Ny bok - En överflödig kvinna av Rabih Alameddine

"Det är en inre monolog där berättarrösten på ett knivskarpt sätt betraktar och analyserar sin omvärld, men också en dialog med andra författarskap, karaktärer och texter. ... Alameddine följer inte den traditionella romanens 
typiska ramar utan skapar något alldeles eget."

Josefin Roos / BTJ
 
 
 
 
 
 
 

En överflödig kvinna

 

Rabih Alameddine

 

Översättning av

Astrid Ericson Bahari

 

Hft med flik / 256 s.

Utgivare: Alhambra

Boken finns att beställa i bokhandeln

 

 

Aaliya lever sitt liv i Beirut, i en våning som har varit hennes sedan hon var ung och gift. Skild, barnlös, gudlös, faderlös och fyllda 72 – en belägenhet som knappast ger så mycket prestige, varken i världen eller i Libanon – har hon dragit sig tillbaka för att helt och hållet leva i böckernas värld. Noga väljer hon bland världslitteraturens skatter, från Leo Tolstoj till Fernando Pessoa, och sedan översätter hon, en roman om året. När detta är gjort lägger hon undan manuskriptet i det oanvända badrummet som hör till (den obefintliga) pigans rum. Minnena av inbördeskriget är fortfarande färska, men hon har funnit sitt eget sätt att handskas med dem.

 

 

 
 
 
 
 

Författaren, den libanesisk-amerikanske Rabih Alameddine, är en av världens mest hyllade, och är född 1959 i Jordanien av drusiska föräldrar. 2014 vann han California Book Awards Gold Medal Fiction för En överflödig kvinna. Boken är en kärleksförklaring till litteraturen och dess makt att transformera. Rabih Alameddine bor i San Francisco och Beirut.

 

 

www.alhambra.se

 

Amerikanska pressröster om

En överflödig kvinna

 

En överflödig kvinna är en betraktelse över, bland annat, åldrande, politik, litteratur, ensamhet, sorg och uthållighet. Om det finns några skönhetsfläckar i denna vackra och uppslukande roman, är de knappt synliga.”     New York Times

 

”En triumf… en bok värdig att sättas på en hylla bredvid de stora verk vars skönhet och kraft (Alameddines) roman hyllar.”   Los Angeles Times

 

”Oemotståndlig … ärlig och mänsklig.”    Wall Street Journal

 

”Jag kan inte minnas när jag senast blev så gripen av själva tonen i en roman. ... Aaliya är tankeväckande, hon är komplex, hon har humor och är kritisk.”    NPR.com

 

”En lovsång till läsandets transformerande kraft.”    LA Reviews of Books

 

”Alameddine har frambesvärjt en charmerande berättare i sin medryckande roman, en kvinna som är, liksom hennes stad, svår att förstå, svår att stå ut med, svår att lära känna, och, framför allt, passionerat komplex.”    San Francisco Chronicle

 

Från den store Gargantua till Lucky Larry eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

Från den store Gargantuas förskräckliga leverne 

 

till Lucky Larry

 

eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

 

 

 

      
 
 
 
 
 
 
 
 
 
   
 
 
 
Från François Rabelais till Larry Silverstein
 
 

 

 

”Säg sanningen och skäm ut djävulen.”

Rabelais, 1500-talet

 

”Vi lever i den stora upplösningens tid. Civilisationens uppgång och fall. Uppgången kännetecknas av ifrågasättande, fallet börjar när man slutar ifrågasätta. Så just nu befinner sig västerlandet i det största tänkbara förfallet. Kanske t.o.m. den s.k. tredje världen med alla sina problem har mer framtidsutsikter att se fram emot än denna öronbedövande tystnad, denna ekonomiska fundamentalism som kväver oss alla och förbjuder oss att ställa den enklaste frågan: Cui bono? Vem tjänar på det?” 

Anonym brevskrivare

 

”Det är omöjligt att utöva rättvisa i hemlandet
men samtidigt begå oförrätter utomlands.”

Herbert Spencer, ”Människan mot staten”.

  

 

 
Omslaget till första boken av Rabelais: Den store Gargantuas förskräckliga leverne.

 

François Rabelais föddes 1494 i Chinon, Touraine, och dog i Paris 1553. Enligt legenden var hans mor havande med honom i elva månader, och när han till slut bestämde sig för att göra entré i världen gjorde han det med ett gapskratt. Barnmorskan höll med förvåning upp gossebarnet. Den häpna modern frågade: ”Är det vanligt?” Förvåningen förbyttes i glädje och barnmorskan svarade: ”Aldrig hört förut, men hellre skratta än gråta.”

 

När François Rabelais 59 år senare skulle bekänna sina synder inför döden, la han ett antal hattar fram på sängen och frågade prästen: ”Fader, vilken Rabelais vill ni ge syndaförlåtelse till, munken, läkaren, påvens sändebud, kungens gunstling, oäktingarnas fader eller författaren till Frankrikes mest lästa bok?”

 

Även på dödsbädden vill legenden se Rabelais skratta sig till döds. Men legender växer inte ur luften. Den som läser Rabelais’ fem böcker om jättarna Grandgousier, Gargantua, Pantagruel och de andra mer måttligt byggda sanningssökarna på originalspråket kan lätt förstå legendens upprinnelse. Språket hos Rabelais är allt och ingenting: ett tveeggat medel som både frälser och förvillar, där det onomatopoetiska blir kung och allitterationerna hans pager. Rabelais texter verkar inte bestå av fraser och paragrafer som i andra böcker utan av rinnande vokaler och konsonantiska vulkanutbrott, vilka väcker läsaren till insikt om språkets obegränsade och ytterst revolutionerande natur.

 

Det är nog svårare att göra en rättvisande översättning av Rabelais’ text än av Koranens. Man måste helt enkelt lära sig franska för att t.ex. avnjuta den förteckning på 500 adjektiv som han bifogar i en av böckerna för att beskriva ”den heliga Testikeln”. Men låt oss inte föregripa händelserna. Ett så heligt organ måste ju kunna hävda sig, åtminstone en gång i livet, om inte i handling så med ordens magi. François Rabelais tog sina testiklar som allt annat runt, över, under och i honom på allra högsta allvar. Hans törst efter fulländning och helhet var osläcklig. Den ledde honom genom människans korta liv mot höjder och insikter som få nådde eller ens kunde ana.

 

I Rabelais bok, “Den store Gargantuas förskräckliga leverne”, skriven 1532, består kapitel 33, “Huru vissa av Picrocholes förtroendemän genom sina obetänksamma råd bragte honom i den allra största fara”, av en bitande satir om varje härskares erövrardröm. Efter att Picrochole har övertygats om vikten av att först behöva erövra Hela Den Kända Världen, ända ner till det avlägsna Mesopotamien, om han nu vill ha makt över sin närmaste granne, Grandgousier, avslutas satiren med följande ord:

 

– Nu nog härmed! sade Picrochole, låt oss gå vidare. Jag är bara rädd för Grandgousiers förbannade legioner. Om de skulle angripa oss i ryggen medan vi befinna oss i Mesopotamien, vad ha vi då för ett medel att klara oss?

– Ett mycket gott, sade Merdaille (=lilla skiten). En helt liten mobiliseringsorder som ni sänder moskoviterna, skall inom ett ögonblick för eder räkning sätta på benen fyrahundrafemtiotusen utvalda krigare. Åh, om ni sedan skulle utnämna mig till eder vicebefälhavare, skulle jag döda en kortvaruhandlare för en kammussla! Jag biter, jag slungar stenar, jag slår, jag tager tillfånga, jag dödar, jag förnekar Gud!

– Upp, upp, sade Picrochole, må man påskynda alla förberedelser, och den som är på min sida, han må följa mig!

 

Mina tankar efter läsningen av detta kapitel går automatiskt till Bushs obevingade ord efter attackerna på USA: “Den som inte är på vår sida är på deras”, eller något liknande svamligt! Återstår att berätta att anledningen till kriget (hos Rabelais) var en tvist mellan Picrocholes glödkakbagare och Grandgousiers herdar, och att det hela slutade med att Picrochole fick tillbringa resten av sitt liv inkognito på marknaden i Lyon, i väntan på att vattenfåglarna åter skulle anlända och förverkliga spågummans profetia. Idag får vår tids Picrocholer njuta av sina tillgångar och hyllas som hjältar av sina uppköpta och/eller övertygade ropare.  

 

 

Ett annat kapitel i Rabelais 1500-tals bok ägnas helt och hållet den ädla konsten att torka sig i ändan. En konst som många ännu inte lyckats bemästra in i vår tid. Jag besparar mina pryda läsare citat ur detta vidriga kapitel om tarmar, träck, urinrörsmynningar och diverse dofter. Rabelais var ju läkare till yrket vilket förklarar hans förkärlek till det överdrivet anatomiska. Läs honom, så förstår ni mer än vad alla experter och profitprofeter har att berätta om människan i tiden.

 

Ty man kan inte bekämpa elitism med elitism (vi fåtal som förstår mot alla andra som låter sig luras). Det är precis det underlag de vars maktfullkomlighet vi vill avslöja utgår ifrån. Däremot kan humor doserad med rätt andel ödmjukhet och sunt förnuft göra susen. Fråga Rabelais!

 

*

 

Oavsett vilka de är, hade förövarna av attackerna mot USA den 11 september 2001 som huvudmål långvariga effekter i form av profitalstrande storkrig mot ett antal obändiga muslimska stater, storkrig som döptes till ”kriget mot terrorismen”. Dessa krig planerades av hökarna inom den amerikanska administrationen långt innan 9/11. I Project for the New American Century skriver författarna att med mindre än ett nytt Pearl Harbor lär regeringen inte kunna få med sig det amerikanska folket på nya krig för att säkra USA:s hegemoni över världen. Sovjets fall var alltså inte tillräckligt för dessa hökar!

 

Själva utförandet av terrordåden den 11 september behäftades dock med många iögonenfallande misstag, (vilket ledde till ett tidigt och sakkunnigt ifrågasättande av den officiella berättelsen), men de långsiktiga ekonomiska och psykologiska effekterna än så länge har lyckats över alla förväntningar. Triljoner dollar lär krigen först mot Afghanistan och senare mot Irak, Libyen, Jemen och Syrien ha kostat, pengar som kom de stora vapenhandlarna och vapenindustrierna tillgodo och som gjorde den globala enprocent-eliten ännu rikare. De “sociopsykologiska effekter” av terrorattackerna, vilka tillät en sådan utveckling, förtjänar därför att uppmärksammas lika mycket som ”tillvägagångssättet”.  Se Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11? av pysykologen Frances T. Shure, L.P.C. Hela boken kan läsas här online

https://www.ae911truth.org/evidence/technical-articles/articles-on-psychology/278-part-1-preface-and-introduction

 

 
Illustrationerna av Gustav Doré

 

Flertalet bland dem som man hade väntat sig skulle ha ställt frågor lät bli att göra det och t.o.m. attackerade de skeptiska som varande galenpannor. Vi såg till exempel hur den s.k. ”vänstern” i Sverige enträget försvarade den officiella versionen mot de empiriska fakta som man valde att nonchalera och undangömma för allmänheten. Samtidigt ägnade man sig åt häxjakt på var och en som vågade betvivla eller ifrågasätta de officiella lögner som propagerats av två av vår tids största massmördare, George W Bush och Dick Cheney.

 

Detta skedde efter att USA och dess allierade invaderade Irak genom att ljuga för världssamfundet om Saddams massförstörelsevapen! Detta skedde efter att över 1 miljon irakier och afghaner hade dödats och 5 miljoner förvandlats till flyktingar på grund av den lögn som Bushadministrationen matade världen med. Att den så kallade ”vänstern” kunde sjunka så lågt, till högerns båtnad och glädje, är ett tidens tecken som bekräftar den västerländska demokratiska modellens förfall efter den 11 september.

 

En granskning av Kalla Faktas program från den 1 november 2009 om sanningsrörelsen visar på en bland mainstream-journalisterna utbredd presstitution. Tyvärr har jag inget bättre ord att beskriva denna verksamhet med. Efter att ha utsatts för en kompakt mångårig mörkläggning av den i USA pågående debatten i frågan, serverades svenska tevetittare 2009 en väl iscensatt förvrängning av fakta. Flertalet journalister och politiker inom det svenska etablissemanget menar helt enkelt att USA:s regering under inga omständigheter får misstänkas för brott, krigshets eller missledande operationer som underlättar krigshandlingar. Bland dessa politiker har Vänsterpartiets gruppledare i svenska riksdagen, Alice Åström, utmärkt sig genom att utöva direkt utpressning mot Egon Frid, riksdagsledamoten (V) som vågade skriva under uppropet som stöder den internationella rörelsen “Politiker för sanningen om 9/11”, en rörelse som backas upp av f.d. presidenter, ministrar och parlamentariker över hela världen, och som modige Egon var ensam bland svenska politiker att ansluta sig till.

 

– Jag tycker det finns all anledning att ta avstånd från den här rörelsen och vad dom står för, säger Alice Åström (V).

– Hur är ditt förtroende för Egon Frid som riksdagsledamot idag? undrade man på Kalla Fakta.

– Jag har ju fortfarande förtroende för honom, men jag måste säga att i det här har han ju brustit i omdöme, säger Alice Åström (V).

 

Onödigt att säga att Egon inte fick någon frid därefter och tvingades följa Alices råd och stryka sitt namn från uppropet efter detta förtäckta hot. En mer skrämd man på teverutan har jag aldrig sett i hela mitt liv. Kalla Fakta skickade kalla kårar uppför ryggraden på tittarna. De sista 10 minuterna i programmet var en riktig häxjakt på politiker i bästa Stasistil.

 

“Vilka andra politiker har sagt att de stöder uppropet?”, frågade den stränge journalisten den uppskrämde riksdagsledamoten som knappt vågade titta i kameran.

“Inga kommentarer”, svarade Egon nästan tårögd.

“Hur många är de?” envisades journalisten med rena förhörsfasoner.

“Inga kommentarer”, upprepade Egon.

 

Modige Egon Frid stod på sig och vägrade ange sina medbrottslingar för Kalla Faktas tankepolis, trots hotelserna från sina ”kommunistiska” partikamrater och gud vet vem mer. Nu har vi i alla fall fått klart för oss att en lång rad kända personer, politiker, akademiker och journalister, oaktat deras politiska tillhörighet, vänster som höger, ställer sig idag bakom det militär-industriella komplexets och imperialismens största juntakupp någonsin, uppmuntrade eller hotade av sina kollegor och av de strängt bevakande medierna.

 

 

Dessutom får vi berättat för oss att den ”semitiska konspirationsteorin” har letat sig in i den svenska riksdagen! Där tror så gott som samtliga ledamöter blint på att 19 unga semiter konspirerade för att slå till mot USA denna ödesdigra dag. Det faktum att flera av de 19 har befunnits vara vid god hälsa efter den 11 september spelar ingen roll. Deras bild visades ju på teve! Och det faktum att man slog till mot Irak och Afghanistan trots att förövarna påstods komma från Saudiarabien och Egypten och ingen från Irak eller Afghanistan är helt ovidkommande. De ser ju likadana ut allihop, eller hur?!

 

Under åren har irrationella, motsägelsefulla och obevisade “detaljer” kring utförandets ”hur” spridits på nätet, vilket hade som kortsiktiga mål att se till att de som övertygats av den officiella konspirationsteorin (alltså regeringens) inte byter spelplan och att skeptikernas splittring blir ett faktum. Vill man värna om en sammanhängande och förnuftsbaserad sanningsrörelse bör man därför koncentrera sig på det mest elementära. Sibel Edmonds, en f.d. anställd tolk vid FBI, har varit en av dem som inte släpper målet med blicken. Titeln på hennes hemsida www.boilingfrogspost.com, “kokande grodor”, syftar på den förekommande folktron att låter man levande grodor koka över en sakta och gradvis växande eld så låter de bli att hoppa ur vattnet tills de dör, en metafor till det som sker med oss idag.

