bahari.blogg.se

 

Bilderna från den lilla demonstration som ägde rum den 24 januari, då ett trettiotal medlemmar ur Socialistiska alliansen skulle lägga blommor på torget för att hedra den egyptiska revolutionens offer.

 

 

 

Ett meddelande från Shayma el-Sabbaghs make, konstnären Ossama el-Sahaly

Kan höras och ses här (arabiska med fransk text / Svensk översättning följer nedan)

Vem var Shayma el-Sabbagh?

Ett meddelande från Ossama el-Sahaly, Shaymas make och far till hennes sexårige son, Bilal.

Shayma el-Sabbagh var min hustru och mor till min son, Bilal. Hon blev fegt mördat vid Tal’at Harbs torg (nära Tahrir), den 24 januari 2015. Shayma var forskare i den egyptiska folklorens historia. Hennes forskning och publikationer dokumenterade Egyptens folkliga arv. Dessutom var hon publicerad poet och även ibland teatermarionettspelare. Hon var (frivilligt) aktiv i sitt politiska parti (Socialistiska alliansen). Hon intresserade sig för arbetarfrågor, arbetarnas rättigheter och särskilt de fattigaste skikten inom samhället. Trogen sina idéer och övertygelser kämpade hon för ett aktivt politiskt liv i framtidens Egypten. Enligt mig var hennes insats nödvändig i den period vi går genom. Det är viktigt att man stöder de unga som ställer upp gratis för sitt lands framtid, stöder och inte mördar dem. Shayma älskade Egypten men inte på de patriotiska sångernas vis. Hon älskade landet därför att hon älskade egyptierna, och särskilt de allra fattigaste. Jag tror att de som kände henne märkte hur dessa principer var levande hos henne och de andra fantastiska drag som utmärkte henne.

Förlusten av Shayma är en katastrof, liksom förlusten av alla andra som likt henne utgjorde en del av den nya medvetna politiska unga generationen i Egypten. Deras insatser är oumbärliga för denna övergångsperiod. Som jag sagt måste vi ta hand om dem och om vi fortsätter förlora dessa unga på detta sätt dömer vi oss själva till en mörk framtid. Må Gud sörja för hennes själ, hon dog efter att ha upprepat revolutionens slogan: ”bröd, frihet, social rättvisa”, med en blomsterkrans i handen, marscherande intill sina kamrater mot Tahrirtorget för att hedra minnet av dem som dog medan de upprepade samma ord. Shaymas rätt är lika klar som springkällans vatten. Det är ett oförsvarligt brott som begåtts på gatan mitt på ljusa dagen och i närvaro av säkerhetsstyrkorna och polisen, filmat av otaliga kameror. Kort sagt, lyckas vi inte få rättvisa för Shaymas blod kan vi knappast kalla staten för stat. Alla har inte varit överens om hennes död. Vissa har försökt bevisa polisens oskuld av rädsla för framtiden, och av längtan efter stabilitet. Andra har sett i hennes död en anledning att klandra regimen.

Alla är fria att tycka som de vill, men i Shaymas fall är det vår plikt att enas, inte söndras. Jag tror inte någon kan kasta tvivel över Shaymas oskuld. Hon är ett offer, hon har blivit mördat, kallblodigt, av en kriminell. Om vi inte kan vara överens om detta förtjänar vi inte att leva i detta land. Den som har mördat Shayma går fri, han har redan mördat andra och kommer att fortsätta mörda tills vi tvingar honom att ge upp och ställer honom inför rätta. 

 

På bilden ovan ser man den maskerade polisen som sköt ihjäl Shayma med sitt vapen i handen. I vänstra hörnet av bilden ser vi Shayma på marken omgiven av sina kamrater. Polisen envisas med att någon tredje part sköt ner henne, trots att obduktionsläkaren kände igen ammunitionen som tillhörande säkerhetsstyrkorna.

För att sammanfatta, är det klart att Shayma har nu blivit en ikon bland revolutionens andra ikoner, vare sig man vill det eller ej. Låt oss förenas kring en symbol som samlar oss för att stoppa detta blodbad och bygga en framtid åt våra barn, varav många har blivit föräldralösa därför att deras föräldrar krävt ”bröd, frihet och social rättvisa”. Det ska inte vara brottsligt att kräva detta. Tack. 

