VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET! Tsai Chih Chungs tecknade serier

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET!

 

Gör som Danxia!

 

Bränn en Buddha! 

 
 
 Ur Zen talar
  
 
 
 
   
 
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
 
 
 
 
 
  
 
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 
 
 
 
 
 
      
       
 
 
 
 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
     
 
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar
     
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 

***

 

INTERVJU MED TSAI CHIH CHUNG

 

 
 
 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture,"

he says. "It's a perfect combination."

 

Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey

 

By Wang Kaihao (China Daily) 

 
 

Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.

 

During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."

 

The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.

 

An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.

 

A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.

 

But, above all, he is a cartoonist.

 

More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.

 

Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"

 

For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.

 

In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.

 

In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.

 

Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.

 

"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."

 

The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.

 

Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."

 

Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.

 

The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.

 

Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."

 

Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.

 

As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.

 

A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."

 

Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.

 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."

 

Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.

 

Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.

 

Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.

 

"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds. 

 
 
 
 

En saga

En saga

 

 

(Inga uppgifter i denna saga kan intygas, bekräftas eller styrkas av sagoberättaren.)

 

Vissa sorters nyheter vill man helst slippa förmedla, men tvingas ändå göra det. Det lär pågå ett hårdnande slag i wahhabiternas hjärtland, i Riyadh och i den gamla huvudstaden Dir’a, den som egyptierna raderade från kartan i början på förrförra seklet på osmanernas order, för att stoppa wahhabismens framfart. Som bekant är dessa två orter idag prydda med ett stort antal tusen och en natt-palats med små förgyllda artificiella paradis och en tjänstebefolkning, hämtad mestadels från Gog och Magog-länderna och andra fattiga grannar. Otrogna hinduer, buddhister, animister och kristna från hela Asien och Afrika flockar sig till dessa städer i öknen, i hopp om en lön. De utgör en stor del av befolkningen, uppemot 70-80 procent enligt viss statistik, men fråntagna alla rättigheter, t.o.m. sina identitetshandlingar.

 

Där finns också, viktigast av allt, en stor och vacker ambassad, med tusentals till tänderna beväpnade utländska soldater, redo att ingripa. Och ingripa gjorde de helt nyligen. En falskflaggattack med 5 explosiva drönare mot det kungliga slottet där kungen, kronprinsen och hela regeringen med delar av familjen var samlade, lär ha stoppats i sista minuten. Drönarna sköts ner och filmer cirkulerade i etern med rökbildning och skott, många skott, längs de kungliga palatsmurarna.

 

Nu får vi veta lite mer om vad som hänt i Riyadh denna ödesdigra natt, tack vare ”oppositionella”, ”israeliska” och ”andra” källor. Två av kronprinsens kusiner lär ha blivit ihjälskjutna av hans vakter under mötet och kronprinsen själv träffats i foten. (Fy för ryktesspridning! Jag skäms!). De skrek lite för mycket, kusinerna, och undrade hur deficiten i budgeten kunde uppgå till 1 trillion dollar. Finansministern ställdes mot väggen. Blek som en gurka skyllde han på kronprinsen som tvingade honom överföra enorma summor till USA, vilket uppgick till en trillion. Kusinerna blev våldsamma. Må de vila i frid nu.

 

I samband med drönattacken fick man evakuera kungligheterna till deras fästning i det återuppbyggda Dir’a, en bit från Riyadh. Missnöjet mot kronprinsens politik har nått farliga höjder. Han har gjort sig många fiender inom familjen, och utom familjen också, fattiga sunniter och alla shi’iter i landet är emot hans politik. Kriget mot Jemen har kostat tusentals sårade och stupade soldater och officerare, plus en massa dollar. Privatiseringen av oljan (försäljningen av 5 % av Aramcos andelar), om den ny lyckas, lär inte täppa till en tiondel av hålet. Kronprinsen och hans pappa kungen hänger på en tråd. Men tråden är stark och seg. Den heter, hör och häpna, THE MARINES! Rykten (igen) säger att det finns 35 tusen av dem i området. För att försvara ambassaden, förstår ni!

 

Men nu bekräftas nyheten av självaste Herr Trump, den smarte, han som vet hur man mjölkar rika araber på sista droppen mjölk. Mister Trump och Monsieur Macron, med fruar, of course, har nyligen träffats som bekant, (mötet ägde rum strax efter drönarattacken!), och Mr. Big sa det klart och tydligt, ”många stater därnere skulle inte klara sig en vecka utan oss, det vet de, och de måste punga ut om de vill att vi ska försvara dem.”

 

Nej, det är inte mina ord, utan presidentens, av Amerikas Förenta Stater. En revolt i Arabien, d.v.s. om stammarna vaknar till liv, och kanske herr Trump blöter ner sig i byxan ändå. För det kan bli tusen gånger värre än i Vietnam, med eller utan intelligenta vapen. Första slaget är alltid lätt men sen gäller det att hålla ut. Arabien kan bli mycket segare än Irak, och Irak är segt nog. Det är stammarnas hjärta som angrips, och även de kan vakna till liv och säga vi är också människor. Idag t.ex. går arabiska kvinnor från den djupa öknen ut på nätet och lägger ut sina videor med rörliga bilder och namn. De yttrar ord som varken Aladin eller Saladin kunde drömma om att få höra: ”VI TROR INTE PÅ ERA SAGOR LÄNGRE.” Slagfältet har bytt skepnad och svärdsdansen har börjat förlora sin tjusning.

 

Från Marocko till Gulfen har tusentals unga… och unga-gamla … både kvinnor och män, araber och arabisktalande icke araber, frustrerade men lyckliga över utvecklingen, tagit till YouTube och andra sociala medier. De kallar till en ny bred sekulär front, istället för den som bildades på femtio- och sextio-talen under Nassers tid, och som gick upp i rök när wahhabiterna vann slaget 1973, eller var det 1978, när den s.k. freden tecknades med fienden och islamismen blev rumsren igen under Sadat, för att motverka vänstern, som det hette, och splittra araberna. Men denna nya sekulära front hör inte till det förflutnas språk. Den öppnar sig mot livet, det uppfinningsrika, och glädjen över att säga nej är genuin om än ofta dåligt artikulerad. Fronten har redan miljoner virtuella sökare, och rörelsens ledare, de som blir synliga på våra skärmar, utsätter sig för konkreta risker varje dag de går ut med bild och namn. Men rädslans mur håller på att spricka. Från den minsta bloggaren till de största poeterna, akademikerna och författarna sprids ordet som en löpeld på prärien. Vi kan vinna vår frihet. Vi har bara inte försökt tillräckligt. Vi ska bli fria.

 

Kvinnor och män, och till och med barn, har hittat sin röst, och dessutom något nytt att säga. De använder den till de akademiska, religiösa och militära funktionärernas förtret och stigande aggressivitet och hot om att utplåna alla ”otrogna ateistiska opatriotiska hundar” från islams länder, och för de mest devota bland dem, t.o.m. från jordens yta. Men det är bara hundskall. De vet att de har förlorat slaget. Om tio, tjugo år högst, är de museiföremål, intill israeliska generalers och saudiska kungars dockor på Madame Tussauds vaxkabinett. Fullständigt passé. Framtiden är för de unga, framtiden är för de fria. (Utan garantier än så länge. Glöm inte att detta är bara en saga och som dessutom bygger på rykten!) Först måste de ta itu med Mr. Trump och Monsieur Macron, med fruar, of course.

 


Abú Hayyán al-Tawhídí

Abú Hayyán al-Tawhídí

 

 

(ca 923-1023 e.Kr.  / ca 314-414 e.H.)

 

 

 

 

Abú Hayyán al-Tawhídí var en av de mest inflytelserika skriftställarna under det tredje seklet efter Hijra. Yáqút al-Hamawí beskriver honom i sitt författarlexikon från 1200-talet som ”litteratörernas filosof och filosofernas litteratör”. Han ignorerades dock av sin samtid. Det råder olika meningar om hans ursprung. Han föddes 923 nära Bagdad och dog 1023 i Shiraz. Son till en fattig dadelförsäljarfamilj fick han sitt efternamn efter en dadelsort (tawhíd). Han tillbringade en föräldralös barndom i sin farbrors hus, som behandlade honom illa. Legenden förtäljer att han nittio år gammal brände alla sina handskrifter i protest mot sin tids intellektuella förfall. Han skrev ett stort antal verk. Nedan några titlar som överlevde:  

 

1. Al-Imtá’ wa l-mu’ánasa / ”Om gemyt och sällskaplighet”, skildrar ett fyrtiotal nätter tillbringade i filosofiska samtal med en upplyst visir.

2.  Al-Sadáqa wa l-sadíq, / ”Om vänskap och vänner”.

3. Al-Muqábasát, / ”De lånade ljusen”.

4. Al-Ishárát al-Iláhiyya, / ”De gudomliga tecknen”.

5. Mathálib al-wazírayn / ”De två ministrarnas tillkortakommanden”.

 

Att återge saj’ (rimmad prosa) i en svensk översättning är en svår uppgift. Tekniken användes mest som försköning i många gamla arabiska texter. Effekten på arabiska med ytterst korta, komprimerade och balanserande satser blir mantra-likt. På svenska behövs det alltid minst dubbelt så många ord vid överföringen. Man kan översätta orden och fraserna efter lexikonet men vem kan översätta "tusentalets" Bagdad?

 

Skrivteknikerna, konnotationsfälten, lexem och avledningar som förlorat sina ursprungsbetydelser eller som kommit helt ur bruk, allt detta och mer gör att lexikonet inte räcker till. Översättaren måste ge sig in på epistemologisk forskning på jakt efter försvunna samband mellan orden. Abú Hayyáns fenomenala ordbehandlingsförmåga gör att han nästan alltid lyckas ge sina rimmande, sjungande satser nya betydelser. Det följande avsnittet är ett försök till tolkning. Återstår mycket forskning för att verkligen förstå hur, varför och för vem texten blev till.

 

Abú Hayyán representerade kulmen på en sufisk-filosofisk tradition som började redan på 900-talet med Halláj och Niffarí, en tradition som inte tolererades av ortodoxa teologer eller makthavare. Hans råd till härskarna var inte av det teologiska slaget. Han var en av Bagdads encyklopedister, vilka misstänks ha legat bakom författandet av Ikhwán al-Safás epistlar, som spreds över stora delar av den muslimska världen med fatimidernas tillträde till makten i Tunisien i början av 900-talet och i Egypten 969. Han var alltså en allvetare och en generalist.

 

Han såg sin tids brister som han beskrev utförligt i ”De två ministrarnas tillkortakommanden”, när andra skrev hyllningsverk till makthavarna. Han såg i egenskap av överförare av grekiskt och persiskt tankegods hur tidens empiriska kunskaper blev lidande av teologernas trångsynta och bokstavliga tolkning av helgade texter, och han skrev ”De lånade ljusen” och ”Om gemyt och sällskaplighet” för att öppna en dialog med makthavarna för att förmå dem att stödja upplysningssträvandena. Men vid hoven blev han mobbad och hånad. Det senare verket är som en omvänd Tusen och en natt, där den upplyste visiren mister huvudet i det verkliga livet, efter 40 nätter som han tillbringat med Abú Hayyán och hans vänner i samtal och dialog. Verket innehåller ett kapitel om zoologi, förmodligen baserat på Timoteus av Gazas verk om djurvärlden.

 

Det berättas att när Abú Hayyán skulle resa sig upp för att ta emot en av furstarna sa denne till honom: ”Sätt dig ner! Kopister av ditt slag får inte tilltala de ädla!” Ett långt liv under tyranniska förhållanden fick honom att bränna sitt bibliotek i protest. Men några exemplar av böckerna har överlevt och förts vidare.

 

Bara första delen av ”De gudomliga tecknen” har återfunnits i sin helhet och enbart i två exemplar, med vissa luckor men tillräckligt välbevarade för att ge en god uppfattning av originalet på ca 400 sidor. Av andra delen finns bara en kort resumé på 50 sidor. Verket har tre adressater. Korta tilltal till Gud som alltid börjar med ”O Gud!” följs av längre anmaningar till människorna, som börjar med ”O människa!”. Den tredje kategorin utgörs av Abú Hayyáns egna vänner, de anonyma skriftställarna, filosofer och sufier som levde och verkade i det tysta för att lära känna både världen och dess skapare, och som han lärt känna och umgåtts med under sin uppväxt.

 

Abú Hayyáns sorg över förlusten av sina vänner, av det ”gemyt” och den ”sällskaplighet” som utmärkte deras sammankomster, av den lärdom som delades och spreds vidare, är omisskännlig. Han sörjer forna tider, han ser ingen lösning på människans habegär efter materiellt välstånd, han ser katastrofen nalkas och den korta tid då det abbasidiska kalifatet blomstrat genom uppmuntran av lärdom och ifrågasättanden komma till sitt tragiska slut. Men förföljelsen av filosoferna kunde ännu inte hindra ibn Sína (Avicenna), ibn Tufail, ibn Rushd (Averroes), ibn Arabí och ibn Khaldún från att växa och verka de kommande 300 åren. Det skulle dröja till den osmanska erövringen på 1500-talet innan filosoferna och filosofin blev definitivt icke önskvärda i den islamska kulturen väster om Indien.

 

Följande utdrag är hämtat ur ”De gudomliga tecknen”. Ett verk på ca 1000 sidor, skrivet på saj’ (rimmad prosa), varav hela första delen och en kort resumé av andra delen har bevarats. (Utgiven av Dar al-Thaqafa, Beirut, andra uppl. 1982, red. Widad al-Qadi. Tolkning av Hesham Bahari)

 

 

 
 

De Gudomliga tecknen

 

Utdrag ur Kapitel 25 

 

 

O Gud:

Förbarma dig över oss, bevara oss för oss själva, omfatta oss med Din blick och för oss bort från oss själva, led oss till oss själva och befria oss från oss själva, förtälj oss om vår sjuka och skänk oss vårt botemedel, utplåna i oss den förgängliga skapelsens spår och anförtro oss den levande sanningens mysterium, befria oss från varje hinder på vägen till Dig och skydda oss från varje fallgrop, smek våra samveten med Din besjälade ömhet och klä våra kroppar med Ditt varaktiga medlidande, skydda våra kvinnor och barn från andras kärlek än Din och fyll våra sinnen med Din godhets och Din välgörenhets under, ty Du är den bästa tillflykten, o givmilda, frikostiga själ.

