Louis Massignon: Utdrag ur La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj
Utdrag ur
La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj
av Louis Massignon
Del III, (utdrag sid. 217-234)
I översättning från franska
av Hesham Bahari
D. Helgonskapet
1. Definition: hadîth al-ghibta.
2. Engagemanget för det islamska Samfundet.
3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.
1. Definition: hadíth al-ghibta.
[…]
Snart börjar dock en viss objektiv beskrivning av helgonskapet sprida sig bland fromma sunniter; det handlar om hadíth al-ghibta, om “de som profeterna själva avundas, d.v.s. förklarar vara saliga”. Så löd denna hadíth enligt Yazíd Raqáshí (d. 131/748): “Jag förkunnar för er att det kommer att finnas människor, varken profeter eller martyrer, som profeterna och martyrerna kommer att avundas på grund av deras närhet till Gud och de lysande boningar som väntar dem! Vilka är de? De som kommer att få de troende att älska Mig och få Mig att älska dem tillbaka… genom att anbefalla (min Lags) Bud…” I överenstämmelse med Hasan Basrís hadíth, förkunnar denna tradition, […] att det alltid kommer att finnas ödmjuka, trogna individer bland Samfundets troende som godkänns och älskas av Gud, verkliga “riktmärken” som leder till den raka vägen, samhällspelare förutan vilka allting skulle bryta ihop. I sin kommentar till hadíthen “Att minnas de fromma framkallar den gudomliga barmhärtigheten”, hyllar Wakí‘ “dessa renade själar som kan dö av blotta heliga fruktan, vilket ger dem det högsta martyrskapet. Det är de, preciserar Muhásibí, “som kärleksfullt vårdar Samfundets sjuka; de botar de troendes hjärtan genom att påminna dem om Guds nåd och godhet, och får dem att älska Honom genom att ihärdigt tjäna Honom och hans Lag, och visa uthållighet i att stå ut med Hans dekret; ty de själva, i sin försakelse, hålls vid liv av Guds bestående vänskap.”
[…]
2. Engagemanget för det islamska Samfundet
[…] Alltsedan Hudhayfas tid har begreppet al-suhba (vänskapen) använts av sunniterna för att beteckna trohetsandan mot Samfundet, sammanhållningen och den uppriktiga inbördes hjälpen troende emellan; m.a.o. utvecklingen av den koranska enighetsandan, ta’líf al-qulúb. Detta syns t.ex. hos Hasan Basrí när troende delar med sig av sin föda, eller när de vägrar att inta gemensamma måltider med människor som lever på suspekta tillgångar, eller som sprider förkastliga innovationer (bida‘). Det handlar alltså om en vilja att ”leva tillsammans” och följa reglerna. Samfundet vill låta sig inspireras av Profetens följeslagare och deras starka tro, utan att gå in på deras meningsskiljaktigheter. Detta “gemensamma liv” förbinder också de levande med Samfundets döda och manar till att be för deras själar för att gottgöra deras brister, eller, som Abd al-Wáhid Ibn Zayd gjorde, genom att t.o.m. betala deras skulder. Det är detta gemensamma liv, starkare än partisanandan, som grundade bland Hasan Basrís disciplar den ödmjuka gruppering i Basra, som blev känd som ahl al-sunna wa ’l-jamá‘a,“traditionens och gemenskapens folk”, och som utgör sunnismens historiska grund. […].
Murra Hamdání hade mångdubblat sina av lagen icke föreskrivna dagliga böner ju mer meningsskiljaktigheterna ökade mellan följeslagarna, från yawm al-dár till slaget vid Siffín. Ibn ‘Iyád brukade säga: “Om mina böner hörsammas, skulle jag enbart be för sultanen, eftersom det innebär att man ber för allas bästa”, ty “Guds hand är med gemenskapen”, fortsätter han med Hudhayfas träffande ord. Ma‘rúf Karkhí ber tio gånger om dagen enligt följande: “O Gud, laga att det muhammedanska Samfundet lever i fred! Trösta det! Visa det Din barmhärtighet!” Ibn Hanbal kräver att folk “tålmodigt lyder under sultanens fanor och ber för makthavarnas bättring … utan att göra uppror när dessa syndar och är orättvisa, ty deras bättring leder till gemenskapens bättring.” Muhásibí visar oss hur hans konvertering till den mystiska sunnismen föddes ur hans sorg över de schismer som splittrade muslimer i sinsemellan stridande faktioner.
Med den karrámiska idén om Förbundet, får denna anda av ömsesidig hjälp en apostolisk och universell karaktär. Med en paradoxal häftighet ber Bistámí för judarna, för alla människor, de fördömda, och Adam, vilket även hanbaliten Ibn Bashshár (d. 313/925) gör.
Men det är tydligen hos Halláj som denna doktrin når sin fulla mognad. Hos honom kännetecknas hängivenheten och engagemanget för det islamska Samfundet inte bara av att han ihärdigt iakttar Lagens föreskrifter och underkastar sig sin tids de facto-auktoriteter, men också av att han ägnar sig åt hjärtats apostlaskap och visar omsorg för de sämst lottade. Denna omsorg gäller inte bara de ortodoxa utan även de schismatiska, och speciellt qarmaterna; den gäller inte bara muslimer utan t.o.m. otrogna, och avgudadyrkare. I sina böner lägger han sig inte ut bara för sina vänner, utan även för sina fiender. Därtill börjar han, år 296/908, tala öppet i Bagdad om denna förvånande längtan efter att dö, bannlyst och fördömd, så att alla andra skall frälsas. Mer än hans argument om den förvandlande föreningen ingår nog denna önskan att dö som martyr i hans doktrin, som hans son Hamd erkänner sig bara ha förstått till hälften.
Hur tog doktrinen form i hans sinne? Samlingen med hans Munáját, hans ”extatiska tal [till Gud]”, […] låter oss ana hur det gick till. Vissa av texterna vittnar om en gammal och växande längtan efter att finnas uteslutande för Gud, att erbjuda sig själv till Honom som lösen för alla skapade varelser. Andra texter visar hur han, i föreningens fulla extas, blir ängsligt medveten om konflikten mellan den islamska Lagen och de mystiska nåderna: denna distinktion mellan den gudomliga föreskriften och den gudomliga maningen, ännu skarpare dragen än den som skiljer Dekretet från föreskriften. Han inser på så sätt pinobänkens växande eventualitet; och trogen sin doktrin om helgelse medelst lidande, utformar han och yppar alltmer denna längtan, inte bara efter att i döden förenas med Gud utan också efter att efterkomma och visa respekt för Hans lag. Han ber om att få dö, offrad som en gåva av lagen, i likhet med Íd al-Qurbáns lagenliga djuroffer. Sålunda blir han lycklig över att bli dödad av de som han vill rädda. Hans respekt för den islamska lagstiftningen blir för honom det avgörande beviset på den kärlek han hyser för alla muslimska själar. Gud skulle inte kunna fördöma honom längre eftersom han, deras offer, förlåter dem.
“Jag kom en natt för att hälsa på Hallaj och fann honom försjunken i bön. Jag ställde mig bakom honom och när han var färdig hörde jag honom säga: ‘O min Gud, Du den Förväntade med varje ny lycka som kommer, den Eftersökta mot all ängslan och fruktan, den Åkallade som besvarar varje behov, benåda oss, ge oss syndaförlåtelsen. Ty Du vet, och vi vet intet, Du ser, och vi ser intet. Du som skyddar våra hjärtans hemligheter. Personligheterna är Din skapelse, makt äger Du över alla ting. Det jag anförtrotts av väldoften i Din kärlek och av Ditt närmandes arom får mig att se ned på de högsta bergen och ringakta de två jordarna och himlarna. Vid Din sanning! Om Du sålde mig paradisets fröjder för den snabbaste blinkningen eller det minsta andetaget, skulle jag inte köpa dem! Helvetet med dess många plågor kan inte jämföras med det tillstånd Du försätter mig i när Du gömmer Dig för mig. Åh! Förlåt Dina varelser för deras synder, men förlåt inte mina! Ha förbarmande med din skapelse, men visa mig inte något förbarmande! Jag talar inte i egen sak, jag kräver ingenting för mig själv, gör vad Du vill med mig.” Sedan fortsatte han att be, reciterade Fátihan, och läste fram till vers 27 i sura 25: “den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ‘Om jag ändå hade följt sändebudets väg!’”. Då utstötte han ett högt rop och sade: “Detta är ropet av en som inte känner Gud. Skäms inte den som älskar, den trogna älskare som är värdig Hans kärlek, över att vara åtskild från sin Älskade?”
“Jag gick in till Halláj, säger Ibráhím Hulwání, mellan maghrib och ‘ishá, (solnedgångs- och kvällsbönen) och jag fann honom bedjande… Sedan ropade han: ‘O gudarnas Gud, o herrarnas Herre, Du som inte grips av vare sig slummer eller sömn (Kor. 2:255), ge mig tillbaka mitt jag, så att dessa dina tjänare inte faller i frestelsen. Åh! Du är mig själv, och jag är Dig själv! Det enda som skiljer mitt innersta väsen från ditt Jag är det tillfälliga [det som tillkommer i tiden] och det absoluta.’ … Sedan sade han till mig: ‘O Abú Isháq! Ser du hur min Herre lämnar Sitt absoluta avtryck på det tillfälliga inom mig, tills det brinner upp i Honom, hur det enda attribut som återstår mig är det Absolutas attribut, och hur mitt tal (nutqí) formas efter detta (gudomliga) attribut? Alla varelser, tillkomna i tiden, kan enbart artikulera det som tillkommer i tiden. Läser jag av det Absolutas tal, kommer de att anklaga mig för att ha begått dödssynder, bannlysa och döma mig, och göra allt de kan för att få mig avrättad. Men för detta är de ursäktade; och för allt de kommer att utsätta mig för blir de belönade.’ ”
Ett antal texter visar, med än större precision, att Halláj hade förutsett hur nära de legala sanktioner som skulle drabba honom var. “Jag gick in, säger Ibn Fátik, oväntat en dag till Halláj i hans rum. Han bad med pannan mot marken och jag hörde honom säga: ‘O Du vars närmande belägrar min hud, vars gåta utvisar mig dit där det absoluta skiljer sig från det tillfälliga, Du strålar ut inför min syn och jag drar slutsatsen att Du är allt (detta), sedan förnekar Du dig inom mig och jag drar slutsatsen att Du inte är något (av allt detta)! Varken din distansering kommer att bevara (mig), eller Ditt närmande att hjälpa (mig), eller Ditt krig att förgöra (mig), eller Din fred (silm) att lugna (mig)!’ När han lade märke till min närvaro reste han sig upp och sade: ‘Kom in, du stör mig inte.’ Jag gick in och satte mig framför honom. Hans ögon var blodsprängda och glänste som två glödbitar. Han sade till mig: ‘Käre son, vissa vittnar till min fördel om min helighet, och andra till min nackdel om min ogudaktighet. Vet att de som vittnar mot mig om min ogudaktighet är mig kärare, och är kärare till Gud, än de som hävdar att jag är ett helgon.’ – ‘Varför är det så, mästare?’ – ‘De som hävdar att jag är ett helgon gör det för att de är fästa vid mig, medan de som förklarar mig vara ogudaktig gör det av nit och plikttrohet för sin kult. Och den som visar plikttrohet och nit för sin kult är mig kärare, och kärare till Gud, än den som förhärligar och förlitar sig på en skapad varelse.’ Sedan tillade han: ‘Och vad kommer du, Ibráhím, att säga, när du ser mig hänga från galgen, avrättad och bränd? [Vet du att] detta ändå blir den lyckligaste dagen i mitt liv!’ Sedan sade han till mig: ‘Stanna inte här! Ge dig iväg med Guds välsignelse!’ ”
Han skulle ha kommit dithän att han önskade sig detta skändliga slut, som han såg komma. “O Abú Bakr, sade han en dag till Shiblí, ge mig din hand för det stora verk som vi tillsammans måste fullborda; se nu till att jag blir avrättad.” – “… När Gud älskar en av sina trogna, uppmanar Han andra att hata honom!… Men vad är det som händer? ... Det ser ut som mina hatare minskar i antal, …” Och så minns vi hans bön ensam på natten över Ibn Hanbals grav: “… Återbörda inte mig till mig själv efter att ha uppryckt mig från mig själv, visa inte mig åter mitt jag, nu när Du har beslöjat det, mångfaldiga mina fiender i Dina städer och de som kräver min död bland Dina trogna!” … Abú Músa berättar att en Basrabo, som dittills varit fientligt inställd till Halláj, beslöt att ändå söka honom och bönfalla honom att bota hans döende bror. Halláj svarade med ett leende: “Jag kommer att be för honom, men på ett villkor, att du fortsätter tala illa om mig, även mer än så, att du anklagar mig för ogudaktighet och eggar folket så att jag blir avrättad.” – Förbluffad höll mannen tyst. Halláj hällde lite vatten i en skål, spottade i det och sade: “Bry dig inte om det som inte angår dig, men bara se till att uppfylla villkoret.” – “Jag gör som du säger.” Och efter broderns tillfrisknande anförtrodde Halláj honom följande: “Om Gud inte hade sagt: Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans! (XI, 119, XXII, 13) skulle jag ha kastat en blick över helvetet för att låta en ljuv bris mildra dess invånares lidande.”
Det är inte för sin egen skull, eller bara av kärlek till Gud, som han önskar dö; den död han begär är en rättslig avrättning, för det islamska Samfundets och dess medlemmars bästa. “Vet, förkunnar han för folkmassan i al-Mansúrs moské i Bagdad, att Gud har gjort mitt blod lagligt för er; döda mig nu! … Ni kommer att bli belönade för det, förklarar han vidare, ty ni kommer då att ha kämpat för tron, och jag kommer att dö som martyr… Det finns ingen mer angelägen sak för muslimerna än att avrätta mig. Vet att med min avrättning fullbordas de straffåtgärder som Lagen utfärdat; och vem som än överträder Lagen måste underkasta sig dess straff.”
Natten före avrättningen ber han och klagar inför Gud om sin lott; sedan när han har förstått och accepterat sitt öde, är det “över dessa själar, vars vittne är på väg att lämna dem…” som han sörjer inför Gud:
Jag ropar ut ditt namn, o Sorg!
För dessa hjärtan, sedan länge bortvända
från den gudomliga uppenbarelsens moln,
där visdom samlas i oceaner.
Stående inför galgen ber han: “… Se Ditt folk, Dina dyrkare, de har samlats för att döda mig, av nit till Dig, för att vara Dig angenäma… Förlåt dem! Om Du hade för dem avslöjat det Du har avslöjat för mig, skulle de inte ha gjort det de gör, och om Du hade undanhållit mig det Du undanhållit dem, skulle jag inte ha behövt gå genom denna prövning” … På korset, medan tiden verkar stå stilla, flammar övergivenhetens ångest: “O min Gud, hur kommer det sig att Du inte visar Din kärlek till den(na här), som förorättas i Dig?” Men, den yttersta stunden nalkas, och timmen är slagen: “Det som den extatiska människan söker är Den Endas ensamhet, att vara allen med Sig själv!”
Här handlar det inte om legender som senare förskönats utan om det direkta intryck som hans martyrskap lämnade på hans närmaste disciplar, det som fick dem att drömma, det de inte vågade offentliggöra. De föredrog att, genom en bekväm legitimerande fiktion, inlemma hans förmodade dialog med Satan, och sedan med Farao, i Tá Sín al-Azal, hans viktigaste verk; och på det sättet göra av Halláj en av dessa fördömda vars bekännelser Koranen tillåter de troende att meditera över.
Nasrábádhí (d. 372/982) är den förste som formulerar sensmoralen i ett sådant martyrskap, i det han sade till Sulamí: “Om det finns en (broderlig) kärlek som förbjuder muslimerna att spilla (muslimernas) blod, så finns det en (gudomlig) kärlek som beordrar (muslimen) att spilla (= sitt eget blod), med hjälp av Kärlekens svärd, och detta är den högsta kärleken.”
Abd al-Qádir Kílání har i lyriska termer hyllat denna högsta kärlek:
“En blixt från Evighetens Majestät har genomfarit de visa hjärtanas himmel, en bris från bestående lustgårdar har smekt de extatiska andarnas kinder, helighetens flora har färgsatt de synska själarnas blomkrona; och se nu hur deras förstånd har gått till sjöss i Guds namn, seglat över haven och kastat ankar vid ‘den barmhärtiges, förbarmarens’ strand. Därifrån, berikade av Gudomlighetens oförlikneliga pärlor, återvänder de efter att ha erövrat evighetens skatter och bemästrat den gåva som efterfrågades av Moses under ‘Visa mig’-natten. Från sitt sökandes Sinaiberg, begrundar de det gudomliga förhärligandets ljus som strålar ut över de visas samlade skaror. Att dö medan man kämpar för att erövra Sin kärlek, bara det är värt hela livet! Att leva om än en så kort stund med en annan än Honom, det är att verkligen dö… Om Han avrättar dig med Sin kärleks svärd i denna övergående värld, kommer Han till slut att bevilja dig det lösen som kallas ‘Levande hos sin Herre, som Själv sörjer för deras uppehälle’.
Evighetens munskänkar har låtit vinglasen passera nära vissa av Adams barn, i samlingsrummets ensamhet. Det är gästabudsgivaren som har berusat dem, inte vinet… En av de visa drack en enda droppe av detta vin, upphällt åt honom av ödets Ängel som ett melodiöst förtroende, och se, nu dansar hans ande av glädje bland gästerna. Sinaiberget rycker till av begär efter förvandlingens blixtsken, det beskådar den Älskades hemlighet, och överväldigat av sin ömhets överflöd ropar det ut “Aná l-Haqq!” (“Jag är den sanna verkligheten!”). En annan hänförd gäst ropar “Subhání!” (Må Jag prisas!). Och en hel flock andliga fåglar lämnar de synliga kropparnas burar och svävar med längtans vingar i den kärleksfulla klagans firmament… de längtar efter att få picka visionens korn på evighetens Sinai. Men, mot längtans duvor skränar Allmaktens fiskgjusar: “… och då griper skräcken om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona].” (Kor. XXVII, 87) Eller, enligt den första textutgåvan: “Ruset besatte atomernas essenser tills Muhammads Lag spirade och sken i hans apostlaskaps östra himmel, medveten som den är om det Eviga Majestätets hemlighetsfulla och nåderika mysterium. Och Muhammad anropade de som berusats av kärlek, och han uppväckte de som hypnotiserats av talet, för att erinra dem om deras förbund med Honom, denna solitära natt, när Han frågade dem: ”Är jag inte er Herre?”
Man kan också citera diverse passager från Maqdisí, och Rúmí. Men vi nöjer oss med ett mycket vackert, och oförkortat, kapitel ur Mirsád al-‘ibád av Najm al-Dín Rází (d. 654/1256), där Hallájs frivilliga uppoffring insiktsfullt läggs fram (Bok III, kapitel XX):
“Att åter förena sig med den gudomliga närvaron
utan att upptas av den eller att skiljas från den”
“Den uppriktiga älskaren utlöser med sitt vara en eldens parfym, så väl att hela det mänskliga trädet, som är kött på utsidan, och på insidan Guds (andliga) rike, fattar eld och brinner. Då gör elden så att alla delarna på detta lysande träds vara, ja hela trädets vara, blir en glödande eld, så väl att allt det som var trädet nu förvandlas till ett eldhav. Här beseglas den verkliga mystiska föreningen.
[…]
Stackars Husayn Mansúr! Medan den gudomliga Elden ruvade under sitt varas träd, innan hans lemmar ens hade hunnit bli förtärda, flög Jag är den sanna Verkligheten-gnistor ur dem. Eftersom andra förvända människor, hans fiender, befann sig i närheten, bad Husayn också dessa gnistor för deras frälsning. Han blev satt i brand av själva den Allsmäktiges barmhärtighet, och blev därmed deras medlande helgon. Inse nu att denna Eld är sådan att båda blir lika välsignade, den som kastas i den och den som står intill den. ‘Välsignade är de som står intill elden och de som befinner sig i dess närhet!’ (Kor. XXVII, 8) O Husayn! Välsignad är denna Eld inom dig! Den behöver inte bränna de som står nära dig, den kommer att vara en välsignelse även för dem:
För min vän är jag en välsignelse,
och för min fiende också.
… Inte nog med att Husayn Mansúr offrade sig, han ville genom att konfrontera de onda att de också skulle bli förlåtna. Därför placerade han sitt kroppsliga vara i brasan, mellan dem och elden, och sade: ‘O min Gud! Eftersom du har upptagit min mänsklighet i Din gudomlighet, och genom den rätt min mänsklighet har till din gudomlighet, ber jag Dig att visa förbarmande för dessa som ihärdigt arbetade för att döda mig.’
Förvisso är det inte i varje mänskligt träd som offerelden lyckas sätta fyr på en sådan aloe, som utandas barmhärtighetens väldoft, med sitt begär att vara en välsignelse även för sina fiender.
O Husayn, när denna Vår kärleks eld tog fatt i ditt mänskliga träd och dess ‘Jag är den sanna Verkligheten’-gnistor sprang ur den, och eftersom din personlighet inte helt hade konsumerats av den, kunde dessa gnistor inte göra annat än att sprida rök. Men när du blev eldens byte i hela ditt varas träd, och när din gjutform, röken från ditt jag, hade avlägsnat sig och försvunnit, när din kropp hade brunnit ner till aska genom elden i Guds smärta, befallde Han att din aska skulle kastas i Tigris vatten, och då lyfte Han upp den lösa slöjan för oss att beskåda din skönhet och din fullkomlighet. Då skrev elden ‘Gud! Gud!’ på vattnets yta, med synliga bokstäver och utan rök.”
3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.
