bahari.blogg.se

Ur strömmen av bloggar, ögonvittnesskildringar och politiska analyser från den arabiska våren fiskar jag upp en liten pärla; Ahdaf Soueifs Kairo, min stad, vår revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 2012).  Den har en speciell lyster för att den så självklart kombinerar de dramatiska dagarna på Tahrirtorget med minnen av staden Kairo sådan den var att växa upp i. Till traditionen i Soueifs släkt hör att demonstrera, hennes perspektiv är längre än Facebook-generationens, och hon låter sig inte knäckas av de oundvikliga bakslagen. Men hon är lika euforisk som alla andra. Min stad, vår revolution. Det personliga och det gemensamma. Historia och nutid.

Perspektivet förvånar inte om man har läst romanen Kärlekens väv, som det här ska handla om. En fiktiv släktkrönika som sträcker sig över hundra år av egyptisk historia, från Lord Cromers hårda styre under början av 1900-talet till massakern i Luxor 1997.

Orienten

Det börjar med en koffert. En gammal läderkoffert innehållande brev och dagböcker, radbandskulor i sandelträ, en medaljong med ett kvinnoporträtt, en gobeläng, tidningsurklipp, övningar i arabisk kalligrafi, en babyklänning i vit bomull med rosa smock… Omsorgsfullt bevarade skatter som alla har sin plats i den kärlekens väv som romanens titel utlovar.

Kofferten har tillhört lady Anna Winterbourne, som år 1900 reser till Egypten där hon möter Sharif Pasha al-Baroudi och ingår äktenskap med honom mot alla den tidens sociala och politiska konventioner. Hundra år senare förälskar sig den amerikanska journalisten Isabel Parkman i Omar al-Ghamrawi och kommer till Kairo, där hon söker upp Omars syster Amal. Det visar sig att Isabel är barnbarnsbarn till Anna och Sharif och att Omar är hennes småkusin. Det är Amal (något av författarens alter ego), som med hjälp av Annas brev och dagböcker diktar fram det förgångna och fogar det till nuet.

Väst möter öst i två parallella berättelser, hämningslöst romantiska, men också politiska. För i den här väven är politikens trådar minst lika viktiga som kärlekens, och egentligen intressantare.

För mig gick det så här: jag läste romanen en första gång ganska snabbt, förfördes av den österländska prakten och tappade bort mig i släktförhållanden och intriger. Lade den misstänksamt ifrån mig; var den inte egentligen orientalistisk? Alltså exotiserande på ett ytligt sätt, en bild av Orienten skapad av Västerlandet, så som Edward Said har definierat orientalismen. Sedan lusläste jag romanen (för en litteraturcirkel) och upptäckte en helt annan bok, som lyste upp Egyptens historia och fick mig att se arabvåren i ett hundraårigt perspektiv! Min tanke är nu att Ahdaf Soueif medvetet använder sig av ett orientalistsikt bildspråk, men för sina egna syften. Hon fyller den färgskimrande ytan med innehåll och ger den djup och mening. Imperiet slår tillbaka, heter det.

 

Mahmoud Sami al-Baroudi, parlamentariker, poet, statsman 1838-1904

Premiärminister mellan februari och maj 1882, då engelsmännen upplöste det revolutionära parlamentet.
Kallades för ”Lord of the sword and pen”.

 

 

De pratande klasserna

 

I sina brev till England skriver Anna förtjust att hon äntligen lever bland vanliga egyptier som engagerar sig i sitt lands framtid. Egypten är formellt självständigt men ockuperat av Storbritannien, och Sharif pasha hör till de ledande inom den nationalistiska rörelsen. Därför vet jag nu, skriver Anna, att vad ”de pratande klasserna” kräva inte bara är ett slut på den brittiska ockupationen utan att landet liksom vårt skall styras av ett framröstat parlament och en konstitution.

 

Här börjar det spår som – vill jag påstå – är romanens egentliga raison d’être: Egyptens politiska historia, och likheterna mellan nationalisternas krav för hundra år sen och de krav som ställs i dag.