  

 

O människa:

 

Om du önskar ett evigt liv för egen räkning, akta dig för att komma till ro hos någon eller låta dig luras av världens litenhet eller myckenhet.

 

Om längtan bär dig mot ett okänt mål, stig då upp för kärlekens trappsteg till det mål som ger Sig tillkänna.

 

Om du frestas till att handla med vinning i sikte, tillskriv hellre ditt handlande ödets rinnande flod.

 

Om du lånar det frånvarande vittnets uttryck av vanan, jaga då inte iväg det frånvarande.

 

Om du sjunker ner i valmöjligheternas vision, uppmärksamma nödvändighetens krav, och om du känner nödvändighetens makt, förneka då inte det som valet har fört med sig.

 

Om du lärt känna helhetens principer, uteslut inte valmöjligheten från nödvändigheten. Och om varat uppenbaras för dig som en helhet, låt bli att mänga ihop mängderna för att blott uppnå myckenhet.

 

Om vistelsen i ett land blir dig njutbar vet då att du har avlägsnat dig från grundelementets spår.

 

Om du känner dig dragen till en plats bortom bebodda platser, vet då att du har blivit vald för ett bestämt syfte.

 

 

 

O människa:

 

Om du mäktar rikta ditt tal till Honom se då till att göra det utan förmedling, och om Han själv blir din förmedlare har Han gjort alla andra förmedlare överflödiga.

 

Om Han anförtror dig Sitt osynliga väsen har Han värjt dig från annans synlighet, och om den Älskade kommer till dig gör dig då osynlig för förälskelsens lockelse.

 

Om den Nämnde överhopar dig med Sitt omnämnande av dig stryk bort från din åminnelse nämnarens nämnande av dig.

 

Om kungen anförtror dig kungarikets hemlighet låt då bli att avslöja den för den som kan leda dig i fördärv, och om den Älskade plötsligt avslöjar Sin ljuvlighet för dig, trotsa övervakarna och njut av det dina ögon fått skåda.

 

Om Sanningen talar till ditt hjärta om sådant som inte kan begripas av förståndet, döm Den inte med ditt bristfälliga förstånd, och om dina sinnen omöjliggör din perception omintetgör dina sinnen med Sanningens makt.

 

Om förnuftet hänför dig med sökandets detaljer bemöt det med medgivandets fakta, och om jaget gör dig förnöjd med lydnaden lär ditt jag känna till den åtlyddes rätt.

 

Om tacksamheten för nådegåvorna avhåller dig från att begära mer låt bli då att bese Nådgivaren, och om ditt jag övertalar dig att komma fram akta dig för listen hos den som hjälper dig att komma fram.

 

Om hoppet höjer dig till stillhet och ro stig då ned till rädslans mark med hjälp av ängslan, och om passionen lockar dig med sina frestelser bemöt då dess spörjare med avvisande och dess motståndare med uppskjutande.

 

Om sanningens vittne i dig uppenbarar sig för dig, associera den då med dess vittne i dig, och om du ej lyckas tolka det synligas ritualer se då till att upprätthålla dem med det doldas fundament.

 

Om tiden skänker dig njutningarnas finter frukta då konsekvensernas följd, och om en av världens uppsyn lägger beslag på dig, visa den din förmätenhet med hägnets prydnad. Om ögat förskönar för dig känslornas liv, tag stöd i medkännandets hörnpelare.

 

Om […] besjunger för dig Guds enhet, besvara dess sång med förhärligandets allehanda former, och om förhoppningarnas närvaro motsäger dig på sölandets vägar var då konsekvent med betydelsernas beständighet.

 

Om du anklagas för att förvränga orden genom att dölja deras betydelser uppenbara då transcendensens och gnosis verkligheter, och om de vilseleder dig med känslornas förstlingar finn då din väg i hjärnornas reflektion.

 

Om de pressar dig med blottställandets krav vila då i bemyndigandets verklighet, och om de befriar dig från det synligas nödvändighet, belasta dig då med det doldas uppenbarhet.

 

Om de förbjuder dig valets möjlighet, stå då ut med denna tvingande nödvändighet.

 

 

 

Vid mitt liv, nu har jag beskrivit en angelägenhet som ej låter sig lätt beskrivas, som gäckar beskrivaren och höjer sig över tungomålets befläckelse och bortom yttrandets gränser. Men vad gör han som får mothugg när han skänker och han som krävs på mer när han håller tillbaka, han som anklagas för lismande när han närmar sig och han som räknas till de oförståndigas skara när han håller sig undan? Hans sömn är förljugenhet, hans tårar är ymniga, hans ord är olyckliga och hans tystnad betungande, hans ensamhet är enslig, hans tanke är förvåning, hans uppvaknande är ett rus och hans råd är en list, hans tunga är besudlad, hans vinst en förlust, hans tillägg en minskning, hans undanhållande en vidgning och hans bekräftelse ett brott.

 

 

Presentation och tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Kollagekompositionerna av Adonis


Ny Bok: Glömskans svarta snö av Hillevi Furtenbach

 
 
 
 
GLÖMSKANS SVARTA SNÖ
 
av Hillevi Furtenbach
 
Hft med flikar / 160 sidor
Utgivare Alhambra
 
 

Från barndomens somrar vid de finska stränderna får läsaren följa med till skiftande miljöer, från Mexiko till Ryssland, genom en personligt färgad skildring av drömmens gäckande skuggor och stormakternas iskalla spel. Ett centralt tema är Rom, där nedslag i historien bildar en relief till de händelser som kommer att påverka både författarens och allas våra öden. Med en prosa som är både poetisk och precis, rör de olika berättelserna vid varandra, lika självklart som vågor möter land.

 

 
 

Hillevi Furtenbach är född i Finland och har vuxit upp med två språk, svenska och finska. Under många år studerade och arbetade hon utomlands. Hon håller föredrag och seminarier om drömpsykologi såväl i Sverige som i grannländerna.

 

**

 

Hillevi Furtenbachs självbiografiska roman Glömskans svarta snö är en skimrande vacker berättelse med stämningsfullt och autentiskt skildrade miljöer från hennes växlingsrika liv. Oupphörligt fängslande är den historia som växer fram där privat och offentligt ömsevis belyser varandra. Här blandas skirt drömska avsnitt med skildringar av en stundom skrämmande påtaglig verklighet. En sinnesvidgande text av hög litterär valör. 

 

Inger Littberger Caisou-Rousseau,

Docent i litteraturvetenskap


Alhambra fyller 30 år!

 

Alhambra fyller 30 år!

 

Välkommen till www.alhambra.se

 

Så här lät det för 10 år sen!

 

Tamás Gergely intervjuar Hesham Bahari, bokförläggare för Alhambra

 

1. Vad önskar bokförlaget Alhambra: översätta arabisk litteratur till svenska? Ge mer information om arabvärlden? Ge nordborna möjlighet att känna hur en arab, palestinier, Beirutbo tänker?

 

Enbart 30 procent av Alhambras utgivning består av arabisk litteratur eller litteratur om araberna. Vi försöker satsa lika mycket på andra utomeuropeiska kulturer, den persiska, den kinesiska, den latinamerikanska, men även europeiska och svenska klassiker ingår i vår utgivning. Hälften av våra titlar är översättningar av faktaböcker och populärvetenskap. Men självklart utgör den arabiska litteraturen en viktig del av det vi blivit kända för. Alhambras målsättning är kanske att visa svenska läsare att samma universella budskap finns att hämta i alla språk. Något som talar för människans enhet på jorden och mot hennes splittring i sinsemellan stridande kulturer. Alhambras böcker handlar i första hand därför om friheten, friheten att lära sig och friheten att vara och att skapa, utan gränser eller hinder.

 

2. Alhambra har existerat i många år - vad och hur många böcker har ni publicerat?

 

1987 kom vi ut med 3 böcker på ett litet förlag i Lund. En av författarna, egyptiern Naguib Mahfouz, fick Nobelpriset 1 år senare. Sen dess har vi under Alhambras logo publicerat i genomsnitt en nyhet varje månad, delade på olika serier. Våra klassiker är förstås förlagets flaggskepp med stora namn som Fernand Braudel, Jacques Berque, Ibn Khaldun eller Ibn Arabi. Men lika viktiga är tecknaren Tsai Chih Chungs små volymer om kinesiska och österländska livsåskådningar: tecknade tidlösa serier som skänker djup insikt om konsten att vara människa.

 

3. Borde även någon annan av era författare få Nobelpriset? Adonis nämns varje år, al-Khoury blir mer och mer känd...

 

Jag tycker det är fel att ge så mycket pengar till en enda författare, när det finns så många som förtjänar att uppmärksammas, särskilt de som arbetar under svåra förhållanden, utsatta som de är för mord, fängelse, tortyr eller fördrivning på grund av sina ställningstaganden. Det är meningslöst att spekulera i vem som mest förtjänar att uppmärksammas när världen ser ut som den gör. För mig personligen uppfattar jag detta pris som ett utslag av kapitalistisk hybris. Det är klart att man blir upphetsad av all uppmärksamhet, och man måste erkänna att utan priset till Mahfouz hade Alhambra haft mycket svårare att växa, men eftersmaken är bitter. Mahfouz själv utsattes för mordförsök några år efter priset och enligt min mening lyckades han inte publicera något viktigt verk därefter. Jag tror denna skrivkramp drabbar många av pristagarna. Priset och allt ståhej kring det liknar mest ett lottospel, så främmande för litteraturens anda. Adonis har förresten fått det mest prestigefyllda pris en författare kan få, nämligen Goethe-priset i Tyskland. Goethe var åtminstone en pennans riddare... och en Adonisantologi i kinesisk översättning trycktes 27 gånger på 5 år! Kan en författare önska sig större uppskattning än så? Jag skulle vilja råda alla recensenter att sluta snacka priser och fördjupa sig i det Adonis skriver istället.  

 

4. Hur ska ni fira att ni fyller år?


Det kommer att firas i all stillhet med en bok i hängmattan. Och kanske en weekend i Köpenhamn. Utan bokbord.

 

5. Vilka är ni som är Alhambra - är det ett enmansföretag i världens ände? 


Vi har inga anställda. Vi, det är jag, och min livskamrat, Astrid, arbetar så gott som ideellt. En redaktionskommitté bestående av 5-6 personer behärskar tillsammans ett stort antal språk och kommer med förslag eller ibland färdiga manus. De som arbetar för Alhambra offrar en del av sin välfärd för det fria Ordets skull, men de vinner sig Själva till slut.

 

 

 
Bokförläggaren och översättaren Hesham Bahari
 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin - Intervju med Adonis

Adonis

 
 
 
 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin

 

Teveintervju med Adonis

15 april 2018

 

 

Intervjuaren: Välkomna till ett nytt avsnitt av Mahawir (den arabiska tevekanalen på France24, Paris). Idag samtalar vi med poeten och tänkaren Adonis. Välkommen Adonis! Du beskrivs som modernismens fader i den arabiska kulturen, inte bara inom poesin utan även som tänkare. Ditt stora verk i 4 delar, ”Det fasta och det föränderliga” som publicerades för 45 år sedan, var bland de första om inte det första verk som ifrågasatte det arabiska kulturarvet på det arabiska språket. Du har länge varit känd för att vara en kompromisslös kritiker av den arabiska kulturens tillstånd. Hur skulle du beskriva det tillståndet idag?

 

Adonis: Tack, men först vill jag göra klart att jag är mot idén om ”faderskap”. Jag är en av denna kulturs söner och önskar förbli det, alltid i strid med den patriarkaliska idén om ”faderskap”. Beträffande den arabiska kulturens tillstånd idag ser jag att araberna saknar en skapande närvaro på världskartan. Deras verklighet kan summeras i två punkter: De förfogar över enorma materiella resurser och deras geografiska läge är av stor strategisk betydelse. Därför har de blivit ett redskap som utnyttjas av större spelare.

 

Intervjuaren: Låt oss tala om den kognitiva brytningen med det förflutna och med kulturarvet som du förespråkar. Vad innebär denna brytning?

 

Adonis: För att kunna åstadkomma en brytning med något måste man lära känna detta något först. Den islamiska kulturen har byggts på 3 grundvalar. Den första är att det islamiska profetskapet är världshistoriens sista. Den andra postulerar att de fakta som detta profetskap förmedlade är slutgiltiga, och den tredje säger att världen delas i två: muslimsk och otrogen.

 

Intervjuaren: Krigets och fredens sfärer?

 

Adonis: Muslimsk och otrogen, och jag föredrar att använda denna terminologi. Detta är begripligt om denna erfarenhet bara berörde individen, men dessa grundvalar, denna dualistiska indelning har tolkats politiskt till makthavarnas fördel, och hela samhället måste underkasta sig den. Därför måste brytningen först ske med denna tolkning. Religionen är en personlig, individuell erfarenhet, men den får inte överordnas hela samhället. Vi måste vara öppna mot nya fakta och nya sanningar samt låta förnuftet vara grunden för både utformningen av det praktiska styrelseskicket och våra teoretiska närmanden till vår historia.

 

Intervjuaren: Måste vi då annullera kulturarvet helt eller ska vi närma oss det på ett visst selektivt sätt?

 

Adonis: Det finns två nivåer av kulturarvet. Den första nivån har att göra med makten och dess politiska tolkningar. Den andra nivån berör de frågor som livet, människan och universum ställer oss. Den förhärskande nivån i arabvärlden är den förstnämnda, som är förknippad med makten och makthavarna. Därför har vår kultur både på ytan och på djupet en religiös legislativ karaktär, som har att göra med de religiösa lagarna och deras tolkning. Beträffande poesin, filosofin och sufismen – och den senare är den som skapat allt av värde i vår kultur – har de alltid varit marginaliserade, och deras stora skapare har ofta fått möta ett tragiskt slut.

 

Intervjuaren: Ja, men måste vi idag återgå till denna marginaliserade kultur eller ska vi bygga vidare på den?

 

Adonis: Vi måste återgå till en kultur som förmår interagera med oss idag, vi måste lyssna på det den har att säga oss. Kort sagt måste vi åstadkomma en fullständig brytning med den legislativa religiösa kulturen så som den tolkats av makthavarna och återupptäcka det som marginaliserats, d.v.s. filosofin, poesin och sufismen i vårt arv.

