaunderlag för att underlätta vidare granskning eftersom ”de flesta reportrar och kongressledamöter /är/ strängt upptagna personer med begränsad tid att studera komplicerade frågor. Den här boken kräver, förutom att den är lättläst, ingen teknisk expertis för att man skall bilda sig ett omdöme om de frågor som berörs” (s.6). Han poängterar också att boken inte för fram några omdömen som kräver expertis. Han kommer inte heller fram till någon egen teori i slutet. Han konstaterar endast att den officiella teorin är en ”upprörande teori”, som har ”använts för att rättfärdiga attacker på två länder, som har orsakat över en miljon döda, inklusive tusentals amerikaner” (s.288). Den officiella orsaken till attackerna var ju att ”terroristerna” hatade Amerika och ville slå mot dess svaga punkter. Men genom attacken fick USA en anledning att starta krig mot flera ”terroriststater”, exempelvis Afghanistan och Irak.

 

En annan av Griffins böcker som behandlar kommissionens utelämnanden och förvrängningar
The 9/11 Commission Report - Omissions and Distortions
 
 

9/11 Kommissionen

 

Den 27 november 2002 upprättades ”National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States”, mer känd som ”9/11 Commission”. Den bestod av tio ledamöter med Thomas H. Kean som ordförande och Lee H. Hamilton som vice ordförande. Samtidigt har den haft en stor stab på 75 personer till sin hjälp.(3) Kommissionen avslutade sitt arbete den 2 augusti 2004.(4) De presenterade då sin rapport ”The 9/11 Commission Report”. Rapporten finns i sin helhet på internet.(5)

 

Jag undrar hur alla dessa personer känner sig om de läser Griffins bok. Många av dem måste ju inse att de blivit en del av en gigantisk konspiration. Eller menar de alla att ”ändamålet får helga medlen”?

 

Frågor som granskats i Griffins bok ”Motsägelser om 11 september”

 

Boken är indelad i fem huvudkapitel:

I. Frågor om Bushadministrationen och Pentagons chefer
II. Frågor om USA:s militär
III. Frågor om Usama bin Ladin och kaparna
IV. Frågor om Pentagon, och
V. Frågor om World Trade Center

 

Jag vill ta några exempel på frågor från de olika kapitlen för att visa vad de kan handla om. Samtliga 25 frågor leder verkligen till nya besvärande frågor för Bushadministrationen och kommissionen. Däremot kommer jag inte att redogöra för Griffins diskussion. Det skulle ta för stort utrymme:

 

- Hur länge stannade George Bush i klassrummet?
- När tillät Cheney nedskjutning?
- Var fanns Donald Rumsfeld?
- När larmades militären om Flight 11? De följande underkapitlen ställer samma fråga om alla fyra flygplanen.
- Hade man föreställt sig attacker av 11 september-typ? Här kan jag bara kort säga att: Ja, det hade man, flera gånger.
- Var Muhammed Atta och de andra kaparna fromma muslimer?
- Finns det tillförlitliga bevis för bin Ladins ansvarighet?
- Vad orsakade hålet i Pentagons C-ring?
- Flög ett militärplan över Washington under attacken mot Pentagon?
- Förekom det explosioner i tvillingtornen?
- Förekom det explosioner i byggnad nr 7?

 

Det var 11 av de 25 frågorna.

 

WTC7

 

Ett av de största mysterierna är varför och hur den sjunde byggnaden i World Trade Center rasade. På sidan ”The Destruction of WTC 7” visas denna bild över hur huset kollapsade.(6) Den närmaste punkten mellan tornen och byggnad 7 är 110 meter. Man såg att det brann i övre våningar i huset, men brandmännen avråddes från att gå in och släcka för huset ”kommer att rasa”, vilket var obegripligt för brandmännen, eftersom såna hus ”inte rasar av eld”. Griffin tar inte upp vad byggnad 7 innehöll, men det gör Andreas von Bülow i sin bok CIA och 11 september - Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsten:

 

Där fanns ”CIA, försvarsministeriet samt New Yorks börskontrollmyndighet Security and Exchange Commission. Här fanns miljontals dokument lagrade om pågående brottsundersökningar om maffia, banker, den internationella narkotikahandeln, penningtvätt och terrorism” (von Bülow, s.139).

 

Ett oidentifierat plan

 

En uppgift som jag inte stött på tidigare var att det cirkulerade ett okänt, oidentifierat flygplan över Washington samtidigt som attacken mot Pentagon genomfördes. Rapporterna om detta skulle dock komma att bli ett problem för den officiella teorin. Därför menar Griffin att det vore av största vikt att undersöka om det faktiskt var ett militärplan och dessutom om det flög innan attacken mot Pentagon, vilket vissa vittnen framhöll.

 

En källa menar att ”det mystiska planet är ett av militärens känsligaste plan, en Air Force E-4B” (s.225). Pensionerade generalmajoren i flygvapnet Don Shepperd bekräftade denna identifiering. Det framkom att E-4B är ”en toppmodern flygande kommandocentral” (s.225). Griffin citerar från en intern hemsida:

 

E-4B fungerar som landets luftburna operationscentral för presidenten, försvarsministern och de förenade stabscheferna (JCS). I händelse av nationellt nödläge eller förstöring av markkommandots ledningscentraler utgör flygplanet med sin stora överlevnadsförmåga en kommando-, lednings- och kommunikationscentral för att leda stridskrafterna, verkställa brådskande order i krig och samordna civila myndigheters åtgärder… E-4B-operationer leds av JCS och verkställs via US Strategic Command… Ett avancerat satellitkommunikationssystem förbättrar globala kommunikationer mellan strategiska och taktiska satellitsystem och den luftburna operationscentralen… För att ge direkt stöd åt presidenten, försvarsministern och JCS är minst en E-4B alltid i högsta beredskap på en av många utvalda baser över hela världen.