Lördagen den 28:e april. Vi startade 21.30 för den första nattlånga färden, rast klockan 7 på morgonen den 29:e. Vi avverkade 40 kilometer. Vackert och klart med en mycket hård, het vind från sydost hela dagen. Vinden blåste från samma riktning, men varm snarare än het, hela natten. Marken var serira, med stora stenar som var besvärliga att gå bland för kamelerna. Klockan 6 nådde vi västra hörnet av Uwaynatberget och slog läger en timme senare.

Dagen tillbringades i stillhet, mest i vila inför den kommande nattmarschen. Tidigt på kvällen skickade vi män för att hämta kamelerna från betet. Bukara hyrde en kamel av en tebu för att avlösa sin egen som han ville kunna sälja vid resans slut till ett högt pris. Jag lejde tre tebu och deras kameler till att följa med oss men inte av samma skäl. Vår transport var otillräcklig, för marschen från Kufra hade visat mig att vår last var för tung. Kamelerna blev fort uttröttade.

Kamelerna fördes in klockan 20 och vi startade halvannan timme senare. De var lätt lastade den här gången eftersom vi inte tog med oss något vatten från Arkenu. Vattnet där, även om det inte smakar direkt obehagligt, är inte bra för ens matsmältningsapparat. Vi hade tre svårartade fall av dysenteri bland männen. De sjuka red på kameler från starten och de övriga turades om på natten.

Karavanen startade i bästa lynne. Emellanåt stannade någon muntergök och började sjunga. Strax radade ett halvt dussin upp sig bredvid honom, alla sjungande, stampande och klappande rytmiskt i händerna medan kamelerna tågade förbi. Orden i sången var alltid samma:

En kan azeez alaih lanzár
Hátta laú ba-éd biddár.

Orden i de bägge raderna har stark men olika tonvikt, så som jag angett. Jag översätter dikten så här, utan att försöka anpassa den till den jazzrytm som skulle behövas för att göra effekten fullständig för västerländska öron:
”O min älskade, våra ögon blickar efter dig, även om ditt läger är långt borta.”

Om och om igen upprepades sången tills den avslutades med ett plötsligt rop. Jag hade varit den ende åhöraren för den lilla uppvisningen och slagit takten med min ridpiska, och när ropet skallade skrek jag: ”Farraghu barud!” ”Töm krutet!” Det var signalen för un jeu de joie från gevären, varefter vi alla intog våra platser i karavanen och fortsatte upprymda.

En nattmarsch har sina fördelar. Om man inte är dödstrött går tiden fortare än på dagen, och stjärnorna är ett uppmuntrande sällskap för alla naturälskare. Mot horisonten framför oss reste sig Uwaynatbergens mörka massa. Det är så mycket lättare att gå med målet klart synligt framför sig än att gå på en plan öken, där varenda punkt på kompassen ser ut som alla andra och horisonten alltid håller sig på samma enerverande avstånd. Vi närmade oss oavbrutet bergen tills solen steg upp över dem, förgyllde deras toppar och kastade ut på öknen en mörk skugga, vars kant stadigt marscherade mot foten av bergen, medan vi närmade oss den från en annan riktning. Kort efter soluppgången var vi mittemot nordvästra hörnet av bergen, och en timme senare slog vi läger tätt under klippväggen. Vid den här punkten fanns det en inskärning i bergssidan, med en källa i en grotta längst in. Vi slog upp våra tält vid mynningen av denna lilla arm av ökensjön, och tio minuter senare hade vi alla fallit i sömn. Detta var vår första nattlånga marsch och vi hade ju mycket sömn att ta igen.

Emellertid sov vi inte så länge som vi väntat oss utan vaknade före klockan 12 och ägnade oss åt matlagning. Fransmännen säger qui dors dine, vilket kanske är sant under vissa omständigheter, men vi i öknen finner det mer tillfredsställande när vi kan göra bäggedera. Vi fann det allihop vara en nöjsam avkoppling att steka bitar av lammet som vi fått av Muhammad som diafa för Uwaynat.

