Storm över berget - Libanons historia under 1700- och 1800-talet

STORM ÖVER BERGET

Libanons historia under 1700- och 1800-talet

av Mikhayil Mishaqa

 


Dragoman
 

Inledning av Wheeler M. Thackston, Jr. 
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg 
Hft med flik / 328 sidor / Illustrerad

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

*

INLEDNING 

av Wheeler M. Thackston, Jr.

 
 

Mikháyil Misháqa föddes i Rishmayyá, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashír II Shiháb. Mikháyil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shiháb i Hásbayyá. Efter att Shihábemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.


Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han, redan som helt ung lärare, texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna i slutet av 1800-talet har han beskrivits av Jurjí Zaydán på följande sätt:


”Bland de mest märkliga och lovvärda av hans karaktärsdrag var att han inte såg eller hörde någonting utan att bli nyfiken på det för dess egen skull. Han hade så stor tilltro till sin intellektuella förmåga att han trodde han kunde lära sig allt han ville.” (1)


I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Misháqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibráhím Misháqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzár, fram till de massakrer som är kända som ”1860 års händelser” i Damaskus och Libanon. Mycket utrymme ägnar han den interna politiken och maktkampen i huset Shiháb, som både han och hans far var nära förbundna med, och Shiháb-emirernas ostadiga relationer med sina osmanska länsherrar. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området.


Mot bakgrund av historiska händelser tar Misháqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv: Músá Rizqs upptäckt av dolda skatter (s. 38-40), hur Shaháda Farhí överlistar en bedräglig shejk och hur en klipsk judisk skattmästare gäckar Shaykh al-Isláms fiende (s. 78-79), Sulaymán al-Hakíms mordförsök på shejk Bashír Jumblát och emir Bashír (s. 91-93), Zakhkhúr al-Sham'únís gräsliga bedrifter (s. 100-104), hur Ghálib Abí-'Ikr utses till att strypa fångar (s. 127) och undersökningen av mordet på kapucinpatern Toma (s. 211), en internationell cause célèbre. Alla dessa historier återspeglar något av för området karakteristiska personliga relationer, förhållandet godsherre—bonde och regent—undersåte, mikrokosmiska inblickar i samhället som endast sällan förekommer i historiska krönikor. Hur Misháqa själv med knapp nöd undkom med livet under Damaskusmassakern 1860 är fortfarande den enda förstahandsberättelsen om denna händelse på arabiska och är lika värdefull som historiskt dokument som den är fängslande att läsa.

 


Bonde
 


Språket i texten är en oreformerad, senmedeltida arabiska, konstruerad med typisk medelarabisk syntax, ofta mycket talspråksmässig och som man kan vänta sig full av osmanismer. Det sena 1800-talets ”återställande” av litterär arabiska till klassisk arabiska kom för sent för att påverka Misháqas stil, som mera påminner om den stil som användes av 1700-talskrönikörer i Damaskus som Ahmad al-Budayrí och Mikháyíl Burayk och det tidiga 1800-talets Libanonkrönikör Haydar Ahmad al-Shihábi. (2)


Misháqa försöker på intet sätt skriva en opartisk analytisk historia om detta område. Som oförskräckt anhängare till emir Bashír II (regeringstid 1788-1840), som han kände från barndomen, missar han sällan ett tillfälle att försvara emirens politiska handlingar, vilka föregicks av rådplägningar vari han ofta deltog; vanligtvis befann han sig i dessa handlingars centrum. Å andra sidan är han inte blind för huset Shihábs fel och brister och rapporterar sakligt deras dårskaper och svagheter likaväl som deras styrka och framgångar. Hans redogörelser för samtal och hans tolkningar av motiv måste helt enkelt tas för vad de är och bedömas som skildringar av en epok betraktad av en som var väl bekant med personerna och starkt motiverad i de förehavanden han beskriver. Även om hans analys av de historiska krafterna inte är en modern människas, är fördelen att han var ett ögonvittne till händelser under sin egen livstid. Ändå försöker Misháqa att på ett helt annat sätt än en medeltida krönikör ge akt på förändringar och omvälvningar i samhället. Han berömmer sig av att vara en upplyst, ”modern” 1800-talsmänniska som har brutit sig loss från det förflutnas bojor. Han förtecknar inte enbart händelserna i kronologisk ordning utan ger också relevant bakgrundsinformation. I motsats till tidigare krönikörer intresserar han sig inte heller uteslutande för sitt eget religiösa samfund. (3) Även om hans familjehistoria var intimt förbunden med grek-katolikernas historia i dess helhet, (4) försökte han och hans samtida grekisk-katolska kolleger (5)