 

 

Planet kallas ibland för ”Domedagsplanet” (s.226).

 

På ett par sidor på Internet påstås också att ett vitt okänt plan även cirklade över World Trade Center 7 i samband med attacken. Det finns också en liten videosnutt som visar planet, Mystery White Plane at the WTC. (7)

 

 
Smält stål under raset, nekades av NIST och Kommissionen
men finns dokumenterat på bild och film
 

 

Kunde stål smälta?

 

En offentlig ”sanning” som spritts var att orsaken till raset var att stålbjälkarna smälte av hettan på grund av branden som startats av kraschen och jetbränslet. Experter menar dock att denna typ av hetta inte kan komma över 1 000 grader. För att smälta stål krävs minst 1 538 grader. Samtidigt såg många vittnen smält stål efter krascherna, till och med ett par veckor efteråt. National Institute of Standards and Technology (NIST), som också presenterade en rapport, hävdade att det inte fanns något smält stål, trots att många vittnen sett det.

 

För den läsare som är intresserad av detaljerna omkring det som hände den 11 september 2001 är David Ray Griffins bok en guldgruva. Den är så faktafylld att det ibland blir jobbig att läsa. Samtidigt måste jag beskriva den som den mest objektiva berättelse man kan skriva om händelserna. Griffin har presenterat fakta både från den officiella berättelsen, från kommissionens och de medier som ställt sig på den sidan, samt fakta från alla de vittnen som berättar om de mängder motsägelsefyllda fakta som kommit fram. För den läsare som fortfarande tvivlar och tror att den officiella versionen är sanningen, rekommenderar jag varmt läsning av Griffins bok.

 

1) Se artikel på min Boksida - http://www.piahellertz.com/Gatorna_kring_den_11_september.pdf

2) Se artikel på min Boksida - http://www.piahellertz.com/CIA_och_11_september.pdf

3) Lista på staben http://govinfo.library.unt.edu/911/about/bios_staff.htm

4) http://www.9-11commission.gov/

5) http://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf

6) http://11syyskuu.blogspot.se/2006/02/destruction-of-wtc-7.html

7) https://www.youtube.com/watch?v=14M08plhUJs

 

Böckerna

"Motsägelser om 11 September - Ett Öppet Brev till USA:s Kongress och Press" av D R Griffin

"Usama bin Ladin: Död eller levande?" av D R Griffin

"WTC 7 och dess mystiska kollaps" av D R Griffin

"CIA och 11 september" av Andreas von Bülow

"Gåtorna kring den 11 september" av Eric Laurent

kan beställas hos din bokhandlare

 

Här kan du läsa Pia Hellertz recension av 
Usama bin Ladin: Död eller levande? av David Ray Griffin
http://www.piahellertz.com/Usama_Bin_Ladin-Dod_eller_levande.pdf
 
 
Här kan du läsa Pia Hellertz recension av 
Gåtorna kring den 11 september av Eric Laurent
http://www.piahellertz.com/Gatorna_kring_den_11_september.pdf

"Varje krig, varje konflikt mellan människor, har startat på grund av att man är oense om namn", Djalaluddin al-Rumi



Skattens närhet


En man sökte efter andliga skatter
men kunde inga finna, så han bad.

 

En röst inom honom sade: ”Du blev given
intuitionen att skjuta iväg en pil,
och sedan gräva där den landade,

 

men du sköt med hela din bågskytteskicklighet!
Du blev tillsagd att spänna bågen
med blott en liten del av din förmåga.”

 

Det du söker
är närmare än din halspulsåder! Låt pilen falla.

 

Trötta inte ut dig som filosoferna,
som anstränger sig att skjuta iväg
sina tanke-pilar i den högsta bågen.

 

Ju mer skicklighet du använder,
desto längre bort hamnar du
från det din djupaste kärlek saknar.

 

(Masnawi IV, 2347-2351)

Översättning av Astrid Ericson Bahari




 
 
 

SKATTENS NÄRHET

Ur samlingen ”DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN”

 Utgivare Alhambra

 
Översättning: Astrid Ericson Bahari
Uppläst av Christian Fex den 13 juli 2015, Dagens dikt, SR
 
 
 

 

DET INDISKA TRÄDET

Ur samlingen ”DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN”


En lärd man sade en gång,
bara för att säga någonting,
”Det finns ett träd i Indien.
Om man äter frukten från det trädet,
blir man aldrig gammal, och dör aldrig.”

 

Historier om ”Trädet” cirkulerade,
och till slut skickade en kung iväg sitt sändebud
till Indien
för att leta efter det. Folk skrattade åt mannen.
De klappade honom i ryggen och hojtade:

”Herrn, jag vet var ert träd är,
men det är långt inne i djungeln,
och ni kommer att behöva en stege!”

 

Han fortsatte resandet och följde,
medan han kände sig idiotisk,
sådana anvisningar i åratal.

 

Han var på väg att återvända till kungen,
då han mötte en vis man.
”Store lärare,
visa mig lite vänlighet i detta sökande efter trädet!”



