The Magnum Opus of the 9/11 Consensus Panel: A Review of Griffin and Woodworth’s ‘9/11 Unmasked’

Over the past 17 years, the Internet has been replete with videos and articles that purport to investigate, analyze, and explain 9/11. For anyone curious about whether the official story is true or not, the biggest challenge lies not in finding material on the subject, but in sifting through it all to determine what is verifiable or merely speculative, factual or false, relevant or irrelevant.



9/11 Unmasked was released on September 11, 2018.9/11 Unmasked is the end product of a seven-year effort by two top experts in the field who have thoroughly analyzed the available evidence and are presenting the documented and relevant material in a succinct single volume. To ensure that no aspect of their research would be overlooked or misrepresented, the authors, David Ray Griffin and Elizabeth Woodworth, assembled and employed an impressive roster of international reviewers called the 9/11 Consensus Panel. This panel, according to the book, "includes people from the fields of physics, chemistry, structural engineering, aeronautical engineering, piloting, airplane crash investigation, medicine, journalism, psychology, and religion.” Each of the panelists is identified and credited by name and qualifications.


The book also explains the purpose of the panel: "to provide the world with a clear statement, based on expert independent opinion, of some of the best evidence opposing the official narrative about 9/11.”


Griffin and Woodworth set the bar very high when determining what constitutes “best evidence.” Indeed, given the 875 reference notes that document virtually every statement, it seems improbable that any valid criticism of the panel's consensus points can ever be found.


That said, critics of panels like this sometimes allege that panelists can be influenced, consciously or subconsciously, by the opinions of fellow members. The “groupthink” phenomenon, these detractors say, often comes into play, making panelists reluctant to express any opinion contrary to the group's position. In particular, a lower ranking or passive person might mimic the opinions of a higher ranking or more aggressive member of the group.


To avoid any possibility of groupthink, the authors employ the Delphi Method as a model for achieving best-evidence consensus. This method provides all panel members with a way of sharing their honest opinions without being influenced or constrained by external sources. Questions are sent in writing to each member individually to prevent anyone from being swayed by what other members are saying. Any subject receiving less than an 85% consensus from reviewers is removed from consideration.


Thus far, the international team of 9/11 Consensus panelists has reached agreement on 51 points where documented evidence conclusively contradicts the official story. Each point is addressed in its own chapter, and the 51 chapters are grouped into nine categories:


  1. Destruction of the Twin Towers
  2. Destruction of WTC 7
  3. Attack on the Pentagon
  4. The 9/11 Flights [includes Flight 93]
  5. U.S. Military Exercises
  6. Claims About Military and Political Leaders
  7. Osama Bin Laden and the Hijackers
  8. Phone Calls from the 9/11 Flights
  9. The Question of Insider Trading


Each chapter is structured in a format akin to an executive summary. First, a claim that constitutes a part of the official account is summarized and presented with references to source material. The official claim is followed with facts that disprove it, and those facts are amply documented with notes at the end of the book.


Although 9/11 Unmasked is comprehensive, the authors have refrained from “going overboard” when additional information is available but not needed for their purpose. For example, in Chapter 14, “The Assumption that NIST’s Analysis of the Collapse Initiation of WTC 7 Is Valid,” the presentation of evidence contradicting NIST’s account is direct and to the point. Despite its succinctness, Chapter 14 conclusively shows that NIST’s account is flawed. Compare that to the far more detailed analysis of the WTC 7 collapse in this video, “A Critique of the NIST WTC Building Failure Reports and the Progressive Collapse Theory,” published by Architects & Engineers for 9/11 Truth. In that video, the portion analyzing the WTC 7 collapse spans 40 minutes. 9/11 Unmasked boils that complex subject down to slightly more than one page.


Those who have done much reading on the subject will appreciate how the authors have winnowed out the relevant facts from material that might be controversial or speculative. One example is how the movements of Mohamed Atta prior to 9/11 are handled in Chapters 40, 41, and 44. As experts in the field, the authors were certainly aware that other available information on the movements of Atta could potentially open up a whole new world of leads to follow. However, the authors have limited their report to just those movements of Atta that were solidly documented as being contrary to the official account and relevant to their purpose.


One challenge the panelists face in analyzing the official account is that it is often a moving target, i.e., an evolving narrative. In nine of the 51 chapters (Chapters 11, 12, 19, 20, 29, 30, 36, 49, and 50, to be specific), the authors show how the government's story has changed over time. In each of those chapters, they provide verifiable evidence that discredits the multiple versions.


9/11 Unmasked stands out not only for what is included, but also for what is not included. There is no speculation about who perpetrated the attacks. Moreover, emotional subjects such as first responder cancer deaths are not mentioned. 9/11 Unmasked simply lays out the facts that show the official story cannot be true.


Any one of the 51 chapters, by itself, presents ample evidence to disprove the official account. When all 51 are taken together, the evidence is overwhelming and the conclusion inevitable: A new, independent investigation of 9/11 is imperative.


In the technical world, executive summaries of research are typically presented in one or two paragraphs. The events of 9/11 are so complex, so far-reaching, that one or two paragraphs on any aspect of the subject hardly suffices. Yet Griffin and Woodworth’s 308-page book might rightly be considered an executive summary of their many years of research, presented as a non-political, non-controversial compilation of facts.


9/11 Unmasked is destined to be the Bible, the foundation, the go-to source of future research. It belongs on the bookshelf of anyone who has nagging questions about what really happened on September 11, 2001. And it will surely be on the desk of each and every government official who might one day be tasked reinvestigating that monumental event.



Se även David Ray Griffin på svenska



Motsägelser om 11 september
Ett öppet brev till USA:s kongress och press

344 s. / Inb


WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann

408 s. / Hft


Usama bin Laden: Död eller levande?

128 s. / Hft


Böckerna finns att beställa hos din bokhandlare eller låna på biblioteket



Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 


och flyktingströmmen till Europa



Av Dr. Niels Harrit –



Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (



Källa: Herland Report   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)



De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.


Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.


17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.


Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1


Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.


På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5


Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6


“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”


Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.


Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  


“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..


Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”


Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.


Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.


Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 


“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”


Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10


“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.


Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4


19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL


Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.


Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.


Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 


Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.


Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.


Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.


4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.


17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.


På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11




1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

3) The Unanswered Questions of 9/11.

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11.  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council,

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA.

9) The North Atlantic Treaty.

10) Article 51, UN charter.

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017.  



Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.


“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland

“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  


Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 


“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”


Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro


Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.


David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.

En reflektion om lidandets avskaffande

En reflektion om lidandets avskaffande


Medkännande är att bli oberoende av hat.

Att förstå, förlåta och t.o.m. försöka älska de som hatar oss.

Det är inte det lättaste precis.

Man måste genomgå en omfattande katharsis för att nå dit.

Att låta de själsliga sinnena förstå kroppens verkliga funktion

och älska den trots dess brister och övergående natur.


Detta leder mig till en annan tanke om den industriella civilisationens tillkortakommanden,

dess förakt för människan och miljön, dess alltmer destruktiva krig

och dess utveckling av alltmer ogenomträngliga kontrollmekanismer.

Varför har den västerländska filosofin misslyckats till den graden

med att åstadkomma en mänsklig värld
med mänskliga värderingar där integritet och självrespekt dominerar,

trots att den hade alla förutsättningar tillhands?

Svaren är inte självgivna. Bara illusionerna är det.


