"Tills klippskalet slitits bort från bergets sockel" - Utdrag ur en roman av Sonallah Ibrahim

I Augustistjärnan dekonstrueras myten. Dammen blir grus och makadam och klippblock, dagsverken, maskiner och teknik avskalad alla symbolvärden till dess vi nalkas själva kärnan, byggandet i sig som skapelseakt och födelse. De djupare drömmarna, de som kvävdes i repression, censur och personkult, blir de som skjuter in som drömbilder i texten. I fiktionen återfår verkligheten sina rätta proportioner, som de kolossala Ramsesstatyerna utanför Abu Simbel-templet sedda underifrån med sina basreliefer av tortyrscener och krigspropaganda.
 
Ur Marina Stags Förord till Augustistjärnan
 
 
 
Sonallah Ibrahim

 

”"Augustistjärnan bör läsas inte bara som motvikt till kvällstidningarnas intelligensbefriade exploatering av arabisk ondska, utan som betydande litteratur…” Göran Greider, DN.



”Romanens mittpunkt utgörs av ett visionärt, nästan surrealistiskt parti om skapelsens och förstörelsens samband. Kring denna urcell grupperar sig åtta realistiska kapitel som bildar en cirkel (enligt mönstret 12344321). Augustistjärnan söker sig bakom fasaderna, allt längre in mot maktens och despotins väsen.” Göran Lundstedt, SDS.

 

 

Romanen Augustistjärna är uppbyggd efter ett pyramidalt mönster och påminner i sin konstruktion om just Höga dammen i Assuan. Bokens 8 kapitel går från 1 till 4 och sedan från 4 till 1. Mittenpartiet på ca 15 sidor som skiljer dessa två ”väggar” från varandra, saknar punktuation och representerar tätkärnan i dammbygget. Utdraget nedan är hämtat ur mittenpartiet.

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Utdrag ur Sonallah Ibrahims roman
Augustistjärnan
(1974)
 
 
 

Dammolnen tätnade medan en lång rad flakbilar körde ner i stenbrottets djupa avgrund vars vägg reste sig i tre nivåer som skildes åt av en tunn jordremsa där en väldig grävskopa vilade med ryska bokstäver som formade namnet på Sovjetunionen ingraverade på förarhytten som snurrade runt sin axel i en snabb rörelse samtidigt som en varningssignal ljöd och den långa armen med skopans utfällda järnklor i sin yttersta ände började vrida sig runt medan maskinen rasade och växlarna gnisslade slutade förarhytten att snurra och armen sträcktes ut mot berget längre och längre tills den kolliderade med bergets granitsockel den vanligaste bergarten och grunden till alla kontinenter formad av magman som stigit upp ur jordens inre och stelnat i kontakt med luften varvid dess mineraler kristalliserats och fogats samman utan att lämna plats för luftfickor denna bergart som utgjorde det viktigaste sammanpressande elementet i byggandet av Höga dammen efter att ha använts i Assuandammen och av Mukhtar när han formade skulpturen Egyptens uppvaknande och av faraonerna när de skulpterade Sfinxen av vars vittringar den sandsten bildades med vilken Ramses II lät uppföra kedjan av tempel vid Nilens strand en del av dem fristående och andra inhuggna i den levande klippan med en front av kungliga statyer i kolossalformat som leende tittade mot soluppgången eftersom han fruktade att solen skulle gå ner i underjorden och vädjade till Amon ”Svara på mina böner o Fader och Herre gör så att fruktsamheten öppnar sig i alla mina lemmar och kanske står det i din makt att låta mig få härska i tvåhundra år” och sekel efter sekel blåste vindarna laster av sand och när de kolliderade med berget sjönk deras last och hopade sig framför tempelfasaderna skyddade dem från att hittas av tjuvar och räddade dem från att förvandlas till kyrkor av kopter och till moskéer av muslimer och bevarade statyerna oskadda så när som på den ständiga erosionens påverkan ty temperaturväxlingarna mellan dag och natt fick stenen att utvidgas och dras samman vilket ledde till att den bröts upp och vittrade sönder varefter vinden och regnet svepte med sig stoftet och släppte det vid foten av nästa höjd och sedan dröjde det inte länge innan djurspillning och växtrester hade förenat sig med stoftet och detta lätta luckra sediment förvandlades till sammanhängande klippor som med tiden tornade upp sig och jämnades ut i skikt efter skikt där man såg spår av vattendroppar och djurfötter och allt som utspelat sig på dess yta för att sedan torka dra sig samman och uppenbara sköra områden som spruckit upp i grus och sand i olika form och storlek alltifrån den grövsta till den finaste vilken nu lastbilar av märket Maz Big-Maz och Karaz körde iväg till dammkroppen där de alla svängde runt ett halvt varv backade