”Min son, detta är inte ett verkligt träd,
även om det ibland har kallats för det.
Ibland kallas det för ’en sol’, ibland ’en ocean’,
eller ’ett moln’.
Alla dessa ord pekar på en visdom
som kommer genom en Sann Människa,
vilken kan ha många innebörder,
av vilken den minsta är evigt liv!

 

På samma sätt som en person kan vara en far
till dig och en son till någon annan, en farbror
till en annan och en brorson till ytterligare någon,
på samma sätt har det du letar efter
många namn, men en existens.

 

Sök inte efter något av namnen.
Gå bortom varje anknytning till namn!”

 

Varje krig, varje konflikt mellan människor,
har startat på grund av att man är oense
om namn.
Det är en sådan onödig dårskap,
för just bortom grälandet
står det ett långt bord
av vänskap dukat
och väntar på att vi skall sätta oss ner.

 

(Masnawi II, 3641-3580)

 

 Utgivare Alhambra

Uppläst av Etienne Glaser den 14 maj 2015, Dagens dikt, SR

Översättning av Astrid Ericson Bahari

 

RUMIS BÖCKER

"DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN" och "LJUVLIGA SKRATT"

KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Utdrag ur "Den tusen och andra natten" av Frank Heller


Frank Heller (pseud. för Gunnar Serner 1886-1947)
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Förord

av Gunnar Lundin

 

Arabesker, de ursprungliga arabiska, finns att se i Alhambra, kungaborgen ovanför Granada. Att en sommardag i gassande het sol lämna storstaden och långsamt, mycket långsamt  märka hur gatbullret absorberas i platanernas svalkande lövverk och ersätts av ljudet av porlande vatten från konstgjorda bäckar är att komma från vår fartcivilisation in i den milt grönskande förlåten till en annan kultur: det moriska Alhambra, vars arkitekter i millenniets ungdom genom kapillärkraften sinnrikt förde smältvattnet från Sierra Nevadas sluttningar till palatsets gårdar och parker. Människan lever fortfarande i samspel och harmoni med naturen.

 

Det naturvetenskapliga och tekniska kunnandet har använts i sämja med miljön. Porlandet av vatten är lika rogivande som sprakandet av ved i en brasa. Det glittrar mellan stammarna och rosenbuskarnas röda och gula blommor. Arvet från antikens naturvetenskap förvaltades av arabiska lärde som Averroes i Andalusien och Nordafrika med vördnad för jorden.

 

Snart når man på gångstigar själva palatset, som vänder en grå ringmur utåt, som yllemanteln på en dervisch. Innanför porten öppnar sig en arkitektur med mänskliga mått. Pelare och kapitäl och stalaktitmönstrade valvbågar har hellenska förebilder men är mer intima. Kolonnerna, i en sorts marmor som ser mjuk och formbar ut, har inte märkvärdigare dimensioner än ett paraplyställ. Gudarna var inte längre storslagna och nyckfulla väsen på Olympen. Gud, Allah, fanns inne  i livet. Och arabeskerna som fyllde väggarna inne i Alhambras byggnader bestod ofta av citat från Koranen: Mektub – det står skrivet. Individerna har sina öden. Och berättelserna om dessa älskade man på orientalers sätt att lyssna till.

 

Alhambra ger en bild av ett steg till civilisation som Europa kunnat ta, men som det inte tog. Europas steg blev upplysningen, som förgrenade sig i förnuft och megalomani, och romantiken, som med inspiration från Orienten återförde individen till ödet, men också förde henne bort, ut i främlingskap och traditionslöshet.

 

I Den tusen och andra natten kan man säga att Frank Heller (pseud. för Gunnar Serner, 1886-1947) tar det steg Europa kunde ha tagit med det andalusiska Arabien. Ändå förblir Filip Collin, eller professor Pelotard, upplysningseuropé med distans till exalterad andlighet; hjältens hållning är närmast en vänsinnad stoicism. Dessutom har han västerlänningens nyfikenhet och upptäckarlust.

 

Någon muslim är Heller inte, men den arabiska synen på traditionen och individens roll lockar honom som alternativ till det Europa som 1923 byggde arsenalen till ett andra världskrig. Som tioåring hade han läst om ”Aladdin, Sinbad och alla troende eller otrogna djinner” i en upplaga illustrerad av franska tecknare; fantasibilderna därifrån hade aldrig förbleknat. Något äldre inköpte han på Jönköpings station F. Ansteys Bronsflaskan, där en djinn agerar i Londonmiljö. 1923, efter en resa till Tunisien, var det dags för hans egen pastisch, Den tusen och andra natten.

 

Och Frank Heller måste ha känt sig befryndad med denna törst efter berättelser och detaljer från enskilda öden som tycks vara så stark i arabisk kultur. Med sin tro på ordet, och ordet och skriften som metafor, är Alhambras palats befryndat med den semitiska kulturen; en jude känner sig hemma där. Mektub, det står skrivet. (Men det betyder inte att du inte ska göra ditt bästa, vilket utläggs i många urkunder alltifrån Kalila och Dimna.) När kalifen Harun al-Rashid anonymt med sin visir och övereunuck en afton vandrar ut på Bagdads gator blir han övermåttan nyfiken och ”förgås av lust” att höra de tre tiggarbrödernas berättelser.

