bahari.blogg.se

Alhambra fyller 30 år!

 

Välkommen till www.alhambra.se

 

Så här lät det för 10 år sen!

 

Tamás Gergely intervjuar Hesham Bahari, bokförläggare för Alhambra

 

1. Vad önskar bokförlaget Alhambra: översätta arabisk litteratur till svenska? Ge mer information om arabvärlden? Ge nordborna möjlighet att känna hur en arab, palestinier, Beirutbo tänker?

 

Enbart 30 procent av Alhambras utgivning består av arabisk litteratur eller litteratur om araberna. Vi försöker satsa lika mycket på andra utomeuropeiska kulturer, den persiska, den kinesiska, den latinamerikanska, men även europeiska och svenska klassiker ingår i vår utgivning. Hälften av våra titlar är översättningar av faktaböcker och populärvetenskap. Men självklart utgör den arabiska litteraturen en viktig del av det vi blivit kända för. Alhambras målsättning är kanske att visa svenska läsare att samma universella budskap finns att hämta i alla språk. Något som talar för människans enhet på jorden och mot hennes splittring i sinsemellan stridande kulturer. Alhambras böcker handlar i första hand därför om friheten, friheten att lära sig och friheten att vara och att skapa, utan gränser eller hinder.

 

2. Alhambra har existerat i många år - vad och hur många böcker har ni publicerat?

 

1987 kom vi ut med 3 böcker på ett litet förlag i Lund. En av författarna, egyptiern Naguib Mahfouz, fick Nobelpriset 1 år senare. Sen dess har vi under Alhambras logo publicerat i genomsnitt en nyhet varje månad, delade på olika serier. Våra klassiker är förstås förlagets flaggskepp med stora namn som Fernand Braudel, Jacques Berque, Ibn Khaldun eller Ibn Arabi. Men lika viktiga är tecknaren Tsai Chih Chungs små volymer om kinesiska och österländska livsåskådningar: tecknade tidlösa serier som skänker djup insikt om konsten att vara människa.

 

3. Borde även någon annan av era författare få Nobelpriset? Adonis nämns varje år, al-Khoury blir mer och mer känd...

 

Jag tycker det är fel att ge så mycket pengar till en enda författare, när det finns så många som förtjänar att uppmärksammas, särskilt de som arbetar under svåra förhållanden, utsatta som de är för mord, fängelse, tortyr eller fördrivning på grund av sina ställningstaganden. Det är meningslöst att spekulera i vem som mest förtjänar att uppmärksammas när världen ser ut som den gör. För mig personligen uppfattar jag detta pris som ett utslag av kapitalistisk hybris. Det är klart att man blir upphetsad av all uppmärksamhet, och man måste erkänna att utan priset till Mahfouz hade Alhambra haft mycket svårare att växa, men eftersmaken är bitter. Mahfouz själv utsattes för mordförsök några år efter priset och enligt min mening lyckades han inte publicera något viktigt verk därefter. Jag tror denna skrivkramp drabbar många av pristagarna. Priset och allt ståhej kring det liknar mest ett lottospel, så främmande för litteraturens anda. Adonis har förresten fått det mest prestigefyllda pris en författare kan få, nämligen Goethe-priset i Tyskland. Goethe var åtminstone en pennans riddare... och en Adonisantologi i kinesisk översättning trycktes 27 gånger på 5 år! Kan en författare önska sig större uppskattning än så? Jag skulle vilja råda alla recensenter att sluta snacka priser och fördjupa sig i det Adonis skriver istället.  

 

4. Hur ska ni fira att ni fyller år?

Det kommer att firas i all stillhet med en bok i hängmattan. Och kanske en weekend i Köpenhamn. Utan bokbord.

 

5. Vilka är ni som är Alhambra - är det ett enmansföretag i världens ände? 

Vi har inga anställda. Vi, det är jag, och min livskamrat, Astrid, arbetar så gott som ideellt. En redaktionskommitté bestående av 5-6 personer behärskar tillsammans ett stort antal språk och kommer med förslag eller ibland färdiga manus. De som arbetar för Alhambra offrar en del av sin välfärd för det fria Ordets skull, men de vinner sig Själva till slut.