 

Intervjuaren: Vad innebär det rent praktiskt?

 

Adonis: Brytningen kan omsättas praktiskt genom skrivandet och i arbetet med att sprida idéerna, men den kan aldrig förverkligas på samhällsnivå innan man först har lyckats förändra institutionerna.

 

Intervjuaren: Men att förändra institutionerna innebär en förändring av maktutövandet och av styrelseskicket, allmänt talat. Var inte den arabiska våren en sorts brytning med detta statiska tillstånd?

 

Adonis: Den arabiska våren började med de bästa avsikter men resultaten visade sig vara en fortsättning på det som arabiska muslimer måste förändra i sina liv, nämligen idén att religion är både politik och filosofi och kultur och att den omfattar allt i människans liv. Religionen måste, liksom överallt annars i världen, begränsas till att vara en personlig erfarenhet, som bara förpliktar individen som erfar den. Självfallet måste vi respektera denna personliga erfarenhet och försvara individens rätt till den, men människan måste också ha rätt att inte tro, precis som hon har rätt att tro. Hela samhället får inte underkastas religionens diktat.

 

Intervjuaren: Men hur ska vi förändra styrelseskicket om det inte sker genom en revolutionär rörelse?

 

Adonis: För detta krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.

 

Intervjuaren: Ligger det inte en del utopism och önsketänkande i det du säger?

 

Adonis: Om det har kunnat förverkligas i Väst, varför kan man inte förverkliga det i arabvärlden också?

 

Intervjuaren: Ja, varför?

 

Adonis: Den frågan måste vi ställa oss. Den andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) var förbjuden på 1200-talet av den franska kyrkan. Man fick inte läsa eller diskutera hans texter på Sorbonne. Han ställde till en intellektuell revolution då, men idag är det knappt någon som nämner honom. Hans böcker blev t.o.m. brända på bål av muslimerna i Spanien.

 

Intervjuaren: Ja, men det finns många arabiska intellektuella idag som förespråkar denna brytning med kulturarvet, bland dem ni själv, så varför lyckas vi inte åstadkomma detta på samhällsnivå?

 

Adonis: Uppkomsten av det sekulära samhället beror inte på antalet utbildade intellektuella eller skapare i samhället utan sker först när vi lyckas ändra på institutionerna, de politiska och kulturella inklusive utbildningsväsendet. Hur kan man förändra dessa institutioner? Det finns bara två sätt att göra det på, genom revolution eller genom att tillämpa de demokratiska principerna. Men vi har aldrig haft någon demokratisk process under någon period av vår historia. Dessutom kan vi inte idag förstå eller analysera skeendet i arabvärlden utan att ta hänsyn till hur västerlandet påverkar den. Europa och USA vill att religionen ska förbli förhärskande i arabvärlden och arbetar aktivt för denna regression.

 

Intervjuaren: OK! Då övergår vi till vårt andra fokus ikväll. Du har under alla år förespråkat en framtida ny diskurs som arbetar för en radikal förändring i de arabiska samhällena. Om du får i uppgift att ge råd till hur denna nya framtida diskurs borde se ut, vad skulle du då säga?

 

Adonis: Att förändra samhällsinstitutionerna sker inte genom några samtal mellan intellektuella. Men jag skulle föreslå tre viktiga tankar. Den första är att producera en ny kunskap, helt skild från den religiösa visionen av människan och världen, en humanistisk och sekulär kunskap som är öppen mot alla livets aspekter. Den andra är att frigöra kvinnan. I våra arabiska samhällen har kvinnan ingen talan. Hon finns inte. Hon måste bli oberoende, fri och äga sin framtid. Det vi har är ett förlamat samhälle, vars ena hälft är så gott som obefintlig, politiskt och kulturellt sett. Den tredje tanken gäller demokratin. Vi måste bli helt oberoende av de stammässiga, sekteristiska och dogmatiska samhällsramarna som styr våra liv idag. Dessa tre principer skulle bli mitt råd, om jag tillfrågas.

 

Intervjuaren: Du har kallat till en sekulär arabisk front…

 

Adonis: Det är en början. Arabiska sekulära krafter måste samlas idag och förenas för att kunna utöva tryck på samhället …

 

Intervjuaren: Men varför gör de inte det? Det finns olika sekulära strömningar som har dykt upp på sistone från Marocko till Irak…

 

Adonis: Det beror på att vi har blivit smittade av västerlandet. En situation som fått spridning i Väst innebär att de intellektuella förvandlas till ”löntagare” som måste ta hänsyn till sina ”arbetsgivare”. Sartres, Camus och Deleuzes generation är förbi för länge sen. Idag tvingas alla intellektuella att anpassa sig och bli funktionärer, på ett eller annat sätt…

 

Intervjuaren: Inklusive din egen person…

 

Adonis: Inklusive jag själv. I den meningen att vi inte alltid kan säga det vi tror på. Vi är alla underkastade olika sorters påtryckningar. På så vis är vi alla funktionärer.

 

Intervjuaren: OK. Du tar alltid upp frågans intellektuella sida, men det finns andra faktorer, sociala, tekniska, ekonomiska.

 

Adonis: Det stämmer. Mitt intresse är kulturens teoretiska premisser, men självklart finns det andra praktiska sidor som andra experter måste ägna sig åt.

 

Intervjuaren: Vad är det som har förändrats i denna fråga de sista åren och efter den arabiska våren?

 

Adonis: Ingenting har förändrats, tyvärr. Tvärtom, den allmänna tendensen är en återgång till den kultur som rådde under det islamiska imperiet. Och den s.k. arabiska vårens misslyckande är bästa beviset på detta. De som krigar i revolutionens namn idag hör till det islamiska imperiets arméer. Enligt dem ska icke-muslimer underkastas islamisk lag när det gäller beskattning och andra frågor!

 

Intervjuaren: Men detta är väl en generalisering, för det finns ändå demokratiska krafter som har medverkat i den arabiska våren och som kämpar…

 

Adonis: Det är den kampen som vi hoppas ska fortsätta, men samtidigt ser vi hur Väst är fientligt inställd till den.

 

Intervjuaren: Varför?

 

Adonis: Därför att västerlandet inte vill ha en demokratisk arabvärld som konkurrent. Västerlandet vill att arabvärlden ska förbli i sin obskurantism. Västerlandet föraktar araberna och muslimerna. Och de har förtjänat detta förakt. Det räcker att lyssna på samtalet som pågick mellan den saudiske kronprinsen Muhammad bin Salman och Trump när denne skulle sälja honom amerikanska vapen och ta hans pengar…

 

Intervjuaren: Ja, men Trump är ett specialfall som dök upp nyligen.

 

Adonis: Det är inte alls något specialfall, utan Trump gav uttryck för det som andra tänkte i många år. Jag förvånas t.ex. över hur ett land som Frankrike, den franska revolutionens och de mänskliga rättigheternas vagga, kan bistå de mest bakåtsträvande regimerna i världen. Hur förklarar man detta?

 

Intervjuaren: Har inte Frankrike bistått demokratiska rörelser…?

 

Adonis: Inte en enda gång har Frankrike stått vid en arabisk demokratisk front.

 

Intervjuaren: Hur förklarar man detta?

 

Adonis: Därför att Frankrike inte ser på araberna ur vår synpunkt, utan bara till sina egna intressen, som inte går bortom oljan och de strategiska prioriteringarna.

 

Intervjuaren: Vilken roll spelar de arabiska intellektuella i detta?

 

Adonis: Makthavarna i arabvärlden är bara instrument, och de intellektuella araberna har förvandlats till funktionärer. De får inte tala ut, annars tvingas de ut i exil. De flesta araber som har något att säga tvingas lämna arabvärlden.

 

Intervjuaren: Ser du inte idag ett litet hopp i uppkomsten av nya spelare på arenan, inte bara bland intellektuella utan även när det gäller de teknologiska framstegen och deras tillämpningar? Ungdomen inklusive den arabiska ungdomen har lagt sig till med nya sätt att uttrycka sig och meddela sig på. Kan inte detta leda till en demokratisk förändring?

 

Adonis: Det är vad vi hoppas på, men vi lär inte åstadkomma någon förändring om vi inte skiljer religionen från staten. Vi kommer att förbli i en sluten cirkel. Vad är det som hindrar muslimerna från att närma sig den koranska texten med nya ögon, en ny läsning? Det vi behöver är en revolution inom islam, om vi vill ändra de ursprungliga maktrelaterade tolkningarna som härskat över oss i 1500 år. Ingen radikal förändring kommer att ske om inte denna ursprungliga tolkning ifrågasätts och förändras. Vilket kognitivt värde har den religiösa uppenbarelsen idag? Hur kan kvinnans ställning idag vara sämre än under det första seklet efter islam? Alltfler araber har börjat våga ställa dessa frågor. Men vi befinner oss i en institutionell regression utan motstycke i världshistorien, och den kultur som vi har ärvt från det osmanska kalifatet är ännu den förhärskande. Trots allt detta måste jag erkänna att det dyker upp utomordentliga och förtroendeingivande individer, särskilt bland unga araber idag. Jag är säker på att de kommer att lyckas med att skapa en ny framtid åt araberna.

 

Intervjuaren: Med detta hoppfulla inlägg avslutar vi dagens program. Tack, käre Adonis!

 

Översättning från arabiska av Hesham Bahari

 

 

Adonis är aktuell idag med sista delen i hans trilogi 

Boken - Platsens gårdag nu

 

 

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare


Ny Bok: Eldfängd - en parabel, av Marcus Petrisson

”Korta kapitel låter olika personer, ja till och med byggnader och städer, ta till orda, och alla återger de bitar av en sufisk mystikers liv och tankar. Hela boken Eldfängd liknar därför mer ett musikstycke med ett ledmotiv som återkommer i olika tonarter. … Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av; en bok som lär oss att den stora sanningen ofta göms i det enkla och vardagliga.”

Ulf Lindgren / BTJ

 
 
 
 
ELDFÄNGD - EN PARABEL
av Marcus Petrisson
Hft / 142 sid.
 
 
 

En ung gymnasist i staden Shehir i landet Beled möter en hakawati, en sagoberättare, som berättar för henne om al-Hallāj och hans vänner. I sitt sekulariserade land där religiösa yttringar blivit en förlegad relik från det förflutna introduceras hon till hakawatins gamla vänner, en böneutropare utan minaret, en rabbi som förlorat sin tro och Ummuna Khadija (Vår moder Khadija) som tar hand om dessa överlevande på sin rivningshotade karavanseraj. Boken kan med fördel sättas i händerna på unga läsare som är nyfikna på sufismens andliga budskap, men även vuxna kan genom denna parabel få inblickar i en av det andliga livets största mästare och martyrer, Mansour al-Hallaj, som korsfästes för att ha sökt efter och identifierat sig med Sanningen.

 

"Eldfängd" är en parabel om vår tids sökande efter identitet, mening och andlighet. I en tid då de politiska ideologierna sedan länge genomskådats, och där innehållslös materialism understundom verkar vara det enda svaret på religiös trångsynthet, erbjuder mystiken ett alternativ som ligger bortom traditionella dikotomier. Med en stil och berättarteknik som inspirerats av den klassiska arabiska litteraturen, diskuteras de eviga frågorna om andlighet och sinnlighet, om tro och krav på bevis. I ett sådant sammanhang är berättelserna om Mansour al-Hallāj inte enbart avlägsna ekon från det förflutna. De är också bud från framtiden.

 

 

 

Om författaren:

 

Marcus Petrisson föddes i Ängelholm 1986. Han arbetade som reseledare i Italien och Spanien under några år. När solturisterna övergav medelhavsstränderna hade han därför råd att bege sig till Egypten. Han började lära sig arabiska och upptäckte den lokala berättartraditionen. Han fascinerades av att bo på en plats där andlighet intog en självklar plats i människornas vardag. Han började upptäcka den islamska mystiken, och kunde ana något som liknade svar. Han studerade arabisk litteratur och filologi vid Freie Universität Berlin. Han läste filosoferna: Kant, Hegel, Habermas och Wilber. Han läste författarna: Mahfouz, Hesse, Boye och Huxley. Han fick en kappsäck full med pengar, i form av ett stipendium. Sedan läste han ännu mer. Efter sex år kunde han skriva ”M.A. Arabistik” efter sitt namn. Trots att han läst så många böcker och besökt så många platser, var det inte de som gav honom svar. Han började förstå att det som han söker, söker honom. Han började förstå att han, likt Márquez,vill leva för att berätta, vivir para contarla. Eller kanske ännu hellre som Rumi: Hellre än att låta sig nöjas med historier om hur det gick för andra, vill han leva sin egen myt. Därför har han skrivit Eldfängd. Ni får väldigt gärna läsa den som hans trosbekännelse. 

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

Richard Falk och no-state solution

Richard Falk och no-state solution

Referat med kommentar av Hesham Bahari

 

 

 
 

Den lilla salen på Bantorget 5 i Lund blev snabbt fullsatt fredagen den 16, när den 88-årige professor emeritus i Internationell rätt och FN:s f.d. High Commissioner for Human Rights skulle, stående, hålla sin tredje föreläsning på 2 dagar. Efter ”Revisiting Vietnam” och ”Revisiting the Geopolitics of the Middle East”, som professor Falk föreläste om dagen innan var det nu dags för en genomgång av apartheidstaten Israel och vilka framtida möjligheter som finns för en varaktig fred i Mellanöstern.

 

Han började med att förklara sitt personliga engagemang i palestiniernas kamp. Född 1930 i en tolerant judisk familj i New York gick allt Israel gjorde emot den uppfattning han fick som barn om judisk etik, nämligen att försvara de svaga och sprida rättvisa. När han till slut åtog sig uppdraget åt FN som Special Rapportör om de mänskliga rättigheternas situation på palestinsk ockuperad mark, blev han ständigt attackerad av sionisterna. Uppdraget, som han innehaft i 6 år (2008-2014), gick ut på att utreda massakrerna på civila och den omfattande förstörelsen av infrastrukturen under Israels krig mot Gaza 2008.  