 

Sagan ligger dessutom väl till för Frank Heller; hans personer är ofta psykologiskt förenklade typer. Herr Collin kan med sin kyskhet, dragning till främmande kulturer och pojkaktiga äventyrsdrift få likheter med Hergés Tin-Tin. Porträtten i denna bok av marabouen, av Bachir med chichaslangen mellan läpparna och solfjädern i handen blir typer präglade av sin kultur, eller av vår föreställning om den; men genom typen framträder individen, på liknande sätt som hos Dickens.

 

Redan i ”Storhertigens finanser” framträder Heller som civilisationskritiker. Det lilla hertigdömet Minorca hotas genom sina svaveltillgångar av industrialismens grottekvar – kapitalismen skulle i ett svep ge de jordbrukande och fiskande öborna falska behov. Den revolution som startar är en maktlystnadens och egennyttans revolution. Mot detta står bilden av folkets liv:

 

”Under alla dessa furstliga skiften levde det minorcanska folket vidare som deras fäder gjort i århundraden, citronodlande, langustfiskande, belastade av skatter, smutsiga, pittoreska och evigt lättjefulla. Medelhavet slog blått och strålande mot Minorcas kuster, och solen lyste däröver 364 dagar av året. Värmande och välsignande besken den små gulvita byar, pinjeskogar, palmer, citronlundar och de långsamt förvittrande lustslotten från Jeronimo den Lyckliges tid…”

Och hertigen Ramon XX säger:

”Jag vet att de knotar mot skatterna – inte mycket, men i alla fall. Men jag inser att det är mycket bättre för dem att betala skatter till mig än att få en konstitution på halsen. Ty på samma gång skulle de få industrien på halsen, och då skulle de bli verkligt olyckliga.”

 

Den tusen och andra natten är bokstavligen ”En arabesk”.

 

Den inleds som en pikaresk äventyrsroman, i stil med Hellers föregående, med skojaren herr Collin och hans två kumpaner i huvudrollerna. Men så uppträder en ny berättare, Ibrahim, Salahs son, poet från oasen Tozeur, sedermera flyende de kuss-kuss-ätande kamelfösarna för det sofistikerade franskinspirerade storstadslivet i Tunis (observera hur hans föreställningsvärld blandas med den europeiska moderniteten). Ibrahim och hans sköna brorsdotter hålls under dödshot fångna av den rike Bachir, Abdullahs son. Varje natt måste Aouina – anklagad för otrohet – berätta sagor för sin make Bachir, och så länge han inte förut hört sagan uppskjuts exekutionen. Aouina är Scheherazade. Och hennes saga blir romanarabeskens innersta, arketypiska mönster som sedan upprepas i andra skikt.

 

Aouina berättar om de tre bröderna och mattan från Kandahar. Brödernas mor, mattväverskan, uppmanar dem ständigt: ”O Hassan, Ali och Akbar, kom ihåg en sak! – Om ni hålla samman, kunna ni bli mäktiga, men om ni inte hålla samman, kommer det att gå er alla tre illa!” Av bröderna är en krigare, en köpman, en vetenskapsman, och var och en vill tillskansa sig mattan för egen makt och vinning.

 

I hotell Dadelpalmens patio, i oasen, vid öknens rand, sitter en fransman, en engelsman och en tysk. Den ene är krigare, den andra köpman, den tredje vetenskapsman; nationellt uppblåsta betraktar var och en sitt yrke som överlägset de andras. Herr Todleben söker en skatt som hans anfader på 1700-talet gömt på en atoll i Saltsjön. Var och en vill de lägga beslag på skatten för egen räkning. De tre europeiska gentlemännen utgör arabeskens andra skikt.

 

I det tredje finns herr Collin, Lavertisse (fransman) och Henry Graham (engelsman). Tre rövare på ständig flykt från myndigheterna och den internationella polisen. Men tre rövare som troget efterlever de tre musketörernas motto. De är, genom herr Collin, förklarade motståndare till patriarkalism och kapitalmarknadens brutalitet mot människor och natur:

 

”När jag ser på vår civiliserade värld i Europa … så tror jag fullt och fast på andar, och på att man kan framkalla dem … Vi ha sökt betvinga luftens, vattnets och eldens andar … och vad har skett? Vi ha fått kanoner, som skjuta hundrasextio kilometer, vi ha fått aeroplan, som gå utan förare och släppa ned giftgasbomber, som kunna döda hela städer på några minuter.”

 

Dessa tre kumpaner, längst ut i arabesken, har besinnat sagans moral. Den tusen och andra natten är en anarkisk roman.

 

Och Scheherazade är ett betydligt viktigare motiv än skatten som i stekande sol bärgas i Saltsjön. Det är hon som räddas, liksom det trots ”cornern” i Minorcas statsobligationer är storfurstinnan Olga Nicolajevnas lycka som förs i hamn av Filip Collin. Och med chevaleresk beundran för sin dam har han ändå inte några personliga anspråk på henne.

