Psykologer talar ut...

Psykologer och experter talar ut om 9/11
med svensk text
 
 
 
 
"Efter andra världskriget hedrade det judiska folket sina döda delvis genom att se till att sanningen kom fram och att värdet av de som dödats blev respekterat. Att inte söka sanningen om 11 september vanhelgar värdet av de dödas liv. Att tro att vi står över dessa saker, att det kan ske i andra länder men inte här, det är brist på ödmjukhet, det är överdriven stolthet. Att inte kunna se vår mörka sida, eller våra svagheter, är det farligaste."
 
Robert Griffin, 25-Year Licensed Psychologist,
Past President, N.E. Pennsylvania Psychological Assn.
 

 
 
Hej!

Det var oerhört intressanta filmer! Jag visste ju att det fanns avvikande åsikter om 11 september men trodde att de kom från de vanliga rättshaveristerna som man inte kunde ta på allvar. Men det här är ju trovärdiga, framgångsrika och ytterst kompetenta människor som säkert tar stora personliga risker genom att gå ut med sina tvivel på vad som hände. När jag var yngre trodde jag att svenskar och även många andra västeuropéer var så välutbildade och klarsynta att de inte skulle låta sig luras hur som helst. Men det var länge sedan, nu vet jag bättre. Tyvärr!
Vänliga hälsningar / Krister
 
 

David Ray Griffins senaste bok på svenska
 
WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september
är ovetenskaplig och osann
 
 
Hft. / 408 sidor / Alhambra
Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek
 
 

"En genomgående studie i vad som händer när politiska hänsyn tillåts åsidosätta vetenskapen och den vetenskapliga metoden. Med intellektuell finess värdig en vetenskapsman visar Griffin att NIST:s WTC 7-rapport saknar vetenskaplig vederhäftighet. Ett måste att läsa för alla som är intresserade av att återge vetenskapen dess 'rättmätiga plats' i vår demokrati."

John D. Wyndham, Fil.dr. i fysik, Cambridge University,
tidigare forskare vid California Institute of Technology

 

*

 

Klockan 17.20 på eftermiddagen den 11 september rasade byggnad 7 i World Trade Center, trots att det inte hade träffats av något plan och bara hade bränder på några få våningar. Anledningen till dess kollaps ansågs vara ett mysterium. I augusti 2008 lade NIST (National Institute of Standards and Technology) fram sin rapport om WTC 7, där man förklarar att "skälet till kollapsen av World Trade Center 7 är inte längre ett mysterium" och att "vetenskapen står verkligen bakom det vi har hävdat."

 

Genom att visa att ingetdera av deras påståenden är sanna demonstrerar David Ray Griffin att NIST har gjort sig skyldigt till den värsta sortens vetenskapliga falsarium: man fabricerar, förfuskar och ignorerar bevis. Han visar också att NIST:s rapport lämnar det centrala mysteriet olöst: Hur kunde en byggnad, skadad av brand - inte sprängämnen - rasa i fritt fall?

 

 
LOVORD FÖR DAVID RAY GRIFFINS BOK
OM WTC 7
 
"David Ray Griffin har åstadkommit en fullständig vederläggning av [det officiella] National Institute of Standards and Technology:s teori om World Trade Center 7, enligt vilken byggnaden rasade ihop till följd av en vanlig husbrand.  Han visar att NIST genomgående gjort sig skyldigt till vetenskapligt fusk och påpekar att NIST fått ihop sin teori endast genom att hävda ett mirakel: att en skyskrapa med stålskelett kan rasa samman i fritt fall trots att inga sprängmedel använts för att avlägsna dess pelare."
 
Richard Gage, medlem av American Institute of Architects,
grundare av Architects & Engineers for 9/11 Truth.
 
 
"På basis av mitt vetande och min erfarenhet som ingenjör delar jag fullständigt Dr. Griffins slutsats att NIST:s rapport om WTC 7:s kollaps är pseudovetenskap och innehåller vilseledande och rent ut sagt felaktiga påståenden.  Otaliga motsägelser som påpekades av utomstående experter under den officiella undersökningen ignorerades helt, eftersom de inte passade in i NIST:s konstlade förklaring."
 
Jack Keller, medlem av the American Society of Civil Engineers
and the National Academy of Engineering.
 
 
"Under mina 33 år som forskare i fysik vid Naval Research Laboratory har det varit en stor glädje för mig att få bidra till vetenskapens utveckling utan någon inblandning av laboratoriets tjänstemän.  Det bekom mig därför illa att i David Ray Griffins samvetsgrant vetenskapliga bok finna otvetydiga bevis för konsekventa vetenskapliga förfalskningar utförda av ett politiserat NIST.  Jag vädjar till president Obama att sätta stopp för denna underminering av vetenskapen vid NIST och tillsätta en ny, oberoende utredning av 11 september-attackerna."
 
David L. Griscon, medlem av the American Association for
the Advancement of Science och the American Physical Society
 
 
"2004 anklagade över 15.000 vetenskapsmän Bush-administrationen för att ha medverkat till en konsekvent 'förvrängning av vetenskapliga fakta för ensidiga politiska ändamål.'  I den här boken visar D R Griffin att NIST:s rapport präglas av olika typer av vetenskaplig förfalskning, vilka samtliga pekar på en medveten strävan att ignorera de många bevisen för att WTC 7 rasade till följd av en kontrollerad rivning."
 
Earl Staelin, advokat.
 
 
"Om man anser det viktigt att USA:s regerings vetenskapliga organ lämnar sannfärdig information till allmänheten, är denna bok av D R Griffin ett måste.  Den visar utan skuggan av tvivel att NIST:s rapport om WTC 7:s 'kollaps' inte gett oss sanningen."
 
Dwain Deets, f d forskningsdirektör vid NASA
Dryden Flight Research Center
 
 
"Professor Griffins minutiösa dissekering av NIST:s WTC 7-rapport visar exakt hur fullkomligt felaktig och förvrängd dess teori om brandorsakad kollaps är och varför denna enorma byggnads sammanbrott måste ha åstadkommits genom avsiktlig rivning, som endast kan ha iscensatts och verkställts av inhemska krafter."
 
Tony Szamboti, mekanisk ingenjör,
tidigare anställd i amerikanska flottan.
 
 
"Ännu en gång har D R Griffin tagit sig an en komplicerad del av 9/11-historien och gjort den begriplig.  Oavsett om man är en novis i fråga om 11 september eller noggrant följt inkonsekvenserna i regeringens versioner, finner man att Griffins nya bok i hög grad är upplysande."
 
Lorie Van Auken, änka efter Kenneth Van Auken, som dödades vid WTC 1 den 11 september,
medlem av The Family Steering Committee for the 9/11 Commission
 
 
Har sagts om David Ray Griffins
"Motsägelser om 11 september:
Ett öppet brev till USA:s kongress och press"
... spännande som en deckare trots sin torra text, och ruskig -
de officiella dokumenten ljuger för oss utan att rodna."
Lena Thomsson, Gefle Dagblad
 
 
"Motsägelser om 11 september är en intresseväckande bok, av allt att döma väl underbyggd,
om rapportens inkonsekvenser och tillsynes besynnerliga sammanhang."
Nils Ahnland, BTJ
 
 
"...svårt att lägga boken ifrån sig. Ett viktigt dokument om en av vår tids avgörande händelser."
Joakim Holm, Tidningen Kulturen
 

David Ray Griffin är professor emeritus i religionsfilosofi och teologi vid Claremont Graduate University. Han har publicerat 35 böcker i filosofi, religion och politik, bl.a. "Postmodern Politics for a Planet in Crisis", "The New Pearl Harbor" och "Christian Faith and the Truth Behind 9/11". David Ray Griffin valdes in bland världens 50 mest inflytelserika personer av brittiska New Statesman. Hans förra bok, "The New Pearl Harbor Revisited", bestods en ära som bara tillkommer 51 böcker om året. Den 24 november 2008 utnämndes den till "Pick of the Week" av Publishers Weekly, en ansedd tidskrift som har väglett bokhandlare, bibliotekarier, bokagenter och utgivare i USA i över 100 år.



Att vara musik av A. H. Murena

Att vara musik

Ur ”La metafora y lo sagrado”

Av H. A. Murena

 


 

Jag hade en idé om att universums väsen är musikaliskt. I begynnelsen var Ordet.

 

Gud skapade genom att ge namn, med hjälp av ljudvågor. Och i Upanishaderna hävdas att den som mediterar till ljuset av stavelsen ”Om” skall veta allt, ty i denna stavelse ryms allt. Vi vet också att en människas första kontakt med världen när hon uppfattar moderns röst genom magen, och att det sinne som en döende förlorar sist är hörseln.

 

Dessutom insåg jag av en slump något som alla vet, nämligen att vi inte hör bara med öronen, utan även med bröstet, strupen och benen, och att viss musik låter bättre i en viss kroppsställning än i en annan. Jag har ibland tänkt att kanske är människan ett enda stort öra som vi barbariskt nog till stor del avstår från att använda.

 

Först igår kunde jag testa min tanke fullt ut, och upplevelsen blev nästan överväldigande. I New York hade jag fyra år tidigare funnit en skiva som fångade mitt intresse: En uppläsning av texter ur Koranen av shejk Abd al-Basit Abd al-Samad. I fyra år låg den i oredan i min bostad, begravd under böcker och andra skivor, och blottades ibland för att åter försvinna. Jag var ännu inte redo. Ett otal gånger hade jag lagt ifrån mig den, trots att fotografiet av uppläsarens lilla knubbiga ansikte och texten på konvolutet hade gjort mig nyfiken. Där stod att shejken hade hört Koranen läsas och själv läst högt ur den redan som barn; hans första triumf, år 1950, ägde rum i Sayeda Zeinab-moskén i Kairo. Då hade man tvingat honom att recitera ur Koranen till gryningen, och idag slåss arabvärldens alla radiostationer om honom… Mina händer lydde mig emellertid inte och jag klarade inte att ta fram skivan.

 

Igår var dock stunden kommen. I det ödsliga husets tystnad lyssnade jag på hans stämma. Jag satt hopsjunken i en fåtölj. Till min förvåning satt jag mig plötsligt rätt upp: ett högre väsen hade uppenbarat sig. Förbluffad missade jag den första versen, men den andra grep tag i mig, liksom den tredje och den fjärde. Efter en stunds lyssnande tycktes min kropp upplösas av röstens klangverkan och förvandlas till en transparent blandning av harmonier. Det tog en stund innan jag hämtat mig från detta extatiska tillstånd och fått distans till upplevelsen. Jag förstod inte språket, arabiskan. Ändå försatte mig rösten i samma andliga tillstånd som jag försätts i när jag läser Koranen, dvs. en blandning av upphöjdhet och brutalitet. Jag ser framför mig en noggrant slipad ädelsten inuti vilken jag ligger förstenad.

 

Uppläsaren talar i femton, trettio eller högst fyrtiofem sekunder. För ett okoncentrerat öra kan dessa musikaliska frön först låta som absurt och oredigt tal. I själva verket är de exempel på passionerad matematik, lika sträng och precis som den arabiska kalligrafin. Rytmen överraskar med plötsliga växlingar, oförutsebara fraseringar, omväxlande koloraturer, märkliga cesurer och utsmyckningar. Varje frö är ett kosmos som pulserar av vitalitet genom inspirerade motsägelser, men som i stället för att störa ordningen rekonstruerar den perfekt på ett högre plan. Efter en stunds lyssnande började jag i rösten urskilja olika musikinstrument: violin, piano, trummor, trumpet, etc. Uppläsaren var alla dessa instrument. Det som framträdde tydligast var dock det som sången kom att framstå som en hyllning till, nämligen tystnaden.

 

Alla verserna slutar tvärt, nästan smärtsamt sammanpressade. För att förstärka den fysiska upplevelsen, är de pauser som skiljer verserna åt längre än någon av de enskilda verserna. Det är som om uppläsaren därmed vill visa att tystnaden är viktigare än det talade ordet. Man spårar ett mönster för universums födelse, med just de livsformer som Gud bestämt. Rösten fick tystnaden att framträda: bakom den imponerande muslimske gudens anletsdrag kunde man skönja alla människors Gud.

 

Jag förstod att jag hade fått närvara vid konstens födelse. På grund av att jag uppskattar hörsel- mer än synintryck har jag alltid betraktat de plastiska konsterna med misstänksamhet: som andlig avbildning har de förefallit mig stagnerade. Trots att det skulle kunna röra sig om ett subjektivt och bedrägligt intryck, kände jag att uppläsningen bekräftade mina misstankar. I uppläsarens konst är det riten som är konsten, såtillvida att det är prästen själv som är offergåvan. Han måste lära sig sångens hantverk och på samma gång den djupaste innebörden hos de ord han uttalar. Dessutom måste han vid utövandet av detta hantverk och denna vetenskap, liksom vid framförandet av verket, förstå att en fullödig prestation kräver att han tar hjälp av det som föds för att utplånas och upprätta sin motsats, dvs. tystnaden, det absoluta. En märklig insikt, såtillvida att konstens största prakt uppkommer ur den största andliga ödmjukheten och sedan återförs dit. Det flyktiga uppnår här sin fulländning, ty det har ända till slutet accepterat sin belägenhet och upphöjer den till en hyllning till den evighet den speglas i.

 

 

Shejk Abd al-Basit Abd al-Samad reciterar Surat Yásín

 

 

Om denna sång är tidens konst, är dansen rymdens. Dervischens dans, vilken fullbordas i det ögonblick den dör bort, övergår i den skapade varelsens underbara och monotona kontakt med sin Skapare. Stundvis täcks även uppläsarens sång av monotonins patina. Monotonin är inget annat än trons majestätiska yttre uttryck. Det betyder att konstnären (människan), förankrad i sin fruktbara förening med det eviga, inte kan vilseledas av historiens destruktiva nycker. Det är i detta ljus som man bör studera vår tids avantgardistiska konstriktning.

 

När jag återvände till dessa idéer, tänkte jag på den västerländska konsten. Den gregorianska sången har samma kanonstruktur som den muslimska Koranuppläsningen. Vad säger det oss?