 

 

Adonis

En revolution inom islam är vår bro till demokratin

 

Teveintervju med Adonis

15 april 2018

 

 

Intervjuaren: Välkomna till ett nytt avsnitt av Mahawir (den arabiska tevekanalen på France24, Paris). Idag samtalar vi med poeten och tänkaren Adonis. Välkommen Adonis! Du beskrivs som modernismens fader i den arabiska kulturen, inte bara inom poesin utan även som tänkare. Ditt stora verk i 4 delar, ”Det fasta och det föränderliga” som publicerades för 45 år sedan, var bland de första om inte det första verk som ifrågasatte det arabiska kulturarvet på det arabiska språket. Du har länge varit känd för att vara en kompromisslös kritiker av den arabiska kulturens tillstånd. Hur skulle du beskriva det tillståndet idag?

 

Adonis: Tack, men först vill jag göra klart att jag är mot idén om ”faderskap”. Jag är en av denna kulturs söner och önskar förbli det, alltid i strid med den patriarkaliska idén om ”faderskap”. Beträffande den arabiska kulturens tillstånd idag ser jag att araberna saknar en skapande närvaro på världskartan. Deras verklighet kan summeras i två punkter: De förfogar över enorma materiella resurser och deras geografiska läge är av stor strategisk betydelse. Därför har de blivit ett redskap som utnyttjas av större spelare.

 

Intervjuaren: Låt oss tala om den kognitiva brytningen med det förflutna och med kulturarvet som du förespråkar. Vad innebär denna brytning?

 

Adonis: För att kunna åstadkomma en brytning med något måste man lära känna detta något först. Den islamiska kulturen har byggts på 3 grundvalar. Den första är att det islamiska profetskapet är världshistoriens sista. Den andra postulerar att de fakta som detta profetskap förmedlade är slutgiltiga, och den tredje säger att världen delas i två: muslimsk och otrogen.

 

Intervjuaren: Krigets och fredens sfärer?

 

Adonis: Muslimsk och otrogen, och jag föredrar att använda denna terminologi. Detta är begripligt om denna erfarenhet bara berörde individen, men dessa grundvalar, denna dualistiska indelning har tolkats politiskt till makthavarnas fördel, och hela samhället måste underkasta sig den. Därför måste brytningen först ske med denna tolkning. Religionen är en personlig, individuell erfarenhet, men den får inte överordnas hela samhället. Vi måste vara öppna mot nya fakta och nya sanningar samt låta förnuftet vara grunden för både utformningen av det praktiska styrelseskicket och våra teoretiska närmanden till vår historia.

 

Intervjuaren: Måste vi då annullera kulturarvet helt eller ska vi närma oss det på ett visst selektivt sätt?

 

Adonis: Det finns två nivåer av kulturarvet. Den första nivån har att göra med makten och dess politiska tolkningar. Den andra nivån berör de frågor som livet, människan och universum ställer oss. Den förhärskande nivån i arabvärlden är den förstnämnda, som är förknippad med makten och makthavarna. Därför har vår kultur både på ytan och på djupet en religiös legislativ karaktär, som har att göra med de religiösa lagarna och deras tolkning. Beträffande poesin, filosofin och sufismen – och den senare är den som skapat allt av värde i vår kultur – har de alltid varit marginaliserade, och deras stora skapare har ofta fått möta ett tragiskt slut.

 

Intervjuaren: Ja, men måste vi idag återgå till denna marginaliserade kultur eller ska vi bygga vidare på den?

 

Adonis: Vi måste återgå till en kultur som förmår interagera med oss idag, vi måste lyssna på det den har att säga oss. Kort sagt måste vi åstadkomma en fullständig brytning med den legislativa religiösa kulturen så som den tolkats av makthavarna och återupptäcka det som marginaliserats, d.v.s. filosofin, poesin och sufismen i vårt arv.

 

Intervjuaren: Vad innebär det rent praktiskt?

 

Adonis: Brytningen kan omsättas praktiskt genom skrivandet och i arbetet med att sprida idéerna, men den kan aldrig förverkligas på samhällsnivå innan man först har lyckats förändra institutionerna.

 

Intervjuaren: Men att förändra institutionerna innebär en förändring av maktutövandet och av styrelseskicket, allmänt talat. Var inte den arabiska våren en sorts brytning med detta statiska tillstånd?

 

Adonis: Den arabiska våren började med de bästa avsikter men resultaten visade sig vara en fortsättning på det som arabiska muslimer måste förändra i sina liv, nämligen idén att religion är både politik och filosofi och kultur och att den omfattar allt i människans liv. Religionen måste, liksom överallt annars i världen, begränsas till att vara en personlig erfarenhet, som bara förpliktar individen som erfar den. Självfallet måste vi respektera denna personliga erfarenhet och försvara individens rätt till den, men människan måste också ha rätt att inte tro, precis som hon har rätt att tro. Hela samhället får inte underkastas religionens diktat.