Jag använde resten av dagen till att besöka källan, som ligger inne i grottan. Jag gjorde observationer och tog en överblick över vår omgivning. Här reser sig berget i en brant klippa med en mängd stenblock, stora och små, hopade mot foten. Stenarna som utgjorde denna tabre, för att använda en geologterm, har skulpterats av sekler av vindar och yrande sand till släta, rundade ting som jättar i hjälteåldern kunde ha använt i sina slungor för att döda vidunder med eller som enorma klot i bowling. Ain, källan, ligger några meter bort från lägret i en hålighet med väggar och tak av stora klippblock. Det är en pöl med uppfriskande vatten som hålls svalt genom att skyddas från solen. Det finns två slags brunnar i öknen: ain som strängt taget är en källa, och bir, eller matan, som är ett ställe där man kan få vatten genom att gräva i sanden. Vi kallar dessa källor i Uwaynat för ain, i brist på ett bättre ord, fast de inte är källor utan snarare reservoarer i klippan, där det samlas regnvatten.

Det sägs finnas sju av dessa ain i Uwaynatbergen av vilka jag skulle få se fyra innan vi for söderut igen. Jag hörde också rykten om en eller två bir i oasen, men dem såg jag inte.

På kvällen var lägret fullt av liv och glädje. Männen dansade och sjöng som om det inte var några tröttsamma dagar med het sand och bitande vind bakom, eller framför, dem.

Måndagen den 30:e april. Upp tidigt och gick med Zerwali, Abd­ullahi, Muhammad och Malkenni, tebun, till den stora ain upp längs berget. Det var en ansträngande klättring på halvannan timme. Ain hade ett rikligt förråd av utmärkt vatten och var pittoreskt omgivet av höga, smala vassrör. Jag tog en del av rören med mig tillbaka för att göra pipskaft. De ger angenämt kyliga bloss.

Tidigt på kvällen gav jag mig iväg på min hejin tillsamman med Malkenni, Senussi Bu Hassan och Sa’d för att utforska oasen. Det var en vacker månljus natt med en varm sydostlig bris. I fyra timmar gick vi över serira, längs nordvästra hörnet av berget, och vid midnatt kom vi in i en dal med en rad låga kullar till vänster om oss och det hotfulla berget med sina fantastiska klippformationer till höger. Dalbottnen är mjuk sand överströdd med stora stenar som utgör besvärligt väglag för kamelerna. Vid den timme då människans humör sägs vara som sämst gjorde vi halt ett slag för att dricka lite starkt te från min termos och sedan trängde vi vidare. Men vi var ingalunda vid dåligt lynne. Det vilade något magiskt över kvällen, månskenet och bergen, som gjorde denna upplevelse fantasieggande och upplyftande för själen. Jag talar för mig själv men de andra verkade också få något ut av det.

Klockan 5 öppnade dalen sig till en bred slätt av platt serira, med kullar 10 eller 15 kilometer bortåt nordost. Vi vände rakt söderut, runt en utlöpare av berget. I gryningen stannade vi för morgonbön.

Kamelerna lades på knä och vi ställde oss på sanden med ansiktet mot Mecka. När muslimer deltar i sina ceremoniella böner står de inför Gud – inte som en del felinformerade personer säger inför Muhammad som inte var Gud utan människa, profet och ingen gudomlighet. Det grundläggande är rening av kropp, hjärta och själ. I öknen kan reningen av kroppen bara bli symbolisk, eftersom vattnet måste sparas. Vi tar sand i händerna, gnuggar den över båda händer och överarmen, sedan försiktigt i ansiktet. Med lyfta händer och handflatorna uppåt ber vi de föreskrivna bönerna, knäböjer sedan och lägger pannan mot morgonens svala sand.

I öknen är bönerna inte enbart blind lydnad mot de religiösa dogmerna utan ett instinktivt uttryck för ens innersta jag. Bönerna nattetid ger en frid och ro. I gryningen när nytt liv plötsligt tagit ens kropp i besittning vänder man sig ivrigt mot Skaparen för att frambära sin ödmjuka hyllning åt all skönhet i världen och livet, och för att söka ledning den kommande dagen. Då ber man, inte för att man skall, utan för att man måste.

Klockan 7 gick vi in i en bred dal som sträckte sig lite åt sydost, med höga berg på bägge sidor. Dalbottnen är plan som ett bord, med grästuvor här och var och mimosaträd och snår, vars blad när de krossas avger en doft snarlik myntans. På vissa ställen är marken täckt med krypande kolokvint, stora ytor av gröna blad översållade med lysande gula klot som liknar grapefrukt. Det är av den frukten som tebu och goran gör abra. De kokar kärnorna länge för att den bittra smaken ska försvinna och krossar dem sedan tillsamman med dadlar eller gräshoppor i en trämortel. Abra är deras standardrätt.