 

Från senare århundradens konsthistoria kommer jag att tänka på en episod som jag läste i Berlioz’ självbiografi. Berlioz berättar om den definitiva upplevelse han fick när han i sin ungdom hörde de ackord som inleder fjärde satsen, ”Storm och åskväder”, i Beethovens Pastoralsymfoni. Han medger att hans successiva förändringar av orkestern – som till slut blev monstruöst stor – berodde på hans förhoppning om att återge dessa ackord. Det skulle ta många år för honom att inse att ackorden var en frukt av Beethovens geni, vilket fick sin inre substans att vibrera även med den svagaste orkester.

 

I den muslimske uppläsarens, dervischens och den gregorianska körens fall, är det den egna existensen som tack vare trons geni förvandlas till konst. När man använder yttre instrument, när man skriver partitur, sker en separation mellan verk och liv eftersom livsgnistan överförs till materiella element. (Och de plastiska konstarterna föds med arvsynden att inte klara sig utan externa material: det är därför islam förbjuder bilddyrkan.) Genom att ge efter för estetikens relativa materialism har konsten visserligen blivit självständig, men till priset av en förlorad direktkontakt med det absoluta. Därför blir den mer och mer extern, högtravande och utarmad. Även om den åstadkommer sköna verk, försvagas dessa av det faktum att de nöjer sig med att visa upp sig för sig själva. I jämförelse med Koranuppläsaren tycks mig all denna konst för ett ögonblick likvärdig med Berlioz’ väldiga orkester: en tom kommentar som saknar det ödmjuka geni som förmår kommunicera med det eviga.

 

Berlioz beskrev slutligen en upplevelse, det otydliga minnet av ett brott. Jag identifierade det snabbt: minnet av Anton Weberns Sex stycken för orkester. Även dessa är korta och intensiva, även här är tystnaden viktig. I det här fallet skulle man dock kunna säga att tystnaden i stället för att framträda i sin omätliga värdighet är ett ont som far fram, en vanställande spetälska. Och musiken är tjock som friskt blod, gnistrande som torkat blod, full av anspelningar på en förestående avrättning. Aldrig har jag hört musik skildra ett brott lika troget. Det är musik som återvänder för att inställa sig inför tystnaden liksom brottslingen återvänder till platsen för brottet. Det visste Webern. Allt hänger ihop: I slutet upprepas inledningstemat fast noterat i omvänd ordning, vilket möjligen skapar ett överdrivet tydligt motsatsförhållande.

 

 

 

 

Vi lever blott i den tid vi fått till vårt förfogande. Men att behålla ett skimmer av händelserna i den rena begynnelsen kan vara tankeväckande och skänker en glädje vars värde shejken kände väl till.

 

Text H. A. Murena

Övers. från spanska Pär Svensson

Tidigare publicerad i Alhambras Litterära Magasin, nr. 7, 1995.


Amina Alaoui - Amours ou trop tard me suis pris

Amina Alaoui
Amours ou trop tard me suis pris
 
 

"Kung över alla araber", utdrag ur "Det romerska Arabien"

KUNG ÖVER ALLA ARABER
utdrag ur "Det romerska Arabien"
av G W Bowersock
 
 



När Imru’l-qais, sonen till ’Amr ibn ’Adi, begravdes nära det romerska fortet i Namara i provinsen Arabia år 328, hade dramatiska förändringar ägt rum i det romerska styret. Lite mer än ett decennium efter Palmyras fall grep en skicklig general från Balkan makten i Rom under kejsarnamnet Diocletianus. Han förändrade hela det system som Augustus skapat. Diocletianus nya imperium styrdes av två överordnade kejsare och två underordnade. Provinserna bröts upp i mindre, mer hanterbara administrativa enheter. Efter inbördes stridigheter möjliggjorde Diocletianus arvingar slutligen att Konstantin uppsteg på tronen. Han flyttade huvudstaden från Rom i Italien till ett nytt Rom i Bysans, kallat Konstantinopel efter honom själv. Dessa djupgående förändringar i romarriket förde maktens centrum mycket närmare den helleniserade östern och gav upphov till den vitala kultur vi i dag känner som bysantinsk.

De två generationerna av lakhmidiska kungar, ’Amr ibn ’Adi och Imru’l-qais, omspänner hela denna romerska förvandlingsperiod. Inskriften på den senares grav är, om än fylld av filologiska problem, trots det en värdefull primärkälla för det arabiska bidraget till Främre Orientens stabilitet under Diocletianus och Konstantin. Denna tidiga arabiska text, skriven med nabateiska bokstäver, är i sig själv en illustration till arabernas befrielse från sitt långvariga beroende av olika arameiska dialekter som nabateiska och palmyriska för offentliga dokument.(1) Inskriften i Namara börjar: ”Här ligger Imru’l-qais, son till ’Amr, kung över alla araber, begravd.”(2) Den meddelar vidare att han satte på sig härskardiademet och regerade över arabiska stammar och städer ända ner till södra Arabiska halvön. Mot slutet av texten står: ”Ingen kung har någonsin åstadkommit vad han har åstadkommit.”(3) Och det är troligen inget tomt skryt. Dessutom torde det under Diocletianus och Konstantins stormiga tid, när det persiska hotet förblev lika allvarligt som dessförinnan, ha varit en stor tillgång för den arabiska provinsen med en vän som Imru’l-qais. Man kan av ’Amrs samarbete med Aurelianus styrkor i krossandet av Palmyra dra slutsatsen att ”alla arabers kung” torde ha stått på Roms sida. När det gäller att förstå om denna slutsats faktiskt är korrekt, är Namarainskriften ytterst viktig.

På fjärde raden i denna besvärliga text finns en obestridlig hänsyftning på romarna, föregången av en preposition som betyder ”till” eller ”för”. Omedelbart före står bokstäverna fršw som kan tolkas som substantivet ”perser” (med en typiskt nabateisk slutbokstav w).(4) Vid den ursprungliga publiceringen 1902 trodde den förste utgivaren av denna inskrift att Imru’l-qais släppt till kavalleri åt romarna. Men mot slutet av sitt liv hade han ändrat sig och kommit fram till att den arabiske kungen ingått i en sorts förbindelse med både perser och romare.(5) Tyvärr är den korrekta tolkningen av de bokstäver som står precis före ordet fršw ännu inte entydig. Det måste emellertid betonas att det inte finns någon prepositionsbokstav som betyder ”för” eller ”till” före det ord som antingen betyder ”perser” eller ”ryttare”.(6) Upphovsmannen till den ytterst skarpsinniga filologiska diskussionen om denna text är övertygad om att ordet här enbart kan vara ”ryttare”.(7) En annan forskare har nyligen helt övertygande argumenterat för att Imru’l-qais att döma av platsen för hans grav enbart kan ha varit en bundsförvant till Rom.(8) Namara var sätet för ett romerskt fort som ingick i försvaret av den arabiska provinsen. Ingen arabisk ledare med en grav på en sådan plats kunde ha skrutit över att ha gett bistånd åt perserna. Således måste vi på basis av både språkliga och topografiska argument nu acceptera att Imru’l-qais var lojal mot Rom.

Ända från början har det största problemet med att tillskriva ”alla arabers kung” en sådan roll varit Tabaris vittnesmål i hans ”Historia”. Som vi sett nämner Tabari flera gånger Imru’l-qais, ’Amr ibn ’Adis son. I en passus säger han att denne kung var den förste i en serie lakhmider i persernas tjänst som blev kristen.(9) En sådan anmärkning är högst förbluffande, inte bara för uppgiften att Imru’l-qais var allierad med perserna. Det finns ingen antydan på inskriften att han någonsin varit kristen och inte heller någon symbolisk antydan om kristna sympatier på själva graven. Om Tabari har fel när han tror att Imru’l-qais var en persisk vasall, kan han lika gärna ha fel när det gäller uppgiften att han var kristen.

Faktiskt är det möjligt att se hur Tabari kunde göra sitt misstag. Under andra hälften av 300-talet fanns det en annan härskare vid namn Imru’l-qais och det tycks som om Tabari har förväxlat denne kungs historia med den tidigares. När Tabari för in Imru’l-qais i sin berättelse kallar han honom Imru’l-qais al-bad’. Detta ord förklaras annorstädes som ”den förste” och Tabari går faktiskt omedelbart över till att säga att han var den förste av de persisk-trogna kungarna som blev kristen.(10) Det verkar alltså tydligt att han liksom senare skribenter tolkade al-bad’ som ”den förste” men att han felaktigt fogade beteckningen till den tidiga 300-talskungen, när han återvänder till lakhmidernas historia under 300-talets senare år. Han presenterar också den andre Imru’l-qais som al-bad’ och på ett ställe, när han anger genealogin för denne senare, nämner han hans namne och förfader som Imru’l-qais utan al-bad’.(11) Eftersom ett epitet med betydelsen ”den förste” bara kan användas om en härskare, förefaller det mycket skäligare att placera detta tillnamn efter den andre Imru’l-qais som då blir förste kristne lakhmiden.

Under andra hälften av 300-talet skulle trohet mot perserna från lakhmidernas sida i Hira inte vålla något historiskt problem, ej heller en omvändelse till kristendomen. Den skulle infalla på drottning Mavias tid, den ryktbaraste arabiska konvertiten under Valens regering.(12) Med tanke på kristendomens utbredning i provinsen Arabia — som var så uttalad på Eusebios tid att han särskilt pekade på den(13) — kvarstår möjligheten att den förste Imru’l-qais var kristen, och att Tabaris förväxling går djupare än till enbart den felaktiga tillskrivningen av ett epitet. Med andra ord kan det vara så att den ene Imru’l-qais var kristen och den andre persertrogen. Men enligt de bevis vi nu har vore det rimligare att anta att Tabari helt har överfört den andre Imru’l-qais innovationer på den förste.

Kungen över alla araber träder därför fram som en hedervärd och lojal efterträdare till sin far på romarnas sida. Med lakhmiderna baserade i Hira nära Eufrat i söder och deras kungagrav i norr, med hänsyftningar i hans gravskrift på kontroll över så avlägsna riken på Arabiska halvön som Ma’add och Najran, kan man förstå hur utomordentligt vidsträckt deras makt var. På halvön sträcker den sig långt bortom gränserna för det gamla nabatéerriket och den arabiska provinsen. I öster kontrollerade lakhmiderna öknen mellan de romerska limes-anläggningarnas nätverk av vägar och Eufrat. De hade inte bara övertagit Palmyras roll: de hade utvidgat den.

Trots att Tabaris årtal för de tidiga lakhmidiska kungarnas regeringar är notoriskt inexakta och sinsemellan motstridiga verkar det troligt att ’Amr ibn ’Adi dog i slutet av 200-talet.(14) Om Imru’l-qais blev kung vid ungefär den tiden, torde han ha spelat en avgörande roll i de omfattande fälttågen mot perserna, som då och då upptog både Diocletianus och Galerius mellan 295 och 299. När Galerius utförde sin lyckade attack på perserna 298 marscherade han ända till Ktesifon och återvände sedan upp längs Eufrat.(15) En sådan rutt förde honom mycket nära den lakhmidiska huvudstaden Hira och var förmodligen möjlig endast med aktivt stöd från de arabiska styrkorna på västra sidan om floden. Eftersom en lösning av den persiska frågan var av vital betydelse för stabiliteten under fyrkejsardömet, kan de nära relationerna mellan Imru’l-qais och den romerska regeringen ha växt fram ur samarbetet romare och araber de allra sista åren av 200-talet.

När de persiska krigen under denna period väl var över, kunde Diocletianus ägna sig åt den administrativa omorganisationen av de östra provinserna. Senast 314 hade nedre delen av Trajanus provins Arabia, söder om Wadi Hasa avskilts från norra delen med huvudstaden Bostra. Denna nedre del, som omfattade Petra, Negev och troligen Hejaz, kom att ingå i Palestina och förknippades därför med de provinser som låg väster om Jordanfloden. I verk daterade till 311 och 313 förklarade Eusebios att guvernören i Palestina dömde kristna till straffarbete i koppargruvorna vid Phaeno ”i Palestina”.(16) Denna ort söder om Döda havet hade förvisso varit en del av den gamla arabiska provinsen, men vid tiden för Eusebios författarskap räknades den tydligen till Palestina. Hela södra delen av Arabia, på bägge sidor om ’Araba, blev känd som Palaestina Tertia vid mitten av 300-talet.(17) Den avskilda provinsen i norr, som bevarade namnet Arabia, tycks ha behållit de nordgränser vilka som vi sett redan Septimius Severus hade gett den.(18)

Diocletianus omorganisering av den arabiska provinsen visar en exceptionell förståelse för regionens geografiska förutsättningar. Bostra och de nordliga städerna Gerasa, Filadelfia och Adraa var naturligt nog sammanlänkade med Damaskusvägarna och den inre passagen Wadi Sirhan. Däremot var södra delen med sin viktigaste stad Petra i det inre och Aela i övre änden av Aqabaviken mer naturligt förbunden med rutten över Wadi ’Araba och genom Negev till Medelhavet i närheten av Gaza eller Rhinocolura. Den långa nord-sydlinjen, som Kungsvägen från Damaskus till Aqaba utgjorde, hade tidigare varit avgörande för kommunikationerna, när västra stranden av Jordan låg under annat styre som på nabatéernas tid eller senare under perioder av oroligheter bland judarna. Men Diocletianus måste ha insett det geografiska sambandet mellan de östra och västra delarna nedanför Döda havet, ett samband som varit tydligt redan kort före annekteringen av provinsen, då Babathas familj och vänner slog sig ner i Zoar. Diocletianus vidtog kraftfulla åtgärder för att förstärka södra halvan av den forna arabiska provinsen genom att för första gången där installera en hel legion utöver den i norr. Denna södra legion var Fjärde Martia, troligen baserad i lägret vid Lejjun i närheten av det moderna Karak.(19) Av nuvarande utgrävningsrön på denna plats att döma kan man anta att detta läger upprättades någon gång under fyrkejsardömet och därför är den troligaste platsen för Fjärde Martias bas. Lejjuns gamla namn torde följaktligen ha varit Betthoro, det namn på legionlägret som ges i Notitia Dignitatum.(20)

Norra Arabia omorganiserades och befästes liksom den södra. Nya anläggningar under denna period kan skönjas i Azraq och omgivande orter, som var viktiga för skyddet av övre änden av Wadi Sirhan.(21) När Diocletianus förstärkte detta område, följde han Septimius Severus exempel hundra år tidigare. Han förbättrade också förbindelsen mellan Arabien och de syriska provinserna i norr genom att föra sin nya syriska gränsväg, Strata Diocletiana, ner till Azraq långt öster om den gamla vägen till Damaskus. Inskrifter har visat att den gick genom staden Sa’ane på de östra sluttningarna av Jebel Druz.(22) Befästningar, kommunikationer och administrativ omorganisation var kännetecknande för Diocletianus politik i Arabia liksom på andra håll.