 

 

2006 fick Sibel Edmonds ta emot Internationella PEN/ Newman’s Own First Amendment Award för sina avslöjanden och sin kamp för det fria ordet. Det i sig gör att jag inte är helt pessimistisk när det gäller amerikanernas förmåga att återhämta sig och t.o.m. bjuda mörkrets krafter motstånd så som de har gjort många gånger tidigare i samband med minoriteternas rättigheter, Vietnamkriget mm. En snabb genomgång av de seriösa hemsidorna som berör 9/11 visar tydligt bredden och vidden på rörelsen och att det ingalunda handlar om några elaka ”antisemiter” eller förvirrade ”konspirationsidioter” utan om professionella individer med integritet och samvete.

 

Skeptikerna finns över hela världen, främst dock i USA av förklarliga skäl. Det handlar om f.d. överbefälhavare, partiledare, underrättelsetjänstemän, FBI-agenter, piloter, brandmän, arkitekter och ingenjörer, politiker och presidentkandidater, fysiker och kemister, etc. Det är inte några skumma figurer det handlar om. Nyligen har arkitekter och ingenjörer för sanningen om 11 september, uppbackade av över 3000 licensierade arkitekter och ingenjörer, lyckats samla in över 100 000 namn i New York för att kräva att rättsväsendet i staden åter skall behandla fallet med WTC 7, den tredje byggnad som rasade i fritt fall denna dag, sju timmar efter de första två tornen kollapsade och utan att ha träffats av något flygplan.

 

Enkla frågor med svar som kan förstås av alla är vad som behövs. Allt annat kommer att leda till fördärv för sanningen och till att förövarnas långsiktiga mål påskyndas: herraväldet över planeten, dess resurser och dess människor till en liten och utvald elits fördel.  

 

Detta förstod redan Rabelais, den franske renässansförfattaren på 1500-talet, till skillnad från flertalet av vår egen tids ärade intellektuella och journalister, som valt att se bort från fakta för att inte bli marginaliserade av dem som bestämmer över vad vi får och inte får ta reda på om hur vår värld styrs. Än ekar i mitt öra Noam Chomskys eländiga svar när han tillfrågades om vem han trodde låg bakom attackerna den 11 september: ”Vem bryr sig?” sade den åldrande lingvisten som sägs ha kämpat mot imperialismen i hela sitt långa aktiva liv.

 

Denna splittring av sanningsrörelsen är en från vissa kvarter efterlängtad effekt som man ihärdigt jobbat för genom att dränka nätet med allehanda ”teorier” från rymdödlor till ”inga-plan-har-använts-i-attackerna”-påståendet, osv. På så vis kom sanningsrörelsen att betraktas som en ny “religion” (läs fråntas sina vetenskapliga argument) och liksom alla religioner borde den följdriktigt utsättas för ”indelning i sekter”. Men sanningsrörelsen saknar profeter och heliga skrifter. Dess enda rättesnöre är sunt förnuft, solidaritet och elementära fysiska lagar och beräkningar, vilka utförligt beskrivs i de av Alhambra utgivna böcker som berör ämnet. (Se särskilt “WTC 7 och dess mystiska kollaps” av David Ray Griffin).

 

*

 

Men läs nu Rabelais också och skratta åt all mänsklig fåfänga. Han var en fjärrskådare som såg både in i och ut ur människans begränsningar, och som dessutom hade gott om humor. Böckerna kom ut första gången på svenska i Helsingfors på 1940-talet (400 år efter att de skrevs) och trycktes senare om av Atlantis Förlag på 1980-talet. Det går alltså fortfarande att köpa dem i handeln eller förhoppningsvis låna dem på bibliotek!

 

Rabelais var en avhoppad munk som valde att utbilda sig till läkare och läsa grekiska filosofer på grekiska. På hans tid var det få lärda som behärskade det gamla grekiska språket. Han blev snabbt med hjälp av Gutenbergs uppfinning en av Europas bästsäljande författare. Första delen av hans verk lär ha sålt ”9 gånger mer än samtliga tryckta biblar i Frankrike på 2 år”, och det var ju bara början. Att böckerna ansågs vara hädiska hjälpte ju förstås deras spridning. Han blev vida läst i England på 1600-talet och svenska språket var nog bland de sista som han översattes till, och det tack vare en finlandssvensk.

 

Hans böcker blev förstås förbjudna av kyrkan (och enligt baksidestexten på Atlantisupplagan från 1980-talet skulle även ha blivit det, alltså förbjudna, av svenska Socialstyrelsen). Rabelais själv fick ofta gå under jorden, trots att han hade vigts till präst efter att ha lämnat klostret och åtnjutit beskydd från allra högsta ort. (Detta hindrade honom inte från att skaffa minst 3 barn med två olika kvinnor genom åren!) Ingen kom undan hans satir, varken prästerskap, universitetslärda, statstjänstemän, kungligheter eller militärer, kvinnor eller män... Många gånger har jag undrat hur han skulle ha tacklat frågan om den 11 september om han hade levt bland oss idag. Bästa sättet att ta reda på det är att öppna en av böckerna helt på måfå och läsa. Det gör jag (jag betygar å det heligaste att jag lät slumpen bestämma) och hamnar på s. 254 i ”Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar” där det står följande:

 

”Liksom ni, mina herrar, suga också stadstjänarna, domstolsvaktmästarna, kursorerna, de lagvrängande knutadvokaterna, prokuratorerna, kommissarierna, sakförarna, förhörsdomarna, notarierna, kanslisterna, aktuarierna, registratorerna, sekreterarna och protokollisterna, (här kommer en fras på latin som jag utesluter), kraftigt och ihållande parternas penningpungar tomma och skaffa på detta sätt sina processer huvud, fötter, klor, näbb, tänder, händer, vener, artärer, nerver, muskler och kroppsvätskor. Härmed avser jag dossiererna.”

 

 

 

Hur ska jag tolka den fingervisningen? ”Se var pengarna kommer ifrån och vart de tar vägen”, så lär du nog finna ut vem som låtit sig mutas till tystnad och vem som tagit ansvar för sina ord? Nej, Rabelais kan inte ge oss svar på vår tids problem. Han kan bara trösta oss med att han visste hur det skulle bli, därför att det alltid varit så på en planet som styrs av lögner och förställningar. Den helande sanningsdrycken som Pantagruel, Panurge och hela det äventyrliga sällskapet är ute efter och som raljerande framställs som ett magiskt rus som bara kan fås på trolska öar långt borta är inget annat än ”kunskap”. Så här framläggs den på 1500-talets språk:

 

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Nu jag lyssnar:

Dröj inte längre,

Men säg mig nu ordet,

Jag så länge längtat efter.

I den dryck av himmelskt ursprung,

Som du i ditt runda sköte väl förvarar,

Håller Bacchus, han som fordom indierna kuvat,

Allt vad sanning är i hela världen inneslutit.

Ljuva vin, o gudadryck, du inte känner

Lögn och falskhet eller lömska ord.

Glada må vi minnas Noaks vingård

Och den dryck han skänkte oss.

Låt det rätta ordet ljuda

Som mig lycka ger:

Ej en enda droppe

Skall jag spilla!

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Med ena örat

Nu jag lyssnar:

Skynda dig att svara!

 

I boken om Pantagruel stiger Pantagruels lärare Epistémon ner i helvetet efter att olyckligt nog ha blivit halshuggen, men halshuggningen visar sig vara av övergående natur. Väl nere i helvetet upptäcker han det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av jättens mun, denna malande, krossande, smulande, kvaddande och blinda maskin som lever för att äta istället för att äta för att leva. Rabelais förflyttar oss 450 år fram i tiden, smyger sig in under vår hud och låter oss inse att vår tids stormakter, i likhet med Jättens gap, har varit ledande när det gäller att generera den terror som behövs för att bekriga de sista sekulära regimerna i detta Mesopotamien och se till att det delas efter konfessionella riktlinjer.

 

De som inte nöjt sig med att finansiera och beväpna jihadisterna i den fertila halvmånen, har nu tagit sig an det olyckliga Jemen och håller på att sönderbomba det fordom ”lyckliga Arabien” utan att någon höjer ett ögonbryn. De rika saudierna som lätt hade kunnat ta emot hela Syriens befolkning och ge dem ett värdigt liv har hittills tagit emot NOLL flyktingar! Är det så konstigt då?! För vem vill söka asyl i Saudiarabien när araberna själva flyr landet så fort tillfälle ges?! Till och med deras kung semestrar på Côte d’Azur med två tusen inbjudna gäster samtidigt som hans militärflyg, köpta och underhållna av det demokratiska västerlandet, bombar hans fattiga grannar och sprider död och förödelse i hela regionen. (Heder åt Rabelais ättlingar som demonstrerade och tvingade den gamle kungen att avbryta sin semester och lämna landet.)

 

 

För den som tagit del av Oded Yinons långa artikel skriven 1980 (En strategi för Israel på 1980-talet) finns inte mycket att undra över. Många av de frågor vi ställer oss idag om skeendet i vår värld finns besvarade i denna makabra domedagsdom som präglat allt Israel har åtagit sig sedan det startades 1948. Yinon var en nära rådgivare till Sharon och utan Israel Shahaks modiga ståndpunkt som fick honom att översätta denna text från hebreiska till engelska hade man kanske inte haft samma visshet i dessa frågor. (Israel Shahak, 1933-2001, var en israelisk kemiprofessor. Han satt i koncentrationslägret Bergen-Belsen under sin barndom. Han är känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter i Israel, med avseende på palestiniernas svåra situation. Han var uttalad antisionist och en av den religiösa judendomens stora kritiker. Han var verksam som skribent och författare i dessa frågor, och har bland annat skrivit den till svenska översatta Judisk historia, judisk religion – tyngden av tretusen år. Källa Wikipedia. Oded Yinons artikel kan läsas på engelska på nätet om man googlar efter hans namn. Artikeln beskriver Israels mål under kommande decennier, nämligen att se till att de 22 arabiska staterna blir minst 44 sinsemellan krigande regioner för att garantera Israels fortsatta överlägsenhet och hegemoni. Och detta skrevs 20 år innan den elfte september hade ägt rum!)

 

Det gäller alltså att hålla isär nivåerna och genomskåda hur ideologier och religioner trasslar sig in i de ekonomiska intressena. Israel via sin aktiva lobbyverksamhet i USA (AIPAC m.fl.) har sett till att bli spjutspetsen för Globalisternas planer för vår planet, ofta till judarnas nackdel runt om i världen. Det var inte länge sedan européerna och de teknikfrälsta asiaterna slaktade varandra industriellt. Det gjorde de ingalunda för att rädda demokratin eller kommunismen eller någon rasmässig överlägsenhet, som det påstås. Slaktningarna hade som mål att säkra sig en så stor andel som möjligt av koloniernas naturresurser (Första Världskriget) och en plats på den postkoloniala kartan som var ett faktum då England och Frankrike höll på att förlora sina stora besittningar (Andra Världskriget). Vi vet resultatet. Inom loppet av drygt 30 år (1945-1975 – året då USA fick lämna Vietnam) hade man under det löpande och icke namngivna tredje världskriget mot de forna kolonierna tagit livet av ytterligare tiotals miljoner människor och nu intensifieras slakten under det s.k. kriget mot terrorismen. Det handlar alltid om ekonomiska intressen som utnyttjar människors emotionella och intellektuella läggning, än i rasens namn, än i religionens eller ideologins.

 

Terrorattackerna i New York 2001, som sägs ha utförts av en grupp som skapades på 1980-talet av CIA och wahhabitiska miljardärer för att få Sovjet ut ur Afghanistan, har gett USA och dess europeiska allierade rätten att invadera flera muslimska länder med miljontals döda, sårade och flyktingar som resultat. Att döda en människa är som att döda hela mänskligheten, står det i olika varianter både i Koranen och i Tora. Och det är sådana meningar som har skapat de positiva, humanistiska sidorna som finns både inom judendomen och inom islam. Men i dessa böcker, som är historiska urkunder präglade av sin tid, står det också andra meningar som inte är fredsidkande. Dessa meningar lyfts fram som en försvarsmekanism när kulturen i fråga utsätts för angrepp. Vi vet vad som skett med Jesu ord när man la till GT till NT och kyrkan blivit de romerska kejsarnas språkrör.

 

Människor lämnade åt sig själva startar aldrig krig. Stater gör det.

 

Israel hade stora problem med den andra intifadan som sattes igång av palestinsk ungdom år 2000. Palestiniernas resning höll på att knäcka landet och inför världens ögon avslöja de orättvisor som drabbat miljoner palestinier under ockupationen. 2001 kom och förlängde Israels liv. Nu, efter det påstådda mordet på bin Laden (som egentligen dödförklarades redan 2001 av minst ett dussin underrättelsekällor i USA, Frankrike och Pakistan) har al-Qaida blivit alldeles för tamt och skrämmer ingen. Man behövde en ny djävul att skrämma Västerlandets tevetittare och tidningsläsare med. Det påstådda Kalifatet kom så lägligt till samtidigt som sekulära och religiösa palestinier till slut hade enats om att samregera och bilda en enhetlig front för att förhandla med israelerna om den ständigt pågående ockupationen av sitt land. Det är inte Hamas som skrämmer Israel. Detta har hon själv uppmuntrat och stött som en kil att bryta palestiniernas enhet med. Det som mest skrämmer Israel och de militär-industriella komplex som livnär sig på krig och splittring är att folket enas: sekulära, judar, kristna, muslimer, araber, amazigh, nubier, kurder, etc.

 

Denna potentiella förening av de förtryckta folken måste därför bekämpas med alla medel, genom falskflaggade terrorattacker och bildandet av omöjliga och spektakulära rörelser som al-Qaida, Judiska staten, Islamiska staten m.fl., vilkas roll är att få muslimer eller judar för den delen att se ut som det enda hindret mot världsfreden. De senare har dock varit västerlandets hjältar när de uppfann och spred marxismen medan de förra betraktades av samma västerland hundra år senare som frihetskämpar när de hjälpte till att besegra samma marxism! Ja, försök inte förstå logiken däri. Motsatsen till kunskap har aldrig varit okunnighet, utan övertygelser.

 

Men framförallt skall denna de förtryckta folkens förening bekämpas genom att säkra Israels militära dominans och det hemliga stödet till de nyrika wahhabiternas radikala islam. De oförsonliga extremisternas osynliga finansiärer har länge nu motarbetat och fortsätter att motarbeta alla sekulariseringsförsök i regionen och indoktrinera både muslimer och judar i konsten att hata varandra.

 

Men en världsfred som inte bygger på rättvisa är ingen fred.

 

I det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av Jättens mun låter mig Pantagruel, via sina magiska förmågor och rabelaiska formler, skymta andra skumma figurer i fullt språng. Larry Silverstein, en vän till Sharon och Netanyahu, hette mannen som tre månader innan attacken leasade de 3 asbestanfäktade höghus som rasade i fritt fall den 11 september 2001. Det gjorde han för en spottstyver därför att ingen ville befatta sig med dessa hus vars sanering skulle kosta miljarder. Det första han gjorde var att chockhöja försäkringsbeloppen mot… terrorattacker! Inte nog med det, han erkände i en filmad intervju att dom var tvungna att ”ta ner” WTC 7:

 

”Jag [Larry S.] minns ett samtal från befälhavaren för brandkåren, när han talar om för mig att de inte var säkra på att de skulle kunna begränsa elden, så jag sa: ’Vi har haft sådana fruktansvärda förluster av liv, så det är kanske det smartaste man kan göra att ta ner det’, och de tog det beslutet att ta ner det och sedan såg vi att byggnaden kollapsade.”

