Kärlekens väv - En politisk saga

KÄRLEKENS VÄV

EN POLITISK SAGA

 

av Carita Backström

 

Ur strömmen av bloggar, ögonvittnesskildringar och politiska analyser från den arabiska våren fiskar jag upp en liten pärla; Ahdaf Soueifs Kairo, min stad, vår revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 2012).  Den har en speciell lyster för att den så självklart kombinerar de dramatiska dagarna på Tahrirtorget med minnen av staden Kairo sådan den var att växa upp i. Till traditionen i Soueifs släkt hör att demonstrera, hennes perspektiv är längre än Facebook-generationens, och hon låter sig inte knäckas av de oundvikliga bakslagen. Men hon är lika euforisk som alla andra. Min stad, vår revolution. Det personliga och det gemensamma. Historia och nutid.

 

Perspektivet förvånar inte om man har läst romanen Kärlekens väv, som det här ska handla om. En fiktiv släktkrönika som sträcker sig över hundra år av egyptisk historia, från Lord Cromers hårda styre under början av 1900-talet till massakern i Luxor 1997.

 

Oljemålning av John Fredrick Lewis som levde i Kairo mellan 1841 och 1850

 

Orienten

 

Det börjar med en koffert. En gammal läderkoffert innehållande brev och dagböcker, radbandskulor i sandelträ, en medaljong med ett kvinnoporträtt, en gobeläng, tidningsurklipp, övningar i arabisk kalligrafi, en babyklänning i vit bomull med rosa smock… Omsorgsfullt bevarade skatter som alla har sin plats i den kärlekens väv som romanens titel utlovar.

 

Kofferten har tillhört lady Anna Winterbourne, som år 1900 reser till Egypten där hon möter Sharif Pasha al-Baroudi och ingår äktenskap med honom mot alla den tidens sociala och politiska konventioner. Hundra år senare förälskar sig den amerikanska journalisten Isabel Parkman i Omar al-Ghamrawi och kommer till Kairo, där hon söker upp Omars syster Amal. Det visar sig att Isabel är barnbarnsbarn till Anna och Sharif och att Omar är hennes småkusin. Det är Amal (något av författarens alter ego), som med hjälp av Annas brev och dagböcker diktar fram det förgångna och fogar det till nuet.

 

Väst möter öst i två parallella berättelser, hämningslöst romantiska, men också politiska. För i den här väven är politikens trådar minst lika viktiga som kärlekens, och egentligen intressantare.

 

För mig gick det så här: jag läste romanen en första gång ganska snabbt, förfördes av den österländska prakten och tappade bort mig i släktförhållanden och intriger. Lade den misstänksamt ifrån mig; var den inte egentligen orientalistisk? Alltså exotiserande på ett ytligt sätt, en bild av Orienten skapad av Västerlandet, så som Edward Said har definierat orientalismen. Sedan lusläste jag romanen (för en litteraturcirkel) och upptäckte en helt annan bok, som lyste upp Egyptens historia och fick mig att se arabvåren i ett hundraårigt perspektiv! Min tanke är nu att Ahdaf Soueif medvetet använder sig av ett orientalistsikt bildspråk, men för sina egna syften. Hon fyller den färgskimrande ytan med innehåll och ger den djup och mening. Imperiet slår tillbaka, heter det.

 

Oljemålning av John Fredrick Lewis 

 

En dam i Kairo

 

När lady Annas dagbok börjar är året 1898, hon är ännu i England, och hennes man Edward har kommit hem efter att ha deltagit i general Kitcheners återerövring av Sudan från al-Mahdis regim. Edward är fysiskt och psykiskt knäckt och Anna bara anar sig till att han varit i mörkrets hjärta: Caroline kom för att hälsa på och berättade om hur man säger att Kitcheners män vanhelgade mahdins män, vilken byborna tro vara en helig man, och att Billy Gordon högg av hans huvud för att generalen skulle kunna bruka det som bläckhorn. Det kan inte vara sant, ty om så vore fruktar jag i sanning för Edward nu. För min blick flimrar här bilder av senare tiders störtade, förnedrade härskare; Saddam Hussein, Ghaddafi…

 

Medan Edward tynar bort söker Anna tröst i Frederick Lewis målningar: De besitta en sådan lysande skönhet att jag i deras närvaro känner det som en mjuk hand smekte min själ.

 

På nätet hittar jag ett helt galleri Lewismålningar (www.orientalist-art.org.uk/lewis.html) och en artikel av Soueif där hon inte vill räkna Lewis till orientalisterna i saidsk mening, eftersom han, som hon ser det, inte ställer sig utanför och ovanför, utan med empati går in i den egyptiska kulturen (tänk George August Wallin) och lyckas fånga platsens anda och poesi.