Uppdelningen av Arabia i en ny och liten provins med det namnet och ett mycket utvidgat Palestina i söder har ofta trotts ligga bakom ett underligt inslag i den s.k. Veronalistan. I detta problematiska register över provinser från ett relativt tidigt årtal på 300-talet uppträder i tur och ordning Aegyptus Iovia Aegyptus Herculea Arabia item Arabia Augusta Libanesis. Förekomsten av Jupiters och Herkules Egypten bevisar ett årtal icke före 314. Det fanns alltså vid en tidpunkt som stämmer överens med existensen av dessa två egyptiska provinser två Arabia (Arabia item Arabia).(23) Det var länge frestande att anta att det andra Arabia var andra halvan av den gamla provinsen, innan den inkorporerades som en del av Palestina efter att den brutits ut från norra delen. Men en sådan tolkning tycks strida mot Eusebios uppgift, från före 314, att södra delen redan betraktades som Palestina. En lösning på detta urgamla problem har nu äntligen blivit möjlig genom fyndet av en ny papyrus från Oxyrhynchus.(24)

Denna text är ett brev till guvernören av Aegyptus Herculea. Hans namn, Aurelius Antonius, är välbekant. Vi vet att han var i tjänst 315/316.(25) Den som skickade brevet, en analfabet med det arabiska namnet Aurelius Malchus, hade varit tvungen att hyra en skrivare att skriva åt sig. Han tillkännagav i början att han kom från Eleutheropolisområdet i ”Nya Arabien”. Detta är en ny och spännande upptäckt. Vi har aldrig förut hört talas om en provins som hette Nya Arabien eller, förmodligen, Arabia Nova. Vid en första anblick verkar dokumentet paradoxalt, eftersom den mycket berömda staden Eleutheropolis ligger i Palestina, nära Jerusalem och hela området söderut in i Negev år 315 torde ha varit en del av det nyligen utvidgade Palestina. Inte heller står det omedelbart klart varför en sådan person skulle skriva till guvernören av Aegyptus Herculea. Men när Malchus lägger fram sitt fall nämner han en försumlig gäldenär som Saeibas. En tredje part i målet, en hårdhjärtad penningutlånare med ett grekiskt namn, är en man från Boubastis. Dessa detaljer visar att platsen för tvisten måste vara själva Egypten: det var i närheten av Aegyptus Herculea som Boubastis fanns, och inte så långt bort, nära Pelusium, låg nomadtälten utanför Gerrhon.(26) Det var just i detta område som det funnits en egyptisk ”nome” (provins) med namnet Arabia. Det vore därför rimligt att anta att det var Malchus hemland, för honom alltså som skrev till guvernören av Aegyptus Herculea, eftersom tvisten gällde någon i det angränsande området som råkade ligga under hans jurisdiktion. Om Malchus bodde i det egyptiska Arabia, måste det tydligen ha funnits ett Eleutheropolis där. Ett är säkert: det Eleutheropolis som låg nära Jerusalem låg långt utanför gränserna för det gamla Arabia och dess provinsefterföljare, även om det inbegrep ett stort kringliggande område. Det tillhörde Palaestina Prima.

Det tycks alltså klart att ”nome” Arabia upphöjdes till provinsstatus när de två Egypten kom till. Eftersom det fanns en annan provins Arabia var det tydligt att denna måste särskiljas med adjektivet nova. Det andra Arabia på Veronalistan måste vara Arabia Nova och årtalet för detta bevis stämmer helt med årtalen för Jupiters och Hercules Egypten. Problemet med det andra Arabia kan kanske vara nära sin lösning.

Med upplösningen av den gamla provinsen Arabia och Diocletianus bundsförvant Imru’l-qais död tar det romerska Arabiens historia slut. Nu börjar en annan, rik och omväxlande, historia, det bysantinska Arabiens. Tre år innan Imru’l-qais lades till vila i Namara hade Konstantin flyttat romarrikets huvudstad. I Bysans, nu Konstantinopel och firat som det nya Rom, skulle hellenismens traditioner blomstra i nästan tusen år till. Under den nya ordningen skulle araber spela en allt viktigare roll i det bysantinska styret av Främre Orienten. Imru’l-qais var en förelöpare. Även om hans ättlingar skulle ta parti för perserna och lämna ett arv som skulle göra Tabari förvirrad, fanns det andra redo att fylla den lucka han lämnat i relationerna med den kejserliga centralregeringen. Utan arabernas medverkan kunde makten över de östliga provinserna inte upprätthållas. Tidigare hade Pompejus, Augustus, Trajanus, Septimius Severus och Diocletianus alla opererat under denna förutsättning. Deras klokhet bekräftades när den inte längre kunde tillämpas. På 600-talet samlades araberna under islams fana och skapade en oberoende och mäktig nation, rik på inre strider men enhetlig i sitt missionsnit. Bysans skyddslingar hade blivit dess rivaler.
 
 
Inbunden / 254 sidor
Övers. av Ulla Ericson
Fackgranskning av Ingvar Rydberg
Alhambra 2009
 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Rethink 911 on Times Square with Cynthia McKinny

 
 

Cynthia McKinney talar på ReThink911-mötet på Times Square, NY, den 11 september, 2013.
Bl. a. tar hon upp cliodynamik, sociocider, statsupplösning och -söndring, och de nya krigföringsmetoder som används idag i Mellanöstern och på annat håll i världen.

 

Cynthia Ann McKinney är politiker och var det amerikanska miljöpartiets kandidat i presidentvalet 2008. Dessförinnan var hon ledamot av USA:s representanthus för Demokraterna. Hon är även förknippad med  Sanningsrörelsen, som bland annat ifrågasätter den officiella versionen av 9/11.

 

Det dokument hon hänvisar till i början av talet, "The Oded Yinon Plan", kan läsas på följande länk
http://www.globalresearch.ca/greater-israel-the-zionist-plan-for-the-middle-east
"Greater Israel": The Zionist Plan for the Middle East
i översättning av Israel Shahak


Prolog till de sekteristiska furstarnas historia av Adonis

 
 
 
 
PROLOG
TILL DE SEKTERISTISKA FURSTARNAS HISTORIA
(1970)

Tolkning av
Hesham Bahari & Ingemar Leckius
 

Jaffas ansikte är ett barn        Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild?         Vem skakar Österlandet?          
        Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit         En irrande röst...                                                    
                 

(Ett huvud yrade, hängav sig åt gyckelspel. Buret på höjda händer skrek det avhuggna huvudet: Jag är kalifen!).   

De strök omkring, grävde en grop åt Alis ansikte  
Det var ett barn, ett vitt eller svart barn.
Jaffa var hans träd, hans sånger...  Och Jaffa...
De gaddade sig samman. De rev sönder Alis ansikte
                   

                                                  Offrets blod i bägarna,
                                               Säg: det är en kyrkogård
                                            Säg inte: min dikt är en ros,
                                          den har förvandlats till blod.
 

                                                                  Mellan blodet
och rosen finns bara en tråd av sol. Säg: min aska är en boning.
Efter varje avhugget huvud slipar Ibn Abbad sitt svärd.  
Ibn Djahwar är redan död.
 

I begynnelsen fanns bara
tårarnas rot          mitt hemland, menar jag
och avståndet var min tråd           Jag klipptes av och i den arabiska grönskan drunknade min sol        Civilisationen är en bår, och staden
                                                 en hednisk ros -
                                                                             ett tält.
 

Sålunda börjar eller slutar berättelsen.
Avståndet var min tråd                Jag knöts ihop igen
som ett planetariskt öga,
och skrev ner staden
(när staden var ett flyttlass och gråten
                     dess babyloniska fästningsvall),
     jag skrev ner staden
som om alfabetet svettades
inte för att hela såren
inte för att återuppväcka mumien
men för att återuppliva motsättningarna...    (Blodet
förenar rosen med kråkan)           ...för att spärra broarna
och två de sorgsna ansiktena
i seklernas utgjutna blod.
Jag skrev ner staden
som när profeten går mot döden         jag menar mitt hemland,  
            mitt hemland eko,
                    eko, eko...


Ba' lyfter på hatten och Djim är en hårtofs,
                försvinn försvinn
Alef är den första bland bokstäverna,
                försvinn försvinn
Jag hör Ha' brista i gråt och ser Ra'
likt en sjunkande nymåne upplösas i sanden
                försvinn försvinn,
o blod som levras och förirrar sig i ordens öken
 

O blod som väver olyckan eller mörkret,
                försvinn försvinn
Din historias magi har brutits.
Begrav dess förödmjukade ansikte.
Förlåt oss, o gasellernas horn!
O antilopernas ögon, förlåt oss!
 

Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
              i en bild.
Nu bär jag dig på min panna, mellan mitt blod
och min död:
är du en grav eller en ros?
Jag ser dig som lydiga barn
släpande på sina inälvor, knäböjande inför kedjorna. De iklär sig en ny hud till varje piska... är du en  grav                             eller en ros?        
Du dräpte mig, dräpte mina sånger.
Är du ett slakthus
eller ett uppror?
Jag vacklar,  varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
               i en bild.
 

Ali rådfrågar ljuset. Han går sin väg
bärande sin historias lik från hydda till hydda:
                    "De lärde mig att jag har ett hus i Jeriko  
                     att jag har bröder i Kairo
                    att Nasarets gränser
                    ligger vid Mekka.
                    Hur förvandlades min kunskap till en boja
och avståndet till en belägringseld eller ett offer?
                    Är det därför som historien förkastar mitt ansikte?"
 

Om du bara visste! Vilken fars!
(Kalla den kalifens tal - eller  karneval)
Den leds av två generaler
Den ene slipar giljotinen
och den andre biter i sanden...
Om du bara visste! Vilken fars!   
 

Hur kunde du glida mellan offrets hals
                    och bödelns bila?
Vad, blev du mördad?
Se, du har försvunnit men farsen fortsätter.
Du dog som alla de andra
som tiden gråter i förfädernas lunga
som molnet bryter sönder sina regnbågsdörrar
som vattnet drunknar i sanden
eller evigheten halshugger sina begravda.
Du var som de andra, du försvann men farsen fortsätter.
Du var som de andra. Förkasta de andra!
 

Sådan var deras början. Börja du
från ett döende barn,
ett förfallet hus som koloniseras av andra hus.
 

Börja härifrån,
från gatornas klagan, från deras kvävande vind,
från ett land som förvandlas till en grav.
Börja härifrån
så som olyckan börjar eller åskvädret föds.
Är du död? Nu förvandlas du till tordön,
återskapas i åskans sköte.
Se hur du smälter, hur du återuppstår.
Du försvinner medan åskan fortsätter.
 

Din enda egendom var tältets skugga, och i tältduken fanns en reva, ibland  gav man dig vatten, ibland bröd, och dina barn växte upp i en pöl.
Du förlorade aldrig hoppet, du reste dig, förvandlades till drömmen och                             
     ögonen.
Du uppenbarar dig i en hydda vid Jordanstranden, i Gaza eller i Jerusalem.
Du stormar gatan, detta ändlösa liktåg, och lämnar den i bröllopsyra.
 

Din lockande röst är ett hav.
Ditt sprutande blod är ett berg.
Och när jorden bär dig till sin bädd
lämnar du till nästa älskare två bäckar
ur ditt två gånger utgjutna blod.  
 

Jaffas ansikte är ett barn          Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild?         Vem skakar Österlandet?            
              Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit         En irrande röst...
 

Det förflutna har gått under och går likväl inte under.
Dal     är en gestalt nedbruten av sorg.
(Varför är det förflutna borta och ändå här?)
Qaf     är närmare än ett pilskott.
 

Jag ber om vatten och han ger mig sand.
Jag ber om sol och jag får en grotta
                              Är du herre? Du kommer att förbli
                          herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Så lyder berättelsen: när jag ber om sol, ger han mig en grotta. Varför är det förflutna borta och ändå här? Varför denna jord som bara föder fram sorgliga dagar, denna enformiga jord?
 

Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
 

Förvandla bilden om du vill.
Byt ut fanan.
Själv kommer du aldrig att förändras.  
 

    ... På en karta som breder ut sig... etc. Härskaren som bor på sidan 1 kommer ridande på ett djur stort som galgen. Han förvandlas till en staty som uppfyller alla torg. (Härskarinnan höll på att tvätta sin ända, omgiven av kvinnor som grenslade spjuten och tuggade på slottets rökelse, medan männen inregistrerade deras hjärtslag i tiden, som skrynklades som en trasa mellan fingrarna...)
 

Kaf    skälver under förnekelsens elektron,
    djup som ljuset
Ta'    en historia vars tak består av lik och rökelse
Alef    galgens stolpe blöts ner av ett lerigt ljus
Ba'    en kniv som flår människans hud och tillverkar         skor åt ett par himmelska fötter på en karta som         breder ut sig... etc.
 

   Trädens frukter är förvandlingen och utvandringen i ljuset. De är  rotade i Palestina och deras grenar är fönster           Vi lyssnade till deras glädjerop och läste tillsammans om  legendernas  stjärna.  Soldater och domare rullar benrangel och huvudskålar framför sig.  Tryggt vilande som drömmen drivs de i landsflykt, tvingas de ut på irrfärd...
Hur börjar vi?
          Varifrån, är havet i stånd till, kan solens ömhet?
 