 

Gunnar Lundin

 

 
 
 
 

Utdrag ur första kapitlet av

DEN TUSEN OCH ANDRA NATTEN

 

av Frank Heller (pseud. för Gunnar Serner 1886-1947)

 

Utgiven första gången 1923

 

Alhambras upplaga från 2001 kan beställas hos din bokhandlare

 

 

”Profeternas andar äro profeterna underdåniga”

 

 

Ett bylte dök upp i närheten av deras bord – ett engång  vitt bylte, ur vilket ett rakat huvud med turban och två långa nakna ben sköto ut. Två fanatiska rovfågelsögon brunno på bägge sidor om en näsa, krokig och vass som en sabel. Ansiktet var läderbrunt med framspringande kindben som voro så fria från kött, som om gamarna redan hade plockat dem. Dess nedre del doldes av ett stripigt  filosofskägg. Om mannen var en mohammedansk filosof, liknade hans kostym mest av allt en sönderriven upplaga av hans samlade verk – en upplaga som längtade efter att gå in i papperskvarnen igen. En sådan samling trasor kunde ingen av de andra pilgrimerna uppvisa. Nu bredde han ut en gul, vit och röd mattstump på marken, kastade sig framstupa och började förrätta sina böner. Smittade av exemplet började också pilgrimerna och köpmännen att förrätta sina böner. De kastade sig ned på den plats, där de händelsevis befunno sig – några mitt i ingången till stationen, andra mellan järnvägsspåren – och Ain Ghrasesia genljöd i middagssolen av Allahs lov. Därpå var andakten förbi. Araben i trasbyltet lyfte för sista gången sitt huvud från mattan, satte sig på marken med korslagda ben och fixerade de tre européerna. Han letade fram en påse med sand ur någon gömma av sin kostym och tömde den över bönmattan. De tre européerna följde intresserat hans förehavanden. Nu tecknade han pentagram och andra figurer i sanden och mumlade något för sig själv.

 

”Är det en spåman?”

 

”Ja, ja, monsieur”, ropade kaféägaren, ”det är en marabou, en trollkarl, en seh’h’ar, en otäck seh’h’ar! Vad vill du här? Bort med dig! Berra! R-r-r – emchi!”

 

Marabouen vred långsamt på huvudet, såg på kaféägaren med brinnande blick och började mumla en ramsa arabiska ord. Det arabiska språket, som för oinvigda alltid låter som en ström av förbannelser, var dubbelt verksamt i hans mun. Kaféägaren ryckte till som om han hört rasslandet av en skallerorm.

 

Elafou, elafou!” stammade han. ”Nåd! jag tar tillbaka allt vad jag sade! Du är min kusin! Du är min mest hedrade gäst! Vad önskar du? Kaffe? Limonad? Det är ditt utan betalning.”

 

Spåmannen gjorde en föraktfull gest, vände sig mot sin matta och strök ut pentagrammet. I stället  tecknade han en serie händer, studerade dem en stund och strök ut också dem. Därpå lyfte han blicken mot de tre européerna och gav luft åt något, som lät som en ny ström av förbannelser.

 

”Vad är det han säger?” frågade den fete gästen otåligt. ”Varför talar han inte ett språk som man kan begripa? Översätt!”

 

Kaféägaren stod ännu som förlamad av den heta förbannelsevind som gått över honom. Hans europeiska polityr hade fallit av honom, som polityr spricker och faller av i hårt solsken. När han nu talade, hade han glömt att säga ni och duade sina gäster på gammaltestamentligt maner.

 

”Vad trollka… Vad marabouen säger? Den helige mannen säger, att han kan läsa ditt öde som i en öppen bok, monsieur! Så säger han!”

 

”Haha! Jaså, det kan han! Vad kostar det?”

 

Kaféägaren riktade en skygg fråga till trasbyltet.

 

”Det kostar vad du vill, monsieur.”

 

”Jag ger honom fem francs. Säger han något som är sant, får han tio. Skjut lös!”

 

Araben i trasbyltet strök långsamt in sanden, slog ut den över mattan igen och skrev en ny serie tecken, av vilka det ena tycktes födas ur det andra. Under tiden talade han sakta skorrande med sig själv. Då och då stack han också handen in under sina trasor och rev sig häftigt, utan att det stod i sammanhang med spådomen. Slutligen var han färdig. Han delgav resultatet åt kaféägaren i en ström av ord, vars h och d läto som pistolskott, och vars kh brakade som rämnande tempelförlåter.

 

”Den helige mannen,” sade kaféägaren darrande, ”har rådfrågat sin ande, och anden har svarat. Detta är vad anden sade: ni äro tre vänner från Europa.”

 

Den korpulente gästen slog sig på knäna så att det dånade.

 

”Bravo! Bravo!” ropade han. ”Århundradets största avslöjande! Vilken enastående trollkarl! Vi äro tre vänner från Europa! Ingen annan hade kunnat säga oss det! Kan han säga mera? Bli vi gifta? Få vi många barn?”

 

”Monsieur”, sade kaféägaren förebrående, ”du skämtar. Akta dig att reta den helige mannen med ditt skämt! Han är en mäktig seh’h’ar. Detta är vad hans ande ytterligare har uppenbarat honom: ni äro från Europa, men ni äro icke från samma land i Europa.”

 

”Bravo! Allt skarpsinnigare och skarpsinnigare! Ingen annan hade kunnat gissa det! Kan han tränga ändå djupare? Kan han rentav säga mig från vilket land jag är?”

 

”Du monsieur, säger anden, är från det land där guldet betyder allt och alla ljud överröstas av guldets klingande. Så säger anden.”

 

Den fete gästen teg tvärt. Han spände sina porslinsblå pupiller i marabouen, som satt med benen orubbligt i kors och mattan utrullad som dokument i saken. Den fete gästens två vänner brusto i skratt.