 

Intervjuaren: Men hur ska vi förändra styrelseskicket om det inte sker genom en revolutionär rörelse?

 

Adonis: För detta krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.

 

Intervjuaren: Ligger det inte en del utopism och önsketänkande i det du säger?

 

Adonis: Om det har kunnat förverkligas i Väst, varför kan man inte förverkliga det i arabvärlden också?

 

Intervjuaren: Ja, varför?

 

Adonis: Den frågan måste vi ställa oss. Den andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) var förbjuden på 1200-talet av den franska kyrkan. Man fick inte läsa eller diskutera hans texter på Sorbonne. Han ställde till en intellektuell revolution då, men idag är det knappt någon som nämner honom. Hans böcker blev t.o.m. brända på bål av muslimerna i Spanien.

 

Intervjuaren: Ja, men det finns många arabiska intellektuella idag som förespråkar denna brytning med kulturarvet, bland dem ni själv, så varför lyckas vi inte åstadkomma detta på samhällsnivå?

 

Adonis: Uppkomsten av det sekulära samhället beror inte på antalet utbildade intellektuella eller skapare i samhället utan sker först när vi lyckas ändra på institutionerna, de politiska och kulturella inklusive utbildningsväsendet. Hur kan man förändra dessa institutioner? Det finns bara två sätt att göra det på, genom revolution eller genom att tillämpa de demokratiska principerna. Men vi har aldrig haft någon demokratisk process under någon period av vår historia. Dessutom kan vi inte idag förstå eller analysera skeendet i arabvärlden utan att ta hänsyn till hur västerlandet påverkar den. Europa och USA vill att religionen ska förbli förhärskande i arabvärlden och arbetar aktivt för denna regression.

 

Intervjuaren: OK! Då övergår vi till vårt andra fokus ikväll. Du har under alla år förespråkat en framtida ny diskurs som arbetar för en radikal förändring i de arabiska samhällena. Om du får i uppgift att ge råd till hur denna nya framtida diskurs borde se ut, vad skulle du då säga?

 

Adonis: Att förändra samhällsinstitutionerna sker inte genom några samtal mellan intellektuella. Men jag skulle föreslå tre viktiga tankar. Den första är att producera en ny kunskap, helt skild från den religiösa visionen av människan och världen, en humanistisk och sekulär kunskap som är öppen mot alla livets aspekter. Den andra är att frigöra kvinnan. I våra arabiska samhällen har kvinnan ingen talan. Hon finns inte. Hon måste bli oberoende, fri och äga sin framtid. Det vi har är ett förlamat samhälle, vars ena hälft är så gott som obefintlig, politiskt och kulturellt sett. Den tredje tanken gäller demokratin. Vi måste bli helt oberoende av de stammässiga, sekteristiska och dogmatiska samhällsramarna som styr våra liv idag. Dessa tre principer skulle bli mitt råd, om jag tillfrågas.

 

Intervjuaren: Du har kallat till en sekulär arabisk front…

 

Adonis: Det är en början. Arabiska sekulära krafter måste samlas idag och förenas för att kunna utöva tryck på samhället …

 

Intervjuaren: Men varför gör de inte det? Det finns olika sekulära strömningar som har dykt upp på sistone från Marocko till Irak…

 

Adonis: Det beror på att vi har blivit smittade av västerlandet. En situation som fått spridning i Väst innebär att de intellektuella förvandlas till ”löntagare” som måste ta hänsyn till sina ”arbetsgivare”. Sartres, Camus och Deleuzes generation är förbi för länge sen. Idag tvingas alla intellektuella att anpassa sig och bli funktionärer, på ett eller annat sätt…

 

Intervjuaren: Inklusive din egen person…

 

Adonis: Inklusive jag själv. I den meningen att vi inte alltid kan säga det vi tror på. Vi är alla underkastade olika sorters påtryckningar. På så vis är vi alla funktionärer.

 

Intervjuaren: OK. Du tar alltid upp frågans intellektuella sida, men det finns andra faktorer, sociala, tekniska, ekonomiska.