I tre timmar gick vi längs dalen, och klockan 10 slog vi läger, varma och trötta, drack våra tre glas te och föll i sömn i skuggan av en ås. Det var ingen behaglig sömn med flugor i stora svärmar och åsens skugga som ständigt flyttade sig så att vi fick ändra läge hela tiden.

När jag öppnade ögonen såg jag nära mig en gestalt som tycktes vara en del av en angenäm dröm. Det var en vacker goranflicka med en kropp vars slanka behagfulla linjer inte skämdes av de enkla kläder hon bar. Hon hade en skål med mjölk som hon räckte mig med blyg värdighet. Det var bara för mig att tacksamt ta emot den och dricka. Sedan bad hon mig om medicin åt sin syster som var barnlös. När hon vägrade tro att jag inte hade någon medicin som kunde hjälpa hennes syster tog jag min tillflykt till mina maltmjölkstabletter, ett ofarligt botemedel för åkommor som jag inte klarade av. Jag gav henne också en mejidi och en sidennäsduk åt henne själv.

En tebu dök upp med en bit kött av waddan, vildfår. Han fick makaroner och ris och gick glatt sin väg.
När vi hade ätit gick jag för att titta på rester efter människor från tidigare perioder. I Arkenu hade jag pratat med en av goran och efter att ha skaffat mig visshet om de nuvarande invånarna i Uwaynat frågade jag om han visste något om några tidigare invånare i den oasen.

Han gav mig ett förbluffande svar. ”Många olika människor har bott runt källorna där, så långt tillbaks någon kan minnas. Till och med djinner har bott där i gamla dar.”
”Djinner!” utropade jag. ”Hur vet du det?”
”Har de inte lämnat kvar sina bilder på stenarna kanske?” svarade han.

Med undertryckt upphetsning frågade jag honom var. Han svarade att i Uwaynatdalen fanns det många hällristningar, men jag kunde inte förmå honom till att beskriva dem närmare än att säga att det fanns ”ord och teckningar av alla levande djur, och ingen vet vad för sorts pennor de använde, för de skrev väldigt djupt i stenen och tiden har inte kunnat utplåna skriften”. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa min upphetsning och frågade om han kunde säga precis var bilderna fanns.
”I slutet av dalen, där svansen på den viftar”, svarade han.

Hela tiden kom jag ihåg detta, och efter att jag använt en stund för att förvissa mig om vattnet, som är det viktigaste av allt, och tagit en överblick från toppen av kullarna över omgivningen kom det spännande ögonblicket då jag skulle gå runt oasen. Men det allra mest upphetsande var att hitta dessa hällristningar, särskilt som den historia jag hade kunnat inhämta om oasen var mycket knapphändig. Jag fick veta att Uwaynat var pied-à-terre för tebu och goran som for österut för att anfalla och utplundra kababishe. Både Arkenu och Uwaynat var verkligen mycket lämpligt belägna för det ändamålet, eftersom de tillhandahöll vatten för de anfallande stammarna och samtidigt låg för långt bort för att kababishe skulle våga försöka sig på repressalier eller återta sina ägodelar.

Med dessa hällristningar i åtanke tog jag alltså med mig Malkenni, som hade förenat sig med karavanen i Arkenu, och vid solnedgången förde han mig raka vägen till dem. De var i den delen av dalen där den drog ihop sig, med en svag krök som kan påminna om en viftande svans. Vi hittade dem på klippblock i marknivå. Jag fick veta att det fanns andra liknande inskrifter en halv dagsresa bort, men eftersom det började bli sent och jag inte ville väcka misstankar gick jag inte dit.

Det fanns ingenting utöver teckningar av djur, inga inskrifter. För mig verkade det som om de var ritade av någon som försökte framställa en scen. Om än primitiva till sin karaktär röjde de en konstnärshand. Den som ritade dessa konturer av djur hade sinne för det dekorativa. På klippväggen var dessa bilder konstlöst men inte oskickligt inristade. Det var lejon, giraffer och strutsar, alla slags gaseller, och kanske kor, fast många av figurerna var utplånade genom tidens gång. Hällristningen är från en kvarts till en halv tum djup, och kanterna på linjerna är så nötta av väder och vind att de i somliga delar lätt kan skrapas av med fingret.