”inte skriva en religiös eller speciell historia om sitt samfund utan såg den som en del av en mera allmän utveckling. De var särskilt intresserade av det omedelbara sammanhang i vilket deras samfund fortskred. I detta syfte registrerade de rivaliteten mellan grek-katolikerna och andra minoriteter... de diskuterade grek-katolikernas relationer till de lokala härskarna och deras samspel med den muslimska omgivningen. Och de reflekterade över den ekonomiska och politiska roll som grek-katolikerna spelade”. (6)

 

Cavass
 


Det större samhälle som Misháqa var född i var provinsiellt, en fjärran avkrok av ett vidsträckt välde i förfall. Libanon-berget hade varit under nominell osmansk kontroll i århundraden. Men i praktiken hade dess furstar, vars makt bekräftades av de osmanska guvernörerna i Saydá, åtnjutit nästan total autonomi så länge de levererade in sina skatter till fullo och i tid. Damaskus, huvudstaden i den stora provinsen Syrien, var av mycket större betydelse för osmanerna. Men även den var långt från prakten och ståten vid hovet i Konstantinopel och var på sin höjd en landsortshuvudstad. Så gott som helt utlämnad åt sig själv var Libanons samhällsordning feodal, hierarkisk, fast och i stort sett, om än i praktiken inte helt, oföränderlig: fursten styrde klanhövdingen och den senare var ensam ansvarig för sina klanmedlemmar inför fursten. Överst på samhällsstegen stod furstehusen som hade emir-status, av vilka det främsta var huset Shiháb. Därnäst i rang var de som innehade titeln muqaddam, följda av dem som hade rangen shejk (shaykh), den lägsta adelstiteln. Alla under dem var ofrälse ('ámmiyya), bestående av borgare och bönder. De förnäma familjerna hade landområden (muqáta'a) av varierande storlek i förläning, för vars förvaltning och skatteuppbörd de ansvarade inför den regerande emiren. Till skillnad från de flesta områdena i den muslimska världen, där förläningens tillfälliga karaktär hade hindrat uppkomsten av ett ärftligt adelskap, var det bland de övervägande drusiska härskarna på Berget den drusiske hövdingen som ”stod i spetsen för ett feodalsystem grundat på ärftligt landinnehav och var överherre för ett antal feodala familjer som kontrollerade de olika drusiska distrikten”. (7) När Ma'n-emirerna utsträckte sitt inflytande till norra Libanon införde de den drusiska typen av ärftlig besittningsrätt i hela landet. Detta system upprätthölls av huset Shiháb. I sin libanesiska historia skriver emir Haydar Ahmad, en kusin till emir Bashír II, hur furstarna utnämndes till länsherrar:


”Vi har i denna vår historia nämnt att emir Haydar, [vår] stamfader, var den förste emiren av huset Shiháb som styrde Libanon-berget. Han utnämnde ställföreträdare under sig över Bergets förläningar av de statliga (mírí) skatterna som indrevs för det Osmanska riket. Förläningen Matn förvaltades av [emirerna] av huset Abullam', förläningen Jurd av shejkerna av huset Abd al-Malik, Övre Gharb av shejkerna av huset Talhúq, Nedre Gharb av emirerna av huset Arslán och Kisrwánberget av shejkerna av huset Kházin. Denna ordning har varat tills nu: makten och myndigheten är i händerna på emirerna av huset Shiháb under vars välde innehavarna av förläningarna lyder. Om någon av dem gör något som härskaren ogillar, fråntar denne honom makten över förläningen och sätter en annan i hans ställe till att indriva de statliga skatterna”. (8)