 

 

 

 

och gradvis reste sina flak så att lasten föll i buller och brak och moln av damm tills flaket stod nästan lodrätt mot bilen medan det sista tömdes ut och flaket sakta återgick till sitt horisontella läge medan kärran lättad från sin last gav sig av för att på nytt inta sin plats under grävskopan som ibland missade sitt mål och tom höjde sig i luften men oförtröttligt fortsatte sitt arbete tills klippskalet slitits bort från bergets sockel och för ögat blottlagt lager av lera i röda gula och blå nyanser beroende på vilka oxider som ingick i dess stoftkorn vilka rämnade vid det lättaste slag och tog formen av ytterst fina partiklar så oändligt tätt sammanpackade att de då man tillförde en aning vatten under inverkan av den molekylära dragningskraften mellan sig bildade en fast ogenomtränglig hinna som inte släppte igenom något vatten och sålunda förvandlade det mjuka materialet till det element av styrka och sammanhållning som utgjorde själva barriären i detta dammens hjärta som också kallades tätkärnan och sträckte ut sig likt en horisontell bädd i dammkroppens främre del som vette mot sjön och en annan vertikal under vattenytan som penetrerade de sedimentära skikt som flodbädden bestod av ända till den solida granitgrund som utgjorde huvudhindret mot det ständigt forsande vattnet som drog med sig allt i sin väg från stenblock som representerade det verkliga absoluta som inte kan ifrågasättas på någon punkt till sanden som bar spår av det som hänt och lerskikten uppför vilka grävskoporna steg och lämnade efter sig långa sår i bergväggen vilka liknade spåren av en fångad jättes enorma fingrar när han i ett ögonblick av förtvivlan försökt klättra över väggen och i den grävt strimmor liknande dem som den åldrade vaktens smutsiga fingrar gjorde i våra ryggar när de skickade honom för att behandla våra sår så att vi skulle kunna ta emot mer medan Shuhdi däremot inte var i behov av vård och när deras återupplivningsförsök varit förgäves hade de tyckt att det var synd att han kom undan så lätt men livet hade redan lämnat hans jättelika kropp och hans ögon hade slutits i den djupa vilans evighet på samma sätt som hos Kristus som vilade i sin moders knä och det var något ingen skulptör hade gjort före Michelangelo vilken från början förstod att saken skulle kräva honom hela hans liv men den människa som strävar efter att skapa något som inte tidigare finns sätter sig över vilken dödsfara som helst och stenen stöttes i småbitar under hans slag som skorpsmulor medan den inre andningsrörelsens rytm förenades med hammarens stigande och fallande rörelser i hans hand när han fört in mejseln i sprickan som bildats i stenen och slagen som föll skickade ut vågor av styrka som steg i hans arm mot skuldran och bröstet och sjönk ner genom diafragman benen och fötterna och lärde ut att stenen var herren och att den då han slog på det rätta stället uppdagade sig själv för den konstnär som bemästrade att överföra de exakta positionerna till statyer av människor i konstruktioner som elden inte bet på och vattnet inte kunde lösa upp men kanske smärtan från piskslagen hade kunnat lösas upp i de fingrar som känt på stenen för att forma bilderna av Ramses gud bland gudar som väntat i templen på att experterna skulle injektera dem så att de kunde motstå ännu en tidsålder och vittna om Ramses tortyr mord och lögner och hans ledaranspråk och dammens klippblock som de injekterade med ett fint lager av en blandning av fyra beståndsdelar två från Ryssland som blandades med sand och lera från Egypten som från norr till söder var en enda räcka byar insvepta i mörker där oljelampornas lågor skälvde och varandra snarlika städer med fängelser vilka träffades av solstrålar som letade sig in i cellerna vid samma tidpunkt utan att lyckas tränga ut den ruvande kylan och förgäves försökte jag sända ut värmen till hennes läppar men hon sade att hon var rädd så vi släckte ljuset och låg i mörkret och lyssnade till ljuden från gatan då jag urskilde Yakonovs skratt och hon sade att han nog hade återvänt från ett sent sammanträde där man studerat problemet med injekteringen av tätkärnan som för tio år sedan betraktades som ett underverk liknande skapelseakten i vilken det måste finnas angrepp penetration puls spänning borrande uppåt mot en kulmen av fullkomligt bemäktigande själva kärleksakten förenandet av de intellektuella