Förr i tiden var ondskan instinktiv och affektartad, kopplad till den självbevarande rädslan. Idag och efter den 11 september 2001 har ondskan beväpnat sig med den rationalism och den teknik som är resultatet av 5000 års tänkande och skrift, krigföring och förnuftsidkande, vilka utmynnade i felaktiga slutsatser om hur man ska bevara livet och förbättra det. Tur att dessa biologiska enheter vi utgör inte lever för evigt, att de förhoppningsvis sublimeras och förvandlas eller bara går under och försvinner om de inte klarar av metamorfosen. Ju mer jag förstår hur ondskan och lidandet fungerar desto mer tillförsikt hyser jag i slutändan för någon form av universell rättvisa. Men under tiden måste ondskan bekämpas med alla medel vi har tillhands, särskilt nu när den har rationaliserats.


Att avskaffa lidandet under månens sfär är en chimär.

Man måste lära sig leva med det, och det gör man bäst genom att utveckla medkännande.


Jag föddes och växte delvis upp i ett kristet hem i Libanon, och då menar jag kristet och inte alls kyrkligt, för ingen i min familj gick i kyrkan förutom på bröllop och begravningar. Min morfar hade i sin ungdom i Mexiko blivit frimurare. När han kom tillbaka till Libanon på 1920-talet tog han avstånd från rörelsen och utsattes för hot om repressalier. Har inte hört det från honom men det har återberättats för mig av min morbror. Morfar och hans hustrus sanna kristna natur gick ut på att hjälpa de behövande oavsett vilken grupp eller konfession de tillhörde. När han dog gick tusentals människor från hela Libanon, kristna, muslimer, ateister, druser och judar efter hans kista (ja, det fanns libanesiska judar kvar i Libanon på den tiden).


Liktåget ringlade sig över bergsvägarna från vårt hem ända ner till kyrkogården där han begravdes. Samtidigt som han enade alla dessa människor för en sista gång innan inbördeskriget skulle bryta ut, hade han också lyckats bli av med familjens ägor för att hjälpa för honom fullständigt okända människor. Kvinnor och män kom fram och kramade mormor och tackade henne för de skolor, barnhem och t.o.m. vägar som morfar hjälpte till att bygga i avlägsna byar. Vi visste ingenting om denna hans filantropiska verksamhet. Vi bara visste att familjen var bankrutt, ägde inte ett barr mer än hans minne och den anda av solidaritet han lämnade efter sig. Så visst går det att visa medkännande över de falska skiljelinjer som skapas av grupptillhörighet och stamväsendet. Inte alla i familjen har förstås uppskattat morfars frikostighet, men hans minne för mig är dyrare än all världens rikedomar.


På denna gamla trappa lärde han för länge sen barnet som var jag
hur man knäcker sötmandelnötens hårda skal
för att komma åt den åtråvärda levande kärnan.






Ett öppet brev till Statens Kulturråd / Om "komplexitet, intensitet och genreförnyelse"

Ett öppet brev till Statens Kulturråd


Förslag till hur man skulle kunna göra stödsystemet mer effektivt och rättvist för alla.


Av Hesham H Bahari

Alhambras Bokförläggare


Det rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?


Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis ”Boken – Platsens gårdag nu”. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att förfärdiga. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.


Nu är vi uppe i fjorton avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen.    


Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, ”Eldfängd”, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt ”Glömskans svarta snö” av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Tranås Posten: ”En bok att läsa om och om igen”.


Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.


Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40 % av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60 % av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?


Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.


De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på ca tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.


Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!


Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.


Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.


Hesham Henri Bahari


Alhambra Förlag



Det bästa sättet Du kan stödja Alhambra på är att köpa en bok då och då.

Det går också bra att lämna ett litet valfritt bidrag till bg 5427-8866






Alhambras nya höstkatalog finns som PDF-fil på 

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare






In EXT. Night, Cairo is an oppressive dystopia where women are treated as sex objects, and the rich live in a sheltered bubble


Toutou, played by Mona Hala, is a headstrong prostitute who is self-aware and intelligent (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)


Joseph Fahim

Tuesday 11 September 2018 17:12 UTC

Last update: 

Wednesday 12 September 2018 13:29 UTC




The last time Egyptian indie whizz Ahmad Abdalla had a film in theatres, four years ago, Tiran was an Egyptian island, the devaluation of the Egyptian pound that drove millions into poverty was a distant nightmare, and the crackdown on journalists and activists was not yet all pervasive.


Four years later, the view from Egypt has grown murkier and more foreboding. As cinema drifts further away from the reality of the Egyptian streets, Abdalla’s new film, EXT. Night – which premiered this week at the Toronto International Film Festival - is a hyper-realistic confection of blaring images, discordant noises, and flaring sentiments all laced into one narrative.


Set over the course of 24 hours, rising star Karim Kassem plays Moe, an ambitious filmmaker dipping his toes in the world of advertising after his first film flops at the box-office. But he is a fish out of water in the commercial world - unpragmatic, self-indulgent and spineless. 


Karim Kassem and Sherief El Desouky in a scene from EXT. Night, which is set over the course of 24 hours (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)


Nothing seems to be working out in Moe’s confined, sheltered existence. His girlfriend has just broken up with him and his writer friend, who is based on novelist Ahmed Naji, has been detained for publishing “a profanity-laden” novel.


Moe's life takes a turn for the unexpected when he is asked to pick up a prostitute from his nephew’s home during a routine ride with his driver Moustafa, who is played by Sherief El Desouky.


This leads him to Toutou, played by Mona Hala, a headstrong sex worker who is more self-aware and intelligent than both men. Together, the three embark on a journey in a downbeat Cairo where gender roles are constantly questioned, power dynamics between the classes are laid bare, and personal spaces are repeatedly violated.


In this largely nocturnal journey, Abdalla has produced the most accurate portrait of Cairo after the 30 June 2013 mass protests against Hosni Mubarak’s elected successor, Mohamed Morsi, who was overthrown by the military on 3 July that year.


Scripted by Sherif Alfy, Cairo is an oppressive cityscape where members of each class are forced to adhere to their tribe, women are continuously treated as sex objects, and the rich seclude themselves in a sheltered bubble in order to survive the ugly reality of a nation on life support.


Woman's voice


Abdalla’s primary interest in the film was rooted in a long-held desire to tell a story fronted by a woman.


“[A] few years ago, [renowned Egyptian filmmaker] Yousry Nasrallah said that Egyptian cinema fell into a slump when it stopped telling stories of women. I couldn’t agree more,” Abdalla told Middle East Eye. “Even though the main character of the film is a man, Toutou’s voice is the most dominant in the story.”


Of the various outstanding performances in the film, Hala steals the limelight with a ferocious, multi-layered turn as a woman compassionate yet defiant, and unabashedly desirous yet dignified.


Abdalla’s refusal to portray Toutou as a victim renders a refreshing, unsentimental treatment of sex work. Tipped to win accolades the world over, Hala’s complex and meaty role was in fact turned down by a major actor, whom Abdalla refuses to name, due to the controversial nature of the role.


More actors rejected the role of Toutou’s friend, played by Egyptian actor Basma, whom they assumed to be also a prostitute when in fact she is not. “I decided at the end to work with actors who care more for their art than their image on social media,” Abdalla said.


The rising segregation of Egyptian society was the other theme that sealed Abdalla’s involvement in the project.