 

”Hur är det, Graham? Passar beskrivningen in på ert kära England? Landet, där guldet betyder allt och alla ljud överröstas av guldets klingande! Förnuft, känslor och det hela! Inte illa! Det ser ut, som om ni inte hade väntat det!”

 

”En slump!” morrade Mr Graham. ”En näsvishet! Alla äro näsvisa mot England nuförtiden. Hör på! När anden kan säga varifrån jag är, kan han väl också säga, varifrån den här herrn är?”

 

Kaféägaren väntade endast på ett tecken för att fortsätta.

 

”Även detta har anden meddelat sin herre trollka… Marabouen. Du, monsieur, säger anden, är från det land, där trumman betyder allt, och alla ljud överröstas av trummans larmande. Så säger anden!”

 

Han teg. Detsamma gjorde de tre européerna, till dess Mr Graham lät handen falla mot knäet med ett brak.

 

”Haha, Lavertisse! Passar beskrivningen in på ert kära Frankrike? Landet där alla ljud överröstas av trummans larmande! Förnuft, känslor och det hela! Inte illa! Det ser ut som om ni inte hade väntat det!”

 

Monsieur Lavertisse svarade inte direkt.

 

”Och den tredje av oss?” frågade han kaféägaren. ”Vad vet anden om honom?”

 

Kaféägaren, som tillfredsställd iakttagit verkningen av sin översättning, ryckte upp sig.

 

”Den tredje av er, monsieur? Om honom säger anden: han är från det landet som sover en vit sömn.”

 

Det blev en paus. Monsieur Lavertisse såg på den tredje herrn i sällskapet med uppskjutna ögonbryn, och Mr Graham såg på honom med kinder uppblåsta som gummibollar. I deras icke överväldigande kännedom om Sverige ingick en föreställning om dess vintersnö som dominerande del. Men att en läderbrun marabou mitt i hjärtat av Tunis med rakad huvud och rovfågelsögon skulle ha en aning om länder som sovo vintersömn och kunna utpeka personer som verkligen kommo från sådana länder – det var så uppenbart orimligt att man fick knipa sig i armen för att tro att man var vaken. Jo, man var vaken. Runtomkring, så långt ögat såg, sträckte sig en afrikansk ödemark, där luften kokade i middagssolen; på marken satt ett gulvitt trasbylte med en röd, vit och gul mattstump framför sig; och en renegat med krucifix innanför skjortan, fez på huvudet och ros bakom örat var färdig att översätta mera av trasbyltets avslöjanden.

 

”Vad säger ni om honom, professor?”

 

Filip Collin strök sin mustasch.

 

”Han är bättre än ormtjusaren i Kairouan”, sade han. ”Att Graham är engelsman kunde han ju gissa, och att Lavertisse är fransman kan en blind se. Men hur han kunde komma på den idén att jag … bah, allt det här är bara prat! Han sätter samman ord som låta bra, och som vår vän avfällingen här översätter mer eller mindre troget. Vi inbilla oss att de betyda någonting och gapa av förvåning åt våra egna utläggningar! Går man honom på livet, betyda de ingenting! Cafétier! Fråga den mäktige trollkarlen vad han menar med det han sade! Fråga honom om det överhuvudtaget betyder någonting!”

 

Kaféägaren framställde sina frågor. Marabouen skakade dystert på huvudet och mumlade någonting.

 

”Han säger”, förklarade kaféägaren, ”att profeternas andar äro profeterna underdåniga, men endast till en viss grad. De utlägga icke sina egna svar. Så säger den helige mannen!”

 

Filip Collin brast i gapskratt.

 

”Haha! Där hör ni Lavertisse! Han såg att han gjorde effekt med sina tre andra svar, och är rädd att fördärva den! Stackars seh’h’ar! Det är rätt av dig att vara försiktig. Men du har valt ett besvärligt och efter din kostym att döma föga lönande yrke. Ge honom fem francs för oss var, Graham! Han gjorde ändå så gott han kunde!”

 

Mr Graham drog upp tre femfrancssedlar ur fickan och kastade dem till trasbyltet. Till belöning fick han en blick av verkligt majestätiskt förakt ur de lysande rovfågelsögonen. En ordström brakade lös, där vokalerna gingo till botten i laviner av rasslande d och kh. Det lät som när Jona förbannade Ninive. Men när kaféägaren började översätta, försvunno de föraktade femfrancssedlarna hastigt upp i ett veck i de gulvita trasorna.

 

”Han säger”, översatte kaféägaren darrande, ”den mäktige trollmannens ande säger, att väl ären I från de länder som anden har sagt, men det är längesedan I besökten dem. Föga glädje väntar er, om I besöken dem, säger anden. Du monsieur, säger han, du som är från landet som sover den vita sömnen, du är alla dårars fader. Under hela ditt liv har du endast eftertraktat vad andra ägde, och allt vad du uppnått är att förlora vad du själv ägde. Och som du är, äro dina vänner. Edra länder längta efter er som fällan längtar efter schakalen, säger anden. Detta säger anden, på det att I skolen veta att han vet allt. Profeternas andar äro profeterna underdåniga.”

 

Skinnet över marabouens kindben brann mörkt. Han såg med ljungande ögon på de begabbare, som vågat skratta åt honom. Hans seniga fingrar öppnades och slöto sig som för att lyfta stenar och stena, om de otrogna hundarna skulle skratta ännu en gång. Men han behövde inte frukta för skratt. Efter kaféägarens översättning härskade ljudlös tystnad i en hel minut. Därpå slog Mr Graham handen mot knäet med en dov smäll.