 

Många av romanens personer (dock inte huvudpersonerna), liksom många av de händelser som skildras, är historiska, men infogade i fiktionen. Ett exempel. När Anna i ett brev redogör för vad som skedde i Denshwai år 1906 talar hon om en händelse som fick G.B. Shaw att kräva det brittiska imperiets upplösning och avskaffande. Skeendet utlöstes av brittiska officerares duvskytte i byn Denshwai, där duvor var en viktig del av folkets uppehälle. När byborna försökte hindra officerarna uppstod handgemäng och skottlossning, två personer dog och flera sårades. Straff utmättes: fyra bybor hängdes, nio fick mångårigt eller livstids straffarbete, ytterligare åtta män fick femtio piskrapp, alla naturligtvis egyptier. Hos Sharif pasha samlas de pratande herrarna, förstummade av sorg och av den förödmjukelse som det koloniala beroendet ständigt utsätter dem för. Landets verkliga härskare är den brittiska generalkonsuln Lord Cromer, medan den egyptiska khediven bara är en kuschad marionett. Ockupationen gör medborgarna omyndiga och hindrar dem att ta ansvar. Anna skriver till England: Jag börjar förstå hur invecklad situationen är här och hur svår för min make och för alla vilka tänka som han, och den grannlaga balansen de ständigt måste försöka upprätthålla.

 

Den brittiska närvaron har fått den sorgliga effekten att splittra den nationella rörelsen, som var enad under Urabi pasha år 1881, i sin strävan att bereda väg för demokrati och modernisering. (…) folk som skulle ha tolererat en sekulär tongång, eller slöjans gradvisa försvinnande, bekämpa nu denna utveckling därför att de känna ett behov av att hålla fast vid sina sedvänjor under ockupationens tryck. Alltmedan de som fortfarande stödja dessa förändringar ständigt måste värja sig mot misstanken att de på något sätt äro lierade med britterna.

                                                                                   

Den långa vägen

 

När Isabel hundra år senare kommer till det självständiga Egypten har de ”pratande klasserna” blivit fler, men deras mål är detsamma: ett folkvalt parlament, fri press, social rättvisa. Rädslan för Israels expansion har vuxit (redan på Annas tid, i början av 1900-talet, fanns en oro för sionisternas markuppköp), likaså oron för den växande fundamentalismen.

 

1997 kom nyheterna om bombattentat i Kairo och Luxor, riktade mot turister. Det året reste jag själv i Egypten och tvingades i ett skede att färdas i en noggrant bevakad konvoj. Det gällde min, turistens, trygghet. Föga visste jag då om hur bombdåden drabbade egyptierna. Nu vet jag, för i romanen skildras samma händelser ur ett byaperspektiv. Amal får höra om massakern i Luxor när hon befinner hon sig i Tawasi, en by där släkten har en lantegendom och där de i början av seklet grundade en skola. Det är byns kvinnor som kommer till henne med den fasansfulla nyheten. De är desperata: ”…nu har regeringen gett sig på folket …Sjutton män har dom tagit från vår by. Och vad ska folk göra? Vart kan vi gå?” I Amals huvud virvlar bilder av polisens och säkerhetstjänstens brutala metoder, och i kraft av sin position tvingar hon sig in till polischefen som förklarar att det råder undantagstillstånd och att alla är misstänkta. Med hjälp av en inflytelserik vän lyckas Amal till slut få ut byborna. Men folk från alla de andra byarna, de som ingen fick ut…

 

”Egyptens renässans”, av skulptören Mahmoud Mukhtar (1891-1934)
beställdes till invigningen av Kairos nya moderna universitet på 1920-talet.

 

Huvudperson: Egypten

 

Det går ett stråk av samhällskritik och engagemang genom den moderna egyptiska prosan. Från Taha Husayn och Naguib Mahfouz till den rasande feministen Nawal al-Saadawi och den omåttligt populära Alaa al-Aswany. Hade de kunnat bestämma hade den arabiska våren kommit för länge sen. Ahdaf Soueifs röst i den kontexten är mild men aldrig likgiltig. I rapportboken från Kairo berättar hon hur hon på väg till Tahrirtorget passerar den lilla Fickteatern, dit hennes mor på 1960-talet släpade henne. Där såg de pjäser av Beckett och Brecht, följda av hetsiga diskussioner om hur dessa skulle spelas och varför. ”Jag var SÅ utled”, minns hon, ”men något stannade kvar, något som hade att göra med att konsten kunde (eller borde?) stå i ett nära förhållande till den värld där den gjordes, något som hade att göra med ansvar”.

 

Som jag läser Kärlekens väv finns detta något där som en grundton i texten. En ovanlig kombination av målerisk romantik och politisk analys, där den egentliga huvudpersonen är landet Egypten.

 

Carita Backström

 

Tidigare publicerad i Nya Argus, Nr 10-11. 2012 Hundrafemte årgången

 

Faktaruta:

Ahdaf Soueif föddes och växte upp i Kairo, men har som vuxen pendlat mellan två kulturer. Hon studerade, och har undervisat, vid universitet i Kairo och England, och hon skriver regelbundet om politik och kultur i egyptiska al-Shorouk och engelska Guardian. Hon har skrivit noveller, essäer, och två romaner; ”Solens öga” och ”Kärlekens väv”, samt rapportboken ”Kairo, min stad, vår revolution”.