Koranen presenterar Jesus, alltifrån hans mirakulösa födelse, som identisk med Guds Ande, vilken såg till att Maria blir havande med honom. Det är den typ av helgonskap som har sitt ursprung i en mystisk förening. De Jesu underverk som Koranen nämner är denna Andes verk genom hans person, vilket uppmärksammats av Ibn ‘Arabí. Det är således normalt att den tidens muslimer som hörde Halláj predika för dem om den mystiska föreningen, skulle i honom ha sett den koranska bilden av Kristusfiguren. Enligt Koranen blåste Jesus liv i fåglar av lera, botade de blindfödda och de spetälska, återupplivade de döda, uppenbarade för människor de förnödenheter som höll dem vid liv och som gömdes i deras hem. Han bekräftade den mosaiska Lagen och försökte mildra dess efterlevnad med hjälp av några lättnader. Samtliga dessa tilldragelser återfinns hos Halláj, med många oväntade detaljer, och citeras av alltför många oberoende källor för att denna typiska gestaltning skulle förklaras vara resultatet av en i efterhand konstruerad plagiering. Betjänad av änglarna, som försedde honom, liksom Maria i templet, med “sommarfrukter under vintersäsongen”, släcker Halláj mandeisternas heliga eld, en mission som förbehålls Messias. Och i Jerusalem får han för en stund den heliga gravens kyrka att bada i ljus, när dess kandelabrar bara “tändes på den gryning som följer” efter påskafton.
Dessa konkreta episoder vilar, som vi redan sett, på en uttryckligen framhållen doktrinär likhet; det är genom att meditera över den koranska Kristusfiguren som Halláj hade definierat helgonskapet som en bestående förening med det gudomliga “Kun” (Varde!). En förening som, genom askes och ödmjukhet, uppnår de inre växande nådernas helgande. Det är vad den generation muslimer som lärt känna honom på ett utmärkt sätt har vittnat om: likheterna med den koranska Jesus som genomsyrar hans legend, de relaterade omständigheterna och de tilldelade avsikterna.
Det finns mer därtill: Hallájs efterlämnade arv projicerar idag mer än en skugga av externa likheter, tillskurna efter Jesu liv och exempel. Vissa muslimska mystikers meditationsarbete har fördjupat berättelsernas gemensamma drag. Berättelsen, där vi ser vesiren Hámid två sina händer som Pilatus inför den dömde, och där huvudvittnenas skara skriker efter hans blod, är så originellt iscensatt att jämförelsen med Jesu lidande och död blir än mer oundviklig, särskilt som båda frivilligt överlämnade sig till tortyr och korsfästning. Denna parallellism har från början sett till att förnya de olika hypoteser om den korsfästes sista minutens substitution på Golgata som i Bagdad. Idén har också fortsättningsvis fått en hedersplats i shádhiliyyas sufiska orden. […]
Denna biografis lösa beståndsdelar, identifierade tack vare annalisternas oreflekterade nyfikenhet, och till motståndarnas och partisanernas blinda tilltro, är bevis nog på anpassningen av Hallájs legend till den koranska Kristusfiguren. I denna typiska avbildning av den koranska Jesus, mejslad efter den legendariska historien, - som en martyrskapets ideala symbol i enlighet med den sufiska kristologin, - blir Halláj en märkligt levande bild av den verklige Jesus, så som vi lärt känna honom: föga ortodox, förvisso, med hans äktenskap, hans brytning med de andra mystikerna, hans apostlagärning bland shi‘itiska qarmater och otrogna, och slutligen hans långdragna och så fariseiska process. En bild som blivit kraftigt modellerad från utsidan i den samordnade dramatiseringen av hans liv och i den utsökta gestaltning som omger hans död: brutala, tvekande eller skeptiska politiker; korrumperade, omedgörliga eller likgiltiga rättslärda; vanmäktiga, räddhågsna eller uppköpta disciplar; berörda förbipasserande, gråtande kvinnor, tillgivna hjärtan. Deras enkla gruppering, överlappningarna av deras gester, förråder dessa statisters intima avsikter, hänförda, upplysta, träffade ända in i djupet av sina själar av detta inre flammande ljus, som de betraktar och som dömer dem.
Text: Louis Massignon
Övers. från franska: Hesham Bahari
Utdrag ur ”La Passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj, martyr mystique de l’Islam exécuté à Bagdad le 26 mars 922”, Del III, sidorna 217-234. Gallimard, Paris, 1975.
Pickles- och godisförsäljarens tidsresor
Pickles- och godisförsäljarens tidsresor är en historisk satir över Egyptens öde att alltid styras ”utifrån”, där huvudgestalten, Ibn Shalabi, en pickles- och godisförsäljare från 1900-talets Kairo, gör en rad intrasslade men upplysande tidsresor till de fatimidiska, ayyubidiska och mamlukiska epokerna. Parallellerna med nutid genomsyrar skildringen, som livas upp av oväntade omkastningar i tid och rum.
Ibn Shalabi söker i likhet med många egyptier efter jobb. Men till skillnad från de flesta av sina landsmän kan han göra plötsliga förflyttningar i tid. Försedd med en oumbärlig portfölj och ett islamiskt armbandsur ilar han fram och tillbaka genom Egyptens rika, omväxlande historia med sporadiska återbesök till 1980-talet.
Under sina vilda, fantastiska äventyr träffar han, blir vän med och bryter med sultaner, diktare och diverse berömdheter alltifrån Kairos grundare till Naguib Mahfouz. Khairi Shalabis fyndiga berättarkonst ger denna kvicka odyssé ett ovanligt liv.
En introduktion till Ibn ‘Arabí
En introduktion till Ibn ‘Arabí och
”De meckanska illuminationerna”
På denna vackra handskrift från 1700-talet står det:
”Och den som närmar sig makthavarnas dörrar låter sig förföras.”
Ibn Arabi, en universell ande som än idag inspirerar och förvånar filologer, historiker, filosofer och kvantfysiker. För 800 år sedan skrev han: ”Rummet är frusen tid, tiden är flytande rum”. Min senaste översättning är en kort introduktion till hans storverk, ”De meckanska illuminationerna”. Han betraktade allt i universum som levande, och arbetade för den fullkomliga Människans tillkomst, Näset som kommer att förena det synliga med det osynliga, Boken med Universum, och återställa frid och harmoni genom ingenting mindre än vår bildskapande föreställningsförmåga, (Alam al-mithál) eller enklare sagt genom vår förståelse av och kontroll över det som allmänt kallas fantasi.
Ibn Arabi, "Helgonens Insegel" och "Gnostikernas Sultan", har i åtta århundraden för sufismen varit en viktig referens och källan till ett andligt inflöde som ännu inte har uttömts. Denna visionära metafysiker som har fått smeknamnet Al-Shaykh al-Akbar, "Den största mästaren”, är dock inte en man utan rötter, historia eller hemland: hans arbete är oskiljaktigt från hans liv och från de stadier av hans inre upplevelser, artikulerade i många skrifter under den långa vandringen från väst till öst som fick honom att korsa en hotad muslimsk värld, i väst av återerövringen av den iberiska halvön, i öster av korstågen och mogulerna. Hans följeslagare och hans samtida är inte statister i en pjäs. De platser han bodde på och händelserna han levde genom är mycket mer än anekdotiska detaljer i hans sökande.
Michel Chodkiewicz introduktion till Ibn Arabis metafysiska och kosmologiska doktrin är ingen lättläst bok, men ett första steg mot införlivandet av en unik erfarenhet som visat sig vara lika tidlös som avgörande för vår förståelse av människans och språkets plats i universum. (Se Ibn Arabi: en minnesbok, Alhambra 1998. Red. Hirtenstein & Tiernan. En stor antologi med texter av Ibn Arabi samt studier av James W Morris, William C Chittick, Michael Sells, Avraham Abadi, Claude Addas, Michel Chodkiewicz, Ralph Austin, Mahmoud al-Ghorab, Souad Hakim, Frithiof Rundgren m.fl.)
Sannerligen, som vissa hävdar, behöver Gud all vår medkänsla lika mycket som vi behöver tanken på Gud. Ibn Arabi utforskade de ledtrådar som leder den sökande till "Varats enhet" genom tusentals sidor i hans otaliga skrifter utan att någonsin använda just de orden, som av ortodoxin än idag anses vara hädiska. Inte lätt att undvika svärdsmännen, men genomförbart, och han bevisade det och dog inte av svärdet utan av ålderdom, till skillnad från många av hans sufi-kollegor.
Jag är stolt över Alhambras utgivning som pågått mot alla odds i snart 35 år. Jag har tjänat Sverige väl som förläggare, översättare och författare, men jag sörjer över de pågående attackerna mot yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och värdighet, som pågår idag i våra olycksaliga demokratier. Våra s k rättigheter har visat sig vara intet mer än tillfälliga förmåner, som kunde upphöra över en natt, utan förvarning. Världen går tydligen tillbaka mot de lägsta nivåer av medvetande som någonsin upplevts. Kanske desto större anledning att ta del av Ibn Arabis tankar. ”De meckanska illuminationerna” är hans bevis på människans överskridande strävan efter det evigt sanna.
MICHELCHODKIEWICZ
En introduktion till Ibn ‘Arabí och
”De meckanska illuminationerna”
Översättning av Hesham Bahari
92 sidor / Hft
Beställ boken hos din bokhandlare!
”Låt ingen okunnig om geometri komma in”
Enligt legenden lät Platon rista in orden: ”Låt ingen okunnig om geometri komma in” på akademins dörr i Atén.
Vågar man säga de orden idag? Tecken i sädesfält. Hur känns det att vakna en morgon och upptäcka en gigantisk triskelion bestående av 409 cirklar utanför sitt fönster? Den fanns inte där dagen innan.
Om man i genomsnitt behövde bara 10 minuter för att skapa varje cirkel av de 409 behövs cirka 70 arbetstimmar för att bli klar. Hur många skojare behövs det för att utföra ett sådant präktigt konstverk i fälten? Med bräda och rep? I Englands korta sommarnatt? Visst, vi vet att det finns de som specialiserat sig på att skapa cirklar i fälten. Skojare, konstnärer och reklamnissar har haft fullt upp med att bevisa att det går att göra. Men deras verk har gjorts i dagsljus av ett helt lag med trampare och mätinstrument.
Står skojarna för de tusentals formationer som dykt upp de sista 40 åren? Hur kommer det sig att så många lyckas med sådan perfektion, nattetid, utan att avslöjas? De måtte ha högsta möjliga estetiska och geometriska sinne! Och läst Platon! Tur för dem!
Står man mitt i en formation ser man bara linjer och kurvor. Det tre dimensionella perspektivet avslöjas först när man ser tecknen från luften. Hur lyckas man skapa den effekten på marken, nattetid, på några få mörka timmar? En formation var nästan 1000 meter lång. Jag har inga svar. Utomjordisk intelligens, väderfenomen, jorden som levande organism, militären, laserstrålar, skojare? Vad spelar det för roll? De är vackra att se på och de gör något med betraktaren. De liksom upphäver tyngdlagen och tvingar oss att tänka om. Är det därför man undviker att nämna saken i medierna utom när man ska göra sig lustig över dem? Så att vi inte ska tänka om?
Alhambra publicerade en liten antologi med färgillustrationer i ämnet för länge sen, "Sädesfältens teckenmysterier", red. Beth Davis, hft, 107 s. Boken kan fortfarande beställas hos Adlibris & Co.
Adonis: "Och rymden väver förklaringarna"
Marrakesh / Fès ...
... och rymden väver förklaringarna
Hundratals författare, konstnärer och kulturarbetare
hylla Adonis på hans nittionde födelsedag på länken nedan
https://adonis90.org/participants/
se även www.alhambra.se för mer Adonis på svenska
Adonis
(1979)
Översättning från arabiska av Hesham Bahari
1.
Tiden rusar blint i en dimma
som sänker sig ner och tunnas ut,
en dimma av människors andedräkt,
ej av ånga eller damm.
Historien har sina åkommor, sina ruiner,
och nuet har en smak av halm.
Säg: Kungaspiran tillfaller krigets mamluker
och dagarna smyckas med död.
En viss kultur drar sitt sista andetag
i detta civiliserade stall.
Mellan Juvelerarnas kvarter och De kristnas aveny
ligger tiggarnas revir, där turbanernas
och lyktornas glänsande dygder hopar sig
och dansar i horisontens breda byxor.
Något kastas genom ”Stavporten”,
fylls av otålighet vid ”Havsporten”
för att nästan sprängas framför ”Krutporten”.
Föraningar som slukar avstånden...
Och om dessa dammar skulle svämma över sina bräddar,
dessa stränder driva i väg...
Tanger,
du är vidden som för krig mot hjärtat
och vägrar sluta fred med ögat.
Ordna nu väl dina drömmar i Asilah!
Marrakesh och Fès nalkas snart.
Välkomna längtans taggar.
I universums vidsträckta vingslag
skiner en profetia, ett tecken.
2.
Ett barn går i Marrakesh
genom växtlighetens hovssalar.
Varje gren i palmernas smärta linjer
är en eldkrona. Förneka inte...
Hösten är vårens glöd
Våren är höstens vätska
Plötsligt
öste regnet ner framför en lidande palm.
Oro i kronan och i roten vilsamhet.
Jag hör något som liknar tal:
Idag lär månen hälsa
på sina fattiga vänner i medinan.
3.
Kopparansiktena och nöden
som förgrenar sig längs midjorna
förhäxar dig. Du dras dit av röster:
Hettans hovar spräcker gatornas matta.
Vad sade skoputsaren
till denna förgyllda kaftan?
Vad viskade mjölkmannen
till detta cementtorn?
Och varför ser dessa trottoarer ut
som utmattade hästar,
förlorade slag?
När solskivan äntligen går ner, splittrad
mellan Atlanten och Medelhavet,
tror du dig veta att solen är en kvinnas kropp
som pendlar mellan två kärleksläger.
4.
Djami’ l-fna
En gryning i nattens kved
eller oförvägna fotsteg
klapprande i skymningen?
Textens mångfald (avlelse)
A. Huvuddel: Det smäckra slottet
Portarna öppnas eller stängs
för att välkomna fångarna
eller botgörarna.
Din tunga är en dolk, du som vittnar,
och mellan dina händer kvävs sanningen
i underjordiska tunnlar, i celler och sovrum,
där de mördades rosslingar ekar.
B. Marginal: Oceanen
Tilldragelsen pekar mot halvsläckta fester,
rastlösa ringar, språkande former
och tecken som sprids i bild efter bild.
Hälsa de blinda som förenas i mörkret,
som tigger och hukar sig framför ljuset.
Säg: Materian förtunnas i stundernas vätskor
och själen försonas med vinden.
Se hur natten tar emot dammets fotsteg.
Färgade glaspärlor skimrar i rymdens dräkter.
Se hur ansiktena på marken bäddas
och stoppas under himmelsfilten.
Denna stjärna är en sköld, denna ett bord,
den där en trumma och den där en skiva.
Kaftanen är ett klimat. En ängel
nedstiger från Venus och en gasell
har fjättrats i nattens kedjor.
I jordens kompakta mörker
upphör all kunskap.
Inbillningar förställningar Infall
Hur lyder den fallna frågan, den nödvändiga?
Hur lyder det möjliga svaret, det rättfärdiga?
Hur tvår man kärleken till kärleksvanan?
Jag känner men jag tvivlar
på det kändas utseende.
Jag nödgas följa förnuftet
utan säkerhet. Mina ord
sönderfaller. Isen är varm
Elden är kall. Insikten
Orörlig men ack så rörlig,
dunkel men ack, så klar...
Djami’ l-fna:
En värld som laddats med minnets kraft,
kroppar som sänder ut och kroppar som tar emot,
heliggjorda magiska handlingar och en legend,
som ammar sin dotter med himlens mjölk.
Från rodnad till gulnad till vithet
vajar blommorna i alla färger.
Har du undersökt ljusets stadier?
Har du mätt färgernas skala?
Har du trängt in i de sfäriska, avlånga
eller trekantiga mönstren som turas om
för att iaktta himlakropparnas vandring.
Före Kristus Före hidjran
Efter Kristus Efter hidjran
Besläktade årtal kommer och går
i mantlar vävda av sultanernas hår.
Samstämmigheter mellan människor
och tideräkningar, murar
som ibland jämnas med marken
och ibland löper jämsides.
ett moln ett vatten
... och i förlängningarnas återkommande våg
väver rymden förklaringarna.
Kommer denna väv aldrig att rivas upp?
Blinde dervisch, du måste magra än mer
för att döden skall växa, du måste vandra bort
för att låta den komma.
Ännu finns det lekutrymme mellan här och nu.
Men hur pinsamt är det inte att dö
som vilken djurgud som helst.
Detta språk skickar ut orden som vittnen
och tar emot dem som lik.
Vad sysslar den blinde dervischen med?
En förväxling mellan vinden och anden...
Jag förbryllas:
Vilken av de två är bilden?
Vilken är meningen?
Handlar det om rytmens förväxling
eller om en förgrening?
Är världen verkligen i stånd att träda in i språkets hus?
Det kommandes dunkel är för mig
skonsammare
än det gångnas klarhet
5.
”Du kan gripa solen med dina händer”, sade hon och började löpa efter sin barndom, bland hästkärror som hon i sin fantasi gjorde om till högresta palmer. Där fanns olivlundarna med sina blad som en gång i tiden vandrade ut från Syriens sluttningar och letade sig fram till annat bläck. Välkomna den lyckliga jorden. Lova att beblanda dig med dess stoft.
Och när man går igenom Ifran och Imozar för att lägga ansiktet mot Fès ansikte förvandlas man till en handskrift i en bok skriven av växterna, gultörne och lavendel, och träden som tävlar om att diktera.
Plötsligt,
omringar nattväktarna luften
och avbryter stigarnas kuttrande.
De knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna.
– Vad är ni rädda för?
– För allt. För böcker och drömmar, kifen och bläcket,
hanen och honan, dagen och natten...
Men,
här kommer en sol och den följer oss sakta
genom dessa dalar.
Marken ångar framför den,
stigen fylls av små moln,
som pressas samman och glider ner...
Så friska molnen ser ut...
regnsåll, titthål mot rymden.
Ni trångboddhetens teckenfält! Bered plats!
Mellan min själ och naturen ligger
ett bindestreck av visioner och avslöjanden,
ett hemligt brödraskap som darrar
i ett kristallklart mörker...
Det är bortsnappandet som kodas av tanken,
den seende iakttagelsen i en inbillning
som vandrar mellan elementen,
som vore den själva visheten...
Du som stiger upp i Sokrates fyrtorn,
kan du se al-Halladjs lik,
och flugorna som surrar...?
Sakta ner! Följ denna fjäril,
lär dig se myrans krökta rygg;
solens trogna soldater,
dessa heliga horor
som livar upp varje bröllop.
Skapelsens rök växer fram,
ritschandet hörs
och tingens skjorta rivs i strimlor...
Således,
när man lägger sitt ansikte mot Fès ansikte
lär man sig uppskatta ruttenhetens doft.
Kvinnor radar upp sig som planeter
med ghislinens färg, och barnen
kretsar intill som asteroider.
– Balak! Attention!
Det är herr Åsna, omsvept av barnslig
trumpenhet, som går förbi tyngd av alla sorters
änglar, tyngd av grönsaker, frukt och grödor.
Så vackert ditt tålamod är,
du åsnornas prinsessa.
6.
Fès!
Historien dryper från väggarna,
visar sig i fönstren, tar oss i handen
och drar oss med. Fortsätt framåt
längs denna återvändsgränd,
förbi dörrar som gömmer hemligheten
som kallas Öppenhet – och detta utplånande
kommer att visa er vägen.
Det ena steget efter det andra,
men foten utplånar foten.
Leran har sina böcker, sin läsning,
keramiken sina penslar och blad.
”Kvinnor – midjor av koppar,
lår som duvor. I blommornas
småhus mognar flickorna,
i väldoftande tält gifter de sig.”
– Hur vågar dessa elledningar löpa över åsninnans rygg?
– ”Skynda dig! Må Gud skänka dig lidande!”, säger åsneföraren till sin åsninna.
En svävande lykta rullar ner mot de Ädlas dal
och går förlorad i blod, blod som förvandlas
till småstenar, småstenar som färgar tidevarven.
Och vid al-Qarawiyyin-moskén travar tingen upp sig,
som huvuden och drömbuntar.
Så ljuvligt när allt blandas med allt:
ett bröd med bokens pärmar,
utdrag ur Lenins texter
med Nefzaouis Doftande ängar.
Se hur kvinnan tränger in i morötterna
med sina persiljefläckade fingrar.
Hör henne ropa: ”Jag vill ha dig, du är så skön!”
Så vilsamt att hålla blicken fäst vid böneriktningen
som vore den en vacker kropp, och vilken njutning
när man inte längre kan särskilja det man betraktar:
Är det slagg eller malm?
Lyssna! En lärds mumlande.
Kom in! Nej!
Guds portar står vidöppna,
men världens portar är trånga.
Hur skall du kunna komma in,
du förgänglige?
Två älskare, ett bönerum,
och en prostituerad med grön slöja.
Men denna moské är givmild och förlåtande,
där den står mitt emellan
naturens och kulturens marknad.
Den är naveln,
och vilken fromhet visas inte upp
i detta förföriska motstånd
mellan helvete och paradis!
7.
Adonis
Här kommer denna stund som smygande
förvandlar hans sorger till berg.
Han kryper in i sig själv för att sedan
trampas ner i bröllopens trängsel.
Vad tänker poesin nu göra åt detta?
Åt länder som skryter med sin ofruktbarhet,
åt språk som sprider epidemier?
O poesi, du ville bli syndaflod, sprutande vulkan...
Kommer det att räcka?
Befall då: Jag är despoten!
Jag proklamerar Rivningsrepubliken!
Jag är despoten och jag proklamerar Rivningsrepubliken.
Med Splittring som president.
Ruska om tingens tron i dina sinnen.
Krossa måttens stat i din jordbävning.
Dina drömmar skall ta över stjärnornas ställning
och dina tankar skall byta plats med träden
för att rota sig.
Omfamna oss, du extasens kön,
du som finns bortom ängel och demon.
Förnöjsamhet förtjänar exilen.
8.
Gester och minspel tonsätts
mellan anblicken och insikten.
Vreden antar vilans anlete.
Bitterheten lånar hymnens klang
och smärtan färgas av böneutroparens sång
medan anletsdragen behåller sitt övertag.
Du säger att ensligheten viskar i ditt öra:
”Åtrån är hjärtats underverk”.
Säg till varje kvinna: Du är den sista
och du är den första.
Således tillkom det Fès att organisera sina njutningar
och söka hjälp hos begärets förtrupper.