 

Attackerna från sionistiskt håll upphörde dock, menade han, när han avslutade sitt uppdrag! Han berättade om hur han för några år sedan listades som tredje namn, efter Irans ledare och Turkiets premiärminister, bland världens värsta 10 antisemiter! ”Folk undrade hur en fin judisk grabb från New York kunde hamna i sådant sällskap.” Hans rapport om apartheidförhållandena i Palestina, som finns att läsa på ett tiotal hemsidor på nätet men som plockades bort av uppdragsgivaren från deras hemsida, gjorde förstås inte saken bättre. [*]

 

Men professor Falk, som har ägnat hela sitt liv åt internationell rättvisa, vet bättre än att låta krigsindustrin bestämma över vår moral. Hans nya bok kommer därför att handla om krigsindustrin, kärnvapnen och deras spridning. Det blir den femtiofemte boken i en lång uppmärksammad utgivningshistoria. En annan faktor bakom hans engagemang på de förtrycktas sida var hans långa vänskap med Edward Said. Det var professor Said som uppmuntrade honom till att ta ställning och agera därefter. Sista kapitlet i ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” ägnas också den store palestinske tänkaren och aktivisten.

 

Det blev förstås tal om BDS-rörelsen (Bojkott, desinvestering och sanktioner) mot Israel samt jämförelser med apartheidstaten i Sydafrika, ämnen som behandlas i boken. Mycket tack vare Nelson Mandelas försoningsanda och de vita sydafrikanernas insikt om det lönlösa med att stå emot historiens rörelse, kunde en lösning uppnås i Sydafrika. Detta berodde inte i första hand på någon moralisk ståndpunkt från det vita politiska etablissemangets sida utan mer som en pragmatisk nödvändighet, att försöka rädda det som gick att räddas. [1] Men det är först när vi får en palestinsk Nelson Mandela (Marwan Barghouti kanske, som sitter fängslad idag i Israel på livstid?) och en israelisk vilja till kompromiss om den ”judiska statens” utformning, som en sådan process skulle kunna påbörjas i Palestina/Israel.

 

Professor Falk menade även att Israels agerande allt sedan dess uppkomst egentligen aldrig har gynnat en tvåstatslösning. Idag är en sådan lösning helt omöjlig med tanke på hur de palestinska territorierna (knappt 10 procent av det ursprungliga Palestina) ser ut. Israelerna vill att palestinierna ska förstå att det är segraren, Israel, som sätter gränserna. Palestinierna måste först erkänna sitt nederlag, och sedan, med segrarens välvilja, kan de som tillåts stanna kvar i sina hem få några smulor ur den enstatslösning som påtvingas de besegrade. [En ny lag föreslogs där Östra Jerusalems arabiska invånare kan kastas ut ur sina hem om de visar sig vara illojala mot staten Israel!!!] Och här nämner professor Falk, med sina insikter i områdets historia, ingen-stat-lösningen (no-state solution). [2]

 

En sådan lösning ligger naturligtvis bortom vårt horisontseende. Men professor Falk har sedan länge varit känd för att bryta ny mark. Området som går under benämningen ”Bördiga halvmånen” var ju som bekant en del av det osmanska riket och uppdelat i regioner där alla etnier/religiösa schatteringar fick en ”rättvis” behandling ur den islamiska lagens synpunkt. M.a.o. rätt att styra över sina konfessionsmedlemmar så länge de betalade millet-skatten till Istanbul. Nationalstaternas gränser i denna del av Mellanöstern har varit ett påhitt introducerat av de koloniala makterna (Sykes-Picot-fördraget 1916) för att ha fotfäste i området. De är onaturliga och går mot den etniska-religiösa mosaiken som Levanten och landet mellan de två floderna består av och där alla oavsett tillhörighet använde arabiska för att både kommunicera med varandra och som kulturspråk.[3] Professor Falk hann inte gå in i detaljerna beträffande denna fråga. Men man kan med fördel sätta sig in i hans tankar om Palestina och dess större kontext i hans nya bok: ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” i översättning av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2017).

 

Hesham Bahari

 

Noter

 

[*] Hela rapporten kan läsas här https://www.middleeastmonitor.com/wp-content/uploads/downloads/201703_UN_ESCWA-israeli-practices-palestinian-people-apartheid-occupation-english.pdf 

 

[1] Är vi på väg mot en ny kollision idag när den sydafrikanska regeringen vill dela ut de vitas mark till jordlösa svarta bönder? De vita i Sydafrika, 10 procent av befolkningen, förfogar över 73 procent av alla jordbruk! Men den nuvarande regeringen har också problem med missnöjesyttringar. Nationalstatsmodellen visar sig inte fungera där heller som samlande enhet för landets mosaik av raser, språk och religioner.

 

[2] Se “Palestine: The No-State Solution” här https://theanarchistlibrary.org/library/james-herod-palestine-the-no-state-solution

 

[3] Arabiskan i Bördiga halvmånen var huvudkulturspråk under osmansk överhöghet och senare under den panarabiska sekulära tid som upphörde med Nassers bortfall. Dagens situation skulle dock kräva ett kategoriskt bejakande av den mångfald som den s.k. ”arabvärlden” består av. Minoritetsspråken som kurdiska, amazigh (berberspråk), syrianska, hebreiska, nubiska m.fl. måste också stödjas. I Marocko, där halva befolkningen är amazigh har deras språk idag klassats som huvudspråk intill arabiskan. Mångfalden kan bara berika den ”arabiska” kulturen i tider då en sekulär anti-statism verkar vara den enda tänkbara logiska lösningen efter fundamentalismernas och ekonomismernas fall. Därav mitt fulla stöd för experimentet i Rojava och den stora oron inför händelseutvecklingen där. Först attackerades Rojava/Norra Syrien av ”kalifatets” islamistiska miliser, och när det kom segrande ur denna konflikt utsätts nu regionen för ytterligare förödande attacker från den turkiska statens armé som dessutom understöder andra islamistiska miliser i området. Vill det sig riktigt illa kan slaget mot Afrin leda till en etnisk rensning av samma mått som den som skett i Palestina 1948 och senare. Rojavas lösning förespråkar anti-patriarkalism och anti-statism och gynnar regional autonomi där människor tar hand om varandra utan inblandning av nationalstaters ”intressen” eller bigotta religiösa uppfattningar. Därför uppfattas experimentet som ett hot mot alla ”nationalstater” med tillgjorda gränser i området. Rojava är nog det mest avancerade samhällsexperimentet under vår tid för att åstadkomma social rättvisa och jämlikhet. Dess framgång skulle kunna inge idéer till hur man löser den israeliska-palestinska konflikten, hur man tillvaratar ALLAS intressen i området, och ännu viktigare hur vi skulle kunna få krig att upphöra, vilket inte gynnar krigsprofitörerna. Information om rörelsens framväxt i norra Syrien finns i ”Revolution i Rojava – Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan” av Knapp, Flach och Ayboga (Alhambra 2017)

 

Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare

Revolution i Rojava
Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan
av Mikael Knapp, Anja Flach och Ercan Ayboga
 
 
 
 
Palestinas horisont
Mot en rättvis fred
av Richard Falk

 
 
 

By James Herod, February 2009

 

 

Neither the two-state nor the one-state solution will solve the problem in Palestine. Only the no-state solution will.[1] The no-state solution calls for dismantling the Israeli state and abandoning any attempt to establish a Palestinian state. Rather, the peoples living in the territory of historical Palestine will progress to the advanced decentralized social form of an association of autonomous self-governing communities based on direct democracy. Representative government will be abolished. This historic leap forward should also immediately encompass both Lebanon and Jordan, two artificial states created by Western imperialists upon the dissolution of the Ottoman Empire.

 

The no-state solution would allow the inhabitants of Palestine to progress beyond territorial units governed by capitalist ruling classes, regardless of whether these classes defined themselves in ethnic, racial, or religious terms, or by the so-called civil rights of secular humanistic liberalism. The real problem is the nation-state itself, and not whether it is religious or secular, ethnically (or racially) homogenous or not, mono or multi cultural, liberal or conservative.

 

This beautiful anarchist proposal -- an obvious solution -- has unfortunately not even been on the agenda throughout the entire one-hundred year long attack by Zionists upon Palestinians. Why? For one thing, the historical victory of marxism over anarchism in the nineteenth century meant that anarchists have been marginalized and kept out of the political arena for more than a hundred years. For another thing, the capitalist-controlled nation-state system is so strong and entrenched that it is hard to think outside that framework, and hardly anyone has. Now, however, a few innovative voices are being heard in favor of the idea, for example, those of Bill Templer[2] or Uri Gordon.[3]

 

The trouble with the two-state solution is that it grants legitimacy to the Zionist state of Israel, and thus recognizes its right to exist. But Israel has no right to exist whatsoever. It was founded on the violent expulsion of the native inhabitants (and rightful owners) of Palestine (approximately 750,000 of them). The Zionists’ terrorist campaign of ethnic cleansing, stretching now for nearly a century, has been possible only because Western imperialist powers, especially the United States, have supported it, with massive amounts of military, financial, and political aid. To right this egregious historical injustice it is necessary to dismantle the militarist and racist state of Israel and establish the right of return for Palestinian refugees, who now number nearly five million persons.

 

And this has always been the intention of Palestine liberation movements, although not always of their leaders, or of certain Western intellectuals. As for the leaders, both the Palestine Liberation Organization and Hamas eventually came to accept the two-state solution. As for intellectuals, Noam Chomsky has always (and as recently as last month) endorsed the two-state solution. (How is it, by the way, that Chomsky, who purports to be an anarchist, never proposes an anarchist solution to any issue of current import?) So why haven’t two states been established? Because Zionist Israel doesn’t want a Palestinian state. Its goal from the beginning has always been to steal all the land of Palestine -- and even more land from Lebanon, Syria, Jordan, and Egypt -- for a Greater Israel, and to cleanse the land of all non-Jewish inhabitants.

 

Furthermore, the Zionist theft of Palestinian land has proceeded unabated to such an extent that there is by now hardly any land left upon which to base a Palestinian state. Palestinians have been corralled and imprisoned in Gaza and in numerous tiny Bantustan-like isolated enclaves in the West Bank. They control nothing. Israel has effectively taken the two-state solution off the agenda.

 

Moreover, after Israel’s ghastly and horrific massacres, bombings, and invasions in recent years of Jenin, Lebanon, and now Gaza, and after decades of its brutal assaults on Palestinians with targeted assassinations of their leaders, house demolitions, blockades, the Wall, random murders, destruction of orchards and olive groves, the theft of water, economic strangulation, imprisonment without trial, torture, starvation, theft of moneys, restriction of travel, destruction of civil society, destruction of infrastructure, and so forth ad nauseam, who in their right mind could still contemplate Israel’s continued existence in the Middle East. These crimes have been so beyond the pale as to totally destroy forever any claim some may have made for Israel’s legitimacy, or any desire to live with the Israeli state in peace.

 

And so we come to the one-state solution, which is now being mentioned more frequently, and sometimes seriously argued for.[4] Its proponents envision one secular state for historical Palestine in which the civil rights of all citizens would be guaranteed, and in which people from the various religions and ethnicities could live together in equality, freedom, and peace. Such a state would obviously mean the end of the Zionist project and so is vehemently rejected by Zionist Israelis.

 

In truth, the secular state should not be endorsed by anyone. Its supposed benefits are largely a mirage. There is hardly a nation-state anywhere that doesn’t practice serious discrimination against internal racial or ethnic minorities, not to mention their seemingly ineradicable oppression of the female half of the human race, or their determined and universal exploitation of the working class. With rare exception the nation-states of the world are controlled by capitalists. Those few which fall into socialist hands end up colluding with capitalists anyway. For decades marxists have written detailed critiques of “bourgeois democracy,” as they called it, exposing it as a fraud. So have anarchists. Kropotkin published a blistering attack on representative government 124 years ago in 1885.[5] It’s as though he had written it last year just for us. The era of representative government is coming to an end. It is imperative that we make sure that it does end.[6]

 

This is why it is so important to push for the no-state solution in Palestine. The fact that this seems presently impossible is all the more reason to try hard to get the idea into the air, to get the proposal onto the table. This is the first step. Only in this way will we begin to see how it might be brought about. After all, a decentralized world, without capitalism or states, seems impossible everywhere. But it might not be. We have to start fighting for what we want, and for what is just, and not for what we think we can get. The social organization of the world must be changed in fundamental ways if we humans are to have any hope of surviving the unprecedented crises now facing us, and of creating a livable and sustainable society.

 

Useful Books

Edward Said, The Question of Palestine

Edward Said, The End of the Peace Process (revised and updated edition, 2002)

Norman Finkelstein, Image and Reality of the Israel Palestine Conflict

James Petras, The Power of Israel in the United States

 

Useful Web Sites

Angry Arab News Service

The Web Site of As’ad Abukhalil

<http://www.angryarab.blogspot.com/>

Electronic Intifada

<http://electronicintifada.net/>

Uruknet.info

<http://www.uruknet.info/?p=-6/>

New England Committee to Defend Palestine

<http://www.onepalestine.org/>

 

 

[1] William Bowles, “The Final Solution is a No-State Solution,” on the web at: 
<http://www.creative-i.info/?p=4296>. This short article, which appeared on several web sites on the Internet on January 28-29, 2009, is not about the anarchist idea of a no-state solution, as discussed in this essay, but about the Zionist ideological connection with Nazism, and to a doctrine which seeks the eradication of “impure” persons from a population or territory. “No-state” as used by Bowles means that Palestinians will get neither the two-state solution nor the one-state solution. They will get nothing, no state. They will be eliminated or expelled, and “Israel” will be ethnically cleansed.

[2] Bill Templer, “Reclaiming the Commons in Palestine/Israel: Ya Basta! / Khalas!” on the web at: <http://mrzine.monthlyreview.org/templer230708p.html>.

[3] Uri Gordon, “Homeland: Anarchy and Joint Struggle in Palestine/Israel,” Ch. 6 in his Anarchy Alive!