 

Kärlekens väv nominerades för Bookerpriset 1999. På svenska kom den 2002 på förlaget Alhambra (omistligt när det gäller översättning av både klassisk och modern arabisk litteratur) i Astrid Ericson Baharis översättning. 

 

 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

”Kärlekens väv”, (Inb. 503 s. övers. Astrid Ericson Bahari)

”Kairo, min stad, vår revolution”, (Inb. 200 s. övers. Ingvar Rydberg)

”I solens öga”, (Inb. 832 s. övers. Tora Palm)

 

Den självlärde filosofen är en översättning av en traktat av en 1100-talsfilosof, Ibn Tufail. Ibn Tufail var född i Guádix nordost om Granada i det muslimska Spanien (1109/10), och han dog i Marrakech i Marocko (1185/86).

De medeltida kristna skolastikerna i Europa tycks inte ha känt till den lilla bok som ett halvt årtusende senare skulle göra Ibn Tufail berömd: Hayy ibn Yaqzan. På latin: Vivens filius Vigilantis, "Den Levande, den Uppmärksammes son". Vi kan kanske våga oss på att återge titeln med "Liv Vaksamsson". Detta är namnet på bokens huvudperson, och det är han som är den självlärde tänkaren, philosophus autodidactus.

Bokens mål är att ge en sammanhängande framställning av den dåtida filosofins världsbild och syn på hur människan, tänkandet och universum fungerar, för att till sist utmynna i frågan om hur tänkande, förnuft, vetande, mystisk insikt och religion förhåller sig till varandra, och vilken den praktiska konsekvensen av detta bör vara.

 

En muslimsk Robinson Crusoe

av Ronny Ambjörnsson

(tidigare publ. i DN)

I boken "Fenomenet människan" tar en troende kristen ställning: människan är en skapelse av evolutionen.

Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), jesuitpater och paleontolog, bjuder oss med på en fascinerande resa genom vår planets utvecklingshistoria under ofattbara tidrymder från atomernas och de första cellernas värld till människans. Det är utvecklingen på det "inre", psykiska planet, som han intresserar sig för, utvecklingen till en allt högre grad av medvetande, till den mänskliga tanken. Det är den som sedan "artificiellt" driver evolutionen vidare, mot en kulturell och social globalisering.

Someday, after mastering the winds, the waves, the tides and gravity,
we shall harness for God the energies of love, and then,
for a second time in the history of the world, man will have discovered fire.

Pierre Teilhard de Chardin

Chardin som sjukskötare under Första världskriget. Tidigare hade han arbetat som lärare i Egypten och efter kriget ägnade han sig heltid åt paleontologiska expeditioner i Kina (upptäckten av homo pekinensis/ Pekingmänniskan) och Sydafrika bl.a.

 

 

 

Chardin, tredje från höger i Kina på 1920-talet.

 

 

Men evolutionen gör inte halt, den fortsätter sitt sökande för att i en avlägsen framtid - och här blir vetenskapsmannen mystiker - nå sin fulländning i en punkt, en transcendent riktpunkt, som han kallar Omega - eller Gud.

Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) var jesuitpater och paleontolog. Som ung ordensbroder undervisade han i fysik och kemi vid jesuitkollegiet i Kairo. Efter fördjupade studier i geologi och paleontologi - och tjänstgöring som sjukvårdare i första världskriget - doktorerade han 1922 vid Sorbonne. Under 1920-talet deltog han i olika paleontologiska expeditioner till Kina. Där kom han att stanna i tjugo år. I Peking färdigställde han manus till sitt huvudverk Fenomenet människan, där han utgår från Darwins evolutionslära. Men katolska kyrkan vägrade honom tryckningstillstånd: boken hade överskridit gränsen mellan vetenskapens och trons domäner.

Sina fyra sista år bodde han i New York, knuten till Wenner-Gren-stiftelsen för antropologisk forskning. Efter hans död behövdes inget tryckningstillstånd, boken kunde publiceras.

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Förord av Ivar Harrie
Inledning av Julian Huxley
Övers. från franska Karin Stolpe
Originalets titel:  Le Phénomène Humain
Inbunden / 370 sidor

Citat ur boken

Denna biologiska invasion av en ny animal typ, som steg för steg eliminerar eller tar i sin tjänst alla former av liv som inte är mänskliga; denna oemotståndliga lavin av åkerfält och fabriker, detta ständigt allt väldigare byggande med materia och idéer! Säger inte alla dessa tecken, som vi dagligen ser utan att ens försöka tyda dem rätt, att någonting har hänt som förändrar hela vår planet?