Din prakt lyser i ringarnas sniderier
och i monologernas spelrum
o skön skrift från Kufa.
Inte erövringens ära, utan mottagandets.
Inte glädjen över att vinna, utan över att leva.
Inte våldet, utan gemytet, den gudomliga sällheten.
Välkomna insikten som arbetar för att bli,
inte för att äga, för att bli till i förvandlingens ritual,
ritualen som ej kan begrundas,
som motsäger sig själv,
lungornas ritual och sinnenas.
Närma dig, du som stiger fram beslöjad...
Närma dig! Jag uppskattar din skönhet
och skänker dig min kärlek.
Jag kommer inte att dölja mitt ansikte
av rädsla för att förtrollas.
Någonstans läste jag att synskhet
främjas av trenne ting:
Grönska, ett lugnt ansikte
och rinnande vatten.
Således stiger din skönhet upp
som det talande ljuset över landskapet.
Närma dig! Sittande, stående, arbetande,
vi skickar söndringens skyttel
som en hälsning till denna trötta trogna kropp,
som skyddande svävar över sin gård
och ställer sin fråga till Döden:
Du barn, varför stamma?
9.
Varken Djami’ l-fna eller Djami’ l-qarawiyyin
utan folkstormen, oceanen och inträdet i tillstånd
av harmoni. Allt förskjuts framåt i tiden:
Befrielsen är en viss början till ingivelsen
om en solidarisk men tillbakadragen Tid!
Här får du alla mina stunder, min vän.
Jag splittras i sönderhackade tillstånd.
Jag tar mig samman i spridandets akt.
Existensen är en klippa och dagen
en snarad fågel som passerat förbi...
Världen har inte större resning än en mus.
Jag ser och undrar: vilket är bäst –
att fångas in och programmeras
eller att kastas ut i kaos?
Jag undrar därför att mitt kaos
är ett sinnenas godståg, en lemmarnas farkost,
ett skydd åt musklerna och gapande hål i belägringens betong,
därför att mitt kaos innehåller ett visst löfte...
Zaleghberget, låt olivträden klä mitt lik:
en uppenbarelse
en utsikt
en profetias frukt som välsignar slätternas inälvor
Djabir ibn Hayyan! Ge plats åt Ibn Arabi!
I min kropp finns en eld som slukar sig själv
en eld med två väsen, ett som andas på natten
och ett som andas på dagen,
en eld hög som luften, den låter mig aldrig vänta.
I min kropp finns en eld som äter och dricker
och en annan som varken äter eller dricker.
Mitt ansikte är sömnlöshetens skrevor.
Lagarna är förväxlingar.
Min kropp sänks ned i avslöjandets vatten
och i varje ting ser jag dess motsats.
Se hur världen låter sig genomskådas
när Vägen bär dig i ensamhetens högtider
mellan handen och hjärtat,
arbetet och språket,
talet och rösten!
Ordens äkthet i dina andalusiska sånger
formar sig till vägvisare efter vägvisare
och rymden, den väver förklaringarna.
10.
Vad gör poesin
bland all denna keramik som blöder av ömhet
som om vår andning ristade märken i den blå glasyren?
Mellan en dag som krönts med tårar
och en som krönts med blod,
månad efter månad,
år efter år...
Vad gör poesin
i en tid större än varje svulst,
varje olycka?
Dödens tid, odjurens och njutningens tid,
där skodda böcker drömmer bakom galler
om maskinernas gud.
Ve den tredje arabiska tiden!
Ve dess nyhetssändningar, tidningar
och biografer. Vem styr oss? Vart går vi
från vaggan till graven? Bakåt? Framåt?
Vad händer med våra inre rytmer?
Varje ting står för sig självt, ensamt,
i det rasande kriget. Tingen vandrar ut
ur ordlistorna och går miste om sina bokstäver.
Livet – ett ansikte som intas av katastrofen,
ett bröst som fylls av skräck, inte skräcken för en
slumrande blindgångargranat, som spränger tidens gåtor,
utan skräcken för torg fulla av gamföda, en värld
som slits itu, och öden som ristas i köttslamsornas tärning.
Jag låter mina steg förenas med mina drömmar
och tillsammans dryftar vi nya planer:
I kroppens vansinne finns botemedel för själen
och lemmarnas historia är en fotnot i begärets historia.
Jag hör vinden viska till stenen och åskan stämma in med molnen:
så dunkelt det tydliga talet är!
Nämner jag Beirut så menar jag
Damaskus, Ryad, Bagdad, Kairo...
Jag talar om stammar i förfall och gläder mig.
Jag går i elden och delar rum med lågorna.
Jag samlar det som finns till hands av exilens stjärnor
och tillsammans strålar vi mot framtiden.
Jag skriver brev till tingens okända sida och undertecknar dem
med namn som Arwad och Ninar. Ofta sjunger jag till molnen
och förvånas när de stannar och lyssnar.
Jag möblerar om naturens växter
som vore de stolar i mitt hus,
sedan stiftar jag
en inbillning.
Inte av någon särskild anledning
bara för att i min fantasi se en nyckel,
vilken som helst nyckel
till vilken dörr som helst
Ve den tredje arabiska tiden!
Tusentals tideräkningar vaknar under dess fanor.
Tusentals källor trängs under dess broar.
Tusentals djurarter irrar under dess bord,
hungriga, fångna, nakna.
Vakna o sovande stammar
Slukandets ritual är här
Här är ritualernas slukare
11.
Moské
Sultan Makt
Spegel Bild
Liknande hieroglyfer
Marrakesh Damaskus Kairo Bagdad
Jerusalem Fès
Livet är sömnen
Döden är att vakna
Havskrabbor
Landkrabbor
Ödlor av varje sort erövrar jorden
medan människan jagar himlen
Hon är Gud
som skrider fram
i en djurart
som sakta försvinner
Vad är detta allmänna som livnär sig på att mörda det unika?
Hjärnans uppror stänger in kroppen
i ett slavuppror,
som enbart kommer herrarna till del.
Araben ska födas igen!
Araben i mig drar upp sina rötter,
slår fast sin rotlöshet i mina nerver, inälvor, benmärg.
Titta på honom!
Han bidar sin tid, ordnar i premissernas alfabet.
Titta på honom med de inre lyktornas ljus
om ni vill träda in i hans tid.
Han ska förse bokstäverna med tecken
som han kommer att avslöja för er,
och tecken som kommer att avslöjas i sin tid,
ty han och tiden är två barn i samma säng.
Poesin stiger ur sin fålla.
Härska som ni vill, o galaktiska moln.
Min dikt tar på sig sin kaftan
med välavvägda ord,
med hjärtats matematik.
Visst kan du vara poet här
mellan gården och fängelset,
mellan Imozar och Tanger,
mellan Asilah och Agadir.
Visst kan palmerna vara kärror
och ljuset en kusk,
marknaden ropa till bön,
moskén skynda iväg
och det gröna téet binda samman
förtroendenas turer.
Atlanten kan bli Medelhavets resa
och Medelhavet Atlantens skepp.
Den Brändes Port kan bli Erövringarnas Port.
Min dikt tar på sig sin kaftan,
och rytmen är blodet som forsar i nuets ådror.
Sidi-l-Leabi Sidi-l-Khatibi Sidi-Banis*
Ja! Ja!
Fred till resten av vännernas sällskap
från Asilahs och Tangers balkonger
till trösklarna i Marrakesh och Fès
Fred i rymden som skriver vår historia!
Fred på kometerna som skapar rymden!
”Alif lam mim
Detta är skriften – det råder intet tvivel om den.”
Intet tvivel…
Marrakesh, september 1979
* Abdellatif al-Leabi (f. 1942), Abdelkebir Khaitibi (1938-2009) och Mohammed Banis (f. 1948), tre stora marockanska författare.
Öknens lockelse / Stenblödning av Ibrahim al-Koni
Öknens lockelse
Aforismer av
Ibrahim al-Koni
Översättning från arabiska av Jonathan Morén, 2010
Samtliga foton av Hesham Bahari, 2008
Naturen är det osynligas kropp.
Intighet är priset öknen betalar för att bli själens paradis.
Oasen är en fläck på öknens klädnad.
Vatten är flytande tid. Tid är flyktigt vatten.
Människor finns av två slag: de som går ut i naturen för att skaffa sig något därifrån,
och de som går ut i naturen för att be om förlåtelse.
All tid är inte liv; den tid vi tillbringar i naturens sköte är livet.
Den ensamma människan är inte den som drar sig undan andra,
utan den som lever mitt ibland dem.
Varje förlust är en befrielse.
Fåfängt försöker vi att hitta några andra slags varelser,
som inte är människor, i människorna.
En guldklocka är en förolämpning mot tiden.
Kunskap dödar till och med stenar.
Världen har inte tagit till sig något annat av stenen än dess form.
Stenens ädelhet ligger i dess ointresse.
Stenens vishet i dess tystnad.
Den behöver andra, som inte förmår finna den andre i sig själv.
Regnets uppgift är att tömma gatorna på folk.
Den som yvs över rikedom liknar den som yvs över sina bojor för att de är av guld.
De förnämsta husen är de vi bor i utan att äga dem.
Öknen är ett fosterland som emigrerat.
Människan är Guds ställföreträdare på jorden,
och hjärtat är Guds ställföreträdare i människan.
Stenens lag: att förhålla sig neutral.
Den som vill bli älskad vill vara slav.
För själen är gråa hår ett tecken på ungdom.
Människorna hör inte vad stenen säger,
eftersom de inte är vana vid tystnad.
En människa behöver studera länge innan hon behärskar det språk,
på vilket hon kan tala till sig själv.
Guld är en metall som inte kan rosta, då den skapats för att framkalla rost
i hjärtat hos dem som eftertraktar den.
Öknens lockelse ligger i dess frihet från orsaker till lockelse.
En besegrad generation?
Alla generationer är besegrade.
Ett hus är ett hus så länge det förblir en längtan,
men om det blir verklighet förvandlas det till en grav.
Ett folk som inte kan sjunga är ett folk som inte kan be.
Vi drar oss undan människor för att älska dem.
Vi umgås med dem för att hata dem.
Tiden och mätandet av tiden har inget gemensamt.
Hur skulle vattnet kunna annat än härstamma från det gudomligas rike,
då det är en varelse utan smak, utan färg och utan doft?
Öknen har inte förrått oss. Det är vi som har förrått öknen.
Översättning från arabiska av Jonathan Morén
Tidigare publicerad i Karavan, nr. 2-3, 2010.
Texterna är hämtade ur följande böcker: Sahra’i al-kubra (1998), Amthal al-zaman (1999), Fi talab al-namus al mafqud (1999), Nusus al-khalq (1999), Anubis (2002) och al-Suhuf al-Ula (2005).
Av Ibrahim al-Koni på Alhambra
STENBLÖDNING
En roman
Översättning av Marina Stagh
Jonathan Morén skriver om Ibrahim al-Koni
och hans omfattande verk (över 70 titlar) i Karavan, 2010:
”Tuaregen Ibrahim al-Koni är en säregen gestalt i den arabiska litterära världen. Uppvuxen i viddernas Sahara har han gett röst åt ökenomadernas myter och legender, men i än högre grad åt själva ödemarken, stenarnas och sandens tysta språk. Han betraktas idag som Libyens främsta författare.”
”Al-Koni uppträder gärna i traditionell tuaregisk dräkt med beslöjat ansikte men lika gärna som centraleuropeisk gentleman i vit sommarkostym, fotvandrande i de schweiziska Alperna där han har sitt hem sedan början av 1990-talet. Han är lika hemmastadd på kamelryggen i libyska öknen som i lärda samtal om försokratiker, kyrkofäder, Nietzsche och Heidegger.”
”Det al-Koni skildrar är inte främst öknen som landskap, utan öknen som själstillstånd: det serena och upphöjda lugnet hos en människa som är helt i besittning av sig själv, och den isolering som är förutsättningen för detta.”
Vi bjuder på några sidor ur Stenblödning.
Övers. från arabiska av Marina Stagh
Ikonen av sten
Getterna brukade inte stångas framför ögonen på honom, men de passade på när han gjorde sig redo för bön.
Dagen gick mot sitt slut. Den flammande solskivan sänkte sig sakta från sin himmelska tron, redo till avsked med hotet att återkomma nästa dag för att fullborda sitt verk och bränna sönder det den inte lyckats bränna sönder idag. Asouf körde ner armarna i sanden i den uttorkade flodfåran och började tvagningen inför eftermiddagsbönen.
Han hörde det avlägsna motorbullret och bestämde sig för att skynda sig att skänka Gud det som tillkommer Honom innan de kristna anlände. De senaste åren hade han tagit för vana att möta dem i wadin dit de kom för att titta på bilderna som var ristade i klippväggarna.
Men djävulen flög i getterna. I samma ögonblick som han åkallade Gud och tyst började läsa Öppningssuran, al-Fatiha, satte de igång att stångas mitt framför honom, som om de ville stoltsera med sina horn eller visa honom hur djärvt och skickligt de stångades. Getternas oro idag orsakades av en behagsjuk hona, som lockat till sig en envis ungget. Han hade följt efter henne sedan morgonen, nosat henne i baken och enträget försökt bestiga henne. Det hade väckt deras rivalitet. Nu samlades de och inledde kraftmätningen, beväpnade med sina långa horn.
Han avbröt sin bön, förbannade djävulen, och gav sig av mot den viktigaste klippan i wadi Matkhandoush för att göra sin plikt.
Det var en brant klippa längst ner på västsidan av den uttorkade wadin, just där den mötte wadi Aynsis och de tillsammans bildade en djup, bred flodfåra som fortsatte sitt sluttande lopp mot nordost tills den rann ut i Stora Abrahuh i Massak Mallat.
Den väldiga klippan, som kantades av en kedja av grottor, stod som en hörnpelare sist i raden, trotsigt vänd mot den brännande solen sedan tusentals år tillbaka. Den var smyckad med de mest konstfulla ristningar som den förhistoriska människan åstadkommit i hela den stora Saharaöknen. Uppför den mäktiga klippan reste sig en jättelik siare. Hans ansikte var dolt av en gåtfull mask. Med högerhanden vidrörde han en stolt och vördnadsbjudande mufflon som stod vid hans sida med lika högburet huvud som han själv, båda vända mot den fjärran horisonten, varifrån solen vräkte sina strålar över deras anleten dag efter dag.
Under tusentals år hade den store siaren och den heliga mufflon bibehållit sina tydliga, djupt utmejslade och utsökta anletsdrag, som talade till oss från den stumma, stenhårda klippan.
Inristad i den massiva stenen trädde siaren emot oss i full gestalt, fast han tycktes större och kraftigare än verkliga människor. Han stod aningen vänd mot den heliga mufflon, som också den var avsevärt större än vanliga mufflon.
När Asouf i sin ungdom genomkorsat den otillgängliga wadin för att finna bete för sin hjord hade han förstås inte haft en tanke på att dessa klippristningar skulle vara så märkvärdiga, som de ansågs vara idag, när de blivit en bönenisch för kristna turister. De kom farande i terrängbilar genom öknen från de mest avlägsna länder för att titta på klippan, och de gapade stort av förvåning inför dess mäktighet, skönhet och mystik. En gång hade han till och med sett en europeisk kvinna falla på knä framför klippan och mumla fram obegripliga ord, som han intuitivt förstått måste vara de kristnas böner.
Varenda wadi i hela Massak Satfat hade klippväggar och grottor prydda med målningar. Han hade upptäckt dem när han var liten och utmattad av att springa bakom den ostyriga hjorden tagit sin tillflykt till grottorna för att söka skugga från solen och njuta några ögonblicks vila. Han brukade roa sig med att betrakta de färglagda teckningarna: jägare med långsmala, konstiga ansikten som sprang efter olika djur, där han bara kände igen mufflon, gasellen och vildbuffeln. På klippväggarna fanns också nakna kvinnor med enorma, svällande bröst, alldeles för stora för deras kroppar. Denna syn fick honom att brista i skratt. Han såg för sig hur brösten hindrade kvinnornas gång och deras möjligheter att förflytta sig fritt och kastade sig bakåt med ett ljudligt gapskratt, som ekade mystiskt när det fångades upp av otaliga, okända grottor.
När han klättrade upp i bergen efter getterna upptäckte han sedan andra målningar. På klippväggarna såg han hemska ansikten som såg ut som demoner och otäcka djur som inte fanns i öknen. Det som förvånade honom var att hans mor aldrig hade berättat om dem ens i sagans eller legendens form. Inte heller hans far hade fört dem på tal innan han omkom i den ödesdigra jakten på den besatta mufflon.
– Det var de som bodde i grottorna förr i tiden, våra förfäder, sade hon när han frågade.
– Men du har ju sagt att det är djinner som bor i grottorna.
Hon stirrade häpet på honom, log till och fortsatte sedan att med vaggande rörelser från höger till vänster kärna mjölken i skinnsäcken framför sig.
Men han gav sig inte.
– Var våra förfäder djinner?
Hon kvävde ett skratt, men han fångade upp det i hennes ögon och upprepade frågan. Besvärad snäste hon av honom.
– Du får väl fråga din far.
Han frågade sin far som skrattade och sade:
– Kanske var de djinner, men djinner av det goda slaget. Djinner är som människor, de tillhör olika stammar, några stammar är goda och andra är onda. Vi tillhör den andra stammen, den stam av djinner som valt det goda.
– Är det därför som vi inte bor granne med någon?
– Ja, just därför. Om du bor granne med de onda, häftar sig ondskan vid dig. De människor som föredrar det goda måste hålla sig undan från människorna för att inte råka illa ut. På samma sätt gjorde den här gruppen djinner. De bosatte sig i grottorna för mycket länge sedan på flykt undan ondskan. Hör du inte hur de pratar med varandra under månklara nätter?
Hans mor blandade sig i.
– Varför skrämmer du upp honom med djinnernas nattliga prat? Det vore bättre om du mjölkade kamelen, så att jag får mjölk innan kvällsvarden.
Skrattande reste sig fadern för att gå och mjölka kamelstoet. Asouf vände sig till sin mor:
– Jag hör djinnerna prata i grottorna varje dag. De säger konstiga saker och ibland får de för sig att sjunga. Men jag är inte rädd för djinnerna.
Hon skrattade till och kastade några torra grenar på elden.
Asouf fortsatte att ha roligt åt djinnernas ansikten i grottorna i bergen.
Han brukade fly det stekheta solgasset och flämtande ta skydd i klippornas håligheter. Efter att ha vilat sig en stund kröp han fram mot klippväggen och började stryka bort lagren av dammstoft för att få de inristade linjerna i klippan att framträda. Han fortsatte att torka de väldiga väggarna rena ända tills de maskerade eller långsmala ansiktena blev synliga eller tills djuren, på flykt undan de maskerade jägarnas spjut, framträdde klart: mufflon, gaseller, bufflar och många andra storvuxna, långbenta djur, som man aldrig skådar i öknen idag.
Sedan började han ge olika floddalar, markområden och berg namn efter de varelser som var inristade i klipporna; en blev Gasellwadin, en annan Jägarfolksmarken, en tredje Mufflonberget, en fjärde Betesslätten, tills han en dag upptäckte stordjinnen, den maskerade jätten, som tornade upp sig intill den vördnadsbjudande mufflon och vänd mot kaaban inväntade soluppgången, lovprisande Herren i evig bön.
Den dagen hade han följt efter den ostyrigaste geten i hjorden. Den hade lösgjort sig från resten av flocken och smitit ner i den otillgängliga wadin Matkhandoush. Asouf rusade iväg efter geten men kom inte ikapp den förrän långt nere i wadin där den löpte samman med den angränsande flodfåran Aynsis, och de tillsammans formade en djup, mäktig flodravin som vindlade sig genom det karga ökenlandskapet ända fram mot Abrahus slätter. Där fanns det en samling grottor krönta av väldiga klippor. Dessa klippor kantade den där höga bergsklippan som tornade upp sig som en byggnad mot skyn, som en hednisk stod rest av gudarna. Den maskerade djinnen och den heliga mufflon täckte hela det mäktiga stenpartiet från topp till fot. Han stod länge och betraktade bilden. Sedan försökte han klättra uppför klipporna för att vidröra den enorma djinnens mask, men lyckades inte.
Vägen upp till klippan var en svårframkomlig stenbrant. Han försökte ännu en gång klamra sig uppför de släta klipporna, men några stenar under hans fötter gav vika, och han föll handlöst ner i wadin och hamnade på rygg.
Han vred sig ännu av smärta när han krypande på alla fyra försökte komma i skugga under en hög, grön akacia i mitten av wadin.
Hjärtat dunkade våldsamt och kroppen badade i svett. När han nådde fram till trädet försvann skuggan.
Trots sin häpnad över att skuggan försvann lade han sig ner under trädet och väntade på att den obarmhärtigt stekande solen skulle gå ner.
Nästa dag upptäckte han att den ostyriga geten som lämnat hjorden och fört honom till stordjinnens grotta hade rivits av vargen under natten. Han mindes hur akacian hade lämnat honom i sticket och fått skuggan att fly när han sökte dess skydd efter fallet från klippan.
En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok: "Profetens kvinnor"
En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok
Profetens kvinnor
Boken kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans
Storschejken vid det egyptiska lärosätet al-Azhar runt förrförra sekelskiftet, reformisten Muhammed Abdoh, yttrade under sin förvisning i Frankrike någon gång på 1890-talet följande ord: ”Jag ser islam praktiseras utan muslimer i Frankrike medan hemma har vi muslimer som inte vet hur man ska praktisera islam.” Mycket vatten har runnit under broarna sen dess men hans dom över islam och muslimerna står sig. Idag och med få undantag hänger flertalet muslimska länder efter i utvecklingen. Detta gäller inom de flesta områden, utbildning, forskning, hälsa, industri, jordbruk, förmågan till innovation och återhämtning – den muslimska världen har alltsedan Abdohs tid och långt tidigare gradvis förlorat sin självständighet som kultursfär, alienerats, och de sista femtio åren har den alltmer blivit ett fritt spelfält för skoningslösa geopolitiska intressen.
