bahari.blogg.se

 

Recension

Denna utgåva innehåller sju berömda oden av kända poeter, som var och en får en presentation. Boken innehåller också en s.k. stråtrövardikt (av en poet utstött av sin klan) samt förord och bibliografi. De vemodiga dikterna handlar om saknaden efter det som varit, ritter genom ogästvänliga ökenlandskap och klanens stränga och ofta blodiga hedersförtryck. Här finns också hyllningar till modiga krigare och hån av fega fiender. Odena beskriver en ond och brutal tillvaro utan hopp om himmelsk lycka efter döden, men har även ömsinta beskrivningar av kärleken, lovsånger till vin och vänskap och lyriska betraktelser av nattliga berg. De arabiska versmåtten och rimmen är förstås omöjliga att översätta utan att mycket går förlorat eller förvrängs, men Hesham Bahari har lyckats förmedla magin och metaforrikedomen i en böljande och fri vers. (Helhetsbetyg: 5.) / Eva Palm / BTJ

 

 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 

Förord av Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av  Förordet av Hesham Bahari

 

Förord till  "The Epistle of Forgiveness"
New York University Press, 2016

 

Huvudpersonen i denna bok har dött men verkar vara intensivt levande. Han är skriftställare, och folk kallar honom ”Shejkhen”. Han är också ängslig och impulsiv, nyfiken och verkningslös, ja t o m häpnadsväckande och underhållande pedantisk. När han återuppstår ogillar han tanken att behöva vänta i femtiotusen år innan inträdet i paradiset äger rum, så han börjar dra i trådarna. Han komponerar smickrande verser till paradisets portvakt, ängeln Ridwán. Han går faktiskt igenom alla metriska mönster som kan rätta sig efter namnet ”Ridwán”. Men till ingen nytta: Ridwán vet inte ens vad ett poem är för något.

 

Oförskräckt försöker Shejkhen samma knep med ett par andra andliga eminenser, men igen till ingen nytta. Det ser mörkt ut för honom när han upptäcker att han har blivit av med sitt ångerscertifikat. Men hans utsikter ljusnar något när han möter Muhammads dotter Fátimah: hon medlar å hans vägnar. Han känner sig ändå osäker när han ska gå över den smala bron som leder till paradiset, så han ber en av Fátimahs tjänsteflickor att bära honom på ryggen, och deklamerar (som vanligt) verser till stöd för sitt förslag. Tjänsteflickan har aldrig hört talas om ridturer på ryggen (eller den poet han citerar för den delen) men hon bär upp honom ändå och går tvärs över bron ”som ett blixtljus”.

 

Kärleken till poesin går som en krusning genom denna episod som vore den en tecknad serie; den livar upp även resten av verket. Kanske ”kärlek” är ett för svagt ord här. När Shejkhen kommer in i paradiset är alla de människor han vill träffa poeter; han vill ha upplysningar om tolkningarnas subtila nyanser (och medverka i recitationernas festtåg). Vid något tillfälle samlas alla ”lärda överförare av poesi” samman för att bli tillrättavisade om en grammatisk detalj. För experten i klassisk arabiska måste dessa passager vara en lärdomens guldgruva. För den vanliga läsaren som ingenting vet om det arabiska språket (dvs. som jag) öppnar de dörren till ett landskap av glittrande texttrogenhet, där alternativa betydelser mångfaldigas och blommar. Som när Shejkhen frågar en av poeterna, ”Vad menade du egentligen med ’förstfödd’? För kritikerna har ju olika åsikter därom. Några säger det handlar om ett ägg, andra säger det är en pärla, eller en äng, eller en blomma, eller en papyrusväxt.”