   (Jag nöjer mig med ett bröd, en hydda och solens hägn, jag är varken krigarens hjälm eller härskarens sköld, jag är floden Jordan,  jag överraskar blommorna och förför dem           rinnande blod           jag döljer mig i min jord och mitt blod är dess vatten, det kommer att förbli jordens bräckliga väktare: virvlande damm som förenar den irrande älskaren med vinden, och bara saven återstår)
            Ett barn mumlar: Jaffas ansikte
är ett barn               Här föll upprorsmannen           Haifa kvider i en svart sten och palmen som överskyggade Maria gråter                 Jag viskade: mina fötter hungrar och jorden skälver i mina handflator              Vi avslöjade våra hemligheter (tårfläckarna är en väg).
 Jag rör vid ljusets midja, känner hur det rycker upp öknen med rötterna och hur universum fjättras med ett rep av änglar              Ser du spåren efter en planet? Planeten lyssnar till min röst. Jag har upprepat dess berättelse och skall upprepa den på nytt...
I askans tid kastade en människa sin historia i våra dagars eld och dog
 

(Så länge staten består kommer du inte att lära känna friheten.)
Kommer du ihåg? (Basen och
arbetarnas makt...) Vad tjänar det till?
Revolutionen degraderas till ett ord
efter hans namn, sträcker ut sig som ett bord.
Har du läst Bordets sura?
En feda'i ristade sitt brinnande namn i de nedisade struparna och dog
       
                                                    
Den slaktade floden följer sitt lopp:
    Varje vatten är Jaffas ansikte.
    Varje sår är Jaffas ansikte.
Miljonerna som skriker ut sin vägran är Jaffas ansikte.
Jaffa är de älskande på terrassen, i kedjorna eller i graven.  
Jaffa är blodet som strömmar från världens sida.
 

Detta är jag: Jag tillhör inte förfallets tidevarv.
Jag är hänryckningens våldsamma timme och de fria tankarnas jordskred.
Detta är jag - ett moln svepte förbi
havande med dårskapens virvelvind
och labyrinten växer framför mitt fönster,
medan de andra säger:
                               ( - Han vallar sin hjord av ögonlock
                               Han förenar den främmande
                               med sitt främlingskap)
 

Detta är jag: Jag för främlingen till hans främlingskap
Jag skriver historien: över minareten
kretsar en måne som tyglar hästarna
och sover i händerna på en amulett.
Nederlaget har besudlat
            seklernas kropp
Oran är Kazimiyahs syster.
Damaskus är Beiruts gumma.
En öken som slukar årstiderna, ett härsknande blod -
Symbolernas eld  frambringar inte längre städerna och rymden.
Jag mindes att det som återstod bestod
av ett åldrat blod som dog som dog
och nederlaget har besudlat
                  seklernas kropp.
 

    ... På en karta som breder ut sig etc, där ordet förvandlas till en vävnad vars mellanrum genomkorsas av huvuden som luddig bomull              Dagarna bär på genomborrade lår, som träder in i en historia tömd på allt utom naglarna. Trekanter med kvinnliga former lägger sig ner mellan blad och blad. Allting träder in i jorden genom ordets nålsöga: insekten guden poeten,
genom sömnlöshetens stygn och röstens hetta, genom skotten och tvagningarna, genom månen och Salomos myra, genom fält där skyltar spirar med olika inskriptioner: "Sökandet efter levebröd", "Sökandet efter en röv i hemlighet" och "Finns rörelsen i steget eller i vägen?"
 

Vägen är av sand. Luften välver sig över den och steget är en tidrymd slät som en sten på stranden...
 

Tiden höll på att tränga ut ur tiden och det man kallar hemland satte sig vid sidan om tiden. Och det var nära att falla. "Hur skall man rädda det?" frågade en fjättrad man  och fick bara ett annat betsel till svar. En folksamling tät som sand började utsöndra ett avstånd lika stort som lam mim alef,  eller som sad ain ya' ha' kaf,  och så beträda det, vävande fanor, mattor och kupoler, byggande en bro från det hinsides till jordelivet...
    En fluga passerade och slog sig ner på ordet. Inte en bokstav rörde sig. Då flög den sin väg igen och vingarna förlängdes. Ett barn kom förbi och frågade efter ordet. Taggar växte fram i hans strupe och stumheten spred sig på hans tunga...
   
                                         
            På en karta som breder ut sig ...etc.  
"Fienden anfaller och de själva förlorar terräng, fienden rycker fram och de själva skingras, fienden blir allt djärvare och de själva allt räddare, tills de återvänder till en flagga på halv stång och slocknade röster, och varje kung bemödar sig att fylla igen sina bräscher,
    ... och när de andalusiska furstarna står inför en katastrof och nödgas be kung Al-Salih om undsättning för att befria Algeciras ur spanjorernas våld, nöjer sig  denne med att uttrycka sin sorg och betyga sitt deltagande. 'Krigets utgång är alltjämt oviss', säger han. 'Vi gläder oss åt att ni har undkommit',
    ... och fienden upphör inte att attackera dem och bekämpa dem och förgöra dem, tills de tvingas överge sina ställningar, berövas sina borgar och går sin undergång till mötes..."
       
                                                         
                                 På en karta som breder ut sig ...etc.
Den välkända historien som kokas över sultanens eld har vägrat nämna en poet... och fortsättningen följer  
på en karta som breder ut sig... etc.
              Det skall komma en tid
            mellan askan och rosorna
              när allting kommer att slockna
              när allting kommer att börja
 

    ... Och jag besjunger min tragedi. Jag kan bara skymta mig själv i ett chiffer, i historiens utkanter       Jag skall börja, men var? Varifrån? Hur skall jag göra mig förstådd, på vilka språk? Språket som ammat mig har förrått mig. Jag skall försköna det och fortsätta att leva på udden av en tid som dog, vandra på udden av en tid som inte kommit än
                    Fast jag är inte ensam
 ... Historiens gasell öppnar mina inälvor        Slavarnas flod ryter. Det finns ingen profet som inte är trotsare, det finns ingen gud som...          Vi  närmar oss, vi upptäcker brödet         Vi har upptäckt ett ljus som leder till jorden, upptäckt en sol som springer fram ur den knutna näven. Hämta era hackor! Vi bär Gud som en döende åldring, vi öppnar en annan väg för solen än minareterna, en annan bok för barnen än änglarna, ett annat öga för drömmaren än Medina och Kufa        Hämta era hackor
 

Jag är inte ensam...
Jaffas ansikte är ett barn        Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild?         Vem skakar Österlandet?          
        Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit         En irrande röst...                                                    
      
           
De trädde fram ur de uråldriga böckerna
där rötterna möglar.
De kom som årstiderna kommer.
Askan kramade sin motbild
och fälten vandrade mot fälten.
             Nej, han tillhör inte förfallets tidevarv
             Han är hänryckningens våldsamma timme
             och de fria tankarnas jordskred.
                                                                                               Beirut, hösten1970

 
Utdrag ur "Detta är mitt namn" (Antologi). Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.
Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning
 

Den vilda demokratin av Adonis

Bönen och svärdet
eller
Den ”vilda demokratin”
(1991)

av Adonis
översättning av Jan Stolpe
 
 

I


Inget av det som har hänt i arabvärlden den senare tiden borde förvåna oss. Det som visar sig idag på ett så iögonenfallande sätt visar ingenting som är nytt om man tänker på den situation som i tysthet har utvecklats i hela arabvärlden — med olika nyanser i olika länder — sedan andra världskrigets slut och sedan arabernas ”befrielse” från Västerlandets ok.
 

Tyvärr är det heller inget förvånande med att det återigen är människan som människa som var dag mördas eller fängslas i denna arabvärld i namnet av en internationell legitimitet vilken förblir främmande för henne, eftersom hon på sin egen jord är berövad sin rätt och sin frihet. Och det är heller inget förvånande med att denna internationella legitimitet kan ta formen av ett krig mellan regimer och stater för andra regimers och staters räkning. Allt detta kräver av oss araber, liksom av västerlänningarna, att vi på nytt tänker igenom arten av de förbindelser som finns mellan våra två världar, och att vi tänker igenom vilken typ av dialog som dessa förbindelser kräver.


II


Att diktaturerna, av vad slag de vara månde, inte fäster någon som helst vikt vid människan och friheten är ett odiskutabelt faktum. De flesta arabiska intellektuella är medvetna om den fördärvliga karaktären hos de diktaturer som finns i deras länder, och de bekämpar dem. Men varför har Västerlandet så sent blivit medvetet om denna sanning, som ändå har varit vitt spridd sedan lång tid tillbaka genom press och annan information? Varför har de flesta västerländska författare tigit om denna situation? Varför har Västerlandets samvete tigit inför de individuella och kollektiva massakrer som dessa diktatorer har begått mot sina folk? Vilka är de västerländska författare som har haft modet — eller klarsyntheten — att fördöma det stöd som vissa regimer har fått mot andra, särskilt genom försäljning av vapen och militära krediter, samtidigt som de mänskliga rättigheterna har förhånats överallt, när detta stöd enbart legitimerades i namn av Västerlandets ekonomiska och strategiska intressen? Vad fanns det för annat skäl att blunda för massakrerna, förstörelsen och tortyren i det ena landet och fördöma dem i ett annat — annat än den egoistiska hänsynen till dessa intressen?
 

Att försvara de mänskliga rättigheterna är en grundläggande princip som är grundvalen för all demokrati. Låt oss tacka Västerlandet för alla tillfällen då det har försvarat dessa rättigheter, men låt oss inte glömma bort att principernas etik är en och odelbar, att den inte skiljer mellan ett folk och ett annat, att den gäller människan som sådan. Annars fjärmas denna etik från sina mål och blir ett privilegium som bara vissa folk får komma i åtnjutande av, och då besmittas försvaret av de mänskliga rättigheterna av rasism och diskriminering. Tyvärr tvingas man konstatera att den västerländska diskursen ofta har intresserat sig för vissa människors rättigheter i vissa delar av världen och glömt bort dem eller struntat i dem i andra. Därmed har den ursprungliga oantastliga principen fått karaktär av en politisk bricka och upphört att vittna om en autentisk tro på det humanitära idealet.
 

Tacksamt måste man notera att det europeiska medevetandet har vaknat för respekten av de mänskliga rättigheterna i Afrika, Kina, Tibet och Sydamerika liksom Östeuropa. Och man måste notera en viss uppmärksamhet inför de problem som befolkningen står inför i dessa delar av världen. Men de länder som breder ut sig över två kontinenter och befolkas av dem man kallar araber, förtjänar de inte att omfattas av samma intresse?
 

Varför har det västerländska medvetandet inte försvarat kurdernas rättigheter, armeniernas och andra minoriteters som finns i arabvärlden? Varför har det inte ägnat sig åt palestiniernas öde när de lever i den svartaste misären — förstörda hus, ockuperade byar — sedan mer än ett halvsekel? Varför har de västerländska författarna inte solida­riserat sig med sina arabiska bröder för att stödja det humanitära idealet genom ett försvar av de mänskliga rättigheterna för araberna i allmänhet, som nästan överallt saknar de mest elementära av dessa rättigheter? Och varför har de godkänt export av de mest sofistikerade vapen till förhärjade områden i stället för att hjälpa länderna att utveckla sina ekonomiska och kulturella möjligheter? Det västerländska medvetandet tycks inte alls syfta till att hjälpa araberna att erövra vetenskap, kunskap och frihet, bara att skaffa bomber, stridsvagnar och flygplan. Ja, västerlänningarna ger araberna intrycket att de står för allt det mest antidemokratiska och mest människofientliga, och att de alltid stöder de härskande arabiska regimerna, det vill säga förtrycket och tyranniet.
 

När de liberala judiska intellektuella själva till exempel fördömer statens politik mot palestinierna på de ockuperade områdena, bevarar den västerländska diskursen om denna konflikt enbart de argument som syftar till att stödja Israels nuvarande politik, utan att bekymra sig det minsta om historien om förhållandena mellan araber och judar. Ett sådant stöd gör det omöjligt att se någon möjlig gemensam framtid för de två lägren: som om man som fiende till araberna automatiskt vore vän till israelerna! Borde man inte i stället tänka att det enda riktiga stödet till Israel är upprättandet av en varaktig och rättvis fred? För detta krävs det att Västerlandets tänkare anstränger sig att komma ur konfliktens återvändsgränd och i stället rör sig mot ett ömsesidigt erkännande av de två lägren, mot en renässans för de historiska band som finns mellan judar och araber, i ett perspektiv som är civilisationens, inte enbart strategins.
 

Ingenting sådant har man ännu försökt. Tvärtom fortsätter Västerlandet att se en enda sak hos araberna, nämligen deras fientlighet mot Israel, och att se till sina egna möjligheter att sälja vapen. Vilken reaktion kan man under sådana förhållanden vänta sig bland araberna, som lever i förtryck på sin jord, inte bara i förtryck från regimerna i sina egna länder, utan också i förtryck från de västländer som stöder dessa regimer genom att förse dem med vapen?
 

Hur ska man kunna kritisera araberna om de uttrycker sin bitterhet mot Västerlandet, då de gör samma sak mot de regimer som de påtvingats — och att denna bitterhet ända tills nu tyvärr har förblivit tyst?


III


Att den ena eller andra diktatorn periodvis kan väcka en viss sympati i arabvärlden genom att påstå sig stå för det arabiska folket i dess helhet bör inte här tas med i beräkning. Det viktiga är att undersöka de underjordiska orsakerna till sådana rörelser. Under inga förhållanden styrs de som sympatiserar med sådana diktatorer i sitt handlande av någon rationell analys av fakta eller av någon klar politisk vision. I kriget mot Västerlandet ser de bara en revolt, för i tvåhundra år har detta Västerland struntat i deras rättigheter till frihet och demokrati. Det är enbart fråga om ett uttryck för deras förbittring och besvikelse, det är ett skrik av trots ur deras inre förtvivlan.
 

För min del vägrar jag att gå in i denna identifikationsprocess, och jag ansluter mig inte heller till den västerländska diskurs som är förhärskande i hela Europa. Jag fortsätter att se Västerlandet genom dess kreativitet och dess skapande människor, och jag hoppas att de europeiska tänkarna ska kunna se arabvärlden på samma sätt. Araberna kan inte reduceras enbart till en oljeresurs, lika litet som de bara är poliser vilka påtvingar folk till bön och lika litet som de kan identifieras med partier vilka påstår sig vara Guds försvarare. Araberna har också de sin kreativitet och sina skapande andar, bland dem finns det människor som kämpar för rättvisa och frihet i världen, och de har sin roll att spela i världscivilisationen och världskulturen. De låter sig inte luras av den ena eller andra tillfälliga diktaturen.
 