Historien kan dock inte sammanfattas i enkla manualer i hur man bygger en civilisation och hur den går förlorad. Den har sin egen komplexitet och tillväxtsmekanismer beroende av ett stort antal invecklade faktorer, rumsliga och tidsliga, materiella och immateriella, vilket Ibn Khaldun tog väl hänsyn till när han skulle förklara rikenas uppgång och fall på sin tid. (Se Prolegomena - En introduktion till världshistorien, av Ibn Khaldun, Alhambra, 2.a uppl 2001)
Alltsedan renässansen och med högre tempo från och med upplysningen har vetenskapernas utveckling och samhällets gradvisa sekularisering tvingat fram ett ifrågasättande av de religiösa urkunderna. Bibelns båda delar utsattes för en noggrann komparativ läsning och historiska svar söktes för första gången med hjälp av de växande filologiska och arkeologiska disciplinerna. Detta hade som effekt en sorts ”sekularisering” av kyrkan, som fråntogs sin politiska makt och hädanefter enbart tilläts ägna sig åt en själasörjande verksamhet. På sätt och vis blev denna förvandling av den kristna religionens roll i samhället dess räddningslina under turbulenta och blodiga tider, som ännu inte tagit slut.
Islam å sin sida har vuxit ur den politiska turbulensen som drabbat Arabien på sexhundratalet och som såg till att det skriftlösa arabiska språket inom loppet av blott två hundra år skulle bli det patriarkala paradigmets och vetenskapens mest avancerade medium, främst genom assimilering av grekiska, persiska och indiska tankegods.
Det som är mest slående i detta patriarkala tankegods, där religiösa urkunder och deras uttolkare ännu inte lyckats befria sig från ”politikens träsk” och de myter en sådan symbios mellan religion och politik ser till att underhålla och sprida, är samexistensen inom det av fullständigt motsatta, för att inte säga motsägelsefulla, världar. Det är märkligt nog samma patriarkala grund där samhällets kvinnliga hälft döljs och förtigs som gett upphov, mycket tack vare Koranens förlösande kraft uppfattad som en övergång från den muntliga till den skriftliga kulturen, till den mystik och de mystiker som kom att hylla kvinnan och i henne se i lika hög grad som i mannen det gudomligas verkan och väsen.
Islams största mystiker genom tiderna, andalusiern Muhyiddin ibn Arabi, återkommer ofta till kvinnans roll i hans uppvaknande, och i utformningen av hans verk, vilket beskrivs av honom som ”en ocean utan stränder”. En av hans böcker, ”Längtans tolk”, ägnas den kvinna som inspirerat hans opus major. Boken som består av ett sextiotal kärleksdikter, sonetter, besjunger denna andliga förening i kroppsliga termer, vilket åsamkade honom kritik från de fromma lärda.
Det som mystiker upptäckte i Koranen var den skarpa skillnaden mellan det som hör det eviga och det som hör tiden till. Några av Koranens verser är fascinerande genom att de hänvisar till frågor som handlar om en förtidig förståelse av kosmisk relativitet. ”En ängels dag, för att nå de högre sfärerna, motsvarar femtiotusen av människans år”, står det att läsa i Boken. Men det finns inget logiskt sätt som dessa två dimensioner, det eviga och det tidsliga, kan mötas på eller ens växelverka sinsemellan i den skapade världen. Enbart genom sublimation och transcendens kan detta ske.
En myt är en imaginär konstruktion, avsedd att förklara kosmiska eller sociala fenomen. Den lägger grunden för en social praxis enligt de grundläggande värdena i ett givet samhälle i strävan efter dess sammanhållning. Om man godkänner denna pragmatiska definition av myten kan man också betrakta historieskrivningen som en sådan, en myt som bara kan förklaras av eller bytas ut alltefter behov mot en annan myt.
Haditherna och de olika levnadsteckningarna som berättar om Muhammeds liv och den islamska missionens första årtionden, vilka boken ”Profetens kvinnor” bygger på, skrevs ner långt senare under sen umayyadisk/tidig abbasidisk tid för att gå kalifernas ärenden. Många detaljer kan ha blivit fabricerade av den tidens intellektuella för att tjäna makthavarnas syften och behöver inte alls motsvaras av historiska fakta, utan bara bygger på hörsägen. Som psykolog och psykoanalytiker ser författaren till ”Profetens kvinnor”, Houria Abdelouahed, på den tidens kvinnor genom samma prisma som vår tids kvinnor ser på sin långa, underdåniga ställning gentemot männen. Man kan alltid hävda att lidandet och dess påföljder för kvinnorna är desamma då som nu. Dock risken är att vi blir frågan, tagen ur sin historiska kontext, svarsskyldiga.
Problemet ligger i det dogmatiska närmandet till det skrivna ordet. Muslimernas enda chans till att återupptäcka Bokens andliga dimension, dess kvinnliga sida om man vågar sig på en sådan jämförelse, är att åter sätta den i dess historiska dimension. Låta det som hör till Gud i Boken återvända till Gud och det som hör till världen stanna kvar i världen. För detta måste muslimerna börja ”läsa” Boken istället för att ”recitera” den (”Vi har inte läst Koranen än…” hävdar den tunisiske filosofen och teologen Yusuf al-Siddiq på France24 arabiska kanal). Problemet är delvis, som under alla tider, de intellektuella som är beroende av makthavarna för sitt uppehälle, dogmtillverkarna, som är så måna om sina förmåner att de sällan lyckas befria sig från det som skänker dem vikt och betydelse i samhället. (För en gedigen beskrivning av detta fenomen se ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” av John Ralston Saul, översatt till 23 språk, Simon & Schuster Paperbacks, NY, 1992.)
Varje socialt skikt i samhället har alltså skapat sin egen bild av profeten. För det enkla folket blir profeten den personifierade barmhärtigheten medan sufier ser i honom det som levnadsteckningarna förbisåg, inte den man som ”begåvats med fyrtio mäns kraft i sina samlag”, så som han beskrivs av de manliga levnadstecknarna, utan det andliga Näset (al-barzakh) som förbinder Boken med världsalltet och språket med livets mening, den fullkomliga Människan (al-insan al-kamil), så som en ”feminist” som Ibn Arabi skrev redan på 1200-talet. Utan dessa nyanserade och idealiserade speglingar av en annars föga känd historisk period hade ingen levande muslimsk kultur värd namnet kunnat hävda sig, vinna folkens hjärtan och befästas på tre kontinenter under så lång tid. Makthavarnas politiska islam och dess snäva tolkningar å sin sida är inte förmögna att skapa något annat än förtryck, förvrängningar och förvillelser.
Det är med den tanken i bakhuvudet som läsaren bör närma sig Profetens kvinnor. Houria Abdelouahed har avslöjat den patriarkala myten för vad den står för, för att värna om kvinnans rätt till ett ansikte och ett eget liv i ett ojämlikt samhälle. Hennes arbete har pionjärskapets vågsamhet och förbryllelser. Hon vill rensa den islamska kulturen från allt det världsligt efterhängsna som vidlått den i fjorton långa sekler och återge den dess mystiska glans genom att föra kvinnornas talan, och med Ibn Arabis ord, mystikern som var samtida med Hildegard von Bingen, påminna oss om att ”den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på”.
Text: Hesham Bahari
Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken - Platsens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bl. a. svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne.
PS. Houria Abdelouaheds bok "Profetens kvinnor" kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans.
Profetens kvinnor
Hft med flikar / 186 sidor
Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020)
Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)
Intervju med Houria Abdelouahed på Télérama
Den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed är föreläsare vid Universitet Paris-Diderot. Efter en bok med intervjuer 2015 med den syriske poeten Adonis (Våld och islam) publicerar hon nu Les Femmes du prophète, en poetisk och kritisk redogörelse baserad på en studie av de religiösa urkunderna. Hon sätter fingret på det tvivelaktiga bandet mellan religiös tro, social organisation och kvinnornas status.
Varför blev ni intresserad av profetens hustrur?
Det som intresserade mig i början var mystiken, och i synnerhet Ibn Arabi, filosof, jurist, poet, som föddes på 1100-talet i Andalusien och dog 1240 i Damaskus. En man som hyllade sina två lärare, båda kvinnor, och som skrev: ”Den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på.” Ibn Arabi skrev bl.a. om Balqis, drottningen av Shebas subtila bemötande av kung Salomo. Så småningom började jag titta på hur kvinnor omtalades i Korantexten. Jag ville veta mer och började läsa Tabari, historiker och koranexeget. Hans idéer och historieskrivning fann jag mycket problematiska ur ett kvinnligt perspektiv. Under denna tid arbetade jag kliniskt med arabiska våldtäktsoffer från kriget i Syrien, och jag kände hur jag översvämmades av oändliga klagomål. Dessa patienter ställde mig inför förtrycket i både min egen uppväxt och den kollektiva historien. Jag insåg att Aysha, profetens barnhustru, kan vara vilken liten flicka som helst som gavs bort för tidigt i äktenskap.
Menar ni att det finns en social kontinuitet inom den muslimska kulturen, baserad på teologi?
Absolut. Idag, när en kvinna gör anspråk på sin fars arv, baserar domaren sig inte på texten till mystikern Ibn Arabi – "Kvinnlighet är det som får världen att gå runt" – utan på den teologiska texten: ”Mannen har rätt till två gånger kvinnans andel”. Många kvinnor i muslimska länder arbetar för att försörja sina familjer, men när de ärver kommer de ändå att få bara hälften av det brodern får, och det enligt lagar som stiftades för femtonhundra år sedan. I dessa texter läser vi att när Um Salama, en hustru till profeten, ville gå ut i krig för att ha samma rättigheter som mannen, kom ängeln Gabriel för att berätta för honom att nej, Gud hade bestämt annat. Gabriel var alltid där för att berätta för kvinnor att de ska underkasta sig. När Muhammad ville ha sin adopterade sons hustru gjorde Gabriel det lagligt. När han ville ha en liten flicka gjorde Gabriel det lagligt. Och så vidare. Gabriel var för slaveri av kvinnor. Kvinnans underkastelse krävdes av himlen.
Varför gjordes det ingen ny läsning av texterna?
Den arabisk-muslimska kulturen kan inte reduceras till teologi. Vi har förvisso haft Averroes, Avicenna, Ibn Arabi, Hallaj, Sohrawardi, Razi… Vi har en mystisk, filosofisk, poetisk text, men det är den teologiska som har segrat och som stiftar lagar. Med berättelsen om Zaynab, den fantastiska skönhet som profeten ville ha, trots att hon var hustru till hans adoptivson, har två verser nedkommit med ängeln. Den första ber profetens hustrur att inte exponera sig i det offentliga rummet som andra kvinnor. Den andra påtvingar hijab (slöjan) för profetens hustrur. Den citerade versen säger till de troende kvinnorna att beslöja sin jayb, dvs. sina ”öppningar”. Men det kan syfta på könsklyftan eller skinkorna eller klyftan mellan brösten. Tabari och andra kommentatorer gick till överdrift och inkluderade händerna, fötterna, ja hela kroppen.
Så det kommer mycket tidigt?
Ja, mycket tidigt, och det som verkligen fick mig att undra och må dåligt under lång tid är denna oförståelse: hur kunde de som tolkat och kommenterat texten under vår tid bara upprepa, bokstavligt talat och ord för ord, gårdagens kommentarer? För att skriva min bok fick jag studera en hel del verk, jag gick från en version till en annan, och jag försäkrar att det inte finns någon skillnad mellan andra århundradets förklaringar (800-talet) och dagens. Jag förstod inte hur dessa hagiografer lyckades påtvinga tystnaden på alla tänkande människor.
Och förstår ni det idag?
Jag skulle vilja förstå. Så länge det gäller profetens hustrur, i likhet med profeten själv, har de blivit heliga föremål. Inga frågor var möjliga. Och de förblir omöjliga än idag. Förutom av subversiva, överträdande människor. Så vi kan tänka oss att mannen, främmande inför det kvinnliga könet, kände sig orolig och genom att förtrycka kvinnan gav sig för många privilegier. Och eftersom frågan handlar om det heliga är det inte möjligt att ifrågasätta den, utan mannen tvingas uppvisa sin starka dominans genom att åkalla himlens krafter mot kvinnorna.
Är islam verkligen annorlunda från andra monoteismer när det gäller kvinnor?
Alla monoteistiska religioner har försökt tämja kvinnan. Om vi tar kristendomen, så hände inte detta under Jesu liv som tvättade fötterna på syndaren Maria Magdalena och som var exemplet på själva toleransen, men se vad kyrkofäderna gjorde! Vi faller alltid tillbaka på samma klichéer, samma regler. Monoteismen har varit en katastrof för kvinnor. Det är nödvändigt att studera de tidigare civilisationerna, de sumeriska, babyloniska, egyptiska, när det gäller denna fråga, vilket inte har gjorts tillräckligt.
Hur ser islam på det som kom före det?
Det är "jahiliyya", den hedniska okunnighetens tid. Och det är katastrofalt. Islam såg sig själv som början på civilisationen. Vi raderar Mesopotamien, Babylon, mederna, grekerna, bysantinerna, egyptierna; den Andre förkastas helt och hållet. Vi vet emellertid att Koranen innehåller många icke-arabiska termer, men inte ens det får vi säga. Det är inte enbart civilisationerna före islam som förkastades utan också de samtida kulturerna, eftersom det fanns gott om judar och kristna i Arabien. Så här har vi ett verkligt problem med hur den Andre uppfattas.
Men kvinnornas ställning har ändå varierat mycket beroende på tid och land?
Vi gjorde verkligen framsteg under Nahdan, den arabiska renässansen, i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. När du tittar på äldre egyptiska filmer upptäcker du verklig frigörelse. Egypten var en fyrbåk, men det fanns också mycket ifrågasättande i Irak, Syrien och Libanon. Jag kände ett Marocko som var mycket mer upplyst än det är idag, som ung tjej kunde jag gå på bio med mina pojkvänner. Det har blivit svårt för flickorna idag. Saudiarabien finansierar alla islamiseringsrörelser. Jag minns att jag i Tanger gick på kurser finansierade av Wahhabiterna, flickorna uppmanades att bära slöja, imamerna i moskéerna förtalade obeslöjade kvinnor. Saudiarabien la ut texten, och folkmassan följde efter.
Varför ?
Jag tror det beror på att den religiösa bakgrunden, trots begynnelsen av en sekulär renässans, har förblivit intakt. När religion inte är en individuell fråga längre utan en kollektiv hysteri, representerar den en verklig fara. Den förkastar alla discipliner, från antropologi till psykoanalys. Hur kommer det sig att en undermålig diskurs segrar till slut? Och hur kan vi tala om islamisk feminism? Feminist och muslim har jag inget emot: att en kvinna inte vill rycka undan mattan för sin identitet, det kan jag förstå. Men feminist och islamist, det tror jag inte är möjligt. Vissa verser är öppna för tolkning, andra inte. När en vers säger "Slå dem om de fortsätter att vara rebelliska", antingen man gillar det eller inte så kan verbet ”att slå” bara tolkas på ett sätt. Och när Tabari tolkar versen ”Slå dem…”, skriver han att en man kan bestiga kvinnan utan att prata med henne. Så han har rätt att våldta henne, m.a.o.
Ändå måste man känna till allt detta. När man växer upp i ett muslimskt land. Känner folk till dessa texter och historien bakom alla profetens hustrur?
Nej, man känner bara till Khadija, för hon är den första, hustru-mamman, kärleksfull och älskad, Hafsa för att hon är ”Koranens bevarare” och Aysha för att hon kallas ”muslimernas minne”. Men muslimer känner inte till alla dessa hadith som berör sexualiteten t.ex., eftersom de bortser från Ayshas ord i frågor om sex. Man måste vara teolog för att känna till dem, eller väldigt nyfiken. Problemet i muslimska länder är att stora intellektuella, efter att ha läst Kant, Hegel, Freud, Lacan eller Lévi-Strauss, låter bli att titta på dessa medeltida texter och studera dem, eftersom de upplevs som oviktiga eller efterblivna. De känner egentligen inte till detta som islamska urkunder talar om. Eller så har vi imamer som läser urkunderna, men ignorerar Kant, Hegel osv. Och lever därmed kvar i forntiden. Det bör tilläggas att de flesta kultiverade muslimer inte känner till dessa texter, inte vet att profeten kunde beordra halshuggning av en man och ta hans dotter som hustru samma dag. De kan hävda att det jag berättar i den här boken inte stämmer. Det är därför jag citerar mina källor. Läs bara dessa texter.
Vad skulle hända om dessa berättelser varit bättre kända?
Det skulle vara en chock, säkert. I berättelsen om Safiyya – hon blev profetens hustru samma dag som hennes far, hövding för en judisk stam, och hennes make halshöggs – kan man läsa dessa chockerande ord: "Hon talade inte". Ingen undrade över denna tystnad, dess melankoliska dimension. Även om man inte är psykoanalytiker, om man håller sig till historikernas faktiska information, kan man konstatera att Safiyya inte överförde några hadither. Detta betyder att även om hon konverterade och blivit en av profetens hustrur och därför ”De troendes moder”, var hennes ord inte tillförlitliga, eftersom hon var judinna. Hadither från Aisha och Hafsa överförs, men inte Safiyya. Det är en sluten och narcissistisk uppfattning. Ingen öppning mot den Andre görs möjlig.
Hur kommer man ut ur detta dilemma?
Vi måste hjälpa till att göra denna mörka del av historien känd och debatterad. Det historiska närmandet saknas helt, eftersom våra referenser förblir Tabari, Ibn Kathir, och andra författare från de första århundradena e.H. som blandar ihop historia och legend. Tabaris krönikor berättar hur den muslimska religionen infördes med våld, men det låter vi vara osagt. Ingen konstruktiv tanke är möjlig utan yttrandefrihet. För att avtäcka höljet och förstå kvinnorna bakom slöjan behöver vi rätten till det avvikande talet, demokrati och sekularism. Västerlandet har vunnit enormt på sekularismen; så länge vi inte är sekulära kommer vi att fortsätta att lida. Det betyder inte att man ska avskaffa religionen. Men att var och en kan leva med sin tro utan att påtvinga den andra.
"Sätt blommor i håret, ikväll skall vi dricka champagne"
… inte bara en välskriven och spännande berättelse om ett fängslande kvinnoöde utan också en detaljerad och doftrik skildring av en konfliktfylld och mytomspunnen del av världen under 1900-talets första del.
Inger Wassenius / BTJ
Ny bok från Alhambra
Sätt blommor i håret,
ikväll skall vi dricka champagne
en biografi om Orientfararen Karin Johnsson
— författare, feminist, fotograf
av Carl-Magnus Stolt
310 s / Inb / Rikt illustrerad med fotografier av Karin Johnsson
Karin Johnsson var halländskan som under 1930-talet blev berömd Orient-resenär och författare. Hon levde såväl i öknens beduinbyar som i arabiska palats. Förklädd till muslim tog hon sig som pilgrim till Mecka 1931.
Hon var en färgstark och fantasirik kvinna. Om hon varit man, hade hon kultförklarats och höjts till skyarna som en av våra stora reseförfattare.
Hon var också skicklig fotograf och fängslande föreläsare. Hennes böcker är fartfyllda och roande skildringar av vardagslivet i Orienten, såväl i palats som koja. Hon var en osentimental berättare med djup humor.
På 1930-talet var hon en välkänd feministisk kulturpersonlighet i Sverige. Men genom sina arabiska kontakter hamnade hon mitt i den brännande konflikten mellan judar och araber. Det blev inte minst uppenbart när hon 1938 förlovade sig med en muslimsk man som var ättling till profeten Muhammed. Men själv övergav hon aldrig sin kristna tro.
Efter andra världskriget blev det allt svårare för henne att publicera böcker och hon hamnade alltmer i skymundan. Redan långt innan hon dog 1968 var hon bortglömd. Men hennes annorlunda reseskildringar från Orienten borde vara levande klassiker. Utan tvekan är hon en av svensk litteraturs stora ökenskildrare.
Biografin "Sätt blommor i håret, ikväll skall vi dricka champagne" lyfter fram en bortglömd kvinnohistoria. Karin Johnssons författarskap och hennes dramatiska och spännande livsberättelse är värda att rädda från glömskan.
Ny bok - En överflödig kvinna av Rabih Alameddine
typiska ramar utan skapar något alldeles eget."
Josefin Roos / BTJ
En överflödig kvinna
Rabih Alameddine
Översättning av
Astrid Ericson Bahari
Hft med flik / 256 s.
Utgivare: Alhambra
Boken finns att beställa i bokhandeln
Aaliya lever sitt liv i Beirut, i en våning som har varit hennes sedan hon var ung och gift. Skild, barnlös, gudlös, faderlös och fyllda 72 – en belägenhet som knappast ger så mycket prestige, varken i världen eller i Libanon – har hon dragit sig tillbaka för att helt och hållet leva i böckernas värld. Noga väljer hon bland världslitteraturens skatter, från Leo Tolstoj till Fernando Pessoa, och sedan översätter hon, en roman om året. När detta är gjort lägger hon undan manuskriptet i det oanvända badrummet som hör till (den obefintliga) pigans rum. Minnena av inbördeskriget är fortfarande färska, men hon har funnit sitt eget sätt att handskas med dem.
Författaren, den libanesisk-amerikanske Rabih Alameddine, är en av världens mest hyllade, och är född 1959 i Jordanien av drusiska föräldrar. 2014 vann han California Book Awards Gold Medal Fiction för En överflödig kvinna. Boken är en kärleksförklaring till litteraturen och dess makt att transformera. Rabih Alameddine bor i San Francisco och Beirut.
Amerikanska pressröster om
En överflödig kvinna
”En överflödig kvinna är en betraktelse över, bland annat, åldrande, politik, litteratur, ensamhet, sorg och uthållighet. Om det finns några skönhetsfläckar i denna vackra och uppslukande roman, är de knappt synliga.” New York Times
”En triumf… en bok värdig att sättas på en hylla bredvid de stora verk vars skönhet och kraft (Alameddines) roman hyllar.” Los Angeles Times
”Oemotståndlig … ärlig och mänsklig.” Wall Street Journal
”Jag kan inte minnas när jag senast blev så gripen av själva tonen i en roman. ... Aaliya är tankeväckande, hon är komplex, hon har humor och är kritisk.” NPR.com
”En lovsång till läsandets transformerande kraft.” LA Reviews of Books
”Alameddine har frambesvärjt en charmerande berättare i sin medryckande roman, en kvinna som är, liksom hennes stad, svår att förstå, svår att stå ut med, svår att lära känna, och, framför allt, passionerat komplex.” San Francisco Chronicle
Från den store Gargantua till Lucky Larry eller Den västerländska demokratins uppgång och fall
Från den store Gargantuas förskräckliga leverne
till Lucky Larry
eller Den västerländska demokratins uppgång och fall
”Säg sanningen och skäm ut djävulen.”