 

 

 

modellerna med de dolda formerna i stenen och hon sade niet men det brydde jag mig inte om utan fortsatte att ta av henne klänningen hon sade att jag inte fick göra det men hon rörde låren och hjälpte mig att dra av det sista plagget och hon sade någonting på ryska och sedan på engelska men jag lyssnade inte för min blick var fästad vid öppningen till den trånga passage som sträckte sig längs med dammkroppen och utifrån liknade ett långt tåg på väg att svänga i en kurva så att mellanrummet blev synligt mellan vagnarna varav några inte var mer än järnskelett täckta av trälårar som skulle fyllas med betong medan smidiga Zil-flakvagnar hämtade lera och lade upp den i högar på sidorna där sa’ïdierna med hjälp av vattenslangar såg till att den begöts med vatten och sedan närmade sig bulldozrarna och deras främre armar var redan höjda som om de var en armé av krigare förberedda för slaget som ryckte fram över dammet och sedan sänktes armarna långsamt till dess de snuddade vid marken och började knuffa ut och jämna till leran så att ångvältarna kunde packa samman den och inom kort skulle högarna av sand och lera ha vuxit sig så höga att de för alltid täckte de tre inspektionsgallerierna vilka skulle vara den enda vägen in i dammens hjärta där ständigt pulserande maskiner skulle suga upp det vatten som sipprade in och mäta de förändringar som kunde uppstå men nu fanns där bara slagborren som skälvde i ständig vibration när borren höjde och sänkte sig neråt inuti en stålkolonn och en arbetare skrek varnande för att ett stenblock hade rasat ner på borren och man måste använda dynamit för att spränga det vilket var ett vanligt problem när man borrade i mark som inte var homogen där de minerala beståndsdelarna utgjordes av de mest skilda kristaller och en del föll sönder och mejseln slog ett slag i blindo och jag förstod inte förrän hon upprepat det att det alltid gjorde ont ända från första gången för flera år sedan och att det krävdes varsamhet eftersom det rika och varma materialet förlorade sin glans inför våldet och brådskan och klippblocket svepte in sig i ett hårt stenhölje som man kunde krossa med våld men som det inte var möjligt att tvinga att ge då det endast gav efter för ömhet och hon blev alltmer strålande och glänsande och mina fingrar rörde vid den nakna kroppens yta och vid hennes bröst tills hennes huvud började röra sig sakta och jag kände hur läpparna mjuknade och kroppen började vrida sig under mina fingrar och hennes ben särades och där var det också fuktigt men maskinen slutade röra sig och genomfors av en svag skälvning som upprepades några gånger och de tog ut borren som skälvde till och bytte ut den mot en annan som var grövre och slutade i något som liknade en kula och borren sänkte sig åter i håligheten medan skopan besteg klippblocken som splittrats av dynamitstavarna efter sekler av vindarnas verkan vindarna som sopat med sig allt i sin väg av sand och småsten och sedan våldsamt slungat sin skörd mot bergets klippor urholkat dess sidor och lämnat efter sig fåror och åsar och grusrester på marken som samlats till små pyramider godtyckligt formade av vinden högar