 

Shejkhens besatthet av språket läggs fram på så sätt att den verkar både beundransvärd och absurd – en kombination som förklaras av bokens bakgrund. Nådens epistel skrevs ned av den förträfflige Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, en lärd poet som levt på tusentalet, som svar på ett brev från ‘Alí ibn Mansúr ibn al-Qárih, en annan, äldre skriftställare. Kontexten förklaras i detalj av Geert Jan van Gelder och Gregor Schoelers introduktion till denna bok, så jag kommer bara att ge en snabb skiss här. Ibn al-Qárihs brev är både pedantiskt och inställsamt. Han vill rentvå sig från att ha angripit en vän till Abú l-‘Alá’ som hade fallit i onåd hos kalifen. Men han gör det genom att angripa honom än mer i en tungrodd och pratsam prosa (t.ex. ”Jag var rädd för galenskapen i hans galenskap, ty hans galenskap var förvisso galen. En galning hade mer vett i hjärnan än han!”). Tydligen var Abú l-‘Alá’ inte alls imponerad av detta stilgrepp. I respons föreställer han sig att ibn al-Qárih har dött och återuppstått som ”Shejkhen” som gör bort sig i paradiset och som kanske till slut lyckas visa lite mer hänsyn och bli visare.

 

Alltså är ”Shejkhen” en parodi över en skriftställare, skapad av en annan skriftställare. Det är därför som Episteln kan bli så bitande och varm på en och samma gång. Abú l-‘Alá’ gör narr av ibn al-Qárih men erkänner samtidigt att båda delar många intressen och ingivelser. Den poesi som Shejkhen reciterar känner han själv väl till – Abú l-‘Alá’ var blind men hade ett fenomenalt minne. De pedantiska frågor som Shejkhen ställer är frågor som intresserar också honom. Episteln blir då en bärare av frågeställningar, inte enbart gällande ibn al-Qárihs beteende utan det litterära livets värde i allmänhet.

 

En poet hade frisläppts från helvetet till paradiset tack vare en särskilt lyckad vers som han hade skrivit: ”Den reciterades om och om igen medan jag gradvist blev kvitt mina bojor och kedjor.” Annars brydde sig många av paradisets poeter föga om Shejkhens förfrågningar. De kunde inte ens erinra sig de poem de själva hade skrivit: nu hade de andra viktigare saker att ägna sig åt. Ändå inser läsaren lätt att Abú l-‘Alá’ delar Shejkhens glädje över den poesi som paradisets unga kvinnor deklamerar: ”Om den skulle matchas med alla den övergående världens njutningar från då Gud skapade Adam tills Han återkallade hans avkomma till Sig, skulle den överstiga dessa njutningar liksom det djupa havets böljor överstiger ett nyfött barns tårar, eller ett högrest berg överstiger ett dammkorn som någon skakar av sin sadelfilt.”

 

Abú l-‘Alá’s allmänna uppfattning om paradiset härstammar från de muslimska trossatserna och hans tids kultur. Festandet och drickandet, de lyckliga djuren, de vackra, artificiellt skapade unga kvinnorna: inget av allt detta är hans uppfinning. Det som utmärker Episteln (enligt mig) är den sluga och vanvördiga ton som läsaren kan lägga märke till och avnjuta. Eftersom min egen fantasi rättar sig efter europeiskt gods, känner jag igen denna kvalité i verk som jag är bekant med. Den påminner mig om Chaucers drömvisioner eller Popes The Rape of the Lock, och jag känner att den bildar en överraskande kontrast till Dantes Gudomliga komedi, även om denna också är en föreställning om livet efter detta.

 

Men Abú l-‘Alá’s Epistel har faktiskt en helt egen lyskraft. Ta t.ex. föreställningen om djuren. Vid ett tillfälle går Shejkhen på jakt och kastar upphetsad sitt spjut mot ”en oryxantilophanne med platt näsa och lång svans”. Men när det blott finns ”en spiks längd kvar mellan djuret och spjutspetsen, säger djuret ’Stopp’.” Det visar sig att antilopen hade förtjänat sin plats i paradiset genom att rädda några människor i ”den övergående världen”. Att döda den är inte möjligt längre.  