 

”Pull it” är en term som används inom kontrollerad rivning av höghus, en planering som brukar ta veckor i anspråk inte timmar, och här talar vi alltså om det tredje höghus som rasade ner i fritt fall 7 timmar senare på eftermiddagen den 11 september 2001 utan att ha träffats av något flygplan och med få slocknande bränder på bara några av dess 47 våningar! En premiär alltså i bygghistorien, och som upprepades 3 gånger samma dag på samma sätt, alltså, i fritt fall.

 

Inte ens tio flygplanskrascher hade fått dessa höghus att pulvriseras i en takt på 10 VÅNINGAR PER SEKUND, enligt konstruktörerna. Ännu mindre har kontorseld någonsin fått höghus att rasa i fritt fall, eller rasa överhuvudtaget, förrän den dagen. Hade New Yorks brandkår haft minsta misstanke på att husen skulle rasa som de gjorde hade de aldrig låtit 300 av sina tappra brandsoldater gå upp i tornen med vattenslangar för att släcka eldarna. Betänk dessutom att varje våning motsvarar en betongklädd fotbollsplan! TIO SÅDANA VÅNINGAR FÖRVANDLADES TILL STOFT för varje SEKUND!

 

Det är det som ”fritt fall” betyder. En sekund och så finns 10 fotbollsplanstora våningar med cement, stål och allt däremellan inte mer! En omöjlighet, ett mirakel utan sprängämnen eller någon sorts pulvriserande vapen. WTC 7, det tredje höghuset som inte nämns med ett ord i kommissionens digra rapport, föll ner på 6,5 sekunder! ”Lucky Larry” tjänade 5 miljarder dollar på detta ”pull it”! Och han var inte nöjd. Han ville ha det dubbla!

 

Hade Larry Silverstein hetat Mohamed Ali, skulle polisen ha tagit de rasade husens ägare och inte släppt honom förrän han erkände. Lucky Larry Silverstein kom undan med sina miljarder utan att ens ha förhörts om saken. Han brukade alltid äta frukost i tornets fina restaurang på sista våningen med utsikt över staden med sina två barn som hjälpte honom administrera fastigheterna. Men just den dagen hade han tid hos sin hudläkare! Och barnen också hade annat för sig just den dagen. Den lyckliga Silverstein-familjen kom undan helt oskadd och 5 milliarder rikare.

 

Hur enfaldig får man vara för att inte se sambanden? Det är detta som skrämmer mest dem som vet men tiger. Var är alla grävande journalister? Skriver de nya deckare igen? På en bokmässa viftade en av dem nedlåtande bort några ungdomar som undrade om han hade läst någon av David Ray Griffins böcker. De kom till min monter undrande och besvikna: ”Vad är det för journalister vi har?” Men alla dessa s.k. vänsterintellektuella som plötsligt blev blinda på båda ögonen den 11 september tillhör det förflutna. 

 

*

 

Uttråkad av alla krig, utmattande statsangelägenheter och ljugande tjänstemän låter Rabelais Gargantua inviga ett fabulöst kloster där unga kvinnor och män (mellan 10 och 18 år) får leva fritt tillsammans och spela “bollspel” bland annat. Och där det råder ett enda Bud: “Gör som du vill!” Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning mitt i den grönskande bygden har beskrivits som den franska litteraturens första Utopi. Ett sorts negativ till det samhälle Rabelais växte upp i med de begynnande blodiga striderna mellan katoliker och reformerta. Kapitel 52 börjar sålunda med följande rader:

 

Nu återstod det endast att dra försorg om munken. Gargantua ville göra honom till abbot i Seuilly, men han tackade nej. ... munken gav honom det bestämda svaret att över munkar ville han varken ha någon myndighet eller ledning:

“Ty huru skulle jag”, sade han, “kunna regera över andra, jag, som inte skulle förstå att styra mig själv? Om ni anser att jag har gjort och i framtiden kan göra eder någon nyttig tjänst, så tillåt mig att grundlägga ett kloster efter mitt eget huvud.” … “Först och främst”, sade munken, “får man således aldrig bygga några murar runt omkring, ty alla andra kloster äro omgivna av kraftiga murar.”

“Det är sant och allt talar härför”, sade Gargantua: “där det finnes murar runt omkring, där råder ständigt knot, avund och inbördes stämplingar.” 

 

 

 

 Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning

 

Idag är Israel inte ensamt om att stänga in sig bakom murar. Saudiarabien har också bestämt sig för att omgärda sig med ett 900 mil långt skyddsstängsel som kommer att se till att Frankensteins monster inte angriper sin skapare. Men det är lönlöst både för Israel och för Saudiarabien, två länder som skapades av kolonialmakten Storbritannien nästan samtidigt, att försöka värna sina gränser. De är själva sina värsta fiender och så länge de inte inser detta lär de förgöra sig själva inifrån, oavsett hur höga murar de bygger kring sig.

 

Mänskligheten är inte samma mänsklighet efter den 11 september 2001. Hon upptäckte sin förmåga att inte se det övertydliga, eller att se det som inte finns bara för att man berättat för henne att det fanns där. Mänskligheten befinner sig i chock över denna sin slipade förmåga. Hon har förlorat kompassen. Att det påstådda planet hade träffat just den del av Pentagon som nyss förstärkts spelar ingen roll för denna nya mänsklighet. Att på nedslagsplatsen några tusen människor vanligen hade sin arbetsplats men just den dagen fanns där blott några tiotal på grund av renoveringarna har ingen betydelse.

 

Att just dessa några tiotal anställda som fick sätta livet till tillhörde Pentagons revisorer som skulle kartlägga vart 2,3 trillioner dollar hade tagit vägen har ingen betydelse heller. Slump. Det som materialister och realpolitiker har pumpat i oss i hundratals år. Om själva livet är resultatet av en slump, så varför skulle inte de motsägelsefulla skeendena den 11 september också vara det? Problemet är ju att journalisterna aldrig ställde några frågor och då vet denna chockade mänsklighet inte hur man besvarar en fråga som aldrig ställts.

 

Alla riken i historien faller till slut. Det beror på att makt utan rättvisa faller på sin egen inkonsekvens. Rättvisa, som universellt begrepp betraktad, är en förutsättning för en sann civilisation. Civilisationer som gått över i post-industriellt varv bär större ansvar än andra. Att de ägnar sig åt att manipulera och utsuga de sämre lottade kommer att leda till deras fall, därför att de blir mindre civiliserade ju mindre rättvisa de är. Civilisation förutsätter rättvisa. Ociviliserade riken går oundvikligen mot sitt fall. Civiliserade riken blomstrar och växer. Fallande riken kommer att ge plats för andra civilisationsprojekt som åter kommer att lockas till att utöva makt utan att ta hänsyn till rättvisa och i sin tur gå under på sin egen inkonsekvens.

 

Denna cykliska gång för rikens uppgång och fall tangerar Ibn Khalduns tankar i ämnet från 1300-talet. Under Ibn Khalduns tid var filosofernas lösning att tillämpa etiska krav på politiken, med den skillnaden att då sammanfattades de etiska kraven i religiösa termer, medan idag får dessa sin näring ur den internationella rätt som har för uppgift att värna om mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet. Så länge denna rätt är åsidosatt och försummad lär obalans råda, dvs. orättvis maktutövning härska. Folkens uppvaknande efter Andra världskriget har idag så gott som raderats och manipulerats till oigenkännlighet till förmån för en global marknadselit. De oundvikliga kulturrevolutionerna efter två förödande världskrig förvandlades av den globala marknadseliten till en konsumtionsvara och konsumerade sig själva till slut. Att motverka denna globala elits planer på herravälde är vår tids enda berättigade kamp.

 

Men denna kamp lär inte kunna leda till positiva resultat så länge människor delas i politiska falanger efter traditionell modell, därför att denna modell har utnyttjats av marknadseliten som betalar båda falangernas löner för att säkra deras lojalitet. Höger- och vänstertänkandet måste därför omdanas om kampen mot denna elit ska lyckas. Många tecken tyder på att vi bevittnar den gamla modellens dödsryckningar. Det rådande kaoset i arabvärlden och Europa idag är ett av dessa tecken. Hur gör man för att bryta den cykliska modellens åverkan på civiliseringsprocessen? Varje uppvaknande utgör ett hot mot den merkantila ideologin och dess missfoster, konsumtionssamhället. Sökandet efter alternativa politiska former intensifieras tack vare alternativa mediekanaler, vilka inser att den gamla ”demokratin” har tjänat ut sin roll. Vi vet idag hur internationell rätt behandlas av imperiebyggarna och hur mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och transparens tolkas av deras storföretag.

 

Mörkläggningen av uppvaknandets process i våra medier och sövandet av massorna via alla medel tilltar för varje år. Man låter medierna förvandla det nödvändiga till trivialiteter och göra en nödvändighet av det triviala. Man dränker de riktiga nyheterna i en nyhetsdiarré, ständigt pågående audiovisuella attacker som avtrubbar mottagarnas känslighet och vänjer dem vid att acceptera kontrollsamhället, den enda återstående garanten för den rika världens omskrutna ”frihet”!

 

Religionerna, alla religioner, kan och måste spela en viktig roll i denna ödesmättade kamp, dvs. om och när de lyckas reformera sig och frångå bokstavstänkandet för att närma sig varandra och ägna sig åt en gemensam mänsklig och andlig tillväxt bortom alla falska identiteter som skiljer oss åt. En tveksam utveckling på kort sikt? Men inte omöjlig. Den pågående kunskapsrevolutionen har redan nått de missgynnade världsdelarna. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av denna pågående förvandling. Och många inom den rika världen har helt enkelt fått nog.

 

Hur kommer nya modeller att se ut om uppvaknandet bromsas eller stoppas? Övervintrande skendemokratier som troget följer det gamla paradigmet med växande ångest och depressioner bland sina befolkningar som tvingas ljuga både för sig själva och för varandra? Nydanade totalitära enheter à la Ryssland och Kina som utmanar skendemokratierna med deras egna vapen: det monetära systemets psykologiska makt över massorna. M.a.o. inga påtagliga förändringar mot dagens rådande läge. Kan de svaga länderna bidra med något? Genom att fungera som kuvöser för äldre system som verkat före den monetära diktaturens etablering kan arabvärlden, svarta Afrika, Sydasien och delar av den sydamerikanska kontinenten kanske bjuda på några lösningar till de problem som är kopplade till civilisationsprocessens cykliska gång och den monetära återvändsgränd som flertalet människor befinner sig i idag.

 

En tveksam utveckling på kort sikt. Dessvärre för Globalisterna har de pågående informations- och kunskapsrevolutionerna redan nått dessa länge missgynnade världsdelar. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av den pågående digitala revolutionen. Men nyheter från Chiapas i Mexiko eller Rojava i norra Syrien har svårt att nå oss. Böcker om dessa aktiva, förnyande folkrörelser får avslag från kulturmyndigheter. Den folkliga uppresningen i Sudan, som knappt någon talar om trots att den pågått i flera månader, verkar ha lyckats med det som egyptierna misslyckats med. Den sudanesiska armén tänker låta en civil regering styra landet, och kanske därmed bli en förebild för andra länder i området, efter det totala fiaskot i Egypten, ett land som länge nu pendlat mellan militär och religiös fascism. Civilisationen har ännu inte sagt sitt sista ord.

 

*

 

Men Rabelais hade redan formulerat problemet och tänkt ut en lösning på 1500-talet. Genom skrattsalvorna och de absurdistiska förvecklingar som hans hjältar genomlevde lät han stora porten till klostret i Thélème prydas av en lång inskrift där det bland annat stod att läsa:

 

Processer och tvister äro till föga glädje här, dit man kommer för att ha det trevligt tillsammans;

Omänskliga anleten tillhörande sådana människor, må man föra dem att skinna andra annorstädes: här skola de icke få uppehålla sig; lämnen detta område, omänskliga anleten!

Det heliga ordet, må det aldrig bli utplånat på detta så heliga ställe; må var man omgjorda sig därmed; må varje kvinna förskansa sig bakom det heliga ordet.

 

Med Rabelais och hans romanhjältars jakt efter Sanningens ”heliga dryck” började den västerländska civilisationen ifrågasätta sina premisser och sina mål. Hans verk var frukten av dess spirande uppgång. Med ”Lucky Larry” fem hundra år senare lät sig mänskligheten manipuleras av illusionsmakarna, kuvas av penningguden och höljas i skam. Sanningens dryck hade förvandlats till spyor och kunskapsruset till illamående. Stanken fick man stå ut med, bara man slapp drabbas av marginaliseringens förbannelse. Men det blir dessvärre det bedrägliga Västerlandets fall.

 

Västerländska läsare, bröder och systrar, jag ska inte rekommendera er att läsa Rabelais eller den europeiska Renässansens stormästare eller ens vår tids David Ray Griffin eller Andreas von Bülow. Det är er egen historia och er egen räddning de skrev om. Följ Thélème-klostrets regel: "Gör som ni vill!"

 

Text: Hesham H Bahari

 

Rabelais verk utgavs på svenska i fem delar av Söderströms förlag, Helsingfors, i översättning av Holger Petersen Dyggve och med illustrationer av Gustave Doré:

1945 Den store Gargantuas förskräckliga leverne
1946 Pantagruel de törstigas konung
1947 Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar
1948 Den märkvärdiga resan till Babuc
1949 Den gudomliga flaskans orakel

 

Böcker om 11 september utgivna av Alhambra kan beställas i bokhandeln.

Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin
WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin
Usama bin Ladin: Död eller levande? av David Ray Griffin
CIA och 11 september, av Andreas von Bülow
Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent
Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent

          

 
 
 
 

Brandkommission skapar historia: uppmanar till ny undersökning av 11 september

 

Brandkommission skapar historia:

 

uppmanar till ny undersökning av 11 september

 

 

Brandkommissionen i Franklin Square and Munsons branddistrikt: Philip F. Malloy, Jr. (vänster); Dennis G. Lyons (andra från vänster); Joseph M. Torregrossa (mitten); Christopher L. Gioia (andra från höger); Les Saltzman (höger).

 

”Vi är en solidarisk gemenskap som aldrig glömmer våra fallna bröder och systrar”, sade Christopher Gioia. ”Ni kan vara övertygade om att när hela brandväsendet i staten New York kommer över på vår sida, blir vi en kraft som inte kan hejdas.”

 

Källa: https://www.ae911truth.org/news/540-new-york-area-fire-commissioners-make-history-call-for-new-9-11-investigation

 

 

Intro

Av Hesham H Bahari

 

Arton blodiga år har gått sedan massakern i New York på över tre tusen civila den 11 september 2001. Tre torn pulvriserades i fritt fall denna dag, gäckande fysikens lagar. Ett hus som rasar utan kontrollerad rivning förvandlas inte till damm och bråte. Den kollapsar istället i stora asymmetriska block. Fritt fall däremot innebär att tio våningar med cementgolv och stålskelett, (var och en  av dem stora som en fotbollsplan), förvandlades till damm 1 sekund. Tio våningar borta på en sekund!? Ja, det tog ca 10 sekunder för torn 1 och torn 2 att försvinna tidigt denna morgon, och 6,5 sekunder för det tredje tornet, det s.k. WTC 7, att komma ner senare på eftermiddagen utan att ha träffats av något flygplan eller utsatts för stora bränder. Inte många känner till detta tredje torn och hur det rasade. (Se klippen på Youtube om WTC 7 eller David Ray Griffins bok "WTC 7 och dess mystiska kollaps".)