Rabelais, 1500-talet
”Vi lever i den stora upplösningens tid. Civilisationens uppgång och fall. Uppgången kännetecknas av ifrågasättande, fallet börjar när man slutar ifrågasätta. Så just nu befinner sig västerlandet i det största tänkbara förfallet. Kanske t.o.m. den s.k. tredje världen med alla sina problem har mer framtidsutsikter att se fram emot än denna öronbedövande tystnad, denna ekonomiska fundamentalism som kväver oss alla och förbjuder oss att ställa den enklaste frågan: Cui bono? Vem tjänar på det?”
Anonym brevskrivare
”Det är omöjligt att utöva rättvisa i hemlandet
men samtidigt begå oförrätter utomlands.”
Herbert Spencer, ”Människan mot staten”.
Omslaget till första boken av Rabelais: Den store Gargantuas förskräckliga leverne.
François Rabelais föddes 1494 i Chinon, Touraine, och dog i Paris 1553. Enligt legenden var hans mor havande med honom i elva månader, och när han till slut bestämde sig för att göra entré i världen gjorde han det med ett gapskratt. Barnmorskan höll med förvåning upp gossebarnet. Den häpna modern frågade: ”Är det vanligt?” Förvåningen förbyttes i glädje och barnmorskan svarade: ”Aldrig hört förut, men hellre skratta än gråta.”
När François Rabelais 59 år senare skulle bekänna sina synder inför döden, la han ett antal hattar fram på sängen och frågade prästen: ”Fader, vilken Rabelais vill ni ge syndaförlåtelse till, munken, läkaren, påvens sändebud, kungens gunstling, oäktingarnas fader eller författaren till Frankrikes mest lästa bok?”
Även på dödsbädden vill legenden se Rabelais skratta sig till döds. Men legender växer inte ur luften. Den som läser Rabelais’ fem böcker om jättarna Grandgousier, Gargantua, Pantagruel och de andra mer måttligt byggda sanningssökarna på originalspråket kan lätt förstå legendens upprinnelse. Språket hos Rabelais är allt och ingenting: ett tveeggat medel som både frälser och förvillar, där det onomatopoetiska blir kung och allitterationerna hans pager. Rabelais texter verkar inte bestå av fraser och paragrafer som i andra böcker utan av rinnande vokaler och konsonantiska vulkanutbrott, vilka väcker läsaren till insikt om språkets obegränsade och ytterst revolutionerande natur.
Det är nog svårare att göra en rättvisande översättning av Rabelais’ text än av Koranens. Man måste helt enkelt lära sig franska för att t.ex. avnjuta den förteckning på 500 adjektiv som han bifogar i en av böckerna för att beskriva ”den heliga Testikeln”. Men låt oss inte föregripa händelserna. Ett så heligt organ måste ju kunna hävda sig, åtminstone en gång i livet, om inte i handling så med ordens magi. François Rabelais tog sina testiklar som allt annat runt, över, under och i honom på allra högsta allvar. Hans törst efter fulländning och helhet var osläcklig. Den ledde honom genom människans korta liv mot höjder och insikter som få nådde eller ens kunde ana.
I Rabelais bok, “Den store Gargantuas förskräckliga leverne”, skriven 1532, består kapitel 33, “Huru vissa av Picrocholes förtroendemän genom sina obetänksamma råd bragte honom i den allra största fara”, av en bitande satir om varje härskares erövrardröm. Efter att Picrochole har övertygats om vikten av att först behöva erövra Hela Den Kända Världen, ända ner till det avlägsna Mesopotamien, om han nu vill ha makt över sin närmaste granne, Grandgousier, avslutas satiren med följande ord:
– Nu nog härmed! sade Picrochole, låt oss gå vidare. Jag är bara rädd för Grandgousiers förbannade legioner. Om de skulle angripa oss i ryggen medan vi befinna oss i Mesopotamien, vad ha vi då för ett medel att klara oss?
– Ett mycket gott, sade Merdaille (=lilla skiten). En helt liten mobiliseringsorder som ni sänder moskoviterna, skall inom ett ögonblick för eder räkning sätta på benen fyrahundrafemtiotusen utvalda krigare. Åh, om ni sedan skulle utnämna mig till eder vicebefälhavare, skulle jag döda en kortvaruhandlare för en kammussla! Jag biter, jag slungar stenar, jag slår, jag tager tillfånga, jag dödar, jag förnekar Gud!
– Upp, upp, sade Picrochole, må man påskynda alla förberedelser, och den som är på min sida, han må följa mig!
Mina tankar efter läsningen av detta kapitel går automatiskt till Bushs obevingade ord efter attackerna på USA: “Den som inte är på vår sida är på deras”, eller något liknande svamligt! Återstår att berätta att anledningen till kriget (hos Rabelais) var en tvist mellan Picrocholes glödkakbagare och Grandgousiers herdar, och att det hela slutade med att Picrochole fick tillbringa resten av sitt liv inkognito på marknaden i Lyon, i väntan på att vattenfåglarna åter skulle anlända och förverkliga spågummans profetia. Idag får vår tids Picrocholer njuta av sina tillgångar och hyllas som hjältar av sina uppköpta och/eller övertygade ropare.
Ett annat kapitel i Rabelais 1500-tals bok ägnas helt och hållet den ädla konsten att torka sig i ändan. En konst som många ännu inte lyckats bemästra in i vår tid. Jag besparar mina pryda läsare citat ur detta vidriga kapitel om tarmar, träck, urinrörsmynningar och diverse dofter. Rabelais var ju läkare till yrket vilket förklarar hans förkärlek till det överdrivet anatomiska. Läs honom, så förstår ni mer än vad alla experter och profitprofeter har att berätta om människan i tiden.
Ty man kan inte bekämpa elitism med elitism (vi fåtal som förstår mot alla andra som låter sig luras). Det är precis det underlag de vars maktfullkomlighet vi vill avslöja utgår ifrån. Däremot kan humor doserad med rätt andel ödmjukhet och sunt förnuft göra susen. Fråga Rabelais!
*
Oavsett vilka de är, hade förövarna av attackerna mot USA den 11 september 2001 som huvudmål långvariga effekter i form av profitalstrande storkrig mot ett antal obändiga muslimska stater, storkrig som döptes till ”kriget mot terrorismen”. Dessa krig planerades av hökarna inom den amerikanska administrationen långt innan 9/11. I Project for the New American Century skriver författarna att med mindre än ett nytt Pearl Harbor lär regeringen inte kunna få med sig det amerikanska folket på nya krig för att säkra USA:s hegemoni över världen. Sovjets fall var alltså inte tillräckligt för dessa hökar!
Själva utförandet av terrordåden den 11 september behäftades dock med många iögonenfallande misstag, (vilket ledde till ett tidigt och sakkunnigt ifrågasättande av den officiella berättelsen), men de långsiktiga ekonomiska och psykologiska effekterna än så länge har lyckats över alla förväntningar. Triljoner dollar lär krigen först mot Afghanistan och senare mot Irak, Libyen, Jemen och Syrien ha kostat, pengar som kom de stora vapenhandlarna och vapenindustrierna tillgodo och som gjorde den globala enprocent-eliten ännu rikare. De “sociopsykologiska effekter” av terrorattackerna, vilka tillät en sådan utveckling, förtjänar därför att uppmärksammas lika mycket som ”tillvägagångssättet”. Se Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11? av pysykologen Frances T. Shure, L.P.C. Hela boken kan läsas här online
Illustrationerna av Gustav Doré
Flertalet bland dem som man hade väntat sig skulle ha ställt frågor lät bli att göra det och t.o.m. attackerade de skeptiska som varande galenpannor. Vi såg till exempel hur den s.k. ”vänstern” i Sverige enträget försvarade den officiella versionen mot de empiriska fakta som man valde att nonchalera och undangömma för allmänheten. Samtidigt ägnade man sig åt häxjakt på var och en som vågade betvivla eller ifrågasätta de officiella lögner som propagerats av två av vår tids största massmördare, George W Bush och Dick Cheney.
Detta skedde efter att USA och dess allierade invaderade Irak genom att ljuga för världssamfundet om Saddams massförstörelsevapen! Detta skedde efter att över 1 miljon irakier och afghaner hade dödats och 5 miljoner förvandlats till flyktingar på grund av den lögn som Bushadministrationen matade världen med. Att den så kallade ”vänstern” kunde sjunka så lågt, till högerns båtnad och glädje, är ett tidens tecken som bekräftar den västerländska demokratiska modellens förfall efter den 11 september.
En granskning av Kalla Faktas program från den 1 november 2009 om sanningsrörelsen visar på en bland mainstream-journalisterna utbredd presstitution. Tyvärr har jag inget bättre ord att beskriva denna verksamhet med. Efter att ha utsatts för en kompakt mångårig mörkläggning av den i USA pågående debatten i frågan, serverades svenska tevetittare 2009 en väl iscensatt förvrängning av fakta. Flertalet journalister och politiker inom det svenska etablissemanget menar helt enkelt att USA:s regering under inga omständigheter får misstänkas för brott, krigshets eller missledande operationer som underlättar krigshandlingar. Bland dessa politiker har Vänsterpartiets gruppledare i svenska riksdagen, Alice Åström, utmärkt sig genom att utöva direkt utpressning mot Egon Frid, riksdagsledamoten (V) som vågade skriva under uppropet som stöder den internationella rörelsen “Politiker för sanningen om 9/11”, en rörelse som backas upp av f.d. presidenter, ministrar och parlamentariker över hela världen, och som modige Egon var ensam bland svenska politiker att ansluta sig till.
– Jag tycker det finns all anledning att ta avstånd från den här rörelsen och vad dom står för, säger Alice Åström (V).
– Hur är ditt förtroende för Egon Frid som riksdagsledamot idag? undrade man på Kalla Fakta.
– Jag har ju fortfarande förtroende för honom, men jag måste säga att i det här har han ju brustit i omdöme, säger Alice Åström (V).
Onödigt att säga att Egon inte fick någon frid därefter och tvingades följa Alices råd och stryka sitt namn från uppropet efter detta förtäckta hot. En mer skrämd man på teverutan har jag aldrig sett i hela mitt liv. Kalla Fakta skickade kalla kårar uppför ryggraden på tittarna. De sista 10 minuterna i programmet var en riktig häxjakt på politiker i bästa Stasistil.
“Vilka andra politiker har sagt att de stöder uppropet?”, frågade den stränge journalisten den uppskrämde riksdagsledamoten som knappt vågade titta i kameran.
“Inga kommentarer”, svarade Egon nästan tårögd.
“Hur många är de?” envisades journalisten med rena förhörsfasoner.
“Inga kommentarer”, upprepade Egon.
Modige Egon Frid stod på sig och vägrade ange sina medbrottslingar för Kalla Faktas tankepolis, trots hotelserna från sina ”kommunistiska” partikamrater och gud vet vem mer. Nu har vi i alla fall fått klart för oss att en lång rad kända personer, politiker, akademiker och journalister, oaktat deras politiska tillhörighet, vänster som höger, ställer sig idag bakom det militär-industriella komplexets och imperialismens största juntakupp någonsin, uppmuntrade eller hotade av sina kollegor och av de strängt bevakande medierna.
Dessutom får vi berättat för oss att den ”semitiska konspirationsteorin” har letat sig in i den svenska riksdagen! Där tror så gott som samtliga ledamöter blint på att 19 unga semiter konspirerade för att slå till mot USA denna ödesdigra dag. Det faktum att flera av de 19 har befunnits vara vid god hälsa efter den 11 september spelar ingen roll. Deras bild visades ju på teve! Och det faktum att man slog till mot Irak och Afghanistan trots att förövarna påstods komma från Saudiarabien och Egypten och ingen från Irak eller Afghanistan är helt ovidkommande. De ser ju likadana ut allihop, eller hur?!
Under åren har irrationella, motsägelsefulla och obevisade “detaljer” kring utförandets ”hur” spridits på nätet, vilket hade som kortsiktiga mål att se till att de som övertygats av den officiella konspirationsteorin (alltså regeringens) inte byter spelplan och att skeptikernas splittring blir ett faktum. Vill man värna om en sammanhängande och förnuftsbaserad sanningsrörelse bör man därför koncentrera sig på det mest elementära. Sibel Edmonds, en f.d. anställd tolk vid FBI, har varit en av dem som inte släpper målet med blicken. Titeln på hennes hemsida www.boilingfrogspost.com, “kokande grodor”, syftar på den förekommande folktron att låter man levande grodor koka över en sakta och gradvis växande eld så låter de bli att hoppa ur vattnet tills de dör, en metafor till det som sker med oss idag.
2006 fick Sibel Edmonds ta emot Internationella PEN/ Newman’s Own First Amendment Award för sina avslöjanden och sin kamp för det fria ordet. Det i sig gör att jag inte är helt pessimistisk när det gäller amerikanernas förmåga att återhämta sig och t.o.m. bjuda mörkrets krafter motstånd så som de har gjort många gånger tidigare i samband med minoriteternas rättigheter, Vietnamkriget mm. En snabb genomgång av de seriösa hemsidorna som berör 9/11 visar tydligt bredden och vidden på rörelsen och att det ingalunda handlar om några elaka ”antisemiter” eller förvirrade ”konspirationsidioter” utan om professionella individer med integritet och samvete.
Skeptikerna finns över hela världen, främst dock i USA av förklarliga skäl. Det handlar om f.d. överbefälhavare, partiledare, underrättelsetjänstemän, FBI-agenter, piloter, brandmän, arkitekter och ingenjörer, politiker och presidentkandidater, fysiker och kemister, etc. Det är inte några skumma figurer det handlar om. Nyligen har arkitekter och ingenjörer för sanningen om 11 september, uppbackade av över 3000 licensierade arkitekter och ingenjörer, lyckats samla in över 100 000 namn i New York för att kräva att rättsväsendet i staden åter skall behandla fallet med WTC 7, den tredje byggnad som rasade i fritt fall denna dag, sju timmar efter de första två tornen kollapsade och utan att ha träffats av något flygplan.
Enkla frågor med svar som kan förstås av alla är vad som behövs. Allt annat kommer att leda till fördärv för sanningen och till att förövarnas långsiktiga mål påskyndas: herraväldet över planeten, dess resurser och dess människor till en liten och utvald elits fördel.
Detta förstod redan Rabelais, den franske renässansförfattaren på 1500-talet, till skillnad från flertalet av vår egen tids ärade intellektuella och journalister, som valt att se bort från fakta för att inte bli marginaliserade av dem som bestämmer över vad vi får och inte får ta reda på om hur vår värld styrs. Än ekar i mitt öra Noam Chomskys eländiga svar när han tillfrågades om vem han trodde låg bakom attackerna den 11 september: ”Vem bryr sig?” sade den åldrande lingvisten som sägs ha kämpat mot imperialismen i hela sitt långa aktiva liv.
Denna splittring av sanningsrörelsen är en från vissa kvarter efterlängtad effekt som man ihärdigt jobbat för genom att dränka nätet med allehanda ”teorier” från rymdödlor till ”inga-plan-har-använts-i-attackerna”-påståendet, osv. På så vis kom sanningsrörelsen att betraktas som en ny “religion” (läs fråntas sina vetenskapliga argument) och liksom alla religioner borde den följdriktigt utsättas för ”indelning i sekter”. Men sanningsrörelsen saknar profeter och heliga skrifter. Dess enda rättesnöre är sunt förnuft, solidaritet och elementära fysiska lagar och beräkningar, vilka utförligt beskrivs i de av Alhambra utgivna böcker som berör ämnet. (Se särskilt “WTC 7 och dess mystiska kollaps” av David Ray Griffin).
*
Men läs nu Rabelais också och skratta åt all mänsklig fåfänga. Han var en fjärrskådare som såg både in i och ut ur människans begränsningar, och som dessutom hade gott om humor. Böckerna kom ut första gången på svenska i Helsingfors på 1940-talet (400 år efter att de skrevs) och trycktes senare om av Atlantis Förlag på 1980-talet. Det går alltså fortfarande att köpa dem i handeln eller förhoppningsvis låna dem på bibliotek!
Rabelais var en avhoppad munk som valde att utbilda sig till läkare och läsa grekiska filosofer på grekiska. På hans tid var det få lärda som behärskade det gamla grekiska språket. Han blev snabbt med hjälp av Gutenbergs uppfinning en av Europas bästsäljande författare. Första delen av hans verk lär ha sålt ”9 gånger mer än samtliga tryckta biblar i Frankrike på 2 år”, och det var ju bara början. Att böckerna ansågs vara hädiska hjälpte ju förstås deras spridning. Han blev vida läst i England på 1600-talet och svenska språket var nog bland de sista som han översattes till, och det tack vare en finlandssvensk.
Hans böcker blev förstås förbjudna av kyrkan (och enligt baksidestexten på Atlantisupplagan från 1980-talet skulle även ha blivit det, alltså förbjudna, av svenska Socialstyrelsen). Rabelais själv fick ofta gå under jorden, trots att han hade vigts till präst efter att ha lämnat klostret och åtnjutit beskydd från allra högsta ort. (Detta hindrade honom inte från att skaffa minst 3 barn med två olika kvinnor genom åren!) Ingen kom undan hans satir, varken prästerskap, universitetslärda, statstjänstemän, kungligheter eller militärer, kvinnor eller män... Många gånger har jag undrat hur han skulle ha tacklat frågan om den 11 september om han hade levt bland oss idag. Bästa sättet att ta reda på det är att öppna en av böckerna helt på måfå och läsa. Det gör jag (jag betygar å det heligaste att jag lät slumpen bestämma) och hamnar på s. 254 i ”Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar” där det står följande:
”Liksom ni, mina herrar, suga också stadstjänarna, domstolsvaktmästarna, kursorerna, de lagvrängande knutadvokaterna, prokuratorerna, kommissarierna, sakförarna, förhörsdomarna, notarierna, kanslisterna, aktuarierna, registratorerna, sekreterarna och protokollisterna, (här kommer en fras på latin som jag utesluter), kraftigt och ihållande parternas penningpungar tomma och skaffa på detta sätt sina processer huvud, fötter, klor, näbb, tänder, händer, vener, artärer, nerver, muskler och kroppsvätskor. Härmed avser jag dossiererna.”
Hur ska jag tolka den fingervisningen? ”Se var pengarna kommer ifrån och vart de tar vägen”, så lär du nog finna ut vem som låtit sig mutas till tystnad och vem som tagit ansvar för sina ord? Nej, Rabelais kan inte ge oss svar på vår tids problem. Han kan bara trösta oss med att han visste hur det skulle bli, därför att det alltid varit så på en planet som styrs av lögner och förställningar. Den helande sanningsdrycken som Pantagruel, Panurge och hela det äventyrliga sällskapet är ute efter och som raljerande framställs som ett magiskt rus som bara kan fås på trolska öar långt borta är inget annat än ”kunskap”. Så här framläggs den på 1500-talets språk:
Ljuva Flaska,
Du som löser
Livets gåtor!
Nu jag lyssnar:
Dröj inte längre,
Men säg mig nu ordet,
Jag så länge längtat efter.
I den dryck av himmelskt ursprung,
Som du i ditt runda sköte väl förvarar,
Håller Bacchus, han som fordom indierna kuvat,
Allt vad sanning är i hela världen inneslutit.
Ljuva vin, o gudadryck, du inte känner
Lögn och falskhet eller lömska ord.
Glada må vi minnas Noaks vingård
Och den dryck han skänkte oss.
Låt det rätta ordet ljuda
Som mig lycka ger:
Ej en enda droppe
Skall jag spilla!
Ljuva Flaska,
Du som löser
Livets gåtor!
Med ena örat
Nu jag lyssnar:
Skynda dig att svara!
I boken om Pantagruel stiger Pantagruels lärare Epistémon ner i helvetet efter att olyckligt nog ha blivit halshuggen, men halshuggningen visar sig vara av övergående natur. Väl nere i helvetet upptäcker han det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av jättens mun, denna malande, krossande, smulande, kvaddande och blinda maskin som lever för att äta istället för att äta för att leva. Rabelais förflyttar oss 450 år fram i tiden, smyger sig in under vår hud och låter oss inse att vår tids stormakter, i likhet med Jättens gap, har varit ledande när det gäller att generera den terror som behövs för att bekriga de sista sekulära regimerna i detta Mesopotamien och se till att det delas efter konfessionella riktlinjer.
De som inte nöjt sig med att finansiera och beväpna jihadisterna i den fertila halvmånen, har nu tagit sig an det olyckliga Jemen och håller på att sönderbomba det fordom ”lyckliga Arabien” utan att någon höjer ett ögonbryn. De rika saudierna som lätt hade kunnat ta emot hela Syriens befolkning och ge dem ett värdigt liv har hittills tagit emot NOLL flyktingar! Är det så konstigt då?! För vem vill söka asyl i Saudiarabien när araberna själva flyr landet så fort tillfälle ges?! Till och med deras kung semestrar på Côte d’Azur med två tusen inbjudna gäster samtidigt som hans militärflyg, köpta och underhållna av det demokratiska västerlandet, bombar hans fattiga grannar och sprider död och förödelse i hela regionen. (Heder åt Rabelais ättlingar som demonstrerade och tvingade den gamle kungen att avbryta sin semester och lämna landet.)