“The current Egyptian society is designed in a way that prevents different communities from converging with one another,” Abdalla said. “Physically even, there are gigantic barriers separating high-end neighbourhoods from shantytowns, like Ard El Lewa and Mohandessin for instance. Any attempt to dismantle this model would automatically be thwarted. It has become a taboo.”


EXT. Night is arguably Abdalla’s most mainstream film to date: it is a colourful, emotionally accessible work laced with humour and pop culture tie-ins. The intellectual rigour of his previous work remains front and centre, yet none of the narrative experimentation that cemented Abdalla’s reputation as the most consistent independent filmmaker in the country can be traced in his new outing.


A household name


Abdalla became a household name in Arab cinema with his debut feature, Heliopolis (2009), a multi-character drama imbued with the emotional paralysis of Mubarak’s waning years.


Ahmad Abdalla has become a household name in Arab cinema (Photo courtesy of Joseph Fahim)


His sophomore effort, the spirited musical docudrama, Microphone , about Alexandria’s underground art scene, was released on the eve of 25 January 2011. Soon it became the movie of the revolution after Mubarak’s ousting, drawing large audiences before curfew hours.


His third feature, Rags and Tatters (2013), was a radical departure from his previous work - a wordless, impressionist portrait of the immediate aftermath of the revolution heralding the violence and uncertainty to come.


His last film, Décor(2014), was another significant change in direction. His biggest-budget film to date, this psychological drama about a woman torn between two men was overshadowed by controversial statements of its outspoken star Khaled Abol Naga, in which he claimed that the people might ask the then newly-elected President Abdel Fattah al-Sisi to leave office soon.


Released in September 2014, the film was a box-office flop, signalling the end of Abol Naga’s once robust film career in Egypt. Still, Abdalla denies that his comments had any impact on the commercial performance of the film.


In the following couple of years, Abdalla went on to develop an ambitious, expensive zombie comedy that hit the brakes after the Egyptian pound plunged against the dollar in November 2016. The suspension of the project propelled him to go in the opposite direction, returning to his roots by producing EXT. Night, a small-budget project shot in quick time.


Escaping Egypt


Abdalla was also director of photography for the film, shooting most of it in the bustling streets of Cairo. He used a small camera that allowed him to shoot incognito, avoiding the rowdy crowds who are usually very wary of cameras.


Abdalla cites the films of 80s neo-realist directors Mohammed Khan and Atef El Tayeb as an influence for capturing the grubby, unadorned vistas of a suffocating and congested city that is devoid of discernable beauty.


“You need plenty of permissions and extensive procedures to shoot in Cairo streets these days. You’d need to empty the streets out, use caravans for the actors, get big lighting equipment. That’s what happens in big productions,” Abdalla said.


“By the time the shooting starts, everything becomes palpably fake. At the same time, mainstream films are not concerned in the first place with presenting an authentic picture of Cairo or documenting the city. I, on the other hand, was adamant on having real Cairenes blended within the background of the film. That’s why I used natural light for instance.”  



In EXT. Night, power dynamics are one of the central themes of the film (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)


Abdalla’s Cairo is a place where personal space is non-existent, casually desecrated by every agent of society.


“Even though my three characters are out on the street most of the film, they develop their relationship with one another within the confines of this small cubicle that is the car. The sky is not the limit in a place like Cairo,” Abdalla said. “The sense of claustrophobia is not merely a reaction to their position inside this space – it’s an extension of their inner claustrophobia. Everyone is trapped in their own external and internal worlds - in their own fears.”


The tireless longing for escaping Egypt can be traced in most of Abdalla’s films, and EXT. Night is no different.


“Moe’s venturing into this alternative realm is not rooted in a courageous intent to discover and meet people different from him. It stems from an impulse to break away from his failures and disappointments and lose himself in a new place. This speaks for all of us in Egypt now, including me.”



According to Abdallah, EXT. Night explores 'the relationship of the authorities with the people, in the relationship of people to one another' (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)


Scriptwriter Sherif Alfy was thrust into depicting every character’s attempt to impose authority on the others, with all but Toutou imposing their moral judgement too. The world Abdalla paints is bereft of choice. The little control each character vehemently fights for is negligible in the grander scheme of things. 


Crossing the line


With the ban of Tamer El Said’s In the Last Days of the City, a snapshot of pre-2011 Cairo, and the way the 2011 revolution changed the capital, independent films have been an obvious target for censorship. Tarik Saleh’s Swedish productionThe Nile Hilton Incident, a noir thriller about police corruption set on the eve of the 25 January revolution, was likewise banned for including negative references to the police and the army.


Since Sisi came to power in 2014, censorship of independent films has increased and any negative references to officialdom have been steadily prohibited.


Abdalla’s new film contains its fair share of contentious material, including, most notably, an extended sequence in a police station where Moe tells a young police officer that “the entire country is now in your cells”.


Abdalla stresses that he has not had any problems with censorship as the film was granted a licence without any cuts and will represent Egypt at the Cairo Film Festival in November. He acknowledges, however, that the fight with the authorities is far from over.


“The most important element of our battle is to persevere and make our own movies on our own terms in Egypt, instead of eloping abroad,” Abdalla commented.


Abdalla believes that only four or six films in the past four years have truly tapped into the current Egyptian reality. 


Deconstructing Cairo


EXT. Night ends with a quote from the notorious novel of Ahmed Naji, The Use of Life, which handed the Egyptian writer a two-year prison sentence for containing sexually explicit material in 2016. He was later released on appeal after spending more than 300 days in prison.


In it, Naji describes the clashing emotions of living in an alienating city, offering a glimpse of hope in the possibility of reconciliation, or rather acceptance.


“In many ways, the novel acts as a deconstruction of Cairo, exploring how the city has changed beyond recognition. That’s what I also tried to illustrate in my film," Abdalla said.


Bokhandeln i Imilchil och Marockanska bilder

Bokhandeln i Imilchil
På 2500 m ö h, i Imilchil, världens ände och en av de högsta platåerna i de marockanska Atlasbergen hittar jag en bokhandel. I skyltfönstret står en rad böcker på arabiska: Che Guevara, Hannah Arendts "Om våldet", Michel Foucaults "Individen och samhället", Kawakibis "Om förtryckets karaktär" (en syrisk klassiker från 1800-talet), 2 olika titlar om Sokrates och en diktsamling av en för mig okänd poet, As'ad al-Bazi: "Vem kysser tomhetens kind". Jag tänkte: Finns det någon bokhandel kvar i de svenska vildmarkerna och vad säljer de för böcker där?

I fyra veckor gjorde jag en resa på över 5000 km runt, över och genom det marockanska höglandet.

På dessa 4 veckor skaffade jag mig lika många livsvänner som jag gjort i Sverige under 42 år .

De fattigas glädje går inte att ta miste på och ”förnöjsamhet är en outsinlig skatt”
som det arabiska ordspråket lyder. Jag är stum av lycka.

Jag ger mig av igen, bort från den klagande rika världens gnäll och illvilja.

Livet är för kort för att förspillas bland feta, giriga katter.

Och jag gick ner nästan 5 kilo under dessa fyra veckor.

Något som många i min ålder behöver göra.




Alhambras nya kontor i Marocko invigs under kommande vinter
och nya kulturresor anordnas för de äventyrslystna.

Alla är välkomna dit.

Mer om detta i kommande brev.

Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari och är copyrightskyddade.
De får användas för icke kommersiellt bruk bara man anger källan (
och fotografens namn.
Livets vatten
Katten och havet
Floden efter regnet
Åsnan bakom bilrutan
tiotusen år av konst
Öknens port
Vattenmelon till kamelerna
Min barndom
Skördetid I
Skördetid II
Den skrattande kvinnan

Det andra Egypten / Den spelar död — men vibrerar av liv

Den bevingade kvinnan och giraffen, Uwaynatberget, Sydvästra Egypten 
15 000 år gammal klippristning

Bild © Hesham Bahari, 2008



Den spelar död - men vibrerar av liv

Text: Hesham Bahari



Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...




Bild: © Hedwig Wahlgren



Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!




Bild: © Sven Olsson



Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.




 Bild: © Raja Bahari



I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.





Bild: © Wael Abed



Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.





Bild: ©  Wael Abed



Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."





Bild: © Hesham Bahari



"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."



Bild: © Raja Bahari



Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.



Bild: © Wael Abed



Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl härifrån, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 40 år", förklarade jag. "Fyrtio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.




Bild: © Hesham Bahari



I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.



Text: Hesham Bahari





Det andra Egypten: Resor i ingenmansland
av Wael Abed
Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240


Ny Bok: Glömskans svarta snö av Hillevi Furtenbach

av Hillevi Furtenbach
Hft med flikar / 160 sidor
Utgivare Alhambra

Från barndomens somrar vid de finska stränderna får läsaren följa med till skiftande miljöer, från Mexiko till Ryssland, genom en personligt färgad skildring av drömmens gäckande skuggor och stormakternas iskalla spel. Ett centralt tema är Rom, där nedslag i historien bildar en relief till de händelser som kommer att påverka både författarens och allas våra öden. Med en prosa som är både poetisk och precis, rör de olika berättelserna vid varandra, lika självklart som vågor möter land.


Hillevi Furtenbach är född i Finland och har vuxit upp med två språk, svenska och finska. Under många år studerade och arbetade hon utomlands. Hon håller föredrag och seminarier om drömpsykologi såväl i Sverige som i grannländerna.




En bok att läsa om och om igen


Författare: Hillevi Furtenbach

Titel: Glömskans svarta snö

Förlag: Alhambra


Turligt nog så läggs denna lilla, 43 kapitel på 160 sidor, sällsamma bok i mina händer. Författaren, sedan många år bosatt vid Västra Lägerns strand i Ydre, lyckas på alla plan fånga läsaren från första till sista sidan. Memoarerna löper lätt kronologiskt i korta bilder som om man bläddrat i ett gammalt fotoalbum från den tid när korten togs sparsamt och endast när det var något av vikt som skulle befästas.


Från barndomen kommer bilder fram om flykten ner i skyddsrummet (bombningarna av Helsingfors) och förblir sedan en av återkommande drömmar, fast i olika skepnad, livet igenom.


När Furtenbach skall berätta  om sitt omväxlande och ständigt resande liv, Moskva, Rom, Mexiko City, Tokyo… dit arbete och nyfikenhet för henne så ställs läsaren inför alla livs svåra fråga: att fly från eller fly till något.


Svaret finner inte heller författaren men ledsagas lika ofta av drömmar som av verkligheten.


De rent personliga livshändelserna tonas ner eller rättare sagt får växa fram i samspel med historiska eller litterära händelser som utspelats just där på ett mycket fascinerande och närmast unikt sätt.


Blott två händelser ges mer konkret liv, en stormande kärleksnatt i Moskva och ett havererat EU-projekt. Den förra leder till en kamp om liv och död. Texten blir en spänningsläsning mot det outhärdligt slutet.


Bokens språk är som ett svindlande löv som flyter med i en vårbäck, ömsom snabbt och oberäkneligt, ömsom stilla och eftertänksamt.


En bok att läsa om igen och igen…



TRANÅS POSTEN 7/6 – 2018



Hardcore bibliotekpolitikk: Ny Bok: Biblioteksaktivisten: Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället, av Mikael Böök




Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Hft / 234 s.

Boken kan beställas hos din bokhandlare


Hardcore bibliotekpolitikk




For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti. Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk. Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök. Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk. Nødvendigvis må det bli Sverige. Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

Apropos det eksistensielle: Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen: «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

Apropos det utopistiske: Da den svenskfinske originalen kom, anmeldte Tord Høivik denog sa: «At bibliotekarer er idealister er jeg vant til. Men denne drømmen ligger så langt fra virkelighetens verden at det er fristende å lukke boka midt i forordet. Drømmerier har vi nok av. Men Mikaels utgangspunkt, at folkebiblioteket bør forstås i en samfunnspolitisk og ikke bare en kulturpolitisk sammenheng, har jeg sans for».





·         "Makten och biblioteket", av Ellinor Hjerpe i Ny Tid (Helsingfors) 19 juni 2013. 
Citat: "Essäsamlingen belyser bibliotekets plats i informationssamhället från flera vinklar och är ett intressant tidsdokument över de senaste tio årens biblioteksfrågor. Det är uppfriskande att läsa boken om än det kanske inte ter sig helt självklart att biblioteket kommer att kunna axla de viktiga men ack så komplexa uppgifter författaren förespråkar."


·         "Book kräver makt åt biblioteken" av Ida Westin i Respons. Tidskrift för humaniora och samhällsvetenskap(Stockholm) 4/2013. 
Citat: Biblioteksaktivisten är en bok som bör läsas på landets alla, numera många, biblioteksvetenskapliga utbildningar. Biblioteken har makt. Låt oss diskutera vilken, och hur den ska användas och utvecklas.


·         "Bibliotekaktivisten", av Tord Høivik i Bibliotekforum (Oslo) 7/2013;

·         Citat: "Folkebibliotekene har fått en lovfestet rett til å løfte fram viktige saker. Bibliotekarene har havnet i politiske kjerneområder. Men de er jo ikke alene om slike oppgaver. Bibliotekarene er bare en av mange profesjoner som nå konfronteres med konkrete valg knytter til åpenhet og varsling, Assange og Snowden, borgerplikt og sivil ulydighet. Skal de ta stilling til vanskelige spørsmål eller konsentrere seg om neste kulturbegivenhet? 
Mikael argumenterer to hundre prosent for det politiske valget. Jeg håper han får flere med seg. Men fagmiljøet i verdens rike land er nok mer preget av omsorg enn av aktivisme. Bibliotekene viser større politisk vilje i land som kjemper med uvitenhet, fattigdom og undertrykkelse i lokalsamfunnet. "


·         (orubricerad), av Lena Lundgren i Biblioteksbladet (Stockholm) 8/2013. 
Citat: "Antalet tänkare och debattörer i den svenska biblioteksvärlden som tar sig an de långsiktiga, ideologiska och visionära frågorna är inte många. Mikael Böök är en av de både intressantaste och flitigaste."


·         "Bland hemuler och mumintroll -- kan biblioteket bli den fjärde statsmakten? , av Eva Costiander-Huldén i Nya Argus 12-13/2013 (Helsingfors) 
Citat: "I boken ingår intressanta och dagsaktuella reflektioner om bland annat Wikileaks och Wikipedia. Böök fortsätter förstås debatten i våra dagstidningar och tidskrifter. Den sista, korta avslutande essän slår ett slag för e-boken, inte den kommersiella produkten, till exempel Elib som fungerar med biblioteken som förmedlare, utan en e-bok biblioteken själv redigerar, producerar och distribuerar. En vacker (utopisk?) tanke."




Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel. 

Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.




En reflektion av bokens författare


I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i  Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni.) Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.


Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera)Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att  förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.


Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.


Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken  till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som "mötesrum" och "vardagsrum" i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.


En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.


Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig.   På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn.  Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt  i stycket "Sverige och världen" där de konstaterar:


"Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag" (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)


I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna  i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen "multinationella jätteföretag", som "äger plattformarna". Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?


Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution.  Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det  gäller bevarandet av "twitterinlägg och flöden på sociala medier"?


Arthur Schopenhauers kända formulering "biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne" har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin:  Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.


Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.


Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i  "minnets kamp mot glömskan" (Kundera).  Den artificiella intelligensen är  en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: "att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste" (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.


Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen  över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet  egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.


Mikael Böök

Sevärda filmer: Tabu av F.W. Murnau

 Se filmen här på Youtube


Kärlekens ö, ursprungstitel Tabu, är en amerikansk dramafilm från 1931 i regi av F.W. Murnau.  Den handlar om ett ungt par på ön Bora Bora som tvingas fly från hedniska sedvänjor, för att hamna på en annan ö som istället står under modernitet och dekadens.


Inspelningen ägde rum från 16 oktober 1929 till september 1930 på Bora Bora och Takapoto. Det var Murnaus sista film. Den hade amerikansk premiär 18 mars 1931 och Sverigepremiär 30 juli samma år.


Floyd Crosby tilldelades Oscar för bästa foto vid Oscargalan 1931. 

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET! Tsai Chih Chungs tecknade serier



Gör som Danxia!


Bränn en Buddha! 

 Ur Zen talar
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar








"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture,"

he says. "It's a perfect combination."


Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey


By Wang Kaihao (China Daily) 


Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.


During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."


The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.


An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.


A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.


But, above all, he is a cartoonist.


More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.


Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"


For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.


In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.


In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.


Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.



Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.


"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."


The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.


Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."


Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.


The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.


Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."


Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.


As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.


A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."


Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.


"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."


Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.


Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.


Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.


"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds. 


Kommande bok: HÄRBÄRGET av Khairi Shalabi

Kommande på Alhambra
av Khairi Shalabi
Hft med flikar / 440 sidor
Översättning av Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari
Efterord av Hesham Bahari
 Beräknad utgivningsdatum 1 september 2018

Året är 1954 och Muslimska brödraskapet, som anklagas för mordförsök på president Nasser i Alexandria, kommer snart att massarreste­ras av militärregimen. Samtidigt grusas en ung mans drömmar om en bättre framtid som student vid lärarhögskolan i staden Damanhour i norra Nildeltat sedan han anklagats för mordförsök på en av lärarna. Denne har länge utsatt honom för diskriminering på grund av hans fattiga ursprung. Utan pengar, men med förhoppningar om att en dag bli författare, söker han sin tillflykt till Atiyyas härbärge, en historisk men förfallen karavanseraj i Damanhours utkanter som blivit ett hem för stadens hemlösa och ljusskygga element.


Genom en labyrint av berättelser, som påminner om den folkliga arabiska berättartraditionen, blir vi bekanta med härbärgets invånare. Deras liv växlar mellan verklighet och fantasi, det historiska och det mytiska. Berättaren, som börjar som en opartisk åskådare med författarambitioner, blir snart indragen i härbärgets sammanslutning av lagöverträdare.


I denna pikaresk med politiska under­toner, publicerad första gången i Kairo 1992, målar Shalabi ett färgstarkt porträtt av staden Damanhour med dess omgivande landsbygd och människor i 1950-talets början. Mellan landsbygd och stad, fattiga och rika, ”fallna” och ”ärbara”, undre världens skumrask och religiösa förkunnare, ritar Shalabi vansinnets och de orealistiska förhoppningarnas karta i ett Egypten som nyss vunnit sin självständighet men som inte vet vilken väg det ska ta.



Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, eller ”Wikalat Atiyya” på arabiska. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
Boken kan förbeställas hos din bokhandlare eller genom att mejla till

Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen av poeten Adonis mäktiga trilogi.




”Det tog ett decennium för den syriske poeten Adonis att färdigställa sitt diktverk "Boken" – ett slags antikrönika i diktform över islams första 350 år. Arbetet med att överföra den arabiska texten till svenska har tagit minst lika lång tid, vilket gör det till en imponerande översättargärning.”

Jonathan Morén, SvD


”Detta är att betrakta som en blivande klassiker. Jämförelsen med Dantes Den gudomliga komedin som ofta görs är inte överdriven. Att döma av intresset som de två första banden väckte kan man utgå från att förväntningarna på denna del är mycket höga, och för att vara tydlig: Adonis verk kommer inte göra den som är intresserad av arabisk poesi och kulturhistoria besviken.”

Michael Economou, BTJ


”Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.”

Bo Gustavsson, UNT


”Ett mäktigt tragiskt epos. Med översättningen av den tredje delen av Boken har Adonis dikt fått en kraftfull svensk språkdräkt av Hesham H Bahari.”
Eva Ström, SDS
BOKRECENSION Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen
av poeten Adonis mäktiga trilogi.

Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.


Allt Adonis skrivit kretsar kring människans frihet i förhållande till olika maktstrukturer, vare sig det handlar om religion eller politik. Den fria människan är den kreativa människan som har förmåga att uppfatta oanade dimensioner i tillvaron. Det poetiska jaget står i centrum i Adonis författarskap men det är ett jag som utgör en metafor för den intellektuelle.


Att tänka fritt är speciellt viktigt i vår tid då fundamentalism och nationalism breder ut sig. Men att tänka fritt har varit problematiskt i den arabiska historien och kulturen eftersom legeringen av religion och politik oftast lett till förtryck och förföljelse av oliktänkande. Tvistefrågan har varit den bokstavliga eller symboliska tolkningen av den heliga Koranen, det vill säga rätten att använda förnuftet i trossammanhang.


Huvudpersonen i ”Boken, platsens gårdag nu” är Adonis alter ego poeten al-Mutanabbi, en faktisk historisk person som levde på 900-talet. Han förde ett kringflackande liv som hovpoet i en orolig tid. En period satt han i fängelse. Al-Mutanabbi dog 965, 50 år gammal. Adonis gör honom till sitt språkrör samtidigt som han blandar berättande och lyriska partier. ”Boken, platsens gårdag nu” kan liknas vid ett polyfoniskt körverk för många röster där de olika sektionerna struktureras på ett liknande sätt. Först kommer ett lyriskt intro och sedan följer omväxlande textspalter med dikter och den kronologiska berättelsen om historiska händelser och kulturlivet under islams första tre århundraden. Intrycket blir det av ett mäktigt panorama av yttre och inre skeenden. Ibland tappar läsaren orienteringen bland alla namn och rörelser, även om både Adonis och översättaren försett texten med noter. ”Boken, platsens gårdag nu” är ett verk att gå vilse i och njuta av förvirringen. Tillvarons motsägelsefullhet bildar även bokens grundtema.


I tredje delen av Adonis trilogi skildras al-Mutanabbis exil i Egypten och död mot bakgrund av islams historia på 900-talet. Den islamiska civilisationen är nu etablerad samtidigt som den hotas av yttre fiender och inre motsättningar.