 

Raset av WTC 7 har totalt mörklagts både i medierna och i regeringens kommissionsrapport, där det inte nämns någonstans. Inte heller brandmännens hundratals vittnesmål om explosioner från samtliga tre torn har tagits med i den officiella rapporten, som helt och hållet bygger på en obevisad slutsats: Inga sprängämnen har använts för att få ner tornen! När regeringens tekniker utfrågades om de hade tagit prover för att se om sprängämnen hade använts kom svaret nekande. Det behövde de inte göra eftersom de redan visste att inga sprängämnen hade använts!

 

Kemister och fysiker både i USA och i Europa (bl. a. kemiprofessor Niels Harrit i Danmark) har dock analyserat dammprover från tornen och fann obestridliga bevis på att mycket avancerade sprängämnen, s.k. nanotermiter, (som enbart militären kan tillverka i stora mängder), har lämnat sina tydliga spår i stickproven. Enda sättet att få ner ett höghus i fritt fall är genom att använda sprängämnen. Varken kraschande flygplan eller bränder kan åstadkomma ett fritt fall. För fritt fall innebär att alla bärande pelare avlägsnas samtidigt på samtliga våningar och låter huset implodera in i sina egna spår, snyggt och behändigt för det väntande röjningsarbetet. Precis vad som skett i södra Manhattan den 11 september. Bränder har aldrig fått ett stålskeletthöghus att rasa i fritt fall utom denna dag, och det tre gånger! Många skyskrapor har genom tiderna brunnit, inte i 2 eller 3 timmar utan i 20 timmar, och förvandlats till enorma eldfacklor utan att de rasade.

 

Alla dessa anomalier i skeendet den 11 september har lett många tekniker, ingenjörer, arkitekter, fysiker och brandmän bl. a. att ifrågasätta den officiella konspirationsteorin om de 19 unga araberna (varav 15 saudier) som påstås ha planerat och utfört dessa terrordåd. Medan mainstreammedierna fortsätter att blunda för dessa frågor och förlöjligar alla som ställer sig skeptiska till de officiella förklaringarna har många grupperingar av fackfolk organiserat sig i USA för att kräva en ny vetenskapligt hållen, ej politiserad undersökning av hur detta omöjliga gick till.

 

Arkitekter och ingenjörer (ae911truth.org) är den största av dessa grupper med över 3000 licensierade byggfolk, varav många pensionerade professorer. De, tillsammans med 22 tusen supportrar, har skrivit under en petition som kräver en ny undersökning. Antalet medlemmar i denna grupp ökar hela tiden, trots att många befinner sig mitt i karriären och inte vågar säga emot makthavarna av rädsla för repressalier eller för att bli idiotförklarade av medierna. Naturligt nog väljer de allra flesta istället att blunda och glömma. Något som vi här i Sverige har varit ytterst duktiga på. Men glömskan har också sina gränser. Illamåendet över samhällsutvecklingen drabbar allt fler människor och vi börjar vakna till den bittra sanningen: Vi har blivit grundligt lurade.

 

Oegentligheterna stannar inte vid de tre tornen och deras oförklarade ras utan sträcker sig till varenda liten detalj i hela skeendet. David Ray Griffin sammanfattade detta myller av motsägelser i 25 huvudrubriker i sin bok ”Motsägelser om den 11 september”. Allt medan de allra flesta redan har lagt frågan på is eller inte befattat sig med den över huvud taget, har många brandmän (den grupp som förlorade flest medlemmar med över 300 döda denna dag och många fler därefter p.g.a. de sjukdomar de ådrog sig under sanerings- och röjningsarbetet) ställt sig frågan: Hur kunde eld få höghus att rasa i fritt fall när det aldrig skett tidigare inom bygghistorien? Hur kunde WTC 7 som ej träffats av något flygplan också rasa i fritt fall, 7 timmar senare efter några utslocknade eldhärdar på bara några få av dess 57 våningar? Och varför uteslöts brandmännens vittnesmål om explosioner från de officiella rapporterna?

 

De som studerat dessa frågor och följt på nätet alla klipp med intervjuer av brandmän, arkitekter, experter på kontrollerad rivning och särskilt då intervjun med Larry Silverstein, mannen som leasade byggnaderna bara några veckor innan terrorattackerna och tjänade 5 milliarder dollar på sin nyligen tecknade försäkring, kan inte undvika att hysa starkt tvivel beträffande allt som medierna och regeringarna berättat för oss. Lucky Larry, som han kom att kallas, hade bokat tid hos sin hudläkare denna morgon, han som annars dagligen intog sin frukost högst upp i ett av tornen tillsammans med sina två barn, som hjälpte honom administrera fastigheterna. Silverstein-juniorerna hade också annat för sig då och stannade hemma just denna dag! Ingen av dem har förhörts av polisen.

 

Jag har i över 17 år ägnat mig åt dessa frågor, läst dussintals rapporter och böcker, sett hundratals filmer och intervjuer, samt publicerat 6 böcker som handlar om den 11 september. Idag har jag glädjen att presentera för er några modiga brandmän som bestämt sig för att gå till handling. Läs nedan om Brandkommissionen som skapat historia genom att uppmana till en ny undersökning av den 11 september 2001. Men först en viktig länk till psykologen Frances Shures bok som kan läsas online.

 

 

Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11?

By Frances T. Shure, L.P.C.

 

 

Hela boken kan läsas här online

https://www.ae911truth.org/evidence/technical-articles/articles-on-psychology/278-part-1-preface-and-introduction

 

 

Brandkommission skapar historia:

uppmanar till ny undersökning av 11 september

 

”Vi är en solidarisk gemenskap som aldrig glömmer våra fallna bröder och systrar”, sade Christopher Gioia. ”Ni kan vara övertygade om att när hela brandväsendet i staten New York kommer över på vår sida, blir vi en kraft som inte kan hejdas.”

 

 

Brandkommissionen i Franklin Square and Munsons branddistrikt: Philip F. Malloy, Jr. (vänster); Dennis G. Lyons (andra från vänster); Joseph M. Torregrossa (mitten); Christopher L. Gioia (andra från höger); Les Saltzman (höger).

 

Källa: https://www.ae911truth.org/news/540-new-york-area-fire-commissioners-make-history-call-for-new-9-11-investigation

 

 

De började med att uttala sin trohetsed. Tio minuter senare läste de upp texten till en resolution som hävdade att det förelåg ”överväldigande bevisning” för att ”i förväg utplacerade sprängämnen förorsakat ödeläggelsen av de tre byggnaderna i World Trade Center.”

 

Den 24 juli 2019 – nästan arton år efter de fruktansvärda attackerna som traumatiserade en nation och för alltid förändrade världen – blev den kommission i Franklin Square och Munson som övervakar det frivilliga brandskyddet i ett samhälle på 30 000 invånare strax utanför Queens i New York den första valda församling i landet som officiellt stöder en ny undersökning av händelserna den 11 september 2001.

 

Resolutionen, som formulerats och framlagts av kommissionsmedlem Christopher Gioia, godtogs enhälligt av de fem medlemmarna. Åhörarna – inklusive de omkomna brandmännen Thomas Hetzels och Robert Evans familjer, alla hemmahörande i Franklin Square – bröt ut i en högtidlig, hyllande applåd när den femte medlemmen uttalat sitt ja.

 

I ett samtal med några gäster efter mötet nämnde kommissionsmedlem Dennis Lyons den väldiga, varaktiga tribut som 11 september krävt av Franklin Squares invånare. ”Vi har bevarat ett minnesvärt föremål, en bit stål från World Trade Center med 28 hål där muttrar och skruvar tidigare suttit”, sade Lyons. ”Den 11 september varje år sätter vi en ros i varje hål för de 24 brandmän från Nassau kommun och fyra invånare i Franklin Square, som omkom den 11 september.”

 

 

 

Till minnet av Thomas J. Hetzel, medlem i New Yorks brandväsen och Franklin Square och Munsons branddistrikt, som dog den 11 september, 2001.

 

 

Attentatens inverkan på dessa samhällen sträcker sig långt utanför offren och deras sörjande familjer. Den 12 september 2001 kallades Franklin Squares brandkår in att hjälpa till vid den massiva räddnings- och återhämtningsinsatsen som just kommit i gång. En lång rad medlemmar, däribland Gioia och kommissionsmedlem Philip Malloy (då vanliga brandmän), tillbringade veckor i rasområdet för att leta efter civila och kolleger som fortfarande kunde vara vid liv. Idag är Malloy en av de tusentals som lider av varaktiga men.  

 

Brandkåren förlorade också en av sina egna, Thomas (”Tommy”) Hetzel, som var heltidsanställd i NYFD (New Yorks brandväsen) förutom att han tjänstgjorde som frivillig brandman i Franklin Square. Ett gripande minnesmärke över Hetzel uppvisades under mötet. Hetzels änka, föräldrar och syster var alla närvarande.

 

”Hetzels och Evans familjer uppskattade i hög grad rättsceremonin och mötet”, kommenterade Gioia dagen efter. ”De vet att de utkämpar en mödosam kamp. Men de hyser åtminstone nu hopp, vilket de inte gjort på länge.”

 

 

 

Kommissionärerna vid Franklin Square and Munsons branddistrikt hälsar välkomna de fallna brandmännens familjer, Thomas J. Hetzel och Robert Evans.

 

Förutom kommissionens önskan att se rättvisa skipad för fallna bröder och avlidna grannar, var drivkraften bakom resolutionen en petition som Juristkommittén för en undersökning av 11 september förra året lämnade in till allmänne åklagaren i New Yorks södra distrikt Geoffrey S. Berman. Den presenterade belägg för att World Trade Center demolerats genom sprängning den 11 september 2001.

 

Åklagaren meddelade juristkommittén i november att han skulle agera i enlighet med federala bestämmelser, som kräver att en allmän åklagare skall framlägga en sådan petition för en särskild åtalsjury. Nyheten utlöste en våg av förhoppningar bland engagerade personer om att rättvisans hjul äntligen började röra sig i rätt riktning.

 

Franklin Square-resolutionen lämnar sitt bidrag till denna våg genom att ge branddistriktets fulla stöd åt den (förhoppningsvis) pågående undersökning som åtalsjuryn bedriver på Nedre Manhattan. Den ger också distriktets stöd till ”alla ansträngningar av andra offentliga organ att undersöka och blottlägga den fulla sanningen kring händelserna den fruktansvärda dagen.”

 

I ett uttalande till dem som var kvar efter mötet klargjorde Gioia att detta var ett första steg i en lång process. Målet nu är att förmå alla branddistrikt i delstaten att kräva en ny undersökning av 11 september.

 

”Vi är en solidarisk gemenskap som aldrig glömmer våra fallna bröder och systrar”, sade Gioia. ”Ni kan vara övertygade om att när hela brandväsendet i staten New York kommer över på vår sida, blir vi en kraft som inte kan hejdas.”

 

Efter en paus tillade Gioia: ”Vi är det första branddistriktet som tar denna resolution. Vi kommer inte att bli det sista.”

 

 

 

WTC 7 går ner i fritt fall på 6,5 sekunder

De flesta amerikaner som får se på nätet hur WTC 7 kollapsar betvivlar
sanningshalten i den officiella berättelsen om bränderna som orsak, 
enligt YouGov Plc.

 

 

Franklin Square och Munsons branddistrikts resolution

om 11 september

 

Då attackerna den 11 september 2001 är oupplösligt och för alltid förbundna med Franklin Square och Munsons brandkår;

 

Då brandmannen Thomas J. Hetzel, med bricka #290 i bolaget Hook and Ladder #1, Franklin Square och Munsons branddistrikt i New York, den 11 september 2001 dödades under utförande av sin plikt tillsammans med 2976 andra svarare på nödsituationen och civila;

 

Då medlemmar av Franklin Square och Munsons branddistrikt kallades in för att hjälpa till vid de påföljande räddningsoperationerna och upprensning av platsen för World Trade Center, och i flera fall drabbades av livshotande sjukdomar som resultat av inandning av giftgaser på olycksområdet;

 

Då styrelsen för Franklin Square och Munsons branddistrikt betonar petitionens betydelsefulla och tvingande karaktär inför allmänne åklagaren i New Yorks södra distrikt som rapporterar om federala brott vid World Trade Center den 11 september 2001 som inte lagligen beivrats och uppmanat allmänne åklagaren att framlägga denna petition för den särskilda åtalsjuryn i enlighet med Förenta Staternas författning och 18 U.S.C. SS 3332 (A);

 

Då de överväldigande beläggen som framlagts i nämnda petition utan tvivel demonstrerar att i förväg inplacerade sprängmedel och/eller framkallade bränder – inte bara flygplan och påföljande eld – förorsakade förstörelsen av World Trade Centers tre byggnader, som dödade det stora flertalet av offren som omkom den dagen;

 

Då offren, deras familjer, staden New Yorks invånare och vår nation förtjänar att varje brott relaterat till attackerna den 11 september 2001 noga undersöks och varje ansvarig person ställs inför rätta;

 

Blir slutsatsen att styrelsen i Franklin Square och Munsons branddistrikt till fullo ger sitt stöd åt att en representativ federal åtalsjury undersöker och åtalar varje brott relaterat till attackerna den 11 september 2001 såväl som alla ansträngningar av andra statliga organ att undersöka och blottlägga den fulla sanningen kring händelserna den fruktansvärda dagen.

 

 

Böcker om 11 september på www.alhambra.se

Kan även beställas hos din bokhandlare

 

Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin

WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin

Usama bin Ladin: Död eller levande?, av David Ray Griffin

CIA och 11 september, av Andreas vonBülow

Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent

Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent

 

 


Cairo Steps med Erik Satie och sheikh Ehab Younis

NÄR VÄRLDARNA MÖTS
 
 
 
 

الشيخ ايهاب يونس –

 يامالك القدر (صوفي) - كايرو ستيبس –

 المولد والميلاد

 يا مالكا قدري..... وقدرك لا يدركه سواك

ان جئت بابك عاجزا انا لست املك الا ذاك

 يا خالقى حبى لذاتك..... ليس يعلم سواك

 وإذا احتجبت جلالة...... فبعين حبى اراك

 فارحم من الأشواق قلبا كم يحن الى لقاك

Gnossienne No. 1 - by Erik Satie

Idea & Concept : Basem Darwisch

Arrangements by Cairo Steps

Basem Darwisch Oud –

Band Leader Sebastian Borkowski

Sax Sebastian Müller Schrobsdorff

Piano & Conducting Rageed William

Duduk Stefan Hergenröder

E-Bass Ragy Kamal

Kanoun Max Klaas & Hani Alsawaf Percussions

Strings Jan Boshra / Emad Azmy / Shereen Azmy / Ahmed Tarek / Amir Akhnoukh / Maria Voigt / Angelika Löw Beer

Art Director Abdelrahman Alshaier

Sound Eng FOH Mafdy Thabet

Mix / Master Sebastian Müller Schrobsdorff

Lighting Reda Ibrahim

Decoration Mohamed Abdelhamid

Director for ERTU Wael Moneer


”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”

 

Samtidigt som Israel bombar 3 arabiska huvudstäder under en och samma dag, Beirut, Damaskus och Bagdad, helt oprovocerat och ostraffat, får en arabisk författare avslag från det svenska kulturrådet, igen. Det tjugonde eller tjugofemte avslaget, jag har slutat räkna dem. Det handlar om Muhammad Rabies ”Otared”, en dystopi om Kairo år 2026. Syftet är tydligen att hindra Alhambra från att publicera sekulära arabiska författare när deras röst behövs som mest, (inte minst för de läsare av arabiskt ursprung som kommer att bli allt fler med åren!) Denna kortsynthet bådar illa för Sveriges framtid. Hur skall man förklara en sådan inställning från experters och sakkunnigas sida? Hur förklarar man att Sveriges kulturråd plötsligt efter 30 år av stöd och gott samarbete vänder sig mot ett litet förlag och kväver det sakta?