Världens utväg, framtidens port, ingången till det "övermänskliga" öppnar sig varken för några få gynnade individer eller för ett ensamt folk, som skulle vara utvalt framför andra. Portarna öppnar sig först när alla tillsammans skjuter på i en riktning där alla kan förenas — för att till sist nå sin fulländning i en jordens andliga förnyelse.

Förgäves försöker vi för att slippa ändra på våra vanor lösa mellanfolkliga konflikter genom gränsregleringar; eller betrakta mänsklighetens outnyttjade verksamhetslust som "fritid" att utfylla med förströelser. Så hastigt som händelserna nu utvecklar sig kommer vi snart att törna hårt emot varandra, och något kommer att explodera om vi envisas att vilja använda de materiella och andliga krafter, som från och med nu är av världsformat, till att skydda våra gamla ruckel.

Fredliga erövringar, arbete i glädje: detta — och inte makt som står mot makt — är vad som väntar oss i ett världens inre samväxande till ett helt, ett enigt uppbyggande av en jordanda.

Men hur kommer det sig att våra första försök att nå det stora målet inte tycks ha annan effekt än att driva oss ännu längre därifrån ... ?

Genom själva sin logik leder oss våra bemödanden att koordinera och organisera linjerna i världen, när vi väl avvisat individualismens och raslärans irrläror, fram till perspektiv påminnande om de första filantropernas ursprungliga intuition. Ingen framtida utveckling att vänta för människan annat än i förening med alla andra människor. Gårdagens drömmare anade att det förhöll sig så. I viss mening ser vi detsamma som de såg. Men vad vi bättre än de inser, helt enkelt därför att vi "står på deras axlar", det är mänsklighetens kosmiska rötter; det är också det särskilda fysiska råmaterial som den är gjord av; slutligen dess specifika natur, som de bara kunde ana och som vi, för att undgå att se, måste blunda för med vett och vilja.

We are not human beings having a spiritual experience. 

We are spiritual beings having a human experience.

Pierre Teilhard de Chardin

 

Teilhard de Chardin and the Noosphere
A Foreboding of the Internet

Crucial to the process of human evolution, i.e. to progress is, in Teilhard's view, scientific research. In the past such investigations were isolated, sometimes no more than the hobbies of individuals. "Today we find the reverse: research students are numbered in the hundreds of thousands-soon to be millions-and they are no longer distributed superficially and at random over the globe, but are functionally linked together in a vast organic system that will remain in the future indispensable to the life of the community." (p. 106) One can't but think of today's "Internet," yet this was written forty-six years ago.

Indeed, Teilhard was acquainted with the early forms of the key element in that "organic system." He writes, "And here I am thinking of those astonishing electronic machines (the starting-point and hope of the young science of cybernetics), by which our mental capacity to calculate and combine is reinforced and multiplied by the process and to a degree that herald as astonishing advances in this direction as those that optical science has already produced for our power of vision." (p. 110) Obviously Teilhard had only a faint hint as what was actually to occur.

But what of the ultimate future, if any. Teilhard says there are no guarantees, "synthesis implies risk." "Life is less certain than death." (p. 117) However, if evolution does in fact reach a final stage it will be "the self-subsistent centre and absolutely final principle of irreversibility and personalization: the one and only true Omega." (p. 121) Teilhard's hope for the future of the noosphere is found in what he called the "Omega Point," perhaps the most controversial aspect of his thought. To understand it, we return to The Phenomenon of Man.

Rev. Phillip J. Cunningham is a retired priest living in San Francisco. He graduated from UCLA, taught at the Johns Hopkins Unversity, served as a priest in Venezuela and Rome and currently writes and lectures on Bible studies.

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Att läsa Adonis är som att lockas ombord på ett skepp för en lång resa på ett språk, vars horisont inte avgränsas av arabländerna, västerlandet eller Bortre Asien. Hans färd avser inte att återknyta dessa band mellan öst och väst, som det så ofta pratas om, inte heller att knyta nya sådana. Den styrs av den sällsynt utopiska viljan att åstadkomma en dialog mellan alla tänkbara tider och platser på vår gemensamma jord.

Det är, som jag och några andra författare ser det, fråga om det mest öppna av 1900-talets alla författarskap, som man förgäves får söka någon motsvarighet till någonstans."

Alain Jouffroy