[4] Ali Abunimah, One Country: A Bold Proposal to End the Israeli-Palestinian Impasse; and Joel Kovel, Overcoming Zionism: Creating a Single Democratic State in Israel/Palestine

[5] Peter Kropotkin, “Representative Government,” Ch. 13 in his Words of a Rebel

[6] A bibliography of literature discrediting representative government can be found online at: <http://www.neanarchist.net/antielect08/bib>, entitled “Resource List for the Anti-Elections / Pro-Anarchy Campaign”

 

 

Källa https://theanarchistlibrary.org/library/james-herod-palestine-the-no-state-solution 
Published in the 'Newsletter' of the Boston Anti-Authoritarian Movement (BAAM), #18, February 2009

Ibn Khaldun: Genial arabisk allvetare från 1300-talet

 

TIDIG INTELLEKTUELL. Ibn Khaldun försökte förstå hur världen fungerar,
geografins och klimatets betydelse och samhällens uppkomst och organisation.

 

Sture Källberg om Ibn Khaldun,

mannen som kallats samhällsvetenskapernas fader.

Tidigare publicerad i Norrskensflamman

 

En arabisk tänkare som ett halvt årtusende före Darwin såg det som självklart att vi härstammar från aporna är givetvis fascinerande. Han ruckar på föreställningen om ständig europeisk överlägsenhet, eller borde åtminstone göra det.


Ibn Khaldun hette han (kh uttalas som i tyska Achtung). Han föddes i Tunis 710 och dog i Kairo 784 muslimsk tidräkning, 1332–1406 kristen tidräkning. Föräldrarna var rika, respekterade och släkt med kunga­huset. De sörjde för bästa möjliga utbildning åt sonen. Bägge dog när han var 16 år och diger­döden härjade.


Han anställdes
 av sultanen i Tunis när han fyllt 20. Intriger drev bort honom till Marocko där han studerade vid universitetet i Fez och blev kunglig handsekreterare. Efter två år i fängelse av politiska skäl gjorde han karriär som lärd och poet, talare och politiker.


I början av 1360-talet flydde han till det muslimska kungadömet Granada i Spanien, blev diplomat, skrev poesi och en lärobok i logik. Därefter  minister i furstendömet Bougie i nuvarande Algeriet. Efter politiska misslyckanden ägnade han sig enbart åt att skriva. Sina sista 25 år bodde han i Egypten och blev bland annat en högt aktad domare i Alexandria.


Hans största verk är Al-Muqaddima – Introduktion till världshistorien, översättning Ingvar Rydberg (Alhambra, 1989, andra uppl. 2001). Bokens 650 sidor har sex kapitel med sammanlagt 199 underrubriker. Den är rätt mödosam att läsa, begripligt nog; den slutliga versionen skrevs för 635 år sedan. 


Ibn Khaldun är en intellektuell gigant som kallats samhällsvetenskapernas fader. Han försöker förstå hur världen fungerar, förstå geografins och klimatets betydelse, samhällens uppkomst och organisation – och förfall, städer och landsbygd, ökennomader, fastboende, gruppsolidaritet, religion och dynastiers upp- och nedgång. Han diskuterar geometri och astronomi, logik, juridik, fysik, medicin, läkekonst, jordbruk, hantverk, handel, språk, grammatik, syntax, propaganda, poesi, litteraturvetenskap, filosofi, teologi, kalligrafi, sång, musik och mycket mera.

 

Samtidigt är han förstås barn av sin tid och skriver om magi och talismaner, det onda ögat, astrologi, spådomstabeller, talmystik och så vidare. Korancitaten är obligatoriska. ”Gud styr allting.” och ”Gud skapar vad han vill.” & cetera.


Denne muslimske tänkare undersöker lagbundenheten i kungliga släkters uppgång och fall. Han finner att dåtida nordafrikanska dynastier i allmänhet härskar i fyra generationer. Sedan fälls de av vällevnad och av någon ny uppåtsträvande stridbar grupp. Allt upprepas, går i ring.


Västerlänningar lär sig se historien som en linje där sekel läggs till sekel. Vi har svårt att istället tänka oss epokerna som likvärdiga cirklar bredvid varandra åt alla håll. Det är som med gamla kartor där söder är uppåt och norr nedåt, öster åt vänster och väster åt höger, det kräver ansträngning att vända på inlärda uppfattningar. Ta decimalsystemet – så inpräglat i oss att det sitter i ryggmärgen. Vi har svårt att fatta att det äldre tolvtalssystemet går att använda, det som vår tidräkning är baserad på med månader, timmar, minuter och sekunder.

 

Ibn Khaldun var mycket intresserad av pedagogik. Han kritiserade sin samtids  lärda som skrev kortfattade handböcker, genvägar som gjorde det svårare för eleverna att förstå och nå verklig kunskap.


Han trodde att hans gud skapat världen, men inte i färdigt skick. Utvecklingen av den skapade världen, skrev han, börjar med mineralerna och går gradvis uppåt, till växtriket och sedan till djurriket, vars arter blir talrika och i en gradvis skapelseprocess leder till människan, som kan tänka och reflektera. Människans högre stadium nås från apornas värld, där både skarpsinne och uppfattningsförmåga påträffas. 


Dessa djur har dock ännu inte nått reflekterandets och tänkandets nivå. Vid denna punkt kommer vi till människans första stadium efter apornas värld.

 

 
Ibn Khaldun
Prolegomena - Introduktion till världshistorien
 
Förord och översättning av Ingvar Rydberg
Inb / 654 sid / Andra upplagan 2001
 
 
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
 

Nour al-Hoda sjunger Ahmad Shawqi

 
Nour al-Hoda (alias för Alexandra Nicola Badran, 1924-1998)
sjunger Ahmad Shawqi (1868-1932)
 
Ya djarat al-wadi
 
Libanesiska televisionen 1969

Abdelkader al-Jaza'iri, fursten som räddade tusentals kristna i Damaskus 1860

We must look to the past, not ISIS, for the true meaning of Islam
 
By Robert Fisk
 
 
 

Emir Abdelkader was a Muslim, Sufi, sheikh, humanist, protector of his people against Western barbarism, protector of Christians against Muslim barbarism, so noble that Abe Lincoln sent him a pair of Colt pistols.

 

Muslim historians claim Abdelkader saved 15,000 Christians, which may be a bit of an exaggeration. But here was a man for Muslims to emulate and Westerners to admire.

 

After the Manchester massacre… yes, and after Nice and Paris, Mosul and Abu Ghraib and 7/7 and the Haditha massacre – remember those 28 civilians, including children, killed by US Marines, four more than Manchester but no minute’s silence for them? And of course 9/11…

 

Counterbalancing cruelty is no response, of course. Just a reminder. As long as we bomb the Middle East instead of seeking justice there, we too will be attacked. But what we must concentrate upon, according to the monstrous Trump, is terror, terror, terror, terror, terror. And fear. And security. Which we will not have while we are promoting death in the Muslim world and selling weapons to its dictators. Believe in “terror” and Isis wins. Believe in justice and Isis is defeated.

 

So I suspect it’s time to raise the ghost of a man known as the Emir Abdelkader – Muslim, Sufi, sheikh, ferocious warrior, humanist, mystic, protector of his people against Western barbarism, protector of Christians against Muslim barbarism, so brave that the Algerian state insisted his bones were brought home from his beloved Damascus, so noble that Abe Lincoln sent him a pair of Colt pistols and the French gave him the Grand Cross of the Legion of Honour. He loved education, he admired the Greek philosophers, he forbade his fighters to destroy books, he worshipped a religion which believed – so he thought – in human rights. But hands up all readers who know the name of Abdelkader.

 

We should think of him now more than ever. He was not a “moderate” because he fought back savagely against the French occupation of his land. He was not an extremist because, in his imprisonment at the Chateau d’Amboise, he talked of Christians and Muslims as brothers. He was supported by Victor Hugo and Lord Londonderry and earned the respect of Louis-Napoleon Bonaparte (later Napoleon III) and the French state paid him a pension of 100,000 francs. He deserved it.

 

When the French invaded Algeria, Abdelkader Ibn Muhiedin al-Juzairi (Abdelkader, son of Muhiedin, the Algerian,1808-1883, for those who like obituaries) embarked on a successful guerrilla war against one of the best equipped armies in the Western world – and won. He set up his own state in western Algeria – Muslim but employing Christian and Jewish advisors – and created separate departments (defence, education, etc), which stretched as far as the Moroccan border. It even had its own currency, the “muhamediya”. He made peace with the French – a truce which the French broke by invading his lands yet again. Abdelkader demanded a priest to minister for his French prisoners, even giving them back their freedom when he had no food for them. The French sacked the Algerian towns they captured, a hundred Hadithas to suppress Abdelkader’s resistance. When at last he was defeated, he surrendered in honour – handing over his horse as a warrior – on the promise of exile in Alexandria or Acre. Again the French betrayed him, packing him off to prison in Toulon and then to the interior of France.

 

Yet in his French exile, he preached peace and brotherhood and studied French and spoke of the wisdom of Plato and Socrates, Aristotle and Ptolemy and Averroes and later wrote a book, Call to the Intelligent, which should be available on every social media platform. He also, by the way, wrote a book on horses which proves he was ever an Arab in the saddle. But his courage was demonstrated yet again in Damascus in 1860 where he lived as an honoured exile. The Christian-Druze civil war in Lebanon had spread to Damascus where the Christian population found themselves surrounded by the Muslim Druze who arrived with Isis-like cruelty, brandishing swords and knives to slaughter their adversaries.

 

Abdelkader sent his Algerian Muslim guards – his personal militia – to bash their way through the mob and escort more than 10,000 Christians to his estate. And when the crowds with their knives arrived at his door, he greeted them with a speech which is still recited in the Middle East (though utterly ignored these days in the West). “You pitiful creatures!” he shouted. “Is this the way you honour the Prophet? God punish you! Shame on you, shame! The day will come when you will pay for this … I will not hand over a single Christian. They are my brothers. Get out of here or I’ll set my guards on you.”

 

Muslim historians claim Abdelkader saved 15,000 Christians, which may be a bit of an exaggeration. But here was a man for Muslims to emulate and Westerners to admire. His fury was expressed in words which would surely have been used today against the cult-like caliphate executioners of Isis. Of course, the “Christian” West would honour him at the time (although, interestingly, he received a letter of praise from the Muslim leader of wildly independent Chechnya). He was an “interfaith dialogue” man to please Pope Francis.

 

Abdelkader was invited to Paris. An American town was named after him – Elkader in Clayton County, Iowa, and it’s still there, population 1,273. Founded in the mid-19th century, it was natural to call your home after a man who was, was he not, honouring the Rights of Man of American Independence and the French Revolution? Abdelkader flirted with Freemasonry – most scholars believe he was not taken in – and loved science to such an extent that he accepted an invitation to the opening of the Suez Canal, which was surely an imperial rather than a primarily scientific project. Abdelkader met De Lesseps. He saw himself, one suspects, as Islam’s renaissance man, a man for all seasons, the Muslim for all people, an example rather than a saint, a philosopher rather than a priest.

 

But of course, Abdelkader’s native Algeria is a neighbour of Libya from where Salman Abedi’s family came, and Abdelkader died in Syria, whose assault by US aircraft – according to Abedi’s sister – was the reason he slaughtered the innocent of Manchester. And so geography contracts and history fades, and Abedi’s crime is, for now, more important than all of Abdelkader’s life and teaching and example. So for Mancunians, whether they tattoo bees onto themselves or merely buy flowers, why not pop into Manchester’s central library in St Peter’s Square and ask for Elsa Marsten’s The Compassionate Warrior or John Kiser’s Commander of the Faithful or, published just a few months ago, Mustapha Sherif’s L’Emir Abdelkader: Apotre de la fraternite? They are no antidotes for sorrow or mourning. But they prove that Isis does not represent Islam and that a Muslim can earn the honour of the world

 

ROBERT FISK

Källa https://www.independent.co.uk/voices/manchester-attack-muslim-islam-true-meaning-a7754901.html

 

 

I "Storm över berget - Libanons historia under 1700- och 1800-talen", av Mikhayil Mishaqa, finns ett långt kapitel om Abdelkaders räddningsinsats i Damaskus 1860. Bland de räddade var nämligen författaren till boken och medlemmar i hans familj. Boken kan beställas hos din bokhandlare

 


Förord av Wheeler M. Thackston, Jr. 
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg 
Hft med flik / Illustr. / 328 sidor 
 
 

Mellan åren 1975 och 1991 drabbades Libanon av ett rasande inbördeskrig som skördade hundratusentals offer.  Idag genomgår Syrien en liknande tragedi. På Mikhayil Mishaqas tid (1800-1888) var båda dessa stater en del av Storsyrien, som i sin tur var en provins i det osmanska riket. Men medan Syrien styrdes av en osmansk guvernör från Damaskus åtnjöt Libanon-berget en viss självständig status tack vare bergets drusiska emirer. "Storm över berget" ger viktiga inblickar i denna historia, nödvändiga för att förstå dagens våldsamma händelser.  Relationerna mellan de olika minoriteter som bodde i Syrien och Libanon-berget, samt mellan dessa minoriteter, osmanerna och de europeiska stormakterna, vars intresse för Storsyriens framtid hade väckts på 1800-talet, skildras ingående i denna klassiker från 1800-talet.

 

I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Mishaqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibrahim Mishaqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzar, fram till de massakrer som är kända som "1860 års händelser" i Damaskus och Libanon. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området. Mot bakgrund av historiska händelser tar Mishaqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv.

 

Mikhayil Mishaqa föddes i Rishmayya, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashir II Shihab.  Mikhayil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shihab i Hasbayya. Efter att Shihabemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.

 

Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han redan som helt ung lärare texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Historikern och romanförfattaren Jurji Zaydan beskrev honom som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna som verkade i slutet av 1800-talet.

 


Ny Bok: Muhammed, en biografi, av Maxime Rodinson

"Maxime Rodinson läser Koranen som ett slags psykologisk självbiografi, som texter som tolkar Muhammeds upplevelser och frågor inför livskriser och samhällsfrågor. Denna läsning kombineras med traditionella muslimska källor om Muhammeds liv och med en omvärldsanalys av det politiska läget i Orienten under 600-talet. Därmed sätter Rodinson in profeten i en kontext som är både geografisk och psykologisk. Boken är ett obligatorium för alla som intresserar sig för islam."