 

Ja, så förhåller det sig idag med yttrandefrihet och demokratiska principer och allmänt intresse för det okända och det främmande i Svealand den 28 augusti 2019 e.Kr. För att inte tala om vår oförytterliga rätt att ifrågasätta dunkla förhållanden i hur världen styrs, vem som tjänar mest på terror, krig och det religiösa bigotteriets spridning. Ifrågasättarna och avslöjarna straffas nu på löpande band. Kungen är inte alls naken, om ni trodde det!

 

Nu när vi närmar oss den artonde årsdagen för terrorattackerna mot USA 2001 vill jag erkänna att jag är mäkta stolt över varenda rad vi publicerat de sista 34 åren och förhoppningsvis kommer att publicera, med eller utan statligt stöd. 

 

Jag vill tacka alla som redan bidragit med små och stora beställningar och gåvor, och särskilt DN som redan avtackat oss och uttryckt sin förtidiga saknad efter förlaget. Kanske vill de t o m recensera någon av våra böcker! Fysiska böcker från Alhambra kommer att finnas tillgängliga i handeln under 2020 också, och planer finns på att producera några av våra klassiker som e-böcker. Det är våra läsare som ser till att vi finns kvar och kan kämpa vidare mot denna maktfullkomlighet som vissa av statens representanter utövar mot det fria ordet.

 

Låt oss bevisa än en gång att krig inte är fred, slaveri inte är frihet, okunnighet inte är styrka, och att statlig censur inte är kultur! 

 

Beställ en bok från det fria förlaget Alhambra idag!

 

Hesham Henri Bahari
Bokförläggare / www.alhambra.se 

 

Otared: en dystopi om Kairo 2026

… Den huvudsakliga handlingen är förlagd till 2026, men här görs även några korta nedslag kring revolutionen 2011. Sedan 2023 är Egypten under ockupation. Polisen Otared har anslutit sig till en motståndsgrupp som krypskytt. Inledningsvis dödar han ockupanter och medlöpare men övergår snart till ett besinningslöst mördande av civila. Kairos invånare är drogade och apatiska, våldet finns överallt, offentliga avrättningar och publika självmord är legio. … En svidande samhällskritik där nattsvart nihilism vilar över den våldsdrypande framställningen, men satir, lättflytande språk och driv i berättandet gör läsningen uthärdlig. … Otared nominerades till 2016 års International Price for Arabic Fiction, arabvärldens främsta litterära utmärkelse.

Anne Marie Lundström / BTJ

 

Ny bok från Alhambra
 
OTARED
av Mohammad Rabie
 
Översättning från arabiska
av Jonathan Morén
 
344 sid / Hft
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 
 
 

 Året är 2026, och Egypten befinner sig på nytt under utländsk ockupation. Men ockupanterna möter inget folkligt motstånd: den arabiska vårens alla hoppfulla drömmar om frihet och förändring har slocknat och ersatts av cynism och apati, av verklighetsflykt i form av droger, sex och brutalt, godtyckligt våld. Det enda motståndet mot ockupationen bedrivs av en liten grupp före detta poliser, drivna mindre av idealism än av sin strävan efter att återupprätta polisstaten. Till denna grupp värvas krypskytten Ahmad Otared, som från sin post uppe i Kairotornet ska sprida skräck och förödelse på stadens gator. Men vad går hans uppdrag egentligen ut på?

 

Mohammed Rabies dystopiska roman Otared är ett rasande och sorgset bokslut över ett Egypten som "välkomnat varenda ockupant", en nattsvart skildring av ett land bortom tröskeln till moralisk kollaps – och en helvetesvandring i ordets bokstavligaste bemärkelse.

 

Mohammad Rabie, född 1978 i Kairo, hör till de mest uppmärksammade egyptiska prosaisterna i sin generation. Han inledde sin skrivarbana i början av 2000-talet med en mycket egensinnig blogg, och bokdebuterade 2010 med den magisk-realistiska romanen Kawkab ʿAnbar ("Ambraplaneten") som belönades med Sawiris-stiftelsens litterära pris för unga författare. Sitt genombrott utanför hemlandet fick Rabie med sin tredje roman Otared, som återfanns bland finalisterna till 2016 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF), arabvärldens mest välrenommerade romanpris. Vid sidan av författarskapet arbetar han som redaktör på bokförlaget Dar al-Tanwir.

 

En reflektion om lidandets avskaffande

En reflektion om lidandets avskaffande

 

Medkännande är att bli oberoende av hat.

Att förstå, förlåta och t.o.m. försöka älska de som hatar oss.

Det är inte det lättaste precis.

Man måste genomgå en omfattande katharsis för att nå dit.

Att låta de själsliga sinnena förstå kroppens verkliga funktion

och älska den trots dess brister och övergående natur.

 

Detta leder mig till en annan tanke om den industriella civilisationens tillkortakommanden,

dess förakt för människan och miljön, dess alltmer destruktiva krig

och dess utveckling av alltmer ogenomträngliga kontrollmekanismer.

Varför har den västerländska filosofin misslyckats till den graden

med att åstadkomma en mänsklig värld 
med mänskliga värderingar där integritet och självrespekt dominerar,

trots att den hade alla förutsättningar tillhands?

Svaren är inte självgivna. Bara illusionerna är det.

 

Förr i tiden var ondskan instinktiv och affektartad, kopplad till den självbevarande rädslan. Idag och efter den 11 september 2001 har ondskan beväpnat sig med den rationalism och den teknik som är resultatet av 5000 års tänkande och skrift, krigföring och förnuftsidkande, vilka utmynnade i felaktiga slutsatser om hur man ska bevara livet och förbättra det. Tur att dessa biologiska enheter vi utgör inte lever för evigt, att de förhoppningsvis sublimeras och förvandlas eller bara går under och försvinner om de inte klarar av metamorfosen. Ju mer jag förstår hur ondskan och lidandet fungerar desto mer tillförsikt hyser jag i slutändan för någon form av universell rättvisa. Men under tiden måste ondskan bekämpas med alla medel vi har tillhands, särskilt nu när den har rationaliserats.

 

Att avskaffa lidandet under månens sfär är en chimär.

Man måste lära sig leva med det, och det gör man bäst genom att utveckla medkännande.

 

Jag föddes och växte delvis upp i ett kristet hem i Libanon, och då menar jag kristet och inte alls kyrkligt, för ingen i min familj gick i kyrkan förutom på bröllop och begravningar. Min morfar hade i sin ungdom i Mexiko blivit frimurare. När han kom tillbaka till Libanon på 1920-talet tog han avstånd från rörelsen och utsattes för hot om repressalier. Har inte hört det från honom men det har återberättats för mig av min morbror. Morfar och hans hustrus sanna kristna natur gick ut på att hjälpa de behövande oavsett vilken grupp eller konfession de tillhörde. När han dog gick tusentals människor från hela Libanon, kristna, muslimer, ateister, druser och judar efter hans kista (ja, det fanns libanesiska judar kvar i Libanon på den tiden).

 

Liktåget ringlade sig över bergsvägarna från vårt hem ända ner till kyrkogården där han begravdes. Samtidigt som han enade alla dessa människor för en sista gång innan inbördeskriget skulle bryta ut, hade han också lyckats bli av med familjens ägor för att hjälpa för honom fullständigt okända människor. Kvinnor och män kom fram och kramade mormor och tackade henne för de skolor, barnhem och t.o.m. vägar som morfar hjälpte till att bygga i avlägsna byar. Vi visste ingenting om denna hans filantropiska verksamhet. Vi bara visste att familjen var bankrutt, ägde inte ett barr mer än hans minne och den anda av solidaritet han lämnade efter sig. Så visst går det att visa medkännande över de falska skiljelinjer som skapas av grupptillhörighet och stamväsendet. Inte alla i familjen har förstås uppskattat morfars frikostighet, men hans minne för mig är dyrare än all världens rikedomar.

 

På denna gamla trappa lärde han för länge sen barnet som var jag
hur man knäcker sötmandelnötens hårda skal
för att komma åt den åtråvärda levande kärnan.

 

 

Var inte rädd för mörkret! Tecknad visdom av Tsai Chih Chung

    
Var inte rädd för mörkret
 
 
En sida ur Zen talar av Tsai Chih Chung
 
 
 
 
 
 
    
 
 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
 
 Böckerna kan beställas hos din bokhandlare!
 
 
 
 Tsai Chih Chung
 
 
 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare!

"Stöd Julian Assange och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"

"Stöd Julian Assange

 

och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"

 

av Mikael Böök

författaren till

”Biblioteksaktivisten – Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället”

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare.

 

 
 

Professorn i världspolitik vid Helsingfors universitet, Heikki Patomäki, har i  uusisuomi.fi (28.11.) upprepat sin åsikt från 2011 att Finland borde ge WikiLeaksgrundaren Julian Assange asyl.

 

Den allmänna utgångspunkten för Patomäkis argumentation är offentlighetsprincipen, även kallad informationsfriheten: att alla (åtminstone i Norden och i många andra länder) enligt grundlagen har rätt att ta del av offentliga handlingar och att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden.

 

Under senhösten 2018 har Assanges situation som politisk flykting på Ecuadors ambassad i London förvärrats. I enlighet med Ecuadors nya USA-orienterade utrikespolitik under president Lenin Moreno har Assanges kommunikationer med yttervärlden skurits av. Vidare läckte en åklagare i USA nyligen ut information, som bevisar att Assange står anklagad för brott i det landet (jfr Hbl 16.11.), något som han själv länge har hävdat men som världen först nu har fått officiellt bekräftat.

 

Jag håller med Heikki Patomäki om att Finland borde bereda Julian Assange en trygg fristad i Finland. Men jag tolkar hans nya inlägg mer som en solidaritetsyttring än som ett genomförbart krav. Utrikesminister Soini kommer – underbara tanke! – nog inte att hälsa Julian Assange välkommen hit för att leva under vår republiks beskydd.  Och hur skulle  Assange undvika att bli gripen av de brittiska myndigheterna ifall han försökte ta sig till Finland, vilket enligt lagen är ett villkor för att ansöka om asyl här? Är det ens klart att Assange skulle vilja fly till Finland? När Edward Snowden behövde dra sig undan Förenta Staternas dömande makt hjälpte WikiLeaks honom att resa till Moskva.

 

Hur paradoxalt är det inte om det enda land som kan erbjuda asyl åt västliga visselblåsare och försvarare av yttrandefriheten är Ryssland, ett land som inte precis är berömt för sin press- och informationsfrihet och som därför  knappast heller vore en trygg plats för WikiLeaks ledare. Tänk bara på  Spy Files Russia, WikiLeaks avslöjanden i september  2017 om ryska övervakningsfirmor (se https://wikileaks.org/spyfiles/russia/).

 

Jag förenar mig med Heikki Patomäki i hans etisk-politiska ståndpunkt: det gäller att modigt försvara Julian Assanges mänskliga rättigheter och WikiLeaks verksamhet för öppenhet, demokrati och rättvisa !

 

Men vad kan man göra?

 

Även om våra politiker varken tycks vilja eller våga visa solidaritet med Julian Assange och WikiLeaks så finns det åtminstone två andra i sammanhanget mycket viktiga yrkesgrupper att vädja till.

 

För det första: journalisterna.  Glöm inte vilka tjänster WikiLeaks har gjort och gör världspressen och -offentligheten! Lyft Julian Assanges mänskliga rättigheter och förklara varför denna förföljda politiska flykting bör ges en human behandling !

 

För det andra: bibliotekarierna. Därför, att yttrande-, press- och informationsfriheten förutsätter ett externt, socialt minne i form av dokument, dikt och berättelser. Våra moderna fri- och rättigheter står och faller ytterst  med det moderna allmänna biblioteket, som i princip ska samla, strukturera, presentera och bevara all för samhället nödvändig information samt värna om läskunnigheten och de språkliga färdigheter som behövs i kampen mot orättvisor,  maktmissbruk och krig.  Biblioteket är grundbulten i vad filosofen Jürgen Habermas kallade "offentlighetens struktur".

 

Därför bör bibliotekarierna kontinuerligt införliva WikiLeaks väldiga dokumentbibliotek (och övriga sådana politiskt vitala dokument!) med sina samlingar och se till att de alltid är tillgängliga för medborgarna.  Internet, sådant det är idag,  garanterar nämligen inte någon bestående informationsfrihet.  Minns att i december 2010, efter att WikiLeaks försett världspressen med mängder av information om krigen i Afghanistan och Irak, inklusive videon Collateral Murder, och massvis med amerikanska diplomatbrev,  stängde det privata företaget Amazon helt sonika av WikiLeaks internetdomän, varefter  WikiLeaks s a s som sådana råkade i flyktingläge samtidigt som politiker i USA och Kanada – en del bokstavligen – krävde Assanges huvud på ett fat.

 

Utrymmesbrist eller bristfällig informationsteknik är inte någon ursäkt.  Alla digitala Wiki-läckor får plats i Ode, huvudstadens nya huvudbibliotek. Bara viljan finns.

 

Mikael Böök

Lovisa


Ny Bok: "Den barmhärtige krigaren - Abd el-Kader från Algeriet"

 
 
Den barmhärtige krigaren
 
Abd el-Kader från Algeriet
 
 
av Elsa Marston
 
Övers. Ingvar Rydberg
Hft / 180 s. / Illustr.
 
 

”En av seklets få stora män.” - The New York Times

 

Detta är den fascinerande biografin om emir Abd el-Kader (1807-83), den hjältemodige arab som ledde motståndet mot den franska erövringen av Algeriet. Han var en lysande militär strateg, en skicklig ryttare och en berömd muslimsk ledare. Känd för sin välvilja mot fiender, blev han en internationell celebritet redan under sin livstid. Idag är han erkänd som en pionjär i dialogen mellan olika trosuppfattningar.

 

Upptäck hur han 1860 räddade tusentals oskyldiga kristna i Syrien från pöbelvåld och förtjänade lovord från så olika ledare som Abraham Lincoln, påve Pius IX och Napoelon III!

 

”Denna bok presenterar en sann muslimsk hjälte, en man som förenade en frihetskämpes och fredsivrares bästa egenskaper. Ofta kallad Algeriets George Washington, ledde emir Abd el-Kader sitt folk i en lång kamp för att bekämpa den franska erövringen och koloniseringen av deras land... Elsa Marstons utmärkta biografi visar fram (Abd el-Kaders) arv som ett föredöme för unga muslimer idag... och för icke-muslimer, som inte ofta får höra muslimska röster som talar för förnuft och medlidande.” - Barbara Petzen, direktör för Middle East Connection.

 

Elsa Marston var en flerfalt prisbelönt författare till över 20 böcker för tonåringar och barn. Hon specialiserade sig på Nordafrika och Mellanöstern, den klassiska och moderna. Hon tog en akademisk grad i internationell politik vid Harvard-universitetet och bedrev vidare studier vid Amerikanska universitetet i Beirut. Hon var tidvis bosatt i Egypten, Libanon och Tunisien.