Att läsa sista delen i Adonis trilogi är både plågsamt och märkligt hoppingivande. Å ena sidan berättas det om maktkamp och ofattbara grymheter. Å andra sidan sjunger dikten om visionen av ett möjligt annat liv. Al-Mutanabbi tillhör båda dessa världar samtidigt som han befinner sig i exil mellan alla världar. På så vis blir Al-Mutanabbi en bild för människans sökande efter sitt sanna öde på denna jord. Ledstjärnan är den fria tanken.


”Boken, platsens gårdag nu, del III” innehåller många lyriska pärlor, till exempel denna korta dikt: "Jag ser inte ett hem i ljuset./ I ljuset ser jag en resa."


Böckerna kan beställas hos din bokhandlare

Abú Hayyán al-Tawhídí

Abú Hayyán al-Tawhídí



(ca 923-1023 e.Kr.  / ca 314-414 e.H.)





Abú Hayyán al-Tawhídí var en av de mest inflytelserika skriftställarna under det tredje seklet efter Hijra. Yáqút al-Hamawí beskriver honom i sitt författarlexikon från 1200-talet som ”litteratörernas filosof och filosofernas litteratör”. Han ignorerades dock av sin samtid. Det råder olika meningar om hans ursprung. Han föddes 923 nära Bagdad och dog 1023 i Shiraz. Son till en fattig dadelförsäljarfamilj fick han sitt efternamn efter en dadelsort (tawhíd). Han tillbringade en föräldralös barndom i sin farbrors hus, som behandlade honom illa. Legenden förtäljer att han nittio år gammal brände alla sina handskrifter i protest mot sin tids intellektuella förfall. Han skrev ett stort antal verk. Nedan några titlar som överlevde:  


1. Al-Imtá’ wa l-mu’ánasa / ”Om gemyt och sällskaplighet”, skildrar ett fyrtiotal nätter tillbringade i filosofiska samtal med en upplyst visir.

2.  Al-Sadáqa wa l-sadíq, / ”Om vänskap och vänner”.

3. Al-Muqábasát, / ”De lånade ljusen”.

4. Al-Ishárát al-Iláhiyya, / ”De gudomliga tecknen”.

5. Mathálib al-wazírayn / ”De två ministrarnas tillkortakommanden”.


Att återge saj’ (rimmad prosa) i en svensk översättning är en svår uppgift. Tekniken användes mest som försköning i många gamla arabiska texter. Effekten på arabiska med ytterst korta, komprimerade och balanserande satser blir mantra-likt. På svenska behövs det alltid minst dubbelt så många ord vid överföringen. Man kan översätta orden och fraserna efter lexikonet men vem kan översätta "tusentalets" Bagdad?


Skrivteknikerna, konnotationsfälten, lexem och avledningar som förlorat sina ursprungsbetydelser eller som kommit helt ur bruk, allt detta och mer gör att lexikonet inte räcker till. Översättaren måste ge sig in på epistemologisk forskning på jakt efter försvunna samband mellan orden. Abú Hayyáns fenomenala ordbehandlingsförmåga gör att han nästan alltid lyckas ge sina rimmande, sjungande satser nya betydelser. Det följande avsnittet är ett försök till tolkning. Återstår mycket forskning för att verkligen förstå hur, varför och för vem texten blev till.


Abú Hayyán representerade kulmen på en sufisk-filosofisk tradition som började redan på 900-talet med Halláj och Niffarí, en tradition som inte tolererades av ortodoxa teologer eller makthavare. Hans råd till härskarna var inte av det teologiska slaget. Han var en av Bagdads encyklopedister, vilka misstänks ha legat bakom författandet av Ikhwán al-Safás epistlar, som spreds över stora delar av den muslimska världen med fatimidernas tillträde till makten i Tunisien i början av 900-talet och i Egypten 969. Han var alltså en allvetare och en generalist.


Han såg sin tids brister som han beskrev utförligt i ”De två ministrarnas tillkortakommanden”, när andra skrev hyllningsverk till makthavarna. Han såg i egenskap av överförare av grekiskt och persiskt tankegods hur tidens empiriska kunskaper blev lidande av teologernas trångsynta och bokstavliga tolkning av helgade texter, och han skrev ”De lånade ljusen” och ”Om gemyt och sällskaplighet” för att öppna en dialog med makthavarna för att förmå dem att stödja upplysningssträvandena. Men vid hoven blev han mobbad och hånad. Det senare verket är som en omvänd Tusen och en natt, där den upplyste visiren mister huvudet i det verkliga livet, efter 40 nätter som han tillbringat med Abú Hayyán och hans vänner i samtal och dialog. Verket innehåller ett kapitel om zoologi, förmodligen baserat på Timoteus av Gazas verk om djurvärlden.


Det berättas att när Abú Hayyán skulle resa sig upp för att ta emot en av furstarna sa denne till honom: ”Sätt dig ner! Kopister av ditt slag får inte tilltala de ädla!” Ett långt liv under tyranniska förhållanden fick honom att bränna sitt bibliotek i protest. Men några exemplar av böckerna har överlevt och förts vidare.


Bara första delen av ”De gudomliga tecknen” har återfunnits i sin helhet och enbart i två exemplar, med vissa luckor men tillräckligt välbevarade för att ge en god uppfattning av originalet på ca 400 sidor. Av andra delen finns bara en kort resumé på 50 sidor. Verket har tre adressater. Korta tilltal till Gud som alltid börjar med ”O Gud!” följs av längre anmaningar till människorna, som börjar med ”O människa!”. Den tredje kategorin utgörs av Abú Hayyáns egna vänner, de anonyma skriftställarna, filosofer och sufier som levde och verkade i det tysta för att lära känna både världen och dess skapare, och som han lärt känna och umgåtts med under sin uppväxt.


Abú Hayyáns sorg över förlusten av sina vänner, av det ”gemyt” och den ”sällskaplighet” som utmärkte deras sammankomster, av den lärdom som delades och spreds vidare, är omisskännlig. Han sörjer forna tider, han ser ingen lösning på människans habegär efter materiellt välstånd, han ser katastrofen nalkas och den korta tid då det abbasidiska kalifatet blomstrat genom uppmuntran av lärdom och ifrågasättanden komma till sitt tragiska slut. Men förföljelsen av filosoferna kunde ännu inte hindra ibn Sína (Avicenna), ibn Tufail, ibn Rushd (Averroes), ibn Arabí och ibn Khaldún från att växa och verka de kommande 300 åren. Det skulle dröja till den osmanska erövringen på 1500-talet innan filosoferna och filosofin blev definitivt icke önskvärda i den islamska kulturen väster om Indien.


Följande utdrag är hämtat ur ”De gudomliga tecknen”. Ett verk på ca 1000 sidor, skrivet på saj’ (rimmad prosa), varav hela första delen och en kort resumé av andra delen har bevarats. (Utgiven av Dar al-Thaqafa, Beirut, andra uppl. 1982, red. Widad al-Qadi. Tolkning av Hesham Bahari)




De Gudomliga tecknen


Utdrag ur Kapitel 25 



O Gud:

Förbarma dig över oss och bevara oss för oss själva, omfatta oss med Din blick och för oss bort från oss själva, led oss till oss själva och befria oss från oss själva, förtälj oss om vår sjuka och skänk oss vårt botemedel, utplåna i oss den förgängliga skapelsens spår och anförtro oss den levande sanningens mysterium, befria oss från varje hinder på vägen till Dig och skydda oss från varje fallgrop, smek våra samveten med Din besjälade ömhet och klä våra kroppar med Ditt varaktiga medlidande, skydda våra kvinnor och barn från andras kärlek än Din och fyll våra sinnen med Din godhets och Din välgörenhets under, ty Du är den bästa tillflykten, o givmilda, frikostiga Själ.