Jag frågade vem som gjort bilderna och det enda svar jag fick kom från Malkenni, tebun, som förklarade att han trodde det var djinnens verk.
”Vilka människor”, undrade han, ”kan göra sådant nu?”

Jag hittade inga traditioner om uppkomsten av dessa intressanta hällristningar, men två saker frapperade mig. Det finns inga giraffer i den här landsändan nu, inte heller lever de i något liknande ökenområde någonstans. Likaledes finns det inga kameler bland ristningarna i stenen, och man kan inte tränga fram till denna oas nu annat än med kameler. Kände männen som gjorde dessa bilder till giraffen men inte kamelen? Jag tänkte på att kamelen kom till Afrika från Asien ca 500 år f. Kr.

Klockan 5.30 gav vi oss av mot hemmabasen. Vi slingrade oss uppför en brant bergsstig, knappt bred nog på sina ställen för en enda man och oerhört riskabel för kamelerna. Vi nådde stigens högsta punkt och letade oss sedan ner till ökennivån söder om bergen. Vid den högsta punkt vi kom upp till såg vi några toppar runt omkring ca 200 till 300 meter högre än där vi var. Kamelerna gick upp- och nerför den branta stigen fantastiskt bra, trots mörkret, och 22.30 var vi vid foten av bergen.

Det verkade bäst att låta kamelerna få vila och vi gjorde halt klockan 23 i två timmar. Vi drack te och en tebufamilj vars läger låg nära kom på besök. Vi fick en kort stunds sömn och vaknade vederkvickta. Det blåste en kylig vind och hemfärden över den plana öknen var en angenäm lättnad efter den heta klättringen bland klipporna.

Vi nådde lägret klockan 10 på förmiddagen den 2:e och hälsades av gevärsskott och ett älskvärt mottagande.
Onsdagen den 2:e maj. När vi kom fram till lägret fann vi shejk Herri, goranhövdingen som kallas ”Kung” av Uwaynat, och dess 150 invånare. Han hade kommit dagen innan och väntade på min återkomst. Det var en mycket trevlig gammal man med ett lugnt, värdigt ansikte. Han hade med sig två får, mjölk och abra som uttryck för gästfrihet. Det var Ramadan, och jag insisterade på att han skulle stanna över natten hos oss. Annars kunde jag inte erbjuda honom gästfrihet, eftersom han inte kunde äta eller dricka förrän efter solnedgången.

Foto av Hesham Bahari, På vägen till Uwaynat 2008

Jag hade ett långt samtal med honom och med Muhammad. Den gamle hövdingen var fortfarande fäst vid sitt eget land norr om Wadai och suckade när vi talade om det. Han tillhörde Rezzi­familjen som är en härskande goranfamilj i norra Wadai. Han kom till Kufra i frivillig exil, när fransmännen gick in i Wadai, och senare slog han sig ner i Uwaynat.

Jag var trött efter vår tjugoåttatimmarsfärd med bara nio timmars vila, men ett bad, en måltid och en kort sömn gjorde livet värt att leva igen på kvällen.

Bukara hade organiserat en kör bland männen och kvällen tillbragtes med beduin-, tebu- och goransånger.

Torsdagen den 3:e maj. Herri kom till mitt tält med en skål mjölk när jag steg upp. När jag tackade honom skakade han sorgset på huvudet.
”Det här är allt jag har att erbjuda”, sade han. ”Det är dig inte värdigt. Men du måste förlåta mig för att jag inte kan ge dig den gästfrihet du borde få.”

Jag försäkrade honom att det är tanken som räknas i sådana här saker och inte det egentliga värdet av det som bjuds. Dagen tillbringades med förberedelser för resan söderut, som jag hoppades kunna ske på morgonen.
Fredagen den 4:e maj. Jag ordnade det så att Herri skulle följa med oss till Erdi som extra guide – Muhammad hade inte varit i de här trakterna på åtskilliga år och jag trodde nog att Herri skulle bättre känna till dem.

På eftermiddagen gick jag på en långpromenad och tog foton av bergen. Vid det här laget hade alla tebu- och goranbosättningar, som är kringspridda i oasen överallt där det finns bete för deras djur, hört talas om att vi var där, och folk kom på besök. Det blev många middagsgäster och det var ett mycket glatt läger. Det var en av resans trevligaste kvällar.