 

 

OM BOKEN

 

 

”I en tid då negativa stereotyper dominerar den allmänna uppfattningen av islam och muslimer, behöver unga människor föredömen som förkroppsligar de högsta ideal av vad det innebär att leva ett värdigt och målinriktat liv. Marston har fyllt det tomrummet med denna fängslande berättelse om emir Abd al-Kader, en imponerande gestalt, som inspirerar oss alla till en högre känsla av vad humanitet och rättvisa innebär, oberoende av vilken religion man tillhör.”

Robert F. Shedinger, Luther College, författare till Was Jesus a Muslim?

 


”En särskild förtjänst med Marstons mycket fina bok är att Abd el-Kaders mänskliga egenskaper spelar en så central roll i hennes berättelse. Geno­m att berätta denna levnadshistoria för den amerikanska ungdomen, ger författaren den en chans att upptäcka inte bara vad barmhärtighet och fredlighet spelar för roll inom islam utan också en persons levnadsöde som till fullo förkroppsligade de värdena. Boken är inte bara en vacker berättel­se baserad på solid dokumentation utan framför allt en nyttig bok för våra barn som skall ärva en värld som är i trängande behov av barmhärtighet och fred.”

Ahmed Bouyerdene, författare till Emir Abd el-Kader: Hero and Saint of Islam.

 

 

”Den flerfalt prisbelönta författarinnan Elsa Marstons böcker om Mellan­östern kategoriseras ofta som 'fiktion och non-fiction för ungdom'. Men The Compassionate Warrior är liksom de flesta av hennes verk ett stycke solid lärdom, berättad på ett engagerat sätt, som i hög grad borde appellera även till vuxna.”

Laurence Michalak, University of California, Berkeley

 


”I sin medryckande biografi visar författaren väl hur emir Abd el-Kade­r, överhuvud för en religiös orden och en kämpe mot koloniala intrång, predikade tolerans och samlevnad bland olika grupper. Detta blev särskilt tydligt i hans försvar för de hotade kristna under de våldsamma Damas­kus-upploppen 1860. Det är berömvärt att författaren så väl belyser en tapper och medkännande hjältes insats. En sådan behövdes då och behövs nu som en ledare att efterlikna.”

Leila Fawaz, Tufts University, författare till
An Occasion for War: Mount Lebanon and Damascus in 1860

 


”Det är inte ofta vi läsare och lärare finner en bok som avslöjar så mycket av historia och en individs levnad på ett så engagerande och medryckande sätt. ... Denna bok gör det möjligt för unga läsare att följa en snabbt löpande berättelse om heroiskt motstånd mot makten, om ädelmod i krigstid, om berömda personer och prövande tider, medan de samtidigt lär sig mycket om – och förmodligen kan njuta av – historia, etik, relationer mellan kulturer och de muslimska samhällenas inre funktionssätt.”

Roger Gaetani, redaktör för Introduction to Sufism: the Inner Path of Islam och
A Spirit of Tolerance: the Inspiring Life of Tierno Bokar,
f d lärare och utarbetare av undervisningsmaterial

 

 

OM EMIR ABD EL-KADER

 


”Det finns få moderna notabiliteter som är bättre kända än den 'arabiske Napoleon', krigaren som i försvar för sin fosterjord framgångsrikt utmanade Frankrikes hela styrka under flera fälttåg och höll dess arméer i ett nästan permanent krigstillstånd i mer än femton år... (Emir Abd el-Kader) var en av sitt århundrades få stora män.”  The New York Times

 


”Abd el-Kader oroade Paris och utmanade Frankrikes hela makt under Ludvig Filips regering. Historien om den franska erövringen av Algeriet är grund och botten berättelsen om den konflikt som Abd el-Kader nästan ensam förde mot Europas främsta militära nation.” The London Times

 

 

”Emir Abd el-Kader var en av de mest remarkabla gestalterna i modern islamisk historia. Han var i det närmaste fulländad i såväl sitt aktiva som sitt kontemplativa liv, en prestation som förblir av stor betydelse idag för såväl muslimer som icke-muslimer.”  Seyyed Hossein Nasr, The George Washington University, författare till The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity

 


”Idag förenar sig den kristna världen för att hedra den störtade islamiske fursten (Abd el-Kader), den mest osjälviska av ridderliga krigare, som satte sitt liv på spel för att rädda före detta fiender, erövrare och betvingarna av hans ras och religion, från kränkningar och död.” The New York Times, den 20 oktober 1860, vid rapporteringen om emirens räddning av över 10.000 kristna i Damaskus i Syrien


Alhambras Julbok: En tidlös bok om Yoga av Basile P Catoméris

 
 

En tidlös bok om Yoga

ursprung, tradition, praktik

 

En sammanfattning av Basile P. Catoméris
Lärjunge till Shri Shyam Sundar Goswami

 

Inb / 184 s. / Illustr.  

 

Hur kommer det sig att Yoga har överlevt i tusentals år och fortfarande är lika aktuell? Var finns källorna till det vi idag kallar Yoga?


En tidlös bok om Yoga öppnar dörren till den traditionella Yogaläran och dess ursprung. Ett så omfattande ämne kräver egentligen ett helt uppslagsverk, men här har författaren lyckats med konststycket att summera det väsentliga.


Boken riktar sig till dig som är genuint nyfiken på vad Yoga egentligen har att erbjuda dagens människa. Som läsare får du en spännande inblick i en mångtusenårig kunskap som enligt traditionen överfördes muntligt från guru till lärjunge.

 

 

Sagt om Basile P Catoméris bok En tidlös bok om Yoga (Alhambra):


”Bland så många förenklade och ytliga Yogaböcker som publiceras idag skiljer sig Basile Catoméris bok markant, genom sin utförliga beskrivning av den teoretiska och metafysiska aspekten av Yoga. Här presenteras Yoga i sitt rätta kulturella perspektiv som täcker livets olika aspekter. Den som i detalj vill lära känna Yogas urgamla och mångskiftande bakgrund kommer att lära sig en mängd viktiga detaljer. Författarens kännedom om ämnet är verkligen impone­rande!” Claude Kayat, Författare och utövare av Yoga enligt Shri S.S. Goswamis undervisning sedan 1959

 

”Det är föredömligt av författaren att presentera hela den process som utgör Yogaövningen. Med stor tillfredsställelse kan vi välkomna denna bok om Yogans ursprung och rötter. Boken är ett viktigt bidrag till den svenska Yogalitteraturen.” Mats Lindberg, Indolog, tidigare verksam vid Stockholms universitet

 

”Indiens yoga-traditioner har flertusenåriga rötter och oräkneliga förgreningar, men ett ständigt återkommande tema i deras historia är vikten av förhållandet mellan lärare och elev. Denna bok för vidare arvet från en av Sveriges tidigaste yoga-lärare, Shri Shyam Sundar Goswami (1891–1978), troget förmedlat av hans elev Basile Catoméris. Genom att förvalta sin lärares unika vision av yogans innehåll och betydelse har författaren även bevarat ett stycke svensk yoga-historia.” Martin Gansten, Docent i religionshistoria vid Lunds universitet

 

Sagt om Shri S S Goswamis bok Foundations of Yoga (Inner Traditions):


Thank you for being a sound pillar of the tradition, and the world is indebted to you for putting together the greatest of teachings for the well-being of the generations now and to come. You have touched a deep chord in the human psyche that needs re-tuning and alignment with the ‘Source’. Roop Verma, Indian musician and Yoga teacher

 

 
Basile Catoméris (t.h.) på besök hos Alhambra i somras i samtal med bokförläggaren Hesham Bahari. Foto av Eva Olandersson
 
 

Basile P. Catoméris (1930-) är född i Frankrike, av italiensk mor och grekisk far.

 

I mitten av 1950-talet kom han till Stockholm, där han under mer än 20 år fick undervisning och vägledning av den indiske Yogamästaren Shri Shyam Sundar Goswami. Med tiden utvecklades en djup guru-chela-relation som varade fram till  mästarens bortgång 1978.

 

Några år senare reste han till Indien och fick ta emot det som enligt traditionen anses vara den slutliga initieringen i Yoga. Förmedlare var Shri Goswamis andliga mor, Ma Santi Devi (1904-2002), en bengalisk yogini inom Bhakti Yoga och Laya Yoga.

 

Basile Catoméris förvaltar ett unikt vittnesmål om traditionell Yoga och har ägnat större delen av sitt liv åt att föra sin gurus arv vidare, genom undervisning och föreläsningar i Europa, USA och Asien. Som en av få västerlänningar har han gästföreläst i det anrika Lonavla Yoga Institute utanför Mumbai (Bombay), Indien.

 

I vår del av världen är det endast ett fåtal idag som har en direkt länk till den ursprungliga Yogatraditionen. Författaren till denna bok är en av dessa få. Han har haft nåden att få undervisning av en genuin Yogamästare tillika arvinge av ett obrutet andligt kunskapsarv.

 

Basile Catoméris är en äkta representant för den s k Medelvägen. Han har lyckats kombinera familj och yrkesliv med ett djupt andligt sökande. Med en yrkeskarriär inom immaterialrätten, har han haft världen som arbetsfält, bl a med uppdrag för FN-organet WIPO. Som autodidakt anser han att framgångarna i yrket aldrig hade varit möjliga utan Yoga.

 

 

Utdrag ur Boken

 

Yoga – ett ord – två stavelser – fyra doktriner – åtta discipliner – tusentals böcker och miljoner utövare över hela världen.

En ännu mer relevant beskrivning av Yoga torde dock vara Patanjalis klassiska definition som man hittar i den andra aforismen i hans berömda sutra: yoga chitta vritti nirodha (ung. “upphörandet av sinnets ständiga växlingar”).

 

Och en mer praktiskt orienterad beskrivning finns i Bhagavad Gitas sutra 47, kap II: ”Yoga är skicklighet i handling”.

 

Yoga utgör i själva verket hinduismens kvintessens (sanâtana dharma). De ovanstående beskrivningarna säger långt mer än den allmänna synen på vad Yoga är, det vill säga något betydligt mer än en alternativ livsstil.

 

Hur som helst är det obestridligt att Yoga, bortom definitionernas mångfald, utgör ett kulturellt unikum i människans historia. Man kan sålunda fråga sig om det inte är ytterst märkligt att Yoga­traditionen förmått överleva i över 5000 år. Till synes utan någon världsligt manifesterad auktoritet, i motsats till alla kejsar- och kungadömen, religioner, och ideologier som härjat, kommit och gått i vår dokumenterade historia.

 

Värt att påpeka är att denna uråldriga tradition bygger på icke-­våld. Den har därför aldrig försökt värva proselyter, inlett erövrartåg eller startat blodiga revolutioner för att etablera nya politiska eller religiösa världsordningar. I alla tider har Yoga istället främjat andlighet och respekt för naturen.

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


The Magnum Opus of the 9/11 Consensus Panel: A Review of Griffin and Woodworth’s ‘9/11 Unmasked’

Over the past 17 years, the Internet has been replete with videos and articles that purport to investigate, analyze, and explain 9/11. For anyone curious about whether the official story is true or not, the biggest challenge lies not in finding material on the subject, but in sifting through it all to determine what is verifiable or merely speculative, factual or false, relevant or irrelevant.

 

 
 

9/11 Unmasked was released on September 11, 2018.9/11 Unmasked is the end product of a seven-year effort by two top experts in the field who have thoroughly analyzed the available evidence and are presenting the documented and relevant material in a succinct single volume. To ensure that no aspect of their research would be overlooked or misrepresented, the authors, David Ray Griffin and Elizabeth Woodworth, assembled and employed an impressive roster of international reviewers called the 9/11 Consensus Panel. This panel, according to the book, "includes people from the fields of physics, chemistry, structural engineering, aeronautical engineering, piloting, airplane crash investigation, medicine, journalism, psychology, and religion.” Each of the panelists is identified and credited by name and qualifications.

 

The book also explains the purpose of the panel: "to provide the world with a clear statement, based on expert independent opinion, of some of the best evidence opposing the official narrative about 9/11.”

 

Griffin and Woodworth set the bar very high when determining what constitutes “best evidence.” Indeed, given the 875 reference notes that document virtually every statement, it seems improbable that any valid criticism of the panel's consensus points can ever be found.

 

That said, critics of panels like this sometimes allege that panelists can be influenced, consciously or subconsciously, by the opinions of fellow members. The “groupthink” phenomenon, these detractors say, often comes into play, making panelists reluctant to express any opinion contrary to the group's position. In particular, a lower ranking or passive person might mimic the opinions of a higher ranking or more aggressive member of the group.

 

To avoid any possibility of groupthink, the authors employ the Delphi Method as a model for achieving best-evidence consensus. This method provides all panel members with a way of sharing their honest opinions without being influenced or constrained by external sources. Questions are sent in writing to each member individually to prevent anyone from being swayed by what other members are saying. Any subject receiving less than an 85% consensus from reviewers is removed from consideration.

 

Thus far, the international team of 9/11 Consensus panelists has reached agreement on 51 points where documented evidence conclusively contradicts the official story. Each point is addressed in its own chapter, and the 51 chapters are grouped into nine categories:

 

  1. Destruction of the Twin Towers
  2. Destruction of WTC 7
  3. Attack on the Pentagon
  4. The 9/11 Flights [includes Flight 93]
  5. U.S. Military Exercises
  6. Claims About Military and Political Leaders
  7. Osama Bin Laden and the Hijackers
  8. Phone Calls from the 9/11 Flights
  9. The Question of Insider Trading

 

Each chapter is structured in a format akin to an executive summary. First, a claim that constitutes a part of the official account is summarized and presented with references to source material. The official claim is followed with facts that disprove it, and those facts are amply documented with notes at the end of the book.

 

Although 9/11 Unmasked is comprehensive, the authors have refrained from “going overboard” when additional information is available but not needed for their purpose. For example, in Chapter 14, “The Assumption that NIST’s Analysis of the Collapse Initiation of WTC 7 Is Valid,” the presentation of evidence contradicting NIST’s account is direct and to the point. Despite its succinctness, Chapter 14 conclusively shows that NIST’s account is flawed. Compare that to the far more detailed analysis of the WTC 7 collapse in this video, “A Critique of the NIST WTC Building Failure Reports and the Progressive Collapse Theory,” published by Architects & Engineers for 9/11 Truth. In that video, the portion analyzing the WTC 7 collapse spans 40 minutes. 9/11 Unmasked boils that complex subject down to slightly more than one page.

 

Those who have done much reading on the subject will appreciate how the authors have winnowed out the relevant facts from material that might be controversial or speculative. One example is how the movements of Mohamed Atta prior to 9/11 are handled in Chapters 40, 41, and 44. As experts in the field, the authors were certainly aware that other available information on the movements of Atta could potentially open up a whole new world of leads to follow. However, the authors have limited their report to just those movements of Atta that were solidly documented as being contrary to the official account and relevant to their purpose.

 

One challenge the panelists face in analyzing the official account is that it is often a moving target, i.e., an evolving narrative. In nine of the 51 chapters (Chapters 11, 12, 19, 20, 29, 30, 36, 49, and 50, to be specific), the authors show how the government's story has changed over time. In each of those chapters, they provide verifiable evidence that discredits the multiple versions.

 

9/11 Unmasked stands out not only for what is included, but also for what is not included. There is no speculation about who perpetrated the attacks. Moreover, emotional subjects such as first responder cancer deaths are not mentioned. 9/11 Unmasked simply lays out the facts that show the official story cannot be true.