O människa:


Om din själ önskar sig det eviga livet, akta dig då för att komma till ro hos någon eller låta dig luras av [världens] litenhet eller myckenhet.


Om längtan bär dig mot ett okänt mål, stig då upp för den andliga kärlekens trappsteg till det mål som ger Sig självt till känna.


Om du frestas till att handla med vinning i sikte, tillskriv hellre ditt handlande ödets rinnande [flod].


Om du använder rationella uttryck för att beteckna det osynliga, se då till att de överensstämmer med det osynliga.


Om du försjunker i valmöjlighetens vision, uppmärksamma då nödvändighetens krav, och om du känner [dig betvingad av] nödvändighetens makt, förneka då inte det som valmöjligheten har fört med sig.


Om du lärt känna helhetens principer, skilj då inte valmöjligheten från nödvändigheten. Och om varat uppenbaras för dig som en helhet, låt bli att mänga ihop mängderna för att blott uppnå myckenhet.


Om vistelsen i ett land blir dig njutbar, vet då att du har avlägsnat dig från grundelementets spår.


Och om du känner dig dragen till en plats bortom bebodda platser, vet då att du har blivit vald för ett bestämt syfte.






O människa:


Om du mäktar rikta ditt tal till Honom se då till att göra det utan förmedling, och om Han själv blir din förmedlare har Han gjort alla andra förmedlare överflödiga.


Om Han anförtror dig Sitt osynliga väsen har Han värjt dig från annans synlighet, och om den Älskade kommer till dig gör dig då osynlig för förälskelsens lockelse.


Om den Nämnde överhöljer dig med Sitt omnämnande av dig, stryk bort från din åminnelse Nämnarens nämnande av dig.


Om kungen anförtror dig kungarikets hemlighet, låt då bli att avslöja den för den som kan leda dig i fördärv, och om den Älskade plötsligt avslöjar Sin ljuvlighet för dig, trotsa övervakarna och njut av det dina ögon fått skåda.


Om Sanningen talar till ditt hjärta om sådant som inte kan begripas av förståndet, döm Den inte med ditt bristfälliga förstånd, och om dina sinnen försvårar din perception, omintetgör dina sinnen med Sanningens makt.


Om förnuftet hänför dig med sökandets detaljer, bemöt det med medgivandets fakta, och om jaget gör dig förnöjd med lydnaden, lär ditt jag känna till den åtlyddes rätt.


Om tacksamheten för nådegåvorna avhåller dig från att begära mer, låt bli då att bese Nådgivaren, och om ditt jag övertalar dig att komma fram, akta dig för listen hos den som hjälper dig att komma fram.


Om hoppet höjer dig till stillhet och ro stig då ned till rädslans mark med hjälp av ängslan, och om den föränderliga passionen lockar dig med sina frestelser, bemöt då dess spörjare med avvisande och dess gäldenär med uppskjutande.


Om sanningsvittnet uppenbarar sig för dig, associera den då med vittnet inom dig, och om du ej lyckas tolka det synligas ritualer se då till att upprätthålla dem med det doldas fundament.


Om tiden skänker dig njutningarnas finter, frukta då konsekvensernas följd, och om en av världens uppsyn lägger beslag på dig, visa den din förmätenhet med hägnets prydnad. Om ögat förskönar för dig känslornas liv, tag stöd i igenkännandets hörnpelare.


Om […] besjunger för dig Guds enhet, besvara dess sång med förhärligandets tongångar, och om förhoppningarnas närvaro motsäger dig på sölandets vägar, var då konsekvent med betydelsernas beständighet.


Om du anklagas för att förvränga orden genom att dölja deras betydelser, uppenbara dig då i transcendensens och gnosis verkligheter, och om de vilseleder dig med känslornas förstlingar, finn då din väg i hjärnornas reflektion.


Om de pressar dig med blottställandets krav, vila då i bemyndigandets verklighet, och om de befriar dig från synlighetens krav, tag då tillvara det doldas uppenbarhet.


Om de förbjuder dig valets möjlighet, stå då ut med denna tvingande nödvändighet.






Vid mitt liv, nu har jag beskrivit en angelägenhet som ej låter sig lätt beskrivas, som gäckar beskrivaren och höjer sig över tungomålets befläckelse och bortom yttrandets gränser. Men vad gör han som får mothugg när han skänker och han som krävs på mer när han håller tillbaka, han som anklagas för lismande när han närmar sig och han som räknas till de oförståndigas skara när han håller sig undan? Hans sömn är förljugenhet, hans tårar är ymniga, hans ord är olyckliga och hans tystnad betungande, hans ensamhet är enslig, hans tanke är förvåning, hans uppvaknande är ett rus och hans råd är en list, hans tunga är besudlad, hans vinst en förlust, hans tillägg en minskning, hans undanhållande en vidgning och hans bekräftelse ett brott.




O människa:


Samlas i din förskingring, och förskingras i din församling. Vet du hur man tolkar denna gåta? Med andra ord: var närvarande i din frånvaro, och frånvarande i din närvaro. Detta också är en annan gåta som jag kommer att avslöja för dig med klara och träffande ord. Gåtans betydelse: förpassa från dina hemlighållna tankar alla bekymmer, tills du förädlas och renas av varje mänsklig befläckelse. Håll sedan tal för dina vänner med ord hämtade ur Sanningens närvaro genom att bejaka det som Sanningen skänkt dig. Töm därefter hela dig i ditt tackande för dessa gåvor som ju mer du blottar dem desto bättre och klarare blir de, och ju mer du uppvisar deras beståndsdelar desto vackrare och mer lockande ter de sig.




O människa:


Kan du inte se tecknandets konster som leder till Sanningens mål, med uttryckets allehanda former sprungna ur stadiga grundvalar, vilka betecknas av smakfulla meningsbyggnader och förenas i sammanlänkande åsikter?


Vandra i dessa konsters nejder och sök efter dig själv i dem, dyk ned i deras djup för att samla ihop bitarna av sanningen om dig själv, och låt dessa tillstånds tydliga ordval stärka ditt tålamod om du är drabbad av olycka. Och låt dem bli en rustning för din tacksamhet om du har dragit dig undan världen.  


Stappla omkring i denna rymd som har öppnats för dig i dessa blad, som ger dig tusen stigar att vandra på, och plocka ur deras frukter det som hänger ned för din skull och kommer dig nära.


Inmundiga ur deras seende själ det som du finner passande och behagligt för dig och akta dig för tvivel, ty det är en sjukdom för hjärtat, en olycka för religionen och en kvävning för strupen.


Akta dig för att begära utom när du har funnit det du söker efter. Och om du är det som andra söker efter, undvik varje uttryck av egen vilja, ty det leder blott till Självets utplåning.


Ansträng dig för att bli en eftertänksam och behärskad föregångare och undvik att bli förekommen och jäktad, ty detta är misslyckandets adress, sorgens förebud och ångerns varsel.