För den som tagit del av Oded Yinons långa artikel skriven 1980 (En strategi för Israel på 1980-talet) finns inte mycket att undra över. Många av de frågor vi ställer oss idag om skeendet i vår värld finns besvarade i denna makabra domedagsdom som präglat allt Israel har åtagit sig sedan det startades 1948. Yinon var en nära rådgivare till Sharon och utan Israel Shahaks modiga ståndpunkt som fick honom att översätta denna text från hebreiska till engelska hade man kanske inte haft samma visshet i dessa frågor. (Israel Shahak, 1933-2001, var en israelisk kemiprofessor. Han satt i koncentrationslägret Bergen-Belsen under sin barndom. Han är känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter i Israel, med avseende på palestiniernas svåra situation. Han var uttalad antisionist och en av den religiösa judendomens stora kritiker. Han var verksam som skribent och författare i dessa frågor, och har bland annat skrivit den till svenska översatta Judisk historia, judisk religion – tyngden av tretusen år. Källa Wikipedia. Oded Yinons artikel kan läsas på engelska på nätet om man googlar efter hans namn. Artikeln beskriver Israels mål under kommande decennier, nämligen att se till att de 22 arabiska staterna blir minst 44 sinsemellan krigande regioner för att garantera Israels fortsatta överlägsenhet och hegemoni. Och detta skrevs 20 år innan den elfte september hade ägt rum!)
Det gäller alltså att hålla isär nivåerna och genomskåda hur ideologier och religioner trasslar sig in i de ekonomiska intressena. Israel via sin aktiva lobbyverksamhet i USA (AIPAC m.fl.) har sett till att bli spjutspetsen för Globalisternas planer för vår planet, ofta till judarnas nackdel runt om i världen. Det var inte länge sedan européerna och de teknikfrälsta asiaterna slaktade varandra industriellt. Det gjorde de ingalunda för att rädda demokratin eller kommunismen eller någon rasmässig överlägsenhet, som det påstås. Slaktningarna hade som mål att säkra sig en så stor andel som möjligt av koloniernas naturresurser (Första Världskriget) och en plats på den postkoloniala kartan som var ett faktum då England och Frankrike höll på att förlora sina stora besittningar (Andra Världskriget). Vi vet resultatet. Inom loppet av drygt 30 år (1945-1975 – året då USA fick lämna Vietnam) hade man under det löpande och icke namngivna tredje världskriget mot de forna kolonierna tagit livet av ytterligare tiotals miljoner människor och nu intensifieras slakten under det s.k. kriget mot terrorismen. Det handlar alltid om ekonomiska intressen som utnyttjar människors emotionella och intellektuella läggning, än i rasens namn, än i religionens eller ideologins.
Terrorattackerna i New York 2001, som sägs ha utförts av en grupp som skapades på 1980-talet av CIA och wahhabitiska miljardärer för att få Sovjet ut ur Afghanistan, har gett USA och dess europeiska allierade rätten att invadera flera muslimska länder med miljontals döda, sårade och flyktingar som resultat. Att döda en människa är som att döda hela mänskligheten, står det i olika varianter både i Koranen och i Tora. Och det är sådana meningar som har skapat de positiva, humanistiska sidorna som finns både inom judendomen och inom islam. Men i dessa böcker, som är historiska urkunder präglade av sin tid, står det också andra meningar som inte är fredsidkande. Dessa meningar lyfts fram som en försvarsmekanism när kulturen i fråga utsätts för angrepp. Vi vet vad som skett med Jesu ord när man la till GT till NT och kyrkan blivit de romerska kejsarnas språkrör.
Människor lämnade åt sig själva startar aldrig krig. Stater gör det.
Israel hade stora problem med den andra intifadan som sattes igång av palestinsk ungdom år 2000. Palestiniernas resning höll på att knäcka landet och inför världens ögon avslöja de orättvisor som drabbat miljoner palestinier under ockupationen. 2001 kom och förlängde Israels liv. Nu, efter det påstådda mordet på bin Laden (som egentligen dödförklarades redan 2001 av minst ett dussin underrättelsekällor i USA, Frankrike och Pakistan) har al-Qaida blivit alldeles för tamt och skrämmer ingen. Man behövde en ny djävul att skrämma Västerlandets tevetittare och tidningsläsare med. Det påstådda Kalifatet kom så lägligt till samtidigt som sekulära och religiösa palestinier till slut hade enats om att samregera och bilda en enhetlig front för att förhandla med israelerna om den ständigt pågående ockupationen av sitt land. Det är inte Hamas som skrämmer Israel. Detta har hon själv uppmuntrat och stött som en kil att bryta palestiniernas enhet med. Det som mest skrämmer Israel och de militär-industriella komplex som livnär sig på krig och splittring är att folket enas: sekulära, judar, kristna, muslimer, araber, amazigh, nubier, kurder, etc.
Denna potentiella förening av de förtryckta folken måste därför bekämpas med alla medel, genom falskflaggade terrorattacker och bildandet av omöjliga och spektakulära rörelser som al-Qaida, Judiska staten, Islamiska staten m.fl., vilkas roll är att få muslimer eller judar för den delen att se ut som det enda hindret mot världsfreden. De senare har dock varit västerlandets hjältar när de uppfann och spred marxismen medan de förra betraktades av samma västerland hundra år senare som frihetskämpar när de hjälpte till att besegra samma marxism! Ja, försök inte förstå logiken däri. Motsatsen till kunskap har aldrig varit okunnighet, utan övertygelser.
Men framförallt skall denna de förtryckta folkens förening bekämpas genom att säkra Israels militära dominans och det hemliga stödet till de nyrika wahhabiternas radikala islam. De oförsonliga extremisternas osynliga finansiärer har länge nu motarbetat och fortsätter att motarbeta alla sekulariseringsförsök i regionen och indoktrinera både muslimer och judar i konsten att hata varandra.
Men en världsfred som inte bygger på rättvisa är ingen fred.
I det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av Jättens mun låter mig Pantagruel, via sina magiska förmågor och rabelaiska formler, skymta andra skumma figurer i fullt språng. Larry Silverstein, en vän till Sharon och Netanyahu, hette mannen som tre månader innan attacken leasade de 3 asbestanfäktade höghus som rasade i fritt fall den 11 september 2001. Det gjorde han för en spottstyver därför att ingen ville befatta sig med dessa hus vars sanering skulle kosta miljarder. Det första han gjorde var att chockhöja försäkringsbeloppen mot… terrorattacker! Inte nog med det, han erkände i en filmad intervju att dom var tvungna att ”ta ner” WTC 7:
”Jag [Larry S.] minns ett samtal från befälhavaren för brandkåren, när han talar om för mig att de inte var säkra på att de skulle kunna begränsa elden, så jag sa: ’Vi har haft sådana fruktansvärda förluster av liv, så det är kanske det smartaste man kan göra att ta ner det’, och de tog det beslutet att ta ner det och sedan såg vi att byggnaden kollapsade.”
”Pull it” är en term som används inom kontrollerad rivning av höghus, en planering som brukar ta veckor i anspråk inte timmar, och här talar vi alltså om det tredje höghus som rasade ner i fritt fall 7 timmar senare på eftermiddagen den 11 september 2001 utan att ha träffats av något flygplan och med få slocknande bränder på bara några av dess 47 våningar! En premiär alltså i bygghistorien, och som upprepades 3 gånger samma dag på samma sätt, alltså, i fritt fall.
Inte ens tio flygplanskrascher hade fått dessa höghus att pulvriseras i en takt på 10 VÅNINGAR PER SEKUND, enligt konstruktörerna. Ännu mindre har kontorseld någonsin fått höghus att rasa i fritt fall, eller rasa överhuvudtaget, förrän den dagen. Hade New Yorks brandkår haft minsta misstanke på att husen skulle rasa som de gjorde hade de aldrig låtit 300 av sina tappra brandsoldater gå upp i tornen med vattenslangar för att släcka eldarna. Betänk dessutom att varje våning motsvarar en betongklädd fotbollsplan! TIO SÅDANA VÅNINGAR FÖRVANDLADES TILL STOFT för varje SEKUND!
Det är det som ”fritt fall” betyder. En sekund och så finns 10 fotbollsplanstora våningar med cement, stål och allt däremellan inte mer! En omöjlighet, ett mirakel utan sprängämnen eller någon sorts pulvriserande vapen. WTC 7, det tredje höghuset som inte nämns med ett ord i kommissionens digra rapport, föll ner på 6,5 sekunder! ”Lucky Larry” tjänade 5 miljarder dollar på detta ”pull it”! Och han var inte nöjd. Han ville ha det dubbla!
Hade Larry Silverstein hetat Mohamed Ali, skulle polisen ha tagit de rasade husens ägare och inte släppt honom förrän han erkände. Lucky Larry Silverstein kom undan med sina miljarder utan att ens ha förhörts om saken. Han brukade alltid äta frukost i tornets fina restaurang på sista våningen med utsikt över staden med sina två barn som hjälpte honom administrera fastigheterna. Men just den dagen hade han tid hos sin hudläkare! Och barnen också hade annat för sig just den dagen. Den lyckliga Silverstein-familjen kom undan helt oskadd och 5 milliarder rikare.
Hur enfaldig får man vara för att inte se sambanden? Det är detta som skrämmer mest dem som vet men tiger. Var är alla grävande journalister? Skriver de nya deckare igen? På en bokmässa viftade en av dem nedlåtande bort några ungdomar som undrade om han hade läst någon av David Ray Griffins böcker. De kom till min monter undrande och besvikna: ”Vad är det för journalister vi har?” Men alla dessa s.k. vänsterintellektuella som plötsligt blev blinda på båda ögonen den 11 september tillhör det förflutna.
*
Uttråkad av alla krig, utmattande statsangelägenheter och ljugande tjänstemän låter Rabelais Gargantua inviga ett fabulöst kloster där unga kvinnor och män (mellan 10 och 18 år) får leva fritt tillsammans och spela “bollspel” bland annat. Och där det råder ett enda Bud: “Gör som du vill!” Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning mitt i den grönskande bygden har beskrivits som den franska litteraturens första Utopi. Ett sorts negativ till det samhälle Rabelais växte upp i med de begynnande blodiga striderna mellan katoliker och reformerta. Kapitel 52 börjar sålunda med följande rader:
Nu återstod det endast att dra försorg om munken. Gargantua ville göra honom till abbot i Seuilly, men han tackade nej. ... munken gav honom det bestämda svaret att över munkar ville han varken ha någon myndighet eller ledning:
“Ty huru skulle jag”, sade han, “kunna regera över andra, jag, som inte skulle förstå att styra mig själv? Om ni anser att jag har gjort och i framtiden kan göra eder någon nyttig tjänst, så tillåt mig att grundlägga ett kloster efter mitt eget huvud.” … “Först och främst”, sade munken, “får man således aldrig bygga några murar runt omkring, ty alla andra kloster äro omgivna av kraftiga murar.”
“Det är sant och allt talar härför”, sade Gargantua: “där det finnes murar runt omkring, där råder ständigt knot, avund och inbördes stämplingar.”
Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning
Idag är Israel inte ensamt om att stänga in sig bakom murar. Saudiarabien har också bestämt sig för att omgärda sig med ett 900 mil långt skyddsstängsel som kommer att se till att Frankensteins monster inte angriper sin skapare. Men det är lönlöst både för Israel och för Saudiarabien, två länder som skapades av kolonialmakten Storbritannien nästan samtidigt, att försöka värna sina gränser. De är själva sina värsta fiender och så länge de inte inser detta lär de förgöra sig själva inifrån, oavsett hur höga murar de bygger kring sig.
Mänskligheten är inte samma mänsklighet efter den 11 september 2001. Hon upptäckte sin förmåga att inte se det övertydliga, eller att se det som inte finns bara för att man berättat för henne att det fanns där. Mänskligheten befinner sig i chock över denna sin slipade förmåga. Hon har förlorat kompassen. Att det påstådda planet hade träffat just den del av Pentagon som nyss förstärkts spelar ingen roll för denna nya mänsklighet. Att på nedslagsplatsen några tusen människor vanligen hade sin arbetsplats men just den dagen fanns där blott några tiotal på grund av renoveringarna har ingen betydelse.
Att just dessa några tiotal anställda som fick sätta livet till tillhörde Pentagons revisorer som skulle kartlägga vart 2,3 trillioner dollar hade tagit vägen har ingen betydelse heller. Slump. Det som materialister och realpolitiker har pumpat i oss i hundratals år. Om själva livet är resultatet av en slump, så varför skulle inte de motsägelsefulla skeendena den 11 september också vara det? Problemet är ju att journalisterna aldrig ställde några frågor och då vet denna chockade mänsklighet inte hur man besvarar en fråga som aldrig ställts.
Alla riken i historien faller till slut. Det beror på att makt utan rättvisa faller på sin egen inkonsekvens. Rättvisa, som universellt begrepp betraktad, är en förutsättning för en sann civilisation. Civilisationer som gått över i post-industriellt varv bär större ansvar än andra. Att de ägnar sig åt att manipulera och utsuga de sämre lottade kommer att leda till deras fall, därför att de blir mindre civiliserade ju mindre rättvisa de är. Civilisation förutsätter rättvisa. Ociviliserade riken går oundvikligen mot sitt fall. Civiliserade riken blomstrar och växer. Fallande riken kommer att ge plats för andra civilisationsprojekt som åter kommer att lockas till att utöva makt utan att ta hänsyn till rättvisa och i sin tur gå under på sin egen inkonsekvens.
Denna cykliska gång för rikens uppgång och fall tangerar Ibn Khalduns tankar i ämnet från 1300-talet. Under Ibn Khalduns tid var filosofernas lösning att tillämpa etiska krav på politiken, med den skillnaden att då sammanfattades de etiska kraven i religiösa termer, medan idag får dessa sin näring ur den internationella rätt som har för uppgift att värna om mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet. Så länge denna rätt är åsidosatt och försummad lär obalans råda, dvs. orättvis maktutövning härska. Folkens uppvaknande efter Andra världskriget har idag så gott som raderats och manipulerats till oigenkännlighet till förmån för en global marknadselit. De oundvikliga kulturrevolutionerna efter två förödande världskrig förvandlades av den globala marknadseliten till en konsumtionsvara och konsumerade sig själva till slut. Att motverka denna globala elits planer på herravälde är vår tids enda berättigade kamp.
Men denna kamp lär inte kunna leda till positiva resultat så länge människor delas i politiska falanger efter traditionell modell, därför att denna modell har utnyttjats av marknadseliten som betalar båda falangernas löner för att säkra deras lojalitet. Höger- och vänstertänkandet måste därför omdanas om kampen mot denna elit ska lyckas. Många tecken tyder på att vi bevittnar den gamla modellens dödsryckningar. Det rådande kaoset i arabvärlden och Europa idag är ett av dessa tecken. Hur gör man för att bryta den cykliska modellens åverkan på civiliseringsprocessen? Varje uppvaknande utgör ett hot mot den merkantila ideologin och dess missfoster, konsumtionssamhället. Sökandet efter alternativa politiska former intensifieras tack vare alternativa mediekanaler, vilka inser att den gamla ”demokratin” har tjänat ut sin roll. Vi vet idag hur internationell rätt behandlas av imperiebyggarna och hur mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och transparens tolkas av deras storföretag.
Mörkläggningen av uppvaknandets process i våra medier och sövandet av massorna via alla medel tilltar för varje år. Man låter medierna förvandla det nödvändiga till trivialiteter och göra en nödvändighet av det triviala. Man dränker de riktiga nyheterna i en nyhetsdiarré, ständigt pågående audiovisuella attacker som avtrubbar mottagarnas känslighet och vänjer dem vid att acceptera kontrollsamhället, den enda återstående garanten för den rika världens omskrutna ”frihet”!
Religionerna, alla religioner, kan och måste spela en viktig roll i denna ödesmättade kamp, dvs. om och när de lyckas reformera sig och frångå bokstavstänkandet för att närma sig varandra och ägna sig åt en gemensam mänsklig och andlig tillväxt bortom alla falska identiteter som skiljer oss åt. En tveksam utveckling på kort sikt? Men inte omöjlig. Den pågående kunskapsrevolutionen har redan nått de missgynnade världsdelarna. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av denna pågående förvandling. Och många inom den rika världen har helt enkelt fått nog.
Hur kommer nya modeller att se ut om uppvaknandet bromsas eller stoppas? Övervintrande skendemokratier som troget följer det gamla paradigmet med växande ångest och depressioner bland sina befolkningar som tvingas ljuga både för sig själva och för varandra? Nydanade totalitära enheter à la Ryssland och Kina som utmanar skendemokratierna med deras egna vapen: det monetära systemets psykologiska makt över massorna. M.a.o. inga påtagliga förändringar mot dagens rådande läge. Kan de svaga länderna bidra med något? Genom att fungera som kuvöser för äldre system som verkat före den monetära diktaturens etablering kan arabvärlden, svarta Afrika, Sydasien och delar av den sydamerikanska kontinenten kanske bjuda på några lösningar till de problem som är kopplade till civilisationsprocessens cykliska gång och den monetära återvändsgränd som flertalet människor befinner sig i idag.
En tveksam utveckling på kort sikt. Dessvärre för Globalisterna har de pågående informations- och kunskapsrevolutionerna redan nått dessa länge missgynnade världsdelar. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av den pågående digitala revolutionen. Men nyheter från Chiapas i Mexiko eller Rojava i norra Syrien har svårt att nå oss. Böcker om dessa aktiva, förnyande folkrörelser får avslag från kulturmyndigheter. Den folkliga uppresningen i Sudan, som knappt någon talar om trots att den pågått i flera månader, verkar ha lyckats med det som egyptierna misslyckats med. Den sudanesiska armén tänker låta en civil regering styra landet, och kanske därmed bli en förebild för andra länder i området, efter det totala fiaskot i Egypten, ett land som länge nu pendlat mellan militär och religiös fascism. Civilisationen har ännu inte sagt sitt sista ord.
*
Men Rabelais hade redan formulerat problemet och tänkt ut en lösning på 1500-talet. Genom skrattsalvorna och de absurdistiska förvecklingar som hans hjältar genomlevde lät han stora porten till klostret i Thélème prydas av en lång inskrift där det bland annat stod att läsa:
Processer och tvister äro till föga glädje här, dit man kommer för att ha det trevligt tillsammans;
Omänskliga anleten tillhörande sådana människor, må man föra dem att skinna andra annorstädes: här skola de icke få uppehålla sig; lämnen detta område, omänskliga anleten!
Det heliga ordet, må det aldrig bli utplånat på detta så heliga ställe; må var man omgjorda sig därmed; må varje kvinna förskansa sig bakom det heliga ordet.
Med Rabelais och hans romanhjältars jakt efter Sanningens ”heliga dryck” började den västerländska civilisationen ifrågasätta sina premisser och sina mål. Hans verk var frukten av dess spirande uppgång. Med ”Lucky Larry” fem hundra år senare lät sig mänskligheten manipuleras av illusionsmakarna, kuvas av penningguden och höljas i skam. Sanningens dryck hade förvandlats till spyor och kunskapsruset till illamående. Stanken fick man stå ut med, bara man slapp drabbas av marginaliseringens förbannelse. Men det blir dessvärre det bedrägliga Västerlandets fall.
Västerländska läsare, bröder och systrar, jag ska inte rekommendera er att läsa Rabelais eller den europeiska Renässansens stormästare eller ens vår tids David Ray Griffin eller Andreas von Bülow. Det är er egen historia och er egen räddning de skrev om. Följ Thélème-klostrets regel: "Gör som ni vill!"
Text: Hesham H Bahari
Rabelais verk utgavs på svenska i fem delar av Söderströms förlag, Helsingfors, i översättning av Holger Petersen Dyggve och med illustrationer av Gustave Doré:
1945 Den store Gargantuas förskräckliga leverne
1946 Pantagruel de törstigas konung
1947 Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar
1948 Den märkvärdiga resan till Babuc
1949 Den gudomliga flaskans orakel
Böcker om 11 september utgivna av Alhambra kan beställas i bokhandeln.
Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin
WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin
Usama bin Ladin: Död eller levande? av David Ray Griffin
CIA och 11 september, av Andreas von Bülow
Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent
Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent
Brandkommission skapar historia: uppmanar till ny undersökning av 11 september
Brandkommission skapar historia:
uppmanar till ny undersökning av 11 september
”Vi är en solidarisk gemenskap som aldrig glömmer våra fallna bröder och systrar”, sade Christopher Gioia. ”Ni kan vara övertygade om att när hela brandväsendet i staten New York kommer över på vår sida, blir vi en kraft som inte kan hejdas.”
Intro
Av Hesham H Bahari
Arton blodiga år har gått sedan massakern i New York på över tre tusen civila den 11 september 2001. Tre torn pulvriserades i fritt fall denna dag, gäckande fysikens lagar. Ett hus som rasar utan kontrollerad rivning förvandlas inte till damm och bråte. Den kollapsar istället i stora asymmetriska block. Fritt fall däremot innebär att tio våningar med cementgolv och stålskelett, (var och en av dem stora som en fotbollsplan), förvandlades till damm på 1 sekund. Tio våningar borta på en sekund!? Ja, det tog ca 10 sekunder för torn 1 och torn 2 att försvinna tidigt denna morgon, och 6,5 sekunder för det tredje tornet, det s.k. WTC 7, att komma ner senare på eftermiddagen utan att ha träffats av något flygplan eller utsatts för stora bränder. Inte många känner till detta tredje torn och hur det rasade. (Se klippen på Youtube om WTC 7 eller David Ray Griffins bok "WTC 7 och dess mystiska kollaps".)
Raset av WTC 7 har totalt mörklagts både i medierna och i regeringens kommissionsrapport, där det inte nämns någonstans. Inte heller brandmännens hundratals vittnesmål om explosioner från samtliga tre torn har tagits med i den officiella rapporten, som helt och hållet bygger på en obevisad slutsats: Inga sprängämnen har använts för att få ner tornen! När regeringens tekniker utfrågades om de hade tagit prover för att se om sprängämnen hade använts kom svaret nekande. Det behövde de inte göra eftersom de redan visste att inga sprängämnen hade använts!
Kemister och fysiker både i USA och i Europa (bl. a. kemiprofessor Niels Harrit i Danmark) har dock analyserat dammprover från tornen och fann obestridliga bevis på att mycket avancerade sprängämnen, s.k. nanotermiter, (som enbart militären kan tillverka i stora mängder), har lämnat sina tydliga spår i stickproven. Enda sättet att få ner ett höghus i fritt fall är genom att använda sprängämnen. Varken kraschande flygplan eller bränder kan åstadkomma ett fritt fall. För fritt fall innebär att alla bärande pelare avlägsnas samtidigt på samtliga våningar och låter huset implodera in i sina egna spår, snyggt och behändigt för det väntande röjningsarbetet. Precis vad som skett i södra Manhattan den 11 september. Bränder har aldrig fått ett stålskeletthöghus att rasa i fritt fall utom denna dag, och det tre gånger! Många skyskrapor har genom tiderna brunnit, inte i 2 eller 3 timmar utan i 20 timmar, och förvandlats till enorma eldfacklor utan att de rasade.