Det europeiska samvetet borde minnas att den horisont som öppnats av revolutionen i västvärlden, i första hand genom Franska revolutionen, inte bara gäller för den västerländska människan, utan omfattar hela mänskligheten. Européerna bör inte tappa ur sikte att religionen i de traditionalistiska samhällena inte så mycket är ett religiöst problem som en politisk och social fråga, eftersom den är ett hinder för förnuftets och tänkandets frihet och därmed också för framsteg. Här måste man erkänna att det europeiska medvetandet nu i slutet av 1900-talet tycks regrediera i förhållande till vad det varit under de två föregående seklerna. I stället för att fortsätta förnuftets revolution bidrar det genom sin kapitulation till att förstärka den revolution som håller på att fullbordas inför våra ögon och som pekar mot integrismens och obskurantismens seger.


IV


Kanske kräver jag mer av det europeiska medvetandet än det klarar? Har jag mer förtroende för det än man bör ha? Nyss sade jag att jag inte kan se något förvånande i det som nu händer i arabvärlden. Men jag måste tillägga att det är viktigt med självkritik; det är det alltid när man kritiserar den Andre. Alltså frågar jag: vad är grunden till problemet? Ligger felet hos den Andre eller hos oss araber?
 

Om vi vill befria oss fullständigt från den västerländska hegemonin; om vi verkligen vill bygga vårt liv, vår kultur, vår civilisation med våra egna krafter, hur ska vi då kunna förverkliga en sådan strävan, när våra regimer i allt väsentligt bygger på ställningstaganden som redan från början och i stor utsträckning legitimerar Västerlandets, särskilt Förenta staternas hegemoni? Lika litet som Orienten är Västerlandet ett; det finns flera Västerländer och flera Orienter. Vad jag menar här när jag säger Västerlandet är inte en totalitet, utan en politisk och ekonomisk makt; det hoppas jag läsaren förstår.
 

Vi lever i skuggan av regimer som isolerar sina folk och inringar dem, som fråntar dem deras rättigheter och enbart låter dem behålla plikten till lydnad och underkastelse. Dessa regimer föraktar den skapande energin, de omvandlar de intellektuella, konstnärerna, författarna till enbart funktionärer i maktens tjänst, och de förföljer dem som vägrar att vara enbart betalda agenter. De förvaltar sina folks och sina länders rikedomar enbart för att stärka sig själva och säkra sin egen kontinuitet i stället för att ställa rikedomarna i tjänst för social, ekonomisk och kulturell utveckling. De styr folk där majoriteten av individerna inte ser någon utväg, inte kan sätta in sina krafter i något arbete.
 

Sådana regimer frodas vid mötespunkten mellan två kontinenter, på de platser som är den mänskliga civilisationens vagga och där det idag bara är analfabetismen, misären och terrorn som härskar. De bygger på okunnighet och fattigdom: i dessa länder finner man nu mot slutet av 1900-talet inte en enda tidning som framlägger synpunkter vilka skiljer sig från den officiella och söker öppna horisonter utanför den kontroll som utövas av olika institutioner vilka är språkrör för makten. Dessutom: när dessa regimer vänder sig till Västerlandet är det enbart för att utnyttja vad Västerlandet har att erbjuda i fråga om teknisk, industriell och kommersiell modernitet — resultat av konsum­tions­samhället.
 

Hur kan man under sådana förhållanden förvåna sig över att araberna ständigt drivs att inta ståndpunkter som leder dem till att förstöra sig själva, och att snart låta sig förstöras? Vilka spektakulära händelser som än inträffar på detta område så blir de aldrig annat än nya länkar i det skoningslösa maskineriets kedja.
 

V


Om arabvärldens främsta problem idag är att frigöra sig från Västerlandet måste denna frigörelse börja på arabisk mark, genom dialog och genom att man upprättar demokratin som livssystem. Det är den enda vägen för ett värdigt handlande: en total uppslutning kring principen om de mänskliga rättigheterna och kring respekten för friheterna. Parallellt krävs det att en ekonomisk ansträngning ger folken en känsla av att de existerar med egen rätt på sin jord och ger dem en verklig självförsörjning. Endast uppsvinget av en verkligt egen produktion kan ge dem känslan av att de inte alltid är beroende av Västerlandet. Det kan verka utopiskt idag, men det är inte otänkbart. Bara så kan araberna återvinna förtroende för sig själva, för sin styrka och sin bestämmelse; på så sätt kan de bli medvetna om att deras närvaro i världen inte är synonymt med krossande och ”anpasslighet”, utan tvärtom med utveckling, produktion, skapande och utstrålning, och att de har en oersättlig roll att spela i byggandet av människan och världen.
 

Jag, som bor på poesins mark, mellan orden; som bebos av mitt folk och av idén om människan; som är motståndare till krigets själva princip, jag kan inte föreställa mig hur någon mänsklig varelse, i synnerhet en poet, skulle kunna betrakta kriget som den bästa lösningen på något som helst problem. Poesin gör livet på jorden skönare, mindre efemärt och mindre eländigt. Kriget, en kollektiv kamp, hör samman med hjordandan och får människan att regrediera till barbari och omänsklighet.
 

Nu fruktar jag att den västerländska demokratin kommer att omvandlas till en ”vild demokrati”, för att använda ett uttryck av Claude Lefort. Jag fruktar att varje krig som Västerlandet för mot arabvärlden aldrig kommer att bli något annat än explosionen av ett historiskt och religiöst komplex som under lång tid trängts bort: ”Förinta Babylons söner, Orientens söner...” Och jag fruktar att den ömsesidiga oförståelse som utvecklats mellan arabvärlden och den västerländska världen leder oss mot en tid då det inte längre finns någon annan tröskel att passera för att gå in i framtiden än bönen och svärdet.
 
 
Utdrag ur "Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur" av Adonis, Alhambra. Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.

Utdrag ur "Egypten - Imperialism och revolution" av Jacques Berque

Jacques Berque – ”shejken”

Av Claudine Rulleau

 

 

Som islamhistoriker och översättare av Koranen och stora klassiker (till franska) har Jacques Berque gått på strövtåg genom hela arabvärlden. Aktuell genom utgivningen av hans monumentala skildring av Egyptens koloniala historia, ”Egypten: Imperialism och revolution” (övers. Ingvar Rydberg / Alhambra) låter vi här Claudine Rulleau presentera honom och bjuder sedan våra läsare på ytterligare ett kapitel ur det digra verket.

 

Tisdagen den 2 juni 1981 samlades i en välfylld sal i Collège de France experterna på arabiska språket och orientalismen – André Miquel, Maxime Rodinson, Charles-Robert Ageron, Henri de la Bastide m.fl., samt en skara franska studenter och gäststuderande från Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Dessutom fanns där ett antal före detta studenter som tidigt intresserat sig för detta område och sedan blivit forskare eller lärare antingen i Frankrike eller i sitt respektive hemland. Jacques Berque gav nu sin avskedsföreläsning efter ett kvartssekel som professor i samtida islams sociala historia.

 

Inför de många uppmärksamma och ivriga åhörarna presenterade Berque inte bara kvintessensen av tjugofem års undervisning, utan även sina funderingar kring det arbete som påbörjats före andra världskriget, och framförallt sin syn på vilka insatser som bör göras i framtiden. En människa som så länge gått i främsta ledet kan inte sluta forska och upptäcka bara för att han går i pension. Tack vare Berque blev araberna, deras religion och deras kultur, dvs. det samtida arabisk-muslimska samhället, en del av nutiden – trots att både specialister och lekmän i flera årtionden ansett det lika dött som Rom och det antika Grekland. Ändå hade det egentligen aldrig fjärmat sig från nutiden, utom för dem som trodde att det arabisk-muslimska samhället var identiskt med den mytiska och degenererade guldålderns flyktiga och sista blomstring.

 

Berque besitter idag den förtroendeingivande frodighet och korpulens som ankommer en verklig mästare – han har ibland kallats ”shejken” – och bakom de ofta halvt slutna ögonlocken lurar en vaken blick. Men förvänta er inte någon folklig dialekt hos denne ”svartfot”, född i Algeriet år 1910. Han inledde sina högre studier vid universitetet i Alger (då landets enda) och avslutade dem vid Sorbonne. Han både talar och skriver gärna i bilder, ibland överdrivet, alltid exakt, ofta vasst (se upp för hans giftigheter!), obehindrat på både franska och arabiska, helst klassisk, som han behärskar till fulländning. Han tycker ibland om att påminna om att han inte har studerat arabiska på universitetet. Även om hans första böcker framför allt handlade om Maghreb – Algeriet, där han upplevde sin barn- och ungdom och Marocko, där han i nästan tjugo år var tjänsteman inom den civila förvaltningen – har han ständigt utvecklat sitt teoretiska och praktiska vetande om hela arabvärlden. Från Eufrat till Atlasbergen har han säkert sett och besökt allt och alla. Hans långa vistelse i Marocko, ett land han utvisades från efter att ha anklagat det franska protektoratet för inkompetens och framstegsfientlighet (han lämnade Marocko 1953, samma vecka som sultan Muhammed V avsattes), gav honom tillfälle till en mängd fältstudier. Dessa låg till grund för hans avhandling om de sociala strukturerna i Höga Atlas, vilken i viss mån kom att förändra forskarnas metoder och attityder. Hans intellektuella nyfikenhet hindrade honom från att på sina resor bara träffa kolleger och personer från vissa samhälls- och yrkeskategorier. Han mötte statschefer och bönder, diskuterade med imamer och filosofer, troende och ateister, sunniter och shi’iter, debatterade med filmregissörer och journalister, utbytte tankar med lärare och affärsmän, målare och poeter. Själv poet har han översatt stora klassiska verk till franska och skrivit om den samtida arabiska konsten. I hans kunskapsinhämtning finner man ingen butter njutning, inget staplande av kunskap i ett elfenbenstorn för kunskapens egen skull.

 

Intellektuell och forskare är han förvisso, men aktiv och alltid noga med att dela med sig av sina upptäckter och lära sina landsmän och västvärlden att förstå situationen och livskraften i den näraliggande men dåligt kända muslimska världen. Det har han gjort genom sina artiklar, sina böcker (över ett tjugotal), sin undervisning och sitt konstanta engagemang under ett kvarts sekel. För trettio år sedan arbetade han för att förbättra de fransk-egyptiska relationerna som då var sämre än någonsin, och för några år sedan stred han för invandrarbarnens rätt till skolgång i Frankrike.

 

Så efter att ha lämnat Collège de France för departementet Landes – varifrån han gärna styr kosan till Bagdad för en poesivecka, till USA för religiösa samtal, till Lille för att möta andra lärare – har han i över fem år ägnat sig åt att göra en ny översättning av Koranen. Detta kan verka förvånande med tanke på att Berque visserligen är troende men inte religiös (i alla fall inte from) och alltid har hållit en profan och – i sitt intellektuella arbete – vetenskaplig attityd.

 

När man frågar vad som driver honom, svarar Jacques Berque att det är ”kombinationen av hans egen karriärlystnad och ålder, samt den arabisk-muslimska kulturens inre väsen”. Han går tillbaka till den viktiga Korantexten därför att han anser att det fortfarande finns mycket att upptäcka i den, och därför att han hoppas göra en översättning med större filologisk exakthet och stilistisk elegans (vilken översättare hoppas inte det?) Han anser sig vara en auktoritet på området eftersom han har levt i arabvärlden mycket längre än många andra översättare till franska; och eftersom hans kännedom om denna ”andra värld” givit honom den dubbla kulturella identitet som många unga maghrebinska författare och konstnärer känner, fast i motsatt riktning.

 

Anser denne man, som under så lång tid upprättat så varierande broar mellan två världar, att han fortfarande har något att upptäcka och visa upp för oss andra? De som känner honom tvivlar inte på det. Hans röst blir alltmer engagerad: Han har nämligen börjat översätta Kitab al-Aghani (Sångernas bok), ett annat av den arabiska kulturens huvudverk, närmare bestämt på poesins område. Han talar alltmer eftertryckligt: ”Västvärlden förstår ännu inte den muslimska världen till fullo. Islam är fortfarande något okänt. Man hävdar att islam står i konflikt till förnuftet, till Descartes. Man sätter likhetstecken mellan mysticism och sekterism och mellan islam och fanatism. Det finns emellertid en rationalitet inom islam som är helt okänd hos oss. Själv ser jag islam som Aristoteles andliga förlängning. Men än återstår mycket att göra…. Även om en hel del har gjorts för att minska okunnigheten. Detta hävdade jag redan år 1981.” Vad sade han då som avslutning på sin avskedsföreläsning? Jo, så här: ”Jag vill inte se några icke önskvärda fusioner, inte heller att vi glömmer våra övriga respektive band: i Frankrikes fall banden till Europa och västvärlden, i arabernas fall banden till Afrika och Asien. Däremot vill jag se ett utbyte mellan ett framstegsinriktat islam och en brobyggande socialism. Jag vill se en ömsesidig dialog – det gör inget om den konfliktfylld så länge frågorna är angelägna – i stället för denna ömsesidiga okunnighet. Jag vill se nya Andalusien, vars samlade rester och oförtröttliga hopp vi alla bär inom oss.”

 

Text Claudine Rulleau

Övers. Per Svensson

Tidigare publicerad i ALM nr. 7, oktober 1995.

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Utdrag ur Egypten – Imperialism och revolution

Av Jacques Berque

Övers. från franska av Ingvar Rydberg

 

 

Onödigt medvetande?