Ulf Lindgren, BTJ

 
 
MUHAMMED
en biografi
 
av Maxime Rodinson
 
 
Hft / 288 sid
Förord av Jan Hjärpe
Övers. av Ingvar Rydberg
 
 
 Boken kan beställas hos Din bokhandlare för omgående leverans
 
 
 
 
 

 

”Muhammed” är inte bara redogörelsen för en mans liv. Det är också en studie av en religions uppkomst och inverkan på ett samhälle. 600-talets Arabien var splittrat och i många avseenden primitivt, men på väg från ett nomadsamhälle till ett bofast sådant trots stammarnas ständiga inbördes strider. Islam, som manar till underkastelse under Guds vilja, sammangöt denna nation till en enhet och entusiasmerade den till att bli en erövrande kraft som inom ett sekel efter profetens död lagt under sig det enorma området från Pyrenéer­na till Kinas gräns.

 

Rodinsons livfulla och läsvärda biografi om islams profet, Muhammed, vilar på en kritisk tolkning av de arabiska källor som finns, kombinerat med hans bruk av annat material, latinska, grekiska, syriska och andra källors uppgifter som då belyser skeendena på Arabiska halvön och Mellanöstern under den här epoken. Han har också gått genom den tidigare forskningen och tar kritiskt ställning till dess olika resultat. Hans enorma beläsenhet kommer verkligen fram i den fascinerande skildring som han ger oss här.

 

Maxime Rodinson (1915-2004), som här uppvisar sin välkända lärdom, insikt och intelligens, har skrivit en bok som inte bara har blivit ett värdefullt tillskott till samhällsvetarnas och histori­kernas bokhyllor utan också fängslande läsning för lekmannen.

 

BRAUDEL FÖRE BRAUDEL: EN BOKS FÖDELSE av Paule Braudel

BRAUDEL FÖRE BRAUDEL: EN BOKS FÖDELSE

av Paule Braudel

 

 
 

Detta föredrag hölls i Mexico under la Primeras Jornadas braudelianas internacionales (7-11 oktober 1991), organiserade av Mexicos Autonoma universitet, Institut Mora och Franska Latinamerika-institutet. Texten, som delvis reviderats för denna upplaga, publicerades av tidskriften Annales ESC, januari-februari 1992, nr 1, sid 237-244.

 

 

När Fernand Braudel 1949 publicerade sitt första stora verk La Méditerranée et le monde méditerranéen à l'époque de Philippe II (Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Alhambra 1997) var han redan 47 år. Och likväl kände ingen eller nästan ingen i Paris universitetsmiljöer till honom. Han hade aldrig varit i personlig förbindelse med någon av den tidens ledande akademiker – utom en: Lucien Febvre. Han hade mött honom i november 1937 och genast knutit ytterst vänskapliga band med honom. Men tjugo månader senare blev det krig. Och kriget skulle för Braudel vara i sex år, de flesta av dem i fångenskap. Så inte heller Lucien Febvre, som betydde så mycket i hans liv, hade tid att etablera en verklig dialog med honom före 1939. Kriget hade mycket snabbt avbrutit en sådan.

 

 

Jag måste precisera: det var fråga om ett materiellt avbrott, inte ett känslomässigt, tvärtom. En konstant brevväxling mellan de båda männen blev ett ovärderligt stöd för fången. Men tillåtna brev var sällsynta: ett eller två i månaden. De var korta, skrivna på de papper som tillhandahölls i de tyska lägren: ett enkelt blad eller ett kort. De räckte knappast för ett verkligt tankeutbyte.

 

 

Men det var just under dessa långa år av fångenskap som Braudel skrev La Méditerranée. Hans korrespondens med Lucien Febvre (som har bevarats) ger f ö ett väl belagt besked i det avseendet, ty det var till honom han skickade de tre-fyra versionerna. När Lucien Febvre 1941 fick den första, skrev han: ”Det är mycket bra; det är helt enkelt utmärkt, originellt, kraftfullt och livfullt.” Och han tillade: ”Börja inte om! Avsluta snabbt!” Han ansåg att fången skulle behöva avhandlingen vid sin återkomst och ingen tänkte då på att kriget skulle vara ytterligare fyra år. Braudel skrev för sin del till mig, sin fru: ”Många lovord från Lucien Febvre. Min bok är inte värd det än, men den kommer att bli det.” Och år efter år kom nya versioner, den ena efter den andra. Den andra, från 1942, var redan mycket annorlunda. Lucien Febvre sade sig då vara ”lika häpen som förtjust”. Men det var efter den sista versionen som han skrev:

 

”Som jag väntade mig, är ni inte en vanlig god historiker utan en verkligt stor sådan, rik, klarsynt och vittomfamnande... Skaffa självförtroende, för er själv och för framtiden, absolut förtroende.” (15 november 1944). Då uppstår frågan: Varifrån kom detta stora verk, så ovanligt för sin tid? Och inte minst, hur kunde det författas i fängelse med tanke på den enorma dokumentation som det bygger på?

 

 

 
 
Samtliga illustrationer från den svenska upplagan.
 
 
 

På denna sista punkt är svaret enkelt. Inför kriget, sommaren 1939, hade Braudel beslutat gå över till redigeringen, till att skriva ned verket. Han hade sålunda ordnat och läst om sitt enorma kortregister som han samlat under ett 15-tal år. Hans minne var abnormt, utomordentligt, eftersom det fungerade automatiskt. Ett elefantminne, sade han själv. Så i september 1939 hade han tack vare denna omläsning hela sin dokumentation i huvudet. Och detta med en precision som är svår att föreställa sig. Den överraskade mig själv vid hans återkomst 1945, när han för de oundgängliga referenserna måste leta upp varje kort som han använt eller citerat ur minnet. För detta otroligt omständliga arbete klassificerade vi om hela kartoteket. Och våra samtal lät så här: ”Har du inte hittat det där kortet från juli 1559? Jaså, då måste det vara från augusti”. Och det stämde oftast också.

 

 

Denna bok var således väsentligen skriven ur minnet. Men den berikades av en mycket omfattande tysk läsning. I sitt första läger, i Mainz, åtnjöt Braudel en förmånlig behandling. Han höll regelbundna kurser för sina kamrater och ledde deras universitetsarbete. Han utsågs till ”lägerrektor”. Och i den egenskapen hade han rätt att låna allt han ville på Mainz universitetsbibliotek. Så var det fram till våren 1942. Därefter blev det en helt annan historia. Hans nya läger, i Lübeck, var ett hårt straffläger. Där var det inte längre fråga om favörer av något slag. Men han hade då haft tid att göra vad han kallade en mycket fruktbar djupdykning i ”den tyska lärdomens värld som jag aldrig dittills haft tillfälle att tränga in i” (28 november 1940).

 

 

När det väl sagts, återstår en väsentlig fråga, som ställts mig flera gånger efter författarens död. Vad har hans Méditerranée för intellektuella rötter? Hur skaffade han sin historiska bildning? Han talade själv om det i en alltför kort självbiografisk text (som NcNeill envist bett honom om), som dock är mycket upplysande på en hel del punkter. Men eftersom jag får den frågan också här, skulle jag för min del vilja säga att la Méditerranée är frukten av å ena sidan en mycket långsam, självständig och individuell mognadsprocess, upplevd ännu ensammare i fängelsets isolering, och å andra sidan av omständigheterna i ett liv i universitetens marginal – ett ganska kaotiskt liv, uppdelat i flera delar, var och en ett slags äventyr och en alldeles speciell upplevelse. Det var i tur och ordning fråga om en fransk landsbygdsupplevelse; en afrikansk, snarast maghrebinsk upplevelse; en brasiliansk upplevelse och slutligen en fängelseupplevelse.

 

 

Den första upplevelsen daterar sig från hans tidigaste barndom, en barndom som han levt som en äkta bondeson, i den lorrainska byn Lunéville-en-Ornois, varifrån hans familj på fädernet härstammade. Hans far var då lärare i Paris. Att Braudel föddes i denna by var delvis en slump, eftersom det skedde i augusti 1902, då familjen vistades där under sommarferierna. Det dröjde dock bara ett år tills en läkare förklarade att han var klen och han skickades då åter ut på landet, till sin farmor – denna älskade farmor som hans verk l'Identité de la France är tillägnat, med orden: ”Till min farmor Émilie Cornot, min barndoms ljus”. Hos henne levde han i fullkomlig lycka fram till sju års ålder, för att sedan återvända dit varje sommar. Det var där han vann en fullkomlig förtrogenhet med det traditionella jordbruket, en exakt kännedom om växter, träd, redskap och vad byns hantverkare – smeder, vagnmakare och mjölnare – sysslade med, slutligen hur ett rigoröst treårigt växelbruk fungerade. Denna kännedom förmärks i hela hans verk. En historiker i Meuse har roat sig med att notera alla anspelningar där på byn Lunéville. Sålunda sammanfogade, tecknar de en förbluffande precis bild, materiellt, ekonomiskt och socialt.

 

 

 

 

 

När han blev sju år, bytte han till en helt ny miljö: en folkskola i Mérielles, i Paris yttre förorter. Han hade en lärare, som han dyrkade och returnerade denna känsla. Han ”berättade Frankrikes historia som man förrättade en högmässa”. Sedan flyttade han in i Paris, till läroverket Voltaire, och till ett stadstypiskt och ganska fattigt liv. Fadern var alltså lärare, snarast i den gamla stilen, en fantastisk undervisare, utmärkt matematiker, men brutal och krävande för sina barn. En far som Fernand, själv inte särskilt underdånig och smidig, hade sammanstötningar med. Han ville bli läkare, men hans far hade bestämt att han skulle bli teknolog. De fick i sin envishet till slut båda ge vika och Braudel gick in på Sorbonne för att där studera historia, dock utan entusiasm. Han avslutade trots det dessa studier på rekordtid. Men hela denna parisiska ungdom stannade kvar i hans minne lika grå och trist som hans barndom hade varit ljus.  

 

 

Men så kom en förändring. Han var knappt 21 år när hans första lärartjänst förde honom till Nordafrika, först till Constantine, sedan till Alger. Det är väl onödigt att betona betydelsen av detta afrikanska mellanspel, som kom att vara i nio år (1923-1932), för la Méditerrannées framtida författare? Där fann han frihet efter krävande studier och ett ganska spänt familjeliv, livsglädje och lyckan att upptäcka att han själv var en utmärkt lärare. Och det var också andra upptäckter: Söderns sol, havet, öknen (dit han gav sig av på kamelrygg två gånger) och en annan civilisation: islam. Och det var ett nytt geografiskt synsätt: Medelhavet betraktat ”underifrån”, från Sahara och Afrikas stränder. Slutligen, och det var det viktigaste, kastade sig Braudel snart in i arkivens värld. Som avhandlingsämne valde han ”Filip II, Spanien och Medelhavet på 1500-taet.” Han kom därför från 1927 att tillbringa nästan hela sin fritid – särskilt sommarloven – i det spanska nationalarkivet i Simancas i närheten av Valladolid.

 

 

Det var hans stora lycka, det kan jag med ens avslöja. Ty han hade alltid varit en stor läsare, av böcker och tidskrifter. Men hans stora passion, det nöje han odlade ända till slutet av sitt långa liv, var det direkta dokumentet, för honom porten till fantasin. Och fantasi hade Braudel nog av så att det blev över. Han skrev själv till mig från sitt fängelse: ”Lyckligtvis lämnar min fantasi mig aldrig ensam, den är en fin tillgång jag har. Alla historier som jag inte får tillfälle att berätta för mina döttrar, berättar jag för mig själv när jag går runt innanför taggtråden”. Inte heller i arkiven lät fantasin honom bli ensam. Jag minns hans entusiasm en dag i Valladolid. Enorma pappershögar hade lagts upp på vårt skrivbord, som inte varit öppnade sedan 1500-talet. Det var svårt att skilja bladen åt, varje gång hördes ett knastrande ljud. Den gyllene sand som en gång torkat bläcket fanns kvar. Braudel drömde när han lät den glida under sina fingrar. Han bevarade länge en liten påse med denna gyllene sand.

 

 

Man lägger här märke till en skenbar motsägelse: denne samlare av fakta för sitt väldiga kartotek avskydde en viss lärdom. Arkiven var för honom ett levande material, förvisso hans fantasivärlds favoritdomän. Han blandade aldrig ihop arkiv och (akademisk) lärdom.

 

 

I Valladolids arkiv knöt han solida förbindelser med andra historiker, men de var, märk väl, alla utlänningar: bland andra Earl Hamilton och Federico Chabod. Han arbetade mycket, med entusiasm. Och så mycket effektivare som han fick uppleva ett märkligt äventyr. Han ville till billigt pris komma över en av den tidens specialkameror, som kunde ta 100 fotografier i en följd i stället för normalt 16 på en och samma filmrulle (f ö mycket långsamt, ty filmningen gjordes då för hand) Och så erbjöd honom en amerikansk filmarbetare, som passerade Alger, en gammal, ganska rudimentär filmkamera. Han visade honom att den utmärkt klarade av vad han var ute efter, eftersom den tack vare den automatiska hoprullningen kunde ta upp till 2.000 foton på 30-meters-rullar på en eftermiddag. Ett mirakel! Braudel blev på så vis den ännu vid denna tid okända mikrofilmens fader. Hans läsapparat var ett slags enkel laterna magica, finurligt anordnad så att bilden projicerades på en liten pult i stället för på en väggduk. Ett enormt hjälpmedel som han använde, ibland till övermått, i Spaniens och sedan Italiens arkiv. Den förundrade Earl Hamilton sökte förgäves efter en liknande apparat i USA. Men den var så ålderdomlig att den inte längre gick att finna på marknaden. 

 

 

 

 

 

Dessa arkivforskningar och å andra sidan hans undervisning, plus artiklar och recensioner i la Revue africaine, upptog Braudels tid så mycket under dessa år att han knappt hade någon kontakt med Paris. Dessutom dog hans mormor 1926 och hans far, mycket för tidigt, året därpå. Han tänkte knappast söka råd och stöd hos historiker i Paris för sitt avhandlingsarbete, så mycket mindre som han inte har några precisa karriärambitioner. Man kan kanske, som Lucien Febvre om Michelet, säga att han på så vis hade turen att inte få någon dominerande läromästare.