Avlägsna från dina hemlighållna tankar alla tankar som berör det som har varit, ty dina tankars rening kommer också att sudda ut det som blir din morgondag, och därmed skapa större närvaro för ditt sinne i nuet och hjälpa dig att utvinna din livslott ur dina motgångar.


Tiden är vass, så akta dig för dess bett. Akta på det att du befattar dig blott med de högsinta, de eviga, de beständiga, de kvarstående, de dygdiga och de böjliga och mjuka, ty att befatta sig med dessa är att försjunka i deras goda egenskaper, och i försjunkandet ligger efterliknandet av deras betydelser, och genom efterliknandet visar sig deras sanningar för ögat, och uppvisandet av deras sanningar leder till att man tillägnar sig deras attribut, och bland deras attribut är deras evighet och beständighet.


Vilka av tecknen är trognare än dessa och vilka är mer summerande? Han framställde för dig det han åtnjöt hos dig, och gjorde det Han visade dig tillgängligt för dig, så tillhör de tacksamma för Hans nådegåvor, och tillhör förmånstagarna av Hans skänker, och tillhör de vars tungor prisar Hans åminnelse.


Håll en rättvis jämvikt mellan ditt hopp och din rädsla, låt sedan hoppet väga tyngre ty det är mer betecknande för givmildheten hos Den man hoppas på. Låt förtröstan och handlingen uppvägas rättvist mot varandra, låt sedan förtröstan få slagsida, ty den passar bäst tjänarens tillstånd.


Sök efter den andliga extasen, och om den visar sig vara en rest av den förgängliga, timliga, övergående och skiftande världen, undvik då att sträva efter den, men om den visar sig vara en rest av det beständiga, eviga och höga, låt den då bli din klädsel och ditt bälte.


Var säker att om du gjort dig värdig att vandra med högburet huvud längs denna väg då har du fått ta del av varje njutning och vilsamhet som går att uppbringa. Så nära uppnåeligt detta avlägsna mål är, så lätt denna strapatsfyllda sträcka är att beträda! Så återgäldande detta tillkommande är och så fort denna enslighet låter sig förvildas!


Det är blott en sömn som liknar en dröm, och en dröm som passerar som ett blixtsken. Sedan blir vi varse ett överflöd vars liknelser, ej verklighet, hade hållit oss upptagna på denna jord; [ett överflöd] vars namn, ej betydelser, hade eggat upp vår längtan! Vi som trott att vi hade funnit och blivit ägare till en dyrgrip!




Men vilken dyrgrip låter sig förfalla av nattens och dagens växlingar? Vilken dyrgrip låter sig bedras av mätning och vägande? Vilken redbarhet har det som inte någonsin kan behålla jämvikt?


Varje stund byter det namn, och varje tidpunkt skaffar det sig nya konturer: Jag menar att det beskrivs som friskt och visset, nytt och skapat, ungt och ålderdomligt, kommande och gående. Och på den vägen myntas ordspråken efter dess liknelser, och bevisen upprättas efter dess likar, men hjärtana har beslöjats och hindrats från att nå sin självkännedom, och själarna, som krävs på detta självkännande som dväljs i dem, lider av sina tillkortakommanden.

Presentation och tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Kollagekompositionerna av Adonis

Alhambra fyller 30 år!


Alhambra fyller 30 år!


Välkommen till


Så här lät det för 10 år sen!


Tamás Gergely intervjuar Hesham Bahari, bokförläggare för Alhambra


1. Vad önskar bokförlaget Alhambra: översätta arabisk litteratur till svenska? Ge mer information om arabvärlden? Ge nordborna möjlighet att känna hur en arab, palestinier, Beirutbo tänker?


Enbart 30 procent av Alhambras utgivning består av arabisk litteratur eller litteratur om araberna. Vi försöker satsa lika mycket på andra utomeuropeiska kulturer, den persiska, den kinesiska, den latinamerikanska, men även europeiska och svenska klassiker ingår i vår utgivning. Hälften av våra titlar är översättningar av faktaböcker och populärvetenskap. Men självklart utgör den arabiska litteraturen en viktig del av det vi blivit kända för. Alhambras målsättning är kanske att visa svenska läsare att samma universella budskap finns att hämta i alla språk. Något som talar för människans enhet på jorden och mot hennes splittring i sinsemellan stridande kulturer. Alhambras böcker handlar i första hand därför om friheten, friheten att lära sig och friheten att vara och att skapa, utan gränser eller hinder.


2. Alhambra har existerat i många år - vad och hur många böcker har ni publicerat?


1987 kom vi ut med 3 böcker på ett litet förlag i Lund. En av författarna, egyptiern Naguib Mahfouz, fick Nobelpriset 1 år senare. Sen dess har vi under Alhambras logo publicerat i genomsnitt en nyhet varje månad, delade på olika serier. Våra klassiker är förstås förlagets flaggskepp med stora namn som Fernand Braudel, Jacques Berque, Ibn Khaldun eller Ibn Arabi. Men lika viktiga är tecknaren Tsai Chih Chungs små volymer om kinesiska och österländska livsåskådningar: tecknade tidlösa serier som skänker djup insikt om konsten att vara människa.


3. Borde även någon annan av era författare få Nobelpriset? Adonis nämns varje år, al-Khoury blir mer och mer känd...


Jag tycker det är fel att ge så mycket pengar till en enda författare, när det finns så många som förtjänar att uppmärksammas, särskilt de som arbetar under svåra förhållanden, utsatta som de är för mord, fängelse, tortyr eller fördrivning på grund av sina ställningstaganden. Det är meningslöst att spekulera i vem som mest förtjänar att uppmärksammas när världen ser ut som den gör. För mig personligen uppfattar jag detta pris som ett utslag av kapitalistisk hybris. Det är klart att man blir upphetsad av all uppmärksamhet, och man måste erkänna att utan priset till Mahfouz hade Alhambra haft mycket svårare att växa, men eftersmaken är bitter. Mahfouz själv utsattes för mordförsök några år efter priset och enligt min mening lyckades han inte publicera något viktigt verk därefter. Jag tror denna skrivkramp drabbar många av pristagarna. Priset och allt ståhej kring det liknar mest ett lottospel, så främmande för litteraturens anda. Adonis har förresten fått det mest prestigefyllda pris en författare kan få, nämligen Goethe-priset i Tyskland. Goethe var åtminstone en pennans riddare... och en Adonisantologi i kinesisk översättning trycktes 27 gånger på 5 år! Kan en författare önska sig större uppskattning än så? Jag skulle vilja råda alla recensenter att sluta snacka priser och fördjupa sig i det Adonis skriver istället.  


4. Hur ska ni fira att ni fyller år?

Det kommer att firas i all stillhet med en bok i hängmattan. Och kanske en weekend i Köpenhamn. Utan bokbord.


5. Vilka är ni som är Alhambra - är det ett enmansföretag i världens ände? 

Vi har inga anställda. Vi, det är jag, och min livskamrat, Astrid, arbetar så gott som ideellt. En redaktionskommitté bestående av 5-6 personer behärskar tillsammans ett stort antal språk och kommer med förslag eller ibland färdiga manus. De som arbetar för Alhambra offrar en del av sin välfärd för det fria Ordets skull, men de vinner sig Själva till slut.



Bokförläggaren och översättaren Hesham Bahari


Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare.

RSS 2.0