 

Shejkhen framkastar att ett sådant värdigt djur inte borde blanda sig med de ordinära djur som har hamnat i paradiset för att tillfredsställa människors behov. Men det visar sig att även dessa går inte att skada. Ett välsignat lejon belönas genom att få sluka ”Gud vet hur många djur” – men mystiskt nog får djuren aldrig någon skada därav och är obekymrade: ”Bytet avnjuter det lika mycket som lejonet.” Folk undfägnar sig med en gås, stor som en baktrisk kamel. Någon vill ha den grillad, en annan vill ha den som kebab, och en tredje kryddad med sumak, eller med mjölk och vinäger. Men varje gång återvänder gåsen till sitt bevingade och lyckliga liv. Berättaren kommenterar: ”Och detta pågick en bra stund framöver.” Jag är inte helt säker hur tonen i kommentaren ska tolkas; men eftersom Abú l-‘Alá’ var vegetarian och hatade att se djuren lida är det sannolikt att här ligger en viss ironi. ”En lösning på mina medmänniskors grymhet” –tänkte han kanske – ”där djur kan bli uppätna utan att komma till skada!” Samtidigt måste han säkerligen ha känt ett visst obehag inför allt detta hetsiga köttslukande tidsfördriv.

 

Könsidentitet verkar betraktas med samma förvånade uttryck. Läckra unga kvinnor stiger fram ur kvitten, granatäpplen och äpplen; gäss förvandlas till ”flickor med runda bröst”; kvinnor som var fula men dygdiga i den övergående världen återföds som skönheter. Trots kraften i bilderna handlar det hela om en standardomskrivning av stereotyper (ingen förväntar sig att männen ska vara attraktiva). Men andra element i Episteln är mer överraskande. Där finns kvinnor med supermakt, som hon som ger Shejkhen en ridtur på ryggen. Och en absurd monstruositet i männens begär, som så fort Shejkhen tycker att den flicka som skapats för att tillfredsställa honom ”är ganska spinkig”, skapas hon omedelbart om så att hennes ”bakdel tävlar med ‘Álij-backar, al-Dahná’s dyner och Yabríns och Banú Sa‘ds sandåsar.” Där finns en orm som har makt att förvandla sig till ”paradisets vackraste flicka”, som citerar poesi och diskuterar textvarianter med de bästa litteratörerna: hon åtrår Shejkhen men han blir rädd och kilar iväg. Det är väl relevant för dessa berättelser att Abú l-‘Alá’ själv aldrig gifte sig och tydligen inte haft några sexuella relationer. Paradisets heterosexuella njutningar blir ändå både raljerade och lovprisade av honom.

 

Den engelske poeten John Keats njöt av att läsa mycket långa poem därför att de erbjöd en ”plats där läsaren kunde vandra, välja och vraka, och där bilderna är så talrika att många glöms bort för att på nytt hittas i en andra omläsning: vilket kan bli föda för en hel veckas strövande på sommaren.” Detta makliga och utforskande sätt att läsa på skulle väl passa den volym vi här har till hands.

 

Andra delen av Episteln lämnar föreställningarna om paradiset åt sidan och ägnas mer åt sobra reflektioner. Den har för det mesta uteslutits från tidigare översättningar: denna volym är faktiskt den enda fullständiga översättningen av Nådens Epistel till något språk. Andra delen är förvisso inte lika lustig som den första; men den är värdefull, eftersom vi hör Abú l-‘Alá’ tala i den med egen röst. Hans etiska stringens är desto mer lockande på grund av den gnistrande vision som föregår den. Ta till exempel denna tanke där hans kärlek till djuren återgivs i förtäckt form: ”Gud är mitt vittne på att jag blir glad när någon finner fel hos mig, därför att denne då besannar sina farhågor, och att jag blir brydd över falskt beröm, som lämnar mig likt ett jagat djur, så törstigt att det inte kan äta.”

 

”Paradiset” är fullt av kvicka komplimanger, varav inte alla (kanske) varit allvarligt menade. Men det är inget falskt beröm att låta en av dem gälla för det briljanta, vassa men generösa verk som Nådens Epistel är: ”Om det hade varit stillastående vatten skulle det ändå aldrig bli unket eller stinkande.”

 

Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av Hesham Bahari