 

 

 

 

som kanske var anledningen till att faraonerna när de ville bevara sina gravar för evigheten byggde dem som pyramider som efterliknats av spetsarna på de tre lyftkranarna ovanpå tunnelbyggnaden i elva våningar en höjd som hela dammen skulle nå under årens lopp men den var ännu endast en gyttrig konstruktion av metall trä betong bräckliga metallstegar nakna järnstänger höga sluttande väggar och tjocka röda eller svarta rörledningar sträckta över hela dammen och andra smalare vertikalt fästade vid bergborren som drogs ur jordens sköte och snabbt avlägsnades så snart den kommit upp till ytan medan det rann vatten blandat med lera från kulans spets och när den tömts återvände den till sin plats och operationen upprepades borren sänktes ner i jordens inre där magman kokade och fusionsmaterialen vibrerade i sökandet efter en svag punkt där det var möjligt att angripa jordskorpan som veckade sig och bildade bergskedjor dalar branta ringlande vägar som jag trampade med utmattade steg bland lösa stenblock nedstörtade runt gripskopan som med sina tänder attackerade de största och sedan drogs in i en skoningslös strid mellan granit och metall ur vilken maskinen avgick som segrare ett block låg i skopan som snabbt svängde till vänster där ett lastbilsflak fanns inom räckhåll medan maskinen lät sitt gälla larm ljuda och signalen fick oss att rysa där vi tryckte oss mot varandra i mörkret med öronen på helspänn och den isande kylan genomströmmade våra lemmar vi låg kvar tills ringningen upphörde och vi hörde steg i trappan nedan för de smala trappstegen av metall där en sa’ïdi med turban hade krupit ihop bland vattenslangar rör kablar lampor och elektriska komponenter bredvid en stor vattenfylld kruka ur vilken läskflaskor stack upp sina halsar och framför honom ett gaskök krönt av tekannan medan tiotals andra fraktade jord i korgar vattnade leran eller kom för att stjälpa i sig ett glas av den svartaktiga drycken och enfaldigt såg på när han tog fram sin penna ur turbanen och lade till något i deras räkenskaper inskrivna i ett gammalt skitigt häfte ty för dem skulle siffrorna och bokstäverna alltid vara gåtor insatserna var redan gjorda och där fanns inget att hoppas på det var för sent att gå i dessa skolor som hade utbildat de tusentals kompetenta arbetare och förmän som idag körde dieseldrivna eller elektriska schaktmaskiner bulldozers ångvältar hydrauliska eller elektriska lyftkranar eller arbetade med injekteringen och när avsett djup var nått drogs borren tillbaka och byttes ut mot ett rör med hål jämnt fördelade över sig och överdragna med gummihylsor i detta rör fördes injekteringstuben med identiska perforeringar in och svängde runt så att vissa öppningar spärrades för och andra passade över varandra medan tuben fick ta emot blandningen som den sugande tryckpumpen matade fram och gummit svällde på samma sätt som huden på den fete förmannen som rekryterade arbetskraft där han stolt satt vid ratten på sin bil tillsammans med sin tjocka hustru som hade armarna täckta av guld och det var de som skulle styra oss men nu blev de omkörda av en turistbuss registrerad i Cambridge ur vilken tre engelska turister stack ut sina huvuden och viftade med sina kameror förr kom de som erövrare trängde sig uppför Nilen med sina trupper och spred död och förtvivlan medan flodens vatten färgades rött av blodet från tusentals offer genom träsk och skogar över stäpper nerför smala slingrande stigar på vilka man nu såg lastbilar sakta krypa nedtyngda av stenar grus sand och lera medan andra tomma och lätta backade intill vattenslangarna med flaket höjt för att göras rena av arbetaren som står bredvid och sedan återta positionen under betongblandaren och köra fram och tillbaka på vägar som inte existerade dagen innan och kommer  att vara bortsopade dagen efter

 

 
 
 
 
 Inbunden / 239 s
Översättning av Birgitta Willén & Marina Stagh
Förord av Marina Stagh
 
 

RSS 2.0