Ahdaf Soueif : Utegångsförbud om natten, blodbad på dagen

Idag såg jag en liten men talande demonstration av unga människor i Kairo. "Nej till armén, Nej till polisen, Nej till Brödraskapet!" var parollen. Många befarar att en ny mubarakera är i görningen, något som Ahdaf Soueif skildrar ingående i sin artikel i SvD idag (se länken nedan). Revolutionen sitter klämd mellan polisiär och religiös fascism. Men jag tror Egypten kommer att gå genom en rad nya revolutioner de kommande åren. En bonderevolution, (Nilvattnet når inte fram till alla bönder redan nu och många jordbrukare går omkull), en arbetarrevolution (mot nedläggningen/utförsäljningen av fabrikerna med arbetslöshet som resultat, privatiseringarna och storkapitalisternas bärsärkagång), en hungersrevolution (halva befolkningen lever på 1 dollar om dan!), osv... Det vi har sett hittills har bara varit den besvikna medelklassens revolution! Läs Soueifs artikel i SvD så länge. Den är viktig för att förstå vad som händer i Egypten just nu. Tre av hennes böcker finns att läsa på svenska, utgivna av Alhambra.
 
 
 

Ahdaf Soueif är författare och kritiker med brittisk och egyptisk bakgrund. Soueif föddes i Egypten, men tillbringade sin barndom i England. Ahdaf Soueif har doktorerat i engelsk litteratur vid universitetet i Kairo och bor i dag i London. På svenska finns bland andra romanerna ”I solens öga” (övers. Tora Palm) och ”Kärlekens väv” (övers. Astrid Ericson Bahari) utgivna på Alhambra förlag. I fjol kom hennes skildring ”Kairo: min stad, vår revolution” i översättning av Ingvar Rydberg (Alhambra).

 

Utegångsförbud om natten, blodbad på dagen
 
av Ahdaf Soueif / SvD 31 augusti 2013
 

EFTERREVOLUTIONEN Polisstaten och Muslimska brödraskapet är båda patriarkala, militariserade och dogmatiska organisationer. Båda avskyr kritiskt tänkande och debatt. Nu dödar de varandra, men deras krig är inte vårt, skriver den egyptiska författaren Ahdaf Soueif, som ändå fortfarande tror på den egyptiska revolutionen.

 

Läs mer på http://www.svd.se/kultur/utegangsforbud-om-natten-blodbad-pa-dagen_8472232.svd

 

 

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare


Den spelar död — men vibrerar av liv

 

Mellan åren 2005 och 2010 har jag introducerat många svenska ökenfarare till mina smultronställen i den Egyptiska Sahara i samband med Alhambras kulturresor och ökenexpeditioner. Följande skildring skrevs ner efter aprilresan 2009. Resan till Gilf Kebir och Uwaynat-berget som filmats av Lars Wikström nedan gjordes hösten 2008.

 

 

 

Bild: Wael Abed
 

Den spelar död - men vibrerar av liv

 

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

 

Bild: Hedwig Wahlgren
 
 

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

 

Bild: Sven Olsson
 

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 

 

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

Bild: Wael Abed
 

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

Bild: Wael Abed
 

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

Bild: Hesham Bahari
 
 

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

 

Bild: Wael Abed
 

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

 

Bild: Wael Abed
 

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl egyptier, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag och tänkte att nu var inte dags att förklara mitt libanesiska påbrå. Jag har ju vuxit upp i Egypten under mina första 16 år och mitt förflutna liksom mitt tungomål tillhör på sätt och vis landets. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 30 år", förklarade jag. "Trettio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag en aning mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

 

Bild: Hesham Bahari
 

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

 

Hesham Bahari
 
Bild: Hesham Bahari
 
 
Se även boken Det andra Egypten: Resor i ingenmansland av Wael Abed
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


En seans med sheikh Ahmed Al Tuni

En seans med sheikh Ahmed Al Tuni

Live performance of Sheikh Ahmed Al Tuni at El Sawy CultureWheel - Cairo on 25 Ramadan 1430 - 15 September 2009. This clip was shot by Hend Abdullah.

Al-Tuni is one of the last great Upper-Egyptian singers of the ritual and sacral repertoire who conduct the dhikr ritual (also zikr; remembrance) in the fresh and dusty starry nights of the Sahara, during which the divine name is repeated with special breathing techniques, leading all participants straight forward into a trance under the guidance of munshid. The master of ceremony is accompanied by a small formation of excellent musicians called takht: ruqq, duff, darabuka, qawal, kamanga and oud all preserve their individuality of expression and provide ornamented, modulated support or dialogue with the singing master. (Källa: Youtube)


Anhalternas bok av Al-Niffari

Anhalternas bok
Kitáb al-Mawáqif
Av Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan Al-Niffarí
 
 
 
 
 
Förord av Hesham Bahari
Övers. av Öjevind Lång och Hesham Bahari
Hft 176 sidor
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Avrättningen av Halláj 922 e.Kr., och senare av hans lärjunge ibn Atá bland andra mystiker, har en social förklaring, där "heretiska" rörelser och "subversiva" läror "underminerade den rådande ordningen" så pass att Kalifatet såg sig tvunget att döma till pinobänken och Korset.  Enligt sufierna hatar den som betraktar människorna ur religionens aspekt sina medmänniskor, men "den som betraktar dem ur Verklighetens aspekt förlåter dem".  Sufier som Halláj, ibn Atá och Niffarí utgjorde en fara för både världsliga och religiösa härskare på 900-talet.  Deras texter hade gått i metamorfos och den som lärt sig konsten att tolka mellan nivåer kunde tillägna sig budskapet.

 

Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís knappa biografi består av några få obeslutsamma rader.  Av okänt ursprung levde han ett asketiskt liv, och som "obunden själ" vandrade han mellan olika orter.  Han brydde sig aldrig om att samla sina skriverier som han spred omkring sig på lösa blad.  Enligt olika legender var det hans son eller sonson som samlade ihop texterna, rubricerade och ordnade dem i två volymer.  Han lär ha avlidit ca 965 e.Kr. eller vid mitten av det tredje seklet efter Hidjran.

 

Enligt A. J. Arberry intar Anhalternas bok "en hedersplats bland de ryktbaraste skildringarna av den mystiska erfarenheten." Men för Paul Nwyia och Adonis, forskare med arabiska som modersmål, innebar Niffarís behandling av det arabiska språket något mer; en hisnande färd mot tankens öppna rymd och individens hägrande frigörelse.  Likt en arabisk Swedenborg har Niffarís "teopatiska diskurser" inspirerat filosofer och författare från Ibn Arabi till Adonis.  Denna "esoterismens Bibel" har redan översatts till engelska, tyska och franska och presenteras nu i svensk språkdräkt.


RSS 2.0