 

”Nu vill jag bli fördömd!”

 

Monsieur Lavertisse, vars ögonbryn tangerade härfästet, drog ett djupt andedrag och sade:

 

”Detta är bättre än Bertillons system!”

 

Filip Collin teg. När marabouen såg, att hans ord icke mottogos med skratt, löstes spänningen i hans läderbruna ansikte och en slöja sänkte sig över rovfågelsögonen. Runtomkring i den outhärdliga middagssolen låg Afrika med skrämmande röda öknar, med berg som inte liknade andra berg, med skogar av kaktusväxter som liknade fördömda, fastvuxna vid marken, och en luft som skälvde av sol och vidskepelse.

 

Filip Collin ryckte på axlarna.

 

”Ni har rätt, Graham: jag vill bli fördömd. Han säger mig att jag är dårarnas fader. Det är sant som poetisk omskrivning. Han säger, att jag hela mitt liv har eftertraktat vad andra ägde och slutat med att förlora allt vad jag själv samlat. Det är tyvärr sant också som prosa. Slutligen säger han mig, att om jag reser hem till mitt fosterland och stör det i dess vita sömn går det mig som schakalen när han gör visit i fällan. Detsamma gäller om er. Ni har rätt, Lavertisse: detta är värre än Bertillons system. För att inte tala om hur mycket enklare och billigare!”

 

Han vände sig till kaféägaren.

 

”Hör på min gode man! Det var några ovanliga och rätt närgångna profetior, som du översatte. Förstod du dem?”

 

”Nej, monsieur.”

 

”Det gläder mig. Jag ser att du liknar alla andra översättare. Men säg mig en sak: vem är herrn med mattan och den av tidens tand märkta kostymen?”

 

”Jag har redan sagt dig det, monsieur. Han är en mäktig seh’h’ar, en trollkarl. Aldrig har jag hört någon förbanna som han förbannade mig, då jag ville driva bort honom.”

 

”Men du känner honom inte?”

 

”Nej, monsieur. Jag tror att han kommer från öknen. Vänta – nu talar han på nytt till dig.”

 

Marabouen hade tecknat några sista figurer i sanden. Han mumlade några ord med mildare tonfall än förut och försjönk i tystnad. Kaféägaren översatte:

 

”Ytterligare säger den helige mannen: säg dem att deras dåraktighet, som icke känner några gränser, inom kort skall bringa dem i en stor fara av ganska nytt slag. Den månad som kommer skall avgöra om de se gryningen efter en lång natt eller ingå i en ännu längre. Detta säger den helige mannen.”

 

Den helige mannen väntade på slutet av översättningen för att stryka bort sanden från sin matta och rulla hop den. Han såg på de tre vännerna med en min som sade:

 

”Detta var konsultationen. Får jag be om betalningen!”

 

*

 

Pepparträden framför stationen susade i en kvav middagssol; pilgrimerna sovo, kastade på marken; långt borta avtecknade sig  en samling välvda kupoler mot den disiga horisonten. Det var ryggarna av en flock betande kameler, och kupolerna voro ödmjukt små, ty kamelerna tillhörde det fattigaste av allt fattigt, en kringirrande beduinstam.

 

Mr Graham satte sig upp med ett uttryck av beslutsamhet.

 

”Jag vill se på den där mattan”, sade han till kaféägaren. ”Här är betalning för hans spådomar, men jag vill se på den där mattan.”

 

Han lämnade tjugu francs till marabouen. Marabouen accepterade dem med en majestätisk åtbörd. Men när han fick höra Mr Grahams önskan, skakade han på huvudet.

 

”Varför vill du se mattan, monsieur?” frågade kaféägaren.

 

Mr Graham förklarade det på engelska för sina vänner.

 

”Det är med mattan som han gör det! Jag är säker på det! Man har ju hört talas om sådana här afrikanska trollkarlar. Han läste det i sanden på mattan. Kan han läsa det, kan en annan också läsa det. Det vill jag inte veta av. Jag vill köpa den där mattan.”

 

Filip Collin skrattade.

 

”Ni tror, att spådomskraften sitter i mattan!” sade han. ”Ni tror att det är en matta ur Tusen och en natt, med underlydande ande, och ni vill köpa den! Jag hoppas verkligen att ni får lov. Det vore för engångsskull verkligt spännande att ha en arabisk djinn i sin tjänst!”

 

Mr Graham svarade inte på detta. Han delgav i myndig ton kaféägaren sina önskningar. Men det svar han fick av marabouen var föga uppmuntrande.

 

”Han säger: om du köper denna matta, gör du en dålig affär.”

 

”Hur kan han säga, att jag gör en dålig affär, när han inte vet, hur mycket jag tänker ge honom? Fråga honom det!”

 

”Han säger: du gör dålig affär, vilket pris du än betalar för denna matta.”

 

”Det var tusan till ärlighet. Säg honom det.”

 

”Han säger: Det är inte ärlighet. Men det blir en dålig affär för dig, monsieur, att köpa denna matta, därför att den inte kan köpas.”

 

”Kan den inte köpas?”

 

”Nej, säger han, denna matta kan inte köpas, inte engång om den säljes.”

 

Mr Grahams porslinsblå ögon fingo ett uttryck av grubbel.