 


Barberare
 

 


Liksom den härskande emiren utövade ett stort mått av självstyre gent­emot sina osmanska överherrar, åtnjöt feodalherrarna också åtskillig autonomi i sina förläningar där emirerna inte kunde ingripa om de inte blev ombedda. Exempelvis var den härskande emirens säte Bayt al-Dínpalatset (vanligen känt som Bteddín) i Dayr al-Qamar, men själva staden var huset Abú-Nakads territorium. Om en Nakadi-vasall begick en förseelse inom palatsområdet och lyckades fly över Shálútfloden utan att gripas av emirens män, gick han fri från straff. (9) Ett liknande exempel ges när Misháqa berättar historien om Zakhkhúr al-Sham'úní, som emir Yúsuf inte kunde straffa direkt utan måste ta itu med genom hans länsherre shejk Kulayb Abú-Nakad. (10) Å andra sidan kunde inte länsherrarna tillämpa dödsstraffet utan den härskande emirens uttryckliga medgivande. (11)


Även om klantillhörighet i allmänhet bestämdes enligt religiösa eller konfessionella principer — Jumblát/druser, Kházin/maroniter t ex — knöts medlemmar av andra konfessioner till en klan, ett hus eller t o m en individ som ”följeslagare” eller vasaller, som Misháqa säger om shí'a-klanens medlemmar vilka tjänade hans farfar Ibráhím Misháqa:


”Dessa fyra [shi'a] främjade Ibráhíms intressen mest eftertryckligt av alla hans följeslagare vilka var mer än fyrtio beridna män, shí'a och kristna, ty det är sed bland klanmedlemmar att utmärka följeslagare inte med hänsyn till sekt (madhhab) utan snarare med hänsyn till trohet och lojalitet (sidq al-widád)." (12)

 


Musiker
 


I Libanons lilla, pluralistiska samhälle var bygemenskap, släktskap och klanlojaliteter de primära sociala banden. Konfessionell anslutning till den sekt som man var född i var ett måste, eftersom ingen kunde existera utan något sådant band. (13) Religiös anknytning verkar på det hela taget ha varit av mindre vikt än vasallojalitet. Många från det härskande huset Shiháb konverterade från islam till maronitisk kristendom utan att äventyra sina vasallers trohet. (14) När drusen shejk Bashír Jumblát gav sig ut för att vara muslim för att imponera på osmanerna, verkar han ha löpt föga risk att stöta bort sina vasaller. När regionala, klanmässiga och sekteristiska intressen kolliderade, som de ibland gjorde i norra delen av Berget, befolkad nästan uteslutande av maroniter, kan ett gemensamt handlande förefalla ha varit religiöst motiverat. Men det är en riskabel slutsats när det gäller den tidigare perioden, eftersom rent sekteristiska motiv torde ha varit sekundära, om alls med i bilden. Senare då den feodala strukturen och dess nätverk av traditionella lojaliteter kollapsade, när adelsväldet ersattes av en byråkratisk administration, ändrades läget emellertid snabbt, och Misháqa uttrycker sitt förakt för och beklagande av att trohet definierades om efter konfessionella linjer. Han pläderar varmt för en geografisk enhet grundad på ömsesidig respekt mellan de olika grupperna, så att Libanon kunde stå samlat mot yttervärlden som så lätt hade manipulerat området genom att utnyttja dess splittring.

 

•°•°•

 

 

Storm över berget

Libanons historia under 1700- och 1800-talet

Förord av Wheeler M. Thackston, Jr. 
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg 
Hft med flik / 328 sidor / Illustrerad

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Trackback
RSS 2.0