 

Any one of the 51 chapters, by itself, presents ample evidence to disprove the official account. When all 51 are taken together, the evidence is overwhelming and the conclusion inevitable: A new, independent investigation of 9/11 is imperative.

 

In the technical world, executive summaries of research are typically presented in one or two paragraphs. The events of 9/11 are so complex, so far-reaching, that one or two paragraphs on any aspect of the subject hardly suffices. Yet Griffin and Woodworth’s 308-page book might rightly be considered an executive summary of their many years of research, presented as a non-political, non-controversial compilation of facts.

 

9/11 Unmasked is destined to be the Bible, the foundation, the go-to source of future research. It belongs on the bookshelf of anyone who has nagging questions about what really happened on September 11, 2001. And it will surely be on the desk of each and every government official who might one day be tasked reinvestigating that monumental event.

 

 

Se även David Ray Griffin på svenska

 

 
 

Motsägelser om 11 september
Ett öppet brev till USA:s kongress och press

344 s. / Inb

 

WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann

408 s. / Hft

 

Usama bin Laden: Död eller levande?

128 s. / Hft

 

Böckerna finns att beställa hos din bokhandlare eller låna på biblioteket

 

 


Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 

 

och flyktingströmmen till Europa

 

 

Av Dr. Niels Harrit –

 

 

Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (http://www.consensus911.org/)

 

 

Källa: Herland Report http://www.hannenabintuherland.com/themiddleeast/dokumentet-som-startet-krigen-mot-terror-og-flyktningstrom-til-europa-dr-niels-harrit-herland-report/   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)

 

 

De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.

 

Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1

 

Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.

 

På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5

 

Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6

 

“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”

 

Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.

 

Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  

 

“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..

 

Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”

 

Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.

 

Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.

 

Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 

 

“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”

 

Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10

 

“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.

 

Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4

 

19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL

 

Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.

 

Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.

 

Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 

 

Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.

 

Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.

 

Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.

 

4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11

 

 

NOTER:

1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

https://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

https://www.theguardian.com/world/2004/jan/12/usa.books

3) The Unanswered Questions of 9/11.

http://www.globalresearch.ca/the-unansweredquestions-of-911/5304061

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

https://www.globalresearch.ca/was-america-attacked-by-afghanistan-on-september-11-2001/5307151

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11. https://www.nato.int/docu/review/2011/11-september/Lord_Robertson/EN/  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council, https://www.nato.int/docu/pr/2001/p01-124e.htm

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011002a.htm

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA. https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011004b.htm

9) The North Atlantic Treaty. https://www.nato.int/cps/ic/natohq/official_texts_17120.htm

10) Article 51, UN charter. http://www.un.org/en/sections/un-charter/chapter-vii/

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017. https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=augh1WqTqFs  

 

 

Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.

 

“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland


“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  

 

Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 

 

“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”

 

Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro

 

Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.

 

David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.


Ett öppet brev till Statens Kulturråd / Om "komplexitet, intensitet och genreförnyelse"

Ett öppet brev till Statens Kulturråd

 

Förslag till hur man skulle kunna göra stödsystemet mer effektivt och rättvist för alla.

 

Av Hesham H Bahari

Alhambras Bokförläggare

 

Det rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?

 

Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis ”Boken – Platsens gårdag nu”. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att förfärdiga. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.

 

Nu är vi uppe i tjugo avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen!     

 

Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, ”Eldfängd”, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt ”Glömskans svarta snö” av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Tranås Posten: ”En bok att läsa om och om igen”.

 

Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.

 

Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40 % av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60 % av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?

 

Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.

 

De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på ca tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.

 

Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!

 

Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.

 

Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.

 

Hesham Henri Bahari

Bokförläggare

Alhambra Förlag

 

 

Det bästa sättet Du kan stödja Alhambra på är att köpa en bok då och då.

Det går också bra att lämna ett litet valfritt bidrag till bg 5427-8866

Tack!

 

 

 

 

Alhambras nya höstkatalog finns som PDF-fil på www.alhambra.se 

 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare
 

Det andra Egypten / Den spelar död — men vibrerar av liv

Den bevingade kvinnan och giraffen, Uwaynatberget, Sydvästra Egypten 
15 000 år gammal klippristning
 

Bild © Hesham Bahari, 2008

 

 

Den spelar död - men vibrerar av liv

Text: Hesham Bahari

 

 

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

 

 

 

Bild: © Hedwig Wahlgren

 

 

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

 

 

 

Bild: © Sven Olsson

 

 

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 

 

 

 Bild: © Raja Bahari
 

 

 

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

 

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

 

 

 

Bild: ©  Wael Abed

 

 

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

 

 

Bild: © Raja Bahari

 

 

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl härifrån, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 40 år", förklarade jag. "Fyrtio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

 

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 

 

 
Det andra Egypten: Resor i ingenmansland
av Wael Abed
Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


Ny Bok: Glömskans svarta snö av Hillevi Furtenbach

 
 
 
GLÖMSKANS SVARTA SNÖ
 
av Hillevi Furtenbach
 
Hft med flikar / 160 sidor
Utgivare Alhambra
 
 

Från barndomens somrar vid de finska stränderna får läsaren följa med till skiftande miljöer, från Mexiko till Ryssland, genom en personligt färgad skildring av drömmens gäckande skuggor och stormakternas iskalla spel. Ett centralt tema är Rom, där nedslag i historien bildar en relief till de händelser som kommer att påverka både författarens och allas våra öden. Med en prosa som är både poetisk och precis, rör de olika berättelserna vid varandra, lika självklart som vågor möter land.

 
 
 
 

Hillevi Furtenbach är född i Finland och har vuxit upp med två språk, svenska och finska. Under många år studerade och arbetade hon utomlands. Hon håller föredrag och seminarier om drömpsykologi såväl i Sverige som i grannländerna.

 

**

 

En bok att läsa om och om igen

 

Författare: Hillevi Furtenbach

Titel: Glömskans svarta snö

Förlag: Alhambra

 

Turligt nog så läggs denna lilla, 43 kapitel på 160 sidor, sällsamma bok i mina händer. Författaren, sedan många år bosatt vid Västra Lägerns strand i Ydre, lyckas på alla plan fånga läsaren från första till sista sidan. Memoarerna löper lätt kronologiskt i korta bilder som om man bläddrat i ett gammalt fotoalbum från den tid när korten togs sparsamt och endast när det var något av vikt som skulle befästas.

 

Från barndomen kommer bilder fram om flykten ner i skyddsrummet (bombningarna av Helsingfors) och förblir sedan en av återkommande drömmar, fast i olika skepnad, livet igenom.

 

När Furtenbach skall berätta  om sitt omväxlande och ständigt resande liv, Moskva, Rom, Mexiko City, Tokyo… dit arbete och nyfikenhet för henne så ställs läsaren inför alla livs svåra fråga: att fly från eller fly till något.

 

Svaret finner inte heller författaren men ledsagas lika ofta av drömmar som av verkligheten.

 

De rent personliga livshändelserna tonas ner eller rättare sagt får växa fram i samspel med historiska eller litterära händelser som utspelats just där på ett mycket fascinerande och närmast unikt sätt.

 

Blott två händelser ges mer konkret liv, en stormande kärleksnatt i Moskva och ett havererat EU-projekt. Den förra leder till en kamp om liv och död. Texten blir en spänningsläsning mot det outhärdligt slutet.

 

Bokens språk är som ett svindlande löv som flyter med i en vårbäck, ömsom snabbt och oberäkneligt, ömsom stilla och eftertänksamt.

 

En bok att läsa om igen och igen…

 

L.S. 

TRANÅS POSTEN 7/6 – 2018

 

------------------------------


Hardcore bibliotekpolitikk: Ny Bok: Biblioteksaktivisten: Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället, av Mikael Böök

 

MIKAEL BÖÖK

BIBLIOTEKSAKTIVISTEN

Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Hft / 234 s.

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk/

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti. Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk. Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök. Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk. Nødvendigvis må det bli Sverige. Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

Apropos det eksistensielle: Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen: «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

Apropos det utopistiske: Da den svenskfinske originalen kom, anmeldte Tord Høivik denog sa: «At bibliotekarer er idealister er jeg vant til. Men denne drømmen ligger så langt fra virkelighetens verden at det er fristende å lukke boka midt i forordet. Drømmerier har vi nok av. Men Mikaels utgangspunkt, at folkebiblioteket bør forstås i en samfunnspolitisk og ikke bare en kulturpolitisk sammenheng, har jeg sans for».

 

 

Recensioner

 

·         "Makten och biblioteket", av Ellinor Hjerpe i Ny Tid (Helsingfors) 19 juni 2013. 
Citat: "Essäsamlingen belyser bibliotekets plats i informationssamhället från flera vinklar och är ett intressant tidsdokument över de senaste tio årens biblioteksfrågor. Det är uppfriskande att läsa boken om än det kanske inte ter sig helt självklart att biblioteket kommer att kunna axla de viktiga men ack så komplexa uppgifter författaren förespråkar."

·          

·         "Book kräver makt åt biblioteken" av Ida Westin i Respons. Tidskrift för humaniora och samhällsvetenskap(Stockholm) 4/2013. 
Citat: Biblioteksaktivisten är en bok som bör läsas på landets alla, numera många, biblioteksvetenskapliga utbildningar. Biblioteken har makt. Låt oss diskutera vilken, och hur den ska användas och utvecklas.

·          

·         "Bibliotekaktivisten", av Tord Høivik i Bibliotekforum (Oslo) 7/2013;

·         Citat: "Folkebibliotekene har fått en lovfestet rett til å løfte fram viktige saker. Bibliotekarene har havnet i politiske kjerneområder. Men de er jo ikke alene om slike oppgaver. Bibliotekarene er bare en av mange profesjoner som nå konfronteres med konkrete valg knytter til åpenhet og varsling, Assange og Snowden, borgerplikt og sivil ulydighet. Skal de ta stilling til vanskelige spørsmål eller konsentrere seg om neste kulturbegivenhet? 
Mikael argumenterer to hundre prosent for det politiske valget. Jeg håper han får flere med seg. Men fagmiljøet i verdens rike land er nok mer preget av omsorg enn av aktivisme. Bibliotekene viser større politisk vilje i land som kjemper med uvitenhet, fattigdom og undertrykkelse i lokalsamfunnet. "

·          

·         (orubricerad), av Lena Lundgren i Biblioteksbladet (Stockholm) 8/2013. 
Citat: "Antalet tänkare och debattörer i den svenska biblioteksvärlden som tar sig an de långsiktiga, ideologiska och visionära frågorna är inte många. Mikael Böök är en av de både intressantaste och flitigaste."

·          

·         "Bland hemuler och mumintroll -- kan biblioteket bli den fjärde statsmakten? , av Eva Costiander-Huldén i Nya Argus 12-13/2013 (Helsingfors) 
Citat: "I boken ingår intressanta och dagsaktuella reflektioner om bland annat Wikileaks och Wikipedia. Böök fortsätter förstås debatten i våra dagstidningar och tidskrifter. Den sista, korta avslutande essän slår ett slag för e-boken, inte den kommersiella produkten, till exempel Elib som fungerar med biblioteken som förmedlare, utan en e-bok biblioteken själv redigerar, producerar och distribuerar. En vacker (utopisk?) tanke."

 

*** 

 

Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel. 


Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.

 

***

 

En reflektion av bokens författare

 

I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i  Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni.) Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.

 

Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera)Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att  förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

 

Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.

 

Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken  till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som "mötesrum" och "vardagsrum" i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.

 

En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

 

Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig.   På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn.  Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt  i stycket "Sverige och världen" där de konstaterar:

 

"Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag" (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)

 

I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna  i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen "multinationella jätteföretag", som "äger plattformarna". Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?

 

Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution.  Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det  gäller bevarandet av "twitterinlägg och flöden på sociala medier"?

 

Arthur Schopenhauers kända formulering "biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne" har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin:  Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.

 

Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.

 

Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i  "minnets kamp mot glömskan" (Kundera).  Den artificiella intelligensen är  en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: "att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste" (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.

 

Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen  över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet  egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.

 

Mikael Böök


Kommande bok: HÄRBÄRGET av Khairi Shalabi

Kommande på Alhambra
 
 
HÄRBÄRGET
 
 
av Khairi Shalabi
 
 
 
 
Hft med flikar / 440 sidor
Översättning av Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari
Efterord av Hesham Bahari
 Beräknad utgivningsdatum 1 september 2018
 
 

Året är 1954 och Muslimska brödraskapet, som anklagas för mordförsök på president Nasser i Alexandria, kommer snart att massarreste­ras av militärregimen. Samtidigt grusas en ung mans drömmar om en bättre framtid som student vid lärarhögskolan i staden Damanhour i norra Nildeltat sedan han anklagats för mordförsök på en av lärarna. Denne har länge utsatt honom för diskriminering på grund av hans fattiga ursprung. Utan pengar, men med förhoppningar om att en dag bli författare, söker han sin tillflykt till Atiyyas härbärge, en historisk men förfallen karavanseraj i Damanhours utkanter som blivit ett hem för stadens hemlösa och ljusskygga element.

 

Genom en labyrint av berättelser, som påminner om den folkliga arabiska berättartraditionen, blir vi bekanta med härbärgets invånare. Deras liv växlar mellan verklighet och fantasi, det historiska och det mytiska. Berättaren, som börjar som en opartisk åskådare med författarambitioner, blir snart indragen i härbärgets sammanslutning av lagöverträdare.

 

I denna pikaresk med politiska under­toner, publicerad första gången i Kairo 1992, målar Shalabi ett färgstarkt porträtt av staden Damanhour med dess omgivande landsbygd och människor i 1950-talets början. Mellan landsbygd och stad, fattiga och rika, ”fallna” och ”ärbara”, undre världens skumrask och religiösa förkunnare, ritar Shalabi vansinnets och de orealistiska förhoppningarnas karta i ett Egypten som nyss vunnit sin självständighet men som inte vet vilken väg det ska ta.

 

 

 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, eller ”Wikalat Atiyya” på arabiska. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 
 
Boken kan förbeställas hos din bokhandlare eller genom att mejla till alhambra@alhambra.se
 
 

Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen av poeten Adonis mäktiga trilogi.

 

   
 

 

”Det tog ett decennium för den syriske poeten Adonis att färdigställa sitt diktverk "Boken" – ett slags antikrönika i diktform över islams första 350 år. Arbetet med att överföra den arabiska texten till svenska har tagit minst lika lång tid, vilket gör det till en imponerande översättargärning.”

Jonathan Morén, SvD

 

”Detta är att betrakta som en blivande klassiker. Jämförelsen med Dantes Den gudomliga komedin som ofta görs är inte överdriven. Att döma av intresset som de två första banden väckte kan man utgå från att förväntningarna på denna del är mycket höga, och för att vara tydlig: Adonis verk kommer inte göra den som är intresserad av arabisk poesi och kulturhistoria besviken.”

Michael Economou, BTJ

 

”Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.”

Bo Gustavsson, UNT

 

”Ett mäktigt tragiskt epos. Med översättningen av den tredje delen av Boken har Adonis dikt fått en kraftfull svensk språkdräkt av Hesham H Bahari.”
 
Eva Ström, SDS
 
 
 
BOKRECENSION Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen
av poeten Adonis mäktiga trilogi.
 
Källa: http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/med-den-fria-tanken-som-ledstjarna-4986711.aspx 
 
 
 
 
 
 

Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.

 

Allt Adonis skrivit kretsar kring människans frihet i förhållande till olika maktstrukturer, vare sig det handlar om religion eller politik. Den fria människan är den kreativa människan som har förmåga att uppfatta oanade dimensioner i tillvaron. Det poetiska jaget står i centrum i Adonis författarskap men det är ett jag som utgör en metafor för den intellektuelle.