 

I sin naiva självupptagenhet hamnar de klarsynta i detta land lätt i djup pessimism.(1) Denna kommer sig både av att det faktiska läget förvärrats och att analysmetoderna förfinats. Vid denna tid blir de unga män som snart får ansvaret för samhällsomvandlingar, vilkas omfattning ingen ännu anar, klara med sina studier. De tekniska och ekonomiska publikationerna blir allt fler, många av dem konformistiska, andra redan mer inträngande. Så gott som alla har botemedel att föreslå. Den socialistiska planeringen (2) utövar en dragningskraft som är något konjunkturbetonad men också kan förklaras av den centralistiska egyptiska traditionen. Väl genomtänkta historiska perspektiv börjar bli synliga i framställningarna, av vilka vissa vittnar om en avsevärd mogenhet. Bruket av statistik, som förts under lång tid och är mer minutiös än i något annat land i tredje världen, gör en helhetssyn möjlig. Och den är mycket dyster. Motsatsen skulle ha förvånat. Man kan följa detta direkta eller bara underförstådda erkännande i de publikationer som kommer ut i rask följd ända till regimens slut. De erbjuder inte bara redan i sig värdefulla dokument om det stadium Egypten då nått fram till utan också ännu värdefullare vittnesbörd om hur det börjar bli medvetet.

 

De nya uttrycksmedlen

 

Prosan har övergett assonansen. Romanen har sedan en generation ersatt al-maqáma. Poesin söker sig nya vägar. Al-jadíd, ”det nya”, (3) tycks definitivt triumfera. I själva verket fortsätter rivaliteten mellan de båda systemen.

 

Det ena åberopar sig fortfarande på den arabiska klassicismen. I själva verket närmar det sig den stil som kan kallas mellanarabiskan, en redan halvsekelgammal frukt av den kulturella renässansen. T.o.m. illustra klassikerförespråkare som Taha Husayn strävar mot en modernism inte bara i valet av ämnen utan också av uttrycksmedel. De har hela tiden framför sig ett annat systems modeller: västs. Väst härskar direkt genom sina språk, utbredda hos stora minoriteter, och indirekt genom sitt sätt att fostra och undervisa. Moderniseringen innebär, trots arabiskans växande lätthet att behandla de mest skiftande ämnen, alltid en anpassning för att inte säga lån. T.o.m. al-’ulamá måste ta hänsyn till de nya strömningarna – så mycket mer då författarna. De stora författarna är mer eller mindre tvåspråkiga. Att de inom landet är nyskapare hindrar inte att de är utlandets elever. Ligger inte deras väsentligaste funktion just i denna överföring? Fast då överskrider deras sociala betydelse nästan alltid det inneboende konstnärliga värdet. Och det är kanske därför det berättigade anseende de åtnjuter är något motsägelsefullt.

 

På motsvarande sätt visar kritiken, som ifrågasätter, uppskattar och konfronterar, upp en aggressiv vitalitet. Kan det inte vara så att dess funktion härvidlag identifieras med dess form? Faktum är att den, vid sidan om andra genrer med lägre anseende som presspolemiken eller det illustrerade reportaget, utövar en väldig makt. Den bidrar på ett avgörande sätt till författares berömmelse, de som gett prov på vad de kan. (4) De olika genrernas hierarki har f.ö. modifierats. Avhandlingen anpassar sig efter de akademiska modellerna och, särskilt inom juridiken, så mycket som möjligt efter det franska mönstret. Essän erövrar en prestige kanske typisk för en tid präglad av tvekan och vrede. Det publiceras fortfarande mycket poesi. Men romanen och teatern, direkt lånade genrer, för att inte tala om filmen och radiopjäsen, framstår som de stora vinnarna. De båda senare erövrar en publik som förut varit otänkbar.

 

Egypten har förvisso från början fyllt dessa importerade former med ett eget innehåll. Litteraturen förfogar således över en stor uppsättning uttrycksmedel och fyller en väsentlig funktion i detta lands kulturliv: att modernisera den lokala verkligheten och egyptisera det som kommer utifrån.

 

 

Nyheterna inom bokutgivningen

 

Den kulturella verksamheten i Egypten börjar redan sammanfattas. En årlig biografi kommer sedan 1948 ut genom undervisningsministeriets försorg. (5) Det första bandet pryds av en bild av kungen. Mottagandet är som sig bör kritiskt. Det är ett sätt på vilket kunskapen om den egna kulturen gör framsteg. Professor Muhammad Awad har anledning att glädja sig över det i sitt förord. Inventeringen är så grundlig att den t.o.m. tar med föredrag och utställningar, vilket gör den till inte bara ett dokument utan också en symbol. Och det är i denna dubbla egenskap jag vill kommentera den.

 

Romanerna intar naturligtvis här en viktig plats. Yusuf al-Sibá’i och Ihsán Abd al-Quddús figurerar med två eller tre titlar per år. Som mer nykter och sparsmakad framstår Nagíb Mahfúz. Hans första noveller, som publicerades i en tidskrift på 30-talet, väckte ingen uppmärksamhet. Som många andra försökte han sig också på historiska ämnen. Men under de här åren upptäcker han sin originalitet: en observation som inte stannar vid det anekdotiska, en mustig realism, en överlägsen förmåga att organisera romanmaterialet. 1947 inleder Zuqáq al-Midaqq, ”Middaq-gränden”, serien stora samtidsromaner. Här förs psykologi och drama in i den färgstarka skildringen av stadsmiljön. Hos många andra konkurrerar realismen mer eller mindre framgångsrikt med känslomässiga utgjutelser och frammaningar av historiska miljöer. Men generellt sett är produktionen avgjort inriktad på sociala problem.

 

Det är vad som på ett helt annat område bekräftas av överflödet av juridiska och ekonomiska studier. De upptar en dryg tredjedel av en bibliografi som omfattar omkring 500 titlar per år. Naturligtvis intar utgivningen av och kommentarerna till al-turáth, arvet, fortfarande en viktig plats. Man inriktar sig också alltmer på litteraturhistorien. Där utmärker sig Ahmad Amín, Muhammad Ghalláb och Ibráhím Saláma. Inom filosofin finner Abd al-Rahmán Badawí komplicerade förbindelser mellan det arabiska arvet, hellenismen och fenomenologin. Denna sista förefaller ta hänsyn till den ”existentialistiska” begeistring, som tycks ha gripit omkring sig i även denna miljö. Det är därför Husserls och Sartres analyser kompletterar och ibland konkurrerar med Hegels och Marx.

 

Betecknande nog rubriceras inventeringens första avdelning ijtimá’, alltså ”samhälle” eller ”sociologi”, där det dock mer är fråga om samhällsdebatt, även rent moraliska aspekter, än egentlig forskning. Essäister som al-’Aqqád mediterar över förhållandet mellan islam och demokrati. En fundamentalist som Muhammad al-Ghazái kritiserar en muslimsk vänsterradikal som Khálid Muhammad Khálid och vänder sig upprörd mot al-Qusyamís agnosticism. (6) Men redan börjar studier av de första professionella sociologerna som Hasan Sa’átí och Hámid Ammár bli kända.

 

Katolikpatern Henry Ayrouts berömda bok Moeurs et coutumes des fellahs (”Böndernas seder och bruk”) från 1938, som översatts till arabiska, kommer ut i en sjätte upplaga. För många avslöjar den en föga känd verklighet.

 

Denna årsbibliografi börjar också ta upp avhandlingar som försvarats vid de tre universiteten. Bland de första doktorerna kan vi notera en kvinna, som så småningom kommer att bli bekant under pseudonymen ”Strandens dotter”, Bint al-Sháti. Inom det akademiska livet i övrigt följer kongresserna på varandra. 1951 t.ex. hålls en geografisk sådan, som sysslar med studiet av öknar, och en annan anordnad av UNESCO. Listan över de många vetenskapliga samfunden växer för varje månad som går. Förutom dem upptar föreningarna, al-hay’át, inte mindre än 80 sidor i bibliografin för 1952. Ytterligare ett tecken på den morfologiska accelerationen som jag redan har talat om.

 

Tyvärr nämner bibliografin inte tidningarnas upplagor. Men denna press är ytterst livaktig. 18 dagliga tidningar utkommer 1949, av dem 11 i Kairo. Till de 192 veckotidningarna på arabiska får man lägga tidskrifterna på franska, engelska och grekiska. Städer som Damietta, Tanta, Madínat al-Fayúm och Sohág har också sina blad.

 

Ett sympatiskt tecken på det tryckta ordets vitalitet är också bokseriernas snabba expansion. Det finns numera inte mindre än sex sådana. Den äldsta, Iqra, lanserade 1943 av Taha Husayn, assisterad av al-Aqqád och Fuad Sarrúf. Al-Hilál publicerar sedan 1949 romaner i snabb takt. I juni 1951 startas serien ”Guldboken”. I dess redaktionskommitté, även den presiderad av Taha Husayn, figurerar flera framstående författare.

 

Denna aktivering tyder på ett lovvärt närmande mellan författarna och folket. Kontakter upprättas också i andra sammanhang och växer från år till år. Till de redan talrika museerna och jordbruks- och industrimässorna på al-Gezíra kan man lägga de mer temporära men livaktiga konstutställningarna, som intresserar en viktig om än begränsad publik. Man kan sålunda under säsongen 1951 beundra en vacker staty av Mukhtár, ”Vilan”, tavlor av Lhote, Léonor Fini och några egyptiska målare, bland dem en kvinna, Inji Eflatoun. (7) Teatern har inte längre den heroiska epokens sökarkiver. Men den behåller greppet om sin publik. Den locka de bästa. 1949 sätter Operan upp Tawfíq al-Hakíms pjäs al-Liss, där han angriper arrivismen och demoraliseringen av familjelivet. (8) Zakí Tulaymáts trupp har inscenerat sju pjäser. Biograferna har visat en film av Taha Husayn om islams första tid. Den historiska filmen attraherar producenterna liksom den sentimentala operetten och sedekomedierna. Det svarar mot massans smak, som även radion anpassar sig till. Den försöker annars ge lika mycket utrymme åt folkbildning som åt sången och farsen.

 

Är det en slump att bibliografin ger en så rik och talande syntes av denna tid? Dess precision och heltäckande ambitioner vittnar i sig om mognaden hos den aktuella egyptiska kulturen, präglad av både känslan för det förflutna och ständigt nya krav. Denna kultur antar svåra utmaningar, dess värden är ännu överlägsna dess formella innehåll och symbolerna de ger spridning åt pekar utöver den effektiva funktionen. Men detta är övergående drag. Dynamismen blir då bara så mycket mer betecknande.

 

 

Taha Husayn och frågan om Egyptens identitet

 

I Egypten har själviakttagelsen och självkritiken länge spelat en korrigerande och kompenserande roll. Den får ofta en polemisk eller satirisk udd i pressen, en förkunnande ton hos partitalaren, apokalyptisk hos predikanten, grovt moraliserande hos folkberättaren. I litteraturen inspirerar den de realistiska novellerna och sedekomedierna. Den kommer till synes i specialiserade funktioner som rättsskipningen. Inrättandet av en högsta förvaltningsdomstol 1946 hoppas man ska bidra till ökad rättsmedvetenhet. Den historiska forskningen har kommit igång vid universiteten med en värdefull syntes av Subhí Wahída. (9) Den sociala oron och protesterna mot missförhållandena har också satt sina spår inom forskningen. De politiska programmen, som sedan ett sekel formuleras i en aldrig sinande ström, har blivit både bättre dokumenterade och mer påträngande i sina krav. Mot 30-talets slut, vid tiden för Wafds fall från makten kom en mångskiftande reformvilja till uttryck i flera arbeten, som utförligt analyserade missförhållandena och föreslog lösningar.

 

Så var fallet med Taha Husayns ”Kulturens framtid i Egypten”. (10) Han var vid den tiden dekan vid humanistiska fakulteten och avsåg egentligen ta upp undervisningen. Men det var humanisten i honom som talade snarare än pedagogen. Samma år som han skrev arbetet hade det utkommit en ganska uttömmande undersökning i samma ämne på engelska och några andra liknande studier. Rapporten som han kom hem med från en vistelse i Alperna, dit han rest efter en kongress om intellektuellt samarbete, råkade bli klar just när Wafdregeringen föll. Det var en utförlig diagnos med alltför långtgående förslag för att intressera de nya makthavarna. Den förblev således liggande. Därför hade författaren hunnit gripas av en viss bitterhet, när arbetet till slut kunde publiceras 1944. Samma försening hade en gång drabbat Renans L’avenir de la science (”Vetenskapens framtid”), som jag tror spelat en viss roll som förebild för Taha Husayn.

 

Liksom de flesta i sin generation hade han reagerat positivt på fördraget med England 1936, dock utan att hysa överdrivna förhoppningar. Han tog nationalismen för vad den var: inte som ett mål utan som ett medel, ett steg på vägen. Fåfäng skulle den självständighet vara som inte fylldes med ett humanistiskt och framstegsvänligt innehåll. Hans tonfallär en glödande antiklerikal, jakobinsk undervisares: ”Folk måste få tillgång till allt existerande vetande. Det är det enda sättet att få reda på var i samhället orättvisorna finns, att begära räkenskap av dem som förödmjukar och förorättar folket och bemäktigar sig frukterna av dess möda och arbete, det enda sättet att finna fram till vad som är rimligt och rättvist.” Men denna politiska och sociala roll måste utmynna i något som ytterst har en etisk innebörd. Undervisningen måste inpränta övertygelsen ”att alla medborgares handlingar och ord är lika värda, att de kan bli till verklighet i deras liv och inte bara tomma ord man slungar ut för att förvirra och förvilla.” Och vidare i samma litet omständliga stil: ”Om folket får kunskap, blir det medvetet om de rättigheter som tillkommer det i dess privata liv. Det kommer inte längre att tillåta en minoritet, vilken denna än må vara, att behandla majoriteten orättvist, att förtrampa de rättigheter som tillkommer det i det offentliga livet. Det kommer inte längre att tillåta någon nation, vilken denna än vara må, att behandla Egypten orättvist och förödmjuka det” (England, naturligtvis!) ”Utbildning, bara utbildning, dock på villkor att den är sund och får adekvata medel” (dem som författaren därefter presenterar) ”kommer att tillförsäkra egyptierna rättvisa och jämlikhet i deras eget land och väcka andra folks respekt.”