Innan vi lämnar Uwaynat måste jag säga något om Bukara, som är en av de intressantaste männen i karavanen och en romantisk figur. Han är lång, slank och senig, en typisk beduin, alltid gladlynt och med en sång på läpparna vid de kritiska tidpunkterna, tidigt på morgonen och sent på kvällen när männen är trötta efter nattmarschen och behöver uppmuntran.

Jag visste inte att han rökte förrän jag en dag, då jag sadlade min häst, ertappade honom med att samla ihop cigarettstumpar från det ställe där mitt tält hade stått. Efter det delade jag mina cigaretter med honom. Det var ett stort nöje att räcka honom ett paket med de dyrbara varorna och se honom brista ut i en sång och dansa av glädje.

Bukara är en av de mest beresta beduiner jag har träffat på. Han är bara trettiotre år och ändå har han rest till Wadai, Borku, Bornu och Darfur. Han har haft lyckan med sig tidigare, men idag äger han bara en kamel. Han har förenat sitt öde med min karavan och avtalat med Bu Helega att han skall få en andel av pengarna som den senares kameler inbringar när de säljs vid resans slut.

Han talar de flesta av de svarta stammarnas dialekter och vet en hel del om dem. Han är också en strålande mimiker. En kväll satte han på sig det gröna tyg som bildade en skiljevägg i mitt tält, som en burnus, och med Sa’d och Hamid bräkande som får bakom honom kom han till lägret och låtsades vara en beduinshejk som hade med sig får som diafa. Vi brast i gapskratt och plötsligt kastade Bukara av sig det gröna tyget, ryckte till sig ett spjut från en av tebu och började en tebukrigsdans. En tebu assisterade honom genom att slå takten på en av de små tomma fantass. Denna komiska uppvisning följdes av en konsert med beduinsånger från Cyrenaika, Fezzan och Tripoli.

Jag har sett Bukara vägra att rida på en kamel när alla beduiner har gett efter för frestelsen.
”Varför rider du inte, Bukara?” frågade jag. ”Det finns flera kameler utan last.”
”Vad skulle min washoon (fru) säga om hon hörde att hennes Bukara hade ridit mellan Arkenu och Uwaynat?” svarade han, och hans röst uttryckte förakt för blotta tanken.

En gång, berättade han, hade han blivit betrodd med att föra femtio kameler till Uwaynat för att beta. Han var ensam och fick ont om mat.
”I tolv dagar åt jag inget mer än kolokvintkärnor som fick min mage i olag. Sen kom jag till Kufra. De män i Kufra som skickat mig med kamelerna hade glömt att skicka mat till mig. De hade väntat mig tidigare dit.”
”Men varför slaktade du inte en kamel?” frågade jag.
”Skulle jag låta männen i Kufra säga att Bukara inte uthärdade hunger och hade dödat en kamel?” svarade han stolt.

Bukara är mycket fäst vid sin fru. När vi kom fram till Arkenu sade han till mig: ”Nu känner jag mig bättre, men jag grät som ett barn när jag sa adjö till min washoon i Kufra. Det är alltid så när jag ger mig iväg på mina resor. Om sällskapet är gott glömmer jag fortare.”

Översättning av Ulla Ericson

Utgivaren Alhambra

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

CIA OCH 11 SEPTEMBER:
DEN INTERNATIONELLA TERRORISMEN OCH SÄKERHETSTJÄNSTERNAS ROLL

av Andreas von Bülow

Översättning och förord av Ingvar Rydberg
Inbunden / 256 sidor / Boken kan beställas hos din bokhandlare

Terrorattentaten den 11 september 2001 chockade världen. En våg av solidaritet med Amerika svepte fram. Men också slutsatserna som den amerikanska regeringen drog måste chocka världen. Den påstod att den inte vetat något om det överhängande terrorhotet men kunde trots det blixtsnabbt offentliggöra namnen på de 19 gärningsmännen och även tala om vem som dragit i trådarna – Osama bin Ladin och Saddam Hussein. På rekordtid var också president Bushs strategi mot ”ondskans axelmakter” utarbetad och klar.