Alla dessa anomalier i skeendet den 11 september har lett många tekniker, ingenjörer, arkitekter, fysiker och brandmän bl. a. att ifrågasätta den officiella konspirationsteorin om de 19 unga araberna (varav 15 saudier) som påstås ha planerat och utfört dessa terrordåd. Medan mainstreammedierna fortsätter att blunda för dessa frågor och förlöjligar alla som ställer sig skeptiska till de officiella förklaringarna har många grupperingar av fackfolk organiserat sig i USA för att kräva en ny vetenskapligt hållen, ej politiserad undersökning av hur detta omöjliga gick till.
Arkitekter och ingenjörer (ae911truth.org) är den största av dessa grupper med över 3000 licensierade byggfolk, varav många pensionerade professorer. De, tillsammans med 22 tusen supportrar, har skrivit under en petition som kräver en ny undersökning. Antalet medlemmar i denna grupp ökar hela tiden, trots att många befinner sig mitt i karriären och inte vågar säga emot makthavarna av rädsla för repressalier eller för att bli idiotförklarade av medierna. Naturligt nog väljer de allra flesta istället att blunda och glömma. Något som vi här i Sverige har varit ytterst duktiga på. Men glömskan har också sina gränser. Illamåendet över samhällsutvecklingen drabbar allt fler människor och vi börjar vakna till den bittra sanningen: Vi har blivit grundligt lurade.
Oegentligheterna stannar inte vid de tre tornen och deras oförklarade ras utan sträcker sig till varenda liten detalj i hela skeendet. David Ray Griffin sammanfattade detta myller av motsägelser i 25 huvudrubriker i sin bok ”Motsägelser om den 11 september”. Allt medan de allra flesta redan har lagt frågan på is eller inte befattat sig med den över huvud taget, har många brandmän (den grupp som förlorade flest medlemmar med över 300 döda denna dag och många fler därefter p.g.a. de sjukdomar de ådrog sig under sanerings- och röjningsarbetet) ställt sig frågan: Hur kunde eld få höghus att rasa i fritt fall när det aldrig skett tidigare inom bygghistorien? Hur kunde WTC 7 som ej träffats av något flygplan också rasa i fritt fall, 7 timmar senare efter några utslocknade eldhärdar på bara några få av dess 57 våningar? Och varför uteslöts brandmännens vittnesmål om explosioner från de officiella rapporterna?
De som studerat dessa frågor och följt på nätet alla klipp med intervjuer av brandmän, arkitekter, experter på kontrollerad rivning och särskilt då intervjun med Larry Silverstein, mannen som leasade byggnaderna bara några veckor innan terrorattackerna och tjänade 5 milliarder dollar på sin nyligen tecknade försäkring, kan inte undvika att hysa starkt tvivel beträffande allt som medierna och regeringarna berättat för oss. Lucky Larry, som han kom att kallas, hade bokat tid hos sin hudläkare denna morgon, han som annars dagligen intog sin frukost högst upp i ett av tornen tillsammans med sina två barn, som hjälpte honom administrera fastigheterna. Silverstein-juniorerna hade också annat för sig då och stannade hemma just denna dag! Ingen av dem har förhörts av polisen.
Jag har i över 17 år ägnat mig åt dessa frågor, läst dussintals rapporter och böcker, sett hundratals filmer och intervjuer, samt publicerat 6 böcker som handlar om den 11 september. Idag har jag glädjen att presentera för er några modiga brandmän som bestämt sig för att gå till handling. Läs nedan om Brandkommissionen som skapat historia genom att uppmana till en ny undersökning av den 11 september 2001. Men först en viktig länk till psykologen Frances Shures bok som kan läsas online.
Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11?
By Frances T. Shure, L.P.C.
Hela boken kan läsas här online
Brandkommission skapar historia:
uppmanar till ny undersökning av 11 september
”Vi är en solidarisk gemenskap som aldrig glömmer våra fallna bröder och systrar”, sade Christopher Gioia. ”Ni kan vara övertygade om att när hela brandväsendet i staten New York kommer över på vår sida, blir vi en kraft som inte kan hejdas.”
Brandkommissionen i Franklin Square and Munsons branddistrikt: Philip F. Malloy, Jr. (vänster); Dennis G. Lyons (andra från vänster); Joseph M. Torregrossa (mitten); Christopher L. Gioia (andra från höger); Les Saltzman (höger).
De började med att uttala sin trohetsed. Tio minuter senare läste de upp texten till en resolution som hävdade att det förelåg ”överväldigande bevisning” för att ”i förväg utplacerade sprängämnen förorsakat ödeläggelsen av de tre byggnaderna i World Trade Center.”
Den 24 juli 2019 – nästan arton år efter de fruktansvärda attackerna som traumatiserade en nation och för alltid förändrade världen – blev den kommission i Franklin Square och Munson som övervakar det frivilliga brandskyddet i ett samhälle på 30 000 invånare strax utanför Queens i New York den första valda församling i landet som officiellt stöder en ny undersökning av händelserna den 11 september 2001.
Resolutionen, som formulerats och framlagts av kommissionsmedlem Christopher Gioia, godtogs enhälligt av de fem medlemmarna. Åhörarna – inklusive de omkomna brandmännen Thomas Hetzels och Robert Evans familjer, alla hemmahörande i Franklin Square – bröt ut i en högtidlig, hyllande applåd när den femte medlemmen uttalat sitt ja.
I ett samtal med några gäster efter mötet nämnde kommissionsmedlem Dennis Lyons den väldiga, varaktiga tribut som 11 september krävt av Franklin Squares invånare. ”Vi har bevarat ett minnesvärt föremål, en bit stål från World Trade Center med 28 hål där muttrar och skruvar tidigare suttit”, sade Lyons. ”Den 11 september varje år sätter vi en ros i varje hål för de 24 brandmän från Nassau kommun och fyra invånare i Franklin Square, som omkom den 11 september.”
Till minnet av Thomas J. Hetzel, medlem i New Yorks brandväsen och Franklin Square och Munsons branddistrikt, som dog den 11 september, 2001.
Attentatens inverkan på dessa samhällen sträcker sig långt utanför offren och deras sörjande familjer. Den 12 september 2001 kallades Franklin Squares brandkår in att hjälpa till vid den massiva räddnings- och återhämtningsinsatsen som just kommit i gång. En lång rad medlemmar, däribland Gioia och kommissionsmedlem Philip Malloy (då vanliga brandmän), tillbringade veckor i rasområdet för att leta efter civila och kolleger som fortfarande kunde vara vid liv. Idag är Malloy en av de tusentals som lider av varaktiga men.
Brandkåren förlorade också en av sina egna, Thomas (”Tommy”) Hetzel, som var heltidsanställd i NYFD (New Yorks brandväsen) förutom att han tjänstgjorde som frivillig brandman i Franklin Square. Ett gripande minnesmärke över Hetzel uppvisades under mötet. Hetzels änka, föräldrar och syster var alla närvarande.
”Hetzels och Evans familjer uppskattade i hög grad rättsceremonin och mötet”, kommenterade Gioia dagen efter. ”De vet att de utkämpar en mödosam kamp. Men de hyser åtminstone nu hopp, vilket de inte gjort på länge.”
Kommissionärerna vid Franklin Square and Munsons branddistrikt hälsar välkomna de fallna brandmännens familjer, Thomas J. Hetzel och Robert Evans.
Förutom kommissionens önskan att se rättvisa skipad för fallna bröder och avlidna grannar, var drivkraften bakom resolutionen en petition som Juristkommittén för en undersökning av 11 september förra året lämnade in till allmänne åklagaren i New Yorks södra distrikt Geoffrey S. Berman. Den presenterade belägg för att World Trade Center demolerats genom sprängning den 11 september 2001.
Åklagaren meddelade juristkommittén i november att han skulle agera i enlighet med federala bestämmelser, som kräver att en allmän åklagare skall framlägga en sådan petition för en särskild åtalsjury. Nyheten utlöste en våg av förhoppningar bland engagerade personer om att rättvisans hjul äntligen började röra sig i rätt riktning.
Franklin Square-resolutionen lämnar sitt bidrag till denna våg genom att ge branddistriktets fulla stöd åt den (förhoppningsvis) pågående undersökning som åtalsjuryn bedriver på Nedre Manhattan. Den ger också distriktets stöd till ”alla ansträngningar av andra offentliga organ att undersöka och blottlägga den fulla sanningen kring händelserna den fruktansvärda dagen.”
I ett uttalande till dem som var kvar efter mötet klargjorde Gioia att detta var ett första steg i en lång process. Målet nu är att förmå alla branddistrikt i delstaten att kräva en ny undersökning av 11 september.
”Vi är en solidarisk gemenskap som aldrig glömmer våra fallna bröder och systrar”, sade Gioia. ”Ni kan vara övertygade om att när hela brandväsendet i staten New York kommer över på vår sida, blir vi en kraft som inte kan hejdas.”
Efter en paus tillade Gioia: ”Vi är det första branddistriktet som tar denna resolution. Vi kommer inte att bli det sista.”
WTC 7 går ner i fritt fall på 6,5 sekunder
De flesta amerikaner som får se på nätet hur WTC 7 kollapsar betvivlar
sanningshalten i den officiella berättelsen om bränderna som orsak, enligt YouGov Plc.
Franklin Square och Munsons branddistrikts resolution
om 11 september
Då attackerna den 11 september 2001 är oupplösligt och för alltid förbundna med Franklin Square och Munsons brandkår;
Då brandmannen Thomas J. Hetzel, med bricka #290 i bolaget Hook and Ladder #1, Franklin Square och Munsons branddistrikt i New York, den 11 september 2001 dödades under utförande av sin plikt tillsammans med 2976 andra svarare på nödsituationen och civila;
Då medlemmar av Franklin Square och Munsons branddistrikt kallades in för att hjälpa till vid de påföljande räddningsoperationerna och upprensning av platsen för World Trade Center, och i flera fall drabbades av livshotande sjukdomar som resultat av inandning av giftgaser på olycksområdet;
Då styrelsen för Franklin Square och Munsons branddistrikt betonar petitionens betydelsefulla och tvingande karaktär inför allmänne åklagaren i New Yorks södra distrikt som rapporterar om federala brott vid World Trade Center den 11 september 2001 som inte lagligen beivrats och uppmanat allmänne åklagaren att framlägga denna petition för den särskilda åtalsjuryn i enlighet med Förenta Staternas författning och 18 U.S.C. SS 3332 (A);
Då de överväldigande beläggen som framlagts i nämnda petition utan tvivel demonstrerar att i förväg inplacerade sprängmedel och/eller framkallade bränder – inte bara flygplan och påföljande eld – förorsakade förstörelsen av World Trade Centers tre byggnader, som dödade det stora flertalet av offren som omkom den dagen;
Då offren, deras familjer, staden New Yorks invånare och vår nation förtjänar att varje brott relaterat till attackerna den 11 september 2001 noga undersöks och varje ansvarig person ställs inför rätta;
Blir slutsatsen att styrelsen i Franklin Square och Munsons branddistrikt till fullo ger sitt stöd åt att en representativ federal åtalsjury undersöker och åtalar varje brott relaterat till attackerna den 11 september 2001 såväl som alla ansträngningar av andra statliga organ att undersöka och blottlägga den fulla sanningen kring händelserna den fruktansvärda dagen.
Böcker om 11 september på www.alhambra.se
Kan även beställas hos din bokhandlare
Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin
WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin
Usama bin Ladin: Död eller levande?, av David Ray Griffin
CIA och 11 september, av Andreas vonBülow
Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent
Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent
Cairo Steps med Erik Satie och sheikh Ehab Younis
الشيخ ايهاب يونس –
يامالك القدر (صوفي) - كايرو ستيبس –
المولد والميلاد
يا مالكا قدري..... وقدرك لا يدركه سواك
ان جئت بابك عاجزا انا لست املك الا ذاك
يا خالقى حبى لذاتك..... ليس يعلم سواك
وإذا احتجبت جلالة...... فبعين حبى اراك
فارحم من الأشواق قلبا كم يحن الى لقاك
Gnossienne No. 1 - by Erik Satie
Idea & Concept : Basem Darwisch
Arrangements by Cairo Steps
Basem Darwisch Oud –
Band Leader Sebastian Borkowski
Sax Sebastian Müller Schrobsdorff
Piano & Conducting Rageed William
Duduk Stefan Hergenröder
E-Bass Ragy Kamal
Kanoun Max Klaas & Hani Alsawaf Percussions
Strings Jan Boshra / Emad Azmy / Shereen Azmy / Ahmed Tarek / Amir Akhnoukh / Maria Voigt / Angelika Löw Beer
Art Director Abdelrahman Alshaier
Sound Eng FOH Mafdy Thabet
Mix / Master Sebastian Müller Schrobsdorff
Lighting Reda Ibrahim
Decoration Mohamed Abdelhamid
Director for ERTU Wael Moneer
”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”
”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”
Samtidigt som Israel bombar 3 arabiska huvudstäder under en och samma dag, Beirut, Damaskus och Bagdad, helt oprovocerat och ostraffat, får en arabisk författare avslag från det svenska kulturrådet, igen. Det tjugonde eller tjugofemte avslaget, jag har slutat räkna dem. Det handlar om Muhammad Rabies ”Otared”, en dystopi om Kairo år 2026. Syftet är tydligen att hindra Alhambra från att publicera sekulära arabiska författare när deras röst behövs som mest, (inte minst för de läsare av arabiskt ursprung som kommer att bli allt fler med åren!) Denna kortsynthet bådar illa för Sveriges framtid. Hur skall man förklara en sådan inställning från experters och sakkunnigas sida? Hur förklarar man att Sveriges kulturråd plötsligt efter 30 år av stöd och gott samarbete vänder sig mot ett litet förlag och kväver det sakta?
Ja, så förhåller det sig idag med yttrandefrihet och demokratiska principer och allmänt intresse för det okända och det främmande i Svealand den 28 augusti 2019 e.Kr. För att inte tala om vår oförytterliga rätt att ifrågasätta dunkla förhållanden i hur världen styrs, vem som tjänar mest på terror, krig och det religiösa bigotteriets spridning. Ifrågasättarna och avslöjarna straffas nu på löpande band. Kungen är inte alls naken, om ni trodde det!
Nu när vi närmar oss den artonde årsdagen för terrorattackerna mot USA 2001 vill jag erkänna att jag är mäkta stolt över varenda rad vi publicerat de sista 34 åren och förhoppningsvis kommer att publicera, med eller utan statligt stöd.
Jag vill tacka alla som redan bidragit med små och stora beställningar och gåvor, och särskilt DN som redan avtackat oss och uttryckt sin förtidiga saknad efter förlaget. Kanske vill de t o m recensera någon av våra böcker! Fysiska böcker från Alhambra kommer att finnas tillgängliga i handeln under 2020 också, och planer finns på att producera några av våra klassiker som e-böcker. Det är våra läsare som ser till att vi finns kvar och kan kämpa vidare mot denna maktfullkomlighet som vissa av statens representanter utövar mot det fria ordet.
Låt oss bevisa än en gång att krig inte är fred, slaveri inte är frihet, okunnighet inte är styrka, och att statlig censur inte är kultur!
Beställ en bok från det fria förlaget Alhambra idag!
Hesham Henri Bahari
Bokförläggare / www.alhambra.se
Otared: en dystopi om Kairo 2026
… Den huvudsakliga handlingen är förlagd till 2026, men här görs även några korta nedslag kring revolutionen 2011. Sedan 2023 är Egypten under ockupation. Polisen Otared har anslutit sig till en motståndsgrupp som krypskytt. Inledningsvis dödar han ockupanter och medlöpare men övergår snart till ett besinningslöst mördande av civila. Kairos invånare är drogade och apatiska, våldet finns överallt, offentliga avrättningar och publika självmord är legio. … En svidande samhällskritik där nattsvart nihilism vilar över den våldsdrypande framställningen, men satir, lättflytande språk och driv i berättandet gör läsningen uthärdlig. … Otared nominerades till 2016 års International Price for Arabic Fiction, arabvärldens främsta litterära utmärkelse.
Anne Marie Lundström / BTJ
Ny bok från Alhambra
Året är 2026, och Egypten befinner sig på nytt under utländsk ockupation. Men ockupanterna möter inget folkligt motstånd: den arabiska vårens alla hoppfulla drömmar om frihet och förändring har slocknat och ersatts av cynism och apati, av verklighetsflykt i form av droger, sex och brutalt, godtyckligt våld. Det enda motståndet mot ockupationen bedrivs av en liten grupp före detta poliser, drivna mindre av idealism än av sin strävan efter att återupprätta polisstaten. Till denna grupp värvas krypskytten Ahmad Otared, som från sin post uppe i Kairotornet ska sprida skräck och förödelse på stadens gator. Men vad går hans uppdrag egentligen ut på?
Mohammed Rabies dystopiska roman Otared är ett rasande och sorgset bokslut över ett Egypten som "välkomnat varenda ockupant", en nattsvart skildring av ett land bortom tröskeln till moralisk kollaps – och en helvetesvandring i ordets bokstavligaste bemärkelse.
Mohammad Rabie, född 1978 i Kairo, hör till de mest uppmärksammade egyptiska prosaisterna i sin generation. Han inledde sin skrivarbana i början av 2000-talet med en mycket egensinnig blogg, och bokdebuterade 2010 med den magisk-realistiska romanen Kawkab ʿAnbar ("Ambraplaneten") som belönades med Sawiris-stiftelsens litterära pris för unga författare. Sitt genombrott utanför hemlandet fick Rabie med sin tredje roman Otared, som återfanns bland finalisterna till 2016 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF), arabvärldens mest välrenommerade romanpris. Vid sidan av författarskapet arbetar han som redaktör på bokförlaget Dar al-Tanwir.
En reflektion om lidandets avskaffande
En reflektion om lidandets avskaffande
Medkännande är att bli oberoende av hat.
Att förstå, förlåta och t.o.m. försöka älska de som hatar oss.
Det är inte det lättaste precis.
Man måste genomgå en omfattande katharsis för att nå dit.
Att låta de själsliga sinnena förstå kroppens verkliga funktion
och älska den trots dess brister och övergående natur.
Detta leder mig till en annan tanke om den industriella civilisationens tillkortakommanden,
dess förakt för människan och miljön, dess alltmer destruktiva krig
och dess utveckling av alltmer ogenomträngliga kontrollmekanismer.
Varför har den västerländska filosofin misslyckats till den graden
med att åstadkomma en mänsklig värld
med mänskliga värderingar där integritet och självrespekt dominerar,
trots att den hade alla förutsättningar tillhands?
Svaren är inte självgivna. Bara illusionerna är det.
Förr i tiden var ondskan instinktiv och affektartad, kopplad till den självbevarande rädslan. Idag och efter den 11 september 2001 har ondskan beväpnat sig med den rationalism och den teknik som är resultatet av 5000 års tänkande och skrift, krigföring och förnuftsidkande, vilka utmynnade i felaktiga slutsatser om hur man ska bevara livet och förbättra det. Tur att dessa biologiska enheter vi utgör inte lever för evigt, att de förhoppningsvis sublimeras och förvandlas eller bara går under och försvinner om de inte klarar av metamorfosen. Ju mer jag förstår hur ondskan och lidandet fungerar desto mer tillförsikt hyser jag i slutändan för någon form av universell rättvisa. Men under tiden måste ondskan bekämpas med alla medel vi har tillhands, särskilt nu när den har rationaliserats.
Att avskaffa lidandet under månens sfär är en chimär.
Man måste lära sig leva med det, och det gör man bäst genom att utveckla medkännande.
Jag föddes och växte delvis upp i ett kristet hem i Libanon, och då menar jag kristet och inte alls kyrkligt, för ingen i min familj gick i kyrkan förutom på bröllop och begravningar. Min morfar hade i sin ungdom i Mexiko blivit frimurare. När han kom tillbaka till Libanon på 1920-talet tog han avstånd från rörelsen och utsattes för hot om repressalier. Har inte hört det från honom men det har återberättats för mig av min morbror. Morfar och hans hustrus sanna kristna natur gick ut på att hjälpa de behövande oavsett vilken grupp eller konfession de tillhörde. När han dog gick tusentals människor från hela Libanon, kristna, muslimer, ateister, druser och judar efter hans kista (ja, det fanns libanesiska judar kvar i Libanon på den tiden).
Liktåget ringlade sig över bergsvägarna från vårt hem ända ner till kyrkogården där han begravdes. Samtidigt som han enade alla dessa människor för en sista gång innan inbördeskriget skulle bryta ut, hade han också lyckats bli av med familjens ägor för att hjälpa för honom fullständigt okända människor. Kvinnor och män kom fram och kramade mormor och tackade henne för de skolor, barnhem och t.o.m. vägar som morfar hjälpte till att bygga i avlägsna byar. Vi visste ingenting om denna hans filantropiska verksamhet. Vi bara visste att familjen var bankrutt, ägde inte ett barr mer än hans minne och den anda av solidaritet han lämnade efter sig. Så visst går det att visa medkännande över de falska skiljelinjer som skapas av grupptillhörighet och stamväsendet. Inte alla i familjen har förstås uppskattat morfars frikostighet, men hans minne för mig är dyrare än all världens rikedomar.
På denna gamla trappa lärde han för länge sen barnet som var jag
hur man knäcker sötmandelnötens hårda skal
för att komma åt den åtråvärda levande kärnan.
Var inte rädd för mörkret! Tecknad visdom av Tsai Chih Chung
"Stöd Julian Assange och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"
"Stöd Julian Assange
och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"
av Mikael Böök
författaren till
”Biblioteksaktivisten – Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället”
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
Professorn i världspolitik vid Helsingfors universitet, Heikki Patomäki, har i uusisuomi.fi (28.11.) upprepat sin åsikt från 2011 att Finland borde ge WikiLeaksgrundaren Julian Assange asyl.