 

Det gäller således att genom undervisning uppbåda all inre förmåga och överträffa sig själv. Därav följer ett realistiskt perspektiv på bristerna inte bara i undervisningssystemet utan i det egyptiska samhället i stort. ”Varför detta mindervärdeskomplex gentemot utlandet, denna motvilliga och ibland slaviska imitation? Underlägsenheten tar man sig ur bara genom kulturella framsteg som gör en till utlänningens jämlike, som gör att utlänningen inte längre kan betrakta en nedlåtande.” Boken vimlar av sådana resonemang, som vittnar om en klarsynt nationell stolthet. Måtte vi ta oss ur denna ödesdigra klyfta mellan uttryck och verklighet – och inte längre ta skuggor för mål, vältalighet för handling!

 

Det är en nedgörande kritik av verbalismen, al-lafzíyya, ” denna beklämmande retorik som ignorerar verkligheten”, av fetischismen i förhållande till programmen, så pedantiskt formulerade men så betungande att förverkliga som vore de ottomanska kasernreglementen. Det är f.ö. ett arv från khedivregimens byråkrati. Det gäller att få bort alla kortsiktiga intressen, detta jagande efter examina och administrativa apanage, som sker på bekostnad av en verklig utveckling. Han kritiserar oordningen, det ständiga improviserandet och anarkin som präglar undervisningsväsendet. Sålunda har utbildningen av lärare anförtrotts än Dár al-ulúm, denna Ali Mubáraks älskade men nu ganska dammiga skapelse, än ett seminarium inspirerat från franskt håll, än det unga universitetet, än alla på en gång, till vilka för arabiskans del kan läggas al-Azhar, en institution ännu dåligt underrättad om vad konkurrenterna överhuvud håller på med.

 

Vad gäller al-Azhar blandas Taha Husayns antiklerikala känslor med en positiv strävan efter en upplyst islam. Han skriver ett helt kapitel för att söka övertyga de vördnadsvärda shejkerna. Men han ger dem en något giftig komplimang: inser de själva betydelsen av sin uppgift? Vad gäller undervisningen i arabiska är den naturligtvis alldeles föråldrad. Den sker fortfarande på ett sätt som gör de alltför reella svårigheterna än värre. Språket blir något för redan invigda, som den studerande får avsmak för. Det händer åtskilliga vad som hände en Azhar-shejk. I en skrivelse till myndigheterna uttryckte han sig så snirkligt, dvs. enligt egen uppfattning så ”klassiskt”, att ingen av fezmännen lyckades begripa vad turbanmannen ville ha sagt. Han skrev således inte för att bli förstådd utan för att vinna anseende eller åtminstone framkalla vördnad för det majestätiska språket. Men undervisningen i arabiska bör enligt vår essäist bestämmas av samma principer som gäller för alla andra språk.

 

Här kommer en mycket lång exkurs om latin och grekiska, som så blygsamt börjat läras ut, när Ali Máhir fick hand om undervisningen. Detta initiativ framkallade många invändningar och vann bara begränsad anklang. Taha Husayn är en övertygad anhängare av den europeiska humanismen. För honom bidrar kunskap om Demosthenes och Cicero till att slå en bro eller snarare stärka broarna mellan Egypten och Medelhavsvärlden. Han kommer här till sin centrala fråga. Tillhör Egypten österlandet eller Medelhavscivilisationen – eller rentav väst? Taha Husayn svarar inte som en khediv en gång gjort: ”Egypten är en del av Europa.” Men han visar vilka viktiga band som knyter landet till Medelhavsvärlden.

 

Det låter sig ju sägas, kan man invända. Men gäller der inte den arabiska islam i dess helhet? Försummar vår humanist inte sitt lands afrikanska karaktär eller sina semitiska kusiner? Även om Egypten bara delvis hör till Medelhavet, har det likväl sedan över ett sekel genomgått en utvecklingn som inneburit ett närmande till de språk, den lagstiftning och de uppfattningar som hör hemma kring Medelhavet, särskilt i Frankrike. Det har därför inte blivit levantinskt. Kontinuiteterna har varit för starka. Till vilket pris? Det är en annan historia. Men landet imiterar onekligen mer än det assimilerar. I dess fall gäller de svåra problemen inte hotet mot identiteten utan alienationen och ackultureringen. Där skulle en verklig syntes kunna bli resultatet. I så fall hänger den Medelhavskaraktär Taha Husayn påträffat mindre samman med något arv än en beredvillighet att lära. Den är då värd något bara i den mån den förmår förmedla dessa bidrag utifrån. I vilket fall som helst är det fråga om en avvägning mellan moderniseringen och bevarandet av den egna personligheten. (11)

 

Det är en sådan motsats som en stor egyptisk humanist, Husayn Fawzí, oceanograf och musikolog, avser utforska genom Sindbad. Hans Sindbad blir en Odysseus full av generös nyfikenhet på omvärlden och ett nyktert sökande. (12) Det är på Medelhavet han slutligen seglar ut. Är det därför att han där finner det eviga Egypten?

 

Den egyptiska personligheten har också Taha Husayn en djup känsla för. Vi bör dock inte ta hans beskrivning av al-misriyya, egyptiskheten, alltför bokstavligt, ”denna subtila blandning av leende och allvar, optimism och sorgsenhet”, som han skriver. ”Den emanerar från denna både så unga och så gamla själ, attraherad av det moderna och bunden till det gamla, kapabel till inspirerade handlingar och stora framsteg men tillräckligt filosofisk för att då och då bara låta livet passera förbi.” Sådana motsatser kan tillämpas på vilket folk som helst, eftersom definitionen av ”folk”, ”kultur” eller ”personlighet” rymmer en förening av motsatta drag. En identitet existerar bara i den mån den organiserar och stabiliserar spänningar. När Aqqád gav ett porträtt av den egyptiske fellahen i sin ”Zaghlúl”, lät han sig också lockas till sådana tautologiska för och emot. Det finns inget svårare än att karakterisera en kollektiv personlighet. Långt senare kommer Mahmúd al-Álim att ironisera över den store föregångarens ”dunkla och dimmiga” termer. (13) Han misslyckas själv än mer i samma försök genom att som utgångspunkt ta det imperialistiska förtrycket och den ekonomiska infrastrukturen. Det är förvisso  ofrånkomligt att framhäva de historiska betingelserna, men på villkor att man också fastslår kontinuiteterna.

 

Taha Husayns förtjänst – han gör alltså sin analys 1938 och publicerar den mot krigets slut – är att intensivt uppleva ett mycket angeläget problem och lyckas förmedla den upplevelsen. Han vill förena en stolthet över att vara sig själv med en öppenhet inte bara mot Medelhavet utan mot världen i stort. Det sista kapitlet, själva sammanfattningen, utsäger detta med lapidarisk klarhet. ”En kultur bör vara båda nationell och humanistisk.” Dubbelt behov, dubbelt kriterium. En motsättning kanske, men en fruktbar sådan.

 

 
Andra titlar av Jacques Berque på svenska
Arabvärlden - Kultur och mångfald (se www.Alhambra.se )

 

Balansräkningar

 

Vid samma tid som humanisten skriver dessa ord ställer ett antal egyptier i skilda positioner, kulturarbetare, jurister och ekonomer, frågor om arvet och framtiden. Här dyker titlar upp som ”Egypten av imorgon under ungdomens regering” (14) eller ”Mot en vetenskapligt grundad författning för Egyptens pånyttfödelse”. (15) Även makthavare framför kritik och föreslår reformer: ”Vi måste handla innan det är för sent!” Det vimlar av aktionskommittéer, (16) pionjärgrupper (17) och studiecirklar. En av de mest aktiva heter ”Folkets pånyttfödelse”. Merrit Ghálí samarbetar där med ett tiotal vänner, bland dem filosofen Ibráhím Madhkúr. De båda tillhör respektive en välkänd koptisk familj och en gammal muslimsk köpmannasläkt i Kairo.

 

Redan 1938 sade författaren till ”Morgondagens politik” (18) öppet vid en tillbakablick, att det sedan kanske en generation inte gjorts några framsteg i Egypten utan att det tvärtom gått bakåt. En alltför pessimistisk syn. Men hur kan man ifrågasätta de fakta som räknas upp? Utan tvivel återspeglar denna pessimism i någon mån synen hos en borgerlig elit, alltför medveten för att föra sig själv bakom ljuset men ovillig att hysa något förtroende för folket. Bortsett från händelserna 1919 skulle kampen i Egypten bara ha aktiverat ett tunt skikt. Det leder till detta förödande omdöme: ”Vi uppnådde självständighet innan nationalkänslan omfattat alla nationens klasser.” Ett sådant påstående ligger kanske nära till hands för en viss klass. Analysen bör skilja mellan de uttryckta aspirationerna, som uppenbarligen bara är de utbildades, och de dolda innebörderna som upplevs av massan. De senare väger tyngre än de förra. Ledare som Zaghlúl hade under korta tider framgång tack vare en samverkan mellan basens, den egna intuitionens och den historiska situationens krafter. Det är vad reformpolitiken på ett mer eller mindre genomtänkt sätt föreslår.

 

Om reformer talas det mer och mer. I ett land som det här är jordfrågan den viktigaste. Men var skall man få tag i jord för den snabbt växande bondebefolkningen? På den kungliga familjens domäner? Ingen vågar ännu ens föreslå något sådant. På de privata waqf-jordarna? (waqf = religiösa donationer) Det vore att utmana islams institutionella intressen. På de stora ägarnas jätteegendomar? Det vore att slå in på en mycket farlig väg. Inför en sådan möjlighet indelas reformisterna i mer eller mindre radikala. Somliga förordar på engelskt vis en fördelningsjämlikhet kombinerad med en modifiering av beskattningen. Andra går längre och föreslår en begränsning om inte av ägandet så åtminstone av domänernas oändliga tillväxt. I december 1944 framläggs för första gången en plan att begränsa denna expansion för parlamentet. Förslagsställaren, senator Muhammad bey Khattáb, undantar då arv. Det gäller bara förvärv. Det räcker för att väcka skandal. Han förlorar sin plats. 1948 framlägger Ibráhím Madhkúr, den yngste senatorn, ett djärvare förslag, nämligen att avskaffa de privata waqf-domänerna. (19) Merrit Ghálí föreslår att staten skattevägen begränsar möjliga ökningar till 100 feddan. Han föreslår vidare en inre kolonisering (intensifierad odling) av domänjordarna och ett tak på arrendeavgifterna. Det är en förnuftig, sammanhängande plan. (20) Den rika jordbourgeoisin kan inte acceptera den. Den visar sig starkare än den upplysta parlamentsfraktion som kommer till tals genom Ghálí och Madhkúr.

 

Dessa försök är emellertid som symtom. Man avlägsnar sig ytterligare något från det gamla Egypten. Det är inte bara så att traditionalisterna tvingas revidera tanken på en religiös, moralisk och estetisk odelbarhet utan sprickorna vidgas också inom ramen för denna historiska process. Vad som skiljer reformisten från revolutionären avtecknar sig redan. Det är beklämmande, om man så vill, att den traditionella ordningen förkastar just de åtgärder som skulle kunnat rädda den.

 

De som jag här har citerat är egentligen ännu bara reformister. De tror framför allt på utbildning och förmaningar utan att ta särskilt stor hänsyn till trycker underifrån. De bevarar en pedagogisk, rentav auktoritär attityd. De ”vårdar sig om” folket. Det är många reformers öde att aldrig bli förverkligade om bakgrunden är sådan. De formuleras som ett uttryck för skenbart sunt förnuft eller t.o.m. en intelligent konservatism. Men de förmår egentligen inte lösa samhällsmotsättningarna. Man skulle kunna säga att en reform går igenom först när verkligheten hunnit förbi den. I Egypten är detta uppenbarare än på de flesta håll, ty ingen reform alls går igenom. Historien kan sägas avancera bara genom konflikten mellan immobilism och en frustrerad medvetenhet. Här har den förra alltför många allierade.

 

1943 utarbetar en grupp intellektuella ett mer omfattande projekt, som nu kritiserar statsapparaten själv. (21) Under kriget var det mycket riskabelt att lämna in sådana manuskript för utgivning. Författarna stencilerar 140 exemplar, som Alí Shamí gömmer under en polisrazzia. 1945 utnyttjar de hävandet av censuren och ger förläggaren vad de kallar en andra upplaga, i själva verket helt identisk med den första. Den behandlar först den allmänna oron och osäkerhetskänslan i Egypten vid krigsslutet. Pessimismen tränger fram överallt. Karska ord i talarstolar söker alltför ofta skyla över den. Iakttagaren som förmår tränga bakom fasaden märker att särskilt de medvetna och militanta grupperna präglas av pessimism och bristande självförtroende, något f.ö. som de gångna årtiondenas historia bara gett alltför många skäl till. Bara marxismen förmår visa på en utväg ur dilemmat illusionsmakeri – misströstan. Men den omfattas i Egypten bara av mindre kretsar, ännu alltför präglade av romantisk glöd och bitterheten över de brutala förföljelserna.

 

Bilden är således dyster. Vi får t.ex. ett beklämmande porträtt av den lille tjänstemannen som bara är ett ”ambulerande lasarett”. Så ansatt av sociala sjukdomar är han. Beskrivningen präglas av en ”egenart”, som författarna uttrycker som ”våra nationella karaktärsdrag och paroller”.

 

Vad man likväl skulle ha behövt ta hänsyn till dessa specifika drag! Var det fallet 1923 t.ex. när man införde en författning som så ofta kränktes och så föga tillämpades? Inte desto mindre kom den i efterhand att framstå som ett ideal. Författarna har ingen svårighet att dra fram åtskilliga bristande överensstämmelser mellan verkligheten och denna text, uppgjord av en samling jurister mer hemma i internationell rätt. Men de är klarsynta nog att inse att denna konstitution, inadekvat som ett realistiskt regelsystem, inte desto mindre utgjort en mäktig symbol och en positiv faktor när det gällt att uppfostra massorna. Deras analys träffar därvidlag rätt. Därpå följer flera kapitel med kritik av det parlamentariska livet. Sättet valen går till på ger här stöd åt sociologernas kritik och medborgarnas indignation. De talrika och självtillräckliga partierna utmärks inte precis av någon ideologisk variation.