 

Att tänka fritt är speciellt viktigt i vår tid då fundamentalism och nationalism breder ut sig. Men att tänka fritt har varit problematiskt i den arabiska historien och kulturen eftersom legeringen av religion och politik oftast lett till förtryck och förföljelse av oliktänkande. Tvistefrågan har varit den bokstavliga eller symboliska tolkningen av den heliga Koranen, det vill säga rätten att använda förnuftet i trossammanhang.

 

Huvudpersonen i ”Boken, platsens gårdag nu” är Adonis alter ego poeten al-Mutanabbi, en faktisk historisk person som levde på 900-talet. Han förde ett kringflackande liv som hovpoet i en orolig tid. En period satt han i fängelse. Al-Mutanabbi dog 965, 50 år gammal. Adonis gör honom till sitt språkrör samtidigt som han blandar berättande och lyriska partier. ”Boken, platsens gårdag nu” kan liknas vid ett polyfoniskt körverk för många röster där de olika sektionerna struktureras på ett liknande sätt. Först kommer ett lyriskt intro och sedan följer omväxlande textspalter med dikter och den kronologiska berättelsen om historiska händelser och kulturlivet under islams första tre århundraden. Intrycket blir det av ett mäktigt panorama av yttre och inre skeenden. Ibland tappar läsaren orienteringen bland alla namn och rörelser, även om både Adonis och översättaren försett texten med noter. ”Boken, platsens gårdag nu” är ett verk att gå vilse i och njuta av förvirringen. Tillvarons motsägelsefullhet bildar även bokens grundtema.

 

I tredje delen av Adonis trilogi skildras al-Mutanabbis exil i Egypten och död mot bakgrund av islams historia på 900-talet. Den islamiska civilisationen är nu etablerad samtidigt som den hotas av yttre fiender och inre motsättningar.

 

Att läsa sista delen i Adonis trilogi är både plågsamt och märkligt hoppingivande. Å ena sidan berättas det om maktkamp och ofattbara grymheter. Å andra sidan sjunger dikten om visionen av ett möjligt annat liv. Al-Mutanabbi tillhör båda dessa världar samtidigt som han befinner sig i exil mellan alla världar. På så vis blir Al-Mutanabbi en bild för människans sökande efter sitt sanna öde på denna jord. Ledstjärnan är den fria tanken.

 

”Boken, platsens gårdag nu, del III” innehåller många lyriska pärlor, till exempel denna korta dikt: "Jag ser inte ett hem i ljuset./ I ljuset ser jag en resa."

 

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare


En revolution inom islam är vår bro till demokratin - Intervju med Adonis

Adonis

 
 
 
 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin

 

Teveintervju med Adonis

15 april 2018

 

 

Intervjuaren: Välkomna till ett nytt avsnitt av Mahawir (den arabiska tevekanalen på France24, Paris). Idag samtalar vi med poeten och tänkaren Adonis. Välkommen Adonis! Du beskrivs som modernismens fader i den arabiska kulturen, inte bara inom poesin utan även som tänkare. Ditt stora verk i 4 delar, ”Det fasta och det föränderliga” som publicerades för 45 år sedan, var bland de första om inte det första verk som ifrågasatte det arabiska kulturarvet på det arabiska språket. Du har länge varit känd för att vara en kompromisslös kritiker av den arabiska kulturens tillstånd. Hur skulle du beskriva det tillståndet idag?

 

Adonis: Tack, men först vill jag göra klart att jag är mot idén om ”faderskap”. Jag är en av denna kulturs söner och önskar förbli det, alltid i strid med den patriarkaliska idén om ”faderskap”. Beträffande den arabiska kulturens tillstånd idag ser jag att araberna saknar en skapande närvaro på världskartan. Deras verklighet kan summeras i två punkter: De förfogar över enorma materiella resurser och deras geografiska läge är av stor strategisk betydelse. Därför har de blivit ett redskap som utnyttjas av större spelare.

 

Intervjuaren: Låt oss tala om den kognitiva brytningen med det förflutna och med kulturarvet som du förespråkar. Vad innebär denna brytning?

 

Adonis: För att kunna åstadkomma en brytning med något måste man lära känna detta något först. Den islamiska kulturen har byggts på 3 grundvalar. Den första är att det islamiska profetskapet är världshistoriens sista. Den andra postulerar att de fakta som detta profetskap förmedlade är slutgiltiga, och den tredje säger att världen delas i två: muslimsk och otrogen.

 

Intervjuaren: Krigets och fredens sfärer?

 

Adonis: Muslimsk och otrogen, och jag föredrar att använda denna terminologi. Detta är begripligt om denna erfarenhet bara berörde individen, men dessa grundvalar, denna dualistiska indelning har tolkats politiskt till makthavarnas fördel, och hela samhället måste underkasta sig den. Därför måste brytningen först ske med denna tolkning. Religionen är en personlig, individuell erfarenhet, men den får inte överordnas hela samhället. Vi måste vara öppna mot nya fakta och nya sanningar samt låta förnuftet vara grunden för både utformningen av det praktiska styrelseskicket och våra teoretiska närmanden till vår historia.

 

Intervjuaren: Måste vi då annullera kulturarvet helt eller ska vi närma oss det på ett visst selektivt sätt?

 

Adonis: Det finns två nivåer av kulturarvet. Den första nivån har att göra med makten och dess politiska tolkningar. Den andra nivån berör de frågor som livet, människan och universum ställer oss. Den förhärskande nivån i arabvärlden är den förstnämnda, som är förknippad med makten och makthavarna. Därför har vår kultur både på ytan och på djupet en religiös legislativ karaktär, som har att göra med de religiösa lagarna och deras tolkning. Beträffande poesin, filosofin och sufismen – och den senare är den som skapat allt av värde i vår kultur – har de alltid varit marginaliserade, och deras stora skapare har ofta fått möta ett tragiskt slut.

 

Intervjuaren: Ja, men måste vi idag återgå till denna marginaliserade kultur eller ska vi bygga vidare på den?

 

Adonis: Vi måste återgå till en kultur som förmår interagera med oss idag, vi måste lyssna på det den har att säga oss. Kort sagt måste vi åstadkomma en fullständig brytning med den legislativa religiösa kulturen så som den tolkats av makthavarna och återupptäcka det som marginaliserats, d.v.s. filosofin, poesin och sufismen i vårt arv.

 

Intervjuaren: Vad innebär det rent praktiskt?

 

Adonis: Brytningen kan omsättas praktiskt genom skrivandet och i arbetet med att sprida idéerna, men den kan aldrig förverkligas på samhällsnivå innan man först har lyckats förändra institutionerna.

 

Intervjuaren: Men att förändra institutionerna innebär en förändring av maktutövandet och av styrelseskicket, allmänt talat. Var inte den arabiska våren en sorts brytning med detta statiska tillstånd?

 

Adonis: Den arabiska våren började med de bästa avsikter men resultaten visade sig vara en fortsättning på det som arabiska muslimer måste förändra i sina liv, nämligen idén att religion är både politik och filosofi och kultur och att den omfattar allt i människans liv. Religionen måste, liksom överallt annars i världen, begränsas till att vara en personlig erfarenhet, som bara förpliktar individen som erfar den. Självfallet måste vi respektera denna personliga erfarenhet och försvara individens rätt till den, men människan måste också ha rätt att inte tro, precis som hon har rätt att tro. Hela samhället får inte underkastas religionens diktat.

 

Intervjuaren: Men hur ska vi förändra styrelseskicket om det inte sker genom en revolutionär rörelse?

 

Adonis: För detta krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.

 

Intervjuaren: Ligger det inte en del utopism och önsketänkande i det du säger?

 

Adonis: Om det har kunnat förverkligas i Väst, varför kan man inte förverkliga det i arabvärlden också?

 

Intervjuaren: Ja, varför?

 

Adonis: Den frågan måste vi ställa oss. Den andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) var förbjuden på 1200-talet av den franska kyrkan. Man fick inte läsa eller diskutera hans texter på Sorbonne. Han ställde till en intellektuell revolution då, men idag är det knappt någon som nämner honom. Hans böcker blev t.o.m. brända på bål av muslimerna i Spanien.

 

Intervjuaren: Ja, men det finns många arabiska intellektuella idag som förespråkar denna brytning med kulturarvet, bland dem ni själv, så varför lyckas vi inte åstadkomma detta på samhällsnivå?

 

Adonis: Uppkomsten av det sekulära samhället beror inte på antalet utbildade intellektuella eller skapare i samhället utan sker först när vi lyckas ändra på institutionerna, de politiska och kulturella inklusive utbildningsväsendet. Hur kan man förändra dessa institutioner? Det finns bara två sätt att göra det på, genom revolution eller genom att tillämpa de demokratiska principerna. Men vi har aldrig haft någon demokratisk process under någon period av vår historia. Dessutom kan vi inte idag förstå eller analysera skeendet i arabvärlden utan att ta hänsyn till hur västerlandet påverkar den. Europa och USA vill att religionen ska förbli förhärskande i arabvärlden och arbetar aktivt för denna regression.

 

Intervjuaren: OK! Då övergår vi till vårt andra fokus ikväll. Du har under alla år förespråkat en framtida ny diskurs som arbetar för en radikal förändring i de arabiska samhällena. Om du får i uppgift att ge råd till hur denna nya framtida diskurs borde se ut, vad skulle du då säga?

 

Adonis: Att förändra samhällsinstitutionerna sker inte genom några samtal mellan intellektuella. Men jag skulle föreslå tre viktiga tankar. Den första är att producera en ny kunskap, helt skild från den religiösa visionen av människan och världen, en humanistisk och sekulär kunskap som är öppen mot alla livets aspekter. Den andra är att frigöra kvinnan. I våra arabiska samhällen har kvinnan ingen talan. Hon finns inte. Hon måste bli oberoende, fri och äga sin framtid. Det vi har är ett förlamat samhälle, vars ena hälft är så gott som obefintlig, politiskt och kulturellt sett. Den tredje tanken gäller demokratin. Vi måste bli helt oberoende av de stammässiga, sekteristiska och dogmatiska samhällsramarna som styr våra liv idag. Dessa tre principer skulle bli mitt råd, om jag tillfrågas.

 

Intervjuaren: Du har kallat till en sekulär arabisk front…

 

Adonis: Det är en början. Arabiska sekulära krafter måste samlas idag och förenas för att kunna utöva tryck på samhället …

 

Intervjuaren: Men varför gör de inte det? Det finns olika sekulära strömningar som har dykt upp på sistone från Marocko till Irak…

 

Adonis: Det beror på att vi har blivit smittade av västerlandet. En situation som fått spridning i Väst innebär att de intellektuella förvandlas till ”löntagare” som måste ta hänsyn till sina ”arbetsgivare”. Sartres, Camus och Deleuzes generation är förbi för länge sen. Idag tvingas alla intellektuella att anpassa sig och bli funktionärer, på ett eller annat sätt…

 

Intervjuaren: Inklusive din egen person…

 

Adonis: Inklusive jag själv. I den meningen att vi inte alltid kan säga det vi tror på. Vi är alla underkastade olika sorters påtryckningar. På så vis är vi alla funktionärer.

 

Intervjuaren: OK. Du tar alltid upp frågans intellektuella sida, men det finns andra faktorer, sociala, tekniska, ekonomiska.

 

Adonis: Det stämmer. Mitt intresse är kulturens teoretiska premisser, men självklart finns det andra praktiska sidor som andra experter måste ägna sig åt.

 

Intervjuaren: Vad är det som har förändrats i denna fråga de sista åren och efter den arabiska våren?

 

Adonis: Ingenting har förändrats, tyvärr. Tvärtom, den allmänna tendensen är en återgång till den kultur som rådde under det islamiska imperiet. Och den s.k. arabiska vårens misslyckande är bästa beviset på detta. De som krigar i revolutionens namn idag hör till det islamiska imperiets arméer. Enligt dem ska icke-muslimer underkastas islamisk lag när det gäller beskattning och andra frågor!

 

Intervjuaren: Men detta är väl en generalisering, för det finns ändå demokratiska krafter som har medverkat i den arabiska våren och som kämpar…

 

Adonis: Det är den kampen som vi hoppas ska fortsätta, men samtidigt ser vi hur Väst är fientligt inställd till den.

 

Intervjuaren: Varför?

 

Adonis: Därför att västerlandet inte vill ha en demokratisk arabvärld som konkurrent. Västerlandet vill att arabvärlden ska förbli i sin obskurantism. Västerlandet föraktar araberna och muslimerna. Och de har förtjänat detta förakt. Det räcker att lyssna på samtalet som pågick mellan den saudiske kronprinsen Muhammad bin Salman och Trump när denne skulle sälja honom amerikanska vapen och ta hans pengar…

 

Intervjuaren: Ja, men Trump är ett specialfall som dök upp nyligen.

 

Adonis: Det är inte alls något specialfall, utan Trump gav uttryck för det som andra tänkte i många år. Jag förvånas t.ex. över hur ett land som Frankrike, den franska revolutionens och de mänskliga rättigheternas vagga, kan bistå de mest bakåtsträvande regimerna i världen. Hur förklarar man detta?

 

Intervjuaren: Har inte Frankrike bistått demokratiska rörelser…?

 

Adonis: Inte en enda gång har Frankrike stått vid en arabisk demokratisk front.

 

Intervjuaren: Hur förklarar man detta?

 

Adonis: Därför att Frankrike inte ser på araberna ur vår synpunkt, utan bara till sina egna intressen, som inte går bortom oljan och de strategiska prioriteringarna.

 

Intervjuaren: Vilken roll spelar de arabiska intellektuella i detta?

 

Adonis: Makthavarna i arabvärlden är bara instrument, och de intellektuella araberna har förvandlats till funktionärer. De får inte tala ut, annars tvingas de ut i exil. De flesta araber som har något att säga tvingas lämna arabvärlden.

 

Intervjuaren: Ser du inte idag ett litet hopp i uppkomsten av nya spelare på arenan, inte bara bland intellektuella utan även när det gäller de teknologiska framstegen och deras tillämpningar? Ungdomen inklusive den arabiska ungdomen har lagt sig till med nya sätt att uttrycka sig och meddela sig på. Kan inte detta leda till en demokratisk förändring?

 

Adonis: Det är vad vi hoppas på, men vi lär inte åstadkomma någon förändring om vi inte skiljer religionen från staten. Vi kommer att förbli i en sluten cirkel. Vad är det som hindrar muslimerna från att närma sig den koranska texten med nya ögon, en ny läsning? Det vi behöver är en revolution inom islam, om vi vill ändra de ursprungliga maktrelaterade tolkningarna som härskat över oss i 1500 år. Ingen radikal förändring kommer att ske om inte denna ursprungliga tolkning ifrågasätts och förändras. Vilket kognitivt värde har den religiösa uppenbarelsen idag? Hur kan kvinnans ställning idag vara sämre än under det första seklet efter islam? Alltfler araber har börjat våga ställa dessa frågor. Men vi befinner oss i en institutionell regression utan motstycke i världshistorien, och den kultur som vi har ärvt från det osmanska kalifatet är ännu den förhärskande. Trots allt detta måste jag erkänna att det dyker upp utomordentliga och förtroendeingivande individer, särskilt bland unga araber idag. Jag är säker på att de kommer att lyckas med att skapa en ny framtid åt araberna.

 

Intervjuaren: Med detta hoppfulla inlägg avslutar vi dagens program. Tack, käre Adonis!

 

Översättning från arabiska av Hesham Bahari

 

 

Adonis är aktuell idag med sista delen i hans trilogi 

Boken - Platsens gårdag nu

 

 

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0