Den allmänna utgångspunkten för Patomäkis argumentation är offentlighetsprincipen, även kallad informationsfriheten: att alla (åtminstone i Norden och i många andra länder) enligt grundlagen har rätt att ta del av offentliga handlingar och att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden.
Under senhösten 2018 har Assanges situation som politisk flykting på Ecuadors ambassad i London förvärrats. I enlighet med Ecuadors nya USA-orienterade utrikespolitik under president Lenin Moreno har Assanges kommunikationer med yttervärlden skurits av. Vidare läckte en åklagare i USA nyligen ut information, som bevisar att Assange står anklagad för brott i det landet (jfr Hbl 16.11.), något som han själv länge har hävdat men som världen först nu har fått officiellt bekräftat.
Jag håller med Heikki Patomäki om att Finland borde bereda Julian Assange en trygg fristad i Finland. Men jag tolkar hans nya inlägg mer som en solidaritetsyttring än som ett genomförbart krav. Utrikesminister Soini kommer – underbara tanke! – nog inte att hälsa Julian Assange välkommen hit för att leva under vår republiks beskydd. Och hur skulle Assange undvika att bli gripen av de brittiska myndigheterna ifall han försökte ta sig till Finland, vilket enligt lagen är ett villkor för att ansöka om asyl här? Är det ens klart att Assange skulle vilja fly till Finland? När Edward Snowden behövde dra sig undan Förenta Staternas dömande makt hjälpte WikiLeaks honom att resa till Moskva.
Hur paradoxalt är det inte om det enda land som kan erbjuda asyl åt västliga visselblåsare och försvarare av yttrandefriheten är Ryssland, ett land som inte precis är berömt för sin press- och informationsfrihet och som därför knappast heller vore en trygg plats för WikiLeaks ledare. Tänk bara på Spy Files Russia, WikiLeaks avslöjanden i september 2017 om ryska övervakningsfirmor (se https://wikileaks.org/spyfiles/russia/).
Jag förenar mig med Heikki Patomäki i hans etisk-politiska ståndpunkt: det gäller att modigt försvara Julian Assanges mänskliga rättigheter och WikiLeaks verksamhet för öppenhet, demokrati och rättvisa !
Men vad kan man göra?
Även om våra politiker varken tycks vilja eller våga visa solidaritet med Julian Assange och WikiLeaks så finns det åtminstone två andra i sammanhanget mycket viktiga yrkesgrupper att vädja till.
För det första: journalisterna. Glöm inte vilka tjänster WikiLeaks har gjort och gör världspressen och -offentligheten! Lyft Julian Assanges mänskliga rättigheter och förklara varför denna förföljda politiska flykting bör ges en human behandling !
För det andra: bibliotekarierna. Därför, att yttrande-, press- och informationsfriheten förutsätter ett externt, socialt minne i form av dokument, dikt och berättelser. Våra moderna fri- och rättigheter står och faller ytterst med det moderna allmänna biblioteket, som i princip ska samla, strukturera, presentera och bevara all för samhället nödvändig information samt värna om läskunnigheten och de språkliga färdigheter som behövs i kampen mot orättvisor, maktmissbruk och krig. Biblioteket är grundbulten i vad filosofen Jürgen Habermas kallade "offentlighetens struktur".
Därför bör bibliotekarierna kontinuerligt införliva WikiLeaks väldiga dokumentbibliotek (och övriga sådana politiskt vitala dokument!) med sina samlingar och se till att de alltid är tillgängliga för medborgarna. Internet, sådant det är idag, garanterar nämligen inte någon bestående informationsfrihet. Minns att i december 2010, efter att WikiLeaks försett världspressen med mängder av information om krigen i Afghanistan och Irak, inklusive videon Collateral Murder, och massvis med amerikanska diplomatbrev, stängde det privata företaget Amazon helt sonika av WikiLeaks internetdomän, varefter WikiLeaks s a s som sådana råkade i flyktingläge samtidigt som politiker i USA och Kanada – en del bokstavligen – krävde Assanges huvud på ett fat.
Utrymmesbrist eller bristfällig informationsteknik är inte någon ursäkt. Alla digitala Wiki-läckor får plats i Ode, huvudstadens nya huvudbibliotek. Bara viljan finns.
Mikael Böök
Lovisa
Ny Bok: "Den barmhärtige krigaren - Abd el-Kader från Algeriet"
”En av seklets få stora män.” - The New York Times
Detta är den fascinerande biografin om emir Abd el-Kader (1807-83), den hjältemodige arab som ledde motståndet mot den franska erövringen av Algeriet. Han var en lysande militär strateg, en skicklig ryttare och en berömd muslimsk ledare. Känd för sin välvilja mot fiender, blev han en internationell celebritet redan under sin livstid. Idag är han erkänd som en pionjär i dialogen mellan olika trosuppfattningar.
Upptäck hur han 1860 räddade tusentals oskyldiga kristna i Syrien från pöbelvåld och förtjänade lovord från så olika ledare som Abraham Lincoln, påve Pius IX och Napoelon III!
”Denna bok presenterar en sann muslimsk hjälte, en man som förenade en frihetskämpes och fredsivrares bästa egenskaper. Ofta kallad Algeriets George Washington, ledde emir Abd el-Kader sitt folk i en lång kamp för att bekämpa den franska erövringen och koloniseringen av deras land... Elsa Marstons utmärkta biografi visar fram (Abd el-Kaders) arv som ett föredöme för unga muslimer idag... och för icke-muslimer, som inte ofta får höra muslimska röster som talar för förnuft och medlidande.” - Barbara Petzen, direktör för Middle East Connection.
Elsa Marston var en flerfalt prisbelönt författare till över 20 böcker för tonåringar och barn. Hon specialiserade sig på Nordafrika och Mellanöstern, den klassiska och moderna. Hon tog en akademisk grad i internationell politik vid Harvard-universitetet och bedrev vidare studier vid Amerikanska universitetet i Beirut. Hon var tidvis bosatt i Egypten, Libanon och Tunisien.
OM BOKEN
”I en tid då negativa stereotyper dominerar den allmänna uppfattningen av islam och muslimer, behöver unga människor föredömen som förkroppsligar de högsta ideal av vad det innebär att leva ett värdigt och målinriktat liv. Marston har fyllt det tomrummet med denna fängslande berättelse om emir Abd al-Kader, en imponerande gestalt, som inspirerar oss alla till en högre känsla av vad humanitet och rättvisa innebär, oberoende av vilken religion man tillhör.”
Robert F. Shedinger, Luther College, författare till Was Jesus a Muslim?
”En särskild förtjänst med Marstons mycket fina bok är att Abd el-Kaders mänskliga egenskaper spelar en så central roll i hennes berättelse. Genom att berätta denna levnadshistoria för den amerikanska ungdomen, ger författaren den en chans att upptäcka inte bara vad barmhärtighet och fredlighet spelar för roll inom islam utan också en persons levnadsöde som till fullo förkroppsligade de värdena. Boken är inte bara en vacker berättelse baserad på solid dokumentation utan framför allt en nyttig bok för våra barn som skall ärva en värld som är i trängande behov av barmhärtighet och fred.”
Ahmed Bouyerdene, författare till Emir Abd el-Kader: Hero and Saint of Islam.
”Den flerfalt prisbelönta författarinnan Elsa Marstons böcker om Mellanöstern kategoriseras ofta som 'fiktion och non-fiction för ungdom'. Men The Compassionate Warrior är liksom de flesta av hennes verk ett stycke solid lärdom, berättad på ett engagerat sätt, som i hög grad borde appellera även till vuxna.”
Laurence Michalak, University of California, Berkeley
”I sin medryckande biografi visar författaren väl hur emir Abd el-Kader, överhuvud för en religiös orden och en kämpe mot koloniala intrång, predikade tolerans och samlevnad bland olika grupper. Detta blev särskilt tydligt i hans försvar för de hotade kristna under de våldsamma Damaskus-upploppen 1860. Det är berömvärt att författaren så väl belyser en tapper och medkännande hjältes insats. En sådan behövdes då och behövs nu som en ledare att efterlikna.”
Leila Fawaz, Tufts University, författare till
An Occasion for War: Mount Lebanon and Damascus in 1860
”Det är inte ofta vi läsare och lärare finner en bok som avslöjar så mycket av historia och en individs levnad på ett så engagerande och medryckande sätt. ... Denna bok gör det möjligt för unga läsare att följa en snabbt löpande berättelse om heroiskt motstånd mot makten, om ädelmod i krigstid, om berömda personer och prövande tider, medan de samtidigt lär sig mycket om – och förmodligen kan njuta av – historia, etik, relationer mellan kulturer och de muslimska samhällenas inre funktionssätt.”
Roger Gaetani, redaktör för Introduction to Sufism: the Inner Path of Islam och
A Spirit of Tolerance: the Inspiring Life of Tierno Bokar,
f d lärare och utarbetare av undervisningsmaterial
OM EMIR ABD EL-KADER
”Det finns få moderna notabiliteter som är bättre kända än den 'arabiske Napoleon', krigaren som i försvar för sin fosterjord framgångsrikt utmanade Frankrikes hela styrka under flera fälttåg och höll dess arméer i ett nästan permanent krigstillstånd i mer än femton år... (Emir Abd el-Kader) var en av sitt århundrades få stora män.” The New York Times
”Abd el-Kader oroade Paris och utmanade Frankrikes hela makt under Ludvig Filips regering. Historien om den franska erövringen av Algeriet är grund och botten berättelsen om den konflikt som Abd el-Kader nästan ensam förde mot Europas främsta militära nation.” The London Times
”Emir Abd el-Kader var en av de mest remarkabla gestalterna i modern islamisk historia. Han var i det närmaste fulländad i såväl sitt aktiva som sitt kontemplativa liv, en prestation som förblir av stor betydelse idag för såväl muslimer som icke-muslimer.” Seyyed Hossein Nasr, The George Washington University, författare till The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity
”Idag förenar sig den kristna världen för att hedra den störtade islamiske fursten (Abd el-Kader), den mest osjälviska av ridderliga krigare, som satte sitt liv på spel för att rädda före detta fiender, erövrare och betvingarna av hans ras och religion, från kränkningar och död.” The New York Times, den 20 oktober 1860, vid rapporteringen om emirens räddning av över 10.000 kristna i Damaskus i Syrien
Alhambras Julbok: En tidlös bok om Yoga av Basile P Catoméris
En tidlös bok om Yoga
ursprung, tradition, praktik
En sammanfattning av Basile P. Catoméris
Lärjunge till Shri Shyam Sundar Goswami
Inb / 184 s. / Illustr.
Hur kommer det sig att Yoga har överlevt i tusentals år och fortfarande är lika aktuell? Var finns källorna till det vi idag kallar Yoga?
En tidlös bok om Yoga öppnar dörren till den traditionella Yogaläran och dess ursprung. Ett så omfattande ämne kräver egentligen ett helt uppslagsverk, men här har författaren lyckats med konststycket att summera det väsentliga.
Boken riktar sig till dig som är genuint nyfiken på vad Yoga egentligen har att erbjuda dagens människa. Som läsare får du en spännande inblick i en mångtusenårig kunskap som enligt traditionen överfördes muntligt från guru till lärjunge.
Sagt om Basile P Catoméris bok En tidlös bok om Yoga (Alhambra):
”Bland så många förenklade och ytliga Yogaböcker som publiceras idag skiljer sig Basile Catoméris bok markant, genom sin utförliga beskrivning av den teoretiska och metafysiska aspekten av Yoga. Här presenteras Yoga i sitt rätta kulturella perspektiv som täcker livets olika aspekter. Den som i detalj vill lära känna Yogas urgamla och mångskiftande bakgrund kommer att lära sig en mängd viktiga detaljer. Författarens kännedom om ämnet är verkligen imponerande!” Claude Kayat, Författare och utövare av Yoga enligt Shri S.S. Goswamis undervisning sedan 1959
”Det är föredömligt av författaren att presentera hela den process som utgör Yogaövningen. Med stor tillfredsställelse kan vi välkomna denna bok om Yogans ursprung och rötter. Boken är ett viktigt bidrag till den svenska Yogalitteraturen.” Mats Lindberg, Indolog, tidigare verksam vid Stockholms universitet
”Indiens yoga-traditioner har flertusenåriga rötter och oräkneliga förgreningar, men ett ständigt återkommande tema i deras historia är vikten av förhållandet mellan lärare och elev. Denna bok för vidare arvet från en av Sveriges tidigaste yoga-lärare, Shri Shyam Sundar Goswami (1891–1978), troget förmedlat av hans elev Basile Catoméris. Genom att förvalta sin lärares unika vision av yogans innehåll och betydelse har författaren även bevarat ett stycke svensk yoga-historia.” Martin Gansten, Docent i religionshistoria vid Lunds universitet
Sagt om Shri S S Goswamis bok Foundations of Yoga (Inner Traditions):
Thank you for being a sound pillar of the tradition, and the world is indebted to you for putting together the greatest of teachings for the well-being of the generations now and to come. You have touched a deep chord in the human psyche that needs re-tuning and alignment with the ‘Source’. Roop Verma, Indian musician and Yoga teacher
Basile P. Catoméris (1930-) är född i Frankrike, av italiensk mor och grekisk far.
I mitten av 1950-talet kom han till Stockholm, där han under mer än 20 år fick undervisning och vägledning av den indiske Yogamästaren Shri Shyam Sundar Goswami. Med tiden utvecklades en djup guru-chela-relation som varade fram till mästarens bortgång 1978.
Några år senare reste han till Indien och fick ta emot det som enligt traditionen anses vara den slutliga initieringen i Yoga. Förmedlare var Shri Goswamis andliga mor, Ma Santi Devi (1904-2002), en bengalisk yogini inom Bhakti Yoga och Laya Yoga.
Basile Catoméris förvaltar ett unikt vittnesmål om traditionell Yoga och har ägnat större delen av sitt liv åt att föra sin gurus arv vidare, genom undervisning och föreläsningar i Europa, USA och Asien. Som en av få västerlänningar har han gästföreläst i det anrika Lonavla Yoga Institute utanför Mumbai (Bombay), Indien.
I vår del av världen är det endast ett fåtal idag som har en direkt länk till den ursprungliga Yogatraditionen. Författaren till denna bok är en av dessa få. Han har haft nåden att få undervisning av en genuin Yogamästare tillika arvinge av ett obrutet andligt kunskapsarv.
Basile Catoméris är en äkta representant för den s k Medelvägen. Han har lyckats kombinera familj och yrkesliv med ett djupt andligt sökande. Med en yrkeskarriär inom immaterialrätten, har han haft världen som arbetsfält, bl a med uppdrag för FN-organet WIPO. Som autodidakt anser han att framgångarna i yrket aldrig hade varit möjliga utan Yoga.
Utdrag ur Boken
Yoga – ett ord – två stavelser – fyra doktriner – åtta discipliner – tusentals böcker och miljoner utövare över hela världen.
…
En ännu mer relevant beskrivning av Yoga torde dock vara Patanjalis klassiska definition som man hittar i den andra aforismen i hans berömda sutra: yoga chitta vritti nirodha (ung. “upphörandet av sinnets ständiga växlingar”).
Och en mer praktiskt orienterad beskrivning finns i Bhagavad Gitas sutra 47, kap II: ”Yoga är skicklighet i handling”.
Yoga utgör i själva verket hinduismens kvintessens (sanâtana dharma). De ovanstående beskrivningarna säger långt mer än den allmänna synen på vad Yoga är, det vill säga något betydligt mer än en alternativ livsstil.
Hur som helst är det obestridligt att Yoga, bortom definitionernas mångfald, utgör ett kulturellt unikum i människans historia. Man kan sålunda fråga sig om det inte är ytterst märkligt att Yogatraditionen förmått överleva i över 5000 år. Till synes utan någon världsligt manifesterad auktoritet, i motsats till alla kejsar- och kungadömen, religioner, och ideologier som härjat, kommit och gått i vår dokumenterade historia.
Värt att påpeka är att denna uråldriga tradition bygger på icke-våld. Den har därför aldrig försökt värva proselyter, inlett erövrartåg eller startat blodiga revolutioner för att etablera nya politiska eller religiösa världsordningar. I alla tider har Yoga istället främjat andlighet och respekt för naturen.
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
The Magnum Opus of the 9/11 Consensus Panel: A Review of Griffin and Woodworth’s ‘9/11 Unmasked’
- Book Review By Dick Lowman, P.E.
- November 2, 2018
- (Se övriga D R Griffins böcker på svenska efter recensionen)
- Source https://www.ae911truth.org/news/499-the-magnum-opus-of-the-9-11-consensus-panel-a-review-of-griffin-and-woodworth-s-9-11-unmasked
Over the past 17 years, the Internet has been replete with videos and articles that purport to investigate, analyze, and explain 9/11. For anyone curious about whether the official story is true or not, the biggest challenge lies not in finding material on the subject, but in sifting through it all to determine what is verifiable or merely speculative, factual or false, relevant or irrelevant.
9/11 Unmasked was released on September 11, 2018.9/11 Unmasked is the end product of a seven-year effort by two top experts in the field who have thoroughly analyzed the available evidence and are presenting the documented and relevant material in a succinct single volume. To ensure that no aspect of their research would be overlooked or misrepresented, the authors, David Ray Griffin and Elizabeth Woodworth, assembled and employed an impressive roster of international reviewers called the 9/11 Consensus Panel. This panel, according to the book, "includes people from the fields of physics, chemistry, structural engineering, aeronautical engineering, piloting, airplane crash investigation, medicine, journalism, psychology, and religion.” Each of the panelists is identified and credited by name and qualifications.
The book also explains the purpose of the panel: "to provide the world with a clear statement, based on expert independent opinion, of some of the best evidence opposing the official narrative about 9/11.”
Griffin and Woodworth set the bar very high when determining what constitutes “best evidence.” Indeed, given the 875 reference notes that document virtually every statement, it seems improbable that any valid criticism of the panel's consensus points can ever be found.
That said, critics of panels like this sometimes allege that panelists can be influenced, consciously or subconsciously, by the opinions of fellow members. The “groupthink” phenomenon, these detractors say, often comes into play, making panelists reluctant to express any opinion contrary to the group's position. In particular, a lower ranking or passive person might mimic the opinions of a higher ranking or more aggressive member of the group.
To avoid any possibility of groupthink, the authors employ the Delphi Method as a model for achieving best-evidence consensus. This method provides all panel members with a way of sharing their honest opinions without being influenced or constrained by external sources. Questions are sent in writing to each member individually to prevent anyone from being swayed by what other members are saying. Any subject receiving less than an 85% consensus from reviewers is removed from consideration.
Thus far, the international team of 9/11 Consensus panelists has reached agreement on 51 points where documented evidence conclusively contradicts the official story. Each point is addressed in its own chapter, and the 51 chapters are grouped into nine categories:
- Destruction of the Twin Towers
- Destruction of WTC 7
- Attack on the Pentagon
- The 9/11 Flights [includes Flight 93]
- U.S. Military Exercises
- Claims About Military and Political Leaders
- Osama Bin Laden and the Hijackers
- Phone Calls from the 9/11 Flights
- The Question of Insider Trading
Each chapter is structured in a format akin to an executive summary. First, a claim that constitutes a part of the official account is summarized and presented with references to source material. The official claim is followed with facts that disprove it, and those facts are amply documented with notes at the end of the book.
Although 9/11 Unmasked is comprehensive, the authors have refrained from “going overboard” when additional information is available but not needed for their purpose. For example, in Chapter 14, “The Assumption that NIST’s Analysis of the Collapse Initiation of WTC 7 Is Valid,” the presentation of evidence contradicting NIST’s account is direct and to the point. Despite its succinctness, Chapter 14 conclusively shows that NIST’s account is flawed. Compare that to the far more detailed analysis of the WTC 7 collapse in this video, “A Critique of the NIST WTC Building Failure Reports and the Progressive Collapse Theory,” published by Architects & Engineers for 9/11 Truth. In that video, the portion analyzing the WTC 7 collapse spans 40 minutes. 9/11 Unmasked boils that complex subject down to slightly more than one page.
Those who have done much reading on the subject will appreciate how the authors have winnowed out the relevant facts from material that might be controversial or speculative. One example is how the movements of Mohamed Atta prior to 9/11 are handled in Chapters 40, 41, and 44. As experts in the field, the authors were certainly aware that other available information on the movements of Atta could potentially open up a whole new world of leads to follow. However, the authors have limited their report to just those movements of Atta that were solidly documented as being contrary to the official account and relevant to their purpose.
One challenge the panelists face in analyzing the official account is that it is often a moving target, i.e., an evolving narrative. In nine of the 51 chapters (Chapters 11, 12, 19, 20, 29, 30, 36, 49, and 50, to be specific), the authors show how the government's story has changed over time. In each of those chapters, they provide verifiable evidence that discredits the multiple versions.
9/11 Unmasked stands out not only for what is included, but also for what is not included. There is no speculation about who perpetrated the attacks. Moreover, emotional subjects such as first responder cancer deaths are not mentioned. 9/11 Unmasked simply lays out the facts that show the official story cannot be true.
Any one of the 51 chapters, by itself, presents ample evidence to disprove the official account. When all 51 are taken together, the evidence is overwhelming and the conclusion inevitable: A new, independent investigation of 9/11 is imperative.
In the technical world, executive summaries of research are typically presented in one or two paragraphs. The events of 9/11 are so complex, so far-reaching, that one or two paragraphs on any aspect of the subject hardly suffices. Yet Griffin and Woodworth’s 308-page book might rightly be considered an executive summary of their many years of research, presented as a non-political, non-controversial compilation of facts.
9/11 Unmasked is destined to be the Bible, the foundation, the go-to source of future research. It belongs on the bookshelf of anyone who has nagging questions about what really happened on September 11, 2001. And it will surely be on the desk of each and every government official who might one day be tasked reinvestigating that monumental event.
Se även David Ray Griffin på svenska
Motsägelser om 11 september
Ett öppet brev till USA:s kongress och press
344 s. / Inb
WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann
408 s. / Hft
Usama bin Laden: Död eller levande?
128 s. / Hft
Böckerna finns att beställa hos din bokhandlare eller låna på biblioteket