 

 

1930 hölls en kongress för de historiska vetenskaperna i Alger. Braudel var dess biträdande sekreterare och mottog i den egenskapen ett stort antal historiker, bl. a. Henri Hauser, vars kurser han följt tio år tidigare på Sorbonne, och Henri Berr, som han åter skulle träffa i Paris. Men det möte som verkligen betydde något för honom vid den här tiden, som fängslade honom, var det med Henri Pirenne. Det var här i Alger denne presenterade sina berömda idéer om hur de muslimska invasionerna på 600-talet stängde av Medelhavet för Europa och vad detta betydde för Europas utveckling. Braudel sade: ”Pirennes föredrag tycktes mig fantastiska: i hans öppna eller slutna hand ömsom öppnades, ömsom tillslöts hela havet.” Hela havet? Det var kanske då han började drömma om Medelhavet för sig, om dess urgamla, fabulösa historia, så mycket färgrikare och mer stimulerande för fantasin än Filip II:s trista personlighet.

 

 

På hösten 1932 lämnade Braudel Alger. I Paris undervisade han på två successiva läroverk. Det skulle ha kunnat bli ett tillfälle att återknyta kontakten med Paris. Men i början av 1935 accepterade han utan tvekan förslaget om en ny resa, ett nytt äventyr, denna gång till Sydamerika. Ett universitet hade just skapats i São Paulo i Brasilien och det anställde franska lärare. Där skulle han undervisa i tre år.

 

 

Denna brasilianska erfarenhet verkade förtrollande på honom. ”Ett paradis för såväl arbetet som tankarna”, som han sade. Ett paradis för arbetet, ty han tillbringade varje vinter (den brasilianska sommaren) i arkiv, inte nu i Spanien utan i Italien. Han hämtade därifrån hem kilometervis med mikrofilm. För första gången i hans liv gav hans arbete honom tillräcklig frihet att läsa i lugn och ro, allt under avsmakande av den vänskapens fröjder, som brasilianarna så väl förmår ge. Och ett paradis för reflektionen, eftersom Brasilien fascinerade honom, och det av samma skäl som Nordamerika en gång fascinerat Talleyrand: känslan av att ”resa baklänges genom historien”, som om Europa av igår kunde ses och föreställas genom Brasilien i detta begynnande 1900-tal, med dess ännu mobila jordbruk, dess skogsröjningar och dess stora patriarkala familjer, som överlevde modernitetens våldsamma stötar. Det andra stora ämnet för reflektion vid denna tid, 1935-36, när han gång på gång seglade via Palermo, Neapel, Rom, Genua, Florens och Dubrovnik, var hans vaknande vilja att avlägsna sig från Filip II, den alltför försiktige kungen som han aldrig kunnat älska. Den enorma dokumentation som han nu samlat ihop drev honom att ge sig ut på vidare vatten. Det blev naturligt nog Medelhavet. Det var sålunda under den brasilianska vistelsen han bytte avhandlingsämne – denna gång åter på eget bevåg, utan att diskutera med någon handledare på Sorbonne eller på annat håll. På sin höjd med mig! Denna nya idé sysselsatte oss en vecka under en överfart vid denna tid, mellan Brasilien och Italien, jag minns inte vilket år.

 

 

Två år senare fick han en tjänst vid l'École des Hautes Études i Paris, lite av en slump. Därmed fick han lämna det brasilianska paradiset. Men som en stor kompensation var det underbara löftet att han hädanefter fick ägna sig fritt åt sitt personliga arbete (vid denna tid fanns det i Frankrike ingen vetenskaplig forskningsorganisation som kunde underlätta forskares arbete). Och sedan genom en annan lycklig slump träffade han på en returresa Lucien Febvre, som för sin del var på väg tillbaka från Argentina. Deras vänskap, som knöts i intimiteten under denna tre veckor långa resa i fritt samspråk, blev genast djup. Som Braudel en dag bekände: ”Jag behövde en far och han behövde en son.”

 

 

 
 
 

Den här gången blev återkomsten till den parisiska vaggan definitiv. Lucien Febvre övertalade sin nye vän att avstå från sina ideliga resor runt Medelhavet och ”göra en slutsummering”. Och det var i paret Febvres sommarhus, där våra båda familjer samlades, som Braudel sommaren 1939 gjorde sig redo att skriva samman materialet. Men så kom kriget, bitterheten över nederlaget, sedan raseriet över att bli illegalt tillfångatagen – han hade kapitulerat först en vecka efter vapenstilleståndet med formellt löfte om att bli frigiven. Därmed började en sista erfarenhet för honom, den hårdaste, fängelsets. Han återvände inte från sin långa fångenskap förrän i mars 1945, efter nästan fem års frånvaro. Han kom tillbaka med avhandlingen om Medelhavet nästan färdigskriven, en avhandling om vilken han redan 1942 sade att han säkert skulle ha skrivit den helt annorlunda utan fångenskapen: ”Denna tärde på mina nerver men gjorde mig mer klartänkt; den möjliggjorde en lång koncentration på ett och samma ämne”. Det var en sammanfattning i några ord om fängelsets roll i hans resa som historiker.

 

 

Men, säger ni kanske, följde ni inte under hela tiden av skilda erfarenheter och existentiella händelser Braudels intellektuella utveckling, ögonblicken då de begrepp föddes, som han skulle bygga sitt verk om Medelhavet på?

 

 

Jag tror inte att det är ett bra sätt att ställa en sådan fråga vad gäller Braudel. Vad som ledde honom under alla dessa bildningsår var inte ett begrepp om historien, inte ens ett begrepp om Medelhavets historia. Han gav sig helt enkelt hän åt sin omättliga nyfikenhet; han lekte med detta mäktiga minne, som för honom sammanförde tusen detaljer, ibland mycket avlägsna från varandra i tiden och rummet, på en och samma tavla. Hans ”intellektuella äventyr” var en långsam ackumulering, som för honom sammanfogade inte idéer och ännu mindre ett system av idéer utan miljontals bilder i historiens fabulösa skådespel, som blandade gårdagen med nuet. I allt detta fanns det ingen omsorg om logik. Det var framför allt upptäcktens nöje. Allt roade honom. Sålunda är det sällsynt att man i arkiv genast finner vad man kommit för att leta upp. Men Braudel blev aldrig besviken, eftersom han fann något annat, något han inte kommit att tänka på. Dessa överraskningar roade honom. Och det var f ö för att ha roat sig med att ströva omkring på det viset som han en dag fann sig inneha en mycket omfattande dokumentation, som nu berörde Medelhavet mycket mer än Filip II.

 

 

Så föreställ oss inte att Braudel 1939 redan var väpnad från topp till tå med vad man kallat den braudelianska historieuppfattningen, en uppfattning som han skulle ha byggt upp bit för bit under sin forskning. Hade han redan en plan i huvudet av vad hans arbete skulle bli? Hade han klart för sig den tidsmässiga diversitet han skulle inspireras av? Förvisso inte. Vad han hade i huvudet var en väldig fantasmagori av färger, landskap, människor, stora händelser och små anekdoter, kort sagt allt som återskapar och återuppväcker ett pulserande liv. Allt detta såg, kände och smakade han. Men hur skulle han få det att passa in i ett sammanhängande, begripligt bokverk? Det var ytterligare en motsägelse hos Braudel: spontant kände han inget behov av att för sig själv, logiskt och metodiskt, förklara vad han såg och var han sett det. Han var alltför upptagen av att njuta av det, som poet skulle jag vilja säga (i sin ungdom skrev han en mängd dikter, som han beklagade gått förlorade, och mer än en gång fann jag verser tillägnade mig på mitt bord). Men denne poet var också, paradoxalt nog, en lärare som absolut krävde att allt han skrev som skulle läsas av andra måste vara alldeles klart och klart skrivet.

 

 

Och det var det problem han skulle stöta på under sin fängelsevistelse. Det skulle han fundera över i fem långa år och göra ideliga försök. Han skulle vilja säga allt vad han sett, känt, förstått och föreställt sig. Men hur skulle han i en fortlöpande berättelse kunna skriva in företeelser som så ofta satte sig på tvären? T ex hade det eviga Medelhavet, som förenar nutid och forntid, alltid fascinerat honom. Jag minns hur vi en vinterdag i Dubrovnik (tidigare Ragusa) befann oss på ett stort kafé, som delvis täckte det område där arsenalen legat och öppnade sig direkt mot hamnen. Denna hade varit tom den dagen, men så såg vi en stor båt, lastad med en enorm, ostadigt hopsurrad vedlast, majestätiskt segla in. ”Titta, sade min man, vi befinner oss på 1500-talet!” Ja, men hur kan man tala om ved, jakt på veteskördar, sjöfartens nödtvunget långsamma rytmer och de allestädes närvarande vilda bergen samtidigt med civilisationskonflikter, internationell politik och de stora ekonomiska svängningar som så kraftigt berörde Medelhavet på 1500-talet? Och tvärtom, hur ska man till fullo förstå dessa stora konflikter och fluktuationer utan att vara medveten om det monotona dagliga livet som sätter gränser för alla furstars, politikens lika väl som penningens, handlingsmöjligheter?

 

 

Det var därför att Braudel ville säga allt, därför att hans nyfikenhets alltför många sidor bara mycket mödosamt gick att förena, som han så många gånger skrev om sin text. Så var fram till den stund han märkte att allt, inom ramen för givna ”tidslinjer”, organiserades av sig självt. För det var verkligen i olika tider, i olika tidsmässiga rytmer som alla dessa realiteter som han hade inför ögonen levde. Ett brev från den 20 april 1944 talar uttryckligen om den tidsmässiga uppdelning som han till slut blev nöjd med: ”En orörlig historia, den geografiska ramens; en djup historia, de stora rörelsernas; och en händelsehistoria”. Och han tillägger: ”Faran är att bli för långrandig. Jag skulle kanske reducera boken till den andra delen... Medelhavsområdets öde från 1550 till 1600? Innerst inne är jag mot en sådan stympning”. De tre delarna bildade i hans sinne helt klart ett helt.

 

 

Där har vi den logiska förklaringen i all dess klarhet. Men den infann sig först vid färdens slut – som det senkomna erkännandet av det som djupast sett organiserar livets skenbara förvirring. Han beskrev själv denna insikt i ett brev han sände mig den 23 december 1944: ”Jag befinner mig i ett slags tillstånd av 'utomordentlig nåd'. Allt är nu enkelt i min boks uppbyggnad och redigering”. Mycket senare skulle han i sin självbiografiska artikel säga att hans historieuppfattning till slut tvingade sig på honom ”som det enda intellektuella svaret på ett skådespel – Medelhavet – som ingen traditionell historisk framställning föreföll honom kapabel att fatta.” Ett skådespel. Det är från ett skådespel som han säger sig ha utgått, inte från en förutfattad idé. Där har vi ett nyckelord i den braudelska vandringen, ett tillvägagångssätt som aldrig varit en logikers eller filosofs. Kanske en konstnärs. Jag skulle där kunna ansluta mig till vad François Fourquet en gång skrev, något som för ett tjugotal år sedan första gången fick mig att reflektera över författaren Braudels arbetsmetod. Det var en passage i ett verk som inte har något med historia att göra, med titeln ”Den visuella uppfattningen”, om jag minns rätt. Fourquet beskriver där en målare inför det landskap av vilken han vill göra en målning. Han ser allt, iakttar allt, registrerar ett flöde av materiella detaljer. Men vad som förtrollar honom är den ännu föga klara innebörden av vad han urskiljer bakom denna helhet, bakom denna anhopning av detaljer. Måla innebär för honom att på sin tavla försöka översätta denna inre förnimmelse, att på något sätt dechiffrera en förvirrad massa för att därur frigöra och betona de signifikanta dragen. När jag läste dessa rader, som mitt minne kanske en aning förvanskar, fick de mig omedelbart att tänka på vad jag själv omedvetet observerat av historikern Braudels inre arbetssätt.

 

 

 

 

 

I detta perspektiv förstår man bättre varför Braudel 1942 kunde skriva att utan sin pågående upplevelse av fångenskap skulle han säkert ha skrivit en annan bok. I sin självbiografiska artikel berättar han om vad en ung italiensk filosof som han en kväll träffat i Florens utropat: ”Har ni skrivit den här boken i ett fängelse? Åh, det är därför den alltid gett mig intrycket av vara en kontemplativ bok!” Braudel svarar: ”Ja, jag betraktade Medelhavet i min ensamhet i flera år och min syn på historien fick då sin definitiva form utan att jag på länge insåg det.”

 

 

Låt mig avslutningsvis tillägga att under dessa fem år hade han all tid man kan tänka sig att åter börja på samma tavla utan att förtröttas (det var hans enda förströelse). Och det var då, tror jag, som han ådrog sig den sjukdom han aldrig skulle tillfriskna från, de successiva versionernas sjukdom, oftast skrivna ur minnet. Han utgick inte från den föregående texten för att rätta den utan skrev om den från början till slut. Då jag en dag kritiserade detta slöseri med tid och krafter, svarade han skrattande att han inte kunde göra annat: ”Det var du som berättade för mig, utan att på något sätt kritisera det, hur Matisse varje dag ritade om samma porträtt av samma modell. Du sade att han kastade alla sina teckningar i papperskorgen, tills han äntligen funnit de linjer han gillade. Nå, det är ungefär så jag går till väga!” Och det var just vad han gjorde, inklusive att efter hand kasta varje tidigare manus. Så det skulle inte ge något om ni frågade mig vilka de tre eller fyra ”Medelhav” var som Lucien Febvre fick under kriget, det ena efter det andra, via Schweiz ambassad, tror jag. Av dessa stadier i hans tänkande, som skulle intressera oss mycket idag, har ingenting överlevt. Liksom Matisses teckningar slutade de alla för upphovsmannens hand i papperskorgen.

 

Paule Braudel  

Övers från franska av Ingvar Rydberg

 

 

Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid 
Av Fernand Braudel
Övers. av Ingvar Rydberg
1168 sidor / Inbunden
 
Kan beställas hos Din bokhandlare
 

En påminnelse från förra seklet: Aldous Huxley om demokratiernas framtid

 

Förordet till "Boken - Platsens gårdag nu" av Adonis

Översättarens förord 
till tredje och sista delen av

"BOKEN - PLATSENS GÅRDAG NU"

Del III

av ADONIS 

 Hft / Storformat 21x25 / 408 sid.
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
 
 
Adonis 1955
 

 Se intervjun med Adonis längst ner

 

 
 
 
 
 
 
 

Visa dig stor på jorden!
Var en atom av ljus!