 

”Den kan inte köpas, ens om den säljes”, upprepade han gång på gång. ”Kan ni förklara den rebusen, Lavertisse? Eller ni, professor? Den kan inte köpas ens om …”

 

Magikern avbröt honom. Men en mässande röst, som liknade schejkens när han undervisar barnen i moskéerna, började han läsa upp ett ordspråk eller en vers ur Koranen, i vilken tre eller fyra ord oupphörligen återkommo; ett av dem lät som serqa, ett annat som h’ila, ett tredje som kedba. Kaféägaren lyssnade med vidskeplig  vördnad. Till slut upphörde mässandet, och han översatte.

 

”Detta säger den helige mannen: med list, icke med våld; med stöld, icke med köp; med lögn, icke med sanning. Så har det varit, så skall det förbliva. Så skall den komma, så skall den gå. Det är allt vad den helige mannen säger!”

 

”Jaså, det är det?” sade Mr Graham och rev sig i huvudet. ”Jaså det är det?”

 

Han såg på sina vänner för att be om förklaring. Marabouen började en ny mässa, som översatt visade sig vara en lätt variation av den föregående.

 

”Med lögn, icke med sanning; med stöld, icke med köp; med list, icke med våld. Så har det förvärvats, så skall den förvärvas. Profeternas andar äro profeterna underdåniga.”

 

Mr Graham blev otålig.

 

”Vad är det för smörja han pratar? Jag ger honom femtio francs för hans gamla slitna matta. Säg honom det!”

 

En tredje mässa följde.

 

”Monsieur”, sade kaféägaren, ”han ber dig betänka vad han säger: med serqa icke med shera: med h’ila, icke med zour; med kedba, icke med h’aqq. Mattan kan icke köpas. Dessutom är femtio francs för litet.”

 

”Haha! Nu börja vi komma på det klara med varandra. Den kan inte köpas, men femtio francs är för litet. Jag tycker att det är för mycket, men jag vill ha mattan. Jag ger hundra. Säg honom det!”

 

”Monsieur”, sade kaféägaren, ”han säger för tredje gången att du är dårarnas fader, om du söker köpa mattan. Den kan icke köpas, även om den säljs. Med list, icke med våld, med lögn, icke med sanning, med stöld icke med köp, så har den förvärvats, så skall den förvärvas, så har det varit, så skall det förbliva. Dessutom är hundra francs för litet.”

 

”Jaså”, sade Mr Graham satiriskt. ”Nu bjuder jag honom hundrafemtio francs. Hundrafemtio francs och inte en centime mer. Det är mitt sista bud. Säg honom det, och fråga honom om mattan inte är min sedan!”

 

Marabouen skakade länge på sitt rakade huvud. Det visade sig att han sade:

 

”Hundrafemtio francs är gott, och jag tar dem. Men vad det beträffar att mattan är din, o du dårarnas befälhavare, så är det uteslutet. Den kan icke köpas. Den kommer att hastigt återvända till mig. Men hundrafemtio francs är gott. Jag tar dem.”

 

Mr Graham såg verkligt förbryllad ut.

 

”Vad menar han med att mattan kommer att återvända till honom?”

 

”Den kommer att återvända.”

 

”Betyder det att han tänker stjäla den?”        

 

”Nej, säger han, dess ande kommer att föra den tillbaka.”

 

”Utan att han hjälper anden?”

 

”Ja.”

 

”Vill han att jag skall tro det?”

 

”Han säger ännu en gång ja.”

 

”Han vill att jag skall tro att mattan försvinner ur min koffert med hjälp av en ande?”

 

”För tredje gången säger han: ja, men detta är tröttsamt tal.”

 

”Då säger jag bara: om den gör det, vill jag bli besatt av lika många andar som det finns i mattan! Begriper du? Säg honom det!”

 

”Han säger: hundrafemtio francs är gott; han tager dem.”

 

Mr Graham såg på marabouen vars läderbruna ansikte sken i solen, skrynkligt som pergament och outgrundligt som ett koranspråk. Därpå spottade han på Afrikas mark, plockade upp tre femtiofrancssedlar, mottog mattan och började syna sitt förvärv i sömmarna. Det var en meterlång matta, gul, vit och röd som öknen, vävd i sicksackband – en vanlig mergoum, utan andra karakteristika än dem som följa av ålder och många knäfall. Mr Graham rullade hop den och stack den under sin starka arm med en utmanande blick på marabouen.

 

”Försvinner den ur min ägo”, sade han, ”vill jag äta mitt eget huvud! Begriper du?” I’ll eat my head! Säg honom det!”

 

”Köpt: en matta med djinn”, sade Filip Collin. ”Och där kommer tåget!”

 

Tio minuter senare lämnade ett vittmålat tåg Ain Ghrasesia i riktning mot öknen. Under en svindlande tom himmel bredde sig en oändlig grönskande ödemark. Mitt i denna ödemark fixerade stationshuset i Ain Ghrasesia kaféet med en min som sade: Vad i all världen göra vi här? Och i kaféet grubblade en maltesisk renegat med krucifix innanför skjortan, fez på huvudet och ros bakom örat över att han nu inte engång kunde vänta arabiska gäster förrän nästa gång det kom tåg.

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


"Gud är Kärlek" av Ahmad al Tuni

 
 
 
Sheikh Ahmad Al Tuni
Egyptens store sufisångare sjunger
DET GAMLA ORDET
 
"I mitt hjärta lever det gamla ordet, Allah Mahabba, Gud är Kärlek"
 
 
 
 
De givmilda

RSS 2.0