Andreas von Bülow, 1969-94 socialdemokratisk ledamot av tyska förbundsdagen och 1980-82 minister för teknologi och forskning i Helmut Schmidts regering, bestrider på det bestämdaste den officiella versionen. Noga går han igenom alla dess orimligheter – från de arabiska flygelevernas otroliga tekniska precision via luftförsvarets uppseendeväckande passivitet till hur nästan allt bevismaterial så småningom kunnat försvinna. Och han ställer en rad ofrånkomliga frågor, av vilka den viktigaste är: Inträffade dåden inte misstänkt lägligt för regeringen Bush? Utan medverkan av säkerhetstjänsterna hade en sådan operation enligt honom inte varit möjlig. Och spåren leder oundvikligen till deras nätverk och framförallt CIA. Denna bok har blivit en stor bestseller i Tyskland.

Författaren belyser en stor del av alla de frågetecken som finns i den officiella versionen av vad som hände den 11 september. Han berättar också om bakgrunden till händelserna och CIA:s tidigare inblandning och finansiering av politiska händelser i Mellanöstern. Även chockerande fakta angående Al-Qaidas uppkomst och funktion finns med. Frågan om vem som tjänade på attacken ger han ett bra svar på.

Du kan läsa Ingvar Rydbergs förord på http://www.alhambra.se/moten/cia11sept_forord.htm

Andra titlar om 9/11 i svensk översättning

Samtliga titlar kan beställas hos din bokhandlare

WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann

av David Ray Griffin

"En genomgående studie i vad som händer när politiska hänsyn tillåts åsidosätta vetenskapen och den vetenskapliga metoden.  Med intellektuell finess värdig en vetenskapsman visar Griffin att NIST:s WTC 7-rapport saknar vetenskaplig vederhäftighet.  Ett måste att läsa för alla som är intresserade av att återge vetenskapen dess 'rättmätiga plats' i vår demokrati."

John D. Wyndham, Fil.dr. i fysik, Cambridge University, 
tidigare forskare vid California Institute of Technology

Klockan 17.20 på eftermiddagen den 11 september rasade byggnad 7 i World Trade Center, trots att det inte hade träffats av något plan och bara hade bränder på några få våningar.  Anledningen till dess kollaps ansågs vara ett mysterium.  I augusti 2008 lade NIST (National Institute of Standards and Technology) fram sin rapport om WTC 7, där man förklarar att "skälet till kollapsen av World Trade Center 7 är inte längre ett mysterium" och att "vetenskapen står verkligen bakom det vi har hävdat."

Genom att visa att ingetdera av deras påståenden är sanna demonstrerar David Ray Griffin att NIST har gjort sig skyldigt till den värsta sortens vetenskapliga falsarium: man fabricerar, förfuskar och ignorerar bevis.  Han visar också att NIST:s rapport lämnar det centrala mysteriet olöst: Hur kunde en byggnad, skadad av brand - inte sprängämnen - rasa i fritt fall?

LOVORD FÖR DAVID RAY GRIFFINS BOK
OM WTC 7

"David Ray Griffin visar att NIST genomgående gjort sig skyldigt till vetenskapligt fusk och påpekar att NIST fått ihop sin teori endast genom att hävda ett mirakel: att en skyskrapa med stålskelett kan rasa samman i fritt fall trots att inga sprängmedel använts för att avlägsna dess pelare."

Richard Gage, medlem av American Institute of Architects, 
grundare av Architects & Engineers for 9/11 Truth.

"… Det bekom mig därför illa att i David Ray Griffins samvetsgrant vetenskapliga bok finna otvetydiga bevis för konsekventa vetenskapliga förfalskningar utförda av ett politiserat NIST.  Jag vädjar till president Obama att sätta stopp för denna underminering av vetenskapen vid NIST och tillsätta en ny, oberoende utredning av 11 september-attackerna."

David L. Griscon, medlem av the American Association for 
the Advancement of Science och the American Physical Society

"… Den visar utan skuggan av tvivel att NIST:s rapport om WTC 7:s 'kollaps' inte gett oss sanningen."

Dwain Deets, f d forskningsdirektör vid NASA 
Dryden Flight Research Center

Egyptens muslimske president intill kopternas påve för att lyckönska de kristna en god Jul!

En premiär i landets 1400 års islamiska historia!

Tio procent av alla egyptier (eller ca 10 miljoner) är kristna kopter. Ordet kopt betyder ursprungligen "egyptier"