 

*

 

 

Må de drunkna,

dessa ordens skepp

som varken blir galna    

     eller förälskar sig!

 

I tredje och sista delen av Boken – Platsens gårdag nu tar berättarens skildring vid där vi lämnat honom i förra delen, dvs. i slutet av 800- och början på 900-talet. Islam hade redan spridits till den gamla världens kontinenter och religionen kodifierats av de lärda i ett stort antal teologiska verk, resultatet av en lång debatt muslimer emellan och av översättningsvågen som överförde hellenismens filosofiska, medicinska och vetenskapliga verk till arabiska, en rörelse som kulminerade under den abassidiske kalifen al-Ma’mún (813-833). Flera kalifer under detta århundrade försökte gynna mu’tazila-rörelsen i Bagdad, en skola som förespråkade ett rationellt närmande till Koranen och religionen, men det blev den bokstavstrogna falangen med Ibn Hanbal (780-855) och senare Ibn Taymiyya (1263-1328) som gick segrande ut ur denna strid. Genom att samla muslimerna runt ett heligt krig vars syfte var att försvara islams länder hade konservatismens seger tillfälligt lyckats rädda islams kärn­område, som redan då hade angripits av de första korsfararna från väst och centralasiatiska stammar från öst. Samtidigt såg det traditionstyngda samhället till att religiösa institutioner både på gott och ont blev lika tongivande inom islam som politiska och militära dito. Makten skulle hädanefter delas mellan militära makthavare, alltmer sällan av arabiskt ursprung, och religiösa lärda, oftast araber eller perser med arabiska som lingua franca. De som kom i kläm mellan dessa två stridande partier var poeter, filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. I vår egen tid lider islams länder ännu av samma problem. De arabiska civila samhällen som reste sig under den arabiska våren, med sina anspråk på yttrandefrihet, social rättvisa och mänsklig värdighet, har även de hamnat mellan två sorters fascism, en religiös och en militär.

 

Även om islam allmänt gick segerrik ut från denna första allvarliga konfrontation – korsfararna fick så småningom dra sig tillbaka till Europa och de turkiska stammarna konverterade till islam – innebar det bokstavstrogna lägrets dominans ett rejält avbräck på längre sikt för denna gryende civilisations utvecklingsmöjligheter. Vi får inte glömma att islam under medeltiden var den största exportören av idéer, mellanhanden som såg till att filosofins universella begrepp överlevde och fördjupades långt före den europeiska renässansen. På 900-talet kunde muslimerna fortfarande se fram emot tre hundra år av ett allt rikare litterärt, andligt och intellektuellt liv. Stora filosofer och mystiker som Ibn Sina (Avicenna), Ibn Tufail, Ibn Rushd (Averroës), Ibn Arabi och Rumi, hade ännu inte fötts och det skulle dröja till 1300-talet innan Ibn Khaldun, historiens första sociolog, skulle skriva sitt storverk om samhällsutvecklingens materiella villkor i en diger introduktion till sin omfattande Världshistoria. (Bara Introduktionen är på 600 sidor och utgiven av Alhambra i Ingvar Rydbergs översättning, andra uppl. 2001). Niohundratalet var alltså en kuvös för det som komma skulle. Det var också århundradet då den filosofiskt färgade sufiska strömningen började uppfattas som ett hot mot den rådande samhällsordningen, vilket ledde till att flera av dess ledande gestalter fick sätta livet till efter uppseendeväckande rättegångar. Al-Hallájs (858-922) martyrskap får en framträdande plats i berättarens skildring under denna sista del av Boken.  Al-Mutanabbí var sju år gammal när al-Halláj bragtes om livet på det mest brutala sättet av myndigheterna i Bagdad.

 

*

 

Mitt upphöjda väsen har ett djup

som aldrig svikit sina grottor:

Elden har gjort mig till sin utvalde,

medan jag vakade över dess glöd.

… jag är en förrädare:

Jag röjer era måttstockar

och blottar falskheten i era läror.

 

Dessa rader är hämtade ur al-Mutanabbís fiktiva dagbok. Vi ska komma ihåg att Boken bygger på en fiktion, även om samtliga relaterade händelser är historiskt belagda. Al-Mutanabbís verk har blivit rikligt omskrivet genom tiderna och än idag produceras det ständigt nya studier om dess betydelse för den arabiska poesin och litteraturen i allmänhet. Hans efterföljare, den blinde Abú l-’Alá’ al-Ma’arrí (973-1057), som förlänades titeln ”poeternas filosof och filosofernas poet” av sin samtida, var en stor beundrare av Mutanabbís diktkonst och ägnade den ett helt verk, Mu’jiz Ahmad, eller ”Ahmads underverk” (ett av al-Mutanabbís förnamn var Ahmad). Ordet mu’jiz hade hittills enbart använts för att beskriva Koranens språk! 

 

Adonis har dock inte främst försökt återskapa poetens liv och vedermödor på 900-talet i Boken utan i­stället sökt framhäva de egenskaper som med tiden skulle göra de muslimska samhällena både sårbara och efterblivna i denna civilisationernas kapplöpning. Det är förhållandet mellan makten och de intellektuella, samt mellan centralmakten och de rebelliska avknoppningar inom islam som här utgör bakgrunden till berättelsen om al-Mutanabbís liv och öde. Dessa två aspekter av det som starkt präglade den spirande arabisk-muslimska kulturen, svärdet och pennan, går på sätt och vis ihop, för varje stor poet inom denna kultur har också varit en stor kättare och en stor rebell.

 

 Lärda? Visst,

de känner till de döda

ordens nästen, fåglarna

som kläcks ur deras ägg,

och fågelsnaran.

   Är det därför de vågar baktala poesin?

      Deras lemmar fylls av skräck

         var gång de står inför ett ode!

 

*

 

Redan på 1930-talet började en hel del litteratur dyka upp på arabiska som behandlade de rebelliska rörelsernas historia under islams början som en bekräftelse på islams ”progressiva” natur.  Religionen skulle anpassas till de moderna tiderna. De tekniska framstegen skulle tvinga fram en religiös reform för­utan vilken många muslimska samhällen hotades av undergång. Konservativa och bakåtsträvande krafter måste svepas bort av en stark förändringsvilja, som skulle bygga ”dygdens stad” på jorden, en vision som framfördes redan av al-Farábí, 900-talets store filosof och ”den andre mästaren” (efter Aristoteles) som verkade vid Sayf al-Dawlas hov i Aleppo samtidigt som al-Mutanabbí. Influerade av 1960-talets socialistiska anda tyckte sig arabiska intellektuella i den islamska historien se socialiserande rörelser, som var före sin tid. Islam blev ”socialistisk” under Nassers sekulära panarabism, precis som den senare skulle bli ”kapitalistisk” under saudiernas fundamentalistiska hegemoni efter kriget mot Israel 1973. Men Adonis går ett steg längre i sin skildring. Han påminner oss om att marginaliserade medeltida rebellrörelser som khawárij och qarámita, som av 1960-talets arabiska intellektuella förklarades vara ett socialismens frö i den islamska myllan, i lika mån var ute efter att tillvälla sig makten. De hade samma problem som kalifatets centraliserade organisation i sin umayyadiska eller abbasidiska tappning. Medlen var desamma, och allt tal om jämlikhet och broderskap muslimer emellan till trots, betingades målet att skipa rättvisa på jorden av den realpolitiska verkligheten och av samhällsekonomiska faktorer. En utveckling som vi ser även i vår tid när olika revolutionära rörelser ändrar karaktär så fort de tillskansar sig makten.

 

O Abú Táhir, du som lovade folket andra tider för deras jordiska eller himmelska liv, varför gör du då, o qarmatí, detsamma som kalifen: dödar männen och tar kvinnorna som krigsbyte? … När kommer Guds röst att höras i den bestulnas revolt mot bedragaren, istället för i en minaret?

 

*

 

Poesi vore enligt Adonis inte poesi om den inte hade förmågan och visionen att överskrida alla gränser. Låt oss komma ihåg att al-Mutanabbís ställning inom den arabiska poesin var jämförbar med profetens ställning inom islam. Hans namn betyder ju ”den som gör anspråk på profetskap”!

 

O förnuftiga varelse,

din sneda – raka kurs

har jag inget förtroende för.

Allt den visar mig

är detta förnöjda omedvetna:

en likgiltig, trög gång

ned för bekvämlighetens trappsteg,

 

medan jag,

      jag har förälskat mig i helvetet

 

Det är omöjligt att på några få sidor ge rättvisa åt djupet och vidden av detta unika verk. Den kalejdoskopiska strukturen av korta dikter och aforismer som följer poetens flykt från hov till hov och från land till land, kontrasterar mot berättarens fåordiga och sobra framställning av förtryckets och de förtrycktas olika ansikten. Denna bärande kärna delas upp i 7 längre kapitel i varje del. Varje kapitel introduceras i del III av kortare friare eller ”sprängda” texter, under rubriken ”Järtecken”, och avslutas med 10 dikter som sägs vara en del av en okänd dagbok som al-Mutanabbí förde. På så sätt består varje del av verket av hundratals dikter och en del prosastycken som i del II.

 

Förhållandet mellan makthavare och intellektuella blir ämnet för verkets avslutningskapitel som är uppdelat i två avsnitt. Först kommer en poetisk skildring, som av Adonis tillskrivs Káfúr, den egyptiske regenten som bjöd al-Mutanabbí till sitt hov men vägrade förläna honom en provins så som han hade lovat honom. Där får vi bekanta oss med denne regents tankar om poeten och hans betydelse. Det förblir dock ovisst vem som för talan i bokens allra sista avsnitt. Är det Káfúr eller al-Mutanabbí? Regenten och poeten verkar ha smält ihop. De delar samma ångest, samma främlingskap. För liksom al-Mutanabbí var även Káfúr en särling, en före detta etiopisk slav som lyckats stiga till den högsta posten och härska över Nildalen, Palestina och västra Arabien. Al-Mutanabbí å sin sida var en poet med stora politiska ambitioner, vilka aldrig blev förverkligade. Vi minns hur han i första delen började sin karriär som rebell bland stammarna och hur han fick tillbringa en kortare tid i fängelset som artonåring, innan han friades och började sitt kringflackande liv som hovpoet hos olika furstar och mecenater. Men sanningen är att al-Mutanabbí aldrig prisade furstarna eller mecenaterna i sina dikter. Föremålet för hans dikter var hela tiden poesin och dess skapare, som överträffade allt annat som världen kunde bjuda på. 

 

Idag vill jag förråda

det jag älskar, kanske då

upplyses jag om det jag varit,

och det jag kommer att bli,

kanske då lär jag mig besinning

när utbrottet blossat upp,

kanske då lär jag mig hur vansinnet ser ut.

...

Jag ser inte ett hem i ljuset.

I ljuset ser jag en resa.

 

Efter flykten från Egypten riktade al-Mutanabbí stegen mot Irak igen, landet där han föddes. Han fick åter söka tjänst hos olika furstar i Ahwaz, som idag ligger i Iran, men kunde inte stanna kvar där utan tvingades flytta igen. Under hans sista resa överraskades han av två män som han hade smädat i en dikt och som nu utmanade honom på duell. Han lär ha försökt undvika striden och fly undan men enligt legenden påmindes han av sin slav om versen där han påstod sig vara lika mycket svärdets som pennans man. Han skämdes för sin feghet och bestämde sig för att möta sina fiender på slagfältet. År 965 dödades Al-Mutanabbí, det arabiska språkets största poet genom tiderna, på en landsväg i ett sista försök att utmana ödet och rentvå sin heder. Han blev femtio år gammal.

 

"Jag är den vars ord de blinda kan se.

Jag är den vars tal de döva kan höra.

Springaren, natten och öknen, alla känner de till mig,

liksom svärdet och spjutet, papperet och pennan."

 

*

 

Huvudsyftet med Boken – Platsens gårdag nu är dock inte att skildra ett historiskt skede i den arabiska litteraturhistorien. Istället vill Adonis att vi ska förstå hur och varför den mänskliga civilisationen hittills misslyckats med att förverkliga människans drömmar om det sköna, det rättvisa och det sanna. De grymheter och den förvirring som den islamska historien här visar upp är inte förbehållen muslimerna, utan är allmängiltiga och universella. Muslimernas problem är att de har misslyckats med sina ansatser till modernisering och reformer samtidigt som de förblir konfunderade vad gäller sanningshalten i sin egen historia. De måste därför bryta med legendernas och myternas makt över sina liv, reformera sin religion och rensa den på allt medeltida bråte som fastnat vid den och hindrar deras samhällen från att utvecklas. De måste med en samtida muslimsk forskares ord börja "läsa Koranen istället för att recitera den". Trots de mörka bilder som Boken är full av och trots al-Mutanabbís osympatiska och tidsbundna gestalt, är det den orubbliga tron på den skapande människan och på hennes upprättelse som gör detta verk till en milstolpe i den arabiska litteraturen. Att förmå se in i framtiden kan vara både skrämmande och hoppingivande.

 

Sunna – Shí’a    /     Shí’a – Sunna

En enda man

som rivs sönder

och delar sig inifrån

av ingen annan anledning

än trångsynthet:

Han ser inte någon annan intill sig.

Han kan bara se sina naglar.

 

Och detta skriver Adonis ett årtionde innan striden mellan sunniter och shiciter skulle komma att blossa upp igen, efter att ha legat vilande under askan i hundratals år. Adonis såg arabvärldens kollaps nalkas långt innan den sattes i verket. Han hjälper oss förstå och motverka den genom att ständigt bekräfta poesins fullständiga frihet gentemot och oberoende av makthavarnas och real­politikens beräkningar. Adonis har under ett långt liv ägnat sig åt poetens heligaste och enda uppgift: att för ytan avslöja djupen. Efter mer än sjuttio år av oavbruten poetisk nydaning och akademisk forskning i arabernas språk och tankeliv fortsätter vår samtids viktigaste och främsta arabiske poet, Adonis, oförtrutet sitt värv.

 

Hesham H Bahari 
10 november 2017

 

 

SAMTLIGA DELAR KAN NU BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

HELA TRILOGIN ÄR PÅ SAMMANLAGT 1338 SIDOR!

 

    

 


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0