 

När Edward har dött reser sedan Anna till Egypten, inspirerad av Lewis målningar. Hon ser pyramiderna och dansar på khedivens bal, besöker basarer, kyrkor och moskéer, spelar krocket på klubben… gör allt som anstår en engelsk dam i Kairo. Men ack så trist, och så fjärran från det Egypten hon drömt om.

 

Anna fattar ett djärvt beslut: utklädd till man och åtföljd av en tjänare ska hon rida till St Katarinaklostret i Sinai. Sådant gjorde faktiskt några modiga kvinnor på den tiden. På väg ut från Kairo kidnappas hon av två unga män, som blir högeligen förskräckta när de upptäcker att deras tilltänkta gisslan är en kvinna. När Anna vaknar följande morgon befinner hon sig i en av Lewis tavlor. På en divan ligger en sovande kvinna: Hon låg på mörkt smaragdfärgade och blå kuddar, och hela tavlan var här åter inramad av en mashrabiyyas trägaller. Jag var säker på att hon hade något att göra med de unga männen som hade bortfört mig. Men vad?

 

Sådan är upptakten till vad som kunde bli en riktig shejkroman. Kvinnan på divanen är Layla, syster till husets ägare Sharif pasha al-Baroudi, egyptisk nationalist av ädel börd. Han skäller ut kidnapparna för deras klantiga handling, och erbjuder sig sedan att själv ledsaga den envisa Anna till Sinai. Fjorton dagar färdas de på kamel genom ett magnifikt ökenlandskap, vad som helst kunde hända, men Soueif håller shejkromanens schabloner på avstånd. Det mest upphetsande är ett nattligt samtal och en hövisk kyss på hand.

 

Med tiden blir de två i alla fall ett par, och Anna upptas i Sharif pashas kärleksfull släkt. Det smakar saga, men som i alla goda sagor finns här både lärdom och moral att hämta.   

 

 

Mahmoud Sami al-Baroudi, parlamentariker, poet, statsman 1838-1904

Premiärminister mellan februari och maj 1882, då engelsmännen upplöste det revolutionära parlamentet.
Kallades för ”Lord of the sword and pen”.

 

 

De pratande klasserna

 

I sina brev till England skriver Anna förtjust att hon äntligen lever bland vanliga egyptier som engagerar sig i sitt lands framtid. Egypten är formellt självständigt men ockuperat av Storbritannien, och Sharif pasha hör till de ledande inom den nationalistiska rörelsen. Därför vet jag nu, skriver Anna, att vad ”de pratande klasserna” kräva inte bara är ett slut på den brittiska ockupationen utan att landet liksom vårt skall styras av ett framröstat parlament och en konstitution.

 

Här börjar det spår som – vill jag påstå – är romanens egentliga raison d’être: Egyptens politiska historia, och likheterna mellan nationalisternas krav för hundra år sen och de krav som ställs i dag.

 

Många av romanens personer (dock inte huvudpersonerna), liksom många av de händelser som skildras, är historiska, men infogade i fiktionen. Ett exempel. När Anna i ett brev redogör för vad som skedde i Denshwai år 1906 talar hon om en händelse som fick G.B. Shaw att kräva det brittiska imperiets upplösning och avskaffande. Skeendet utlöstes av brittiska officerares duvskytte i byn Denshwai, där duvor var en viktig del av folkets uppehälle. När byborna försökte hindra officerarna uppstod handgemäng och skottlossning, två personer dog och flera sårades. Straff utmättes: fyra bybor hängdes, nio fick mångårigt eller livstids straffarbete, ytterligare åtta män fick femtio piskrapp, alla naturligtvis egyptier. Hos Sharif pasha samlas de pratande herrarna, förstummade av sorg och av den förödmjukelse som det koloniala beroendet ständigt utsätter dem för. Landets verkliga härskare är den brittiska generalkonsuln Lord Cromer, medan den egyptiska khediven bara är en kuschad marionett. Ockupationen gör medborgarna omyndiga och hindrar dem att ta ansvar. Anna skriver till England: Jag börjar förstå hur invecklad situationen är här och hur svår för min make och för alla vilka tänka som han, och den grannlaga balansen de ständigt måste försöka upprätthålla.

 

Den brittiska närvaron har fått den sorgliga effekten att splittra den nationella rörelsen, som var enad under Urabi pasha år 1881, i sin strävan att bereda väg för demokrati och modernisering. (…) folk som skulle ha tolererat en sekulär tongång, eller slöjans gradvisa försvinnande, bekämpa nu denna utveckling därför att de känna ett behov av att hålla fast vid sina sedvänjor under ockupationens tryck. Alltmedan de som fortfarande stödja dessa förändringar ständigt måste värja sig mot misstanken att de på något sätt äro lierade med britterna.

                                                                                   

Den långa vägen

 

När Isabel hundra år senare kommer till det självständiga Egypten har de ”pratande klasserna” blivit fler, men deras mål är detsamma: ett folkvalt parlament, fri press, social rättvisa. Rädslan för Israels expansion har vuxit (redan på Annas tid, i början av 1900-talet, fanns en oro för sionisternas markuppköp), likaså oron för den växande fundamentalismen.

 

1997 kom nyheterna om bombattentat i Kairo och Luxor, riktade mot turister. Det året reste jag själv i Egypten och tvingades i ett skede att färdas i en noggrant bevakad konvoj. Det gällde min, turistens, trygghet. Föga visste jag då om hur bombdåden drabbade egyptierna. Nu vet jag, för i romanen skildras samma händelser ur ett byaperspektiv. Amal får höra om massakern i Luxor när hon befinner hon sig i Tawasi, en by där släkten har en lantegendom och där de i början av seklet grundade en skola. Det är byns kvinnor som kommer till henne med den fasansfulla nyheten. De är desperata: ”…nu har regeringen gett sig på folket …Sjutton män har dom tagit från vår by. Och vad ska folk göra? Vart kan vi gå?” I Amals huvud virvlar bilder av polisens och säkerhetstjänstens brutala metoder, och i kraft av sin position tvingar hon sig in till polischefen som förklarar att det råder undantagstillstånd och att alla är misstänkta. Med hjälp av en inflytelserik vän lyckas Amal till slut få ut byborna. Men folk från alla de andra byarna, de som ingen fick ut…

 

”Egyptens renässans”, av skulptören Mahmoud Mukhtar (1891-1934)
beställdes till invigningen av Kairos nya moderna universitet på 1920-talet.

 

Huvudperson: Egypten

 

Det går ett stråk av samhällskritik och engagemang genom den moderna egyptiska prosan. Från Taha Husayn och Naguib Mahfouz till den rasande feministen Nawal al-Saadawi och den omåttligt populära Alaa al-Aswany. Hade de kunnat bestämma hade den arabiska våren kommit för länge sen. Ahdaf Soueifs röst i den kontexten är mild men aldrig likgiltig. I rapportboken från Kairo berättar hon hur hon på väg till Tahrirtorget passerar den lilla Fickteatern, dit hennes mor på 1960-talet släpade henne. Där såg de pjäser av Beckett och Brecht, följda av hetsiga diskussioner om hur dessa skulle spelas och varför. ”Jag var SÅ utled”, minns hon, ”men något stannade kvar, något som hade att göra med att konsten kunde (eller borde?) stå i ett nära förhållande till den värld där den gjordes, något som hade att göra med ansvar”.

 

Som jag läser Kärlekens väv finns detta något där som en grundton i texten. En ovanlig kombination av målerisk romantik och politisk analys, där den egentliga huvudpersonen är landet Egypten.

 

Carita Backström

 

Tidigare publicerad i Nya Argus, Nr 10-11. 2012 Hundrafemte årgången

 

Faktaruta:

Ahdaf Soueif föddes och växte upp i Kairo, men har som vuxen pendlat mellan två kulturer. Hon studerade, och har undervisat, vid universitet i Kairo och England, och hon skriver regelbundet om politik och kultur i egyptiska al-Shorouk och engelska Guardian. Hon har skrivit noveller, essäer, och två romaner; ”Solens öga” och ”Kärlekens väv”, samt rapportboken ”Kairo, min stad, vår revolution”.

 

Kärlekens väv nominerades för Bookerpriset 1999. På svenska kom den 2002 på förlaget Alhambra (omistligt när det gäller översättning av både klassisk och modern arabisk litteratur) i Astrid Ericson Baharis översättning. 

 

 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

”Kärlekens väv”, (Inb. 503 s. övers. Astrid Ericson Bahari)

”Kairo, min stad, vår revolution”, (Inb. 200 s. övers. Ingvar Rydberg)

”I solens öga”, (Inb. 832 s. övers. Tora Palm)

 

Där var ljuset skymtar

 
Omanske poeten Sayf al-Rahbi
Aktuell med "Soldaten som såg fågeln i drömmen" (Alhambra 2014)
Dikter / Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
 
 
Där var ljuset skymtar
 
 
av Calle Flognman
Publicerad 17 dec 2014 på Tidningen Kulturen
 
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/18986-litteratur-sayf-al-rahbi-soldaten-som-sag-fageln-i-droemmen 
 

Hesham Bahari som driver Alhambra förlag har valt ut och tolkat dikter av den omanske poeten Sayf al-Rahbi. Sedan tidigare finns på samma förlag kända namn som Adonis, Naguib Mahfouz och Torbjörn Säfve och det här är introduktionen av al-Rahbi i Sverige. Al-Rahbi driver sedan många år den tongivande kulturtidskriften Nizwa.

 

Redan de inledande citaten, av Ungaretti och zen-diktaren Ryokan, antyder att jag kan vänta mig surrealism och mystik i denna samling och dessa aningar besannas. Ett antal fristående dikter kantar två längre diktsviter, en med samma titel som boken och den andra är Tågen stannar inte i Bulaq ed-Dakrur, döpt efter ett av Kairos fattigaste kvarter. Tillvaron är mörk och kvalfull men det skymtar ljus.

 

Det är den strävande människans syner vi får följa, med ett mycket nedtonat diktjag. Visst är det en blick i världen men i hög grad framförd med tilltalet du. Ett du som varken är läsaren eller någon särskild person, det är ett mystiskt du som i någon där ute i öknen, någon i ett avlägset hus, i ett minne. Kanske en föregångare, kanske den åtrådda, kanske det gudomliga. Här skymtar öknen, vägar, fåglar, berg, rovdjur. Al-Rahbi använder sig av ett traditionellt symbolbibliotek med några enstaka markeringar att det är i vår nutid vi befinner oss. Men fantasin är verkligen fantastisk och fångar min läsning, utan att för den skull släppa vardagens detaljer i omgivningen. Ibland drar den till och med mot det surrealistiska och jag kommer på mig själv att för första gången läsa en arabisk surrealist och ler över tanken.

 

Här ryms också en mystik, den mogna religiösa mystik som verkar förena utövare från så olika trosuppfattningar kring gudsupplevelsen, snarare än att se till skillnaderna mellan skrifternas jordiska regler. Själva frågandet om guds närvaro upplever jag här som irrelevant, det är historien som breder ut sig bakom oss, upplevelserna och drömmarna runt om oss.

 

Att känna igen dig, //kanske från sista gången//vi tog farväl av varann//vid någon tågstation//i en av dessa sista städer//vars folkslag trängdes i min dröm.

 

Översättningen är rytmisk och någon gång skymtar något Ekelöfskt bland orden. Det är i och för sig inte alls märkligt med tanke på att Ekelöf var väl inläst på arabiska och persiska mystikers diktning. I de upplysande fotnoterna visar sig de flesta av de diktare som citeras eller omnämns vara förislamska arabiska poeter, poeter som uttryckligen fördömts av Muhammed men som ändå har haft stor inverkan på den islamska poesin.

 

Jag har några invändningar över det flitiga användandet av själ, strand, hav och ögon men inser samtidigt att det hör till Al-Rahbis stilval och hans homage till den förislamska diktningen. Resultatet är vackert.

 

Calle Flognman

 

 

Boken kan beställas hos din Bokhandlare!


"En muslimsk Robinson Crusoe"

 
 
Hayy ibn Yaqzan: Den självlärde filosofen
 
Av Ibn Tufail

 

Förord av Jan Hjärpe
Övers. av Öjevind Lång
102 sidor / Inbunden
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Den självlärde filosofen är en översättning av en traktat av en 1100-talsfilosof, Ibn Tufail. Ibn Tufail var född i Guádix nordost om Granada i det muslimska Spanien (1109/10), och han dog i Marrakech i Marocko (1185/86).

 

De medeltida kristna skolastikerna i Europa tycks inte ha känt till den lilla bok som ett halvt årtusende senare skulle göra Ibn Tufail berömd: Hayy ibn Yaqzan. På latin: Vivens filius Vigilantis, "Den Levande, den Uppmärksammes son". Vi kan kanske våga oss på att återge titeln med "Liv Vaksamsson". Detta är namnet på bokens huvudperson, och det är han som är den självlärde tänkaren, philosophus autodidactus.

 

Bokens mål är att ge en sammanhängande framställning av den dåtida filosofins världsbild och syn på hur människan, tänkandet och universum fungerar, för att till sist utmynna i frågan om hur tänkande, förnuft, vetande, mystisk insikt och religion förhåller sig till varandra, och vilken den praktiska konsekvensen av detta bör vara.

 

 
 

En muslimsk Robinson Crusoe

av Ronny Ambjörnsson

(tidigare publ. i DN)

 

Till ensamheten kan man förhålla sig på olika sätt. Den europeiska ensamhetens hjälte nummer ett, Robinson Crusoe, skapar sig en förmögenhet på sin obebodda ö. Han fäller träd, gräver, plöjer, snickrar - Daniel Defoes roman handlar om en man som aldrig ligger på latsidan. Samtidigt är boken en bildningsroman, dess egentliga ämne pedagogiskt. Vad Robinson lär sig på ön är att på olika sätt tämja och behärska naturen. Den kunskap han förvärvar är i sista hand underordnad detta syfte.
 
"Robinson Crusoe" är ett av Västerlandets mest lästa verk. I den muslimska världen finns ett verk med liknande innehåll, "Hayy ibn Yaqzan", också det mycket läst. "Hayy ibn Yaqzan", vars författare Ibn Tufail var verksam som läkare i elvahundratalets Andalusien, handlar om en föräldralös pojke, Hayy, som växer upp på en obebodd ö, livnärd av en hind.
 
Liksom "Robinson Crusoe" är "Hayy ibn Yaqzan" en bildningsroman, den handlar om vad Hayy lär sig i sin ensamhet på ön. Men där slutar likheterna. Hayys mål är inte att behärska naturen. Denna är tvärtom hans läromästare. Av hinden lär sig Hayy äta, dricka, röra sig, tolka djurens läten. Hayy är ett naturbarn, han ingår på ett självklart sätt i flocken av hjortar, vilka uppfattar honom som en av de sina.
 
Till skillnad från hjortarna har emellertid Hayy en oavvislig kunskapstörst. Och i motsats till Robinsons kunskap har den kunskap Hayy eftersträvar inget syfte utöver sig självt. Hayy vill veta för att veta. När hinden dör grips han av en stor sorg. Livet tycks honom tomt. Tomheten kan emellertid, upptäcker han, besvärjas med kunskap. Vad var det som kom hinden att dö, vad är liv, vad är död?
 
Besatt av denna fråga skär Hayy upp hinden, blottlägger organ efter organ, kartlägger kroppen i sitt sökande efter livets källa. Det är en makaber skildring - Hayy uppfattar hinden som sin mor och att öppna hennes kropp framstår i förstone som en våldshandling. Men det är ett våld som på ett paradoxalt sätt skapar mening. Hayy hittar hjärtat och förstår att det måste vara kroppens centrala organ.
 
Fascinerad av sin upptäckt går han vidare och studerar de andra organen, deras uppbyggnad, läge och funktion. "På detta sätt ökade han ständigt sitt vetande och förbättrade sina insikter tills hans kunskaper kunde mäta sig med de lärdaste naturvetares." Han väjer inte ens för de svåraste frågor som dåtidens vetenskap stod inför: hur skall vi uppfatta tyngden som fysikaliskt fenomen, hur förhåller sig mångfald till enhet, vad är egentligen medvetande, finns det en själ?
 
Från att ha tett sig som tom framstår efterhand tillvaron för hayy som full av frågor på vilka det finns svar. När han till slut hittar en annan människa - det kommer en jämnårig man, Absal, till ön - visar det sig att denne tänkt samma tankar som Hayy, och funderat över samma problem. Människan är en meningsskapande varelse, tycks Ibn Tufail mena. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang människan ingår. Placera henne på en obebodd ö och hon kommer förr eller senare att söka meningen med tillvaron.
 
Djuren lever sina liv enligt mönster som är förutbestämda. Människan skapar egna mönster. Men inte i första hand för att få praktisk vinning. Hon försöker förstå. Viljan att förstå har sin grund i vad Aristoteles (som ibn Tufail i likhet med andra muslimska filosofer tillgodogjort sig) kallar "människors undran". Människor är "förbryllade", skriver Aristoteles. "Först är de förbryllade inför föremål som ligger nära till hands, sedan utsträcker de undan för undan sitt frågande till större ting som månens fenomen och solen och stjärnorna och om universums ursprung."
 
Hayys historia föreligger nu i svensk översättning av Öjeving Lång. Det är Alhambra som står för utgivningen, en i raden av klassikerutgåvor, en kulturgärning i dessa antiislamismens dagar. Jan Hjärpe har skrivit en instruktiv inledning som sätter in verket i sitt historiska sammanhang. Hayy ibn Yaqzan översattes till latin på 1600-talet och ganska snart även till engelska. Det är uppenbart att den haft betydelse för upplysningstidens tankar om en naturlig pedagogik. Däremot har man i väst knappast tagit till sig de mer subtila inslagen i Hayys historia: saknadens roll i kunskapssökandet som den kommer fram i berättelsen om hindens död, Hayys stora sorg som han överbryggar genom att skapa en mening, brottet med en ursprunglig gemenskap mellan människa och djur.
 
Hayys historia är naturligtvis orimlig. Men liksom Robinson Crusoes säger den någonting om den kultur den tillkommit i. Robinsons Europa är på väg in i industrialismen, de erfarenheter han förvärvar på ön ger honom kapital till en kommersiell karriär. Robinson lämnar sin ö som en rik man. Europeisk vetenskap har vid början av 1700-talet, då Defoe skrev sin roman, genomgått en omvälvande förändring som ställt den i nivå med teknikens snabba utveckling. Muslimsk vetenskap stod vid samma tid kvar på den nivå där den befann sig under Ibn Tufails tid. Den är genomsyrad av filosofiska och religiösa perspektiv, dess främsta uppgift är att söka svar på livets existentiella frågor.
 
Men det finns också en annan skillnad mellan de två berättelserna. När Robinsons tjugosjuåriga ensamhet bryts av att en annan person kommer till ön gör han genast denne till sin underlydande; han berövar honom hans namn och ger honom i stället namnet på en arbetsdag, Fredag. (En central uppgift för Robinson är att skilja mellan arbete och fritid.) Hayy ser i Absal en medmänniska, en person att utbyta tankar med. Makt över människor skapar ingen lycka, inte heller någon varaktig rikedom. Hayy och Absal efter att ha upptagits av ett förbipasserande fartyg och förts till en rikt utvecklad grannö där de får en framskjuten position vid hovet väljer att återvända till sin egen ensliga ö. Det är där det goda livet kan levas: ett liv i begrundan, samtal och vänskap. Eller som den ungefär samtidige poeten och mystikern Jalal ud-Din ar-Rumi uttrycker det: När jag är nära vännens läppar / säger jag det som sägbart är./ Den som skiljs från samtalet/ blir utan tal fastän han har hundra melodier.
 
 
För fler titlar ur Alhambras klassikerserie besök www.alhambra.se 

Jesuiten och "Skallen": Fenomenet människan

Paleontologisk expedition med jesuitpatern Teilhard de Chardin till höger
 
 
Hur blev människan människa? Och varför? Skapades hon av Gud på den sjätte dagen, som Gamla testamentet berättar, för att bli hans avbild? Eller är hon en produkt av en pågående automatisk utvecklingsprocess utan mening, Darwins evolutionslära? I länder som USA och Polen diskuteras vilket skolbarnen skall få lära sig.
 

I boken "Fenomenet människan" tar en troende kristen ställning: människan är en skapelse av evolutionen.

 

Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), jesuitpater och paleontolog, bjuder oss med på en fascinerande resa genom vår planets utvecklingshistoria under ofattbara tidrymder från atomernas och de första cellernas värld till människans. Det är utvecklingen på det "inre", psykiska planet, som han intresserar sig för, utvecklingen till en allt högre grad av medvetande, till den mänskliga tanken. Det är den som sedan "artificiellt" driver evolutionen vidare, mot en kulturell och social globalisering.

 

Someday, after mastering the winds, the waves, the tides and gravity,
we shall harness for God the energies of love, and then,
for a second time in the history of the world, man will have discovered fire.

Pierre Teilhard de Chardin

 

Chardin som sjukskötare under Första världskriget. Tidigare hade han arbetat som lärare i Egypten och efter kriget ägnade han sig heltid åt paleontologiska expeditioner i Kina (upptäckten av homo pekinensis/ Pekingmänniskan) och Sydafrika bl.a.
 
 
 
Chardin, tredje från höger i Kina på 1920-talet.
 
 
 

Men evolutionen gör inte halt, den fortsätter sitt sökande för att i en avlägsen framtid - och här blir vetenskapsmannen mystiker - nå sin fulländning i en punkt, en transcendent riktpunkt, som han kallar Omega - eller Gud.

 

Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) var jesuitpater och paleontolog. Som ung ordensbroder undervisade han i fysik och kemi vid jesuitkollegiet i Kairo. Efter fördjupade studier i geologi och paleontologi - och tjänstgöring som sjukvårdare i första världskriget - doktorerade han 1922 vid Sorbonne. Under 1920-talet deltog han i olika paleontologiska expeditioner till Kina. Där kom han att stanna i tjugo år. I Peking färdigställde han manus till sitt huvudverk Fenomenet människan, där han utgår från Darwins evolutionslära. Men katolska kyrkan vägrade honom tryckningstillstånd: boken hade överskridit gränsen mellan vetenskapens och trons domäner.

 

Sina fyra sista år bodde han i New York, knuten till Wenner-Gren-stiftelsen för antropologisk forskning. Efter hans död behövdes inget tryckningstillstånd, boken kunde publiceras.

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Förord av Ivar Harrie
Inledning av Julian Huxley
Övers. från franska Karin Stolpe
Originalets titel:  Le Phénomène Humain
Inbunden / 370 sidor

 

 

 

 

Citat ur boken

 

Denna biologiska invasion av en ny animal typ, som steg för steg eliminerar eller tar i sin tjänst alla former av liv som inte är mänskliga; denna oemotståndliga lavin av åkerfält och fabriker, detta ständigt allt väldigare byggande med materia och idéer! Säger inte alla dessa tecken, som vi dagligen ser utan att ens försöka tyda dem rätt, att någonting har hänt som förändrar hela vår planet?

 

Världens utväg, framtidens port, ingången till det "övermänskliga" öppnar sig varken för några få gynnade individer eller för ett ensamt folk, som skulle vara utvalt framför andra. Portarna öppnar sig först när alla tillsammans skjuter på i en riktning där alla kan förenas — för att till sist nå sin fulländning i en jordens andliga förnyelse.

 

Förgäves försöker vi för att slippa ändra på våra vanor lösa mellanfolkliga konflikter genom gränsregleringar; eller betrakta mänsklighetens outnyttjade verksamhetslust som "fritid" att utfylla med förströelser. Så hastigt som händelserna nu utvecklar sig kommer vi snart att törna hårt emot varandra, och något kommer att explodera om vi envisas att vilja använda de materiella och andliga krafter, som från och med nu är av världsformat, till att skydda våra gamla ruckel.

 

Fredliga erövringar, arbete i glädje: detta — och inte makt som står mot makt — är vad som väntar oss i ett världens inre samväxande till ett helt, ett enigt uppbyggande av en jordanda.

 

Men hur kommer det sig att våra första försök att nå det stora målet inte tycks ha annan effekt än att driva oss ännu längre därifrån ... ?

 

Genom själva sin logik leder oss våra bemödanden att koordinera och organisera linjerna i världen, när vi väl avvisat individualismens och raslärans irrläror, fram till perspektiv påminnande om de första filantropernas ursprungliga intuition. Ingen framtida utveckling att vänta för människan annat än i förening med alla andra människor. Gårdagens drömmare anade att det förhöll sig så. I viss mening ser vi detsamma som de såg. Men vad vi bättre än de inser, helt enkelt därför att vi "står på deras axlar", det är mänsklighetens kosmiska rötter; det är också det särskilda fysiska råmaterial som den är gjord av; slutligen dess specifika natur, som de bara kunde ana och som vi, för att undgå att se, måste blunda för med vett och vilja.

 

 

We are not human beings having a spiritual experience. 

We are spiritual beings having a human experience.

Pierre Teilhard de Chardin

 

 
 

Teilhard de Chardin and the Noosphere
A Foreboding of the Internet

 

Crucial to the process of human evolution, i.e. to progress is, in Teilhard's view, scientific research. In the past such investigations were isolated, sometimes no more than the hobbies of individuals. "Today we find the reverse: research students are numbered in the hundreds of thousands-soon to be millions-and they are no longer distributed superficially and at random over the globe, but are functionally linked together in a vast organic system that will remain in the future indispensable to the life of the community." (p. 106) One can't but think of today's "Internet," yet this was written forty-six years ago.

 

Indeed, Teilhard was acquainted with the early forms of the key element in that "organic system." He writes, "And here I am thinking of those astonishing electronic machines (the starting-point and hope of the young science of cybernetics), by which our mental capacity to calculate and combine is reinforced and multiplied by the process and to a degree that herald as astonishing advances in this direction as those that optical science has already produced for our power of vision." (p. 110) Obviously Teilhard had only a faint hint as what was actually to occur.

 

But what of the ultimate future, if any. Teilhard says there are no guarantees, "synthesis implies risk." "Life is less certain than death." (p. 117) However, if evolution does in fact reach a final stage it will be "the self-subsistent centre and absolutely final principle of irreversibility and personalization: the one and only true Omega." (p. 121) Teilhard's hope for the future of the noosphere is found in what he called the "Omega Point," perhaps the most controversial aspect of his thought. To understand it, we return to The Phenomenon of Man.

 

Rev. Phillip J. Cunningham is a retired priest living in San Francisco. He graduated from UCLA, taught at the Johns Hopkins Unversity, served as a priest in Venezuela and Rome and currently writes and lectures on Bible studies.


Sigrid Kahle intervjuar Adonis: "Detta är mitt namn"

Utdrag ur antologin

Detta är mitt namn

 

Sigrid Kahle intervjuar Adonis

 

 

Poeten Adonis med sina döttrar Arwad och Ninar på 1980-talet
 

 


Sigrid Kahle: Vad innebär det i dag att vara arabisk poet?

 

Adonis: Att vara arabisk poet har inget värde i sig. Det är att vara människa. Den arabiska kulturen är humanistisk. Den är en del av världens kultur. De stora arabiska poeterna, en Abu Nuwas, Abu Tammam och framför allt al-Ma'arri, var universalister. Poesi är motsatsen till religion. Den frågar, religionen ger svar. Ju mer tekniken erövrar världen, desto större kommer behovet bli att gå bortom tekniken och utfråga det osynliga, det okända, det mänskliga. Det för alla lika. I poesin står individen alltid i dialog med universum och med alla andra individer. Den andre, det är jag.

 

Sigrid Kahle: Vad är specifikt för poesi på arabiskt språk?

 

Adonis: Det arabiska språket är inte rationellt som exempelvis franskan. Det är förbundet med kroppen och känslorna. Det våldför sig inte på naturen. Men det är svårt att skriva arabisk poesi, ty ord och ting är aldrig identiska i arabiskan. Varje ord betecknar ett eller flera tillstånd hos en och samma sak. Det behövs många ord. Språket talar i bilder. Det sjunger i sig självt. Poeten måste överblicka hela den mångtusenåriga arabiska poesin.

 

Sigrid Kahle: Vad betyder Koranen och mystikens språk för dig?

 

A: Koranen är för mig en litterär text. Den är full av metaforer. Den utsäger något absolut nytt, ett helt nytt sätt att betrakta världen. Dess språk öppnar och omstörtar. Det måste förbli dunkelt, då det arbetar mot det okända, som kommer emot oss från framtiden. Det är ett utforskande, men det kan aldrig leda fram till sanningen. Sanningen kan aldrig upptäckas helt, det finns alltid något okänt kvar.

 

Sigrid Kahle: Hur ser du som poet på arabvärlden i dag?

 

Adonis: Den arabiska kulturen har verkligen givit ett stort bidrag till den mänskliga civilisationen. Men den är inte längre skapande. Den befinner sig i full nedgång, den upplöser sig. Och den måste upplösa sig ännu mer, tills den finner sig själv. Det finns bara två slags arabisk kultur i dag, den fundamentalistiska och den översatta, övertagna. En arab erkänner aldrig ett nederlag. Araben vill inte medge att han är totalt beroende av västerlandet. Han bugar sig inte för västerlandet, men han kan inte göra någonting utan västerlandet. Han har talat i årtionden om "revolutionen" men rör sig inte ur fläcken. Allt fortsätter traditionellt. Det finns inga arabiska filosofer som skriver på arabiska. Inget radikalt nytänkande existerar. Ingen ställer de förutsättningslösa frågorna om religion, politik och sexualitet, om förhållandet mellan människa och Gud. Filosofin tvingas överensstämma med religionen.

 

Sigrid Kahle: Vad kan då rädda arabvärlden?

 

Adonis: Demokrati och kreativitet. I hela arabvärlden finns icke en folkvald president. Tolerans finns gentemot personer men inte som institution. Det finns ingen verklig opposition. Men detta är västerlandets fel. Västerlandet har konsekvent uppmuntrat och stött diktatoriska regimer. Västerlandet har aldrig brytt sig om folket i de arabiska länderna. Det arbetar för sina egna intressen. Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA.

 

Sigrid Kahle: 1968 skrev du En grav för New York, en bitter dikt mot USA och västerlandet. Har du ändrat din inställning sedan dess?

 

Adonis: Nej. Västerlandet är alltid imperialistiskt, även gentemot sig självt. Jag misstror det ekonomiska, politiska och tekniska västerlandet. Mitt västerland är det kreativa västerlandet. Goethes, Hölderlins, Rimbauds västerland. Det krävs två revolutioner, en arabisk och en västerländsk, inte mot varandra, utan gemensamt för ett kreativt universum. Det är modernismens innebörd.

 

Sigrid Kahle: Vad kan vi västerländska intellektuella göra för att främja detta gemensamma kreativa, demokratiska och fria universum?

 

Adonis: Ni kan i ert arbete verka för ett kreativt västerland och föra en dialog med oss och försöka hjälpa oss att ändra vår mentalitet och sensibilitet. Det konstnärliga, poetiska och kreativa arbetet är det enda vi araber har att sätta upp mot den mördande ekonomiska, politiska och tekniska verkligheten, och det enda som kan föra oss samman här i vår jordiska tillvaro.

 

 

Adonis med den franske poeten Jacques Prévert, 1961
 
 
Detta är mitt namn
Adonis
 
 
Tolkningar av
Hesham Bahari, Sigrid Kahle,
Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle 
Häftad / Illustrerad / 302 sidor
I boken medföljer en CD
med Adonis egen uppläsning av sina dikter på arabiska. 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 
 
 
"Att läsa Adonis verk är som att ge sig ut på en väldig seglats, vars slutmål är omöjligt att förutse. Från bok till bok försöker den jäktade läsaren att hänga med, lägga till vid aldrig namngivna öar, en hel arkipelag av dikter och texter, som framträder med en och samma röst: en polyfon stämma man känner igen trots alla stilens och uttryckssättens skiftningar och olikartade tonfall.
 

Att läsa Adonis är som att lockas ombord på ett skepp för en lång resa på ett språk, vars horisont inte avgränsas av arabländerna, västerlandet eller Bortre Asien. Hans färd avser inte att återknyta dessa band mellan öst och väst, som det så ofta pratas om, inte heller att knyta nya sådana. Den styrs av den sällsynt utopiska viljan att åstadkomma en dialog mellan alla tänkbara tider och platser på vår gemensamma jord.

 

Det är, som jag och några andra författare ser det, fråga om det mest öppna av 1900-talets alla författarskap, som man förgäves får söka någon motsvarighet till någonstans."


Alain Jouffroy

 

RSS 2.0