 

Alla i det närmaste utlovar folket samma underverk, även om polariseringen (22) av det politiska och sociala livet, det kalla krigets importerade motsättningar och den bittra kampen mellan de marxistiska grupperna och Muslimska brödraskapet verkar tyda på motsatsen. Kvar står att politiken alltför mycket gynnar personlig rivalitet och kortsiktiga intressen. Egypten har upplevt tre kvarts sekel av moderniseringsansträngningar med successiva, mer eller mindre energiska, men alltmer inadekvata försök att upprätta ett fungerande parlamentariskt liv. Om bristerna är sådana i toppen, vilka är de då inte vid maktpyramidens bas!

 

Paradoxalt nog har detta land med sina många stora byar inte befrämjat något kommunalt liv i modern mening. Författarna kritiserar föga överraskande byhövdingarna, dessa lokala potentater, som bidrar så aktivt till godsägarförtrycket och valfusket. De fördömer med inte mindre rätt den överdrivna centraliseringen, som t.o.m. förvärrats sedan drygt en generation. Ty provinsförsamlingarna kan omöjligen ses spela någon positiv roll. På det planet har det t.o.m. gått bakåt sedan trettio år. Men kritiken utmynnar därför inte i ett förordande av valda representationer. (23)

 

Slutligen riktas en känsloladdad appell till ungdomen, som ”med all den frejdighet, entusiasm och patriotism den är i besittning av kommer att upprätta en storslagen och ärorik byggnad på det förgångnas ruiner och vår vacklande nutid. Detta är dess rätt och dess plikt. Morgondagen tillhör den. Framtiden väntar på den. Eftersom politiken korrumperat vissa i den äldre generationen, som försökt bedriva kommers med den; eftersom nationen ännu inte funnit några som håller måttet bland dessa yrkespolitiker, är det oundvikligt att uppdraget nu övertas av en ny generation, full av aktivitet, liv och hängivenhet. Det skulle vara oförlåtligt om den här ursäktade sig, sökte undanflykter eller resignerade i pessimism. Dessa unga vädjar vi till. Deras svar måste bli: Alltid redo!”

 

I en skrift, publicerad strax efter julihändelserna 1952, innan militärregimens politik tagit fast form, gör Merrit Ghálí upp ett intressant bokslut, så mycket mer övertygande som han själv inte är någon revolutionär. Snarare än på fördelningsproblemen inriktar han sig på sådant som underskottet i handelsbalansen, slöseriet och ineffektiviteten i den statliga sektorn och den absurda ekonomiska politiken. Det tvingar honom till slutsatsen att det gamla systemet gjort bankrutt. Botemedlet? I första hand förlitan på den egyptiska och utländska företagsamheten. Det är en liberal som talar vid en tidpunkt när han ännu har ett visst hopp kvar.

 

Kritiken från de marxistiska kretsarna är mer bitande. Egypten lider inte bara av tekniska och moraliska brister. Hela dess ekonomiska struktur måste revolutioneras.

 

Företagen ingår mestadels i karteller eller holdingbolag. Produktionen domineras av monopol, där familjeförbindelser, jordförmögenheter och förbindelser med de politiska ledarna spelar en större roll än kompetensen. Misr (Egypten) har blivit ett borgerlighetens konsortium. Industriförbundet är trettio år gammalt. Dess ledare Háfiz Afífí, Ibráhím Abbúd, Hasan Nash’at, Amín Yahyá, Sabá Habashí och andra miljonärer. En hastig blick på sammansättningen avslöjar att 2 % av medlemsföretagen representerar 51 % av kapitalet och 49% av de sysselsatta, medan 79 % av firmorna bara står för 17 respektive 19 %. I Abbúd-trusten ingår sju bolag som dominerar sockerindustrin, den kemiska industrin, vidare det khedivala postverket och flera hotell. Henri Rabbáts trust sysslar med tillverkning av järnartiklar och import av tyngre materiel. Produktiviteten eller investeringarna står inte i någon proportion till vinsterna från denna omfattande verksamhet. Vid nationaliseringarna femton år senare kommer dessa att uppskattas till ca 31 % av kapitalet. (24) Om man därtill lägger att partiledningarna, de högre ämbetsmännen och palatset spelar en ledande eller åtminstone inbringande roll i allt detta, är slutsatsen helt klar. Helt klar för förnuftet, men så mycket svårare att omsätta i praktiken.

 

Speglar av lera

 

Ett grundläggande svar finner den reflekterande egyptiern bara genom att bli fullt medveten om landets naturgivna betingelser. Allt fler börjar bl.a. anse en jordreform ofrånkomlig. Nödvändiga framstår också åtskilliga andra förändringar, som på de ekonomiska, sociala och etiska områdena berör sambandet mellan den konkreta verkligheten och tolkningen av den. Så länge denna omvandling inte har skett, och dit är det vid den här tiden ännu långt, paralyseras alla ansträngningar och de allra bästa viljor av en märklig vanmakt.

 

Allmänna opinionen är en miljö där ageranden och gester syns vida omkring, en glasskiva där kastade stenar slår stjärnor. De minsta händelser ger hela tiden genljud där. Orden slungas liksom ut horisontellt. Radions växande makt må förse medvetenheten med nya vapen men den uppmuntrar också till illusioner och dagdrömmar. Denna jord som bemängd med vatten förmår alstra allt har ännu inte fått komma till tals. Varken människorna, idéerna eller institutionerna har kommit den riktigt vid – eller snarare: den har inte projicerat utåt vad som ger fullödigt uttryck för dess inneboende styrka. I gengäld fuskas en nations liv bort i tingens ytplan i händelser och ord, i profiter och förluster, detta så länge utifrån exproprierade liv, lämpat för tal snarare än tankar, ordklyverier snarare än förnuft, politik snarare än historia. Det är en yta som mest bara blänker.

 

I ett land som detta med sin enastående homogenitet, där allt omges av samma aura av damm och dis, där den brännande himlen själv bara är ljusreflekterande lerstoft, är allt en del av detta som blänker. Livet blir till en teater. Orättvisorna förvärras omåttligt utan att något – det skulle då vara koleran – förmår ge uttryck för så mycket elände, rena allt detta ”svarta blod”. Varken hovets ivriga imiterande av allt italienskt, Nahhás gestikulerande eller Muslimska brödraskapets gudsrop tycks bidra med adekvata uttryck. Teater, sade jag. Man dör dock och i motsats till den egentliga teatern för gott. Men man är mer rädd om möblerna än om sig själv. Attentatens ekon dör bort liksom allt annat. Komedin segrar över tragedin. Eller snarare är personer, som inte är i nivå med sin uppgift, på väg mot ett slut på dramat som de inte klart uppfattar, även om alla känner på sig att det närmar sig.

 

Alla talar om den moraliska upplösningen. (25) Försvagandet av familjekänslan, drogmissbruket, som i ekonomiska termer är större än vad tobaksrökningen varit 25 år tidigare, de olika sätten att fly undan, inklusive självmordet, den ökande kriminaliteten och korruptionen: det är allt ämnen som observatörerna dystert, nästan vällustigt återvänder till. ”Förvirring”, ”frustration” och ”förträngning” blir nyckelord i tidens vokabulär. (26) De inleder en period då sådant anses känneteckna egyptiskt och arabiskt själsliv. Men hur mycket europeiskt psykologiserande smyger sig inte in där! De unga människor som svarar på Ahmad al-Sáwís vid den tiden berömda enkät känner faktiskt ångest. (27) Men den har ofta mer att göra med sådant som tas upp i veckotidningarnas ”hjärtespalter”.

 

Taha Husayn bevarar en mer klassisk kontinuitet när han skildrar sina ”fördömda”. I dedikationen vänder han sig till dem ”som brinner för rättvisan och dem som rättvisan hindrar att sova, dem som äger utan att behöva betala och dem som betalar utan att äga och aldrig kommer att göra det.” De sociala motsättningarna som alltmer skärps i Egypten ger författaren goda tillfällen till de antiteser han har en sådan förkärlek för: ”Misären är de armas öde, lyckan de redan lyckliga; olyckan är de olyckligas öde, glädjen de redan gladas.” Han inspireras av Anatole France, som varit den franska prosans mästare, när han själv var i tjugoårsåldern. Men han har bevarat den arabiska förkärleken för ordrikedom och får därvid offra det gamla idiomets aforistiska förtätning. (28) Han utarbetar en stil som ligger däremellan. Det finns en samstämmighet mellan hans formuleringar och de skilda företeelser de uttrycker. Mästerverk om man så vill men vilkas retorik även den speglar tidens anda.

 

Om några år, när den socialistiska realismen slår igenom, kommer man att beteckna stilen som akademisk och borgerlig. Vilka bland de äldre skulle gå fria för sådana smärtsamma revideringar? Förvisso inte Aqqád (29) eller Ahmad Amín och än mindre Haykal. Tawfíq al-Hakím kanske, i så fall den ende. Det är då sökandet försöker bryta igenom språkets och historiens horisontella plan, om man kan säga så, för att begära exakthet hos det underliggande materialet. Men dessa framsteg gäller inte stilen och Taha Husayn kommer att påvisa det för den yngre generationen. (30) Dess verk har ännu inte publicerats men de är skrivna, de som kommer att förmedla övernog av social tragik, om än delvis i humoristisk form: Sharqáwís ”Jorden” och Yúsuf Idrís ”Den billigaste natten”. (31) De kommer att försöka ersätta den klassiciserande traditionens lerspeglar med en stålgnistrande analys. Men blir inte priset därför att österns liv berövas sin egenartade prägel?

 

Denna prägel ifrågasätts av åtskilliga, konstnärer och humanister, till följd av, eller trots, de tekniska framstegen. Så t.ex. arkitekterna Ramses Wissa Wassef och Hasan Fathi. Den senare återuppbygger byn Gorna i en funktionalistisk valvstil. Men bönderna tvekar likväl att flytta in, så svårt kan det medvetet nationella verka. Kirurgen Kamil Husayn mediterar som muslim i essän ”Den orättfärdiga staten” på ett gripande sätt över Golgatas mysterium. Vänsterintellektuella skriver rader av politiska och litterära studier med stöd av egna undersökningar. Yahyá Haqqí, mildhjärtad prosakonstnär från södern, belyser i en stor novell (32) den strid som inte bara gäller lidande och slöseri i detta samhälle utan kanske än mer hur svårt det är att välja

 

En ung läkare kommer tillbaka från Europa. I hemmet bor en ung flicka med en ögonsjukdom, som behandlas med oljan från en moskélampa. Han blir upprörd över vidskepligheten och slår i ett ikonoklastiskt vredesutbrott sönder den heliga flaskan. Sjukdomen förvärras. Till slut blir flickan botad, också (eller i första hand?) tack vare det folkliga läkemedlet. Och vår läkare, som siktat mot högre studier, förstår. Han gifter sig med flickan och blir läkare för den stadsdelens fattiga människor. Han finner sin plats under resten av livet i denna slutgiltigt återvunna intimitet. Men han får inget laboratorium och gör inga stora upptäckter. Är det en lycklig man, som funnit sig till rätta? Det säger inte författaren. Men han har på ett mästerligt sätt levandegjort denna konflikt som ett helt folk upplever mellan effektiviteten, som uppnås genom lärdomarna utifrån, och autenticiteten, som man bara kan finna i sitt eget inre.

 

Alienationen leder inte bara till tvivelaktiga yttre kompromisser. Den hämmar själva frigörelsen. Men en annan fälla gömmer sig i sökandet efter det autentiska. Tillflykten till klassicismen, som i många fall räddat detta folk, kan till slut urarta till en formalistisk eskapism, som är oförenlig med den historiska utvecklingen.

 

I december 1944 blir en skara i valkretsen Sayyida Zaynab vittne till en märklig scen. (33)

 

Under ett valmöte med kretsens Ishtirákí-kandidat (ishtirákí = socialist), som sedermera till följd av valfusk bara får 17 röster, reser sig en invalidiserad men vältalig judisk trotskist upp för att svara en sheikhkandidat, som i talarstolen fördömer närvaron av främmande folkelement – västliga minoriteter och andra – i det egyptiska samhället. De båda männen råkar i ordväxling på en sällsynt ren arabiska. Det blir tydligt, allteftersom polemiken drar ut på tiden, att de övergett all egentlig argumentation för att kommunicera på ett språk vars skönhet de så väl kan ge uttryck för. Även publiken låter sig ryckas med av denna nästan extatiska verbala njutning.

 

Det estetiska undviker här de reella spänningarna. I andra fall blir det ett hinder för analys. I sin radikalism driver vissa intellektuella ifrågasättandet till rena hädelsen. De framhäver inte bara det realistiska sättet att skriva gentemot klassicismen utan är också skeptiska mot arvet självt. Tänk om detta prestigefyllda turáth var bristfälligt, oäkta! (34) Men paradoxalt nog i deras ögon följer folket dem inte här.

 

Till dessa svårigheter, som hör till ett visst historiskt stadium, kommer för Egyptens del något mer: de problematiska banden med omvärlden. Väst, som man haft som förebild tidigare, mer läraktig än något annat icke-europeiskt folk (bortsett från japanerna), går skakat ur det andra världskriget. Det tror inte längre på sig självt. Hur då förbli dess elev? Visserligen skymtar man ett annat väst: det som kämpar för socialism och fred. Många sätter sitt hopp till det. Flera av de unga, bland dem de som mest förbittrat fördömer imperialismen, är i själva verket de som är trognast den bästa västliga tanketraditionen. Och det står dem ofta dyrt. Att följa med Roger Vailland på ett besök i fabrikerna i Shubra kostar en av dem flera månaders fängelse.

 

Men räcker det att byta ut det falska väst mot det sanna? Invändningen kan gå längre än så. Medför inte en främmande kultur, socialistisk eller inte, hur universalistisk, revolutionär och nödvändig den än må vara, en risk för förlust av identiteten? Hur optimistisk och beslutsam den unge marxisten än är an han inte vara okunnig om vilka djupa rötter islam, gemensamhetskänslan och troheten mot arvet har bland folket. Hur handskas med den dubbla dialektiken mellan det effektiva och det autentiska, det specifika och det universella?

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


RSS 2.0