 

Adonis: Det stämmer. Mitt intresse är kulturens teoretiska premisser, men självklart finns det andra praktiska sidor som andra experter måste ägna sig åt.

 

Intervjuaren: Vad är det som har förändrats i denna fråga de sista åren och efter den arabiska våren?

 

Adonis: Ingenting har förändrats, tyvärr. Tvärtom, den allmänna tendensen är en återgång till den kultur som rådde under det islamiska imperiet. Och den s.k. arabiska vårens misslyckande är bästa beviset på detta. De som krigar i revolutionens namn idag hör till det islamiska imperiets arméer. Enligt dem ska icke-muslimer underkastas islamisk lag när det gäller beskattning och andra frågor!

 

Intervjuaren: Men detta är väl en generalisering, för det finns ändå demokratiska krafter som har medverkat i den arabiska våren och som kämpar…

 

Adonis: Det är den kampen som vi hoppas ska fortsätta, men samtidigt ser vi hur Väst är fientligt inställd till den.

 

Intervjuaren: Varför?

 

Adonis: Därför att västerlandet inte vill ha en demokratisk arabvärld som konkurrent. Västerlandet vill att arabvärlden ska förbli i sin obskurantism. Västerlandet föraktar araberna och muslimerna. Och de har förtjänat detta förakt. Det räcker att lyssna på samtalet som pågick mellan den saudiske kronprinsen Muhammad bin Salman och Trump när denne skulle sälja honom amerikanska vapen och ta hans pengar…

 

Intervjuaren: Ja, men Trump är ett specialfall som dök upp nyligen.

 

Adonis: Det är inte alls något specialfall, utan Trump gav uttryck för det som andra tänkte i många år. Jag förvånas t.ex. över hur ett land som Frankrike, den franska revolutionens och de mänskliga rättigheternas vagga, kan bistå de mest bakåtsträvande regimerna i världen. Hur förklarar man detta?

 

Intervjuaren: Har inte Frankrike bistått demokratiska rörelser…?

 

Adonis: Inte en enda gång har Frankrike stått vid en arabisk demokratisk front.

 

Intervjuaren: Hur förklarar man detta?

 

Adonis: Därför att Frankrike inte ser på araberna ur vår synpunkt, utan bara till sina egna intressen, som inte går bortom oljan och de strategiska prioriteringarna.

 

Intervjuaren: Vilken roll spelar de arabiska intellektuella i detta?

 

Adonis: Makthavarna i arabvärlden är bara instrument, och de intellektuella araberna har förvandlats till funktionärer. De får inte tala ut, annars tvingas de ut i exil. De flesta araber som har något att säga tvingas lämna arabvärlden.

 

Intervjuaren: Ser du inte idag ett litet hopp i uppkomsten av nya spelare på arenan, inte bara bland intellektuella utan även när det gäller de teknologiska framstegen och deras tillämpningar? Ungdomen inklusive den arabiska ungdomen har lagt sig till med nya sätt att uttrycka sig och meddela sig på. Kan inte detta leda till en demokratisk förändring?

 

Adonis: Det är vad vi hoppas på, men vi lär inte åstadkomma någon förändring om vi inte skiljer religionen från staten. Vi kommer att förbli i en sluten cirkel. Vad är det som hindrar muslimerna från att närma sig den koranska texten med nya ögon, en ny läsning? Det vi behöver är en revolution inom islam, om vi vill ändra de ursprungliga maktrelaterade tolkningarna som härskat över oss i 1500 år. Ingen radikal förändring kommer att ske om inte denna ursprungliga tolkning ifrågasätts och förändras. Vilket kognitivt värde har den religiösa uppenbarelsen idag? Hur kan kvinnans ställning idag vara sämre än under det första seklet efter islam? Alltfler araber har börjat våga ställa dessa frågor. Men vi befinner oss i en institutionell regression utan motstycke i världshistorien, och den kultur som vi har ärvt från det osmanska kalifatet är ännu den förhärskande. Trots allt detta måste jag erkänna att det dyker upp utomordentliga och förtroendeingivande individer, särskilt bland unga araber idag. Jag är säker på att de kommer att lyckas med att skapa en ny framtid åt araberna.

 

Intervjuaren: Med detta hoppfulla inlägg avslutar vi dagens program. Tack, käre Adonis!

 

Översättning från arabiska av Hesham Bahari

 

 

Adonis är aktuell idag med sista delen i hans trilogi 

Boken - Platsens gårdag nu

 

 

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare