VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET! Tsai Chih Chungs tecknade serier



Gör som Danxia!


Bränn en Buddha! 

 Ur Zen talar
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar




"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says.

"It's a perfect combination."


Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey


By Wang Kaihao (China Daily) 


Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.


During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."


The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.


An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.


A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.


But, above all, he is a cartoonist.


More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.


Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"


For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.


In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.


In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.


Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.



Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.


"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."


The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.


Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."


Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.


The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.


Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."


Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.


As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.


A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."


Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.


"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."


Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.


Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.


Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.


"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds.


[Photo provided to China Daily]




5 Böcker av Tsai Chih Chung på svenska

kan beställas hos Din bokhandlare!


Zen talar

Laozi talar : Den vises tystnad

Zhuangzi talar: Naturens musik

Sunzi talar : Krigskonsten

Den dumma vålnaden

Abdelkader al-Jaza'iri, fursten som räddade tusentals kristna i Damaskus 1860

We must look to the past, not ISIS, for the true meaning of Islam
By Robert Fisk

Emir Abdelkader was a Muslim, Sufi, sheikh, humanist, protector of his people against Western barbarism, protector of Christians against Muslim barbarism, so noble that Abe Lincoln sent him a pair of Colt pistols.


Muslim historians claim Abdelkader saved 15,000 Christians, which may be a bit of an exaggeration. But here was a man for Muslims to emulate and Westerners to admire.


After the Manchester massacre… yes, and after Nice and Paris, Mosul and Abu Ghraib and 7/7 and the Haditha massacre – remember those 28 civilians, including children, killed by US Marines, four more than Manchester but no minute’s silence for them? And of course 9/11…


Counterbalancing cruelty is no response, of course. Just a reminder. As long as we bomb the Middle East instead of seeking justice there, we too will be attacked. But what we must concentrate upon, according to the monstrous Trump, is terror, terror, terror, terror, terror. And fear. And security. Which we will not have while we are promoting death in the Muslim world and selling weapons to its dictators. Believe in “terror” and Isis wins. Believe in justice and Isis is defeated.


So I suspect it’s time to raise the ghost of a man known as the Emir Abdelkader – Muslim, Sufi, sheikh, ferocious warrior, humanist, mystic, protector of his people against Western barbarism, protector of Christians against Muslim barbarism, so brave that the Algerian state insisted his bones were brought home from his beloved Damascus, so noble that Abe Lincoln sent him a pair of Colt pistols and the French gave him the Grand Cross of the Legion of Honour. He loved education, he admired the Greek philosophers, he forbade his fighters to destroy books, he worshipped a religion which believed – so he thought – in human rights. But hands up all readers who know the name of Abdelkader.


We should think of him now more than ever. He was not a “moderate” because he fought back savagely against the French occupation of his land. He was not an extremist because, in his imprisonment at the Chateau d’Amboise, he talked of Christians and Muslims as brothers. He was supported by Victor Hugo and Lord Londonderry and earned the respect of Louis-Napoleon Bonaparte (later Napoleon III) and the French state paid him a pension of 100,000 francs. He deserved it.


When the French invaded Algeria, Abdelkader Ibn Muhiedin al-Juzairi (Abdelkader, son of Muhiedin, the Algerian,1808-1883, for those who like obituaries) embarked on a successful guerrilla war against one of the best equipped armies in the Western world – and won. He set up his own state in western Algeria – Muslim but employing Christian and Jewish advisors – and created separate departments (defence, education, etc), which stretched as far as the Moroccan border. It even had its own currency, the “muhamediya”. He made peace with the French – a truce which the French broke by invading his lands yet again. Abdelkader demanded a priest to minister for his French prisoners, even giving them back their freedom when he had no food for them. The French sacked the Algerian towns they captured, a hundred Hadithas to suppress Abdelkader’s resistance. When at last he was defeated, he surrendered in honour – handing over his horse as a warrior – on the promise of exile in Alexandria or Acre. Again the French betrayed him, packing him off to prison in Toulon and then to the interior of France.


Yet in his French exile, he preached peace and brotherhood and studied French and spoke of the wisdom of Plato and Socrates, Aristotle and Ptolemy and Averroes and later wrote a book, Call to the Intelligent, which should be available on every social media platform. He also, by the way, wrote a book on horses which proves he was ever an Arab in the saddle. But his courage was demonstrated yet again in Damascus in 1860 where he lived as an honoured exile. The Christian-Druze civil war in Lebanon had spread to Damascus where the Christian population found themselves surrounded by the Muslim Druze who arrived with Isis-like cruelty, brandishing swords and knives to slaughter their adversaries.


Abdelkader sent his Algerian Muslim guards – his personal militia – to bash their way through the mob and escort more than 10,000 Christians to his estate. And when the crowds with their knives arrived at his door, he greeted them with a speech which is still recited in the Middle East (though utterly ignored these days in the West). “You pitiful creatures!” he shouted. “Is this the way you honour the Prophet? God punish you! Shame on you, shame! The day will come when you will pay for this … I will not hand over a single Christian. They are my brothers. Get out of here or I’ll set my guards on you.”


Muslim historians claim Abdelkader saved 15,000 Christians, which may be a bit of an exaggeration. But here was a man for Muslims to emulate and Westerners to admire. His fury was expressed in words which would surely have been used today against the cult-like caliphate executioners of Isis. Of course, the “Christian” West would honour him at the time (although, interestingly, he received a letter of praise from the Muslim leader of wildly independent Chechnya). He was an “interfaith dialogue” man to please Pope Francis.


Abdelkader was invited to Paris. An American town was named after him – Elkader in Clayton County, Iowa, and it’s still there, population 1,273. Founded in the mid-19th century, it was natural to call your home after a man who was, was he not, honouring the Rights of Man of American Independence and the French Revolution? Abdelkader flirted with Freemasonry – most scholars believe he was not taken in – and loved science to such an extent that he accepted an invitation to the opening of the Suez Canal, which was surely an imperial rather than a primarily scientific project. Abdelkader met De Lesseps. He saw himself, one suspects, as Islam’s renaissance man, a man for all seasons, the Muslim for all people, an example rather than a saint, a philosopher rather than a priest.


But of course, Abdelkader’s native Algeria is a neighbour of Libya from where Salman Abedi’s family came, and Abdelkader died in Syria, whose assault by US aircraft – according to Abedi’s sister – was the reason he slaughtered the innocent of Manchester. And so geography contracts and history fades, and Abedi’s crime is, for now, more important than all of Abdelkader’s life and teaching and example. So for Mancunians, whether they tattoo bees onto themselves or merely buy flowers, why not pop into Manchester’s central library in St Peter’s Square and ask for Elsa Marsten’s The Compassionate Warrior or John Kiser’s Commander of the Faithful or, published just a few months ago, Mustapha Sherif’s L’Emir Abdelkader: Apotre de la fraternite? They are no antidotes for sorrow or mourning. But they prove that Isis does not represent Islam and that a Muslim can earn the honour of the world






I "Storm över berget - Libanons historia under 1700- och 1800-talen", av Mikhayil Mishaqa, finns ett långt kapitel om Abdelkaders räddningsinsats i Damaskus 1860. Bland de räddade var nämligen författaren till boken och medlemmar i hans familj. Boken kan beställas hos din bokhandlare


Förord av Wheeler M. Thackston, Jr. 
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg 
Hft med flik / Illustr. / 328 sidor 

Mellan åren 1975 och 1991 drabbades Libanon av ett rasande inbördeskrig som skördade hundratusentals offer.  Idag genomgår Syrien en liknande tragedi. På Mikhayil Mishaqas tid (1800-1888) var båda dessa stater en del av Storsyrien, som i sin tur var en provins i det osmanska riket. Men medan Syrien styrdes av en osmansk guvernör från Damaskus åtnjöt Libanon-berget en viss självständig status tack vare bergets drusiska emirer. "Storm över berget" ger viktiga inblickar i denna historia, nödvändiga för att förstå dagens våldsamma händelser.  Relationerna mellan de olika minoriteter som bodde i Syrien och Libanon-berget, samt mellan dessa minoriteter, osmanerna och de europeiska stormakterna, vars intresse för Storsyriens framtid hade väckts på 1800-talet, skildras ingående i denna klassiker från 1800-talet.


I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Mishaqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibrahim Mishaqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzar, fram till de massakrer som är kända som "1860 års händelser" i Damaskus och Libanon. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området. Mot bakgrund av historiska händelser tar Mishaqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv.


Mikhayil Mishaqa föddes i Rishmayya, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashir II Shihab.  Mikhayil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shihab i Hasbayya. Efter att Shihabemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.


Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han redan som helt ung lärare texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Historikern och romanförfattaren Jurji Zaydan beskrev honom som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna som verkade i slutet av 1800-talet.


Ny Bok: Muhammed, en biografi, av Maxime Rodinson

Kommande bok
en biografi
av Maxime Rodinson
Hft / 288 sid
Förord av Jan Hjärpe
Övers. av Ingvar Rydberg
 Boken kan beställas hos Din bokhandlare för omgående leverans


”Muhammed” är inte bara redogörelsen för en mans liv. Det är också en studie av en religions uppkomst och inverkan på ett samhälle. 600-talets Arabien var splittrat och i många avseenden primitivt, men på väg från ett nomadsamhälle till ett bofast sådant trots stammarnas ständiga inbördes strider. Islam, som manar till underkastelse under Guds vilja, sammangöt denna nation till en enhet och entusiasmerade den till att bli en erövrande kraft som inom ett sekel efter profetens död lagt under sig det enorma området från Pyrenéer­na till Kinas gräns.


Rodinsons livfulla och läsvärda biografi om islams profet, Muhammed, vilar på en kritisk tolkning av de arabiska källor som finns, kombinerat med hans bruk av annat material, latinska, grekiska, syriska och andra källors uppgifter som då belyser skeendena på Arabiska halvön och Mellanöstern under den här epoken. Han har också gått genom den tidigare forskningen och tar kritiskt ställning till dess olika resultat. Hans enorma beläsenhet kommer verkligen fram i den fascinerande skildring som han ger oss här.


Maxime Rodinson (1915-2004), som här uppvisar sin välkända lärdom, insikt och intelligens, har skrivit en bok som inte bara har blivit ett värdefullt tillskott till samhällsvetarnas och histori­kernas bokhyllor utan också fängslande läsning för lekmannen.


”En lyrisk trilogi om arabernas vara eller icke vara”: Boken - Platsens gårdag nu

Utdrag ur en intervju med Adonis
för en arabisk tevekanal, 2008


”De s k otrogna gör en större tjänst åt islam idag är de troende”




Adonis: Idag har [det fria] ordet [i arabvärlden] kriminaliserats. Sällan har historien gått genom en liknande process. I vår samtids arabiska samhällen behandlas den som säger sin mening som en brottsling.


Intervjuaren: Ja, det stämmer. Man kan lätt bli arresterad för en artikel.


A: Till exempel, det sägs i själva Koranen att Gud i all sin upphöjdhet har lyssnat på sin första fiende, Satan, som vägrade lyda honom. Jag tror att Gud lätt hade kunnat utplåna Satan om han ville, och ändå lyssnade han på och accepterade den rebelliske ängelns vägran att lyda honom. Det minsta vi kan begära av vår tids muslimer är att de ska lyssna på dem som har avvikande idéer.


I: Hur ser du på demokratiseringsprocessen i Mellanöstern, det s.k. ”Nya Mellanöstern”?


A: Jag är ö.h.t. mot all inblandning i arabernas affärer utifrån. Om araberna är oförmögna att på egen hand demokratisera sig, lär de aldrig göra det med hjälp av andra. Om vi vill skapa demokratiska nationer måste vi själva ta initiativet. Men demokratins förutsättningar i det arabiska samhället lyser med sin frånvaro, och kan bara bli tillgängliga när religionen tolkas korrekt [historiskt] och uppfattas som en personlig andlig erfarenhet, som förstås måste respekteras. Men alla frågor relaterade till samfundens och individernas mellanhavanden ska regleras av individerna själva och [den sekulära] lagen.


I: Herr Adonis, hur ser du på den demokratiska processen i Palestina som gav upphov till bildandet av Hamas?


A: Jag är för alla sanna demokratiska processer men emot en stat som grundas på religion, även om det är Hamas som grundar den.


I: Även om Hamas befriade Palestina?


A: Ja, eftersom min plikt då skulle bli att bekämpa denna religiösa stat.  


I: Vilka är anledningarna till spridningen av det ökande helgandet av diktaturerna, ibland i panarabismens namn, andra gånger i xenofobins eller arabernas vägran mot all utländsk inblandning i deras affärer? Detta helgande har inte minst eliterna ägnat sig åt, som vi kunde konstatera under rättegången mot Saddam Hussein av alla de som stödde honom.


A: Detta är ett mycket farligt fenomen, och jag tror att den har att göra med [det monoteistiska] strävandet efter en-het som koncept. Detta [religiösa] strävande, som fortplantat sig praktiskt och politiskt i [den ende] hjältens, frälsarens eller hövdingens gestalt, skänker en sorts trygghet till dem som är rädda för friheten. För det finns faktiskt människor som räds friheten…


I: Därför att den är en synonym till kaos?  


A: Nej, därför att friheten är en tung börda, inte alls lätt att bära…


I: Ja, det måste till en chef…


A: Friheten gör att vi måste möta verkligheten, världen i sin helhet. Den tvingar oss att bemöta världens problem. Om vi å andra sidan väljer att förbli slavar kan vi känna oss lugna och behöver inte ta ställning. Och liksom Gud till slut löser alla våra problem så kommer diktatorn även att göra det… Jag förstår inte vad som pågår i de arabiska samhällena idag. Jag kan inte analysera skeendet utom med hjälp av följande hypotes: När vi tittar på arabvärlden med alla dess resurser och de arabiska individernas potential, finner vi alla de stora tänkarna, vetenskapsmännen, de framgångsrika ingenjörerna och läkarna verksamma utanför sina hemländer. Araben är inte mindre intelligent än någon annan. Araberna lyckas väl med sina professionella liv, men inte i sina samhällen. Alltså dömer jag inte alls individerna utan institutionerna och de politiska systemen. Om jag ser på araberna med alla deras ofantliga resurser och stora potentialer och jämför det de har åstadkommit de sista hundra åren med det som andra folk har åstadkommit, kan jag bara konstatera att araberna är på väg att dö ut. Dö ut i betydelsen att vi inte längre har någon skapande närvaro i världen.


I: Är vi nära att dö ut, eller är vi redan utdöda?


A: Vi har dött ut! Det är förstås inte kvantiteter som räknas. Vi har massor med individer i arabvärlden, men ett folk dör ut när det förlorar sin skaparenergi, när det inte längre förmår förbättra och förändra sin omvärld. De stora sumererna dog ut, liksom hellenerna och faraonerna. Det tydligaste tecknet på detta utdöende är att vi, de intellektuella, fortsätter att tänka inom ramen för det som först och främst åsamkat oss denna utrotning.


I: Det är en mycket farlig process.


A: Detta är vår riktiga intellektuella kris, nämligen att vi närmar oss en ny värld med uttjänta idéer och inom en ram som inte är aktuell längre. Vi måste åstadkomma en total brytning med denna ram på alla nivåer och tänka ut en ny arabisk identitet för att skapa en ny kultur och ett nytt arabiskt samhälle. Föreställ er att de arabiska samhällena inte hade varit utsatta för [det industriella] västerlandets påverkan, hur skulle de ha sett ut idag? Alltså måste muslimerna…


I: Hur skulle de ha sett ut?


A: Tomma på allt. Det enda som skulle finnas kvar är moskén och kyrkan, och affärerna, naturligtvis, d.v.s. kommersen. Muslimerna idag, det är min åsikt och låt mig få säga det ärligt, är främst med att ödelägga islam med den förhärskande tolkningen [av de religiösa skrifterna] som de ägnar sig åt. Medan de som kritiserar muslimerna, d.v.s. de icke troende, de otrogna som de kallas, är de som uppfattar vilken livskraft som döljer sig inom islam och som skulle kunna anpassa den till [det föränderliga] livets krav. Dessa ”otrogna” gör en större tjänst åt islam idag är de troende.





”En lyrisk trilogi om arabernas vara eller icke vara”


Adonis med Tomas Tranströmer i Damaskus 
Tranströmers samlade verk hade nyss kommit ut i arabisk översättning.


Så här stod det att läsa i al-Ahram


Adonis introduced this translation by stating that “Transtromer tries to present his human state in poetry, with poetry as the art revealing the situation. While his roots are deep into the land of poetry, with its classical, symbolic and rhythmic aspects, yet he cannot be classified as belonging to one school; he’s one and many, allowing us to observe the seen and unseen in his poems, as if its essence is that of the flower of the world.” 



av Paule Braudel



Detta föredrag hölls i Mexico under la Primeras Jornadas braudelianas internacionales (7-11 oktober 1991), organiserade av Mexicos Autonoma universitet, Institut Mora och Franska Latinamerika-institutet. Texten, som delvis reviderats för denna upplaga, publicerades av tidskriften Annales ESC, januari-februari 1992, nr 1, sid 237-244.



När Fernand Braudel 1949 publicerade sitt första stora verk La Méditerranée et le monde méditerranéen à l'époque de Philippe II (Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Alhambra 1997) var han redan 47 år. Och likväl kände ingen eller nästan ingen i Paris universitetsmiljöer till honom. Han hade aldrig varit i personlig förbindelse med någon av den tidens ledande akademiker – utom en: Lucien Febvre. Han hade mött honom i november 1937 och genast knutit ytterst vänskapliga band med honom. Men tjugo månader senare blev det krig. Och kriget skulle för Braudel vara i sex år, de flesta av dem i fångenskap. Så inte heller Lucien Febvre, som betydde så mycket i hans liv, hade tid att etablera en verklig dialog med honom före 1939. Kriget hade mycket snabbt avbrutit en sådan.



Jag måste precisera: det var fråga om ett materiellt avbrott, inte ett känslomässigt, tvärtom. En konstant brevväxling mellan de båda männen blev ett ovärderligt stöd för fången. Men tillåtna brev var sällsynta: ett eller två i månaden. De var korta, skrivna på de papper som tillhandahölls i de tyska lägren: ett enkelt blad eller ett kort. De räckte knappast för ett verkligt tankeutbyte.



Men det var just under dessa långa år av fångenskap som Braudel skrev La Méditerranée. Hans korrespondens med Lucien Febvre (som har bevarats) ger f ö ett väl belagt besked i det avseendet, ty det var till honom han skickade de tre-fyra versionerna. När Lucien Febvre 1941 fick den första, skrev han: ”Det är mycket bra; det är helt enkelt utmärkt, originellt, kraftfullt och livfullt.” Och han tillade: ”Börja inte om! Avsluta snabbt!” Han ansåg att fången skulle behöva avhandlingen vid sin återkomst och ingen tänkte då på att kriget skulle vara ytterligare fyra år. Braudel skrev för sin del till mig, sin fru: ”Många lovord från Lucien Febvre. Min bok är inte värd det än, men den kommer att bli det.” Och år efter år kom nya versioner, den ena efter den andra. Den andra, från 1942, var redan mycket annorlunda. Lucien Febvre sade sig då vara ”lika häpen som förtjust”. Men det var efter den sista versionen som han skrev:


”Som jag väntade mig, är ni inte en vanlig god historiker utan en verkligt stor sådan, rik, klarsynt och vittomfamnande... Skaffa självförtroende, för er själv och för framtiden, absolut förtroende.” (15 november 1944). Då uppstår frågan: Varifrån kom detta stora verk, så ovanligt för sin tid? Och inte minst, hur kunde det författas i fängelse med tanke på den enorma dokumentation som det bygger på?



Samtliga illustrationer från den svenska upplagan.

På denna sista punkt är svaret enkelt. Inför kriget, sommaren 1939, hade Braudel beslutat gå över till redigeringen, till att skriva ned verket. Han hade sålunda ordnat och läst om sitt enorma kortregister som han samlat under ett 15-tal år. Hans minne var abnormt, utomordentligt, eftersom det fungerade automatiskt. Ett elefantminne, sade han själv. Så i september 1939 hade han tack vare denna omläsning hela sin dokumentation i huvudet. Och detta med en precision som är svår att föreställa sig. Den överraskade mig själv vid hans återkomst 1945, när han för de oundgängliga referenserna måste leta upp varje kort som han använt eller citerat ur minnet. För detta otroligt omständliga arbete klassificerade vi om hela kartoteket. Och våra samtal lät så här: ”Har du inte hittat det där kortet från juli 1559? Jaså, då måste det vara från augusti”. Och det stämde oftast också.



Denna bok var således väsentligen skriven ur minnet. Men den berikades av en mycket omfattande tysk läsning. I sitt första läger, i Mainz, åtnjöt Braudel en förmånlig behandling. Han höll regelbundna kurser för sina kamrater och ledde deras universitetsarbete. Han utsågs till ”lägerrektor”. Och i den egenskapen hade han rätt att låna allt han ville på Mainz universitetsbibliotek. Så var det fram till våren 1942. Därefter blev det en helt annan historia. Hans nya läger, i Lübeck, var ett hårt straffläger. Där var det inte längre fråga om favörer av något slag. Men han hade då haft tid att göra vad han kallade en mycket fruktbar djupdykning i ”den tyska lärdomens värld som jag aldrig dittills haft tillfälle att tränga in i” (28 november 1940).



När det väl sagts, återstår en väsentlig fråga, som ställts mig flera gånger efter författarens död. Vad har hans Méditerranée för intellektuella rötter? Hur skaffade han sin historiska bildning? Han talade själv om det i en alltför kort självbiografisk text (som NcNeill envist bett honom om), som dock är mycket upplysande på en hel del punkter. Men eftersom jag får den frågan också här, skulle jag för min del vilja säga att la Méditerranée är frukten av å ena sidan en mycket långsam, självständig och individuell mognadsprocess, upplevd ännu ensammare i fängelsets isolering, och å andra sidan av omständigheterna i ett liv i universitetens marginal – ett ganska kaotiskt liv, uppdelat i flera delar, var och en ett slags äventyr och en alldeles speciell upplevelse. Det var i tur och ordning fråga om en fransk landsbygdsupplevelse; en afrikansk, snarast maghrebinsk upplevelse; en brasiliansk upplevelse och slutligen en fängelseupplevelse.



Den första upplevelsen daterar sig från hans tidigaste barndom, en barndom som han levt som en äkta bondeson, i den lorrainska byn Lunéville-en-Ornois, varifrån hans familj på fädernet härstammade. Hans far var då lärare i Paris. Att Braudel föddes i denna by var delvis en slump, eftersom det skedde i augusti 1902, då familjen vistades där under sommarferierna. Det dröjde dock bara ett år tills en läkare förklarade att han var klen och han skickades då åter ut på landet, till sin farmor – denna älskade farmor som hans verk l'Identité de la France är tillägnat, med orden: ”Till min farmor Émilie Cornot, min barndoms ljus”. Hos henne levde han i fullkomlig lycka fram till sju års ålder, för att sedan återvända dit varje sommar. Det var där han vann en fullkomlig förtrogenhet med det traditionella jordbruket, en exakt kännedom om växter, träd, redskap och vad byns hantverkare – smeder, vagnmakare och mjölnare – sysslade med, slutligen hur ett rigoröst treårigt växelbruk fungerade. Denna kännedom förmärks i hela hans verk. En historiker i Meuse har roat sig med att notera alla anspelningar där på byn Lunéville. Sålunda sammanfogade, tecknar de en förbluffande precis bild, materiellt, ekonomiskt och socialt.






När han blev sju år, bytte han till en helt ny miljö: en folkskola i Mérielles, i Paris yttre förorter. Han hade en lärare, som han dyrkade och returnerade denna känsla. Han ”berättade Frankrikes historia som man förrättade en högmässa”. Sedan flyttade han in i Paris, till läroverket Voltaire, och till ett stadstypiskt och ganska fattigt liv. Fadern var alltså lärare, snarast i den gamla stilen, en fantastisk undervisare, utmärkt matematiker, men brutal och krävande för sina barn. En far som Fernand, själv inte särskilt underdånig och smidig, hade sammanstötningar med. Han ville bli läkare, men hans far hade bestämt att han skulle bli teknolog. De fick i sin envishet till slut båda ge vika och Braudel gick in på Sorbonne för att där studera historia, dock utan entusiasm. Han avslutade trots det dessa studier på rekordtid. Men hela denna parisiska ungdom stannade kvar i hans minne lika grå och trist som hans barndom hade varit ljus.  



Men så kom en förändring. Han var knappt 21 år när hans första lärartjänst förde honom till Nordafrika, först till Constantine, sedan till Alger. Det är väl onödigt att betona betydelsen av detta afrikanska mellanspel, som kom att vara i nio år (1923-1932), för la Méditerrannées framtida författare? Där fann han frihet efter krävande studier och ett ganska spänt familjeliv, livsglädje och lyckan att upptäcka att han själv var en utmärkt lärare. Och det var också andra upptäckter: Söderns sol, havet, öknen (dit han gav sig av på kamelrygg två gånger) och en annan civilisation: islam. Och det var ett nytt geografiskt synsätt: Medelhavet betraktat ”underifrån”, från Sahara och Afrikas stränder. Slutligen, och det var det viktigaste, kastade sig Braudel snart in i arkivens värld. Som avhandlingsämne valde han ”Filip II, Spanien och Medelhavet på 1500-taet.” Han kom därför från 1927 att tillbringa nästan hela sin fritid – särskilt sommarloven – i det spanska nationalarkivet i Simancas i närheten av Valladolid.



Det var hans stora lycka, det kan jag med ens avslöja. Ty han hade alltid varit en stor läsare, av böcker och tidskrifter. Men hans stora passion, det nöje han odlade ända till slutet av sitt långa liv, var det direkta dokumentet, för honom porten till fantasin. Och fantasi hade Braudel nog av så att det blev över. Han skrev själv till mig från sitt fängelse: ”Lyckligtvis lämnar min fantasi mig aldrig ensam, den är en fin tillgång jag har. Alla historier som jag inte får tillfälle att berätta för mina döttrar, berättar jag för mig själv när jag går runt innanför taggtråden”. Inte heller i arkiven lät fantasin honom bli ensam. Jag minns hans entusiasm en dag i Valladolid. Enorma pappershögar hade lagts upp på vårt skrivbord, som inte varit öppnade sedan 1500-talet. Det var svårt att skilja bladen åt, varje gång hördes ett knastrande ljud. Den gyllene sand som en gång torkat bläcket fanns kvar. Braudel drömde när han lät den glida under sina fingrar. Han bevarade länge en liten påse med denna gyllene sand.



Man lägger här märke till en skenbar motsägelse: denne samlare av fakta för sitt väldiga kartotek avskydde en viss lärdom. Arkiven var för honom ett levande material, förvisso hans fantasivärlds favoritdomän. Han blandade aldrig ihop arkiv och (akademisk) lärdom.



I Valladolids arkiv knöt han solida förbindelser med andra historiker, men de var, märk väl, alla utlänningar: bland andra Earl Hamilton och Federico Chabod. Han arbetade mycket, med entusiasm. Och så mycket effektivare som han fick uppleva ett märkligt äventyr. Han ville till billigt pris komma över en av den tidens specialkameror, som kunde ta 100 fotografier i en följd i stället för normalt 16 på en och samma filmrulle (f ö mycket långsamt, ty filmningen gjordes då för hand) Och så erbjöd honom en amerikansk filmarbetare, som passerade Alger, en gammal, ganska rudimentär filmkamera. Han visade honom att den utmärkt klarade av vad han var ute efter, eftersom den tack vare den automatiska hoprullningen kunde ta upp till 2.000 foton på 30-meters-rullar på en eftermiddag. Ett mirakel! Braudel blev på så vis den ännu vid denna tid okända mikrofilmens fader. Hans läsapparat var ett slags enkel laterna magica, finurligt anordnad så att bilden projicerades på en liten pult i stället för på en väggduk. Ett enormt hjälpmedel som han använde, ibland till övermått, i Spaniens och sedan Italiens arkiv. Den förundrade Earl Hamilton sökte förgäves efter en liknande apparat i USA. Men den var så ålderdomlig att den inte längre gick att finna på marknaden. 






Dessa arkivforskningar och å andra sidan hans undervisning, plus artiklar och recensioner i la Revue africaine, upptog Braudels tid så mycket under dessa år att han knappt hade någon kontakt med Paris. Dessutom dog hans mormor 1926 och hans far, mycket för tidigt, året därpå. Han tänkte knappast söka råd och stöd hos historiker i Paris för sitt avhandlingsarbete, så mycket mindre som han inte har några precisa karriärambitioner. Man kan kanske, som Lucien Febvre om Michelet, säga att han på så vis hade turen att inte få någon dominerande läromästare.



1930 hölls en kongress för de historiska vetenskaperna i Alger. Braudel var dess biträdande sekreterare och mottog i den egenskapen ett stort antal historiker, bl. a. Henri Hauser, vars kurser han följt tio år tidigare på Sorbonne, och Henri Berr, som han åter skulle träffa i Paris. Men det möte som verkligen betydde något för honom vid den här tiden, som fängslade honom, var det med Henri Pirenne. Det var här i Alger denne presenterade sina berömda idéer om hur de muslimska invasionerna på 600-talet stängde av Medelhavet för Europa och vad detta betydde för Europas utveckling. Braudel sade: ”Pirennes föredrag tycktes mig fantastiska: i hans öppna eller slutna hand ömsom öppnades, ömsom tillslöts hela havet.” Hela havet? Det var kanske då han började drömma om Medelhavet för sig, om dess urgamla, fabulösa historia, så mycket färgrikare och mer stimulerande för fantasin än Filip II:s trista personlighet.



På hösten 1932 lämnade Braudel Alger. I Paris undervisade han på två successiva läroverk. Det skulle ha kunnat bli ett tillfälle att återknyta kontakten med Paris. Men i början av 1935 accepterade han utan tvekan förslaget om en ny resa, ett nytt äventyr, denna gång till Sydamerika. Ett universitet hade just skapats i São Paulo i Brasilien och det anställde franska lärare. Där skulle han undervisa i tre år.



Denna brasilianska erfarenhet verkade förtrollande på honom. ”Ett paradis för såväl arbetet som tankarna”, som han sade. Ett paradis för arbetet, ty han tillbringade varje vinter (den brasilianska sommaren) i arkiv, inte nu i Spanien utan i Italien. Han hämtade därifrån hem kilometervis med mikrofilm. För första gången i hans liv gav hans arbete honom tillräcklig frihet att läsa i lugn och ro, allt under avsmakande av den vänskapens fröjder, som brasilianarna så väl förmår ge. Och ett paradis för reflektionen, eftersom Brasilien fascinerade honom, och det av samma skäl som Nordamerika en gång fascinerat Talleyrand: känslan av att ”resa baklänges genom historien”, som om Europa av igår kunde ses och föreställas genom Brasilien i detta begynnande 1900-tal, med dess ännu mobila jordbruk, dess skogsröjningar och dess stora patriarkala familjer, som överlevde modernitetens våldsamma stötar. Det andra stora ämnet för reflektion vid denna tid, 1935-36, när han gång på gång seglade via Palermo, Neapel, Rom, Genua, Florens och Dubrovnik, var hans vaknande vilja att avlägsna sig från Filip II, den alltför försiktige kungen som han aldrig kunnat älska. Den enorma dokumentation som han nu samlat ihop drev honom att ge sig ut på vidare vatten. Det blev naturligt nog Medelhavet. Det var sålunda under den brasilianska vistelsen han bytte avhandlingsämne – denna gång åter på eget bevåg, utan att diskutera med någon handledare på Sorbonne eller på annat håll. På sin höjd med mig! Denna nya idé sysselsatte oss en vecka under en överfart vid denna tid, mellan Brasilien och Italien, jag minns inte vilket år.



Två år senare fick han en tjänst vid l'École des Hautes Études i Paris, lite av en slump. Därmed fick han lämna det brasilianska paradiset. Men som en stor kompensation var det underbara löftet att han hädanefter fick ägna sig fritt åt sitt personliga arbete (vid denna tid fanns det i Frankrike ingen vetenskaplig forskningsorganisation som kunde underlätta forskares arbete). Och sedan genom en annan lycklig slump träffade han på en returresa Lucien Febvre, som för sin del var på väg tillbaka från Argentina. Deras vänskap, som knöts i intimiteten under denna tre veckor långa resa i fritt samspråk, blev genast djup. Som Braudel en dag bekände: ”Jag behövde en far och han behövde en son.”




Den här gången blev återkomsten till den parisiska vaggan definitiv. Lucien Febvre övertalade sin nye vän att avstå från sina ideliga resor runt Medelhavet och ”göra en slutsummering”. Och det var i paret Febvres sommarhus, där våra båda familjer samlades, som Braudel sommaren 1939 gjorde sig redo att skriva samman materialet. Men så kom kriget, bitterheten över nederlaget, sedan raseriet över att bli illegalt tillfångatagen – han hade kapitulerat först en vecka efter vapenstilleståndet med formellt löfte om att bli frigiven. Därmed började en sista erfarenhet för honom, den hårdaste, fängelsets. Han återvände inte från sin långa fångenskap förrän i mars 1945, efter nästan fem års frånvaro. Han kom tillbaka med avhandlingen om Medelhavet nästan färdigskriven, en avhandling om vilken han redan 1942 sade att han säkert skulle ha skrivit den helt annorlunda utan fångenskapen: ”Denna tärde på mina nerver men gjorde mig mer klartänkt; den möjliggjorde en lång koncentration på ett och samma ämne”. Det var en sammanfattning i några ord om fängelsets roll i hans resa som historiker.



Men, säger ni kanske, följde ni inte under hela tiden av skilda erfarenheter och existentiella händelser Braudels intellektuella utveckling, ögonblicken då de begrepp föddes, som han skulle bygga sitt verk om Medelhavet på?



Jag tror inte att det är ett bra sätt att ställa en sådan fråga vad gäller Braudel. Vad som ledde honom under alla dessa bildningsår var inte ett begrepp om historien, inte ens ett begrepp om Medelhavets historia. Han gav sig helt enkelt hän åt sin omättliga nyfikenhet; han lekte med detta mäktiga minne, som för honom sammanförde tusen detaljer, ibland mycket avlägsna från varandra i tiden och rummet, på en och samma tavla. Hans ”intellektuella äventyr” var en långsam ackumulering, som för honom sammanfogade inte idéer och ännu mindre ett system av idéer utan miljontals bilder i historiens fabulösa skådespel, som blandade gårdagen med nuet. I allt detta fanns det ingen omsorg om logik. Det var framför allt upptäcktens nöje. Allt roade honom. Sålunda är det sällsynt att man i arkiv genast finner vad man kommit för att leta upp. Men Braudel blev aldrig besviken, eftersom han fann något annat, något han inte kommit att tänka på. Dessa överraskningar roade honom. Och det var f ö för att ha roat sig med att ströva omkring på det viset som han en dag fann sig inneha en mycket omfattande dokumentation, som nu berörde Medelhavet mycket mer än Filip II.



Så föreställ oss inte att Braudel 1939 redan var väpnad från topp till tå med vad man kallat den braudelianska historieuppfattningen, en uppfattning som han skulle ha byggt upp bit för bit under sin forskning. Hade han redan en plan i huvudet av vad hans arbete skulle bli? Hade han klart för sig den tidsmässiga diversitet han skulle inspireras av? Förvisso inte. Vad han hade i huvudet var en väldig fantasmagori av färger, landskap, människor, stora händelser och små anekdoter, kort sagt allt som återskapar och återuppväcker ett pulserande liv. Allt detta såg, kände och smakade han. Men hur skulle han få det att passa in i ett sammanhängande, begripligt bokverk? Det var ytterligare en motsägelse hos Braudel: spontant kände han inget behov av att för sig själv, logiskt och metodiskt, förklara vad han såg och var han sett det. Han var alltför upptagen av att njuta av det, som poet skulle jag vilja säga (i sin ungdom skrev han en mängd dikter, som han beklagade gått förlorade, och mer än en gång fann jag verser tillägnade mig på mitt bord). Men denne poet var också, paradoxalt nog, en lärare som absolut krävde att allt han skrev som skulle läsas av andra måste vara alldeles klart och klart skrivet.



Och det var det problem han skulle stöta på under sin fängelsevistelse. Det skulle han fundera över i fem långa år och göra ideliga försök. Han skulle vilja säga allt vad han sett, känt, förstått och föreställt sig. Men hur skulle han i en fortlöpande berättelse kunna skriva in företeelser som så ofta satte sig på tvären? T ex hade det eviga Medelhavet, som förenar nutid och forntid, alltid fascinerat honom. Jag minns hur vi en vinterdag i Dubrovnik (tidigare Ragusa) befann oss på ett stort kafé, som delvis täckte det område där arsenalen legat och öppnade sig direkt mot hamnen. Denna hade varit tom den dagen, men så såg vi en stor båt, lastad med en enorm, ostadigt hopsurrad vedlast, majestätiskt segla in. ”Titta, sade min man, vi befinner oss på 1500-talet!” Ja, men hur kan man tala om ved, jakt på veteskördar, sjöfartens nödtvunget långsamma rytmer och de allestädes närvarande vilda bergen samtidigt med civilisationskonflikter, internationell politik och de stora ekonomiska svängningar som så kraftigt berörde Medelhavet på 1500-talet? Och tvärtom, hur ska man till fullo förstå dessa stora konflikter och fluktuationer utan att vara medveten om det monotona dagliga livet som sätter gränser för alla furstars, politikens lika väl som penningens, handlingsmöjligheter?



Det var därför att Braudel ville säga allt, därför att hans nyfikenhets alltför många sidor bara mycket mödosamt gick att förena, som han så många gånger skrev om sin text. Så var fram till den stund han märkte att allt, inom ramen för givna ”tidslinjer”, organiserades av sig självt. För det var verkligen i olika tider, i olika tidsmässiga rytmer som alla dessa realiteter som han hade inför ögonen levde. Ett brev från den 20 april 1944 talar uttryckligen om den tidsmässiga uppdelning som han till slut blev nöjd med: ”En orörlig historia, den geografiska ramens; en djup historia, de stora rörelsernas; och en händelsehistoria”. Och han tillägger: ”Faran är att bli för långrandig. Jag skulle kanske reducera boken till den andra delen... Medelhavsområdets öde från 1550 till 1600? Innerst inne är jag mot en sådan stympning”. De tre delarna bildade i hans sinne helt klart ett helt.



Där har vi den logiska förklaringen i all dess klarhet. Men den infann sig först vid färdens slut – som det senkomna erkännandet av det som djupast sett organiserar livets skenbara förvirring. Han beskrev själv denna insikt i ett brev han sände mig den 23 december 1944: ”Jag befinner mig i ett slags tillstånd av 'utomordentlig nåd'. Allt är nu enkelt i min boks uppbyggnad och redigering”. Mycket senare skulle han i sin självbiografiska artikel säga att hans historieuppfattning till slut tvingade sig på honom ”som det enda intellektuella svaret på ett skådespel – Medelhavet – som ingen traditionell historisk framställning föreföll honom kapabel att fatta.” Ett skådespel. Det är från ett skådespel som han säger sig ha utgått, inte från en förutfattad idé. Där har vi ett nyckelord i den braudelska vandringen, ett tillvägagångssätt som aldrig varit en logikers eller filosofs. Kanske en konstnärs. Jag skulle där kunna ansluta mig till vad François Fourquet en gång skrev, något som för ett tjugotal år sedan första gången fick mig att reflektera över författaren Braudels arbetsmetod. Det var en passage i ett verk som inte har något med historia att göra, med titeln ”Den visuella uppfattningen”, om jag minns rätt. Fourquet beskriver där en målare inför det landskap av vilken han vill göra en målning. Han ser allt, iakttar allt, registrerar ett flöde av materiella detaljer. Men vad som förtrollar honom är den ännu föga klara innebörden av vad han urskiljer bakom denna helhet, bakom denna anhopning av detaljer. Måla innebär för honom att på sin tavla försöka översätta denna inre förnimmelse, att på något sätt dechiffrera en förvirrad massa för att därur frigöra och betona de signifikanta dragen. När jag läste dessa rader, som mitt minne kanske en aning förvanskar, fick de mig omedelbart att tänka på vad jag själv omedvetet observerat av historikern Braudels inre arbetssätt.






I detta perspektiv förstår man bättre varför Braudel 1942 kunde skriva att utan sin pågående upplevelse av fångenskap skulle han säkert ha skrivit en annan bok. I sin självbiografiska artikel berättar han om vad en ung italiensk filosof som han en kväll träffat i Florens utropat: ”Har ni skrivit den här boken i ett fängelse? Åh, det är därför den alltid gett mig intrycket av vara en kontemplativ bok!” Braudel svarar: ”Ja, jag betraktade Medelhavet i min ensamhet i flera år och min syn på historien fick då sin definitiva form utan att jag på länge insåg det.”



Låt mig avslutningsvis tillägga att under dessa fem år hade han all tid man kan tänka sig att åter börja på samma tavla utan att förtröttas (det var hans enda förströelse). Och det var då, tror jag, som han ådrog sig den sjukdom han aldrig skulle tillfriskna från, de successiva versionernas sjukdom, oftast skrivna ur minnet. Han utgick inte från den föregående texten för att rätta den utan skrev om den från början till slut. Då jag en dag kritiserade detta slöseri med tid och krafter, svarade han skrattande att han inte kunde göra annat: ”Det var du som berättade för mig, utan att på något sätt kritisera det, hur Matisse varje dag ritade om samma porträtt av samma modell. Du sade att han kastade alla sina teckningar i papperskorgen, tills han äntligen funnit de linjer han gillade. Nå, det är ungefär så jag går till väga!” Och det var just vad han gjorde, inklusive att efter hand kasta varje tidigare manus. Så det skulle inte ge något om ni frågade mig vilka de tre eller fyra ”Medelhav” var som Lucien Febvre fick under kriget, det ena efter det andra, via Schweiz ambassad, tror jag. Av dessa stadier i hans tänkande, som skulle intressera oss mycket idag, har ingenting överlevt. Liksom Matisses teckningar slutade de alla för upphovsmannens hand i papperskorgen.


Paule Braudel  

Övers från franska av Ingvar Rydberg



Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid 
Av Fernand Braudel
Övers. av Ingvar Rydberg
1168 sidor / Inbunden
Kan beställas hos Din bokhandlare

En påminnelse från förra seklet: Aldous Huxley om demokratiernas framtid


Förordet till "Boken - Platsens gårdag nu" av Adonis

Översättarens förord 
till tredje och sista delen av




 Hft / Storformat 21x25 / 408 sid.
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
Adonis 1955

 Se intervjun med Adonis längst ner



Visa dig stor på jorden!
Var en atom av ljus!





Må de drunkna,

dessa ordens skepp

som varken blir galna    

     eller förälskar sig!


I tredje och sista delen av Boken – Platsens gårdag nu tar berättarens skildring vid där vi lämnat honom i förra delen, dvs. i slutet av 800- och början på 900-talet. Islam hade redan spridits till den gamla världens kontinenter och religionen kodifierats av de lärda i ett stort antal teologiska verk, resultatet av en lång debatt muslimer emellan och av översättningsvågen som överförde hellenismens filosofiska, medicinska och vetenskapliga verk till arabiska, en rörelse som kulminerade under den abassidiske kalifen al-Ma’mún (813-833). Flera kalifer under detta århundrade försökte gynna mu’tazila-rörelsen i Bagdad, en skola som förespråkade ett rationellt närmande till Koranen och religionen, men det blev den bokstavstrogna falangen med Ibn Hanbal (780-855) och senare Ibn Taymiyya (1263-1328) som gick segrande ut ur denna strid. Genom att samla muslimerna runt ett heligt krig vars syfte var att försvara islams länder hade konservatismens seger tillfälligt lyckats rädda islams kärn­område, som redan då hade angripits av de första korsfararna från väst och centralasiatiska stammar från öst. Samtidigt såg det traditionstyngda samhället till att religiösa institutioner både på gott och ont blev lika tongivande inom islam som politiska och militära dito. Makten skulle hädanefter delas mellan militära makthavare, alltmer sällan av arabiskt ursprung, och religiösa lärda, oftast araber eller perser med arabiska som lingua franca. De som kom i kläm mellan dessa två stridande partier var poeter, filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. I vår egen tid lider islams länder ännu av samma problem. De arabiska civila samhällen som reste sig under den arabiska våren, med sina anspråk på yttrandefrihet, social rättvisa och mänsklig värdighet, har även de hamnat mellan två sorters fascism, en religiös och en militär.


Även om islam allmänt gick segerrik ut från denna första allvarliga konfrontation – korsfararna fick så småningom dra sig tillbaka till Europa och de turkiska stammarna konverterade till islam – innebar det bokstavstrogna lägrets dominans ett rejält avbräck på längre sikt för denna gryende civilisations utvecklingsmöjligheter. Vi får inte glömma att islam under medeltiden var den största exportören av idéer, mellanhanden som såg till att filosofins universella begrepp överlevde och fördjupades långt före den europeiska renässansen. På 900-talet kunde muslimerna fortfarande se fram emot tre hundra år av ett allt rikare litterärt, andligt och intellektuellt liv. Stora filosofer och mystiker som Ibn Sina (Avicenna), Ibn Tufail, Ibn Rushd (Averroës), Ibn Arabi och Rumi, hade ännu inte fötts och det skulle dröja till 1300-talet innan Ibn Khaldun, historiens första sociolog, skulle skriva sitt storverk om samhällsutvecklingens materiella villkor i en diger introduktion till sin omfattande Världshistoria. (Bara Introduktionen är på 600 sidor och utgiven av Alhambra i Ingvar Rydbergs översättning, andra uppl. 2001). Niohundratalet var alltså en kuvös för det som komma skulle. Det var också århundradet då den filosofiskt färgade sufiska strömningen började uppfattas som ett hot mot den rådande samhällsordningen, vilket ledde till att flera av dess ledande gestalter fick sätta livet till efter uppseendeväckande rättegångar. Al-Hallájs (858-922) martyrskap får en framträdande plats i berättarens skildring under denna sista del av Boken.  Al-Mutanabbí var sju år gammal när al-Halláj bragtes om livet på det mest brutala sättet av myndigheterna i Bagdad.




Mitt upphöjda väsen har ett djup

som aldrig svikit sina grottor:

Elden har gjort mig till sin utvalde,

medan jag vakade över dess glöd.

… jag är en förrädare:

Jag röjer era måttstockar

och blottar falskheten i era läror.


Dessa rader är hämtade ur al-Mutanabbís fiktiva dagbok. Vi ska komma ihåg att Boken bygger på en fiktion, även om samtliga relaterade händelser är historiskt belagda. Al-Mutanabbís verk har blivit rikligt omskrivet genom tiderna och än idag produceras det ständigt nya studier om dess betydelse för den arabiska poesin och litteraturen i allmänhet. Hans efterföljare, den blinde Abú l-’Alá’ al-Ma’arrí (973-1057), som förlänades titeln ”poeternas filosof och filosofernas poet” av sin samtida, var en stor beundrare av Mutanabbís diktkonst och ägnade den ett helt verk, Mu’jiz Ahmad, eller ”Ahmads underverk” (ett av al-Mutanabbís förnamn var Ahmad). Ordet mu’jiz hade hittills enbart använts för att beskriva Koranens språk! 


Adonis har dock inte främst försökt återskapa poetens liv och vedermödor på 900-talet i Boken utan i­stället sökt framhäva de egenskaper som med tiden skulle göra de muslimska samhällena både sårbara och efterblivna i denna civilisationernas kapplöpning. Det är förhållandet mellan makten och de intellektuella, samt mellan centralmakten och de rebelliska avknoppningar inom islam som här utgör bakgrunden till berättelsen om al-Mutanabbís liv och öde. Dessa två aspekter av det som starkt präglade den spirande arabisk-muslimska kulturen, svärdet och pennan, går på sätt och vis ihop, för varje stor poet inom denna kultur har också varit en stor kättare och en stor rebell.


 Lärda? Visst,

de känner till de döda

ordens nästen, fåglarna

som kläcks ur deras ägg,

och fågelsnaran.

   Är det därför de vågar baktala poesin?

      Deras lemmar fylls av skräck

         var gång de står inför ett ode!




Redan på 1930-talet började en hel del litteratur dyka upp på arabiska som behandlade de rebelliska rörelsernas historia under islams början som en bekräftelse på islams ”progressiva” natur.  Religionen skulle anpassas till de moderna tiderna. De tekniska framstegen skulle tvinga fram en religiös reform för­utan vilken många muslimska samhällen hotades av undergång. Konservativa och bakåtsträvande krafter måste svepas bort av en stark förändringsvilja, som skulle bygga ”dygdens stad” på jorden, en vision som framfördes redan av al-Farábí, 900-talets store filosof och ”den andre mästaren” (efter Aristoteles) som verkade vid Sayf al-Dawlas hov i Aleppo samtidigt som al-Mutanabbí. Influerade av 1960-talets socialistiska anda tyckte sig arabiska intellektuella i den islamska historien se socialiserande rörelser, som var före sin tid. Islam blev ”socialistisk” under Nassers sekulära panarabism, precis som den senare skulle bli ”kapitalistisk” under saudiernas fundamentalistiska hegemoni efter kriget mot Israel 1973. Men Adonis går ett steg längre i sin skildring. Han påminner oss om att marginaliserade medeltida rebellrörelser som khawárij och qarámita, som av 1960-talets arabiska intellektuella förklarades vara ett socialismens frö i den islamska myllan, i lika mån var ute efter att tillvälla sig makten. De hade samma problem som kalifatets centraliserade organisation i sin umayyadiska eller abbasidiska tappning. Medlen var desamma, och allt tal om jämlikhet och broderskap muslimer emellan till trots, betingades målet att skipa rättvisa på jorden av den realpolitiska verkligheten och av samhällsekonomiska faktorer. En utveckling som vi ser även i vår tid när olika revolutionära rörelser ändrar karaktär så fort de tillskansar sig makten.


O Abú Táhir, du som lovade folket andra tider för deras jordiska eller himmelska liv, varför gör du då, o qarmatí, detsamma som kalifen: dödar männen och tar kvinnorna som krigsbyte? … När kommer Guds röst att höras i den bestulnas revolt mot bedragaren, istället för i en minaret?




Poesi vore enligt Adonis inte poesi om den inte hade förmågan och visionen att överskrida alla gränser. Låt oss komma ihåg att al-Mutanabbís ställning inom den arabiska poesin var jämförbar med profetens ställning inom islam. Hans namn betyder ju ”den som gör anspråk på profetskap”!


O förnuftiga varelse,

din sneda – raka kurs

har jag inget förtroende för.

Allt den visar mig

är detta förnöjda omedvetna:

en likgiltig, trög gång

ned för bekvämlighetens trappsteg,


medan jag,

      jag har förälskat mig i helvetet


Det är omöjligt att på några få sidor ge rättvisa åt djupet och vidden av detta unika verk. Den kalejdoskopiska strukturen av korta dikter och aforismer som följer poetens flykt från hov till hov och från land till land, kontrasterar mot berättarens fåordiga och sobra framställning av förtryckets och de förtrycktas olika ansikten. Denna bärande kärna delas upp i 7 längre kapitel i varje del. Varje kapitel introduceras i del III av kortare friare eller ”sprängda” texter, under rubriken ”Järtecken”, och avslutas med 10 dikter som sägs vara en del av en okänd dagbok som al-Mutanabbí förde. På så sätt består varje del av verket av hundratals dikter och en del prosastycken som i del II.


Förhållandet mellan makthavare och intellektuella blir ämnet för verkets avslutningskapitel som är uppdelat i två avsnitt. Först kommer en poetisk skildring, som av Adonis tillskrivs Káfúr, den egyptiske regenten som bjöd al-Mutanabbí till sitt hov men vägrade förläna honom en provins så som han hade lovat honom. Där får vi bekanta oss med denne regents tankar om poeten och hans betydelse. Det förblir dock ovisst vem som för talan i bokens allra sista avsnitt. Är det Káfúr eller al-Mutanabbí? Regenten och poeten verkar ha smält ihop. De delar samma ångest, samma främlingskap. För liksom al-Mutanabbí var även Káfúr en särling, en före detta etiopisk slav som lyckats stiga till den högsta posten och härska över Nildalen, Palestina och västra Arabien. Al-Mutanabbí å sin sida var en poet med stora politiska ambitioner, vilka aldrig blev förverkligade. Vi minns hur han i första delen började sin karriär som rebell bland stammarna och hur han fick tillbringa en kortare tid i fängelset som artonåring, innan han friades och började sitt kringflackande liv som hovpoet hos olika furstar och mecenater. Men sanningen är att al-Mutanabbí aldrig prisade furstarna eller mecenaterna i sina dikter. Föremålet för hans dikter var hela tiden poesin och dess skapare, som överträffade allt annat som världen kunde bjuda på. 


Idag vill jag förråda

det jag älskar, kanske då

upplyses jag om det jag varit,

och det jag kommer att bli,

kanske då lär jag mig besinning

när utbrottet blossat upp,

kanske då lär jag mig hur vansinnet ser ut.


Jag ser inte ett hem i ljuset.

I ljuset ser jag en resa.


Efter flykten från Egypten riktade al-Mutanabbí stegen mot Irak igen, landet där han föddes. Han fick åter söka tjänst hos olika furstar i Ahwaz, som idag ligger i Iran, men kunde inte stanna kvar där utan tvingades flytta igen. Under hans sista resa överraskades han av två män som han hade smädat i en dikt och som nu utmanade honom på duell. Han lär ha försökt undvika striden och fly undan men enligt legenden påmindes han av sin slav om versen där han påstod sig vara lika mycket svärdets som pennans man. Han skämdes för sin feghet och bestämde sig för att möta sina fiender på slagfältet. År 965 dödades Al-Mutanabbí, det arabiska språkets största poet genom tiderna, på en landsväg i ett sista försök att utmana ödet och rentvå sin heder. Han blev femtio år gammal.


"Jag är den vars ord de blinda kan se.

Jag är den vars tal de döva kan höra.

Springaren, natten och öknen, alla känner de till mig,

liksom svärdet och spjutet, papperet och pennan."




Huvudsyftet med Boken – Platsens gårdag nu är dock inte att skildra ett historiskt skede i den arabiska litteraturhistorien. Istället vill Adonis att vi ska förstå hur och varför den mänskliga civilisationen hittills misslyckats med att förverkliga människans drömmar om det sköna, det rättvisa och det sanna. De grymheter och den förvirring som den islamska historien här visar upp är inte förbehållen muslimerna, utan är allmängiltiga och universella. Muslimernas problem är att de har misslyckats med sina ansatser till modernisering och reformer samtidigt som de förblir konfunderade vad gäller sanningshalten i sin egen historia. De måste därför bryta med legendernas och myternas makt över sina liv, reformera sin religion och rensa den på allt medeltida bråte som fastnat vid den och hindrar deras samhällen från att utvecklas. De måste med en samtida muslimsk forskares ord börja "läsa Koranen istället för att recitera den". Trots de mörka bilder som Boken är full av och trots al-Mutanabbís osympatiska och tidsbundna gestalt, är det den orubbliga tron på den skapande människan och på hennes upprättelse som gör detta verk till en milstolpe i den arabiska litteraturen. Att förmå se in i framtiden kan vara både skrämmande och hoppingivande.


Sunna – Shí’a    /     Shí’a – Sunna

En enda man

som rivs sönder

och delar sig inifrån

av ingen annan anledning

än trångsynthet:

Han ser inte någon annan intill sig.

Han kan bara se sina naglar.


Och detta skriver Adonis ett årtionde innan striden mellan sunniter och shiciter skulle komma att blossa upp igen, efter att ha legat vilande under askan i hundratals år. Adonis såg arabvärldens kollaps nalkas långt innan den sattes i verket. Han hjälper oss förstå och motverka den genom att ständigt bekräfta poesins fullständiga frihet gentemot och oberoende av makthavarnas och real­politikens beräkningar. Adonis har under ett långt liv ägnat sig åt poetens heligaste och enda uppgift: att för ytan avslöja djupen. Efter mer än sjuttio år av oavbruten poetisk nydaning och akademisk forskning i arabernas språk och tankeliv fortsätter vår samtids viktigaste och främsta arabiske poet, Adonis, oförtrutet sitt värv.


Hesham H Bahari 
10 november 2017








Ny Bok: Palestinas horisont, av Richard Falk

16 år gammal. Ahd al-Tamimi har Idag fängslats utan rättegång
Därför röstar hela världen mot dem idag!

Kan det vara följande text ur Femte Moseboken (6:10-12) som fick den yrvakna mänskligheten att tröttna
och gå mot USA:s beslut att godkänna Jerusalem som Israels huvudstad,
trots Trumps hot om ekonomiska repressalier?


10. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig — stora och vackra städer, som du icke har byggt,

11. och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
olivplanteringar, som du icke har planterat — och när du då
äter och bliver mätt,

12. så tag dig till vara för att förgäta HERREN


23 soldater för att fånga en 16 årig pojke i Hebron

Texten fortsätter med att man skall frukta och lyda denne Herre, inte älska honom.
För han skulle kunna göra likadant mot sina utvalda om de inte fruktar honom nog.
Så länge detta institutionaliserade stöldprogram helgas lär mänskligheten aldrig få någon ro.

Senaste offret, rullstolsbunden demonstrant sköts ihjäl med en kula i huvudet.


Enligt rabbi David Meyer, professor i judaistik vid Vatikanens universitet,
nämns inte Jerusalem en enda gång i hela Toran.
Så varför inte låta staden vara allas huvudstad?


BokNyhet september 2017

 (se intervjun med Richard Falk längst ner)


196 sidor / Hft

Översättning av Ingvar Rydberg



Boken kan beställas hos Din bokhandlare


Richard Falk, född 1930, är professor emeritus i Internationell rätt vid Princeton University. Mellan 2008 och 2014 tjänade han som FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Palestina. Richard Falk, en av palestinafrågans mest etablerade och auktoritativa röster, framlägger här sin hittills mest genomtänkta och samlade historiska översikt.


Efter att ha uthärdat ett halvsekel av en allt hårdare ockupation utforskar palestinierna nu olika vägar för att uppnå fred. De för en kamp för sina rättigheter i enlighet med internationell lag i sådana fora som FN och Internationella domstolen i Haag, samtidigt som de söker stöd i global solidaritet och fredlig aktivitet genom Rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS). Richard Falk har studerat Israel/Palestina-konflikten inifrån under sin långa internationella verksamhet. I ”Palestinas horisont” ser han närmare på de pågående förändringarna och ger en ingående analys av en av vår tids mest kontroversiella frågor. Han undersöker sambanden och förvecklingarna i Israels och Palestinas historia och politik, samtidigt som han går in på de komplicerade relationer konflikten har skapat i det internationella samfundet. Han avvisar bestämt idén att den palestinska kampen nu skulle vara en förlorad sak och tar upp nya möjligheter att få till stånd förändringar. Han sätter därvid in den pågående konflikten i ett större sammanhang. Han reflekterar över Edward Saids arv och framhåller hans idéer som en humanistisk modell för fred, som tar hänsyn till de väldiga svårigheterna att åstadkomma en lösning.


Richard Falk har författat ett tjugotal böcker, bl.a. “Palestine: The Legitimacy of Hope”, “Breeding Ground: Afghanistan and the Origins of Islamist Terrorism”, “Chaos and Counterrevolution” och “Religion and Human Global Governance”.



Boken kan beställas hos Din bokhandlare


Intervju på engelska med Prof. Richard Falk 
om FN och Israels 'apartheid regime' från 27 mars 2017


Prof. Richard Falk on Rima Khalaf, the UN & Israel's 'apartheid regime' 459 

"We speak to former UN Special Rapporteur for Palestine Richard Falk about whether Rima Khalaf was forced to resign over their report that accused Israel of establishing an 'apartheid regime' in Palestine."


"Islams kärlek på latin", Rumis "Ljuvliga skratt" recenseras av Håkan Sandell



Av Rumi

Översättning av Astrid Ericson Bahari

170 s. / inb

Obs! Är man för pryd av sig ska man nog låta bli denna bok.
I Nicholsons gamla översättning från förra seklet översattes några av dikterna till latin,
för att inte chockera den ännu viktorianska andan i Storbritannien!




Av Håkan Sandell


I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida.  En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi.  Hans huvudverk, den omfångsrika "Andliga strofer", kallas ibland för "den persiska Koranen", och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.


Diktverket är en så kallad "masnavi", det vill säga en serie parrimmade versberättelser, vilka var lika populära som romaner är i vår tid, och som var vanliga i den persiska muslimska kulturen.  Ett slags kombinerad versromans och lärodikt som kan ta upp nästan vilka motiv som helst, och som vetter mot mystiken och är starkt symbolistiska.  Den persiska versberättelsens tre största, alltså deras Goethe, Cervantes och Shakespeare, låt säga, kan möjligen sägas vara Nizami Ganjavi, Farid ud-Din Attar och så alltså Rumi.


Jalal al-din Rumi levde under det mesta av 1200-talet och skrev sina "masnavi" under sina sista tio år.  Eller rättare sagt pratade fram dem, fastän på rim och allt, medan sekreteraren Husam/Hosamoddin skrev ner dem.  Omfånget av de sex böckerna masnavi är på cirka 50.000 versrader, vilket vill säga omkring Odysséns och Illiadens längd tillsammans.  Det mest kända avsnittet är det inledande "Vassflöjtens sång", som har översatts tidigare, fint utförd av Ashk Dahlén i en volym med samma titel.


Nu är det dags för ett nytt urval på svenska.  Det heter "Ljuvliga skratt" (Alhambra förlag).  Versparen har översatts till versradsuppstyckad prosa och är utan egentligt diktkonstnärligt värde, förutom då till dess lättflytande och lättillgängliga svenska språkdräkt.  Det låter kanske inte så givande.  Men det är det, därför att detta är ett mycket speciellt urval vilket återger de delar av Rumis masnavi som den brittiske orientalisten Reynold Nicholson i sin tid återgav på latin.  Det rör sig alltså om det mindre antal Rumi-dikter som rymmer sexuella eller groteska inslag.  En nog så udda infartsport till den store mystikern.  Men för den rene är allting rent, som man säger.


Flera av urvalets dikter är direkt festliga, om än också kännetecknade av dubbla bottnar och av snabba växlingar.  Boken visar också på en ovan men möjlig och fruktbar övergång mellan sinnlighet och andlighet.  Den asketiske mystikern förnekar här likväl inte sinnenas värld dess värde.  Man kan absolut läsa verket som det presenteras i detta urval som en religionsfilosofisk tankebok, med ett par kapitel om dagen som lämplig dos.  En berättelse i bilder och scener, där redan den inledande historien om Nasuh — haremets fingerfärdige schamponerare — antyder vad som rikt skall följa.


Det är tankeväckande hur den muslimska mystiken i sin sufiska tappning som hos Rumi (och hos Attar) visar på beröringspunkter med buddhismen, som vad gäller den hjärtelätta optimismen i buddhismen vad angår hur ingen situation är att betrakta som helt hopplös, och att allt omkring oss är att uppfatta som på en och samma gång både verkligt och overkligt.  Igen undrar man så om inte alla religioner, under hjärtats begrundan, faktiskt leder fram till samma kärna.  I denna form av frisinnad tillbedjan tillåts oväntat även humorn fungera som en öppnande religiös kraft i berättelserna.  Att skratta sig fram till Gud — säg, låter inte det som en inbjudande väg?


Håkan Sandell




"Stiga sol, smälta is", av Raja Bahari / "En magiskt skicklig debut"

“Med eget sound. Tro, exil och identitet mixas smart i lyckad debut.”
Anna Hallberg, DN

“Sex, identitet & ljudkollage. ... en debutroman som sjunger på djupet.”
Petter Lindgren, Aftonbladet

“En magiskt skicklig debut.”
Lisa M Jagemark, Borås Tidning

“Det är som om Bahari öppnat upp en helt ny dörr i den svenska nutidslitteraturen...”
Sinziana Ravini, GP

“En originell och tankestimulerande debut.”
Annina Rabe, Expressen



Nya böcker
Petter Lindgren läser en debutroman som sjunger på djupet

"Bahari odlar en säreget mjuk och följsam prosa som inte ser så märklig ut på ytan men som ändå sjunger på djupet, och är på det hela taget en fröjd att läsa."


läs hela recensionen här 
Foto: Julia Lindemalm
Roman, Norstedts
213 s. / Inb.

"Raja Bahari har skapat ett eget sound, som lånar lika mycket från Rumi och Umm Kulthum som från svensk socialdemokrati och vemodig vispop, därtill en näve skräpigt elektroniskt grus", skriver Anna Hallberg i DN.


"Det finns inga enkla svar på hur man hanterar tro, exil och identitet. ”Stiga sol, smälta is” erbjuder ett flertal positioner utan att direkt ta ställning. Det är skönt. Därmed lyckas Bahari också förmedla den paradoxala insikten att ökad kunskap ofta leder till ökad förvirring, åtminstone initialt. ”För ju bättre jag blir på arabiska, desto svenskare känner jag mig. Är inte det konstigt?” tänker Sid.


Jo, på ett sätt. Men inte konstigare än att när jag läser om Sayed och hur han går runt på sina 38 kvadratmeter, svärande och självidealiserande om vartannat – patetiskt drömmande om sitt revolutionerande ”ljudkollage” som ska lyfta världen – plötsligt får syn på mig själv. Där är jag. Där och där också. Men inte där. Fast kanske där. En roman av solkatter och reflexer från bussfönster och vinklade parabolantenner, ”Stiga sol, smälta is” är en bra debut."  Anna Hallberg, DN


Raja Bahari
Inb / 213 s / Utg. Norstedts
 En magiskt skicklig debut

”Raja Bahari skriver lätt och mjukt… Med ett levande bildspråk som känns på samma gång nytt och självklart målar han upp både det fina och det fula, kärleken och fördomarna, vilsenheten och känslan av att hitta hem… Bara ett par kapitel in i romanen är det också uppenbart att den är berättartekniskt väldigt skickligt uppbyggd. Vem är egentligen Sayed, och vem är Sid? Vem är du i landet du föddes i, men aldrig riktigt fått tillträde till? Vem är du som besökare i din släkts hemland, det som de dina lämnade? Sayeds märkliga verklighetsflykt och sökande efter svenskan, och Sids dykande ner i förälskelsen och sökande efter arabiskan flätas samman. Sayed/Sid söker efter en plats i världen och i språket. Om de (han?) hittar rätt är jag inte säker på, men jag vet att det är en magisk resa att få följa.”  Lisa M Jagemark, Borås Tidning  



"Stiga sol, smälta is är både roligt och originellt berättad, mycket tack vare hur Raja Bahari låter de gamla socialisterna Per Albin Hansson och Arafat representera symbiosen av folkhem och panarabism, det som kom att sätta sin prägel på farfäderna och därmed också Sayeds och Sids världsuppfattning." Carolina Thelin, Magasin Opulens

Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

”There is a tendency in the average citizen, even if he has a high standing in his profession, to consider the decisions relating to the life of the society to which he belongs as a matter of fate on which he has no influence – like the Roman subjects all over the world in the period of the Roman empire, a mood favourable for the resurgence of religion but unfavourable for the preservation of a living democracy.” 

Paul Tillich, The Future of Religions (1966)



Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

av Hesham Bahari


En fatwa är ett religiöst utlåtande som tillhandahålls av en faqih, en lärd muslim.

Folk står i kö för att rådfråga Azhar-shejkerna
på de nyöppnade fatwakioskerna på Kairos metrostationer



Religioner, vars tillväxt hängt samman med de stora väldenas spridning i tid och rum, förlorar så småningom sitt andliga mål och förvandlas till instrument i händerna på världsliga makthavare. På så vis delar exempelvis den romerska religionen, den kristna kyrkan och det islamiska kalifatet på gemensamma drag när det gäller dylika processer. Det andliga sökandet stelnar i rituella åthävor vars riktiga innebörd sällan begrips av utövarna. Religionen blir helt enkelt en täckmantel för politiska ändamål. En annan utveckling är att religionen ägnar sig åt att förhärliga stamtänkandet, där själva stammen helgas och hamnar i förgrunden medan det andliga sökandet blir allt suddigare med tiden.


Mot denna oundvikliga uttömning av innehåll och andliga utmärgling som dikteras av historien och rikenas uppgång skaffar sig alla religioner en andlig dimension som kompensation: synkretistiska skapelser, klosterbrödraskap, sufism, kabbala skjuter ut som sidogrenar och försöker återge religionen sin rätta kurs. Men det militära väldet (vars huvuduppgift är att skapa och värna om marknader) och den etniska stammens logik vinner alltid till slut. Sann andlighet är reserverad ett fåtal sökare. Starka folkgrupper härjar och härskar i religionernas namn och svagare folkgrupper får anpassa sig eller försvinna. Styrka här betyder inte alltid militärmakt utan kan också vara ett resultat av ihärdighet och uppoffringsvilja.


Denna process är inte bara reserverad för det som vi här menar med ”religioner”, utan har fortplantat sig även till den moderna tidens s.k. sekulära ideologiernas sfär. Dessa ideologier börjar som materiella frälsningsläror för en mänsklighet som törstar efter rättvisa och godhet men som gång på gång slutar i katastrof. Den industriella världens historia de sista hundra åren har utmynnat i historiens största slakt med lika många döda under 1900-talet som under hela mänsklighetens historia. Detta skeende följdes tätt av den smygande kontrollen över människors liv och tankar, som initierades med den stora manipulationen av massornas medvetande, vilken stadfästes efter den elfte september 2001. Lögnmaskinens oinskränkta spridning av falska och obevisade påståenden har svalts med hull och hår av allmänheten, vilket också banade väg för nya krig utan slut och enorma vinster för krigsindustrin. Idag slipas och finjusteras kontrollmekanismerna med avskaffandet av kontanter och pengarnas digitalisering. Denna rationaliseringsprocess började dock för länge sedan, redan under Roms storhetstid och de första myntens prägling i de olika romerska provinserna runt Medelhavet. 


När de arabiska krigarna lämnade sin ökenhalvö under senantikens sista fas för att lägga under sig de stora fallande väldena i öst och väst var islam knappt artikulerad. Svårt då att förstå vad det var som dåtidens underkuvade skulle ha konverterat till. Koranen var ju inte ens sammanställd och nedskriven än. Själva det arabiska alfabetet förblev rudimentärt i över hundra år efter Koranens kollektiva uppläsning under dess första muntliga fas, och få av aktörerna på scenen visste egentligen mer än hur mycket krigsbyte det fanns att hämta och hur många man skulle tvingas dela det med. Krigarfromhet är en postberättelse, skapad långt efter erövringarna var ett faktum. Egentligen visste de första muslimerna inget värre än en icke-arab som ville konvertera till islam, för det innebar minskade skatteintäkter. Men man anställde gärna dem som skattmasar. 


Man kan försöka föreställa sig hur det gick till på landsbygderna, bland nomadstammar, i städerna, på klostren… stoff för tusen romaner som aldrig skrivits, tråkigt nog för muslimerna själva, för det är bara förmågan att skapa historiska romaner som kan få kollektiven att tänka om sin historia och på nytt formulera dess innehåll och mål. Naguib Mahfouz t.ex., egyptiern som fick Nobelpriset i litteratur 1988, började sin karriär med ett antal historiska romaner, men fick snabbt överge denna genre för den realistiska och därefter den surrealistiska och symboliska. Han skulle ju under sitt långa liv försöka överbrygga och sammanfatta flera hundra år av litteraturhistoria. Därför övergick han genom sina otaliga skrifter från att vara den moderna arabiska litteraturens Walter Scott och Emil Zola till att bli dess Dostojevskij och Albert Camus. En annan samtida författare som ägnat sig åt den historiska romanen med stor framgång är den egyptiske författaren och handskriftsforskaren Youssef Ziedan med ”Azazil” och ”Nabatéen”, två av den moderna arabiska fiktionens mästerverk. Men Mahfouz eller Ziedan, trots deras engagemang i det andliga sökandet eller kanske just på grund av det, kan inte beskrivas som ”islamiska” författare. De hör framtidens muslimer till.


Idag dödas fantasin i den muslimska världen som alltmer kommit att styras av wahhabitiska oljepengar, hänvisad som den är till Bukharis medeltida propagandasamlingar, vilka helgats och stelnat i en osmaklig skräckfilm. Man får mörksyn när man läser dessa bloddrypande och sexbesatta urkunder och inser att de som bestämt sig för att följa våldets väg också läser dem och fullt och fast tror på deras innehålls ”helighet”. Det positiva är att dessa fortfarande är i minoritet bland muslimernas stora massa, men tillräckligt många för att ställa till oreda. Det negativa är att de är i minoritet inte på grund av att massorna tagit avstånd från dessa historiska urkunder utan därför att de inte riktigt känner till deras innehåll. Ännu mer anledning till pessimism.


Här, i motarbetandet av dessa medeltida skrifter, finns mycket arbete för lärare, psykologer och psykiatrer om de vill avleda terrorns oundvikliga effekter på världssamhället, nu när muslimer utgör en betydande minoritet nästan överallt i den icke-muslimska världen. Men istället har man beslutat om en officiell smekmånad med ”islamismen”, och har blandat ihop ”ideologin” med ”folket”. Den wahhabitiska islam förklaras vara ”deras sak”, som vi inte har med att göra. Problemet är att väst har importerat en hel del wahhabism på sistone, och få verkar förstå vad det innebär. Det är MYCKET högre i tak i den muslimska världen idag när det gäller denna debatt än vad det är här i väst! Men så är också allting uppochner just nu. Är det inte märkligt för en civilisation som säger sig värna om vetenskapsanda och yttrandefrihet att plötsligt vägra tillämpa sina principer när det gäller just ”islam”?


I Egypten fick islamkännaren, akademikern och tevestjärnan Islam al-Beheiri 3 års fängelse för att ha ifrågasatt Bukharis hadith-samling. Han släpptes ut nyligen, fullständigt obruten, och lovade att fortsätta sprida ut sitt budskap. Stöd får han också från en växande sekulär opposition, trots att han själv säger sig vara troende muslim och tror fast på Koranens ord men inte på hadith-samlingarnas vilda utväxt. Ateisternas antal ökar annars lavinartat i arabvärlden idag, särskilt bland unga. Som motåtgärd har den nya egyptiska regimen, en blandning av militärer, storkapitalister och fundamentalister, (trots det sekulära egyptiska civilsamhällets uppresning två gånger inom loppet av 3 år!), installerat fatwakiosker på metrostationerna i Kairo, bemannade av lärda shejker från al-Azhar, för att besvara det enkla folkets frågor och stilla dess rädsla för helvetets kval! Man kan tänka sig vilken typ av frågor som ställs i dessa fatwakiosker: ”Min son har blivit ateist och min dotter har tagit av sig slöjan. Jag är rädd att de hamnar i helvetet. Vad kan jag göra?” Ack du sköna enfaldiga värld!


Fatwakioskernas uppgift sägs förstås motarbeta extremism, men risken är stor för att de istället fungerar som religiös markör gentemot kristna och sekulära medborgare och därmed accentuerar en redan markant diskriminering och segregering på religiösa grunder. Många vanliga människor har faktiskt ställt sig frågan: Vad är det vi behöver mest på våra metrostationer? Vore det inte bättre med rena toaletter, restauranger, konstutställningar och tillgång till internet och bibliotek istället för bås där religiösa utlåtanden tillhandahålls, hur välmenande dessa än må vara? 



Egyptiernas humor slår till. Shejken i kiosken till sin kollega:

”Varmt här på metrostationen. Nästa gång öppnar vi en kiosk på stranden istället!”



Wahhabismen, en form av medeltida islam som är total renons på all andlighet och som egentligen omedvetet ägnar sig åt sofistiska hårklyverier av mer världslig natur, utkämpar sin sista strid, för den måste konfrontera ännu starkare världsliga intressen som den inte klarar av i längden. Den är anakronistisk och olämplig för ett modernt samhälle. Att den spridit sig till den egyptiska domarkår som nyligen dömde Islam al-Beheiri och många andra intellektuella och författare till fängelse, samt till andra muslimska institutioner över hela världen inklusive källarmoskéerna i väst, beror i stor del på det stöd Väst och den industriella världen har visat det wahhabitiska Saudiarabien allt sedan det grundades för drygt 80 år sedan.


Wahhabismens projekt, som bekämpades och besegrades militärt av både osmaner och egyptier på 1800-talet, skulle aldrig ha lyckats återuppstå utan britternas hjälp efter första världskriget. Man gjorde helt enkelt en deal med det förgångna för att säkra energin och se till att oljeöknarna aldrig skulle träda in på den sekulära, framstegsvänliga vägen. Denna bakåtsträvande, stagnerande form av religion var västerlandets och den industriella världens trumfkort mot söderns anspråk på befrielse och utveckling. Med den bekämpades Nassers sekulära projekt och Israels dominans i området stärktes. Och idag står wahhabismen i fronten för den kommande uppgörelsen med det shi’itiska Iran och för förstörelsen av samtliga arabiska samhällen som valt en sekulär väg, från Libyen och Jemen till Egypten, Syrien och Irak. Men västerlandet har nog satsat på fel häst denna gång, för i brist på att klara av Iran har wahhabismen vänt sina tentakler mot själva sin tillskyndare och infiltrerat muslimerna i Väst med terror som resultat. Den västerländska cynismen har till slut funnit sin överman. Förhoppningsvis försvinner båda så småningom, tillsammans, cynismen och fundamentalismen, för att ge plats åt civilisationernas möte och en ny mänsklig renässans bortom de religiösa och ideologiska gränserna. 


Hesham Bahari

Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution / Intervju med Adonis

Intervju med Adonis



Adonis tar emot Stig Dagerman-priset våren 2016 i Älvkarleby

Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution. 86 år fyllda tror denne landsförvisade från Syrien mer än någonsin på ordens kraft. Han beskyller både religionen och Västerlandet för den arabiska vårens misslyckande.


En dikt ändrade hans liv. Den som han komponerade 1943, tretton år gammal, för att hedra Syriens förste president som befann sig på genomresa i norra delen av landet, inte långt från där han bodde. Denna dag fick Ahmad Said Esber armbåga sig för att komma närmare statsmannen och få läsa upp några hyllningsverser för honom. Som belöning frågade presidenten vad det var som skulle göra honom gladast. Det var så tonåringen såg sin dröm förverkligas. Trots sin fattiga bakgrund fick han gå på regionens franska lyceum. ”En magisk händelse”, minns han idag. Adonis (den pseudonym som han valde åt sig själv 1947) har levt för poesin utan avbrott sedan den dagen. Fängslad senare i sex månader i sitt hemland p.g.a. sina progressiva idéer, gick han i självvald exil i Beirut 1956 och startade tidskriften Shi’r (Poesi) därpå. Hans dikter publicerades samtidigt i dagstidningarna, och hans första stora genombrott – Sånger av Mihyar från Damaskus – såg ljuset 1961. Mångsidig författare, poet och essäist har han sedan dess profilerat sig som en betydelsefull röst från arabvärlden. 


Det är dock inte så mycket om sina dikter som Adonis vill tala om för oss idag, utan om de arabiska samhällena och islam. Aktualitet förpliktar. Hans senaste bok, Våld och islam (en samtalsbok med psykoanalytikern och översättaren Houria Abdelouahed), har blivit översatt till många språk. Han verkar nästan förvånad över dess framgång. Det beror på att han föga bryr sig om att vara politiskt korrekt eller om de anklagelser som på senare år riktats mot honom (pro-Assad eller islamofob). Han gräver hellre på djupet för att komma åt det ondas rot.


Enligt er finns nyskaparens sanna hemland i exilen. Varför?


Till att börja med så finns det ingen metafysisk kraft i världen som kastar en hit och dit mellan kontinenter. Exilen hör sannerligen ihop med tillståndet att vara människa. Och för de som, olikt mig, tror på de monoteistiska religionerna, börjar den största exilen med Eva – allas moder – som jagas ut ur paradiset. Vad gäller nyskaparna befinner de sig genom sina anlag i en dubbel exil. Inte nog med att de inte får ställa krav utan deras unika uttryckssätt utvisar dem från resten av mänskligheten till en exil som de försöker överskrida i sina verk. För min del försöker jag inte träda ut ur min exil utan vill gärna skaffa mig en bättre förståelse av denna livsform.



Adonis i Beirut 1956 tillsammans med sin hustru Khalida Said
Men kan inte en stad eller en plats ändå ge er känslan att vara hemma?


Jo, Beirut, dit jag flyttade 1956 och där jag fortfarande bor, växelvis med Paris. Det är där som jag bäst förstår exilens innebörd. För Beirut är inte någon komplett, avslutad stad, utan ett stadsprojekt som ständigt byggs om. En öppen stad, utan murar, en stad som måste skapas och återskapas hela tiden. Att bo där ger mig känslan av att befinna mig i det oändligas hjärta.


Hur såg er barndoms Syrien ut på 1940-talet, då landet låg under franskt mandat?


Jag är född i Qassabin, en liten, fattig och isolerad by i norra Syrien. Inte förrän vid 12 års ålder kände jag till elektricitet, bilar och telefonen. Min skola – en koranskola – höll till under ett träd. Där lärde jag mig läsa Koranen och skriva. Min far – som tyckte om att läsa sufiska poeter – har initierat mig till den klassiska arabiska poesin och särskilt till mystikernas dikter. Han var mycket from. Men aldrig försökte han påtvinga mig sina idéer. Han sa alltid till mig: ”Att besluta sig är lätt. Det väsentliga, det är att tänka och förstå.”



Adonis efter fängelsetiden i Syrien 1956



Han var bonde och ni var förutbestämd att följa i hans spår?


Jag bröt upp från min by och från bondelivet vid 14 års ålder genom att ansluta mig till Syriens franska lyceum. Olyckligtvis stängdes skolan ned strax efter självständigheten från Frankrike, 1946, eller ett och ett halvt år efter det att jag påbörjat min skolgång. Senare skrev jag in mig på ett syriskt gymnasium. Kolonialismens slut innebar en brytning med Frankrike och den franska kulturen. Det var tragiskt. Inte minst därför att för att förstå ens ”fiende” är det bästa sättet att lära känna hans språk och hans kultur. I Syrien gjorde vi precis motsatsen.


Vilka band har ni med Syrien idag?


Syrien förblir ett viktigt land. Man måste skilja mellan regimer och folk, aldrig blanda ihop de två, lika lite som man får blanda ihop folket och individerna. Jag har inte återvänt till Syrien sedan 2010, även om jag fortfarande har familj där. Genom att välja att gå i exil i Beirut 1956 bröt jag med allt som var syriskt, politiskt talat. Senare fick jag det libanesiska medborgarskapet, men jag behåller ett organiskt band till Syrien, landet där civilisationer och kulturer möts. Detta land har uppfunnit alfabetet, seglat på upptäcktsfärd genom världshaven med fenicierna och lämnat spår över hela världen. Jag är en del av denna stora syriska kreativitet. Tidsbundna politiska omständigheter har ingenting att göra med allt detta.


Hur förklarar ni landets aktuella situation, detta kaos, denna förödelse?


Grymheten och brutaliteten är ofattbara. Genom vår moderna historia, även om den ofta varit blodig och sällan fått utvecklas i fred, har vi aldrig fått uppleva så hemska skeenden. Vi har aldrig sett en kristen dödas därför att han är kristen, eller en alawit därför att han är alawit. Och vad ska vi säga om kvinnor som säljs kedjade i burar som djur på marknaden. Koranen innehåller en del verser som är ytterst våldsamma när de tolkas bokstavligt. De kan då lätt legitimera dessa hemskheter för den som saknar kultur eller medmänsklighet och som varken tror på civilisation eller kreativitet. Tänk att den dominerande tolkningen av Koranen under vår tid härstammar från wahhabismen, denna saudiska fundamentalistiska och bokstavstrogna sekt. Man kan inte heller blunda för arabvärldens svårartade sociala problem: inget arbete, ingen trygghet, en dunkel framtid, vilket leder till en fullständig desillusionering bland folket.


Kan vi inte i den arabiska våren se ett tecken på hopp och förändring?


I början, jo. Det var medryckande. Sedan la sig andra krafter i skeendet. De rika arabiska oljeländerna, särskilt Saudiarabien och Qatar. Och från västerländskt håll USA och olyckligtvis Europa, som följde USA i spåren. Båda sidor har beväpnat denna ”vår” och dödat i dess namn. De har förstört Tunisien, Libyen, Syrien, och Irak förstås var först på listan. Just nu ödelägger de Jemen, med västerlandets hjälp och tekniska stöd. Låt oss nu tala mänskliga rättigheter. Självfallet har arabvärlden föga erfarenhet av demokrati. Men det finns regimer som är betydligt värre än den syriska. Hur förklarar man att Västerlandet allierar sig med dessa regimer som sprider fundamentalism, salafistisk bokstavstro och obskurantism, samtidigt som man säger sig vara bekymrad över de mänskliga rättigheterna på andra håll i världen? Betänk att i Saudiarabien har dödsdomen mot den palestinske poeten Ashraf Fayad, anklagad för att ha lämnat islam, omvandlats till åtta år i fängelse och åtta hundra piskslag… Hur kan man vara allierad med en sådan regim? Det är ofattbart.


Varför har de arabiska regimerna och samhällena utvecklats så lite de sista femtio åren?


Låt oss gå tillbaka i tiden. 661 föddes den första arabisk-muslimska staten, det umayyadiska kalifatet, i blod. Dess huvudstad var Damaskus. Årtiondena innan hade de tre första grundarna av kalifatämbetet mördats i Medina. Det ger en idé om vidden av det rådande våldet under epoken. Under femton sekler har detta krig mellan muslimer aldrig upphört. All energi har centrerats kring makten. Än idag har makthavarna bara varit förmögna att stifta lagar, inte att åstadkomma någon högkultur. Den arabiska civilisationen har byggts upp av filosofer, poeter och kulturmänniskor som levde under islams välde. Men de flesta av dessa var icke troende eller icke praktiserande. I vår arabiska historia hittar ni inte en enda stor poet som också var troende som t.ex. Paul Claudel i Frankrike. Inte heller hittar ni bland de 1500 miljoner muslimer idag en tänkare som är både filosof och troende som t.ex. Emmanuel Levinas.


Alla de som försökte göra en ny tolkning av islam har behandlats som avfällingar. Under 1800-talet föddes en arabisk intellektuell och kulturell rörelse i Egypten och döptes till Nahda (Renässans). Den försökte återskapa den rikedom och mångfald som var en del av den sköna arabisk-andalusiska tidens högkultur på 900-talet. Istället för att ta ett steg mot framtiden har man vänt sig mot det förgångna, vilket förklarar den arabiska "renässansens" misslyckande. Den arabiska våren är bara en förlängning av denna baklänges renässans. Ingen har sett en petition av så kallade revolutionärer som kräver kvinnans frigörelse från den islamiska lagen, ett sekulärt samhälle eller ens en självständig status och oberoende för revolutionen. Och vad är en revolution som inte fordrar separation mellan det religiösa och det kulturella? Detta är en nödvändig brytning om man vill sikta mot framtiden.


Andra upplagan av den svenska översättningen av Sånger av Mihyar

Låt oss återvända till poesin. Varifrån får den sin betydelse i arabvärlden?


Från början, hade vi, araberna, bara den förislamiska poesin, en poesi nära knuten till friheten och kärleken, alltså till kvinnan, sången och öknens vardagliga liv. Den var den plats där araben bäst uttryckte sig.  Den gjorde anspråk på att säga sanningen. Men när uppenbarelsen plötsligt föll från himlen förändrades allt. Poeterna betraktades som vilsna och vilseförande och blev kritiserade i Koranen, där profetian ensam kan göra anspråk på sanningen. Poesin marginaliserades och byttes ut mot religionen. Lyckligtvis följde inte poeterna Koranens råd. Och trots allt detta lyckades de skapa en av världslitteraturens största poetiska traditioner. Man måste ändå lyfta fram vissa politiska gestalter som den abbasidiska kalifen al-Ma’mun (786-833). En upplyst härskare som verkade för att främja kännedom om den Andre genom att beställa översättningar av grekiska filosofer till arabiska. ”Översätt Platon”, sade han till översättarna, ”och jag kommer att ge er hans vikt i guld.”


Ni har skrivit era första dikter i Syrien. Varifrån kom inspirationen?


Jag är född omgiven av poesi. Vi hade inget annat att läsa. Den var vårt dagliga bröd. Redan som litet barn strävade jag efter att förändra världen. Det är nödvändigt om man vill låta bli att upprepa i all oändlighet det som redan har skapats av andra före oss. Genom att upprepa det deformerar man det. Man dödar det. Dock att skriva poesi, det är att förändra världen, för varje poet har en egen vision. Men jag förstod ganska snabbt att för att förändra arabvärlden, dess kultur och regimer, måste man börja med att skilja det religiösa från allt som är politiskt, kulturellt och socialt betingat, samtidigt som man måste respektera var och ens rätt att utöva sin religiösa tro utan hinder. Men jag vägrar att se religionen institutionaliserad och påtvingad alla. Det är en aggression mot samhället och individen. 


Vad är det som skiljer era dikter från dem som skrevs av andra poeter under samma tid?


Jag har avhandlat dessa teman redan i mina allra första dikter. Men för att uttrycka nya idéer, för att ge en annan bild av världen, behöver man också nya former. Detta fick mig att bryta med den klassiska arabiska poesins metrik och versifikation.




Adonis med Sindbads legendariske förläggare Pierre Bernard i Paris 1984


Hur förhåller ni er till det franska språket?


Jag lärde mig franska genom att läsa franska böcker. Och jag förblir autodidakt. En dag undrade jag varför jag inte kan behärska detta språk. Men jag har förstått att jag alltid måste närma mig det som en främling. Jag skulle gå vilse om jag behärskade det lika bra som arabiskan. Människan kanske har många fäder men kan bara ha en moder. Franskan är mitt kulturspråk. Arabiskan är det språk jag skriver på.



Boken Del I & II på svenska



Ni utförde era första kalligrafiska verk på 1990-talet. Hur kom ni dithän?


Jag gick genom en svår personlig kris, under vilken jag inte var kapabel att läsa eller skriva längre. Jag hade många vänner som var målare, både araber och västerlänningar. Jag tyckte mer om att tillbringa tid i deras ateljéer och se hur de arbetade, än att gå på muséer, för jag ogillar det som är färdigt och föredrar alltid det som befinner sig i rörelse. En dag sa jag mig själv att istället för att förbli overksam under denna krisperiod borde jag verkställa kollagearbeten. Och det gjorde jag. En vän, författaren Michel Camus, såg dem och sa till mig att de förtjänade att ställas ut. Jag måste erkänna att det tog mig lång tid innan jag kunde avslöja för honom att tavlorna var mina egna!



Detta är mitt namn, Adonisantologi inkl. CD


Vad förväntar ni er från poesin?


Detsamma som man förväntar sig från en kärlek: blommande mot det oändliga, öppenhet, mångfald i jämlikhet och frihet. Man kan inte tillämpa praktiska mått när man ska värdera poesin. Den erbjuder en ny bild av världen och nya förhållanden mellan orden och tingen, mellan tingen och människan. Den arbetar alltid för att skapa och omskapa världen.


Hur förklarar ni dess nedgång?


Allt som är vackert, allt som är väsentligt befinner sig i nedgång. Kanske är industrialiseringen en förklaring på detta. Att industrialisera världen innebar att man förblev på dess yta. Att poetisera den, det är att gå vidare. Men jag tycker inte att man kan tala om nedgång när det gäller poesin. Den förlorar i yta men vinner på höjden. Dagens läsare vill gå djupare än gårdagens. De är färre men djupare. 


Intervju med franska Telérama, 2016

Översättning från franska av Hesham Bahari


Samtliga Adonistitlar på svenska kan beställas hos Din bokhandlare


* En introduktion till arabisk poetik * (fyra föreläsningar vid Collège de France)


* Bönen och svärdet - Essäer om arabisk kultur *


* Sånger av Mihyar från Damaskus *


* Detta är mitt namn * (Illustrerad antologi inkl. CD)


* Boken - Platsens gårdag nu * Del I

* Boken - Platsens gårdag nu * Del II


* Samtal med min far, Adonis *
(samtalsbok med Ninar Esber, Adonis dotter)

"The Master and the Carriage", en allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff

En allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff
The Master and the Carriage - 1997 - The story, a metaphoric description of the human inner condition, begins when a nineteenth century carriage stops at the main square of an unknown city. Night is falling. The carriage driver opens the door, expecting to find his master, but a crowd of strangers steps out. The driver, upset and confused, seeks help from other carriage drivers... He will discover that he is part of a very ancient allegory, the allegory of man compared to a carriage. Thus begins a series of mythic adventures, where his quest can be understood at many different levels, very simple but also symbolical of a much greater meaning.
- Directed by Cyril Lanier Therese Goy - Music by Francois Gigon - Cinematography by Cyril Lanier -

Vid Trondheims synrand - en dikt av Adonis



(Till Endre Ruset)





Ihåliga instrument – rörflöjter sjunger blodets lov.

Från Norden, vid Trondheims synrand,

ser jag blåsinstrument framkalla Söderns innanhav,

och världen rullande välta över dessa hål,
som täpps till av osynliga fingrar,

som överraskar till och med fantasins lyktor.

Ruiner, kadaverlik, huvuden som huggits av, krigsbytet är kvinnor,

sönderslitna barnkroppar, kluvna skärvor från museer, statyer och städer,

kollektiva gravar, migrationer,


utslungade i ett böljande hav av aska, underkastade historiens obestånd.


Det är själva luften: en krympling, buren på vagnar som färdas genom en blind rymd. 

Det är själva rymden: vars enda uppgift är

att stoppa människan full med tystnad och förödmjukelse.


en rymd av liknelser –


Skeendet sitter mellan dess händer och läser texter, författade av nyuppfunna slags förintelser,

ur lungorna på Adams robotiska avkomma.

Således lär sig människan att expediera sina bekymmer på brevduvornas vingar,

desamma som byggt sina bon i flygande metalliska burar.


Jag drar mig undan i mitt rum i Trondheim idag, en viktlös dans i en kärnkraftsdriven rymdfarkost,

och sänder en hälsning till södern från en nordlig gata, till bredden fylld

med de migrerande fötternas vånda.





Lördag den 18 mars 2017, Trondheim ligger under sitt snötäcke.

Träden längs gatorna vet ej om detta snöfall är ett farväl till vintern,

eller ett välkomnande av våren.

Snön – en dräkt med plats för alla kroppar, broderad av växtrikets grenar och kvistar,

och av kråkor som jagar lyckan.


Även snön förlorar hoppet. Nu förstår jag varför Trondheim visar den sådan hänsyn,

lär den att sakta smälta i växternas famn, och hur dess minne löses upp

i vattnets ordlistor, under solens överseende öga.


Jag satt på caféet i sällskap med Ashour al-Tuwaybi och Muhammad al-Faqih Saleh.

Från långt håll tedde sig caféet i mina ögon som en mås, vilande sitt fågelbröst mot tröskeln.

Jag kände att rymden runt den fylldes av dolda vingar, flaxande mellan galaxer av betänklighet


Fäst din kropp vid en klippa, mot rotens inre, och lär dig omfamna platsens dragningskraft.

Ty universum vacklar, från vilken balkong som helst i Europa

kan du se hur dess levande varelser går fram, stapplande

på de sprängda gatorna för att bjuda de dödas lemmar på en sista dans.

Och hur orden vältrar sig ur arabiska städers läppar,

vilka malts sönder av mörkrets kvarn, från universums fyra hörn.


Det är innebördens evighet som grävts ned och stampats

efter att ha blivit förödd av tyrannernas godtycke,

det är solens lunga som förgäves försöker andas in frihetens syre.


Ja, från vilken vinkel som helst i Trondheim kan du se den arabiska månen stiga upp över den nakna skapelsen, för att tigga om ljus, luft och vatten. Du kan samtidigt se hans väninna, den arabiska jorden, gestaltas i trippande och rullande dungar av slitna hjul, som solvagnen stjälpte av på meningens berg.


Sedan ser du den arabiska tidens huvud huggas av

och serveras på historiens tallrik som en gåva till den som vill.

Sådan är förvisso den kultur som förgör sina barn.


Ju mer jag betraktade snödrivornas flykt över vägarna
och hur växtrikets krona avtäcktes
                                   för att blotta välvda magar,
desto högre växte frågan inom mig:
Är jag också en bild bortom bilderna?
Ett språk som bidar sin tid med att tillverka en stol,
                 där vinden kan sätta sig?


Eller blott en otydlig skrift i nattens häfte?

Du, vänliga moln på genomresa,

och du, kvinna, spående i kaffesumpen,

som nyss vidrörts av himlens läppar, sakta, inte så fort!

Säg först, vad gör änglarnas klor med jordens lever?

Kanske också därför ser jag i Nordens snö
                                   en bild av Europas aska,
och tror att druvan, som Bacchus vaktade över,

tog livet av det utlovade vinet
                 för att ersätta det med röd vätska.


Kanske därför har jag, uppviglaren, blivit mer benägen att så split,

med början i det allra första splitet, det mellan mörker och ljus.




På vägen till Hendrum hälsade Bendik, Ashour, Muhammad och jag på Nidelva,

denna domesticerade flod som nyss hade viskat lösenordet i våra öron,

så att vi måtte delta i vårens välkomstfest.

Till mina vänner sade jag: Vi bör uppfinna, vi, hela mänskligheten,

ett annat lösenord som förmår denna moderplanet att vakna ur sin sömn

och bryta sig loss ur alla kedjor, särskilt dessa som himlen bär på.


Plötsligt, inbillade jag mig att Hendrum hade tagit av sig sin vita dräkt av snö. Ädla fingrar knäppte upp knapparna i ingenjör Margareta Aases hem, där Adam lät sig semineras till själ och kropp av ett annat ljus, förkroppsligat i bilden av en kvinnlig varelse. Alla delade vi samma tanke i samma ögonblick:

Förena kvinnans doft med epokens, grundlägg nya rymder med Adams kärlek och poesi.


Det har sagts till mig i det jag tog farväl av Trondheim:

Varje natt kommer älgar ned från skogar,
                 som månen vakar över, av ett enda skäl:
att stångas mot båtarna
                 som seglar uppför nattens tama flod,
och när tröttheten gett sig av, tar varje älg
                 en mås i famnen och tillsammans
dansar de snödansen

Jag kan gott fortsätta återge det jag hört andra säga, 

ställa fram en gasells ansikte i krokodilens spegel,
och nynna vidare på denna fråga:


Är K R I G (H-R-B)

               verkligen världens

                                   B L Ä C K (H-B-R)?




stunden då vår epoks sol ter sig som ett blod som sprutar ut ur horisontens ansikte,

stunden då människor ter sig

som stumma klockor, utströdda och hängande på tidens väggar

Men… kommer naturens blomma
att ligga som ett smycke på rymdens bröst?

Kommer naturens arom ännu att hänga
som en prydnad runt luftens hals?

Kommer verkligen den dödade och dråparen
att försonas i det stoft som får döden till arv?


Jag hade upprepat mer än en gång:

            Om allt och alla har jag ännu intet sagt.


Vem skall då säga till denna varelse på resa genom mig:

Vad gör vi med en värld som studerat ljusets hand
men bara vet att skriva med mörkrets fingrar?



(Trondheim-Paris, mars 2017)


Tolkning från arabiska
av Hesham Henri Bahari

Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba


BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba


It is possible…

It is possible at least sometimes…

It is possible especially now

To ride a horse

Inside a prison cell

And run away…

It is possible for prison walls

To disappear.

For the cell to become a distant land

Without frontiers


Mahmoud Darwish







Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba


May 15, 2017, Occupied Palestine  – Today marks the 69th anniversary of the 1948 Nakba, the mass expulsion of Palestinians from our homeland. Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.000 to one million indigenous Palestinians into refugees to establish a Jewish-majority state in Palestine.

The Palestinian Boycott, Divestment and Sanctions National Committee (BNC) calls on people of conscience the world over to further intensify BDS campaigns to end academic, cultural, sports, military and economic links of complicity with Israel’s regime of occupation, settler colonialism and apartheid. This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.


The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.


Following in the footsteps of all previous Israeli governments, the current far-right government, the most openly racist in Israel’s history, is heeding the words of the Zionist leader Ze’ev Jabotinsky who wrote in 1923:

"Every native population in the world resists colonists as long as it has the slightest hope of being able to rid itself of the danger of being colonised. [...] Zionist colonisation must either stop, or else proceed regardless of the native population. Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach."


Sixty-nine years after the systematic, premeditated uprooting and dispossession of most of the indigenous Palestinian Arabs from the land of Palestine at the hands of Zionist gangs and later the state of Israel, the Nakba is not over. Israel is intent on building its “iron wall” in Palestinian minds, not just our lands, through its sprawling illegal settlements and concrete walls in the occupied Palestinian territory, its genocidal siege of over  2 million Palestinians in Gaza, its denial of the Palestinian refugee's right to return, its racist laws and policies against Palestinians inside Israel, and its escalating, violent ethnic cleansing in Jerusalem, the Jordan Valley and the Naqab (Negev). It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.


The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.


The growing support for BDS among international trade unions, including the most recent adoption by the Norwegian Confederation of Trade Union (LO) –  representing over 910,000 workers –  of an “international economic, cultural and academic boycott of Israel” to achieve comprehensive Palestinian rights, gives us hope.


The fact that none of the 26 Oscar nominees offered a free, $55,000-valued trip by the Israeli government accepted the propaganda gift and that six out of eleven National Football League players turned down a similar Israeli junket gives us hope.


The BDS movement has succeeded in sharply raising the price of corporate complicity in Israel’s crimes against the Palestinian people. It has compelled companies of the size of Orange and Veolia  to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market. Churches, city councils and thousands around the world have pledged to boycott Hewlett Packard (HP) for its deep complicity in Israel’s occupation and apartheid. This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.


The Barcelona municipality’s decision to end complicity with Israel’s occupation, coming on the heels of tens of local councils in the Spanish state declaring themselves "Israeli apartheid free zones" give us hope.


The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.


The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.


The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.


In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr. Martin Luther King said, “There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” For seven decades, and against all odds, Palestinians have continued to assert our inalienable right to self-determination and to genuine peace, which can only stem from freedom, justice and equality.


But to reach that just peace we realize that we must nourish our hope for a dignified life with our boundless commitment to resist injustice, resist apathy and, crucially, resist their “iron walls” of despair.


In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.


No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.


The Palestinian BDS National Committee (BNC) is the largest coalition in Palestinian civil society. It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement. Visit and follow @BDSmovement





Böcker om Palestina på kan beställas i bokhandeln



Ung i Palestina: att vara tonåring under ockupation, 
av Anne Casparsson & Britta Abotsi


Vägen till Palestina, Två folk och ett stycke jord
av Evert Svensson


Geväret och olivkvisten, 
av David Hirst


Vi var en familj i Betlehem, 
av Ryan Ghadban


av Zeina Ghandour


Följande titel finns gratis som PDF på








Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare.

RSS 2.0